Maskrosor i Sörmlands och Upplands naturliga fodermarker - Hans ...

11(2) Daphne 47
M
Maskrosor i Sörmlands och
Upplands naturliga fodermarker
askrosorna hör till de knepigaste växterna
att bestämma, och om du inte
gillar utmaningar kan du sluta läsa här. Om
maskrosorna trots denna inledning fortfarande
kittlar din nyfikenhet kan du läsa vidare.
Det är svårt med maskrosor, låt oss erkänna
det. För det första är antalet arter mycket
stort. Det finns i vårt land drygt 400
beskrivna arter. Sannolikt finns det några
hundra till. En del av dem går idag under
arbetsnamn och deras arträtt är under utredning,
andra åter står i väntan på att bli upptäckta!
Kunskapen om de ännu obeskrivna
arterna varierar men är i många fall mycket
bristfällig. Vi vet inte alltid om de utgör extrema
modifikationer av redan beskrivna enheter
eller om de utgör egna arter. En del arter
är beskrivna på ett alltför knapphändigt material
och vi känner därför inte deras variationsbredd
fullständigt*. Forskningen har gått
jämförelsevis långsamt eftersom det är så få
botanister som valt att syssla med maskrosor.
Många har valt att ägna sig åt dem när de
"tröttnat" på andra växter, vilket ofta skett i
40-50-årsåldern. När man väl börjar lära sig
arterna, vilket tar decennier, kommer problemet
med åldern och svårigheterna med att
kunna hålla alla detaljer i minnet. Att lära sig
sektionerna (artgrupperna) och ett 30-tal
karaktäristiska arter bör inte bereda någon
större svårighet. Och med litet träning kan du
snart lära dig ytterligare ett 20-tal. Skall du
gå vidare krävs ett djupare engagemang för
maskrosorna! Med tiden växer kunskapen och
intresset och en vacker dag sitter man fast
HANS RYDBERG
- maskrosorna har blivit något av ett livselixir.
En ny värld med intressanta möjligheter
till att finna och beskriva nya och egna
arter öppnar sig.
Variation
Maskrosarter är grupper av exakt lika plantor
- genetiskt sett. Sedan tar det roliga slut. I
praktiken är likheterna som bortblåsta och
två exemplar av samma art stående sida vid
sida i gräsmattan kan se helt olika ut. Det är
ju bladen, dess form och storlek som kanske
först fångar uppmärksamheten och det är just
bladen som varierar mest. Plantans ålder och
växtplatsens miljö bestämmer i hög grad utseendet.
Unga exemplar har ofta svagt utbildade
karaktärsdrag. Samla därför inte arter
med bara en korg. Själva livsmiljön har en
mycket stor betydelse. Beroende på om en
maskros växer ljust eller mörkt, torrt eller
vått, om den växer upp i sand eller i styv lera,
om jorden är näringsrik eller näringsfattig eller
om plantan utsätts för konkurrens eller får
växa upp fritt, kan den uppvisa en rad utseenden.
Att lära sig en arts alla modifikationer
kräver mycket övning.
Floror
Ett stort problem för nybörjaren har varit att
det inte finns någon bra bestämningslitteratur.
Men nu börjar det hända saker! En nyckel
och beskrivning av samtliga svenska maskrossektioner
kommer att ingå i Svensk Flora
(Krok & Almquist 2001, in press). Moderna
nycklar och beskrivningar finns för ängs-

48 Daphne 2000
maskrosorna (Øllgaard 1983) och för strandmaskrosorna
(Kirschner & Stepánek 1998).
Även om dessa omfattar betydligt fler arter
än vi hittar i vårt område och därför blir litet
otympliga att använda, utgör de värdefulla
bidrag till våra möjligheter att arbeta med
maskrosor på egen hand. Här skall också
nämnas en artikel om de sydsvenska sandmaskrosorna
(Wendt 2001), som i hög grad
bidrar till att öka intresset för och kunskapen
om denna intressanta grupp. En artikel om
Västkustens maskrosor (Ljungstrand 2000)
behandlar i huvudsak arter i naturliga
betesmarker. Dessa kan examineras fram med
hjälp av en nyckel. Nyckeln kan vara värd att
pröva, men se upp så att du inte har en ogräsmaskros
framför dig. Dessa ingår inte i nyckeln.
Tänk också på att arturvalet är gjort ur
ett västsvenskt perspektiv. Några av de arter
som finns i vårt område saknas där. Även i
Daphne har maskrosorna tidigare presenterats
översiktligt (Rydberg 1990).
I den tidigare litteraturen har bestämningsnycklar
satts upp för vissa sektioner, för
sandmaskrosorna t. ex. Dahlstedt (1921) och
Doll (1973) och för strandmaskrosorna
Dahlstedt (1928). Dahlstedts nycklar innehåller
delvis andra artavgränsningar och har
därför begränsat värde.
Floror som även behandlar ogräsmaskrosor
är mindre vanliga. Det finns en engelsk
maskrosflora (Dudman & Richards 1997)
som är trevlig att läsa eftersom den innehåller
långa, instruktiva beskrivningar och silhuettbilder
av varje art. Den saknar emellertid
nycklar och man måste därför gå igenom
boken art för art, vilket blir tidsödande.
Dessutom saknas många av våra svenska arter.
