Magasin Repo 2013 - Jakobsbergs folkhÃ¶gskola

REPO 

magasin 

2013 

När viljan sade: 

”Lust du, nu stopp, 

ej mera vin!” 

Då sade lusten: 

”Vilja du, håll käft, 

jag är centrum 

och du periferin”

LEDARE 

Lustfylld läsning 

Håg, intresse, böjelse, fallenhet, önskan, vilja, begär, åtrå, glädje, fröjd, nöje, 

tillfredställelse, njutning, vällust och passion. Kärt barn har många namn. 

Ordet lust är komplicerat och individuellt. Lust som i att njuta, vara engagerad 

eller bara glädjen i att leva. Vi alla har olika associationer. 

Vi söker och vi finner lust i vår vardag. Umgås och trivs med vänner, 

kollegor och klasskamrater. Vi letar och hittar vårt sammanhang. Oavsett 

om det är runt en fotbollsplan, i en skog eller på en utomhusbar. I storstan, 

förorten eller på landet. Vi mår bra av våra fritidsintressen. Laga mat, 

skriva, teckna eller kompostera. 

Förhoppningsvis trivs vi också i vårt yrke, oavsett vad det är. Med en 

skalpell i handen och att få utforska människokroppen. Förstå vad som hänt 

och varför. Eller att tillverka miljön i en filminspelning och trivas bakom 

scenen. Att ha ett sinne för detaljer. 

De flesta av oss har ett behov av närhet. Vi väljer att leva i tvåsamhet, i 

vått och torrt. Men det finns också de som klarar sig på egen hand, frivilligt 

eller ofrivilligt. Och de som lever med fler än en partner. Det är även det 

individuellt. 

I vårt magasin får du läsa om människor som finner lust, men också 

några som tappar den. Lust som går överstyr och lust som saknas. 

Chefredaktörer: Mattias Persson & Sara Widman 

Redaktionen 

Reportrar: 

Elina Emma Felizia Gustav Jens 

Eija 

Konrad 

Miranda 

Maja Lena Nenne Rebecka Simone Sofia Robert Johan Svante 

Ansvarig utgivare: Holger Nilén 

Datorsupport: Bengt Jönsson 

Textsupport: Torbjörn Berggren 

Layoutchef & omslagsbild: Johan Borehed 

Text ur ”Maskin i olag” av Gustaf Fröding 

En produktion från Jakobsbergs folkhögskola 

2

26 18 

Black Army, ett av idrottssveriges 

största varumärken - på gott och ont. 

innehåll 

7 En fritidsgård för vuxna 

Bland öl och bouleklot på 

Södermalm 

10 Sol i sinne, jord inne 

Allt du behöver veta om 

kökskompostering 

Krönika: 

”Min lustgård – 

doften av lycklig get” 

Sida 6 

”Föreställ er en person som 

kan ha sex men inte vill det. 

Vem är han En stolle!” 

Magasin Repo utforskar 

verkligheten för asexuella. 

Sida 14 

12 Cyklopen lever vidare 

Kulturhuset som brann ner 

och byggdes upp igen 

17 Krönika: 

Kärleken finns överallt 

21 Ett dansgolv med magi 

Följ med Magasin Repo 

på rejv i Västberga 

4 

Det går inte att tävla i poesi, 

det är därför man gör det. 

18 

Manlig makeup på modet – 

Robban undersöker trenden. 

28 Sportkrönika: 

Inte hata, bara älska 

32 Längtan till en annan värld 

TV-spel har blivit 

Martins fristad 

37 Släpp flanörerna loss 

– det är vår! 

Så blir Stockholm en 

promenadstad i världsklass 

40 Kollegor med döden 

Upplev glädjen i bårhuset 

42 Tabubelagd njutning 

Sexleksaker för män, 

varför är det tabu 

26 

24 

Den dramatiska detaljdetektiven. 

Följ med en scenograf backstage. 

”Som en studiecirkel 

gone bonkers.” 

Konstnärer ritar i ring. 

Sida 29 

Fåglar, feghet, frestelser, 

frigjordhet. På en gård 

utanför Borlänge lever 

paret Ryttar med fri kärlek, 

alpackor och påfågelduvor. 

Sida 3424 

magasin repo ¦ 2013

Det går inte att tävla i poesi 

- det är därför man gör det 

Ett förväntansfullt sorl stiger från avgrunden. 

Det finns en risk att slå huvudet i det låga stentaket på vägen nerför trapporna. De 

leder till den skumma lokalen längst ner på Stampen i Gamla Stan i Stockholm. Det 

röda skenet från vägglamporna kastar skuggor på tegelvalven. Där skymtar konturerna 

av det hundratal människor som kommit för att se och höra de åtta poeter som 

ska tävla i Södermalm poetry slam. 

Text och foto: Eija Salminen 

4

Slutmålet för den här omgången av 

Södermalm poetry slam är en plats 

i finalen som ska vaska fram det 

fyrmannalag som ska representera Södermalm 

på SM i Malmö. Dessutom får alla 

deltagande poeter sin text publicerad i en 

antologi som släpps lagom till finalen. 

En av kvällens tävlande är Louise 

Sildemark, 30, som till vardags pluggar 

till dietist och arbetar som souschef på en 

italiensk restaurang. Hon är sist ut i kväll, 

lotten har gett henne startnummer åtta. 

Louise började läsa sina texter på scen 

hösten 2011 i samband med att hon 

flyttade till Stockholm från Uppsala. 

Hon lyckades komma med i laget 

STHLM Underjordiska våren 2012 och 

tävlade då i SM. Placeringen blev andra 

plats av tolv tävlande lag. Individuellt 

hamnade hon på artonde plats av 62 

tävlande. 

louise sildemark har fått blodad tand 

och läser sina texter så fort det ges tillfälle, 

även på öppna scener utan tävlingsinslag. 

Det går inte att tävla i poesi, sägs det, och 

det är just därför man gör det. 

– Det är inte själva tävlingen som är 

poängen, men det är ett fantastiskt sätt att 

nå ut till publiken med det jag vill ha sagt 

med min poesi. Det är mer spänning med 

tävlingsmomentet, och lättare att samla 

ihop folk till läsningar, säger Louise. 

Nervositeten bland poeterna går att 

känna i luften. Oavsett hur många gånger 

de stått på scenen är det nervöst att stå 

och få sina ord bedömda. 

MC (master of ceremonies) Lola Bonk 

tompratar medan jurygrupperna överlägger. 

Ämnet för kvällen är hennes födelsedag 

och pojkvännens frieri. Hon ropar upp 

”Det är inte 

poängen som 

är poängen” 

honom på scenen. 

– Titta här, han har tatuerat in sitt 

frieri på sin mage, visar hon stolt och drar 

upp pojkvännens tröja. 

Men det ska juryn strunta i, som i 

allt annat hon säger. När fem tummar är 

uppe lyfter alla jurygrupper upp sina poäng 

samtidigt. 

– Buuu! skriker publiken. 

en jurygrupp har enligt publiken satt 

låga poäng på någon av de tävlande. Det 

är aldrig tillåtet att bua åt poeterna, det är 

en självskriven regel i poetry slam. 

Proceduren upprepas mellan varje poet. 

– Jag brukar gå ifrån lokalen innan det 

är min tur, att höra de andra läsa stör min 

koncentration. Men så fort jag har sagt 

första ordet på scenen är jag helt inne 

i min text, säger Louise. 

Efter läsningen får Louise kramar 

och stöd av vänner. Hon är 

slutkörd efter sitt framförande, 

eftersom det både är känslomässigt 

starkt och en urladdning 

att läsa sin text. 

Louise kvalificerar sig till den 

slutliga uttagningen av själva laget. 

Fem dagar senare kommer hon med 

i ett annat lag och ska istället representera 

Huddinges slamscen i SM. 

De mest aktiva poeterna läser nämligen 

både på öppna scener och på slam 

runt om i hela Sverige. ■ 

Det var Erkki Lappalainen (1946-2010) som tog poetry 

slam till Sverige från USA. Första tävlingen hölls i Rinkeby 

1995. Bob Hansson blev förste svenske mästaren. 

Kval inför SM hålls i landet under hela året. Uppsalas 

poesiscen till exempel börjar med uttagningar för 2014 

redan innan 2013 års SM har varit. 

Poeten ska ha skrivit texten själv, på vilket språk som 

helst och får vara högst 3.09 minuter. 

I publiken plockas jurygrupper ut, som ger mellan 0,0 

och 10,0 poäng efter varje poet. 


krönika 

Min lustgård 

– doften av lycklig get 

I samma ögonblick som jag stiger in genom den stora porten försvinner den 

grå hinna som ligger likt en tung, illaluktande och våt filt över staden. 

Jag tar min tillflykt till den stora saluhallen – min egen lustgård. 

Här öppnas en ny värld – en värld där alla sinnen 

tillfredsställs. Tulpaner, påskliljor, orkidéer, exotiska 

frukter och färgglada grönsaker är en fröjd för ögat. 

Jag låter mig förföras av dofterna från kryddor från jordens 

alla hörn, den speciella, lätt unkna aromen av rått, nystyckat 

kött blandad med den varma doften från nybakat bröd, kaffe, 

choklad och teer i lösvikt. Färsk fisk och skaldjur från världens 

hav delar plats med torsk och strömming från Östersjön och 

dagsfärsk gös från Mälaren. Stora ekfat, till bristningsgränsen 

fyllda med torkad curry och vaniljstänger fulländar 

doftsymfonin. 

att strosa omkring 

i de smala 

gångarna i en saluhall 

och insupa 

alla dessa dofter 

och färger är en 

lustfylld vandring 

”Fiskdisken är till 

bredden fylld med 

såväl vackra som 

fula fiskar” 

och min oas i vardagen. Framför lammbogar, 

kalvstekar och korvar som ligger uppdukade 

i köttdisken likt en vacker och smakfull 

installation, drömmer jag om glada middagar 

tillsammans med goda vänner. Fiskdisken är 

till bredden fylld med både vackra och fula 

fiskar. Krabbor, havskräftor och knallröda 

humrar som fått sin sista vila på en bädd av 

krossad is. Lusten till att såväl handla, som att 

laga och äta mat väcks till liv när jag pratar med 

en entusiastisk fiskhandlare. Med en lika stor 

portion kärlek till både fisken och maten berättar 

han hur smaken av musslornas sälta gifter sig med 

det vita vinets sötma när det blandas tillsammans 

med grovhackad persilja och krossad vitlök i en 

glödhet panna. 

i kakafonin mellan handlare, kunder och restauranggäster 

som dividerar om råvarors ursprung och priser hörs ett 

harmoniskt och sobert hackande från vassa knivseggar mot 

decimetertjocka nötta träskärbrädor. Kött, fisk och grönsaker 

som fräses i gyllenbrunt smör och olivolja får smaklökarna att 

vibrera. Allt i symbios med vinkorkarnas pigga plopp, klingande 

glas och glada tillrop. 

Det känns skönt och befriande att slippa rota bland 

butikernas doftlösa och vacuumpackade halvfabrikat. Jag 

fortsätter min vandring till ostdisken. Den doftrikaste 

platsen i hela hallen. Här finns Camembert med en 

glimt av jord, en Chèvre med sina intensiva aromer 

med inslag av lycklig get. Roquefort med den karaktäristiska 

doften med inslag av mögel, en brillat savarin 

som sprider en mild gräddig essens. Appenzellern 

som doftar schweizisk bondgård sticker 

härligt i näsan. 

lycka är att få vandra hem med ett 

par välfyllda papperskassar utan handtag 

som packas upp i köket. Med varsam 

hand lägger jag fisk, grönsaker och kött 

i kylskåpet. Den färska frukten får ligga 

framme i en skål på köksbordet. Även 

tomaterna lämnas framme. De trivs bäst 

i rumstemperatur. Jag tar en rejäl klick 

lättsaltat smör direkt ur paketet med en 

stor träsked. När smöret tystnat i pannan 

får den dagsfärska gösfilén sakta, med 

skinnsidan neråt, glida ner och bli gyllenbrun 

och härligt knaprig. Lite salt och 

peppar och maten är klar. Gösen får sällskap 

med vårens budbärare – vit sparris med en 

nyslagen hollandaisesås. Mer lustfyllt kan 

knappast livet bli. 

Svante Ekberg 

6

En fritidsgård för vuxna 

Hade det inte varit för den stora skylten med en uggla på som hänger 

utanför så hade Ugglan Boule och bar varit svår att finna. En tung ståldörr 

med industrikänsla agerar som ingång och på andra sidan av den hänger 

en ny skylt ”åldergräns 23, no kids, no excuses”. 

En spiraltrappa leder ner till 

källarplan och det första som 

välkomnar är ett berg av ölfat, 

några är inkopplade, slangarna går till 

baren på andra sidan rummet. Svartklubb 

i Berlin är en beskrivning som 

givits av flertalet gäster. 

I baren står en medelålders kvinna 

med lite för många guldhalsband och 

väljer mellan två olika sorters tyska öl. 

Bakom henne står ett ungt par, båda 

två med rutiga skjortor och rotar i en 

stor hög med brädspel som finns till 

utlåning. 

 


från ett närliggande pingisbord flyger 

en missplacerad boll fram till fötterna 

på en åskådare som plockar upp den och 

överräcker den till en spelare. Ett tack 

med en snabb nickning, en blink med ena 

ögat och ett klickljud från munnen. 

Andra har valt en sittplats vid långborden 

i rummet bredvid och gått loss på 

buffén som beskrivs som god mat utan 

krusiduller. Luften i lokalen är ganska 

tung och doftar svagt av damm blandat 

med stekos från köket. 

”Det här måste 

instagrammas” 

Alla väggarna i det gigantiska källarutrymmet 

är av tjock betong och är målade 

i färger som skrikig orange eller ljus 

blå. En del av dem har blivit utsmyckade 

med små konstverk och andra agerar stöd 

för några av de många arkadspel från 

olika tidsepoker som trängs bland alla söderkisar 

och hipsters.Det är först nu som 

man upptäcker att golvet är av småsten. 

– Stenmjöl med åtta millimeters diameter 

och med några större stenar här 

och där, säger en man som till vardags arbetar 

med transport av materialet. 

i ett hörn av lokalen leder ett hål i betongväggen 

vidare till boulebanor. På 

nästan alla golvytor spelar någon så ibland 

överröstas den tysta musiken i lokalen 

av någon som sjasar bort folk från 

sina stålklot. Tre tjejer i trettioårsåldern, 

boende i Stockholm har intagit en bana. 

