o_19dcub93r1bb5fvp1r9s1hq1a4sa.pdf

Pågarna på
Lunnamöllan
Vallby, Österlen
Everett och 'Sven
Lunnamöllan
Everett och Sven
som
äktenskapsmäklare
Sven Strand ©

Förord
Min barndomsvän Everett dog under mystiska
omständigheter blott 23 år gammal.
Vi som brukade kallas pågarna på Lunnamöllan
var jag Sven och Everett från Minneapolis.
Everett kom hösten 1937 till gården
Lunnamöllan, där jag redan bodde sedan drygt
ett år tillbaka. Everett blev genom en extraordinär
traumatisk upplevelse knäckt och
skygg. Han blev min skugga. Han förde mig
framför sig som en slags sköld för att skydda
sig för dumma eller obetänksamma påhopp. Vi
hängde ihop som ler och långhalm under andra
världskriget. På landet fanns inget dagis, inget
fritis, inga skolskjutsar, inga skolmåltider, inga
cykelhjälmar etc. Tillgången på många varor
var begränsad och alla gränser var stängda. Vi
hade cykel, skidor och sparkstötting, resten av
vad vi ville ha fick vi själva göra.
Vi hade en gemensam vision om framtiden.
Vi ville ta studenten och skaffa oss en

akademisk examen, så att vi kunde få ett intressant
och välbetalt arbete. Dessutom ville vi
se världen, något som Everett redan kunde
berätta om från USA.
Ödet hade emellertid helt olika framtid för
oss i beredskap. Jag hade förmånen att kunna
få den önskade utbildningen. Detta ledde till
att jag fick arbeta tjugoåtta år som verkställande
direktör och/eller styrelseordförande
i internationella företag. Därigenom fick jag
också se mer av världen än de flesta ‒ mer än
åttio länder hann jag med.
Ödet hade helt andra planer för Everett.
Everett och jag var rörande överens om att
”stay in touch” för resten av livet, när han efter
kriget återvände till USA. Till min stora besvikelse
höll han av någon anledning inte sitt
löfte och vi hade ingen kontakt på åtta år. En
iskall dag i februari 1954 råkade vi hamna mitt
emot varandra på ett tåg från Malmö till Lund.
Vi började samtala ivrigt och gladdes båda åt
återseendet. Jag bjöd hem honom på kvällen,

men han förklarade, att han hade bokat tid hos
en läkare i Malmö för att få den tionde och
sista injektionen ur en sats mot håravfall han
tidigare fått i Zürich. Vi bokade därför in
kommande lördag i stället hemma hos mig.
Nästa morgon fick jag veta, att Everett
avlidit av injektionen. Jag blev självfallet både
ledsen och nyfiken. När jag började forska närmare
hittade jag ett halvdussin pass med
Everetts bild men med olika namn och nationalitet.
Dessutom en ansenlig summa pengar i
utländska valutor ‒ kontanter och på bankkonton.
Jag insåg, att här fanns en hund
begraven, men flytt till Göteborg och studier
vid Handelshögskolan lämnade ingen tid för
närmare efterforskningar då. Lika snålt med
tid blev det, efter att jag kommit ut i näringslivet
med extremt mycket resor runt om i
världen.
Jag har nu ägnat en stor del av min pensionärstillvaro
till att dokumentera våra år tillsammans.
Vi var mycket försigkomna för vår

ålder och ställde till med en hel del, som lämnade
spektakulära avtryck. Jag har också
dokumenterat mina efterforskningar om Everetts
liv, men det är en annan historia.

