1z0Iiem

På samma gång finns en rad disciplinära, institutionella och forskningspolitiska
frågeställningar att förhålla sig till. Detta blir tydligt vid en jämförelse
mellan Jussi Parikkas och Stig Hjarvards medieteoretiska betraktelser
över potentialen i forskning om medier och medicin. I Parikkas
inledning till What is media archaeology? (2012) beskriver han historiska
studier av kontaktytor mellan medier och medicin som en ”epistemologisk
perversion”. Omdömet är avsett som något positivt; ett alternativ
till det dominerande sättet att skildra mediernas utveckling som separata
historier. Men det innebär samtidigt att Parikka förskjuter detta fenomen
till mediehistoriens marginaler. 32 Stig Hjarvard tar i sin bok The mediatization
of culture and society (2013) ett helt annat grepp på detta umgänge. I
hans genomgång av de olika samhällsinstitutioner som medierna under
senmoderniteten har utövat stort inflytande på finns naturvetenskaplig
och medicinsk forskning med som ett viktigt område. Nu förvandlas perversionen
till en högst anständig aktivitet och hamnar dessutom i mittpunkten
för samhällsvetenskapernas nya upptagenhet av medialisering. 33
Parikkas och Hjarvards diskussioner är intressanta inte enbart för att
dessa säger något om skillnader mellan mediearkeologins och medialiseringsteorins
perspektiv, utan också för att det röjer olika sätt att positionera
sig på den disciplinära kartan. I det ena fallet ett slags mot-historia
tänkt att utspelas på marginalen, i det andra fallet en offensiv för att
erövra ett föreställt centrum.
Hjarvard har en uttalad ambition att använda medialiseringsteori som
en förstärkning av medieperspektivet inom sociologisk teori. Medialiseringsteori
erbjuder med andra ord en möjlighet för medievetenskap att
bli tagen på större allvar – medialisering är en moderniseringsprocess i
linje med globalisering, urbanisering och individualisering. 34 Liknande
tankegångar aktualiseras i rapporten Medialisering av kultur, politik, vardag
och forskning, redigerad av Johan Fornäs och Anne Kaun, som kom ut 2011.
Denna rapport var en redovisning av ett forskarsymposium arrangerat av
Riksbankens Jubileumsfond, och deltagarna representerade ett brett spektrum
humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner, dock med en
övervikt från medie- och kommunikationsvetenskap. Det är därför inte
så överraskande att det i Kauns forskningsöversikt lämnas ett relativt
stort utrymme åt att lyfta fram möjligheten för just medie- och kommunikationsvetenskap,
som alltid sägs ha kämpat med att definiera sitt forsknings-
och undervisningsobjekt, att samlas kring medialiseringsbegreppet.
I denna forskningsöversikt inkluderas även ett antal av de senaste
44