– Vi har hittat på ett eget system, säger 

Camilla Håkansson upprymt om sättet de 

spelar på. 

just spelregler känns inte som det viktigaste 

att följa på Ugglan utan likt en 

vanlig fritidsgård så ska alla bara ha kul. 

En del gliringar och stridsvrål från andra 

grupper i lokalen ekar dock tidvis genom 

rummet. Det är första gången de tre kamraterna 

besöker den här baren men alla är 

eniga om att komma tillbaka. 

– När jag kom ner för spiraltrappan 

vid ingången tänkte jag bara, det här måste 

instagrammas! Jag älskar det här stället, 

säger Camilla Håkansson. 

Tiina Kikerpuu som tog hit sina vänner 

skrattar åt sin kompis men fyller i att 

det är ett skönt ställe att vänta in våren på 

och något helt annat än traditionella uteställen. 

– Vi är tajta vänner som enkelt kan 

spendera ett par timmar på en bar och 

bara snacka men det är skönt att göra något 

mer, säger hon. 

Ett till plus som hela gänget är överens om 

är att ingen av dem dricker lika mycket 

här som på andra ställen. 

– Man glömmer helt enkelt bort alkoholen 

när man spelar, säger Camilla Håkansson. 

– Ja hade det inte varit för att vi spelade 

boule hade vi nog varit inne på nästa 

Camilla Håkansson med full fokus på spelet. 

Tina Kikerpuu gillar Ugglan trots att det är lite dammigt. 

8

öl och kanske en shot, säger Tiina Kikerpuu. 

Den tredje kamraten heter Lisa 

Rydberg, hon uppmärksammar för sin 

blonda kompis att det finns en Instagram-tävling 

och varje månad utses en 

ny bild som vinnare. 

Samtligas fokus ligger nu på en 

plansch där reglerna för tävlingen förtydligas. 

Bästa bild vinner en exklusiv 

T-shirt. 

längst bak i den stora källaren finns 

en liten bar med sortiment från mik- 

robryggeriet BrewDog. Baren är 

inredd enligt ett ”man tager vad 

man haver tema”, två fåtöljer i 

äldre modell står i ett hörn och 

på andra platser blandas bord och 

barstolar med foosballspel. I högtalarna 

hör man José Gonzales låt 

”Heartbeats”. Trots att det endast 

står en ensam bartender blir det 

inga långa köer i den lilla baren. 

” Snacka med 

folk i normal 

samtalston” 

Hon serverar en man i klanderfritt 

snygg mustasch en Punk 

Ipa och säger sedan likt Paul 

McCartney när han blev tillfrågad 

om hur det var att spela i Beatles: 

– Det tråkiga med att arbeta 

här är att jag inte kan komma hit 

och uppleva det som gäst. 

intill baren står ett pingisbord som ser ut att 

ha gått ett par varv i en torktumlare. Det kalllas 

helt en enkelt mini-pingis och ställer krav 

på likväl skicklighet som tålamod. Två killar i 

tjugofemårsåldern har precis avslutat en match 

och läppjar nu på varsin fatöl. 

– Jag tycker om uteställen där jag kan snacka 

med folk i normal samtalston. Det finns ingen 

drivkraft att bara stå i en bar och bli full längre, 

säger Axel Lindersson. 

Han hade blivit tipsad av en kompis att 

komma hit och hade lite förhoppningar på att 

det inte skulle kännas konstlat och 

pretentiöst.Direkt när man kom genom 

ståldörren kändes det riktigt, säger 

han. 

Likt många andra så jämför de två 

pingisspelarna Ugglan med Berlin och 

att det inte känns som att man är i Sverige 

efter man kommit ner för spiraltrappan. 

Plötsligt hörs massvis med högt 

plingande ljud. Likadana som när en 

boxningsmatch startar fast inte två och 

hela tiden. Det är två personer som intagit 

air-hockeybordet och nu går lös 

på den lilla plastpucken med full kraft. 

Att båda är äldre än 60 syns inte. 

Tre frågor till chefen för 

Ugglan, Ola Lax. 

1 

Text: Jens Isaksson 

Foto: Johan Borehed 

Vilken typ av gäster har ni 

– Den mest blandade publiken 

i Stockholm. Här kan du se en 

bankdirektör spela rundpingisfinal 

mot en indietjej, och båda 

trivs med situationen. 

2 

Ser ni någon skillnad i folks dryckesvanor 

på Ugglan jämfört med 

”vanliga” barer 

– Ja, de dricker mindre här för 

de har saker att göra. Vår publik 

är nyktrare och trevligare är den 

genomsnittlige kroggästen. Vi har 

mycket bra gäster 

Axel Lindersson tar en kort paus från pingisen. 

Det går mycket öl under en kväll... 

3 

Varifrån kommer namnet Ugglan 

– En Gammal biograf som ligger 

precis runt hörnet. 


Sol i sinne, jord inne 

Man behöver inte bo i ett hus på landet för att kompostera. Sarah Lybro, 39, har nyligen 

börjat med Bokashi kökskompostering, ett alternativ för de som bor i lägenhet. 

Foto och text: Simone Holmér 

På bordet i köket står en bricka med 

matrester som har samlats ihop under 

dagen. Skulle det inte vara för 

maten som ligger huller om buller hade 

man trott att det var Sarah Lybro som 

hade förberett en tapasbricka inför kvällsmaten. 

Det luktar inget speciellt, men 

blandningen av de färgglada matresterna 

gör att det ser gott och aptitligt ut. 

Klockan närmar sig åtta och kvällens 

sista solstrålar letar sig försiktigt in genom 

fönstren på Fyrskeppsvägen söder 

om Stockholm. Där, i ett gammalt 50-talshus, 

tre våningar upp bor Sarah med sina 

två barn, pojkvän och en liten tax. Idén att 

börja kökskompostera dök upp när Sarah 

läste en artikel om Bokashi i tidningen 

Hälsa. Hon kände att hon ville göra någonting 

utöver att sopsortera, som samtidigt 

är enkelt och kul. 

Bakom köksbordet står två gröna 

Bokashihinkar gömda. Det är i dem 

matresterna ska hällas ner. 

– Det får plats ungefär tio liter och 

tar cirka en och en halv vecka att fylla en 

hink. När den är full ska den stå och efterjäsa 

i ett par veckor, det är därför bra 

att ha två stycken, säger Sarah medan hon 

hämtar en hög med tidningar. 

stephanie 20 år, Sarahs dotter, hämtar 

en av hinkarna och ställer på köksbänken. 

Hon och de övriga familjemedlemmarna 

är inte lika engagerade som Sarah med att 

kökskompostera, men hjälper till såvida 

att de lägger matresterna på brickan. 

– Jag orkar inte hålla på att kompostera, 

suckar Stephanie. 

I takt med musiken som hörs från 

10

vardagsrummet börjar Sarah riva sönder 

tidningarna till små remsor för lägga på 

maten som redan är i hinken. Pappret suger 

upp fukten och gör att det inte luktar 

illa. Hon tar brickan som står på bordet 

och lyfter på locket för att hälla ner dagens 

rester, den är nästan fullproppad med avfall 

och luktar lite syrligt. 

– Eftersom processen bara fungerar 

när det är lufttätt ska man inte öppna 

locket i onödan, utan helt enkelt när man 

har samlat på sig så pass mycket att man 

bara behöver öppna en gång om dagen, 

säger Sarah och strör på något som liknar 

krossade linfrön, så kallade Bokashiströ. 

det är en speciell blandning av effektiva 

mikroorganismer och vetekli som gör att 

maten konserveras istället för att ruttna. 

Efter ett tag börjar jäsning-syrningsprocessen 

och efter ett par veckor kan man 

använda Bokashikomposten i trädgården 

eller i en jordfabrik ute på gården. 

Förvandlingsprocessen sker inte förrän 

det kommer i kontakt med jord och är 

tillräckligt varmt ute. 

På balkongen har Sarah en jordfabrik 

i en stor plastlåda. Det får plats 140 liter 

och det är i den hon har förvarat sitt matavfall 

under vintern, i väntan på våren. 

– Nu när det är vår kommer jag gräva 

ner matavfallet och innehållet i jordfabriken 

i landet ute på gården. Det är det jag 

har väntat på, säger Sarah med förväntan 

i rösten. ■ 

Bokashi, vad är det 

En upptäckt från naturen 

Utvecklat i Japan för 30 år sedan 

Ett nytt sätt att ta hand om matavfall 

Gammal mat kan bli till ny jord 

Näråtervinning 

EM- Effektiva mikroorganismer 

Jäsning-syrning, inte rötning 

· 

· 

· 

· 

· 

· 

Vad du kan kompostera 

All sorts organiskt avfall, till 

exempel: 

Frukt och grönsaker 

Kött, kyckling och fisk 

Bröd, äggskal, kaffesump och 

tepåsar 

Blommor och blad 

Vad du inte bör kompostera 

Mjölk, oljor och annat flytande 

Förpackningar och plast etc 


Cyklopen lever vidare 

Förhoppningsvis står Nya Cyklopen klart sommaren 2013. 

Stockholms förorter sover inte. Här finns platser som lämnar utrymme för kultur 

bortom stadskärnans oväsen. Kulturhuset Cyklopen är en av dem. Trots stora motgångar 

lever en stark ambition kvar som säger att kultur är till för alla. 

Text och foto: Rebecka Osuchowska Troell 

Tolv stationer och nitton minuter 

från T-centralen ligger söderförorten 

Högdalen. För nio år sedan 

blev en önskan till verklighet här, när 

byggandet av kulturhuset Cyklopen gick 

av stapeln. Personerna som ligger bakom 

kulturhuset arbetar ideellt. Tillsammans 

kallar de sig för Kulturkampanjen. Tidigare 

har nätverket ockuperat övergivna 

hus, bland andra SVT: s gamla lokaler på 

Östermalm. Men år 2004 beslöt de sig för 

att bygga eget på Högdalstoppen. 

– Cyklopen föddes ur önskan att ha ett 

utrymme för fri kulturutövning. En plats 

där vem som helst skulle kunna hänga, 

skapa och få tycka till, säger Jonatan Fållbäck 

som var med i arbetet. 

Kulturkampanjen fick hyra marken i 

fem år av Stockholms stad. Huset byggdes 

av trä på en bas av containrar, då planen 

var att kunna packa ihop snabbt för 

att byta plats när det behövdes. Ett runt 

fönster på framsidan av huset gav idén till 

namnet, som syftar på den enögda jätten 

från den grekiska mytologin. 

”En plats där vem 

som helst ska kunna 

hänga, skapa och få 

tycka till” 

på de flesta kulturella mötesplatser är 

systemet hierarkiskt uppbyggt med en 

chef och anställda med specifika arbetsuppgifter. 

Kulturkampanjen arbetar utifrån 

en plattform där tyngden ligger på 

ett självförvaltande arbete, vilket innebär 

att beslut tas på arbetsgruppsnivå, och där 

stora rambeslut fattas på stormöten. Det 

praktiska arbetet ska skötas så decentraliserat 

som möjligt, det vill säga att det 

ansvar som en projektledare normalt har, 

delas ut till flera personer. 

– I praktiken har vi faktiskt aldrig haft 

några stora konflikter inom gruppen, så 

strukturerna har aldrig fått prövats, säger 

Linton Kennegård, medlem i Kulturkampanjen. 

Arbetet bakom huset pågick i över tre 

år. En grupp av människor från olika bakgrunder 

med kunskaper kämpade med att 

få till det sista. 

– Lusten fanns där hela tiden och en 

dröm höll på att gå i uppfyllelse, snart 

12

skulle det finnas en plats där vi skulle 

kunde göra vad vi ville på, säger Jonatan 

Fållbäck. 

huset stod nästan klart och användes 

av musiker, konstnärer och den autonoma 

vänstern. Men den 29 november 2008 

hände det värsta tänkbara, något som 

skulle komma att förändra allt. Personer 

från Kulturkampanjen kom till byggnaden 

en lördagseftermiddag och möttes av 

en uppbruten och nersparkad dörr. Inne 

låg tusentals timmar av arbete utspritt 

över golven och allt av värde som hade 

samlats under alla år, hade stulits. 

– Jag minns den kvällen så väl. Hela 

eftermiddagen lagade vi trasiga saker och 

försökte återställa saker som de var, säger 

Jonatan Fållbäck. 

Men det slutade inte där. Klockan 19 

samma kväll fick Stockholms brandförsvar 

ett larm om att huset stod i lågor. 

Väggen är en av få lagliga i Sverige där vem som helst kan måla. 

tade, men som lyckades ta sig ut innan 

någon skadades. Jonatan Fållbäck är övertygad 

om vad som hände. 

– Det var ju helt uppenbart nazister. 

Några dagar senare anlades en mordbrand 

mot ett ungt syndikalistiskt par i 

samma område. Polisen var säker på att 

det var sammankopplat. 

Med ett snabbt brandförlopp och ett 

inbrott, började polisens arbete utifrån en 

misstanke om mordbrand. De konstaterade 

på måndagen veckan efter med hjälp 

av vittnen: det fanns ingen elektricitet 

som skulle kunna orsaka branden – den 

var anlagd. 

trots motgångar tände lågan också eld 

hos Kulturkampanjen, och de började 

snabbt planera ett nytt bygge. 

– Vi planerade ett nytt hus redan 2008 

men kunde inte börja bygga förrän 2011. 

Det var en lång process av att jiddra med 

byråkrater och försöka bygga opinion och 

samla in pengar till material och mark, säger 

Linton Kennegård. 

Nya Cyklopen ligger inte långt bort 

från första huset. Här finns en stor skatepark 

och på tomten står en klottervägg, 

fyra brandbilar skickades ut men när 

de nådde platsen var det för sent. Inget 

gick att rädda. Kulturhuset som några 

timmar tidigare hade stått vid korsningen 

på Magelungsvägen/Snösätravägen, var 

nu en hög av aska. Enligt polisen var det 

personer i byggnaden då branden starsom 

är till för alla. Ann-Marie Dock bor i 

Högdalen och anser att huset tillför mycket 

till området. 

– Jag är så stolt över Kulturkampanjen, 

hoppas att de får vara ifred den här gången 

och lyckas bygga klart huset i sommar. 

den här gången är standarden lite högre. 

– Det är en lyx att bygga nu. Vi har el, 

en husvagn och kan koka kaffe på plats, 

säger Victor Marx, talesperson för Kulturkampanjen. 