Everett och Sven som
äktenskapsmäklare
I
"Det är ert fel alltihop."
Drängen Sture på Lunnamöllan hade
stannat upp framför Sven och väste nästan
fram anklagelsen. Sture var i vanliga fall ingen
muntergök precis, men nu var blicken olycksbådande.
"Du ser ut som om du sålt smöret och
tappat pengarna", försökte Sven muntra upp
stämningen med. Skämtet gick inte alls hem.
Sture upprepade: "Det är ert fel alltihop" och
lade till "Everetts och ditt.”
Sven hade tagit plats under det stora
körsbärsträdet framför drängkammaren i östra
flygeln. Från sin utgångspunkt hade han sett
Sture lufsa omkring som en osalig ande på den
kullerstensbelagda gårdsplanen. Sven insåg, att

det var någonting som plågade honom och
frågade: "Vad är det som du lastar oss för"
Sture tittade på Sven och sa med ett sorgset
tonfall: "När Ines kom hit som piga efter Ida,
så blev det så fint här. Hon var så kärvänlig till
mig och vi hade det så fint. Vi blev ju nästan
som fästefolk."
”Ja, det observerade vi alla här på
Lunnamöllan", inflikade Sven och fortsatte:
"Men vad är det du klandrar Everett och mig
för”
"Jo sen ni gjorde det där luktegottet till
henne, blev hon som förbytt och tittade inte till
mig. Ni måste ha något konstigt i det ni rör
ihop inne i fru Perssons förråd. Det var inte
bara Ines konstiga sätt utan det kom ju manfolk
från långt håll och gjorde sig till för
henne. Här kom Harry från Glivarp, Tilly från
Borrby, Lille Otto från Blästorp, Viktor från
Bondrum, Eme från Ingelstad och många fler.
Vad har ni hällt i luktegottet egentligen Ines
gjorde sig till och bar sig åt med alla man-

folken och mig brydde hon sig inte om mer.”
Sven hade lyssnat på Stures utläggning och
kommenterade: "Vi har inget konstigt i våra
blandningar och det är säkert inte vårt luktegott,
som ökat Ines attraktionskraft.”
Sture var normalt ingen verbal bjässe.
Sven såg, att han höll på att samla sig för ett
nytt inlägg:
"Det är inte bara luktegottet, som ställt till
det. Tänk förra sommaren gick Helge och jag i
blåställ och gjorde drängasysslor här på Lunnamöllan.
Vi vårade och höstade. Nu går
Helge i kostym med väst och klockekedja på
magen som förste man hos änkan i Hammenhög.
Nästa vecka skall de gifta sig och fira
med middag på Hammenhögs Gästis. Änkan
har beställt Lunnasjölax. Det var den fisk som
Everett hittade först. Jag var där och jag såg
med egna ögon hur han slängde sig i mossen
och drog upp laxen. Änkan har också beställt
en ny dubbelsäng hos Jeppssons Möbler till
bröllopsnatten. Det passar sig säger hon. Då

lir Helge husbonde med två drängar och
ryktare på en fin gård. Då kommer han ihop
med fint folk. Han håller på att lära sig jaga, så
att han kan vara med och jaga änder med de
fina gubbarna i Hammenhög. Han har också
kommit med i ett sällskap, som skall gå på
ålagille både i Kyl och i Mälarhusen till
hösten. Han har anmält sig till något som heter
Rotary, men där sitter storbonden Hugo Nilsson
i vägen. Han är rädd om sitt hår nu. Nu är
det inte fritidsbarberaren Alvar Rickard i
Vallby som tar hand on klippningen för 50 öre.
Nej, nu är det sockenbarberaren Urban
Lundström i Hammenhög. som sköter Helges
hår. För 10 kronor gången får Helge håret
tvättat, putsat och lagt en gång i veckan. Det är
till att kosta på sig.”
Efter denna verbala kraftansträngning
tystnade Sture.
Sven: "Vi kan väl bara gratulera Helge och
önska honom och hans fru lycka till. Helge
hälsade på mina föräldrar för ett par dagar

