Lag och evangelium i lutherdom, romersk katolicism ... - Logosmappen

I stort sett detta I stort sett detta föredrag hölls 21.5. 2011 i Norrköping, Sverige.
Lag och evangelium i lutherdom, karismatik
och romersk-katolicism
Min uppgift är att föreläsa kring ämnet Lag och evangelium i lutherdom,
karismatik och romersk-katolicism.
Då detta tema behandlas måste man dock också ta sig an de olika
andliga läroriktningarnas syn på synden och dopet. Hur djupt fördärvad
är människan enligt lutherdomen, karismatiken och romersk-katolicismen
Vad anser de att dopets, lagens och evangeliets
roll, väsen och inbördes förhållande är i ljuset av synden Det
är ju uppfattningen om synden som bestämmer behovet av dop,
lag och evangelium.
Vad romersk-katolicismen och särskilt lutherdomen anser i det aktuella
temat går behändigt att få reda på och presentera. Såväl Katolska
Kyrkans Katekes (KKK) som de lutherska bekännelseksrifterna
(SKB) är ypperligt källmaterial för detta. Vad däremot karismatiken
beträffar är den ingen enhetlig rörelse med fastslagen
dogmatik inom två pärmar. En riktning inom rörelsen kan vara
mera radikal än en annan. Därför har jag tvingats plocka material
lite härifrån och därifrån och presentera deras inbördes varierande
synpunkter.
Jag kommer att inleda studien genom att framlägga de andliga läroriktningarnas
hållning till synden och dopet. Därefter presenterar
jag deras ståndpunkt i frågan om lag och evangelium.
Synd och dop
I KKK hävdas helt riktigt, att
Syndens och i synnerhet ursyndens verklighet kan bara få sin
förklaring i ljuset av Guds uppenbarelse. Utan den kunskap
som den ger oss om Gud kan man inte klart urskilja synden,
utan man är frestad att förklara den som en brist i mognad
och utveckling, som en psykologisk svaghet, som ett misstag,
som den nödvändiga följden av en bristfällig samhällsstruktur
etc. (§ 387)
Katekesen kan påstå t.o.m. att
Läran om arvsynden är så att säga ”baksidan” på det glada
budskapet att Jesus är en Frälsare för alla människor, som all
behöver frälsning, och att frälsning tack vare Kristus erbjuds
åt alla. Kyrkan som har Kristi sinne, vet mycket väl att man
inte kan röra vid läran om arvsynden utan att också skada
Kristi mysterium. (§ 389)
Denna sista sats hamnar dock i konstig och löjeväckande dager då
den romersk-katolska kyrkan utvecklar och preciserar sin syn på
arvsynden. Kristi mysterium och därigenom evangelium skadas ju
av det romersk-katolska hävdandet att människan inte är totalt fördärvad
av synden. Man går t.o.m. så långt att man framhåller att
dopet helt utplånar arvsynden!
I katekesens 405.e paragraf heter det nämligen:
Även om arvsynden hör till varje människas utrustning har
den dock inte hos någon av Adams efterkommande karaktären
av personlig synd. Arvsynden innebär att människan är
berövad sin ursprungliga helighet och rättfärdighet, men den
mänskliga naturen är ändå inte helt fördärvad: den är skadad
när det gäller dess egna naturliga krafter, den är underkastad
okunnighet, lidande och dödens herravälde, den är böjd för
synd (denna böjelse för synden kallas ”begär”). Dopet ger

Kristi nådeliv, utplånar därmed arvsynden och låter människan
vända sig till Gud, men följderna för naturen, som är försvagad
och hyser en böjelse för det onda, finns kvar i människan
och manar henne till andlig kamp.
Härvidlag måste den naturliga frågan ställas varför döpta katoliker
syndar. Om arvsynden borttas ur människan borde hon, biblisktsystematiskt-teologiskt
resonerat, även upphöra att synda. Till vad
behövs då lag och evangelium, är en lika självklar följdfråga.
I paragraf 407 fastslås, att
Genom stamföräldrarnas synd har djävulen skaffat sig ett
visst herravälde över människan, även om hon förblir fri.