Victor och de andra i nätverket har 

varit här nästan varje dag sedan den sista 

snön försvann. Privatpersoner kommer 

också till Högdalen för att borra, måla, 

och grilla korv. Här hålls workshops med 

personer som har samlat på sig erfarenheter 

genom åren som gått och kunskap 

delas folk emellan. 

Glädjen är åter funnen och det pratas 

om framtidsdrömmar och fester. I helgen 

sattes den sista biten av taket på och det 

ser ljust ut för kulturhuset. Bygget planeras 

stå klart på tioårsjubileet i augusti i år 

och Cyklopen lever vidare. 


14 

”Då insåg jag att 

det finns en mängd 

personer som inte 

vill ha sex”

Sex är inte för alla 

Text och foto : Elina Mattsson 

Vi får tidigt veta hur vi människor förökar oss och vilka sexleksaker som finns, genom 

skolans sex och samlevnadslektioner. Du kan känna dig lugn med alla de nya, kittlande 

känslorna som fyllt din hormonfyllda kropp. Du får mer än gärna experimentera 

sexuellt med vem du vill eller varför inte flera Och det gör man, provar sig fram och 

hittar det man gillar. Men så finns det de som inte gör det. 

under en föreläsning säger professorn till publiken. ”Föreställ 

er en person som vill ha sex men som inte kan. Vem är han 

Han är impotent. Okej, föreställ er nu en person som kan ha sex 

men inte vill ha det. Vem är han Han är en stolle!” 

– Så egentligen är vi asexuella kanske en grupp stollar som 

kan ha sex men som av någon anledning inte vill ha det. För att 

det är obehagligt, tråkigt eller roligare att spela dataspel, säger 

Katja Ksenofontova när hon berättat skämtet. Händelsen lär ha 

utspelat sig på ett ryskt universitet. 

De mörka lockarna, de skarpa kindbenen och de kastanjebruna 

ögonen får henne att se ut som en rysk version av Noomi 

Rapace. Hon pratar snabbt med livliga rörelser och hinner 

knappt andas mellan meningarna och skratten. Trots att det är 

sent på eftermiddagen dränker solen universitetsområdet med 

sitt skarpa ljus. Katja bor här i närheten på Lappkärrsberget, men 

studerar Media Management på KTH som en fortsättning på sin 

journalistiska utbildning. Tidigare har hon jobbat på olika webbtidningar 

i Moskva. 

– Vissa säger att jag borde utforska sex mer eller att jag inte 

har träffat rätt partner. Men jag är 27 år och då tycker jag att det 

redan borde ha hänt. Självklart har jag experimenterat och haft 

sex, men det var inget som jag blev tillfredsställd av och ser därför 

ingen anledning till att ha det, säger hon. 

första gången katja kom i kontakt med termen asexualitet 

var genom tv-serien Sherlock från 2010, där huvudkaraktären 

Sherlock Holmes sägs vara asexuell. Diskussionen spred sig på 

nätet och Katja blev intresserad av ämnet. Genom lite research 

hittade hon en hemsidan asexuality.org den tillhör föreningen 

AVEN (The asexual visibility and education network). På sidan 

kan alla med erfarenheter av ämnet samlas, diskutera och dela 

med sig av sina historier. 

– Då insåg jag att det finns en mängd personer som inte vill 

ha sex och jag kunde relatera till många av dem. Det finns de som 

inte vill ha sex med någon, andra försöker känna njutning för att 

de tycker om sin partner. Men oftast slutar det i att relationen 

spricker och då inser de att ett liv utan sex är bättre för dem. 

Sajten har idag över 60 000 medlemmar över hela världen, för 

tio år sedan var de bara 400. Största delen av dem är från USA, 

men medlemmar från andra länder ökar. 

När Katja kom till Sverige hittade hon den svenska motsvarigheten 

till AVEN, Nätverket Asexuell som i samarbete med RFSL 

(Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners 

rättigheter) ordnar träffar var tredje vecka i lokalerna på Sveavägen 

i Stockholm. Alla där är jättetrevliga, vissa är blyga, så som 

Katja var innan hon började sina studier. 

– Vi pratar om politik, väder, mode och fiske! Inte så mycket 

om relationer, eftersom det inte är många som har en eller inte 

har haft bra erfarenheter av dem. Vi är mest som vänner som 

umgås. 

Även om Katja själv inte känner att hon behöver det psykologiska 

stödet som träffarna ger, tycker hon de är viktiga. Hon är 

trygg i sig själv. De är framförallt bra för de unga som är nya på 

området. De behöver se att det finns perfekt funktionella, normala 

människor som har samma tankar om sex. Eftersom det 

endast är cirka en procent av befolkningen som är asexuell är 

det mycket ovanligt att man springer på varandra på gatan. Nätverken 

gör det betydligt lättare, där möts människor från hela 

världen. Katja skulle gärna träffa en partner där. 

– Det vore perfekt. Det är många som gör det. Men jag har 

tid, jag är inte ens 40 än. 

asexualitet innebär frånvaro av sexuell attraktion. Men 

personerna som identifierar sig med termen är inte en enhetlig 

grupp. Det finns lika stor variation av individer som i resten 

av befolkningen. På ett emotionellt plan har de flesta behov av 

kärlek och närhet och kan vara homo, hetero eller bisexuella. 

Andra vill inte ha någon närhet alls. Man uppskattar att ungefär 

en på hundra i den vuxna populationen är asexuell. Det 

visar en studie som gjordes 2004 av Anthony Bogaert, professor 

i community health sciences and psychology på Brock University 

i Kanada. Han tittade på tidigare data från en engelsk nationell 

befolkningsstudie där 18000 deltagare fått svara på frågor 

om sin sexuella attraktion. De som svarat ”Jag har aldrig känt 

sexuell attraktion till någon” utgjorde cirka en procent av de 

tillfrågade. 

Lars-Gösta Dahlöf, docent i psykologisk sexologi och som tidigare 

jobbat på Göteborgs universitets Psykologiska institution, 

menar att det inte finns några tydliga orsaker till varför vissa inte 

känner någon lust. 

→ 


– De personer som identifierar sig som asexuella är varken 

sjukare eller friskare än resten av populationen. Det finns ingen 

egentlig förklaring, säger han. 

Forskningen kring ämnet är mycket liten. Det beror till största 

del på att det är svårt att rekrytera folk för undersökning när antalet 

asexuella är så litet. Men på de få studier som har gjorts har 

man tittat på om faktorer som hormoner, sexuella övergrepp eller 

trauman skulle ha någon påverkan. Ingen av dessa faktorer förklarar 

frånvaron av sexuell attraktion. Lars-Gösta Dahlöf menar 

att det handlar om personens identitet och om olika sexuella dimensioner. 

Vissa har stor sexlust medan andra inte har någon. Det 

varierar från person till person. Individens lust ändras också från 

dag till dag. Det typiska för en asexuell person är att det inte finns 

någon lustdimension. 

Det är skillnad på de som lever i celibat eller låter bli att ha sex 

av religiösa skäl för där har det gjorts ett medvetet val. De avstår 

från sina begär, medan den asexuella personen inte har någon lust. 

Det finns en utbredd föreställning om att personer som inte har 

något intresse av sex är trasiga eller lider av någon slags sjukdom 

och borde därför söka hjälp för det. Men för de asexuella ses det 

sexuella ointresset sällan som något besvärligt eller ett problem. 

– För asexuella personer är det kränkande att bli bortförklarad 

och att de måste legitimera sig. Man skulle kunna jämföra det med 

unga personer som tackar nej till alkohol, när alla andra dricker. 

Då är man också den avvikande i gruppen och måste därför förklara 

och försvara sig, säger Lars-Gösta Dalöf. 

katja tror att det skulle vara mer acceptabelt om fler visste att 

det faktiskt existerar människor som inte vill ha sex. Hon har aldrig 

själv tyckt att detta är en stor grej. För till skillnad från homosexuella, 

som måste strida för sina rättigheter, har inte asexuella 

något att kämpa för. Förutom att upplysa och diskutera ämnet 

menar hon. Samtidigt kan hon tycka att det är ett problem i det 

moderna samhället att allt måste ha en etikett och att man ska beskriva 

sig själv i varje detalj. Välja vad man är och vem man är. För 

man vet inte om det ändras under livets gång. 

–Jag vet inte vad asexualiteten beror på. Kanske är jag född så 

här, kanske beror det på att jag läste mycket under min uppväxt 

och lärde mig då att tycka om att vara ensam. Eller så är det en mix 

av båda. Det är svårt att veta varför man är som man är, eller varför 

man har den personligheten som man har, säger Katja 

Skulle hon bli kär och se en framtid med en person som vill ha 

sex, tror hon ändå att hon skulle kunna hantera det. Men poängterar 

att hon inte kan tala för alla asexuella. 

– Jag är okej med det, men det är ingen underbar grej för mig. 

Vill jag inte ha barn med honom ser jag ingen anledning till det. 

Jag skulle inte vilja ha sex varje dag, säger hon. 

Många av Katjas vänner har redan träffat sina äkta makar och 

bildat familj och då kan Katja ibland känna en viss avundsjuka. 

Mest för att de ser så lyckliga ut tillsammans. I framtiden ser hon sig 

själv som gift med familj. Hon är öppen för alternativ, men letar inte 

aktivt efter någon utan lever sitt liv, studerar och jobbar. 

– Min mamma vet inte om att jag är asexuell, för det är inget som vi 

pratar om. Hon säger ofta att hon väntar på att jag ska skaffa barn. Då 

säger jag att hon inte ska oro sig. Det kommer att hända en dag. 

Kändisar som påstås vara / ha varit asexuella 

Salvador Dalí Morrissey Andy Warhol 

Foton: wikimedia commons 

16

krönika 

Mattias Persson 

Kärleken finns överallt 

Jag sitter ensam i en lägenhet som jag inte äger. Det 

snöblandade regnet piskar mot fönstret. Jag sträcker mig 

med jämna mellanrum efter det välfyllda whiskeyglaset 

som står på golvet framför mig och tar en stor klunk. Lägenheten 

är tom på möbler förutom en säng som jag ställt i 

vardagsrummet. Den agerar även som soffa så jag kan titta 

på min 20 tums tjocktv. Resten av möblerna har hon redan 

hämtat, de var hennes. Tankarna snurrar i mitt huvud. 

Hjärtat är krossat. Hur ska jag någonsin 

kunna hämta mig från detta 

”Styrde vidare 

mot mina 

föräldrar och 

grät i min 

mammas 

armar” 

jag älskar filmens värld. Speciellt 

kärlekshistorier. En av mina absoluta 

favoritfilmer är ”Love actually”. Här följer 

man olika människor vars liv är så olika 

de bara kan bli. Men samtidigt strålar de 

alla samman av såväl lycklig som olycklig 

kärlek. Och nu, när jag sitter här i solen på 

min balkong, flera år efter jag satt på min 

soffa med tårar som sakta rullade ned för 

kinden, undrar jag, tror jag på kärleken 

fortfarande 

Jag har gjort det en gång. Jag hade en gång i tiden tron 

och hoppet om att få uppleva en riktig kärlekshistoria som 

följer filmens dramaturgi. Det förbjudna mötet. Ett uppvaktande 

på ett alltför ofta läskigt men ändå romantiskt sätt. 

Allt löser sig hela tiden till det bästa. Sen kommer tvisten 

som gör att kärleken försvinner. Kanske har hon ljugit om 

något. Kanske har han ett svårt val att göra. Karriären kommer 

i vägen. Men ändå, i slutändan hittar de tillbaka och 

förstår att de är menade för varandra. 

Jag närmar mig 33. Jag har ännu inte hittat ”the one”. 

Finns hon Det tror jag i alla fall. Även om det aldrig kommer 

att bli som förr i tiden. Livslånga förhållanden som 

startar redan vid 15-års ålder fram tills, bokstavligen, döden 

skiljer dem åt. Började du arbeta på ett jobb så var du kvar 

där tills pension och du har hunnit med att skaffa tre barn, 

fått din guldklocka för trogen tjänst och grillat varje lördagkväll 

sommaren lång. Det där med jobbet låter väl inte som 

det roligaste men det där med kärleken är ändå lite mysigt. 

Du behöver ju inte träffa henne eller honom när du är 15. 

Du kanske är 20, 25, 30 eller, varför inte 33 

jag har en gång i mitt liv fått tro att jag hittat den riktiga 

kärleken. Allt var precis som det skulle. Dramaturgin 

stämde. Vi blev kära. Väntade länge med att ha sex. Så att 

det blev sådär spännande. Umgicks mer och mer. Flyttade 

ihop. Renoverade. Lägenheten blev ett drömboende och 

precis när allt var klart kom krisen. Och där 

stannar det. I filmens värld hade det löst, men 

det hände inte. Hennes otrohet gjorde mig till 

en annan. 

När hon berättade över telefon att hon träffat 

en ny låg snön knädjup utanför fönstret och 

det fjärde adventsljuset hade tänts. Jag satte mig 

i soffan, som för övrigt var hennes, tittade en 

sekund på julklapparna jag köpt till henne. Jag 

hämtade en kasse. La ner julklapparna i den 

och pulsade ut i snön. Lyfte på locket vid sopstationen 

och slängde dem. Tog bilen, svängde 

in på macken och köpte tre paket cigaretter. Jag 

var ingen rökare. Styrde vidare mot mina föräldrar och grät 

i mammas armar. Här bosatte jag mig i en vecka och gick 

inte ut mer än när jag skulle röka. 

jag stod inte på knä. Jag inte bara låg ned, jag har aldrig 

varit så låg i hela mitt liv. Men allt går över. Jag reste mig 

igen. Vare sig man tror det eller inte, så är himlen alltid blå 

ovan molnen. 

Visar det på att riktig kärlek inte finns Nej, snarare 

tvärtom. För mig fanns den verkligen på riktigt. Och även 

om jag inte hittat densamma igen så vet jag att den existerar. 

Tills den kärleken dyker upp så finns så mycket annat. 

Kärleken till min underbara familj. Kärleken när en vän 

bara frågar hur jag mår. Kärleken när hela mitt fotbollslag 

kramas efter ett mål. Kärleken när en helt okänd person 

kommer fram och frågar hur det gick när jag precis ramlat 

av cykeln. Kärleken när någon lägger sin hand på min axel 

och ler. Jag tycker det är självklart att ”love actually IS all 

around!” 


Manlig makeup på modet 

Skönhet för killar – så kallad grooming har på senare år blivit mycket 

uppmärksammat. Allt tyder på att fler och fler män 

vill ta hand om sitt yttre. 

