På liv och död - Haute Route

CYKELETIKETT
PANNBEN
Cykling kräver pannben men du bör inte visa det
mer än nödvändigt. Hjälmen är inget nackskydd
och ska dölja mer panna än den visar.
är det så kallade nackskyddssyndromet – vill du verkligen
se ut som en tönt utan estetiska ambitioner skjuter du bak
hjälmen så att pannan syns. Hjälmen tas av i samma sekund
som du hoppar av cykeln. Har du hjälmen på när du går in
på kaféet signalerar du att du är rädd för att halka med de
hala cykelskorna. Hjälmen kan tas av och fästas på styret
uppför de värsta bergsetapperna, så kallade Hors catégorie-etapper
(förkortad HC). Hjälmen tas alltid av om du är
mer än en halv meter från cykeln.
Byxor
Mest klassiskt är svarta. Eller så ska du
matcha tröjan.
Styre
Måste sitta lägre än sadeln för att
du ska få rätt aggressiva look. Inte
bekvämt, men ett måste.
Sadel
Lagom höjd är enormt viktigt.
Både för prestanda och utseende.
Sadelväska går bort.
Strumpor
Vill du vara helt säker:
tänk vita strumpor. Är du
helt crazy kan du sträcka
dig till ljusa med vitt fält.
Skor
Vita italienska skor som hålls skinande rena.
För att de är snyggast så.
Glasögon
Här duger det bara med cykelspecifika
solglasögon. Inget annat
funkar. Dessutom måste du givetvis
sätta skalmarna utanpå hjälmbanden.
Tröja
Tänk tight, den får inte fladdra. Och
ryggfickorna får heller inte åka ner
på rumpan av tyngden från de prylar
du tar med på turen. Reservslang,
pump/kolsyreptron och minimalt
med mat.
Flaskan
För att du inte ska förväxlas med en så kallad randonneur,
långdistanscyklist utan stil, måste du så gott som alltid
använda dig av små cykelflaskor (0,5 liter). Det är inte mest
praktiskt – men det är snyggast.
Ben
Ingen kommer någonsin att vinna en Grand Tour-etapp
med håriga ben. Ingen kommer någonsin att få vara
med i cykelgänget utan rakade ben. Det handlar om
utseende, känsla och uråldrig tradition.
KedjA
Här skiljer vi verkligen agnarna från vetet. All den elegans du kan
utstråla förstörs på en nanosekund om du inte har en ren kedja.
Som cyklist är man noga med att allt ska vara rent och snyggt.
Rätt
i sadeln
Inget är hetare än landsvägscykling denna
sommar. Och inget är viktigare än att ha rätt
prylar, rätt attityd och rätt stuk när du rullar ut
på vägen. Vi hjälper dig att få total koll på
vad som är rätt och snett, hiss eller diss,
glatt eller platt, topp eller flopp.
Text Niclas Sjögren. Foto Lasse Thulin.
Visst, att köpa sig till framgång är en bra början.
Men även om du står där med din De Rosa Super King 888
för ett sexsiffrigt belopp så räcker det givetvis inte för att du
ska bli en av oss i klungan, en av oss Memils, medelålders
män i lycra. Jo, män. Visst gäller reglerna även kvinnor, och
gudarna ska veta att kvinnliga cyklister också är fåfänga,
men jag har ännu inte sett en enda kvinnlig kollega vara till
närmelsevis lika ängslig för att göra fel som mina manliga
medcyklister.
Som cyklist se rätt ut. Du måste röra dig rätt. Du måste
trampa rätt. Och framförallt: du måste tänka rätt. Till skillnad
från andra aktiviteter, så som vandring, skidåkning
och löpning, där du i viss mån kan komma undan med icke
grenspecifik utrustning är landsvägscykling en fantastiskt
rådvill företeelse. Det går aldrig, aldrig, aldrig att använda
exempelvis en mountainbikehjälm om du ska cykla landsväg.