Den danska fältfloran (Hansen 1981)
innehåller nycklar till alla danska maskrosarter,
men här saknas istället artbeskrivningar,
vilket gör det svårt att få sin bestämning
bekräftad. Nycklarna fungerar dessutom bara
för riktigt typiska exemplar. Eftersom typiska
exemplar är ovanliga i naturen är nyckeln
svår att använda för nybörjare.
Var finns då alla maskrosor beskrivna?
Det enklaste svaret på frågan är att studera en
nyss utgiven checklista av Nordens maskrosor
(Lundevall & Øllgaard 1998) med artvisa
hänvisningar till typ- och källmaterial.
Det rör sig om över hundra titlar spridda över
det senaste århundradet. För att få tillgång till
dessa beskrivningar måste man komma över
all denna litteratur, vilket är närmast ogörligt
eftersom den är mycket svår att få tag i. Det
enda vettiga man kan göra är att kopiera
artiklar från tidskrifter lånade på
vetenskapliga bibliotek, vilket är ett digert
arbete med stora kostnader för kopiering.
Om du vill studera maskrosor kan det
därför vara klokt att börja med maskrosor
som växer i välhävdade miljöer och som saknas
eller är ovanliga på kväverika marker.
Dessa arter växer i olika slag av naturliga fodermarker
som torrängar, sandfält, kalkhällar,
ogödslade fuktängar, kalkfuktängar,
strandängar etc. och utgör i många fall mycket
goda indikatorer på skyddsvärda naturmiljöer.
Det blir då ett hanterligt antal arter att
hålla reda på och så småningom kanske en
språngbräda ut i ogräsmaskrosornas värld,
med de eggande utmaningar denna grupp kan
erbjuda.
Sektionerna
I Uppland och Sörmland har vi sektionerna
Ruderalia, Borea, Hamata, Naevosa, Celtica,
Erythrosperma och Palustria (ogräs-, nord-,
ängs-, fläck-, kärr-, sand- och strandmaskrosor).
En ännu obeskriven art ur den nordli-

11(2) Daphne 49
ga sektionen Boreigena (norrlandsmaskrosor)
upptäcktes sensationellt i Björnlunda i Sörmland
våren 2000. Närmast kända växtplats för
detta taxon är Jämtland. I alla övriga sektioner
hittar vi arter som växer i naturliga
fodermarker. Inom Ruderalia dominerar dock
arter som växer på näringsrik jord, t.ex. i
vallar, gödslade betesmarker, på vägkanter, i
gräsmattor och ogräsmarker. Även i Boreaoch
Hamata-sektionerna är arterna till stor
del ogräs, men vissa av arterna uppträder regelbundet
även i ogödslade betesmarker.
Inom Erythrosperma- gruppen är flertalet arter
strängt knutna till öppna, kvävefattiga och
torra marker, gärna på kalkgrund. Några få
arter växer också på kulturmark, där de kan
bli grova och liknar då ogräsmaskrosorna.
När det gäller maskrosor i Naevosa-, Celtica-
och Palustria-grupperna är samtliga arter
knutna till hävdade och ogödslade miljöer.
Enstaka plantor kan dock finnas kvarstående
på ohävdad mark, men man hittar dem aldrig
i de gula maskrosfält som lyser upp våren i
maj.
De hävdgynnade arterna och hur man
känner igen dem
Om du går i en ogödslad betesmark på jakt
efter de här mer exklusiva arterna, måste du
veta hur du skiljer dessa från ogräsmaskrosorna.
På många platser växer båda kategorierna
och det gäller då att kunna sålla fram
"godbitarna". Att enbart använda växtmil-jön
som indikator är som sagts ingen vattentät
metod. Se upp för platser kring stubbar och
på risbränningsfläckar i restaurerade betesmarker,
där man får lokal kvävepåverkan
och nästan bara Ruderalia-arter. Sök därför
avsnitt i betesmarken där ingen sådan påverkan
har skett. Du skall i sådan miljö leta efter
småväxta, "finlemmade" maskrosor. Flera
arter har snett uppåtriktade till nästan tilltryckta
yttre holkfjäll. De senare blir i slutet
av blomningen ofta rödaktiga. Frukterna hos
sandmaskrosorna har olika nyanser i tegelrött,
orange, rött till purpurbrunt. Bladen är
hos vissa arter fläckiga, andra åter har bladskaft
som är fint strimmiga i rött och grönt.
Korgarna är hos många arter bara öppna i
soligt väder, men sluter sig när himlen täcks
av moln. Det är inte heller ovanligt att korgarna
helt saknar pollen. Bladen hos många
arter är förhållandevis enkla med få och/eller
korta flikar. Någon eller några av dessa uppräknade
karaktärer kan ge misstankar om att
du funnit en art som inte hör till Ruderaliagruppen!
Rödlistade arter
Många av maskrosorna som du hittar i välhävdad
miljö är idag hotade. Ängarnas och
våtslåttermarkernas försvinnande under
1800-talet, betesmarkernas igenväxning och
kvävegödslingens inverkan under 1900-talet
har reducerat många ängsväxters möjlighet
till överlevnad och för många arter hittar man
idag bara restpopulationer från en tidigare
betydligt mer vidsträckt förekomst. Även om
många fina marker idag vårdas med hjälp av
EU-stöd är inte faran över. Det kan snarare
vara tvärtom! Kvävenedfallet från atmosfären
har ökat och ökar hela tiden. Den tilltagande
eutrofieringen av hav och sjöar ökar
kvävetillförseln på strandängarna efter extrema
högvatten. Osäkra faktorer som galna kosjukans
spridning i Europa med den inverkan
detta kan ha på svensk animalieproduktion
och den dåliga lönsamheten i jordbruket med
svag rekrytering på sikt av unga brukare, kan
framöver få ödesdigra konsekvenser för
ängsfloran och för de rödlistade
maskrosorna.

