På liv och död - Haute Route

»
CYKEL
På liv och död
Värre än
V ttern
ä
Okej, du har kämpat dig runt Sveriges andra sjö på en vettig tid några
gånger. Kanske siktar du nu lite högre? Det är dags att blicka utanför
Sveriges gränser. Redaktionens segaste cyklist, Niclas Sjögren, berättar
här om några lopp som smäller högt i cykelsammanhang.
Text Niclas Sjögren. Foto Lasse Thulin.
068 | www.escape360.com

CYKEL
Vätternrundan är lång (30 mil), hård (taskigt
klimat och mörkt) samt ganska tråkig (inga riktiga stigningar
eller seriöst dramatiska miljöer). Dessutom har ju
alla ens cykelkompisar redan gjort den. Det finns givetvis
massor av spännande alternativ. Ute i stora världen har så
kallade cyclosportive eller granfondo-tävlingar skördat allt
större framgångar i och med det dramatiskt ökande intresset
för utmanande cykling i Tour de France-anda, fast för
gemene elitmotionär eller hårt satsande cykelnörd. Vi har
givetvis provcyklat den allra hårdaste cyclosportiven av
dem alla, Haute Route Alps (2012).
Det drar en kall rysning över ryggen. Uppförsbacken
lutar tolv procent och på grund av min personliga fysiska
misär gör tunnelseendet att jag inte ens ser passet Col du
Glandon 1 945 meter över havet bara några hundra meter
ovanför mig. Andningsfrekvensen tangerar kadensen,
alltså antal pedalvarv per minut. 45 mot 45. Ett andetag,
ett pedalvarv. Så ska det inte vara. Det känns tydligt att
mina ben är av glas – så sköra, så skärande ömma. Under
högerfotens trampdyna växer en skarp kramp. Och jag har
trots min fantastiska stjärtkräm och 300 mil i sadeln denna
sommar ett blödande skavsår på insidan av vänster skinka.
Axlarna är förstenade och jag är för trasig för att orka ta
flaskan ur stället och dricka. Hela min organism skriker
”NEJ, SLUTA NU”. Jag har gått på rött ganska länge men
etappen är långtifrån slut. Sedan starten imorse har jag
trampat nästan tio mil och ungefär 3 600 höjdmeter uppför
– och det är ju stigningen som räknas. Kvar är knappa fem
mil och 1 200 höjdmeters stigning, innan jag totalt utmattad
kan rulla över mållinjen i världens mest beryktade
cykeldestination, skidorten l’Alpe d’Huez, 1 850 meter över
havet, där så många Tour de France avgjorts.
Det är dag tre av sju på världens hårdaste så kallade
cyclosportive och jag är mycket lycklig. Av de 600 som
startade är det nu bara knappt 500 kvar i tävlingen. Jag
är mirakulöst nog en av dessa. Detta är definitivt det närmaste
jag någonsin kommit livet som proffscyklist. Och det
är förmodligen det närmaste jag kommer. Givetvis är det
fullkomligt fantastiskt. Alla som cyklat något längre lopp
känner till den eufori som drabbar en efter målgång. När
endorfinerna rusar runt i den möra kroppen och man har
uppnått sitt mål. Tänk er nu detta fast upphöjt i sju. Om jag
tar i så skulle jag säga att Haute Route Alps är Vätternrundan
sju gånger på en vecka. Haute Route Alps är nämligen
ett etapplopp över sju dagar, 80 mil och framförallt mer
än 20 000 höjdmeter att klättra. Över hela Alperna, från
Genève i norr till Nice vid Medelhavet. Etapperna är noga
utvalda och passerar flera av de mest beryktade bergsetapperna
cykelvärlden känner. Col de la Colombiére, Courchevel,
col de la Madeleine, col du Glandon, col d’Iszoard, cime
de la Bonette (2 800 meter över havet) och många andra
namn är rena poesin för den som sitter framför Eurosport
varje sommar i juli när världens största cykellopp, och världens
fjärde största sporthändelse i media, tour de France
»
genomförs. Varje dag har jag en enda uppgift: att cykla från
en alport till en annan. Varje dag kan jag koncentrera hela
min organism på att trycka så mycket energi jag bara kan
ner i mina pedaler som i och med framklingan, kedjan, bakkassetten
och bakhjulet fortplantas ner i den asfalt som
070 | www.escape360.com
”Haute Route Alps består av sju etapper som är noga utvalda
och går över cykelvärdens mest beryktade berg”
De sju skönaste cyclosportives/granfondos/motionsloppen
Tuffast:
Haute Route Alps,
Schweiz–Frankrike
Brukar beskrivas som
världens hårdaste
cyclosportive. 80 mil,
21 000 höjdmeter och
sju dagars stenhårt
mos. Samlar du legendariska
stigningar är
detta tävlingen för dig.