Text : Robert Björnesjö 

Foto: Johan Borehed 

Längs Drottninggatans shopping 

stråk hastar den ena stressade själen 

efter den andra fram under sitt paraply 

eller kapuschong. Idag är ingen riktig 

shoppingdag, eller är det just det En 

butik lyser inbjudande med mjuka spotlights 

och välkomponerade skyltfönster. 

Några steg över den lilla tröskeln och jag 

är mitt inne i en värld av färger, produkter 

och mycket värme. 

– Vi håller efter så att allt ska se fräscht 

och inbjudande ut, säger Maria Persson, 

butiksbiträde och make-upartist på Face 

Stockholm. 

I välorganiserade rader står färgsprakande 

läppstift, glittrande ögonskuggor 

och retroinspirerade necessärer. Maria 

som har jobbat inom butikskedjan i nio år 

berättar att hon på senare år sett en tydlig 

ökning av män som använder smink- och 

skönhetsprodukter. 

det är dock inget nytt att män idag 

sminkar sig. Redan i tidernas begynnelse 

fanns smink med i bilden. Människan målade 

sig med hjälp av lera och kol. Främst 

jägare använde sig av denna teknik för att 

lättare smälta in i omgivningen 

Det var först en bit in på 1900-talet 

som det blev tabu bland män. Ett målat, 

vackert yttre var för feminint. 

På 1970-talet började flera stora artister 

med David Bowie i spetsen använda 

smink som en del i teaterliknande scenshower. 

Maria Persson menar att smink är 

vanligast hos den yngre generationen killar, 

från ungefär 20 år. Det är då man blivit 

lite mer säker i sig själv. Mer skeptiska 

är 70-talisterna och de äldre männen, där 

många tycker att allt vad smink och skönhet 

heter, hör till kvinnor. 

– Självklart finns det brist på genustänk 

och så kommer det nog alltid vara. 

Glitter och skarpa färger är mer för tjejer. 

Vi kommer nog aldrig att se ett jätterosa 

läppstift på killar till vardags. 

Hon visar mig runt bland hyllvis av 

produkter med olika användningsområden. 

I den lilla lokalen ryms oväntat 

mycket. I blickfånget sitter en stor väggspegel 

som ska visa kunden från sin bästa 

sida. 

– Den vanligaste produkten som män 

köper är concealer. De vill täcka över 

mörka ringar under ögonen på samma 

”Glitter och starka 

färger är mer för 

tjejer. Vi kommer 

nog aldrig se rosa 

läppstift på killar 

till vardags” 

sätt som kvinnor. Även solpuder, som är 

ett lätt gyllenbrunt puder, är väldigt vanligt 

framåt våren för att bättra på solbrännan. 

Maria fortsätter att visa produkter 

som passar bra för män. Hon berättar att 

det generellt sett skett en ökning av användandet, 

men att det finns geografiska 

skillnader. 

– Det är fortfarande vanligare i storstäder, 

men det har mycket att göra med 

att utbudet är större här. 

Det är enkelt för en kille, likväl som 

en tjej, att idag förändra och förbättra sitt 

utseende. Det är inte farligt för huden och 

det går alltid att lätt tvätta bort. Många av 

de nya produkterna innehåller dessutom 

solskyddsfaktor, vilket istället skyddar 

huden från yttre påfrestningar och miljöföroreningar. 

Makeup ger inga men. 

– Det går verkligen att göra stora saker 

med små medel. Det här kan vem som 

helst göra. Bland det viktigaste är att man 

väljer rätt toner för att uppnå ett naturligt 

resultat. Det bästa är att få hjälp att hitta 

färger och produkter som passar just din 

hy. 

många produkter tilltalar också män 

rent utseendemässigt, mycket på grund 

av att förpackningarna ofta är rena och 

diskreta. Män vill ofta inte ha färgstarka, 

utstickande förpackningar, enligt Maria. 

Hon visar ett exempel, ett användbart 

”allroundpuder” i en diskret, rund silverdosa 

som knappt tar plats alls, inte mer än 

en snusdosa. Det är mycket populärt hos 

hennes manliga bekanta. Den lilla puderborsten 

sveper lätt som en smekning över 

huden. Många produkter är helt parfymfria 

och har på så sätt lättare att nå en bredare 

användarskara. 

Till sist vill hon gärna lägga locket på 

vad gäller fördomar inom sminkbranschen. 

Hon vill bjuda in alla till att våga. 

– Det känns lite förlegat, fördomar kan 

vi skippa nu. Alla som tycker det är kul 

och som vill ska känna sig välkomna utan 

att det känns konstigt. ■ 


Vad tycker du om 

män med smink 

Jonas Grentzelius, 14, 

Norrköping 

– Själv sminkar jag mig dagligen 

och tycker att det är okej. Dock 

sminkar jag mig ganska diskret så 

det inte skriker i mitt ansikte att 

jag har smink! 

Rickard Ankarsund, 31, 

Stockholm 

– Jag ser väl inget fel i det. Förr i 

tiden förväntades fina, högt uppsatta 

män sminka sig. Så varför 

ska vi inte kunna snygga till oss 

lite. Maskulin kan man absolut 

vara med lite smink 

Vardagsmakeup för 

killar– steg för steg 

1. Lägg först ett krämpuder i hela ansiktet. Det tar bort blanka partier och 

jämnar ut hudtonen 

2. Lägg en concealer under ögonen för att ta bort mörka partier. 

3. Glöm inte läpparna. Använd en typ av läppbalsam och eventuellt en 

lipbase för att bleka ner färgen 

4. Lägg en bryngelé, för att forma till och/eller ge färg åt ögonbrynen. 

5. Några lätta drag med en brunsvart mascara markerar ögonen. Måla bara 

de övre fransarna. 

6. Svep ett solpuder över hela ansiktet, det ger fräsch färg. 

Camilla Svensson, 35, 

Norrköping 

– Det ska väl var och en få bestämma. 

Jag tycker det är okej. 

Klart man kan vara maskulin 

ändå. 

Lennart Larsson, 55, Skellefteå 

– Det är upp till var och en.. 

20

Ett dansgolv med magi 

Musiken mättar själen, fyller den med glädje man inte finner någon 

annanstans. Det är verklighetsflykt med musikens hjälp. På Technostate 

är alla välkomna som har ett gott humör och är öppensinniga 

för allt. Klä dig precis i vilka kläder du känner för. Du kan komma 

från vilken kultur som helst. Det här är en fest för alla. 

Bilden är ifrån Technostates fest som de vann förstapriset för på Elly award för bästa fest och lokal 2012. 

Foto: Jesper Jakobsson 


UV-ljuset svävar runt i lokalen, omfamnar publiken. 

Foto: Felizia Englund 

Någonstans i Västberga kan man 

höra ett svagt ljud av en bas ini 

från en byggnad. Det är ljudet 

från Technostate som har spelning. 

Jag möter några män på vägen som vi 

sar var ingången ligger. Några människor 

står utanför. En av dem har en rosa tröja 

och svarta byxor med gröna cirklar. Musi 

ken ljuder allt högre ju närmare jag kom 

mer och plötsligt är jag inne i en annan 

värld. 

mitt på dansgolvet ser jag Mikael 

Nordlund, 32. Han har svarta pösiga byx 

or och en tröja med gröna och blå neon 

färger. Han har gått på festerna under tre 

år och har aldrig blivit besviken. Han lyss 

nar på musikstilen psytrance och darkpsy. 

Favoritartisterna är Vibe tribe och Digital 

X. 

– För mig är Technostate ett underbart 

ställe. Det känns som man har kommit till 

himmelriket när man är här, en magisk 

värld. Sköna, trevliga människor och bra 

musik, na dekorationer och laserlampor. 

Alla bekymmer försvinner så fort man går 

in i lokalen. Människorna är underbara 

och lätta att få kontakt med. Det spelar 

ingen roll om ni känner varandra eller om 

det är någon man aldrig har träffats förut. 

Alla accepterar varandra som de är. jag 

har gått på festerna flera gånger och aldrig 

känt mig ensam. 

Danslokalen är inredd med affischer 

på väggarna med olika mönster och färger 

som lyser i ultraviolett ljus. Lampor i olika 

färger med laser svävar runt i rummet. 

Folk står och dansar i takt med musiken. 

Basens kraft ger mig känslan av att 

falla baklänges. är Här nns nns en stark gemen gemen gemen 

skap och värme bland människorna. Jag 

känner mig välkommen av alla leenden 

och samtalen med de olika människorna. 

Det rycker i benen när jag ställer mig på 

dansgolvet. Längre bak i lokalen, där sit 

ter folk och skrattar och pratar. En tjej går 

förbi mig i vita långbyxor och en orange 

topp. Här kan folk klä sig precis hur de vill 

utan någon tittar snett på dem. 

lite längre bort sitter Felicia Johans 

son med några vänner. Den första festen 

som hon besökte var i oktober 2010. 

Hon tyckte inte om musiken från för 

sta början men efter flera gånger var hon 

fast. Hon lyssnar på allt från pop till rock 

och edm. Men hon lyssnar mest på trance, 

hardstyle och hårdrock. Felicia är 21 år 

och kommer från Enköping. 

– Jag får en form av frihetskänsla. Jag 

blir alltid så otroligt lycklig. Det känns 

som man är i en helt annan värld. Det är 

riktigt häftigt att stå i folkhavet med hän 

derna i luften tillsammans med alla andra 

och bara gå lös till musiken. Det är nästan 

omöjligt att inte få nya vänner och be 

kantskaper. På rave dansar hela publiken 

tillsammans! 

”Alla accepterar 

varandra 

som de är” 

Människor Felicia möter som inte 

känner till festerna associerar dem ofta 

med knark. De sätter alla som går på fes 

terna i ett fack Felicia inte tycker om. 

– Jag berättar om stämningen, hur 

härliga människorna är och hur stark ge 

menskapen är, hur musiken tillåter en att 

gå lös och dansa tills man stupar. Det är 

inte som folk förest’äller sig. Det är helt 

annorlunda. Man måste vara där för att 

se det. 

22

ägaren till technostate heter Nick 

Psarros. 36, Han har fem barn och arbetar 

på heltid med festerna. Just nu har de bytt 

lokal. Den nya ligger i Västberga i indu 

striområdet. Han är också med i bandet 

Mad Actors, som spelar Scandinavian 

trance. De har spelat på festivaler runt om 

i världen, på Fullmoon, spycherderlic fes 

tival och Tantra festival. 

Klubben startade 2002. Nick träffade 

Daniel Salan på kryssning, sedan kom två 

andra medarbetare. De bestämde sig för 

att starta företaget tillsammans. Deras för 

sta fest var på källaren Diana i Gamla stan 

i Stockholm. Den festen blev en hit. De 

spelar musikstilen psytrance, fullmoon 

och progressiv. Världskända dj’s runt hela 

världen kommer och spelar på festerna. 

”Utan Technostate 

skulle jag känna 

mig som en halv 

människa” 

– Technostate betyder mycket för 

mig. Utan det skulle jag känna mig som 

en halv människa. Det ger mig så mycket 

kärlek och glädje. Det som driver mig att 

fortsätta med festerna är alla människor 

som uppskattar dem så otroligt mycket. 

Många har sagt att om jag inte hade hittat 

Technostate skulle jag må dåligt idag. Det 

motiverar mig att fortsätta med festerna. 


Nick Psarros brinner för Technostate. 

Han gör allt för att hålla festerna vid liv. 

– Att uppmärksamma raven i media 

skulle hjälpa oss att växa. Vi vill att folk 

ska förstå vad festerna betyder för oss ar 

rangörer och för vår publik. Få bort alla 

fördomar, vi vill visa dem vad det här 

handlar om. ■ Text: Felizia Englund 

RAVEFAKTA 

Ravefester hålls ofta i industrilokaler eller 

utomhus. Psykedeliska motiv på tavlor 

eller planscher på väggarna. De spelar 

musikstilarna house, Detroit, Techno eller 

Psytrance. Människor dansar ofta dansstilen 

stamp på festerna. När man dansar 

stamp, sätter man kraftigt ner fötterna i 

takt med musiken. Inspirationskällorna är 

afrikansk dans, breakdance och locking. 

Nordens störta ravefest hölls i slutet av 

1990-talet. Då var Annexet i Stockholm 

fullbokat. Sveriges första fest hölls i Göteborg 

1989. Sedan växte ravekulturen 

snabbt. 

Psytrance är en variant av musikgenren 

trance, men den har hårdare inslag. 

Basen är hårdare, innehåller psykedeliska 

ljud och melodierna är snabbare och 

tyngre. Psytrance uppstod i början av 

90-talet. Trance är en kombination av 

techno och house. 

Trancen skapas med hjälp av elektroniska 

redskap som studio och datorer. 

de har nolltolerans mot droger. Alla 

evenemang är lagliga och de har tillstånd 

att servera alkohol. 

– Vi har alltid blivit bra bemötta av po 

lisen eftersom vi inte kör hemliga fester. 

De kommer och tittar till festerna ibland 

men någon razzia på festerna har inte 

inträffat eftersom vi följer lagen. 

Efter en lång danskväll på Technostate 

går jag hem sex på morgonen. Trött i be 

nen och armarna. I hjärtat är jag pigg och 

glad. Jag har träffat trevligt folk som kom 

mit fram och pratat med mig, nu är jag all 

deles hes. Musikens magi förtrollade bort 

mig ifrån verkligheten. 

Publikens händer är högt upp i luften, benen trampar i takt med 

basen. Ingen dansar ensam, alla är här tillsammans. 



Den dramatiska detaljdetektiven 

Scenografen Anna Lu Ingvarson går med raska steg runt bland skrivmaskiner, fåtöljer 

och vägskyltar. Möbler och prylar täcker både golv och väggar och ett enormt 

klädförråd sprider en känsla av ett kreativt men organiserat kaos. I ett rum längre bort 

repeterar skådespelarna inför inspelningen av Gentlemen och Gangsters. 

Text: Emma Lundgren Foto: Johan Borehed 

Anna stannar vid ett par gula lampskärmar 

som ligger staplade på 

varandra i en sammetssoffa. 

– Det här är mitt yrke i ett nötskal. Vi 

har letat efter de här jättelänge, för att de 

ska vara i rätt stil och färgnyans, skrattar 

hon och fortsätter in i det överfyllda 

förrådet. 