50 Daphne 2000
Rödlistan från 1995 (Aronsson m.fl.
1995) tar upp 16 arter maskrosor. Denna lista
kompletterades år 2000 med ytterligare 11
arter (Gärdenfors 2000). Eftersom fyra arter
vid revisionen försvann från 1995 års lista är
antalet rödlistade maskrosor nu 23. Av dessa
förekommer fem med säkerhet idag i
Uppland och Sörmland. Dessa är T. crocinum
(Missgynnad/NT), T. litorale (Missgynnad/NT),
T. maculigerum (Missgynnad/NT),
T. praestans (Sårbar/VU) och T. pseudosuecicum
(Sårbar/VU). Artfaktablad för de arter
som rödlistades 1995 finns hos Aronsson
(1999), och samtliga finns på ArtDatabankens
hemsida www.dha.slu.se.
Insamling
Om du på allvar vill studera maskrosor kommer
du inte ifrån att samla belägg. I ett växande
herbarium kan du studera vilka gemensamma
drag som förenar olika exemplar av
en och samma art, hur variationen ser ut och
vad som skiljer olika arter åt. Maskrosorna är
tacksamma att pressa, de är stadiga och fyller
i regel lagom upp ett ark. Ett problem är att
de innehåller mjölksaft. Denna sugs inte upp
av gråpappren utan måste torka in. Det kan
därför ta en vecka, ibland upp till 10 dagar
att få växten torr. Ett annat problem är att
maskrosorna i herbariet ofta drabbas av
skadedjur, vilket kräver att man årligen går
igenom sitt herbarium och fryser buntar som
drabbats.
Att samla maskrosor kräver en viss teknik,
särskilt om man vill att beläggen skall
vara ett gott underlag för artbestämning, vilket
ju är ett huvudskäl för samlandet. Jag vill
ge dig följande råd:
1. Samla väl utvecklade exemplar, helst sådana
med flera korgar, varav åtminstone
en bör vara i knopp (outslagen korg).
2. Lägg helst in maskrosorna i pressen direkt.
I torrt väder vissnar de lätt och blir i
detta stadium svåra att släta ut. Om du
samlar i plastpåse, lägg uppblött papper i
botten och förslut påsen noga. Om du
inte kan ta reda på materialet vid hemkomsten
går det att förvara i kylskåp
över natten.
3. Undvika samla maskrosor i skuggiga biotoper.
4. Undvik kraftigt gödslade platser.
5. Undvik att samla i klippta gräsmarker där
bladen ofta är toppklippta samt i områden
som påverkats starkt av tramp eller
annat mekaniskt slitage.
6. Samla belägg under maj månad och eventuellt
någon vecka in i juni.
7. Om du samlar belägg i juni - försök att
få med de äldre (och vissna) vårbladen.
De kan ge viktig information.
8. Samla flera exemplar av (vad du tror är)
samma art.
9. Undvika samla på platser där maskrosorna
växer väldigt tätt. Konkurrensen om
näringen kan där bli så stor att de enskilda
plantorna inte utvecklar tillräckligt
arttypiska drag.
10. Ta inte mer av roten än vad som behövs
för att hålla ihop blad och stjälkar. Särskilt
på platser där det kan finnas rödlistade
arter är det viktigt att plantan kan
överleva ingreppet, något den gör om
huvuddelen av roten finns kvar.
Senare på sommaren utvecklar maskrosorna
andra bladtyper och är då närmast omöjliga
att bestämma. Dessutom brukar många blad
vara angripna av mjöldagg. Även de yttre

11(2) Daphne 51
holkfjällen hos sent blommande korgar blir
otypiska, ofta smala, vridna och kloböjda.
Tänk på att blomningstiden varierar i
landskapet genom lokalklimat, nederbörd,
exponering, närheten till hav och sjöar etc.
Om maskrosorna blommat klart på en plats
kan de mycket väl befinna sig i perfekt stadium
bara några kilometer därifrån.
Om du samlar maskrosor måste du alltså
bränna ditt krut under maj månad, vilket
innebär att det går åt mycket tid till insamling
och pressning. Resten av året kan sedan
ägnas åt att studera det insamlade materialet.
Bäst är att samla plantor med både knoppar
och utslagna korgar. Hittar du nyligen
utblommade korgar, till formen som "fia med
knuff"-pjäser, kan du driva fram frukterna i
glas. Det brukar ta några dagar. Frukterna
utvecklar sina karaktärer först när de mognat,
varför du bör vänta tills de lossnar frivilligt.
Frukterna har ibland viktiga kännetecken
som gör det lättare att skilja annars lika arter
åt. Flertalet arter går dock att bestämma utan
frukt.
Vid insamlingen bör du tänka på att anteckna
karaktärer som försvinner vid eller blir
svåra att tolka efter pressningen, t. ex. färgen
på blad, bladskaft, holkar och yttre holkfjäll.
