Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2012:45. - KMMD

för att platsen fungerat som tings-/mötesplats mycket längre tillbaka i tiden än så
(Sanmark & Semple 2011:31). Bland annat uppvisar platsen flera typiska tingsplatsdrag:
Den ligger på ett gravfält, nära en våtmark och flera kommunikationsleder möts på
platsen. På platsen finns även en tingshög, en runsten och resta stenar (Sanmark &
Semple 2011:12).
Undersökningarna omfattade geofysisk prospektering samt undersökning av ett 10×7
meter stort schakt. Den geofysiska undersökningen avslöjade en 156 meter lång rad av
anomalier, tolkade som stolp- eller möjligtvis stenfundament, som löpt i sydvästlig–
nordostlig riktning genom området (Sanmark & Semple 2011). Två av fundamenten
undersöktes tillsammans med en kokgrop och en avfallsgrop för härdmaterial (ibid:21;
figur 6). Ett av fundamenten hade grävts genom kokgropen som daterades till romersk
järnålder/folkvandringstid. Utifrån de statigrafiska förhållandena menar forskarna att
stolpraden sannolikt uppförts under vendel- eller vikingatid (ibid. 2011:31). De tolkar
stolpraden som ett möjligt viband att jämföra med de som omnämns Egil Skallagrimssons
saga och i den norska Frostatingslagen. Enligt Egil Skallagrimsons saga upprättades på
tingsplatsen en ring med hasselkäppar sammankopplande med ett rep. Där innanför
satt de 36 ”domarna”. Under järnålder var Anundshögsområdet naturligt avgränsad
åt tre håll: I väster av Jutekärret och i öster och norr av ett vattendrag. Stolpraden
avgränsade således Anundshögsområdets enda öppna sida och kan ha utgjort stommen
till ett avgränsande viband där rep knöts mellan stolparna i samband med ting eller vid
andra tillfällen (ibid:35).
Rannsakningarna anger att tingsplatsen vid Anundshög fordom varit placerad under
bar himmel (Jensen 2010:24; Zachrisson 2009:102). Vid något tillfälle uppfördes en
tingsstuga på platsen dit tingsförhandlingarna då flyttades. Under 1600-talet ska tegel
efter tingstugans ugn ha synts norr om den skeppsättning som ligger strax norr om
Anundshög (Kraft et al. 1989:19; Sanmark & Semple 2011:13f och där a.a.). Än i dag
finns en svag förhöjning med tegelstenar på denna plats.
Det sista omnämnandet av tingsplatsen vid Anundshög är i ett brev från 1467 (Sanmark
& Semple 2011:13). I slutet av 1500-talet hade man förlagt tingsförsamlingarna till
”Balungx kyrkia” eller ”klockare stwu” och Anundshögsområdets historia som tingsplats
var därmed över (Kraft et al. 1989:19).
Figur 6. Två av stolpfundamenten
från Alexandra Sanmarks &
Sarah Semples undersökning år
2011. Foto av Kaisu Anttila.
12