För Anna var det länge självklart att 

bli skådespelare. Några år efter gymnasiet 

med teaterinriktning arbetade hon på 

Fria Teatern i Högdalen, som bland annat 

scentekniker och regiassistent. Många av 

uppgifterna sköttes bakom scenen och 

under sista perioden jobbade Anna med 

scenografi. Det var också då hon kom till 

insikt om sin fascination för detaljer och 

miljöer. Istället för att söka till Scenskolan 

som hon länge tänkt, blev hon antagen till 

Nordiska Scenografiskolan i Skellefteå. 

idag arbetar hon som scenograf inom 

både spelfilm och reklamfilm. Hon tycker 

om båda formerna, även om de är mycket 

olika. Reklamfilmsproduktionen har ett 

mer pressat schema medan spelfilm är 

konstnärligt friare och har mer utrymme 

för förberedelse. 

En scenografs främsta uppgifter är att 

teckna och formge teater- och filmmiljöer. 

Istället för att beskriva en karaktär i ord, 

visar scenografen den med väl valda detaljer. 

I arbetet ingår även att dirigera scenografiavdelningen, 

som består av bland annat 

rekvisitörer, attributörer och snickare. 

Regissören Mikael Syrén har jobbat 

tillsammans med Anna med Kvarteret 

Skatan reser till Laholm och Hotell Gyllene 

Knorren. 

24

– Hon är en bra arbetsledare. Om det 

är något som inte fungerar hoppar hon in 

och fixar det själv, säger Mikael. 

Han tycker också om att arbeta med 

Anna för att de har samma syn på vad 

som är snyggt. Ofta tänker de lika om hur 

det ska se ut. 

– Hon är mycket ambitiös och nästan 

lite väl lösningsorienterad. Det finns inga 

miljöer som inte kan fixas. 

Det är viktigt att filmmiljöerna blir så 

autentiska som möjligt för att skapa den 

rätta stämningen. Allt ska vara tidsenligt, 

alltifrån vägskyltar till etiketter på ölflaskor. 

Finns sakerna inte att köpa, tillverkas de. 

– Det är ett detektivarbete. Mycket av 

förberedelserna till en filminspelning går 

ut på att just leta efter saker, förklarar Anna. 

När Anna förbereder ett filmjobb använder 

hon sig av en ”moodboard”, ett 

kollage där hon samlar idéer till hur miljöerna 

ska se ut med färger, material och 

inredning. Den gör det lättare att kommunicera 

med fotografen och regissören, ett 

samspel som är viktigt för att filmen ska 

följa samma linje. 

– Förberedelserna är den mest kreativa 

delen i arbetet. När inspelningen kommer 

ska man vara ”lösningens mästare”. 

just nu är Anna i full gång med arbetet 

inför inspelningen av Gentlemen och 

Gangsters, som ska bli både tv-serie och 

långfilm. Projektet bygger på Klas Östergrens 

romaner och utspelar sig framförallt 

i 60- och 70-talets Stockholm. David Dencik 

och Ruth Vega Fernandez, kända från 

filmen Call Girl, är två av skådespelarna. 

– Det kommer att bli väldigt häftigt. 

Jag har aldrig varit involverad i ett så här 

stort projekt. Bara på scenografiavdelningen 

är vi ett tjugotal anställda, säger 

Anna samtidigt som hon visar ett färgglatt 

schema som sitter på en vit vägg på hennes 

nuvarande kontor. 

En scenograf har långt ifrån regelbundna 

arbetstider. Vissa inspelningar 

kan börja mitt i natten, och då ska miljöerna 

vara färdigställda. 

– Det går inte att komma på under 

inspelningen att man har glömt den där 

grejen i bilen som man lagt ned så mycket 

tid på att hitta. 

”När inspelningen 

kommer ska man 

vara lösningens 

mästare” 

Anna är nöjd med sitt val att satsa på scenografi 

istället för skådespeleri. Hon tycker 

det är väldigt roligt att vara med i en 

kreativ process bland många kunniga personer 

och att ingen arbetsdag är den andra 

lik. Det är alltid nya uppdrag, miljöer 

och förutsättningar. Hon har flera gånger 

funderat över om hon skulle kunna tänka 

sig något annat yrke, men insett att hon 

hamnat rätt. 

– Jag trivs bra i galenskapen. ■ 

Anna Lu Ingvarson 

Ålder: 40 

Familj: Maken Lasse och två döttrar 

Tidigare arbetat med (i urval): 

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012) 

Hotell Gyllene Knorren-filmen (2011) 

Underbar och älskad av alla (2007) 

Aktuell: Som scenograf i Gentlemen och 

Gangsters. Långfilmen har premiär hösten 

2014 och tv-serien visas på SVT våren 2015. 


Den svarta armén 

När någon nämner Black Army 

så tänker nog de flesta på AIK 

och fotboll. Efter det kan en 

tanke om huliganer komma upp och på 

senare tid även strippor på bussar till 

bortamatcher. Black Army har en brokig 

bakgrund, men har alltid hållt fast 

vid sitt huvudfokus – att vara en supporterklubb 

till AIK i vått och torrt. 

Sin nuvarande form inledde Black Army 

1987, men klacken har historia från 70-talet. 

Föreningen grundades då av supportern 

Jonas Almqvist, i ett försök att ordna 

upp en stökig läktarkultur. Black Armys 

huvuduppgifter blev officiellt att organisera 

resor, producera souvenirer och ge ut 

en medlemstidning. 

1986 lades föreningen ned på grund av 

bristande intresse. Det tog dock inte lång 

tid tills intresset vaknade till liv igen, för 

redan året efter startades det Black Army 

som existerar idag – ”Black Army – Stockholm”. 

– Man ska få ut någonting av att vara 

medlem i hos oss. Vi lever mycket på vårt 

rykte och många blir tyvärr medlemmar 

bara ”för att”, säger Jonas Hedlöf, ordförande 

i Black Army och fortsätter. 

– Vi behöver hjälp av ”myror”, som 

jag kallar dem, med att bära bord, arrangera 

tifos* eller andra uppgifter. 

Vi vill ge någonting tillbaka till dem, i 

form av klistermärken, rabatter på gym, 

krogar och restauranger, säger Jonas. 

enligt jonas är det flera av medlemmarna 

som inte vet hur mycket föreningen gör 

och hur mycket de själva också kan vara 

med och påverka. Något som varit aktuellt 

den senaste tiden är inkastade saker 

på planen, senast i samband med matchen 

mellan Djurgården och Mjällby på Stockholms 

Stadion. Det har inte förekommit 

26 

* gemensam hyllning utförd av supportrar (t.ex. genom banderoller och flaggor)

den senaste tiden från AIK-supporters 

och det är någonting som Jonas jobbar aktivt 

med. Kontakten med de olika föreningarna 

i AIK är också en viktig del inom 

Black Army och ett sätt för supportrar att 

kommunicera med klubben. 

– Vi är som facket för supporters. Vi 

har konstant en dialog med klubbarna och 

de lyssnar på oss. Vi har en bra relation. 

Jonas är ganska färsk på ordförandeposten 

och har varit ledare för en av Sveriges 

största supporterföreningar sedan februari 

2013. Ny i AIK-kretsar är han dock 

inte, Jonas har varit med i Black Army 

från och till under tio års tid. Han verkar 

trivas med uppgiften, men det är inte alltid 

guld och gröna skogar. 

– Man jobbar ofta i stark motvind, 

då Black Army inte har det bästa ryktet. 

Jag får dock mycket respekt i sportsverige 

i rollen som ordförande, folk lyssnar på 

mig när jag tycker till om saker. Men man 

får hålla tungan i styr när man pratar med 

media, tillägger Jonas och skrattar till. 

under förra året togs beslutet att riva 

AIK:s hemmaplan och Sveriges nationalarena 

för fotboll, Råsundastadion. En anrik 

arena sedan 1937 med mycket historia. 

Jonas tycker att det var fel att riva arenan. 

– Det hade varit bättre att rusta upp 

Råsunda, istället för att bygga den här, säger 

Jonas och pekar på den jättelika byggnaden 

bakom oss – Friends Arena. Liknande 

har gjorts förr på andra arenor. Det 

fanns så mycket historia på Råsunda och 

jag tycker att det var ett konstigt beslut att 

riva den. 

Vi sitter längst ner på trappen som 

leder upp till den nya nationalarenan, 

för övrigt det enda namn som Black 

Army kan tänka sig att kalla den. Namnet 

Friends är inte så populärt. 

– Det är ett sätt för mutsvärtade Swedbank 

att rentvå sig. Det är inget namn vi 

har godtagit, vi väljer helt sonika att kalla 

den ”Nationalarenan”. 

På senare tid har supporterklubbarna 

och dess medlemmar varit aktuella i media. 

Supportrarna i Djurgården konfronterade 

tränaren Magnus Pehrsson som i och med 

det avgick och AIK hängdes ut i Uppdrag 

Gransknings dokumentär om framförallt 

gruppen som kallar sig ”Firman Boys”. 

Det är ingen förskönande bild som 

visas upp i SVT:s dokumentär och den 

präglas framförallt av hot och hat mot andra 

lag och supporterföreningar. Jonas har 

själv inte sett dokumentären. 

– Jag vet det mesta ändå. Jag har fått 

höra av andra vad den handlade om, och 

har förstått att bilden som ges inte är helt 

korrekt. 

”Black Army är ett 

av idrottssveriges 

största varumärken” 

Vad tycker du om allt detta hat 

som finns mellan supporterklubbarna 

– Det är lite för mycket. Fotbollen 

gynnas inte genom det, och det är ju den 

vi gillar. Det vore bättre om man främst 

hejar fram sitt eget lag. 2000-talet var en 

bra period inom Stockholmsfotbollen och 

jag saknar den stämningen som fanns då. 

det är numera lugnare både på och utanför 

arenorna. Jonas berättar att förr var 

stenkastning A och O när man reste på 

bortamatcherna. På 90-talet var resorna 

en fristad. Allt var gratis och det var bara 

att hänga på. Slagsmål med andra supporterföreningar 

var inte helt ovanligt, men 

det är någonting som har försvunnit med 

tiden. 

– Det är också det som är problemet 

med att vara ordförande i Black Army. 

Jag får ofta prata om våld och konstant 

försvara mig. Den stämpeln är något jag 

vill få bort, men det krävs nog en tioårsperiod. 

Jonas anser inte att Black Army är helt 

oförtjänta ryktet, men tycker det är viktigt 

att inte AIK sammankopplas med det, då 

det är två olika föreningar. 

– Black Army är ett av idrottssveriges 

största varumärken – på gott och ont. När 

man tänker på oss vill jag att tankarna 

ska gå till passionerade och uppoffrande 

människor för AIK, avslutar Jonas. 

Text och foto: Johan Borehed 


krönika 

Inte hata - 

bara älska 

”hata, hata, hata Örebro!” 

Den svarta massan på andra sidan planen 

skanderar alla i samklang. Jag rynkar 

pannan och funderar över klackens 

egentliga funktion. Att heja fram sitt lag. 

Denna händelse för tio år sedan minns 

jag fortfarande väl och blev nyligen påmind 

av min vän Oskar som twittrade 

detta inlägg i samband med hockeymatchen 

mellan Örebro och Västerås. 

”Tröttnar på att Bofors- och Västeråsklackarna 

alltid kör trötta ramsan ’hata, hata, 

hata Örebro’. #intehatabaraälska”. Jag tycker 

Oskar har helt rätt. Jag har heller aldrig 

förstått hatet som pågår i idrottens värld. 

jag är uppväxt i Örebro - ”på landet” 

enligt många Stockholmare. Trots att det 

är Sveriges sjätte största stad kommer 

man inte ifrån lantis-stämpeln. Jag började 

spela fotboll vid sju års ålder i den 

lokala klubben, Örebro SK. En förmån 

man hade var att man fick ett stämpelkort 

med fritt inträde till A-lagets alla matcher 

i Allsvenskan. Det var veckans höjdpunkt 

när man fick ta på sig sin ÖSK-jacka och 

gå till Eyravallen (numera Behrn Arena) 

och se sina idoler spela. Namn som Miroslaw 

Kubisztal, Dan Sahlin och Arnór 

Guðjohnsen florerade alla på ”Vallens” 

gröna matta. Många var de gånger jag stod 

i klacken, för att hänga med i de ramsor 

som peppade fram laget mot seger. 

Oftast var det relativt lugnt under 

matcherna, men det fanns de gånger när 

staden och ”Vallen” vaknade –när stockholmslagen 

kom på besök. Då fick man i 

det närmaste order att hålla sig ifrån stan, 

så att man inte hamnade mitt upp i något 

slagsmål. Det var den kultur som rådde 

och till viss del fortfarande råder. Supporterklubbarna 

och medlemmarna i dessa 

från Stockholm var många, högljudda och 

drogs med stämpeln av att vara stökiga. Jag 

kan inte minnas att det någonsin blev kaos 

på stan, men jag vet att om pappa inte följde 

med mig så fick jag tydliga order om att gå 

direkt hem när matchen var färdigspelad. 

visst var det bra fart på läktarna när 

det var match mot stockholmslagen. Ståplatsläktaren 

på kortsidan som vanligtvis 

knappt fylldes till hälften av bortasupportrar 

var nu knökfull. Det skapades en 

otrolig stämning – ljudvallen från andra 

sidan kunde ibland blåsa av en håret. Jag 

var dock alltid lite småskraj under matcherna, 

även om det var en skräckblandad 

förtjusning. Man hade ju hört historier 

om hur folk slogs ner, mer eller mindre 

utan anledning. Om detta sen är sägner 

eller ej är något man aldrig fått bekräftat. 

Det skrevs inte lika mycket om det förr. 

Jag ogillade aldrig Järnkaminerna, 

Bajen Fans eller Black Army. Jag tyckte 

de bidrog till en bra stämning. Ända 

fram tills att jag en dag fick höra den 

numer ökända ramsan ”hata, hata, hata 

Örebro”. Det var väldigt främmande och 

lite konstigt att Black Army stod på andra 

sidan av planen och hatade vårt lag. 

örebro har även ett bandylag som 

spelar i Allsvenskan. Deras klack heter 

”Svampen” och har en policy; att alltid 

och endast heja på sitt lag. Inget hat mot 

motståndarna får existera, för att göra 

matcherna till en positiv och härlig upplevelse 

för alla som kommer och tittar. 

Och visst lyckas de. På varje hemma- och 

bortamatch bidrar alltid ”svamparna” till 

en mycket härlig stämning för spelare, ledare 

och publik genom deras sånger och 

hejaramsor. 

Det är så jag önskar att alla matcher 

kunde vara, vilken sport det än handlar om. 