Anteckna också färgen på de yttre strålblommornas
undersida och se också efter om de
inre har gula, röda eller mörka tänder (spetsar).
Notera också de yttre holkfjällens riktning!
Den kan vara svår att se på pressade
exemplar.
Alfa- och betakaraktärer
När man studerar maskrosor bör man tänka
på det jag kallar alfa- resp. beta-karaktärer.
Alfa-karaktärer är sådana som uppträder hos
flertalet exemplar hos en art. En 80—20-karaktär
innebär att 80% av plantorna av en art
uppvisar en viss egenskap medan 20% saknar
den. En 50-50-karaktär blir då irrelevant,
medan en 90-1 O-karaktär äger en hög grad
av relevans. Absolut relevans, d.v.s. att
100% av plantorna av en viss art äger en speciell
egenskap, är mycket sällsynt hos maskrosorna.
Likaså är det mycket ovanligt att en
art äger en för maskrosorna helt unik egenskap.
Det innebär att bestämningsnycklar,
där arter nycklas ut på ett enda ställe, knappast
blir användbara.
Beta-karaktärer är sådana som uppträder
oftare hos en art än hos andra arter. Låt oss
säga att en viss egenskap, t.ex. förekomst av
röda tänder på de inre strålblommorna, uppträder
hos 30% av plantorna av en viss art A,
medan den hos andra arter bara finns hos
kanske 1-2 % av plantorna. Förekomsten av
en sådan egenskap får därför en hög relevans
för arten A. Bestämning av maskrosor grundar
sig till stor del på förekomsten av alfaoch
beta-karaktärer. Oftast är det alfa-karaktärerna
som är de viktiga, medan beta-karaktärerna
utgör en slags bonus som förstärker
argumenten för en artbestämning. Svårbestämda
arter har (i regel många) alfa-karaktärer
med låg relevans, lättare arter har kanske
bara ett fåtal alfa-karaktärer men med
mycket hög relevans.
För att kunna bestämma en maskros behöver
man således känna till en lång rad karaktärer
och veta hur relevanta de är för arten.
Av detta skäl är det svårt att framställa
behändiga maskrosnycklar. Man behöver
istället datorbaserade nycklar, där man med
växten i handen matar in ett antal iakttagna
egenskaper. Datorn väljer sedan ut ett antal
tänkbara arter, vilka sedan kan studeras uti-

52 Daphne 2000
från beskrivningar och insamlat referensmaterial.
En sådan databas, Pankhurst, för nordiska
maskrosor är för närvarande under uppbyggnad.
Maskrosor på ogödslade, hävdade fodermarker
i Sörmland och Uppland
I nedanstående nyckel kommer du bara fram Rydberg (1999).
till sektionerna. Under dessa får du söka dig
fram med hjälp av de artbeskrivningar som
lämnas. Vissa arter har oklar sektionstillhörighet.
De kan ibland vara svåra att bestämma till
sektion. Nyckeln fungerar sannolikt inte för
dåligt utvecklade eller på annat sätt otypiska
exemplar. Vetenskapliga namn följer Lunde
vall & Øllgaard (1997), de svenska namnen
Nyckel till artikelns maskros-sektioner
A. Ytterholkfjäll brett ovala, tilltryckta, utan knöl nära spetsen.
Blad smala, kala, utan eller med korta flikar. På fuktig mark ........................................ 7. sect. Palustria 1
AA. Ytterholkfjäll ovala-lansettlika, sällan tilltryckta. Blad i regel tydligt
flikiga. Sällan på fuktig mark.
B. Späda arter med vanl. djupt flikiga blad. Korgar 20-40 mm breda. Holkfjäll
oftast med knöl nära spetsen. Torr mark.
Frukter tegelfärgade, rödaktiga eller purpurbruna....................................... 71 sect. Erythrosperma 2
BB. Oftast grövre arter. Korgar i regel >40 mm.
Holkfjäll sällan med knöl.
C. Ytterholkfjäll utstående — nedböjda, ofta +/- oregelbundna med
utåt-/uppböjda spetsar, sällan med knöl. Mest på
ogräsmarker. Korgar vanligen 40-60 mm..................................................... 71 sect. Ruderalia 3
CC. Ytterholkfjäll tilltryckta-nedböjda, regelbundna, med raka spetsar, utan
knöl. Oftast på ogödslade, beteshävdade marker. D. Bladskaft och -
nerv ovan fint och tätt röd-grönstrimmiga (syns bäst på färskt material).
E. Blad vanl. kala, utan fläckar med +/- kloböjda flikar och
ovingade eller smalt vingade skaft. Holkar svartgröna—
blågröna med pruina. Ytterholkfjäll
ofta med hinnkant ............................................................................7. sect. Hamata 4
EE. Blad vanl. håriga, ovan i regel fläckiga
(gäller ej T. praestans), flikar sällan kloböjda.
Holkar rent gröna. Ytterholkfjäll mest utan hinnkant.....................7. sect. Naevosa 5
DD.Bladskaft och -nerv utan röda och gröna strimmor.