sedan. Min far sa då till honom, att om han
sköter sig lika bra där som han skött sig på
Lunnamöllan, så kommer det att gå bra för
honom. Om det vill sig väl kan det kanske
också bli en arvinge på gården. Helge hade då
skrattat och sagt, att frun är i en ålder, som inte
utesluter smått.”
Sven återkom till Sture: "Hur kopplar du
ihop Helges framgångar med luktegottet”
Sture svarar: "Helge fick ju sova med fru
Perssons nattmössa med er hårsmörja i. Det
stod inte länge på förrän Helge hade ett tjockt
vågigt hår igen. Han blev på hiskligt dåligt
humör, när han höll på att bli kal på hjässan.
Det blev helt annat ljud i pipan, när håret kom
tillbaka med er smörja. En kväll cyklade han
till Hammenhög för att gå på biografen i stallet
vid Hammenhögs Gästis. I pausen stötte han
på en änka från Hammenhög. De kom i samspråk.
Efter bion bjöd änkan hem Helge på
kaffe. Efter det mötet styrde Helge sin cykel
flera kvällar i veckan mot änkans gård i Ham-

menhög. Vid Mikaeli lämnade Helge Lunnamöllan
och flyttade till änkan. De förlovade
sig också då. Han fick en ny ljusblå Monarkcykel
med växel av henne. Hon klädde också
upp honom. Hos Folke Olsson i Ö Hoby provade
han ut två nya kostymer med väst. Det
blev också lut med keps och vegamössa. Han
fick ärva hattar efter änkans döde man. De var
några nummer för stora och hängde ner över
öronen. Han justerade detta med att klippa till
några sidor av Ystads Allehanda och stoppa in
under svettremmen. Med klockekedjan i västen
blev Helge riktigt presentabel också i de
finare kretsarna. Romansen slutade alltså med
giftermål.”
Sven invänder: "Visst har det hänt Helge
mycket positivt och spännande, men jag tycker
att du överdriver när du tillskriver oss äran av
det. Vad har du i åtanke Tror du att vi kan
göra något för dig I så fall, vad vill du att vi
skall göra”
Sture tänkte efter: "Ni har något konstigt i

era blandningar. Det ställer till det på olika vis.
Ibland blir det bra och ibland blir det inte bra.
Kanske skulle ni kunna hjälpa mig att få tillbaka
den till mig kärvänliga Ines”
"Jag tror, att du har en övertro på vår
förmåga att hjälpa till i så komplicerade frågor,
men jag skall konferera med Everett. Vi får se
vad vi kan komma fram till.” svarade Sven.
Everett och mormor Elin hade tillbringat
några dagar efter skolavslutningen hos Everetts
kusin Erik Mattisson i Eslöv dittransporterade
av Glivarps Droska. Everett
hade i ett rikssamtal från Eslöv på morgonen
meddelat, att han beräknade återkomma till
Lunnamöllan vid tiden för eftermiddagskaffet.
Sven hade efter samtalet med Sture börjat
få kalla fötter av vad han mer eller mindre
lovat Sture. Han kände stort behov av att
sammanstråla med Everett i Elins förråd för att
dryfta den uppkomna situationen. Därför kände
Sven en viss lättnad, när Henning styrde
Glivarps Droska in på Lunnamöllans gårds-

plan. Everett och Elin lämnade droskan och
den artige Henning var behjälplig med att
lossa bagaget.
Everett siktade omedelbart in sig på Sven.
Han berättade med andan i halsen, att Erik i
Eslöv lärt honom ett nytt spel som hette
Monopol. Han beskrev hur trevligt spelet var
och han hade bett mormor Elin om pengar för
att inhandla ett Monopolspel i affären. Elin var
dock gramse på honom av någon anledning, så
han fick inget bidrag till något spel. Everett
bestämde sig då för att kopiera spelet med
spelplan, regler och alla tillbehör. Han var
angelägen om att vi skulle provspela med en
gång, men Sven meddelade nu att vi hade
råkat få ett akut fall på halsen, som krävde
omedelbart rådslag i Elins förråd.
Väl på plats redogjorde Sven för samtalet
med och det halva löftet till Sture. Everett
tittade på Sven och kommenterade: "Du är inte
klok. Skall vi som inte ens är tonåringar nu bli
äktenskapsmäklare Vi har ju varken teore-