Inga inkastade päron och flaskor mot 

bortalagets spelare, inga slagsmål för att 

man har olika färg på tröjorna och inga 

glåpord för att man har bytt klubb och 

kommit tillbaka till den gamla arenan. 

Jag hoppas att vi går en bättre tid till 

mötes inom supporterkulturen. I dagsläget 

är det högaktuellt, i och med päronkastningen 

på Stockholms Stadion och 

SVT:s dokumentär om Firman Boys. Jag 

hoppas att det leder till debatt, att man ger 

respekt till sina motståndare, både på planen 

och på läktaren och att vi får en härlig 

känsla i magen varje gång vi är på väg mot 

arenan. 

Johan Borehed 

28

KONST I CIRKEL 

Fler än femhundra personer har varit med i Open Book Stockholm sedan starten 2006. 

Två gånger i månaden träffas likasinnade för att skapa bilder tillsammans, baklänges. 

Text och foto: Maja Lena Saxin 


Man utgår från ett vitt blad. En 

person ritar några streck med 

blyertspenna. Fler skissböcker 

skickas sedan runt och alla får rita i ungefär 

en minut. Ett streck räcker. Du kan 

inte göra fel. Tänk inte för mycket. Det 

bästa är att inte tänka alls, det är onödigt. 

Bli inte för fäst vid något. Man får sudda 

ut varandras om man vill rita något nytt. 

Det är torsdagkväll i Stockholm och 

puben Tullen på Götgatan är fullsatt. 

Ljudnivån är hög i den dovt belysta lokalen, 

men ikväll är det inte bara mat- och 

ölgäster. Längst in i ett hörn har några 

vänner och bekanta åter igen samlats 

kring ett av de mörka träborden. Det är 

dags för månadens första Open Book. 

Konstnären Pike, grundaren av Open 

Book, välkomnar Sandra Nilsen som är 

med för första gången. 

open book har funnits sedan 2006, 

då Pike blev förälder och hans egentid 

minskade. Han ville därför samla vänner 

en gång i veckan för att umgås, rita och 

dricka öl. Det var bland annat graffitimålare 

och människor från tiden på 

Konsthögskolan. Pike märkte att när de 

ritade tillsammans, blev de också vänner. 

Efter en tid började vänners vänner dyka 

upp, inte bara konstnärer. 

– De som säger att de inte kan rita, gör 

bilden ofta mer spännande, säger Pike. 

Tanken är att skapa bilden baklänges. 

Först ett virrvarr av linjer där hjärnan sedan 

i efterhand associerar fram motivet. 

Inne i hörnet på Tullen möbleras borden 

om till ett långbord. Fler deltagare har 

dykt upp. En av de nykomna, Jerker 

Andersson, slänger fram en stor godispåse 

på bordet för alla att ta för sig av. Han 

är en av de fem ”tuscharna”. Han är med 

”Ibland kan ett vitt 

orört papper vara 

ens värsta 

fiende” 

Konstnären Pike 

och tecknar men har också ansvaret att 

tuschlägga bilden när han anser att den 

är färdigtecknad. Han får redigera bilden 

så mycket han vill, bara en del av originalet 

finns kvar. Han tar upp ryggsäcken 

och plockar fram de inbundna svarta 

skissböckerna. Alla börjar teckna. En del 

pratar med varandra under tiden medan 

andra sitter djupt försjunkna i bilden med 

sina pennor. Sandra Nilsen är koncentrerad. 

Hon har målat tavlor i flera år men 

har länge varit blockerad av prestationsångest. 

På en kväll kan det vara uppåt trettio deltagare som skapar tillsammans. 

Foto: Pike 

30

I boken OPEN BOOK - DRINK & DRAW COLLABORATIONS finns exempel på hur processen kan se ut. 

– Det är skönt att det går fort. Jag hinner 

inte tänka och jag kommer in i ett bra 

”flow”. Hon tar en klunk vin och fortsätter 

i nästa bok som nu skickats till henne. 

en bild kan vara tuschad och klar redan 

efter en dag medan de i vissa skissböcker 

finns bilder som det har jobbats på under 

sju år. Alla deltagare får komma med 

färgförslag. Det har även givits ut en bok 

med färdiga verk. OPEN BOOK – DRINK 

& DRAW COLLABORATIONS. Den 

finns, förutom i välsorterade tidningsaffärer 

världen över, även på olika muséer 

som till exempel Museum of Modern Art 

i New York. 

Christine ”Cribba” Gradin är också 

tuschare. Hon berättar engagerat för 

Sandra Nilsen om sin tatueringsstudio i 

Huddinge. De här kvällarna hjälper hennes 

kreativitet. 

– Ibland kan ett vitt orört papper vara 

ens värsta fiende. I Open Book får man 

idéer, skaparglädje och nya vänner. Det 

gamla uttrycket ”The more the merrier” 

stämmer in klockrent, berättar Cribba. 

– Open Book är nästan lite som en studiecirkel 

”gone bonkers”, säger Pike och 

tar av sig huvan på sin gråa munkjacka. 

Det pratas nu mer än vad det ritas. 

Ett par timmar har gått och skissböcker 

börjar samlas på hög. En tjej skrattar till. 

Hon är en ovan tecknare och säger skämtsamt 

att det hon ritade nyss är utsuddat. 

Cribba är snabb med att förklara. 

– Du är med. Något av dina streck är 

garanterat kvar och blir en del av slutprodukten. 

■ 

Med Open Book Stockholms hjälp har ritgrupper även startats i London, Amsterdam och Oslo. 


Längtan till 

en annan värld 

Rymdvarelser och kulsprutor. Varje sekund är på liv och död. Martin Carlsson 

tillbringar flera timmar varje dag framför tv:n och spelar. Den riktiga vardagen 

tilltalar honom inte och han väljer att fly till en annan verklighet. 

32

Han går mot oss. Hans stirriga 

blick är riktad rakt fram och det 

rinner grönt saliv från de spetsiga 

huggtänderna. Käken är delad i fyra. 

Vi backar sakta bakåt, byter till ett större 

maskingevär och siktar. Över oss cirkulerar 

ett rymdskepp. Nu är det tillräckligt 

nära. Vi siktar och skjuter. Ett blått sken 

träffar bröstet och han börjar stappla 

bakåt. Ett öronbedövande vrål och sedan 

blir allt tyst. Martin lutar sig tillbaka 

i skrivbordstolen och tar en djup suck av 

lättnad. Han har dödat den sista utomjordingen 

och kan nu springa vidare. 

– För mig är det en verklighetsflykt. 

Jag ser det inte som en utmaning att spela, 

mer en upplevelse. Man upplever saker 

som man aldrig skulle göra i riktiga livet. 

Som att möta utomjordingar, säger Martin 

Carlsson, 28 år. 

När han var åtta år fick han ett Nintendo 

av sin mamma i julklapp. Han spelade 

då Super Mario några kvällar i veckan och 

det var där han fann sitt spelintresse. 

– I början var spelen simpla, men nu 

har de invecklade historier och har mycket 

större världar. Jag har så livlig fantasi 

och älskar att se de här världarna. 

kvällen övergår i natt och månen lyser 

in genom fönstret. Martin sitter och stirrar 

in i den stora tv:n och slukas av skärmens 

ljus. Han är som i en bubbla. Bredvid honom 

står det travar med flyttlådor staplade 

på varandra. Just nu är han inneboende i 

en lägenhet i Hägersten, men om en månad 

ska han flytta till eget i Märsta. Det ligger 

några kuddfjädrar utspridda i den obäddade 

sängen. Där kommer Martin inte sova 

än på ett tag. Han rör om i oboyglaset som 

står bredvid honom på skrivbordet. Underarmarna 

är prydda med varsin tatuering. 

”Though the time is dark my faith shines” 

står det på den högra och på den vänstra är 

en fenixfågel målad. Den mörkblåa kontrollen 

ligger stadigt i hans hand och den högra 

tummen pendlar vant mellan knapparna. 

Hoppa, ducka, springa, skjuta. 

efter studenten hade Martin inga konkreta 

mål för framtiden. Av en slump 

hamnade han på en kockutbildning i Hudiksvall. 

Men spelandet hemma i studentrummet 

gick överstyr och Martin misskötte 

studierna. 

– Under min utbildning började jag 

spela World of Warcraft på fritiden. Jag blev 

beroende och spelade så ofta jag fick möjlighet. 

Nu vet jag att det inte var hälsosamt. 

idag tillbringar martin det mesta av 

sin lediga tid i sitt rum framför tv:n. Vissa 

dagar kan han spela sex, sju timmar, ibland 

ingenting alls. I övrigt beskriver han 

sin vardag som rätt tråkig. Han simmar 

och utövar kampsport ibland och på somrarna 

kör han mycket motorcykel. Att 

umgås med vänner är Martin inte speciellt 

intresserad av. 

– Överlag är jag inte en social människa 

och har svårt att konversera. Jag vet 

att jag har en väldigt speciell personlighet. 

Men man får acceptera sin situation och 

finna glädje i det man har helt enkelt. 

Martin menar att han idag har kontroll 

Martin Carlsson 

över sitt spelande och skulle inte kalla sig 

själv beroende. Han sköter sitt arbete bra 

och tar ansvar. Sedan åtta år tillbaka jobbar 

Martin som kock men hans närmaste 

mål just nu är att komma bort från köket. 

Förutom det trivs Martin med det liv han 

lever idag. Siktet är inställt på att ta lastbilskörkort 

så fort som möjligt och sedan 

försörja sig som yrkeschaufför. Några 

planer på att skaffa familj i framtiden har 

Martin inte. Han vill varken gifta sig eller 

få barn. 

– Jag har lärt mig att ta ansvar över 

mig själv och vill inte behöva ta ansvar 

över någon annan. En katt räcker, säger 

han och tar en stor klunk oboy. 

martin sätter på sig ett headset och 

klickar igång spelet. Han ska spela Halo 

online med sin lillebror. De gillar att det 

är ett flexibelt spelsätt där man både får 

springa runt med vapen men även köra 

olika fordon. Man har uppgifter man måste 

utföra och historien i spelet är bra. ”Du 

kan ta kulsprutan”, säger Martin medan 

de båda hoppar in i en jeep och kör iväg. 

De kör på en stenig väg med några få 

gräsplättar. Aska flyger mot dem genom 

luften. Plötsligt tvärnitar Martin och de 

båda fortsätter till fots. Ett skeppsvrak 

står i brand men annars är det helt öde. 

De smyger fram. ”Det sitter en jävel där 

borta” utbrister Martin. ”Jag tar honom”. 

Martin börjar peppra skott men soldaten 

framför honom försvinner inte. Istället 

blir Martin skjuten och faller till marken 

ackompanjerad av en sorgsen flöjt. 

Text och foto: Sara Widman 


fåglar, feghet, 

frestelser, frigjordhet 

Några sekunder efter att jag klivit ur min bil 

och jag märker att jag hamnat 

i en annan värld än den jag är van vid. 

Tunnelbanors gnissel har ersatts 

med en kolonn pärlhöns som skriker, 

människor som springer omkring 

och smattrar ut ord som kulsprutor i mobiltelefon 

har ersatts med påfågelduvor 

som elegant struttar runt och kuttrar harmoniskt, 

ledsna betongbyggnader 

har ersatts med hemmasnickrade voljärer 

fyllda med vackra fåglar 

och bilvägar har ersatts med stora hagar 

där alpackor i maklig takt strosar runt 

likt fluffiga moln på fyra ben. 

34

Tio minuter utanför Borlänge bor 

Anders och Therese Ryttar på sin 

gård. Trots det korta avståndet 

finns det inga tecken på stadsliv överhuvudtaget 

här ute. Deras boendesituation 

måste vara väldigt härlig. Så nära till staden 

men ändå så långt borta. 

Ingen av dem hade tidigare 

erfarenhet inom snickrandets 

konst när de köpte gården. Nu, 

fem år senare, har de lyckats 

bygga om allt möjligt. Badrum, 

kök, väggar och golv. Therese 

visar mig en fotobok med bilder 

på hur deras hus såg ut 

innan och under renoveringen. 

För att vara två personer som 

inte byggt saker ti digare blir jag 

imponerad över hur de vå gat 

ge sig på ett sådant mastodontprojekt 

och allt de sedan lyckats 

åstadkomma. 

– Det är inte så svårt som 

man tror. Det handlar bara om 

att bestämma sig, säger Therese. 

– Och göra om tio gånger 

om det be hövs, inflikar Anders. 

– Varför är det inte fler som 

gör som ni, om det är så enkelt 

frågar jag. 

– Det finns en illusion om 

att folk inte tror att de kan lära 

sig så mycket. Dom skyller på 

att dom har tummen mitt i handen, 

men enligt mig handlar det bara om 

feghet, säger Therese. Hon fortsätter: 

– En vän till oss kom 

hit när vi var ny inflyttade 

och utbrast ”Vilka fula tapeter! 

Här kan ni ju inte 

bo.” Men man kan ju inte 

köpa ett hus baserat på 

vilka tapeter det är, att byta tapeter är ju 

som att byta gardiner. Det är inget bekymmer… 

– Vi drivs ju av en filosofi att alla kan 

göra allting. Spe cialisering är till för insekter. 

Det är ingen ”von oben”-atti tyd över 

det, utan jag tror helt enkelt att alla verkligen 

kan! Och det har hjälpt oss ganska 

mycket att vi tänker så, säger Anders. 

när jag körde in på parets gård väntade 

jag med att knacka på deras dörr. Istället 

gick jag långsamt runt och kollade på 

”Specialisering 

är till för 

insekter” 

gården. Min själ började brumma tillfredställt 

av samtalen mellan alla olika 

fjäderfän som cirkulerade i luften. Någ ra 

av dem genuint vackra, några förfärliga, 

vissa hög ljudda, andra mer blygsam ma. 

Jag förstod nu, på riktigt, vad det innebar 

att drygt tvåhundra fåglar var samlade på 

samma plats. Liv, i ordets rätta bemärkelse. 

Flera små röda hus 

fanns nära bosta den och 

lite längre ner skym tade 

jag ett tjugotal voljärer, 

små hus av hönsnät där 

fåglarna bodde. Mitt första 

möte blev en bit ifrån min bil vid ett av de 

röda små hu sen. Genom två stora fönster 

kunde man se unga kycklingar, halvannan 

decimeter höga, strosa runt. Säkert omkring 

ett hundra tal. 