F. Ytterholkfjäll +/- tilltryckta ...................................................... 7. sect. Celtica 6
FE Ytterholkfjäll utstående-nedböjda. Bladflikar
mkt. spetsiga, ytterholkfjäll rätt tunna, spetsiga,
utstående till båglikt nedböjda................................................... 7. sect. Borea 7

11(2) Daphne 53
1. Taraxacum sect. Palustria
STRANDMASKROSOR
Tämligen småväxta, stjälkar rödaktiga, ofta
karaktäristiskt S-böjda. Blad i regel blågröna,
jämnbreda—smalt lansettlika med inga eller
få flikar. Korgar smala, ofta ofullständigt
utslagna. Yttre holkfjäll mer eller mindre tilltryckta,
ofta ovala och med tydlig hinnkant.
Blommorna saknar oftast pollen. Stränder,
fuktängar, mest i kalktrakter.
T. balticum östersjömaskros. Områdets
vanligaste och mest spridda art. Den växer på
havsstrandängar och andra stränder vid Östersjön
på finjord och morän, ibland kvarstående
efter tidigare beteshävd. Arten är på
stark tillbakagång, men traktvis ännu rätt
vanlig. Arten saknar pollen och är i regel lätt
att känna igen på sina djupt flikiga blad. De
enskilda flikarna är ofta rätt utstående och går
i regel ända in till mittnerven. Detta är en
egenskap som saknas hos övriga Palustria i
vårt område. En annan bra karaktär är frukterna,
som hos östersjömaskrosorna inte har
så många och inte heller så vassa taggutskott
som andra Palustria. Ofta är de bara litet
knöliga i den övre delen.
T. suecicum strandmaskros. En numera
sällsynt art på stark tillbakagång. Arten är
hävdberoende och har i många trakter försvunnit
p.g. a. upphörande betesdrift. Blommorna
har rent gula märken och saknar pollen.
Bladen är mer eller mindre helbräddade
(ibland korta tänder), smalt lansettlika och
blågröna med starkt kontrasterande, lysande
röd bladnerv. Ytterholkfjällen är brett äggrunda,
till antalet 11—14, och som hos flertalet
Palustria tätt tryckta till holken.Växer ofta på
samma lokaler som och tillsammans med ös-
tersjömaskrosen. En kort presentation av
arten finns hos Sahlin (1979).
T. pseudosuecicum sankmaskros. En nybeskriven
art, sällsynt i södra Sverige, tidigare
ett fynd i vårt område från 1912 i Nyköpings
skärgård. Återupptäckt 1992 på Labro ängar
utanför Nyköping. Arten liknar strandmaskros
och kan vara förbisedd. Blommorna
har dock rikligt med pollen, ytterholkfjällen
har bara en svagt utbildad kantbård och
bladen är jämfört med strandmaskrosen något
bredare och mer tandade.
T. crocinum saffransmaskros. Även denna
art har pollen. Den liknar också strandmaskros
men har en annan bladform. Bladen hos
T. crocinum är upprätta eller sabelböjda,
mycket smala, gräslika, ofta bara ett par mm
breda, och helt utan tänder eller flikar. Arten
växer sällsynt på kalkrika fuktängar vid havet
i norra Uppland, i Sverige i övrigt mest
på Öland och Gotland. En beskrivning av
arten finns av Nordenstam (1963).
I området finns gamla fynd av T. limnanthes
vätmaskros och T. lissocarpum slätmaskros.
Dessa arter liknar varandra mycket. De saknar
pollen, har blad som är smalt lansettlika
med korta flikar eller tänder. De har båda
färre yttre holkfjäll (9-11 st.) än strandmaskros.
Bladtänderna är hos vätmaskros nedåtböjda,
hos slätmaskros utstående, lätt uppåtböjda
eller ibland klolikt nedböjda. Frukterna
hos vätmaskros är 5 mm
och alldeles kala. Båda arterna är mycket sällsynta,
om de ens finns kvar, men kan vara
värda att eftersöka. Uppgifter från Uppland
finns också för T. egregium smalfjällig

54 Daphne 2000
strandmaskros samt T. vestrogothicum västgötamaskros.
Även dessa arter bör eftersökas.
Den smalfjälliga maskrosen har löst tilltryckta,
ganska smala (3-3,5 mm breda) ytterholkfjäll.
Bladens flikar är triangulära och rätt
utstående. Västgötamaskrosen liknar den
föregående men har pollen, mörkare stift och
en frukt med kort (0,6-0,8 mm) näbb (det
smala partiet mellan själva frukten och det
långa sprötet).
2. Taraxacum sect. Erythrosperma
SANDMASKROSOR
Vanligen småväxta; blad ofta starkt flikiga.
Korgar små, ljusgula, ståndare med eller utan
pollen, ytterholkfjäll i regel små, ofta med
tydlig kantbård. Sandbackar, berghällar, torrängar,
kalkhedar, tämligen allmänna. Frukter
viktiga vid insamling och artbestämning.
Arterna tas inte upp här. I en kommande
artikel kommer sandmaskrosorna att behandlas
mer utförligt.
3. Taraxacum sect. Ruderalia
OGRÄSMASKROSOR
Varierar starkt i storlek och bladform, vanligen
täml. grova och bladrika. Oftast med
pollen. Kantblommor på undersidan med en i
regel gråviolett strimma. Bladskaft blekgröna
eller röda. Kulturpåverkad, näringsrik mark.
Några arter, i området främst de nedan
beskrivna, uppträder regelbundet i naturbetesmarker
och på ängar.