Dessa ord är uttalade om människan som sådan. Enligt romerskkatolicism
måste alltså en odöpt människa anses till vissa delar
vara opåverkad av djävulens och syndens fördärvande makt och
gift. Den mänskliga naturen är bara skadad, men ändå, som det
står,
berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten.
Denna förlust kallas för ”arvsynd”. (§ 417)
Som sagt hävdas från romersk-katolskt håll att arvsynden borttas
genom dopet, och då tvingas man ju utgå från att den ursprungliga
heligheten och rättfärdigheten återställs, vilket i praktiken måste
betyda att den döpte blir syndfri till hela sin person. Vad som blir av
bibelordet ”Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför
Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig” (1 Joh. 2:1) framgår
inte.
Läran om arvsynden avvisas av de radikalare karismatikerna, dit
anabaptister, baptister, pingströrelsen och den sk trosrörelsen hör.
Man definierar synd som verksynd, dvs. som medveten och avsiktlig
handling mot Gud hos vuxna individer; något som menas bero
på en skadad, ondskefull natur till följd av Adams syndafall. Denna
skada innebär sjukdom, död och att människan inte alltid förmår
göra det som enligt Gud är rätt.
Däremot tillbakavisar man att ett nyfött barn har ärvt synd eller
skuld och straff för synd, att spädbarnet som sådant är i ett tillstånd
av synd, och att det därför behöver räddning undan Guds dom.
(wikipedia: arvsynd). Av denna orsak praktiseras inte spädbarnsdop
hos de nämnda karismatiska rörelserna.
I sin bok Doktriner, utkommen år 1995, skriver Ulf Ekman, grundaren
av församlingen Livets Ord, under rubriken Antropologi – Läran
om människan:
Det är viktigt att konstatera att när människan föll i synd, så
dog hon verkligen andligen. Hennes hjärta fylldes av mörker
och Satan blev hennes herre… Människan utan Gud är fördärvad
av synd. Hon är icke god innerst inne, hon har ett hjärta
av synd och är andligt död. Olika religioner, och även en
del falska teologer som kallar sig kristna, säger att alla människor
innerst inne har en ”gudagnista”, ett ljus, en del av
gudomen. Det faktum att människan är skapad till Guds avbild,
har man felaktigt tolkat som att det fanns något i hennes
inre, en ”gudagnista”, som inte berördes av syndafallet. (s.
121, 122)
Denna bekännelse är i sig biblisk. Senare förklarar Ekman att vägen
in till församlingen går genom att lyssna till evangeliet, tro det
och låta döpa sig, och påminner läsaren om vikten i denna ordning
(s. 195).
När man bläddrar fram till sidan där Ekman lär om dopet (och nattvarden),
står det klart att han avvisar sakramenten som förmedlare
av Guds frälsande nåd. Ekman skriver:

I vissa sammanhang har evangeliet förvanskats i det att man
har fäst en frälsande betoning på dessa handlingar. Man har
antagit att människor (ofta små barn) genom dopets vatten
har fått Guds nåd och ande utgjuten över sig. (s. 207)
Under rubriken Pneumatologi – Läran om Anden framgår det att
dopet i vatten, enligt Ekman, inte är ett skänkande av den Helige
Ande och pånyttfödelse. Han skriver att
Dopet i den helige Ande är inte detsamma som pånyttfödelsen.
Det är en utgjutelse och uppfyllelse av den helige Andes
kraft och förmåga, för att varje pånyttfödd troende skall kunna
göra effektiv tjänst för Herren. Det är Andens introduktion till
det äkta övernaturliga liv som Gud vill att den troende skall
leva i och genom församlingen i den här världen. (s. 97)
I stället framför Ekman att
”dopet är till för de troende”, att det ”är en engångsföreteelse”,
att det ”innebär att man avtvår sig synden och begraver den
gamla människan”, ”att man i tro anropar Gud om ett gott
samvete”, ”att man identifierar sig med Jesu död och hans
uppståndelse”, att man proklamerar ”inför Gud Fadern”, ”andevärlden”,
”världen” och ”inför församlingen” sitt barnaskap
hos Gud och nya liv med Jesus, och sitt avståndstagande
från ondskans andemakter och från världen med dess begär.