tiska eller praktiska kunskaper i ämnet. Hur
menar du att vi skall lösa detta
Sven replikerade: "Vi får bredda våra
kunskaper genom att närmare studera din
morfar Erlands erotiska litteratur. För övrigt
har vi ju sett ett och annat, när vi smygtittat på
paren nere i Björkhagen.”
Sven funderade en stund: "Jag tror, att det
är viktigt, att vi kommer igång med en gång,
så att Sture märker, att vi håller på att försöka
hjälpa honom.”
Sven fortsatte: "Den första frågan vi måste
ställa oss är om vi på något sätt kan påverka
Stures yttre, så att han blir mer attraktiv för
Ines”
"Vet du något om vad Ines gillar” frågade
Everett. "Jag för min del tycker, att hon mest
talar om Viktor. Jag har sett honom. Han har
tjockt med makassarolja i håret och snorbromsar
under näsan. Det verkar som om han
vill likna Clark Cable i filmen "Borta med
vinden.”

Sven funderar: "Vår Herre var nog inte på
bästa humör, när han skapade Sture och Ines.
Utan att vara elak kan man väl säga, att ingen
av dem är särskilt bildskön. Att försöka
förvandla Sture till en kopia av Clark Gable är
absolut inte att tänka på.”
"Lika lite som det går att förvandla Ines till
en Vivien Leigh-kopia", byggde Everett på.
Everett: "Jag tror att det är lättast att
komma igång genom att plocka ihop en
hårolja, så att han får sova med mormors
nattmössa. Vi kan ju blanda lite av våra rester
och kanske lägga till någon ny doft.”
Sagt och gjort pågarna rörde ihop en ny
hårolja och samma kväll sov Sture sött i fru
Perssons nattmössa med den nya håroljan i
håret. Eftersom man inte visste vad som kunde
tänkas ge resultat, gällde det att bygga upp och
testa ett helt batteri av åtgärder. Om detta var
pågarna överens.
"Vi måste lusläsa morfars böcker för att få
tips", fastslog Everett.

"Jag har redan förslag till två nästa steg",
sa Sven. "Jag har läst att ett kärleksbrev måste
till och därefter en blomsteruppvaktning.”
"Hur skall det gå till” undrade Everett
"Stures talanger omfattar varken bokstäver
eller siffror och därför varken skriv- eller
läskonsten.”
"Vi får väl snickra ihop ett brev med tips
från din morfars böcker", replikerade Sven.
Ett brev med följande lydelse sattes på pränt
samma kväll:
Kära fröken Ines på Lunnamöllan
mina blivande barns vackra och kloka
mor.
Era outgrundliga ögon säger ja,
låt nu er vackra mun också säga ja.
era blivande barns far
Brevet försågs med ett 5-öres grönt frimärke
med bild av Gustaf V och postades
nästa dag. Everett, som tagit på sig att ordna

lomsteruppvaktningen handlade snabbt.
Redan nästa dag hade han på hemväg från
skolan inhandlat en Hortensia hos Blenda Mårtenssons
blomsteraffär i Borrby. På medföljande
kort skrev han:
Kära fröken Ines på Lunnamöllan
Vad kan vara lämpligare än en
Morsdagsblomma till mina blivande barns
mor
Era blivande barns far
Postmannen hade aldrig tidigare haft något
brev till Ines och kanske av nyfikenhet levererade
han det personligen till eftermiddagskaffet.
Ines sken upp som en sol och efter en
stund sa hon: "Det är Viktor. Han säger så
granna ord till mig. Viktor är grann och fin.”
Pågarna konstaterade att de tre första åtgärderna
inte var så lyckade. "Vad gör vi nu
för att gå vidare för att hjälpa Sture” frågade
sig Sven. Everett pekade på ett Lyckans hjul,