T. copidophyllum dolkmaskros. Blad blågröna
med lysande röda skaft. Holkar och
yttre holkfjäll med kraftig pruina (daggliknande
överdrag). Yttre holkfjäll korta, breda
och utstående med bred, tydlig hinnkant.
Hos typiska exemplar har bladen en mycket
stor, dolklik ändflik, som kan uppta 1/3 av
bladlängden. Sådana blad har bara 1-2 par sidoflikar,
vilket är mycket ovanligt bland
maskrosor. Andra former med kortare ändflik
har fler sidoflikar och då svårare att identifiera.
Rätt vanlig art som ibland växer i
naturbetesmarker.
T. multilobum flikmaskros. Variabel art
som i sin mest typiska skepnad är lätt att
känna igen. Bladen har en ändflik som är
mycket smal och nästan tunglik samt många,
smala, rätt utstående sidoflikar. I utrymmet
mellan flikarna finns långa starka tänder som
ibland är av halva flikarnas längd. Bladskaftet
är rödfärgat. Korgen är tämligen liten, rätt
gles och ljust gul. Ytterholkfjällen är smala
och nedböjda. Arten är mindre allmän och
växer åtminstone i Sörmland på fuktig mark,
t.ex. på strandängar, och är den vanligaste
maskrosen på Tullgarnsnäsets strandängar.
T. dilatatum spårmaskros. Arten är svår för
en nybörjare, men växer i fuktiga naturbetesmarker
och därför bra att känna till. Den är
ingalunda vanlig, men kan vara förbisedd.
Den bästa karaktären är bladbasen. Bladnerven
här är rosa-djupt röd och den omges på
båda sidor av starkt kontrasterande gröna
bladvingar. Korgen är liten och holkens yttre
fjäll ovan purpurbruna, 11-13x3-5 mm och i
regel rakt utstående. Bladflikarna är korta,
breda och trekantiga med ibland uppåtsvängda
spetsar. Mellanrummen mellan
flikarna (interlobierna) är tandade och litet
krusiga.
T. sublaeticolor blackmaskros. Denna
maskros är relativt vanlig och har påträffats i
flera kalkfuktängar, men tycks föredra ru-

11(2) Daphne 55
deratmarker. Arten går att känna igen på den
stora, ofta liksidigt triangulära ändfliken och
de förhållandevis smala, 2-4 paren bladflikar.
Bladflikar och mittnerv i nedre delen ofta
långt och rikligt syltandade. Bladskaften saknar
vingar och är rent gröna, sällan med rosa
anstrykning. Korgarna är små, oftast c:a 4
cm breda, ytterholkfjällen äggformade, 8-11
x 3-4 mm, utan hinnkant och lätt nedböjda.
T. tenebricans hjulmaskros. Arten är traktvis
allmän och relativt lätt att känna igen på
de korta, rakt utstående ytterholkfjällen, som
tillsammans påminner om ett kugghjul. Bladen
är i regel mörkgröna, kala med mycket
smala och rent gröna skaft. Bladen är rätt varierande,
men på typiska exemplar är bladflikarna
rätt utstående. Korgarna är rätt små
(40-50 mm), glesa och ofta ljust gula. Hjulmaskros
växer i regel på ruderatmark, men
då och då ser man den också i naturbetesmarker.
T. haematicum blodmaskros. Arten växer i
regel på ogödslade fuktängar eller andra typer
av naturbetesmarker. Typiskt är de långa,
smala och lysande röda bladskaften, vars färg
löper längs hela mittnerven. Bladens ändflik
är smalt triangulär med i regel lång, tunglik, i
övre delen ofta något vidgad spets. Övre sidoflikar
har ofta långt utdragna tänder på
överkanten. Yttre holkfjäll är rätt utstående,
omkring 1 cm långa, med blekgrön översida
och skinande mörkgröna på undersidan. Ytterholkfjället
har en kantbård, som ofta är
purpurröd. Arten är inte vanlig, men kan vara
förbisedd.
4. Taraxacum sect. Hamata
ÄNGSMASKROSOR
Bladflikar enkla, oftast bågböjda och med få
tänder. Ytterholkfjäll korta, utstående, pruinösa.
Bladnerv tätt och fint röd-grönstrimmig.
Naturliga gräsmarker, även ruderat.
T. hamatiforme lövmaskros. Den i området
vanligaste arten av ängsmaskrosorna. Den
förekommer mest ruderat men uppträder
också i lövrika hagar och ibland också i naturliga,
mer öppna betesmarker. Bladen hos
denna art varierar i utseende, men flikarna är
i regel asymmetriska, så att flikarna i ett par
inte står mitt för varandra. Antal par sidoflikar
är 2—4 till skillnad från daggmaskrosen,
som har 4—6 par flikar. Hos lövmaskrosen är
dessa raka, sällan kloböjda. Ytterholkfjällen är
lysande blåvita och med en ibland svagt utbildad
kantbård. De nedre holkfjällen är ofta
rudimentära, d.v.s. kortare och smalare än de
Taraxacum haematicum
77 hamatum ängsmaskros. Denna art är
mer än föregående knuten till naturbetesmarker
och ängar och det är i denna miljö man
skall söka den. Det är en typisk Hamata med
trubbiga, klolika och otandade sidoflikar.