(s. 210-211)
Trots detta trons bekännande menar Ekman att dopet ändå är
mer än enbart en yttre symbol. Guds närvaro genom Sonen
och Anden är klar och tydlig och Gud gör något, ger något
och förmedlar något i dopets handling. (s. 211)
Ekman säger inte exakt vad detta något är, annat än att dopet är
en offentlig handling i vilken man bekänner sig till Kristus Jesus
och där Gud genom sin Ande själv är närvarande med sin
välsignelse,
som den döpte tar emot i tro och
går vidare från dopet och vandrar ”i ett nytt väsende i liv”
(Rom. 6:4)…
Genom Ekmans undervisning om dopet klargörs, att det väsentliga
enligt honom är, att dopkandidaten är en omvänd, troende människa,
som ”har upplevt pånyttfödelsens verklighet”, frivilligt kommer
till dopet och därigenom synliggör, att hennes hjärtas inre är
omskuret och hon vill följa Jesus som Hans lärjunge. (s. 211)
Gentemot dessa båda falska kristendomsuppfattningar om arvsynd
och dopets sakrament, dvs. den romersk-katolska och den karismatiska,
förkunnar Augsburgska bekännelsens andra och nionde
artikel:
Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts
på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för
Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att
denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, medför fördömelse
och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas
på nytt genom dopet och den helige Ande.
De fördöma pelagianerna och andra, som förneka, att arvsynden
är synd, och för att förringa den ära som tillkommer
Kristi förtjänst och hans välgärningar, påstå, att människan
genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.
Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att
Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas,
för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas
i hans nåd.
De fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli
frälsta genom dopet. (SKB, s. 57 och 59)

I Augsburgska bekännelsens apologi och dess andra artikel omtalas
att papisterna klandrade Luther, eftersom han hade skrivit att
arvsynden kvarblir efter dopet. Apologins författare vädjar till Hans
Maj:t Kejsaren, för att denne
må här upptäcka deras uppenbara falska beskyllning. Ty
motståndarna veta väl, i vilken mening Luther velat säga detta,
att arvsynden kvarbliver efter dopet. Han har alltid skrivit,
att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens
materia, såsom de uttrycka sig, d.v.s. den onda begärelsen,
bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han ti
lagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att
döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i
människans hjärta. I samma riktning uttalar sig Augustinus,
då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den
icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner
han öppet, att synden finnes, d.v.s. kvarbliver, ehuru
den icke tillräknas...
Och i sin skrift Contra Julianum säger Augustinus: Den
syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den
andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet.
Den har förlåtits, emedan skulden är borttagen genom sakramentet,
varigenom de troende pånyttfödas, men den bliver
kvar, emedan den uppväcker de begär, mot vilka de troende
kämpa…
Medan de (motståndarna) vidare påstå, att den onda begärelsen
är ett straff, men icke synd, förfäktar Luther den meningen,
att den är synd. Såsom ovan framhållits, bestämmer
Augustinus arvsynden såsom ond begärelse. De må tvista
med honom, om denna uppfattning är oriktig. Dessutom säger
Paulus: Jag hade icke vetat av begärelsen såsom synd,
om icke lagen hade sagt: Du skall icke hava begärelse. Likaså:
I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med
lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag,
som är i mina lemmar. Dessa vittnesbörd kunna icke förvändas
genom något spegelfäkteri. Ty med klara ord kalla de begärelsen
synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus,
ehuru den i realiteten är värd döden, om den icke tillgives.
(SKB, s. 100-101)
Lag och evangelium
KKK räknar med fem sorters lagar under huvudrubriken Den moraliska
lagen. Dessa är: 1) Den naturliga moraliska lagen, 2) Den
gamla lagen, 3) Den nya lagen eller evangeliets lag samt 4) De civila
lagarna och 5) De kyrkliga lagarna. Dessa två sistnämnda lagar
går KKK dock inte in på i sammanhanget.
Följande undervisning ger KKK om de tre förstnämnda formerna
för Den moraliska lagen:
Den naturliga (moraliska) lagen som finns i varje människas
hjärta och har stiftats av förnuftet har universell giltighet
när det gäller dess bud, och dess auktoritet gäller för alla
människor. Den uttrycker människans värdighet som person
och bestämmer grunden för hennes grundläggande rättigheter
och plikter. (§ 1956)
Den gamla lagen är första stadiet i den uppenbarade lagen.
