Alla sidorna (cirka 10 MB) - Dis

Min morfars föräldrar Carl och Hilda Svensson.
och andra underliga saker på hyllorna.
Kalle var en snäll och hygglig gubbe och
visste nog en hel del om hur man skulle
sköta ett djur. Dessbättre hände det rätt
sällan att djuren blev sjuka. Det var bara
detta ändlösa arbete att göra rent, fodra,
vattna och mjölka som låg som ett hot
över människorna och aldrig hade något
slut. Då och då tröskades det på tröskverket
och säd kördes till kvarnen för att
malas. En del var det alltid att göra i skogen
och någon gång gjordes en stadsresa
för att sälja något slaktat svin (skålling),
någon slaktad kalv eller något får. Mindre
inköp som socker och kaffe och fotogen
till lamporna gjordes vid stationssamhället.
Vilodagen hölls strängt i helgd. Att
utföra något annat arbete på söndagen
än det som var nödvändigt för att
sköta djuren och hushållet var otänkbart.
Skulle man till exempel sätta på sig
finkläderna för att följa med till kyrkan
på söndagen och mor var tvungen att sy
i någon knapp, gick det ej för sig med
mindre än att hon gav oss en bit bröd att
tugga på under det hon sydde. Vi kunde
få ”svårt att läsa” eljest menade hon.
Några visiter i granngårdarna bara
för att hälsa på gjordes aldrig. Det ansågs
påfluget. Det var därför klent med
umgänget bland befolkningen i trakten.
Var och en borde stanna hemma och
sköta sitt, ansågs det. Vanan att umgås
med människor var därför ej överväldigande.
Viljorna smiddes hårda och fasta
och karaktärerna hamrades ut efter
samma mönster. Så skapades den något
sävlige och blyge, men sege och ihärdiga,
smålänningen som lite tveksamt och
försiktigt opponerar med den tidens typiska
dialekt ”dä ä dä la lell”.
Så gick åren, sommar följde på vår,
vinter på höst. Alltid samma monotona
upprepning av sysslor och vanor. De
äldre tänkte väl ej så mycket över detta,
ty även monotonin kan bli en vana och
man kan glömma bort att reflektera över
den. Först om något särskilt händer någon
gång, märker man hur välgörande
det är med lite omväxling. Kyrkfärderna
hör dit. Far var en flitig kyrkbesökare
och psalmsångare och den äldre pysen
fick tidigt göra honom sällskap. Tyvärr
var det klent med kyrkgången i socknen,
men kantor Nyberg lät orgeln brusa lika
mäktigt även om kyrkan var så gott som
tom. Orgelspelet var något av det vackraste
pojken kunde tänka sig. Att få sitta
framför detta underverk och frambringa
sådana toner kunde endast vara förbehållet
några få utvalda.
Kunde man få följa med på en stadsresa
någon gång, eller till en marknad,
så var man lycklig. Aldrig glömmer jag
en resa till Eksjö en het sommardag. Vi
mötte en bekant på torget. Denne skulle
vara liberal och bjuda på ett glas öl på
en krog. Jag tyckte det smakade mycket
illa men tordes inte neka att dricka, då
jag var rädd att det skulle förarga värden.
Efteråt skulle jag sitta och hålla hästen
på torget. Men det var märkvärdigt
svårt att hålla ögonen öppna. Gång på
gång höll jag på att somna. Att denna
sömnlust hade något sammanhang med
öldrickningen har jag ej förstått förrän
på äldre dar.
Ett avbrott i vintrarnas enahanda
var färderna till farfar och farmor.
Någon gång då och då, när sysslorna
inte var för påträngande, spände far
för hästen och åkte de två milen till de
gamla. Då var det ett tjatande om vem
som skulle få följa med, så både far och
mor blev yra i mössan. Någon lyckades
till sist och så bar det av. När vi var framkomna
kom farfar ut på trappan och tog
emot oss, farmor drog oss vänligt in i
stugan och snart var vi samlade framför
en värmande brasa, om det var vintertid.
Det frågades och det berättades
om mångt och mycket som hänt under
tiden man varit åtskilda, och det kändes
liksom i luften hur lyckliga alla var över
att få sitta tillsammans och trivas. Men
sådana lyckostunder var varken många
eller långa och snart gled livet ut i den
trista vardagen igen.
Hemmet DISKULOGEN 96 35