www.hauteroute.org
New York
Gran Fondo, USA
Nästan 18 mil och
2 800 höjdmeter i och
kring västvärldens
huvudstad. 7 000
cyklister från 70 olika
länder. En äkta melting
pot för tvåhjulingar.
www.granfondony.com
Originalet:
L’Etape du tour,
Frankrike
1993 genomfördes
den första l’Etape du
tour. Här cyklar man
en av Tour de Frances
beryktade bergsetapper.
I år går banan i en
13 mils loop med start
och mål i Annecy.
www.letape
dutour.com
La Marmotte,
Frankrike
Originalet för
cyclosportivevågen
(1982 genomfördes
första) och världens
kanske hårdaste endagarslopp
för amatörer.
Drygt 17 mil och inte
mindre än 5 000 höjdmeter.
Ett koncentrat
av cykelhistoria på en
enda dag.
www.sportcom
munication.info
Maratona dles
Dolomites, Italien
Kärt barn har många
namn och ursprunget
till granfondo kommer
givetvis från cykellandet
Italien. Här
cyklar du på klassisk
Giromark och får
många höjdmeter per
mil. 134 kilometer och
över 4 000 meters
stigning.
www.maratona.it
Störst:
Cape Argus,
Sydafrika
Cape Argus Cycle Race
lockar upp till 35 000
cyklister och brukar
därmed räknas som
världens största cykellopp
med individuell
tidtagning.
www.argus
cycletour.co.za
Stryrkeprøven,
Norge
Har du otur är detta en
olidlig prövning över
54 mil i regn, kyla och
motvind. Har du tur är
det bara jävligt jobbigt.
www.styrkeproven.no

CYKLING
täcker världens mest mytomspunna infrastruktur i cykelvärlden.
Jag fokuserar således för första gången i mitt liv
på att enbart vara cyklist, inget annat, sju dagar – dygnet
runt. Allt handlar om att äta, sova, cykla. Ätandet funkar så
där – det gäller att mosa i sig ungefär tre gånger den energin
jag äter i vanliga fall. Det låter garanterat enklare än det
är. Sömnen är även den ganska svår att optimera. Kroppen
går på sådant högvarv att det är svårt att slappna av trots
att dagarna är ett frossande i järnhård fysisk förnedring.
Sömnen blir ofta orolig men märkligt nog kommer man in
i själva cyklistlunken. Upp tidigt. Massor av frukost. Cykla
stenhårt, någon gång upp till nästan åtta timmar per dag.
Vid varje dagsetapps målgång tar organisationen hand om
min cykel och jag kan stolpa iväg till pastafrossa och massage.
Mitt bagage är redan fraktat till mitt hotellrum för
natten. Som för proffsen alltså. Det är en svindlande upplevelse
att dag efter dag prestera så nära sitt max. Jag menar
visst, en Vätterrunda är skitjobbig, det ska jag inte förneka.
Men när du tar ut dig på detta sätt i sju dagar känns det en
annan division. Kanske till och med dimension.