Dess moraliska föreskrifter sammanfattas i de tio budorden...
(§ 1962)
Enligt den kristna traditionen är den heliga, andliga och goda
lagen ändå ofullkomlig. Som en handledare visar den vad
som skall göras, men den ger inte av sig själv kraften, Andens
nåd, för att utföra det. På grund av synden, som den
inte kan utplåna, förblir den en träldomens lag… Enligt Paulus
har den särskilt som uppgift att avslöja och uppenbara synden
som bildar en ”begärets lag” i människans hjärta. Men
lagen förblir ett första avsnitt på vägen till Guds rike. Den bereder
det utvalda folket och varje kristen människa till omvän-

delse och tro på Gud, Frälsaren. Den förser oss med en undervisning
och en lära som i egenskap av Guds ord alltid består.
(§ 1963)
Hittills har det gått bra att hänga med. Men om Den nya lagen eller
evangeliets lag sägs det,
att den är fulländningen här på jorden av den gudomliga lagen,
den naturliga och den uppenbarade. Den är Kristi verk
och uttrycks särskilt tydligt i Bergspredikan. Den är också den
helige Andes verk och genom Anden blir den kärlekens inre
lag: ”Jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus… Jag
skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras
hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk”
(Heb 8:8,10). (§ 1965)
Den nya lagen är den helige Andes gåva som ges åt de troende
genom tron på Kristus. Den verkar genom kärleken, den
använder sig av Herrens förkunnelse för att lära oss vad vi
skall göra och av sakramenten för att ge oss del av den nåd
som behövs för att vi skall kunna göra det… (§ 1966)
Med denna nya lag eller evangeliets lag, verkar alltså avses den
kristnes helgelse. Men samtidigt verkar lagen märkligt nog vara en
aktiv kraft vid sidan av den Helige Ande (eftersom Han menas vara
den som ger oss den nya lagen) medan lagen igen aktivt hävdas
använda ”sig av Herrens förkunnelse för att lära oss vad vi skall
göra och av sakramenten för att ge oss del av den nåd som behövs
för att vi skall kunna göra det.”
Dessutom är Den nya lagen samma som Evangeliets lag. Exakt
vad som läggs in i begreppet ”evangelium” framgår inte av sammanhanget,
men tydligen anses Jesu Bergspredikan vara en formulering
på evangeliets lag.
Men Bergspredikan går ju antingen ut på lagundervisning eller en
beskrivning av vad synden och Guds nåd har för verkan här i världen.
Något vittnesbörd om att Gud endast av nåd, i och genom
Kristus förlåter syndare är denna predikan inte.
Begreppet Evangeliets lag är en lika meningsfull helhet som eld
och vatten sammanblandade: när de två elementen blandas med
varandra går båda förlorade.
Evangeliets lag påstås rikta
sig till dem som är beredda att i tro ta emot [saligprisningarnas]
nya hopp… (§ 1967)…
Att vara beredd att tro är något annat än att verkligen tro. Tydligen
förväntas människan aktivera sig genom evangeliets lag, innan
hon verkligen tror.
Evangeliets lag
drar fram dolda krafter ur [Herrens predikan] och låter nya
krav framgå ur den: den uppenbarar hela dess gudomliga och
mänskliga kraft. Den lägger inte till några nya yttre bud, utan
den går ända till att förnya roten till handlingarna, hjärtat, där
människan väljer mellan rent och orent, där tro, hopp och kärlek
och därmed också de andra dygderna tar form. Evangeliet
för så lagen till sin fulländning genom att mana till fullkomlighet,
så som den himmelske Fadern är fullkomlig, genom att
uppmana till att förlåta sina fiender och be för förföljarna, så
som Gud själv handlar i sin frikostighet. (§ 1968)
Evangeliets lag innebär att man på ett avgörande sätt måste
välja mellan ”två vägar”. (§ 1970)
I den romersk-katolska läran påstås alltså evangeliet, uppfattat
som Guds goda löftesord, vara ett uppmanande, befallande bud-

skap. Genom att mana människan till att fritt välja rätt väg (det rena
framom det orena), förlåta och be, hävdas evangeliet fullkomna lagen.