När jag närmar mig fönstret blir det 

genast oroligt där inne. Jag är en bjässe, 

mångfaldigt större än dessa små liv, självklart 

är det en skräck att stå kvar och se 

mig i vitögat. Alla kycklingar gömmer sig 

i hörnen, vettskrämda. Alla utom en. En 

tanig liten gulbrun David som står och 

glor nyfiket på en gigantisk Goliat med 

solglasögon. Han tittar på mig med en 

blick som säger ”Du är nog inte så farlig 

som du ser ut!”. Jag står där häpen, lycklig. 

Jag är ju faktiskt inte farlig. ”Klok du är 

som förstår det lilla vän”, säger jag till den 

tappre. Mod är alltid vackert att bevittna. 

innan de flyttade ut hit till den sex hektar 

stora gården bodde de i Anders farmors 

gamla lägenhet i Borlänge. Therese 

har ända sedan hon föddes haft många 

djur i sin närhet. Under det året hon var 

femton hade hon omkring hundra marsvin. 

I lägenheten hade de katter tillsammans 

och Therese maniska sida lät sig 

utvecklas i införskaffandet av en massa 

växter, fyrahundra stycken fyllde till slut 

rummen i lägenheten, men det fanns en 

vilja till mer och bostaden var ett hinder. 

Den var för liten. 

– Det var inte bara platsbristen. Utan 

det första som hände när vi flyttat in i lägenheten 

var att Anders mamma fick ett 

samtal från en vän som undrade vad det 

var för ena som var där på kvällarna och 

höll på. Vi kunde liksom inte ha ett privat 

ställe på samma sätt när vi bodde i Borlänge, 

säger Therese. → 


larna tappar när de ruggar. Men dessa intäkter 

täcker knappt kostnaderna för den 

mat som djuren behöver. Anders job bar 

också som grafisk formgivare, Therese är 

tjänstledig och studerar. Hon berättar att 

djuren snarare är en hobby, den enda stora 

hobbyn, utöver den kan det då och då vara 

kul att gå till krogen och kanske ragga upp 

en liten tjej. ”Kom hem till mig och titta 

på mina nykläckta små kycklingar” är en 

annorlunda raggningsreplik. 

– Ja, nu var det väl ett tag sen sist, men 

det händer, säger Therese. 

det är hon som står bakom de tokiga 

idéerna, hon som har den där ivrigheten 

som alltid ligger och pyr. Båda besitter en 

ganska stor självinsikt och är inte rädda 

för att stå ut lite. De värderar friheten väldigt 

högt och lever hand i hand med den. 

Frihet, ett ord mer utnött än skorna 

på en hemlös. Den är inte så självklart 

närvarande överallt som alla vill tro. I 

staden jag kommer ifrån är ett av de vanligaste 

fängelserna Rädsla. Folk gömmer 

sig bakom sin feghet och smygtittar fram 

då och då, för dumma för att förstå att de 

faktiskt tittar genom ett galler. På gatorna 

– Det bästa med att bo såhär i utkanten 

av staden är att man kan pinka i alla 

fyra väderstreck utan att nån bryr sig, säger 

Anders. 

Att flytta till en stor gård gav enorma 

möjligheter och gjorde att de kunde känna 

sig fria att göra vad de ville. De skaffade 

höns nästan på direkten, snart skulle 

dessa höns få sällskap av flera andra fåglar, 

olika raser av fasaner, påfåglar, höns och 

duvor. För några år sen skaffade de även 

alpackor. Alpackor Vilka lustiga djur att 

ha i sin hage. 

– Att ha alpackor pratade vi först om 

på skämt, men sen tänkte vi ”Vi kan ju 

faktiskt, så varför inte”. Sen fick vi en delbetalning 

på en alpacka i bröllopspresent 

av min mamma, säger Therese. 

– En alpackahanne låter hemskt roligt 

när han parar sig med en hona. Jag brukar 

föreställa mig att han låtsas att han åker 

omkring på en vattenscooter eller nåt, 

”brrrr-brrrrrrr!” säger Anders samtidigt 

som han gestikulerar yvigt som om han 

satt på en vattenscooter själv. 

De tjänar lite pengar på djuren, genom 

att bland annat sälja ull från alpackorna, 

ägg, nykläckta fåglar och fjädrar som fågser 

jag många offer som skördats av idealens 

bloddränkta lie. Osäkerheten säljer 

människors egen vilja till högstbjudande 

och helt plötsligt är de en produkt av sin 

omgivning, De märker knappt själva att 

den egna personen är död och begraven. 

Att uppnå total frihet 

är svårt. Men har man 

lyckats övervinna sin 

inre rädsla för hur folk 

ser på en, har man kommit 

en bra bit på vägen. 

Att Ryttar inte är rädda 

för att misslyckas är inte 

det enda som ger dem 

utrymme att handla som 

de vill. Gan ska tidigt i 

deras relation kom de 

fram till att de skulle 

ha ett förhållande med 

sexuell frigjordhet där 

de inte fick begränsas av 

varandra. De bestämde 

sig för att om man kände 

lust för en annan människa, 

skulle den lusten 

följas. 

– När det händer är vi 

öppna med det, vi är väldigt 

ärliga och på det sättet 

lyckas vi undvika väldigt 

många konflikter. Vi 

går liksom inte runt och 

hål ler saker inom oss som gnager. Mina föräldrar 

var väldigt svartsjuka av sig. Jag såg hur 

tärande det var för dom och bestämde mig 

snabbt för att svartsjuka var något jag inte ville 

ha i en relation. Min lillebror har också ett 

öppet förhållande, det kan säkert bero på att 

han sett samma sak som jag, säger Therese. 

– Det kanske inte är särskilt konventionellt. 

Men det funkar väldigt bra för oss. 

Svart sjukan har ersatts av något som snarare 

kan likna avund och är bara en tiondel så 

stark. Om det finns en tjej som fastnar i mitt 

huvud så riskerar ja g att gå runt och tänka på 

henne och i värsta fall kanske utveckla känslor. 

Om jag delar säng med henne en natt försvinner 

hon från mina tankar , säger Anders. 

Oscar Wilde sa en gång, ”Det bästa sättet 

att bli kvitt en frestelse är att falla för den.” 

Reporter: Konrad Wahlberg 

Fotograf: Arthur Onion 

36

Släpp flanörerna loss 

– det är vår! 

Stockholm ska bli en promenadstad i världsklass – 

det har politikerna bestämt. Men hur ska det gå till 

Magasin Repo gav sig ut på jakt efter promenadens själ, 

hittade en expert på stadsmiljöer och några personer 

som upphöjt flanerande till en livsstil. 

Vårsolen vräker ner över mig när jag går längs Strandvägen, en 

eftermiddag i april 2013. För frusna nordbor innebär vårens ankomst 

en nästan total förändring av livsstil. Hukande pendlare 

som i vintermörkret setts skynda fram över halkiga perronger stannar 

nu till, köper en glass, och vänder sig mot solen. Ansikten ser avspända 

ut. Folk blir kära. 

Resejournalisten Bobo Karlsson skrev en gång om sin hemstad att 

”få städer har en så koncentrerad boom av kärlek som Stockholm”, ”Det 

är som vi efter månader av mörker, regn, kyla och isolering ropar 

efter en sinnesstämning som dallrar mellan värmeslag, fylleslag 

och kåtslag.” 

Med den pockande vårlusten kommer också frågan: 

Vad ska man egentligen göra ute Svaret för många blir: 

Promenera! 

→ 

Text och foto: Gustav Björeman 


uppe på dagens nyheters stockholmsredaktion 

sitter Eva Karin Gyllenberg. Hennes 

påskpromenad i tidningen har blivit 

något av en institution för Stockholmsflanörerna. 

– Det är skönt att strosa utan att ha något 

mål. Om man höjer blicken fyra-fem 

meter upp ser man detaljer man tidigare 

bara skyndat förbi. Ofta är det utsmyckningar 

som någon har lagt ner mycket tid 

på att skapa, säger Eva-Karin Gyllenberg. 

Hon har en frågespalt om stadsmiljön 

i DN och hon får in fler frågor än vad som 

får plats i tidningen. Det märks att läsarna 

är väldigt engagerade i sin hembygd. 

– Det är ju stockholmarnas vardagsrum 

och de vill veta vad som händer. 

stockholms översiktsplan, det dokument 

som ligger till grund för hur staden 

ska byggas, blev klar 2010 och har titeln 

”Promenadstaden”. Visionen är ett Stockholm 

där man gärna går överallt, utan 

att behöva korsa motorvägar, ödetomter 

och snåriga skogsstigar. En hemtrevlig 

stad. Vad är det egentligen som gör att vi 

upplever vissa miljöer som trevligare än 

andra Jag åker till Uppsala för att träffa 

Lena Steffner, doktor i arkitektur. Vi ses på 

Vaksala torg, strax norr om stadskärnan. 

– Fundera på hur du brukar känna när 

du är på den här platsen, säger Lena. 

Hon är klädd i en röd kappa och bär 

en lätt ljusblå ögonskugga. Nu släpper hon 

lös sina forskningsmetoder på mig. 

Bland arton ord får jag välja dem som 

stämmer in på min känsla för platsen. Jag 

kliar mig i huvudet. Nedstämd, stressad... 

rädd Inte direkt. Jag fastnar för ”inspirerad”, 

eftersom Vaksalaskolans fasad mot 

torget alltid gett mig den känslan. Ordet 

”lugn” passar in på känslan som det stora, 

ganska folktomma torget brukar ge mig, 

liksom ”uttråkad”. Slutligen skriver jag 

”glad” eftersom jag brukar vara på väg 

för att hälsa på någon kompis när jag är 

i Uppsala. 

Lena Steffners metod för värdering av 

stadskvaliteter bygger på miljöpsykologisk 

forskning. Slumpvis utvalda personer 

får svara på en enkät om hur de upplever 

olika platser. Det har visat sig att äldre 

miljöer så gott som alltid får mer positiva 

omdömen än nyare. Lena Steffner tror att 

det framför allt beror på två faktorer. För 

det första är det som byggs idag ofta ganska 

funktionsuppdelat: Butiker här, bostäder 

där. Blandning är väldigt viktigt för att 

människor ska uppleva miljön på ett positivt 

sätt. För det andra bygger man ofta industriellt 

och storskaligt, utan variationer 

och detaljer. Då upplevs det som tråkigt. 

– Idag saknas kunskap i hantverket 

stadsbyggnadskonst, säger Lena Steffner. Det 

som gör att vi uppskattar en miljö är i grund 

och botten enkla saker som mått, skala, färgsättning 

och konstnärlig utsmyckning. Möjligheter 

för händelser och användning av 

platserna är också viktigt. Det är saker som 

ett barn begriper, egentligen. 

jag återvänder till stockholm. Byter 

tåg och åker söderut, mot Flemingsberg. 

I förordet till översiktsplanen har politikerna 

Sten Nordin och Kristina Alvendal 

skrivit att ”promenadstaden slutar i framtiden 

inte vid de historiska tullarna utan 

sträcker sig självfallet långt över dessa och 

aktiverar hela Stockholm.” Det kan låta 

som att det bara är innanför tullarna som 

det är trevligt att flanera idag. Lena Steffners 

forskningsresultat, där gamla miljöer 

får mest positiva omdömen, förstärker 

den bilden. Men de flesta stockholmarna 

bor ju i förorten. 

Torget i Flemingsberg är fullt av bilar. 

Kanske är det därför Per Wirtén sitter 

inomhus, vårsolen till trots. Jag köper en 

kaffe som kostar 15 kronor, ungefär halva 

priset jämfört med caféerna i Stockholms 

innerstad. 

Per Wirtén är journalist och har bott 

i förorten hela sitt liv. Han har alltid upplevt 

sin hemmiljö som åsidosatt, nästan 

föraktad. Som om den inte räknas, eller 

inte ens finns. För att bättre förstå vad förorten 

egentligen är för något tog han en 

promenad – i sexton timmar. Han gick 

från Skärholmen till Gullmarsplan, via 

Flemingsberg och Huddinge, och resultatet 

blev boken ”Där jag kommer från – 

kriget om förorten”. 

– Jag upptäckte att det är otroligt roligt 

att promenera här, säger Per Wirtén. Alla 

tror att det som kallas förort ser likadant 

ut överallt. Men bara man korsar en gata 

”Det kan inte 

se ut som på 

Kungsholmen 

överallt” 

Forskare. Lena Steffner tycker att det saknas 

kunskap i att bygga trivsamma städer idag. 

Därför har hon utvecklat en metod för mätning 

av stadskvaliteter. 

38

kan man gå från höghus till ett sommarstugeområde. 

Vandringen genom den blandade förorten 

hjälpte honom att inse hur ensidig den gängse bilden 

av en bra stad är. En bild som upprättshålls av 

tjänstemän och politiker i innerstaden. 

– Det kan inte se ut som på Kungsholmen överallt. 

Tankarna bakom ”promenadstaden” låter som 

1800-talets tänkande, innan demokratins genombrott. 

Per Wirtén menar att förorterna byggdes med 

en öppenhet, enligt efterkrigstidens demokratiska 

ideal. Nu vill de styrande låta innerstaden flyta ut 

över förorterna. Detta sammanfaller med en ökande 

privatisering. 

– När jag gick min promenad kunde jag gå 

tvärs över gårdarna i Rågsved. Där fanns inga markeringar 

om privat område, fast de ägs av bostadsrättsföreningar. 

Men gårdarna i innerstan är låsta. 

De är Stockholms gated communities. 

Vi lämnar caféet och går upp mot Flemingsbergs 

höghus, byggda som en del av miljonprogrammet 

på 1970-talet. Stockholm city är bara en 

kvart bort med pendeltåget. 

– Här finns Storstockholms billigaste bostadsrätter, 

säger Per Wirtén. 

Vi går sakta fram längs allén, som myllrar av 

människor. Här är det fritt från bilar och gångvägen 

omfamnas av träden och de skarpt kulörta 

höghusfasaderna. Per Wirtén hade sin första egna 

lägenhet här, och han trivs fortfarande med att promenera 

i Flemingsberg. 

– Jag tycker absolut man ska ge sig ut och gå 

runt miljonprogramsområden som Flemingsberg 

och på Järvafältet. Dessa områdena är så otroligt 

omtalade, ändå är det nästan ingen som åker dit. 

Varför är inte folk mer nyfikna ■ 

Flanör. Per Wirtén har gått från Kungens Kurva till Gullmarsplan. Här promenerar han i 

Flemingsberg, miljonprogramsområdet där han hade sin första lägenhet. 