Sista dagsetappen är 17 mil. 2 900 höjdmeter att
klättra. 4 000 att åka utför. Det sjuka är att det faktiskt inte
är speciellt jobbigt rent fysiskt. Kroppen har anpassat sig
och förlikat sig med att det är cykling som för närvarande
överskuggar allt annat och är det viktigaste i mitt liv. Jag går
i mål och jag har aldrig upplevt något mer fantastiskt när
det gäller rus. De sköljer över mig i vågor – kraftiga euforivågor
– jag får hålla mig i barstolen när vi beställer in stora
starka öl, fortfarande iklädda cykelkläder (vilket naturligtvis
är en skandal som kan förklaras med att våra kläder var
körda till hotellet och att det var fullkomligt livsnödvändigt
att ta en öl innan vi fortsatte dit).
Här ska firas, tror vi. Men tillfälligheterna vill annorlunda.
Jag slutar historien om det fantastiska loppet här. Den
tragiska upplösningen är en helt annan historia och den
hittar ni i faktarutan nedan.
Död:
När det värsta
händer
Vi var fyra svenskar som tävlade i samma lag i Haute
Route Alps 2012. Mattias Fyrenius, Pontus Schultz,
Lars Thulin och undertecknad, Niclas Sjögren. Pontus
stod i en klass för sig och slogs om topp 30-placeringar
medan vi andra slogs för att undkomma kvastbilen
och diskvalificering. När vi gått i mål får vi reda på att
Pontus förolyckats under sista etappen på väg till Nice.
Han har kört av vägen och störtat 10 meter ner i en
ravin vid kanjonen Gorges du Cians. Pontus Schultz
var bland annat chefredaktör för Veckans Affärer
men framförallt make och pappa till tre barn.
Det är givetvis svårt att skriva dessa rader. Men döden
är en del av livet. Tyvärr hade Pontus oturen att krascha
utför ett stup mellan Genéve och Nice – en följd av
att han, och vi – hans lagkamrater samt bäste vännen
Mattias Fyrenius – var fullt upptagna med att leva, på
ett så bra sätt vi kunde tänka oss.
STRUMPOR
Campagnolo har givetvis rätt stuk.
150 kronor. FLASKSTÄLL
Campagnolo Super Record, 18 gram
och drygt 500 kronor.
HJÄLM
Giro Aeon är lätt (viktigt) och snygg (otroligt viktigt).
1 900 kronor och 190 gram.
HJUL
Fulcrum Racing speed XLR
väger futtiga 1 324 gram
per par (tubvarianten) men
är svinstyva och snabba. 50
millimeter djupa fälgar är
en vettig kompromiss för
bra aeroegenskaper, känslighet
för sidvind och vikt.
Drygt 20 000 kronor.
STJÄRTKRÄM
Assos Chamois Creme. I instruktionen
går man lite som katten
kring het gröt och pratar om att
man smörjer in byxans stoppning.
Enklare och mer ekonomiskt är att
smörja direkt på rumpan och mellan
skinkorna. Alla som cyklat långt
vet varför. 160 kronor.
Det är sällan riktigt billigt att ligga på topp i cykelsammanhang.
Men det går heller inte att snåla om du vill unna dig
det bästa. Här hittar du några av redaktionens favoriter
inför säsongen. Av Niclas Sjögren.
DET BÄSTA
F R DIG
Ö
CYKEL
De Rosa Super King 888 R/RS tillhör en av toppmodellerna hos
italienska kultmärket De Rosa. Det är en helt ny modell som
tagits fram inför 2013. Här är det för en gångs skull inte dyrast
som är bäst. Detta eftersom det dyraste utförandet av denna
modell är med elektroniska växlar. Och det avvaktar vi med ett
tag till. Med Campagnolo Super Record och Campa Bora Ultrahjul
går loss på 90 000 kronor.
Det är mycket att tänka på inom cyklingen och det är viktigt att allting blir rätt. Läs om cykeletikett på nästa uppslag »

CYKELETIKETT
PANNBEN
Cykling kräver pannben men du bör inte visa det
mer än nödvändigt. Hjälmen är inget nackskydd
och ska dölja mer panna än den visar.