56 Daphne 2000
Holken har en avsmalnande bas och de yttre
holkfjällen är ovan violett anlupna, undertill
brunaktiga och kantbården är i regel mycket
tydlig. Liksom lövmaskrosen har bladen bara
2—4 par sidoflikar. Ängsmaskrosen är
tämligen-mindre allmän på lämpliga lokaler
men har sannolikt gått tillbaka kraftigt under
1900-talet.
T. pseudohamatum brittmaskros. En sällsynt
art som är funnen på två lokaler i Nyköpingstrakten.
Denna art skiljer sig från den
snarlika ängsmaskrosen, genom sina bredare,
4-5 mm breda ytterholkfjäll. Arten har få
förekomster i landet, men är sannolikt förbisedd
och missuppfattad.
T. subhamatum daggmaskros. Denna art är
till bladformen lika variabel som lövmaskros,
men till skillnad från denna har bladen sin
största bredd omkring mitten. Antalet par
sidoflikar är 4-6, vilket är fler än hos de övriga
Hamata-zrtema. i vårt område. Bladflikarna
står också mitt för varandra och visar inte
samma asymmetri som hos lövmaskrosen.
Holkarna är starkt pruinösa, därav det svenska
namnet! Daggmaskrosen är betydligt vanligare
i naturbetesmarker än lövmaskros, men
är även funnen i ogräsmiljöer. Arten är i
Uppland och Sörmland ännu rätt vanlig, men
har säkert minskat sedan förr.
En art som inte med säkerhet påträffats i vårt
område är T. marklundii Marklunds maskros.
Den är mycket lik ängsmaskros men
skiljer sig från denna bl.a. genom att bladflikarna
på överkanten har en iögonfallande
och kraftig tand. Arten är vanlig i Finland
och på Åland och borde finnas även i vårt
område. Håll utkik!
5. Taraxacum sect. Naevosa
FLÄCKMASKROSOR
Blad i regel med många små, mörkt köttbruna
fläckar. Naturliga fodermarker, minskande.
T. maculigerum fläckmaskros. Denna fina
art växer sällsynt på naturbetesmarker och
utmärker sig genom sina mot marken tryckta
blad, som är mer eller mindre tydligt oxblodsfläckade.
Fläckarna syns inte på bladens
undersida, vilket visar att det inte rör sig om
falska fläckar som uppstått av växtsugare eller
av sjukdomsalstrare. Bladen är blågröna,
mycket smala och har nedåtriktade flikar,
som ibland är rikt tandade, ibland nästan hela
men då med nedåtriktade tänder. Bladskaftet
saknar vingar. Korgarna har pollen, men hos
vissa former saknas detta alldeles. (Bladfläckar
kan också uppträda hos T. paténs,
vingmaskros, en ogräsmaskros med mycket
brett vingade bladskaft samt hos T. melanthoides,
prickmaskros, inom samma sektion,
med mycket fina prickar på bladen)
T. praestans kvällsmaskros. Kvällsmaskrosen
växer i området bara på de finaste ängarna,
särskilt på forna våtslåttermarker vid
havet där den lokalt kan vara riklig. Den
tycks gynnas av kalk och av rörligt markvatten
och är en av de maskrosor som har högst
krav på växtplatsens beskaffenhet. Följearter
är ängsnycklar, älväxing och majviva.
Man känner efter litet erfarenhet igen arten
på den mycket speciella bladformen, särskilt
hos mer oflikade blad, där det längs
kanten finns oregelbundna, starkt nedåtriktade
tänder. Hos mer flikade blad är ändfliken
iögonfallande liten. Bladnerven är djupt
röd från basen upp emot spetsen. Ytterholkfjällen
är utåt- eller svagt uppåtriktade. Korgarna
har pollen.

11(2) Daphne 57
sidoflikarna och upptar c:a 20-25% av bladets
hela längd. Sidoflikparen är oftast bara
1-3, alltså betydligt färre än hos Gelerts och
Nordstedts maskros. Holken är lätt pruinös,
yttre holkfjällen mer eller mindre upprätta,
c:a 10x3 mm, utan hinnkant. Strålblommor
har undertill en röd strimma. Hos de flesta
exemplar finns på skaftet under korgen en
trådliknande utväxt, något som ytterst sällan
uppträder hos andra arter. Tåtmaskrosen är
sällsynt på fuktiga ängar och betesmarker i
området.
Taraxacum nordstedtii
6. Taraxacum sect. Celtica
KÄRRMASKROSOR
Bladskaft ofta vingade, enkla, utstående. Yttre
holkfjäll mer eller mindre upprätta. Naturliga
fodermarker, minskande.
T. gelertii Gelerts maskros. Lätt att känna
igen på de upprätta, äggrunda-lansettlika,
något olivgröna yttre holkfjällen samt på
bladflikarna som är korta, triangelformade
med tydligt konkava sidor. Flikarna är ungefär
lika långa som breda och bildar 3—5 par.
Korgen är platt och strålblommorna förhållandevis
glesa. Pollen kan finnas eller saknas.
Frukterna är brunaktiga med långa taggutskott.
Gelerts maskros är funnen på några få
lokaler i området och är sällsynt. Den växer
på hävdade marker i kusttrakter, gärna naturbetesmarker
eller kalkfuktängar.
T. bracteatum tåtmaskros. Arten har mörkgröna
blad med kontrasterande rött nervnät.