Kollegor med döden 

I Rembrandts målning ”Doktor Tulps anatomilektion” (1632) dissekeras kroppen efter Aris Kindt, som dömts till döden efter ett rån. 

Foto: Wikimedia Commons 

Efter ett år är Lina Hägg och Irena Johansson snart 

färdigutbildade och redo för arbetslivet. Varje dag mellan sju 

och fyra kommer de att skära i döda kroppar. 

Vi tänker inte ofta på alla de yrken 

som får vårt samhällsmaskineri 

att fungera. Vad skulle hända om 

ingen plockade upp skräpet på gatan vi 

går på, om ingen transporterade råvarorna 

vi äter – eller om ingen tog hand om 

våra döda kroppar 

– Döden är inte så accepterad i vårt 

samhälle tyvärr, säger Lina Hägg, 26, som 

i juni blir färdigexaminerad obduktionstekniker. 

Det kan kännas jobbigt att berätta för 

främmande människor vad det är hon arbetar 

med. Stämningen blir konstig och 

inte sällan möts hon av starka känslomässiga 

reaktioner. En del blir nyfikna medan 

andra ifrågasätter yrkesvalet. För Lina är 

det mest spännande att få vara en slags detektiv 

och hitta fel. 

– Det är fascinerande vilka skador 

som kan finnas på insidan som man inte 

ser på utsidan. Allt är inte vad det ser ut 

att vara. 

när irena johansson, 52, flyttade från 

Lettland till Sverige för sex år sedan sadlade 

hon om från förskolelärare till obduktionstekniker. 

Hon arbetade i två år med 

att vårda äldre patienter på geriatriken på 

Danderyds sjukhus innan frågan om ”vad 

som händer efter detta” väcktes. Intresset 

för anatomi och kroppens komplexitet 

fångade henne, liksom att kunna göra mer 

för anhöriga. 

– Det var trevligt på geriatriken, men 

någonstans tappar man bort människan 

i all stress. Här hinner man bry sig mer, 

säger Irena. 

Lina minns sin första obduktion. Hon 

40

står vit i ansiktet vid sidan om det rostfria 

obduktionsbordet. I handen håller 

hon skalpellen med vilken hon för första 

gången ska skära i en människa. De handledare 

som är med henne i salen skämtar 

om att hennes hudfärg är 

densamma som den avlidnas. 

– Jag var likblek, säger 

Lina. 

Även Irena var nervös 

första gången hon fattade 

skalpellen. 

– Trots att du lärt dig 

och kan allt teoretiskt, 

blir det en annan sak att 

utöva det praktiskt. 

Hon var så koncentrerad 

att hon inte hörde när någon pratade 

med henne. Enda gången hon lyfte 

blicken från den döde var för att inför 

varje nytt moment kolla över axeln och få 

bekräftat att hon gjorde rätt. 

en obduktionstekniker förbereder inte 

enbart obduktioner. Arbetsdagen börjar 

med inskrivningar av de avlidna som 

kommit in under natten eller helgen. Sedan 

hämtas första kroppen ur kylrummet 

och rullas in i obduktionssalen. Där 

läses remissen som beskriver hur man ska 

hantera den avlidna och om det finns något 

särskilt som ska undersökas. Därefter 

öppnas kroppen, organen plockas ut och 

placeras på bordet. 

Ofta undersöks även hjärnan. Då skärs 

först ett snitt från öra till öra för att frigöra 

huden från skalpen. Därefter sågas kraniet 

”I de fall 

hjärnan plockats 

ut läggs även den 

in i buken innan 

hudkostymen 

sys igen.” 

upp för att blottlägga hjärnan. Innan den 

går att plocka ut måste synnerven skäras 

av och lillhjärnan lossas från den hinna 

som omsluter den. Sedan lyfts hjärnan ut 

för att vägas och undersökas. Det är först 

därefter patologen, specialistläkaren, 

kommer in 

för att dissekera organen 

och fastställa dödsorsaken. 

– Det är spännande 

att höra med patologen 

efteråt om det man såg 

vid urtaget stämmer 

överens med utlåtandet, 

säger Irena. 

Obduktionsteknikern 

fortsätter sedan sitt arbete. 

En plastpåse läggs i kroppen för att 

förhindra läckage innan organen placeras 

tillbaka. I de fall hjärnan plockats ut läggs 

även den in i buken innan hudkostymen 

sys igen. Detta görs mycket noggrant för 

att anhöriga ska se så lite spår som möjligt 

av ingreppet. 

det är vanligt att familjer ringer och vill 

boka in en visning av sin anhöriga. Det 

ingår i arbetet som obduktionstekniker 

att hålla i dessa. Irena berättar om en familj 

som ringde och ville komma på visning. 

Om hur hon kammade och bäddade 

in den avlidna i en filt innan hon rullade 

in båren i avskedsrummet i väntan på familjen. 

Tre gånger kom de för att ta farväl 

innan de kunde släppa taget. 

– De var oerhört ledsna och vi pratade 

och kramades varje gång. Sedan fick jag 

ett tackkort och då kände jag att jag hade 

gjort något fint, säger Irena Johansson. 

att arbeta med döden som följeslagare 

kan för många kännas psykiskt tungt, 

men Lina menar att det för henne är precis 

tvärtom. Det är ett underbart yrke. 

Stämningen bland kollegorna på bårhuset 

är skämtsam och lite manhaftig – annars 

hade det blivit för jobbigt. Det kan kännas 

tråkigt att se när människor dött en förtidig 

död eller när de måste obducera barn, 

men båda är överens om att det inte går att 

ta med sig sorgen hem. 

– Det gäller att tänka att det inte är jag 

som förlorat någon, säger Lina Hägg. 

Text och foto: Miranda Wink 

obduktionsfakta 

Med obduktion avses att kroppen 

efter en avliden öppnas och undersöks 

invändigt. Obduktionen kan 

vara klinisk eller rättsmedicinsk. 

En klinisk obduktion görs bl.a. för 

att fastställa dödsorsak, vinna viktig 

kunskap om sjukdom eller undersöka 

förekomsten av skador hos den 

avlidne. 

Vid misstanke om mord, dråp eller 

självmord görs en rättsmedicinsk 

obduktion. Denna innefattar även 

en yttre undersökning av kroppen. 

1970 obduceraeds cirka 50 procent 

av alla avlidna i Sverige. 

2008 låg siffran på endast 7 procent 

(kliniska obduktioner). 

(Källor: Socialstyrelsen och Dagens Medicin) 

Så här mycket väger organen: 

Hjärna (män) 1 300–1 450 g 

Hjärna (kvinnor) 1 250–1 300 g 

Lunga (höger) 500–600 g 

Lunga (vänster) 450–550 g 

Hjärta (män) 275–340 g 

Hjärta (kvinnor) 230–290 g 

Lina Hägg och Irena Johansson utanför Danderyds sjukhus. 


Tabubelagd njutning 

Sexuella hjälpmedel för kvinnor nämns i dag hur lätt som helst. Dildos och vibratorer 

är inga konstiga samtalsämnen. Men när man pratar om mäns relation till ämnet blir 

det genast en annan ton. Manliga sexleksaker ÄR tabu. 

Text: Yaneneh Hämäläinen 

Det var en solig sommarkväll på 

Jon Eimres balkong. Hans flickvän 

tog fram en presentlåda innehållande 

en Fleshlight. En kärleksgåva 

hon i hemlighet hade beställt på nätet för 

att överraska sin man. Tidigare hade Jon 

bara sett reklam för den sexleksaken. Han 

var skeptisk till hur verklighetstrogna de 

kunde vara. Och han hade aldrig tidigare 

funderat på att skaffa någon heller. Jon tror 

att det kanske var omedvetet på grund av 

hur synen på sexleksaker för män oftast är 

förknippad med ofrivilliga singelmän. 

om någon nämner ordet manlig sexleksak 

så brukar den vanliga reaktionen 

bli att flera fnissar och kommer med hånande 

ord. 

Tabubelagt och många fördomar om 

ensamma män och snuskgubbar kommer 

på tal. Medan vissa köper sexdockor 

och lösvaginor som ett practical joke till 

svensexan eller till någon som fyller jämnt 

så finns det också en annan sida. 

De som skaffar dessa hjälpmedel i seriösa 

syften gör detta för att krydda sitt 

sexliv, uppgradera sin vanliga onani eller 

av andra intima skäl. 

artisten jon ”baron” eimre 34 år har 

valt att tala öppet om ämnet manliga sexleksaker 

och om sina erfarenheter. 

Nu i efterhand kan Jon säga att de leksaker 

han har fått av sin flickvän är mer 

verklighetstrogna än vad han någonsin 

hade kunnat föreställa sig. Leksakerna använder 

de mer tillsammans än vad Jon gör 

själv, något han inte heller trott innan. 

När vissa kvinnor praktiskt taget skryter 

för varandra vad de har för något i sin 

nattdukslåda, så skulle många män knappt 

”erkänna” att de ens tänkt på något mer än 

den normala onanin. Jon ”Baron” Eimre spelar bland annat i ett väletablerat gatuband Foto: Daniel Jensen 

42

att män oftast inte vill bli förknippade 

med sexleksaker och att ämnet är svårt att 

prata om är något Jon Eimre känner igen. 

Personligen känner han inte så själv 

och pratar öppet med sina vänner. 

– Jag är stolt över vårt sexliv och tycker 

om att vi provar olika saker, så det har jag 

berättat om. 

En man ses som en looser om han 

nämner att han har en lösvagina. En kvinna 

ses som lite häftig och säker i sin sexualitet 

om hon äger en eller flera sexleksaker. 

Jon förklarar varför han tror att just 

ämnet är så svårt att prata om. 

– För att riktiga män knappt runkar, 

och definitivt inte med hjälpmedel, utan 

har riktigt sex. Även när de är singlar så 

har de ett väldigt aktivt sexliv och behöver 

inte leksaker. Så ser bilden ut ungefär. Och 

det är ju såklart skitsnack. De flesta killar 

och män runkar utav bara helvete. Singel 

eller ej. 

en man säger inte att han onanerar utan 

han runkar. En kvinna onanerar däremot, 

det låter mycket finare. 

Mannens prestation i sängkammaren 

är oerhört viktig och sällan hör man att en 

kvinna är dålig i sängen. 

Jon Eimre känner att hela marknadsföringen 

för manliga sexleksaker är negativ. 

”Mycket skönare än din älskares läppar.” 

Den raden såg Jon i en reklam för en 

oralsex-leksak. Han tycker att det blir ganska 

självklart att män inte vill prata om det 

eftersom det nästintill tyder på att man 

har något slags sexuellt problem, något 

som anses mycket känsligt. 

– Killar lider som bekant av ett visst 

tävlingsinslag, säger Jon. 

Även om tabustämpeln börjar försvinna 

så går det väldigt långsamt. 

Går man in på valfri sida på nätet där 

de säljer sexleksaker så är utbudet för 

kvinnor enormt mycket större än för män. 

kommer också mer trötthet och problem. 

– Det är inte lätt. I ungdomen är det ett 

helvete för många av oss, man vill så jävla 

mycket men får inte, och när man blir äldre 

och väl hamnar i ett seriöst förhållande 

då kommer dom seriösa problemen, säger 

Jon. 

”De flesta killar 

och män runkar 

utav bara helvete. 

Singel eller ej” 

att det negativa alltid finns där när 

man pratar om män och sex vill Jon se en 

ändring på. Han känner att den positiva 

sidan ska plockas fram. Att man inte ska 

fokusera på de ”ensamma männen” utan 

på alla. Han berättar hur han tycker att 

reklamen borde se ut: 

”Vill ni ha trekant utan att dela din 

älskade med en annan person så kör ett 

rollspel med hjälp av den här!” 

”Gillar ni att experimentera och prova 

nya saker vare sig du är i relation eller inte” 

Det ska inte vara något speciellt, eller 

konstigt att man som kille vill uppdatera 

sin onani eller krydda sexlivet. 

Jon tycker att fler borde prova och menar 

att det är en bra lösning. 

– Lösmuff är bra, vare sig tjejen är med 

eller inte. Tjejer köp till era killar utan att 

fråga. Fleshlight är det näst bästa. 

De kommer att gilla den! 

–Det handlar, som jag ofta skriver om, 

att våga njuta av livet i vår jante och Luther-smittade 

värld, säger Jon Eimre. ■ 

historia - sexleksaker för män 

Sexdockans historia sträcker sig till 

1800-talet. Spanska och franska sjömän 

spenderade långa perioder på 

haven i ensamhet och hittade olika 

alternativ till en ”partner” Ofta skapades 

dessa dockor av tyg. 

För att förhindra spridandet av 

könssjukdomarna som ökade kraftigt 

bland de tyska soldaterna beställde 

Adolf Hitler den första naturtrogna 

sexdockan. SS-chefen 

Heinrich Himmler bad en dansk 

läkare att konstruera den. Önskemålen 

var tydliga: Ljust hår, ljus hud, 

176 cm lång. Det var tänkt att dockan 

skulle massproduceras i Dresden 

men en bombräd från de allierade 

satte stopp för planerna. 

Under 1970-talet togs det fram nya 

material och i takt med detta började 

den allt vanligare sexdockan att 

tillverkas i latex och vinyl. 

Världens nu mest sålda manliga 

sexleksak heter Fleshlight. Historien 

bakom leksaken började 1998 med 

att den förra polisofficeren Steve.A 

Shubin och hans fru var tvungna att 

vara återhållsamma under en högriskgraviditet. 

Han uppfann då den 

ficklampsliknande lösvaginan som 

han sedermera också fick patent på. 

under 2000-talet har det börjat komma 

mer leksaker för män. 

Jon och hans flickvän har varit ett par 

i tio år och därför vet han också vad som 

händer med förhållanden efter en lång tid. 

Det uppstår missförstånd och frustration. 

När det sedan kommer in barn i bilden så 

”Killar lider som bekant av ett visst tävlingsinslag” säger Jon Eimre 

Bild: Fotoakuten.se 


Stulna kyssar 

I ögonblick av stulna stunder 

Upphittade och återfunna i ett kök, 

en hall eller en klädkammare 

I mörkret i hemlighet 

Stulna kyssar 

I en tid som tas från ingenstans 

Bestulen kärlek 

stulna kyssar och stulen tid 

Återfås mot beskrivning. 

Eija Salminen 

www.jakobsbergsfolkhogskola.se 

© 2013

Magasin Repo 2013 - Jakobsbergs folkhÃ¶gskola

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?