är det så kallade nackskyddssyndromet – vill du verkligen
se ut som en tönt utan estetiska ambitioner skjuter du bak
hjälmen så att pannan syns. Hjälmen tas av i samma sekund
som du hoppar av cykeln. Har du hjälmen på när du går in
på kaféet signalerar du att du är rädd för att halka med de
hala cykelskorna. Hjälmen kan tas av och fästas på styret
uppför de värsta bergsetapperna, så kallade Hors catégorie-etapper
(förkortad HC). Hjälmen tas alltid av om du är
mer än en halv meter från cykeln.
Byxor
Mest klassiskt är svarta. Eller så ska du
matcha tröjan.
Styre
Måste sitta lägre än sadeln för att
du ska få rätt aggressiva look. Inte
bekvämt, men ett måste.
Sadel
Lagom höjd är enormt viktigt.
Både för prestanda och utseende.
Sadelväska går bort.
Strumpor
Vill du vara helt säker:
tänk vita strumpor. Är du
helt crazy kan du sträcka
dig till ljusa med vitt fält.
Skor
Vita italienska skor som hålls skinande rena.
För att de är snyggast så.
Glasögon
Här duger det bara med cykelspecifika
solglasögon. Inget annat
funkar. Dessutom måste du givetvis
sätta skalmarna utanpå hjälmbanden.
Tröja
Tänk tight, den får inte fladdra. Och
ryggfickorna får heller inte åka ner
på rumpan av tyngden från de prylar
du tar med på turen. Reservslang,
pump/kolsyreptron och minimalt
med mat.
Flaskan
För att du inte ska förväxlas med en så kallad randonneur,
långdistanscyklist utan stil, måste du så gott som alltid
använda dig av små cykelflaskor (0,5 liter). Det är inte mest
praktiskt – men det är snyggast.
Ben
Ingen kommer någonsin att vinna en Grand Tour-etapp
med håriga ben. Ingen kommer någonsin att få vara
med i cykelgänget utan rakade ben. Det handlar om
utseende, känsla och uråldrig tradition.
KedjA
Här skiljer vi verkligen agnarna från vetet. All den elegans du kan
utstråla förstörs på en nanosekund om du inte har en ren kedja.
Som cyklist är man noga med att allt ska vara rent och snyggt.
Rätt
i sadeln
Inget är hetare än landsvägscykling denna
sommar. Och inget är viktigare än att ha rätt
prylar, rätt attityd och rätt stuk när du rullar ut
på vägen. Vi hjälper dig att få total koll på
vad som är rätt och snett, hiss eller diss,
glatt eller platt, topp eller flopp.
Text Niclas Sjögren. Foto Lasse Thulin.
Visst, att köpa sig till framgång är en bra början.
Men även om du står där med din De Rosa Super King 888
för ett sexsiffrigt belopp så räcker det givetvis inte för att du
ska bli en av oss i klungan, en av oss Memils, medelålders
män i lycra. Jo, män. Visst gäller reglerna även kvinnor, och
gudarna ska veta att kvinnliga cyklister också är fåfänga,
men jag har ännu inte sett en enda kvinnlig kollega vara till
närmelsevis lika ängslig för att göra fel som mina manliga
medcyklister.
Som cyklist se rätt ut. Du måste röra dig rätt. Du måste
trampa rätt. Och framförallt: du måste tänka rätt. Till skillnad
från andra aktiviteter, så som vandring, skidåkning
och löpning, där du i viss mån kan komma undan med icke
grenspecifik utrustning är landsvägscykling en fantastiskt
rådvill företeelse. Det går aldrig, aldrig, aldrig att använda
exempelvis en mountainbikehjälm om du ska cykla landsväg.
Du kommer aldrig att komma undan med löparskor om
du tänker cykla. Glöm vanliga shorts. Inte heller solglasögonen
som du köpte på sportlovet i Bad Gastein funkar
på cykeln. Grundregeln är att du ska försöka efterlikna de
yrkescyklister som lever efter de stenhårda etikettsregler
som mejslats ut i den sport som har den längsta traditionen
av alla sporter när det gäller professionellt yrkesutövande.
En tradition som fostrat atleter till stilikoner och klädsnobbar
utöver alla andra idrottsutövare. Det här är världens
svåraste och stiligaste sport.