Hur väsensskilt i förhållande till den biblisk-lutherska lärotraditionen!
Där
förblir lagens egentliga uppgift att bestraffa synden och lära
om goda gärningar…
Evangeliet åter är en sådan predikan, som icke visar och
meddelar oss något annat än nåd och förlåtelse i Kristus… Ty
evangeliet och Kristus äro icke givna eller förordnade till att
förskräcka eller fördöma, utan till att trösta och upprätta dem,
som äro försagda eller förskräckta (SKB, s. 601, 600)
Och genom förkunnelsen av Kristi fullkomliga rättfärdighet utanför
oss, får vi efter Guds vilja, beslut och gärning förtröstan på att
Hans nåd och förlåtelse också gäller oss, här och nu, utan vår
medverkan. Då kan och ska tron inte vara utan att också synas i
goda gärningar
Under huvudrubriken Nåd och rättfärdiggörelse och underrubriken
Rättfärdiggörelse heter det därmed följdriktigt:
Under nådens inflytande vänder sig människan till Gud och
bort från synden. Så tar hon emot förlåtelse och rättfärdighet
från Gud. ”Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse,
helgelse och förnyelse av den inre människan”. (§
1989)
Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd
och människans frihet. Från människans sida kommer den till
uttryck i trons fria samtycke till Guds ord som kallar henne till
omvändelse, och i kärlekens samarbete med inflytandet från
den helige Ande, som i förväg kommer henne till hjälp och
bevarar henne. (§ 1993)
I den romersk-katolska rättfärdiggörelsesynen menas Gud nog ligga
bakom de kristnas rättfärdiggörelse, men den tycks handla om
att människan deltar med sin av Gud frigjorda förmåga att fritt välja
att säga sitt ”ja” och på så sätt samverka med Guds nåd. KKK frestas
även att tala om möjligheten att
för oss själva och nästan förtjäna nådegåvor som är till nytta
för nådens och kärlekens växt, liksom för att erhålla det eviga
livet. (§ 2010)
Dagens karismatik har sina läromässiga rötter i Luthers egen tid, i
bl.a. Thomas Münzer och anabaptisterna. Även hos dem var det
nya, helgade livet i fokus, medan Ordets teologi, dvs. undervisningen
om och förtröstan på att helige Gud av nåd, i kraft av sin lag
och sitt evangelium dödar och gör levande, saknades. Svärmarna
förnekade att Guds ord och sakrament var nådemedel. På detta
sätt sammanblandades då och sammanblandas ännu idag lag och
evangelium och båda två gick och går därmed förlorade.
Ulf Ekman kan skriva att det är den Helige Ande som
föder på nytt de människor som han har överbevisat i deras
samveten. När de vänder om från sin synd och åkallar namnet
Jesus kommer han in i deras liv och skapar i dem ett nytt hjärta.
De blir då nya skapelser i Kristus Jesus och blir genom pånyttfödelsen
Guds barn…
Den människa som i sitt hjärta ångrar sin synd, vänder om
från sina vägar och åkallar Jesus för frälsning blir då född på
nytt och får frid med Gud. Den helige Ande svarar med att
nyskapa hennes hjärta, och hon blir en ny skapelse i Kristus
Jesus (s. 97, 198).

Här kan vi alltså ana en rättfärdiggörelseprocess i olika steg, där
dopet saknar sakramental relevans: pånyttfödelsen ger människan
förmåga att av fri vilja välja att vända om och åkalla Jesu namn.
Om hon väljer att göra detta kommer Gud till henne och omskapar
hennes hjärta. Oklart blir varför människan kan omvända sig från
sin synd, utan att vara pånyttfödd och ha ett nyskapat hjärta i Kristus.
Mot denna Ekmanska irrlära bekänner Konkordieformeln,
att människans vilja i omvändelsen förhåller sig pure passsive,
d.v.s. att den där icke gör något alls,… att Guds Ande genom
Ordets hörande eller bruket av de heliga sakramenten
griper människans vilja och verkar den nya födelsen och omvändelsen.