Ändfliken är stor, spadlik, betydligt större än
T. nordstedtii Nordstedts maskros. Nordstedts
maskros är bara funnen en gång i
området, utanför Gnesta i början av 1990-
talet. Detta är den nordligaste kända lokalen i
landet. Utmärkt genom upprätta yttre
holkfjäll, vilka är pruinösa, håriga och saknar
kantbård. Bladen har en karaktäristisk
hjälmlik ändflik, med korta, rätt utstående
basflikar. Bladstjälken och flikmellanrummen
har breda vingkanter. Antalet par flikar är 3—
5 och flikarna är längre än bredden. Mellan
sidoflikarna finns i regel grova tänder. Arten
är säkert mycket sällsynt i området, men kan
vara värd att hålla ögonen på i de sydvästra
delarna av Sörmland.
7. Taraxacum sect. Borea
NORDMASKROSOR
Lika ogräsmaskrosor men de har små mörka
holkar med rätt obetydliga, små, korta eller
smala ytterholkfjäll. Ståndarna saknar oftast
pollen. Flera allmänna arter på ruderatmark
och i naturliga fodermarker.
T. ostenfeldii Ostenfelds maskros En liten
och i regel lätt igenkännlig art. Korgarna är i
regel små, oftast 30-40 mm vida. Märke-

58 Daphne 2000
na är kycklinggula och saknar pollen. Bladskaften
är bjärt rödvioletta. Sidoflikarna är
breda och på överkanten konvexa med en
kraftig tand. Arten är allmän överallt och
utgör ett karaktäristiskt inslag i våra naturbetesmarker.
T. litorale liten kärrmaskros. Denna art är i
allmänhet lågvuxen och har små ljusgula
korgar utan pollen. Bladen lär man sig snart
känna igen. Den mycket stora ändfliken med
sina konkava ytterkanter i kombination med
de få, ofta bara 1-3 paren sidoflikar som står
rätt ut, är en bra karaktär. Avstånden mellan
flikparen är förhållandevis stort. Bladskaften
är mycket smala och intensivt röda. Liten
kärrmaskros växer i fuktiga naturbetesmarker
och på strandängar och har gått tillbaka
kraftigt i landskapet. Den bör idag betraktas
som sällsynt.
T. euryphyllum, T. gelertii, T. larssonii, T. limnanthes,
T. litorale, T. maculigerum, T. nordstedtii, T.
polium, Tpraestans, T. suecicum och T. vestrogothicum).
ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Dahlstedt, H. 1921: De svenska arterna ur släktet
Taraxacum. I. Erythrosperma, II. Obliqua. Acta
Florae Sueciae 1: 1-160.
Dahlstedt, H. 1928: De svenska arterna av släktet
Taraxacum. III. Dissimilia, IV. Palustria, V. Ceratophora,
VI. Arctica, VII Glabra. Kungl. Sv. Vetensk.
Akad. Handl. ser. 3, 6(3): 1-66.
Doll, R. 1973: Revision der Sect. Erythrosperma
Dahlst. emend. Lind. fil. der Gattung Taraxacum
Zinn. 2 teil. Feddes Repert. 84 (1/2): 1-180.
Dudman, A. A. & Richards, A. J. 1997: Dandelions of
Great Britain and Irland. BSBI Handbook no 9.
London.
Gärdenfors, U. (red.) 2000: Rödlistade arter i Sverige
2000. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Hansen, K. 1981: Dansk feltflora. (Hans Øllgaard:
Taraxacum). Gyldendal.
Kirschner, J. & Stepánek, J. 1998: A Monograph of
Taraxacum sect. Palustria (Pruhonice): 1-281.
Krok, Th. O. B. N. & Almquist, S. 2001 (in press):
Svensk Flora. Fanerogamer och ormbunksväxter, 27
uppl. (red. B. & L. Jonsell). Uppsala.
Lundevall, C.-F. & Øllgaard, H. 1998: The genus
Taraxacum in the Nordic and Baltic countries:
Types ofall specific, subspecific and varietal taxa,
including type locations and sectional belong-ing.
Preslia (Praha) 71: 43-171.
Ljungstrand, E. 2000: Västkustens maskrosor. Vrivrånge
14: 19—32.
Nordenstam, S. 1963: Taraxacum crocinum (Dt.) Hagl.
& S. Nordenst. återfunnen på Gotland. Svensk Bot.
Tidskr. 57: 87-89.
Rydberg, H. 1990: Maskrosor i Sörmland. Daphne 1:
46-50.
Rydberg, H. 1999: Maskrosor med svenska namn.
Svensk Bot. Tidskr. 93: 123-128
Sahlin, C.-I. 1979: Omslagsbilden: Taraxacum suecicum.
Svensk Bot. Tidskr. 73: 198 (samt omslag).
Wendt, G. 2001: En guide till sandmaskrosor och
dvärgmaskrosor. Svensk Bot. Tidskr. 95: 94-114.
Øllgaard, H. 1983: Hamata, a New Section of Taraxacum
(Asteraceae). Pl. Syst. Evol. 141: 199 - 217.
Citerad litteratur
Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red.)
1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. Art-
Databanken, Uppsala.
Aronsson, M. (red.) 1999: Rödlistade kärlväxter i
Sverige - Artfakta. Vol. 2: 779-798 (H. Rydberg:
Faktablad för Taraxacum austrinum, T. crocinum,
T. crocodes, T. duplidentifrons, T. egregium,