Hjälm är ett nödvändigt ont. Det funkar inte med skateboardhjälm.
Inte mountainbikehjälm. Inte hjälm med
tokroligt mönster. Det som funkar är en snyggt designad
väl passande hjälm som ser hal ut och är gjord enbart för
landsvägscykling från en tillverkare som gör hjälmar för
landsvägscykling. Dock ej tempohjälm. Ett vanligt hjälmfel
Sportglasögon I och med att du emellanåt cyklar i
motorcykelhastighet vill du inte riskera att få en bålgeting
i ett oskyddat öga. Lika självklart som goggles (inte solglasögon)
på en skidåkare är sportglasögon på en cyklist.
Steksolbrillor á la Saint Tropez skapar en obekväm tystnad
i klungan. Här funkar bara sportglasögon med tydlig Europeisk
designtradition. Glasets färg anpassas efter väderförhållanden.
Var noga med att skalmarna hamnar utanpå
hjälmbanden, en viktig och tydlig signal att du noga följer
Eurosports cykelsändningar och har snappat upp att alla
proffs alltid följer denna oskrivna regel. Glasögonen stoppas
heller aldrig ner i någon ficka. Dom sitter, fram eller
bak, alltid synliga, på hjälmen.
På cykeln När du trampar är överkroppen i princip
stilla i alla lägen utom när du spurtar då du bänder emot
tramptagen med arm- och bålkraft. Generellt gäller det att
ha en samlad avslappnad stil. Tyngden ska ligga på sadeln,
inte på styret. Knäna ska inte peka åt något annat håll än i
färdriktningen. Tänk också på att tramptagen ska vara cirkulära.
En bra teknik innebär så kallat rundtramp där hela
varvet skickar fram ekipaget i en jämn energiöverföring:
Från dina ben via pedaler, framklinga, kedja, bakkassett,
nav och slutligen gummit på dina däck ner i asfalten eller
möjligtvis kullerstenen.
Skor Ett mycket allvarligt etikettsbrott är att använda
skor utan möjlighet att fästa i de för landsvägscykling specialanpassade
pedalerna. Ett nästan lika allvarligt stilbrott
är att trampa runt i mountainbikeskor med tillhörande
SPD-pedaler. Man får helt enkelt inte frestas att spara in
några futtiga tusenlappar till priset av sin trovärdighet som
landsvägscyklist på att låta samma sko och pedal användas
på såväl mountainbiken som landsvägsracern. Vilken färg
du ska välja på skon? Helst vita. Och de ska alltid hållas skinande
rena.
Ben Cyklisten finaste ägodel, efter den italienska fullblodsracern,
är benen. På samma sätt som en cyklist är
rädd om sin cykel sköter han väl om sina ben. ”Jag hade bra
ben” är en återkommande beskrivning från podiets översta
trappsteg när det skall förklaras varför just man själv trampat
sig segrande ur striden. Och dessa bra ben är och förblir
rakade. Aldrig någonsin har någon vunnit något större lopp
med håriga ben. Förmodligen kommer det heller aldrig att
»
ske. Rakade ben är en stark tradition inom cykling. Bara att
fråga varför är en tvättäkta blunder i alla cykelsammanhang.
Alla cyklister vet ju redan. Rakade ben är snyggare.
Rakade ben ser snabbare ut. Rakade ben ser starkare ut.
www.escape360.com | 075

CYKELETIKETT
Rakade ben ger dig ett psykologiskt övertag. Rakade ben tar
emot massage bättre. Massörer gillar rakade ben. Skrubbsår
läker bättre. Rakade ben är lättare och mer aerodynamiska.
Och framförallt: rakade ben ger en skönare känsla
mot passerande luft – den underbara fartvinden.
Strumpor Grundregeln är vita korta strumpor, eventuellt
med logga på. Extravagansen är en diskret färgad rand
längst upp på strumpan (givetvis under förutsättning att
denna rand matchar övrig klädsel).