Men sedan den helige Ande verkat och utfört detta
och människans vilja förändrats och förnyats endast genom
Andens gudomliga kraft och verkan, är människans nya
vilja ett Guds, den helige Andes, instrument och verktyg, så
att den icke blott mottager nåden, utan även medverkar i den
helige Andes efterföljande verk. (SKB, s. 507)
Även den frommaste kristne är trots allt en syndare, och Luther
säger: ”Också vi som av nåd gjorts heliga och likväl lever i denna
syndiga kropp, måste för de kvarvarande syndernas skull låta oss
bli förmanade, skrämda och dödade av lagen till vi dör.”
Därför är det biblisk-lutherskt att också predika och undervisa i lagen,
så att människor får tillförlitlig undervisning och bestraffning
genom Guds Tio bud och tillsammans med det rena, bibliska
evangeliet om syndernas förlåtelse enbart i och genom Kristi namn
och blod även upprättelse och fostran i Guds rättfärdighet, för att
den kristna människan ”ska bli fullt färdig, väl rustad för varje
god gärning” (2 Tim. 3:17).
Alltså inte bara om evangelium, utan även om lagen gäller, att man
inte kan ”påstå något med visshet om Guds vilja utan Guds eget
ord” (SKB s. 228), som Apologin bekänner. Den lag som ”angår de
kristna” finner vi klarast och tydligast i NT. NT:s lagförkunnelse
handlar främst om ”den lag, som ger föreskrifter för vårt hjärtelag,
d.v.s. dekalogen” (SKB s. 123). Guds Tio bud är lagen ”i egentlig
mening”, eftersom den lagen är Guds egen ofelbara uppenbarelse
av den naturliga lagen, som Han har planterat i vårt samvete.
Visserligen ställer redan hedningarnas lagkännedom dem till svars
inför Gud: ”Så är de då utan ursäkt” (Rom.1:20). Men genom
Jesu tillskärpande av lagen blir den något fullständigt orimligt och
omöjligt för den fallna människan. Han låter Guds lag tränga igenom
alla yttre skal och kräva sådant som ”vida övergår förnuftets
förmåga, nämligen att rätt frukta, älska och åkalla Gud, att vara rätt
förvissad om att Gud hör vår bön och förbida Guds hjälp i döden
och i allehanda trångmål” (SKB s. 104). Därför tar lagen sikte mot
arvsynden. Luther säger om detta i Schmalkaldiska artiklarna:
”Denna arvsynd är ett så djupt fördärv i människans natur, att vi
inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av
Skriftens uppenbarelse” (SKB s. 322-323).
I biblisk-luthersk lära innebär evangelium dock ett Guds löfte om
syndernas förlåtelse i och genom Kristus, som den i sig själv
ogudaktige människan helt passivt mottar genom tron.
Om trons rättfärdighet inför Gud tro, lära och bekänna vi enhälligt
i enlighet med den förut framställda sammanfattningen av
vår kristna tro och bekännelse, att vi fattiga syndiga människor
rättfärdiggöras inför Gud, d.v.s. avlösas och frikännas från alla
synder och från den välförtjänta fördömelsen samt upptagas till
barn och arvingar till det eviga livet utan någon vår egen ”förtjänst
eller värdighet” och utan alla föregående, närvarande
och efterföljande gärningar av idel nåd endast och allenast för

vår Herre Kristi hela förtjänsts skull och för hans fullkomliga
lydnads, bittra lidandes, döds och uppståndelses skull, vilken
lydnad tillräknas oss till rättfärdighet
Detta goda tillbjudes oss i det heliga evangeliets löftesord
genom den helige Ande, och tron allena är det enda medel,
varigenom vi kunna gripa, mottaga och tillägna oss det. Denna
tro är en Guds gåva, varigenom vi i evangeliets ord rätt lära
känna vår Frälsare och förströsta på honom, att vi endast för
hans lydnads skull av nåd hava syndernas förlåtelse, anses av
Gud Fader såsom goda och rättfärdiga och bliva evigt saliga
(SKB, s. 579)
Som konstaterat: i kraft av detta evangelium föds rätta, goda gärningar,
eftersom endast Kristi evangelium förmedlar verklig, hjärtlig,
innerlig glädje, tack vare Kristus Jesus ensam och det som Han
ensam har gjort för världen. Då uppfylls det apostoliska ordet: ”Vi
tror, därför talar vi”, och ”Vi kan inte annat än tala om det vi
har sett och hört.”