Det bästa av Kaj - Läs en bok

Och — därefter — låta bli att gå ut på bio med.
(Någon sa mig i går att hos hans folk kallar man
hustrun helt kärvt för ”den som jag har i huset”.)
Senare på kvällen, ser jag honom uppe i bergen
med skäggstråna vajande i närheten av en vacker
teplockerska med uppskörtad sarong, en i den vandrande
rabatten av teplockerskor, på väg från sina buskar
med brickstora hattar på pantersvart hår.
Hår är Javas Schweiz, ett Shangrila, en lustgård, en
sval himmel, dränkt i grönska, frukter, blommor, högt
över Diakartas ångande, förgörande blandning av datahelvete
och slum.
Här kan man sitta och höra de sällsamma berättelserna
om vulkanen längre bort, om huvudjägarna och
om vattenandarna.
Eller man kan läsa Djakarta Times. Se att en kommunist
år dömd till döden. Och — som det står — ”valet
av president Suharto ska ske”.
Andra ljusfenomen kommer från nattklubbarna och
”Massage och bad”-inrättningarnas fasader.
Natten kastar sig med ett tigergrin över Indonesiens
drypvåta huvudstad.
De huslösa lever, myllrande, i dunklet som ett särskilt
folk. På marken,utan tak,utan golv.
Indonesien är deras tak, deras golv.
Hem till hotellet sedan, förbi stadion som ryssarna
skänkte Sukarno och statyn som de — ryssarna — gav
Djakarta, och som heter Kvinna ger en skål ris åt gerillasoldat.
Kvardröjande blixtar från nordostmonsunens dagliga
skyfall sticker ännu till på himlen.
130 131