Kläder Castelli (It), Assos (Ch), Rapha (UK) och ett
fåtal andra italienska märken med hängslen är det enda
som duger när det gäller cykelbyxa. Shorts har aldrig och
kommer aldrig att funka. Kalsong under cykelbyxa eller
”cykelbyxa” utan vaddering är ett säkert sätt att bli hånad
av alla i klungan. När lycran börjar visa matthet och bli nött
köper man nytt. Benlängden ska vara lagom. Och har du
problem med att förstå vad lagom i detta fall betyder kan du
googla ”tour de France pictures”. Eventuellt kan du under
soliga sommardagar vika upp byxan med samma bredd som
antiglid-resåren, det vill säga mellan 23 och 27 millimeter.
Svarta enfärgade cykelbyxor är grundregeln att följa för alla
seriösa cyklister som inte får betalt för att cykla. Man har
visserligen märkt en viss uppluckring av detta under senare
år. På samma sätt som tennisklädseln inte nödvändigtvis är
helvit längre har många frångått de enfärgade svarta cykelbyxorna.
Vi vill dock höja ett varningens finger för detta
oortodoxa förhållningssätt, cykelsporten behöver inga
pajasutstyrslar à la Rafael Nadal. Vill du vara helt säker på
att inte göra fel drar du på dig helsvarta cykelbyxor även om
det finns exempel på snygga matchande cykelbyxor i annan
design. Tröjan ska matcha byxorna.
Tänk stilrent. Och du får aldrig, aldrig
någonsin under inga omständigheter
cykla med bar överkropp. Aldrig, aldrig,
aldrig – hur varmt det än är – får
du heller ens snegla mot en armlös
”cykeltröja”. En cyklists solbränna är
ett adelsmärke i alla duschar. Om det
är vinter i Europa har man separata
ben- respektive armvärmare. Långa
tights tillverkade för annat än landsvägscykling
går tyvärr bort. En ganska förvånande regel
när det gäller cykelkläder (och skor) är att hur coola de
än är när du cyklar, lika ocoola är de när du inte cyklar. Du
kan inte rasta hunden i cykelbyxor. Du kan inte ens ta ut
soporna i cykeloutfit. När cykelpasset, eller tävlingen, är
över duschar du och byter blixtsnabbt om till civila kläder.
Hörlurar Som alla förstår har man här inte något
onödigt oljud i öronen, man måste kunna höra exempelvis
en växling och därmed vara beredd på en attack. Inte
ens Kraftwerks Tour de France rättfärdigar mp3-spelare
på cykeln. Proffsen kommer undan med att de använder
internkommunikation. Och när vi ändå pratar ljud och oväsen:
var lågmäld när du är ute och cyklar. Samma sak som
för skidåkare. Man skriker inte i varken liftkön eller i onödan.
Ligger du först i klungan gör du diskreta tecken om det
är hål i vägen, fotgängare eller bilar framför.
”På samma sätt som tennisklädseln inte nödvändigtvis är
helvit längre har många frångått de enfärgade svarta cykelbyxorna.
Vi vill dock höja ett varningens finger för detta
oortodoxa förhållningssätt, cykelsporten behöver inga pajasutstyrslar
à la Rafael Nadal.”
Tillbehör Grundregel: ju mer avskalat desto bättre.
Innehållet i sadelväskan (som är tabu på en riktig cykel)
stoppar du i en ficka på ryggen. Cykelekipaget är snyggast
med bara en cykelflaskhållare med den lilla modellens flaska
(50 centiliter, inte 75). Kör du långpass kan du komma
undan med två flaskor. Ringklocka, reflexer och belysning?
Du skojar...
Kedjan Kedjan håller du ren och i toppskick med hjälp
av avfettning samt torra smörjmetoder, till exempel någon
dry lube. Att ha ett mörkt avtryck på den blanka vaden från
stora framklingan eller kedjan är en styggelse.
Slutligen, kom ihåg att dessa regler är långt ifrån heltäckande.
För att bli accepterad som en äkta snobbig landsvägscyklist
krävs år av hängivenhet. En sann snobb blir ofta glad
över att få delge sina lärdomar. Så tveka aldrig att fråga. Det
är mycket bättre än att göra fel.
076 | www.escape360.com