Bilaga C Indelning av jordbruksskiften i brukningszoner med hjälp ...

Bilaga C
geostatistisk metod benämnd lokal kriging (Minasny m.fl., 1999). Denna metod bör ge det
mest sannolika medelvärdet för den aktuella rutan. Vid en sådan beräkning sker en viss
utjämning jämfört med de ursprungliga värdena. De resulterande konduktivitetskartorna kan
ses i Figur C3.
Figur C 2 . Principen för mätning med EM38
Dessa kartor användes som grund för en indelning i brukningszoner. Varje fält indelades i 3
brukningszoner genom en enkel klassificering av konduktivitetskartan enligt Fisher-Jenks
algoritm – även benämnd ”Jenks’ optimala metod” (Slocum, 1998). Denna metod skapar
klasser inom vilka variansen minimeras. Således bör denna klassindelning vara en bra
utgångspunkt om man baserar klassificeringen på en variabel. En matematisk indelning och
klassificering av mätdata, som gjorts i det här fallet, kan medföra att zoner skapas som består
av en mängd mindre isolerade ytor, och inte större sammanhängande ytor, som torde vara mer
lättbrukade rent praktiskt. Såvida utrustning avsedd för precisionsodling finns tillgänglig är
emellertid inte detta ett alltför stort problem. Utrustning för t ex spridning av P- eller K-
gödselmedel, som styrs av datafiler som visar behovet på fältets olika delar, kan hantera detta
automatiskt. Trots detta gjordes här en viss bearbetning av de först erhållna kartbilderna som
skapades, för att i någon mån erhålla mer sammanhängande zoner. En generaliseringsmetod
användes som medför att delytor mindre än en fritt angiven storlek (här sattes gränsen till 2
ha) tas bort och ersätts med grannytans värde.
C-3