Du kommer aldrig att komma undan med löparskor om
du tänker cykla. Glöm vanliga shorts. Inte heller solglasögonen
som du köpte på sportlovet i Bad Gastein funkar
på cykeln. Grundregeln är att du ska försöka efterlikna de
yrkescyklister som lever efter de stenhårda etikettsregler
som mejslats ut i den sport som har den längsta traditionen
av alla sporter när det gäller professionellt yrkesutövande.
En tradition som fostrat atleter till stilikoner och klädsnobbar
utöver alla andra idrottsutövare. Det här är världens
svåraste och stiligaste sport.
Hjälm är ett nödvändigt ont. Det funkar inte med skateboardhjälm.
Inte mountainbikehjälm. Inte hjälm med
tokroligt mönster. Det som funkar är en snyggt designad
väl passande hjälm som ser hal ut och är gjord enbart för
landsvägscykling från en tillverkare som gör hjälmar för
landsvägscykling. Dock ej tempohjälm. Ett vanligt hjälmfel
Sportglasögon I och med att du emellanåt cyklar i
motorcykelhastighet vill du inte riskera att få en bålgeting
i ett oskyddat öga. Lika självklart som goggles (inte solglasögon)
på en skidåkare är sportglasögon på en cyklist.
Steksolbrillor á la Saint Tropez skapar en obekväm tystnad
i klungan. Här funkar bara sportglasögon med tydlig Europeisk
designtradition. Glasets färg anpassas efter väderförhållanden.
Var noga med att skalmarna hamnar utanpå
hjälmbanden, en viktig och tydlig signal att du noga följer
Eurosports cykelsändningar och har snappat upp att alla
proffs alltid följer denna oskrivna regel. Glasögonen stoppas
heller aldrig ner i någon ficka. Dom sitter, fram eller
bak, alltid synliga, på hjälmen.
På cykeln När du trampar är överkroppen i princip
stilla i alla lägen utom när du spurtar då du bänder emot
tramptagen med arm- och bålkraft. Generellt gäller det att
ha en samlad avslappnad stil. Tyngden ska ligga på sadeln,
inte på styret. Knäna ska inte peka åt något annat håll än i
färdriktningen. Tänk också på att tramptagen ska vara cirkulära.
En bra teknik innebär så kallat rundtramp där hela
varvet skickar fram ekipaget i en jämn energiöverföring:
Från dina ben via pedaler, framklinga, kedja, bakkassett,
nav och slutligen gummit på dina däck ner i asfalten eller
möjligtvis kullerstenen.
Skor Ett mycket allvarligt etikettsbrott är att använda
skor utan möjlighet att fästa i de för landsvägscykling specialanpassade
pedalerna. Ett nästan lika allvarligt stilbrott
är att trampa runt i mountainbikeskor med tillhörande
SPD-pedaler. Man får helt enkelt inte frestas att spara in
några futtiga tusenlappar till priset av sin trovärdighet som
landsvägscyklist på att låta samma sko och pedal användas
på såväl mountainbiken som landsvägsracern. Vilken färg
du ska välja på skon? Helst vita. Och de ska alltid hållas skinande
rena.
Ben Cyklisten finaste ägodel, efter den italienska fullblodsracern,
är benen. På samma sätt som en cyklist är
rädd om sin cykel sköter han väl om sina ben. ”Jag hade bra
ben” är en återkommande beskrivning från podiets översta
trappsteg när det skall förklaras varför just man själv trampat
sig segrande ur striden. Och dessa bra ben är och förblir
rakade. Aldrig någonsin har någon vunnit något större lopp
med håriga ben. Förmodligen kommer det heller aldrig att
»
ske. Rakade ben är en stark tradition inom cykling. Bara att
fråga varför är en tvättäkta blunder i alla cykelsammanhang.
Alla cyklister vet ju redan. Rakade ben är snyggare.
Rakade ben ser snabbare ut. Rakade ben ser starkare ut.
www.escape360.com | 075