som Olle i granngården hade lämnat efter sig i
vredesmod, när spelkassan blev tom.
"Tror du, att vi skulle kunna använda den
pjäsen på något sätt”
"Det är nog ingen dum idé", tyckte Sven,
"där finns ju siffror och färger, så vi kanske
kan få dem att spela med."
Pågarna planerade nu ett upplägg, så att
Sture och Ines skulle dra hjulet igång. Sven
skulle rapportera till Everett om numret, som
kom upp och Everett skulle visa på en skylt
det namn, som motsvarade det numret. Tyvärr
blev det något missförstånd, som gjorde, att
det blev till ett fiasko. Det började med att
Sture fick veta, att hans tillkommande hette
Helge och lika illa blev det när Ines fick veta
att hennes tillkommande hette Klara. Både
Sture och Ines blev rasande och trodde, att vi
ville driva med dem.
"Nu ligger vi illa till", konstaterade Everett
efteråt. "Vad gör vi nu”
Sven hade läst en annons i tidningen

Kvällsstunden om en nyhet, som kallades
lyckopendeln ASTRAL. Den såldes med en
manual och levererades med snöre och krok att
hänga upp den i. ASTRAL beskrevs som ett
orakel, som hade kännedom om och kunde
informera om allt som framtiden hade i sitt
sköte. Sven hade dock noterat, att priset låg en
bit över pågarnas investeringsbudget och att
pendeln därför inte var nöjlig att förvärva.
"Kan vi inte göra vår egen lyckopendel”
frågade Everett. "Hushållerskan Klara hos
Lindgrens har en ASTRAL, så vi kan åka dit
och titta på den, om du vill.”
Sagt och gjort pågarna cyklade upp till
Klara och bad att få titta på hennes
lyckopendel. Alltid älskvärd ville Klara först
bjuda på saft och nybakad vetekrans. Efter lite
kallprat plockade Klara fram ASTRAL och
vecklade ut manualen. Hon demonstrerade allt
med inlevelse och hon försäkrade, att hon hade
haft stor glädje av ASTRAL. Pågarna åkte
tillbaka till Lunnamöllan och intog sina platser

i Elins förråd.
"Du Sven, vi kan kanske bygga på den
här", sa Everett och visade upp en illa
medfaren kastpil i trä, som han hittat i Morfars
lådor. "Jag föreslår, att vi tar med oss några
hönsfjädrar och cyklar upp till bysmedens son
Hugo, han kan nog hjälpa oss.”
Tio minuter senare parkerade pågarna sina
cyklar utanför smedjan. Hugo stod i porten:
"Vad har ni på hjärtat idag” frågade han.
Everett tog fram pilen och hönsfjädrarna och
började beskriva ärendet. "En av mina systrar
har en sådan ASTRAL-pil, så jag vet vad det
rör sig om", avbröt Hugo. "Det skall jag nog
kunna greja.”
Hugo la pannan i djupa veck: "Jag har ett
förslag till er. Har ni kvar Olles kasserade
Lyckans hjul I så fall föreslår jag, att ni
hämtar hit det på en gång, så skall jag montera
ihop dem till superoraklet ESRELLA.”
Pågarna tittade på varandra överraskade
över Hugos radikala förslag.. "Vi cyklar ner

till Lunnamöllan och hämtar Olles Lyckans
hjul", sa Sven och en kvart senare överlämnades
hjulet till Hugo i smedjan. "Jag har
mycket göra, men titta in på fredag kväll, så
får vi se hur långt jag har kommit.”
"Vi har lite nya förutsättningar nu att
arbeta med", sa Sven när de cyklade hem till
Lunnamöllan. "Denna gång får vi verkligen
genomarbeta våra manualer, så att vi inte råkar
ut för samma fiasko, som senast med Sture och
Ines.”
Pågarna kämpade hela veckan för att hitta
ett idiotsäkert upplägg, som dessutom gav
utrymme för att styra svaret i önskvärd
riktning. Fredagskvällen kom och pågarna
infann sig hos Hugo i smedjan. Hugo mötte
upp och lyfte täckelsen på ESTRELLA.
Pågarna trodde inte sina ögon. ESTRELLA
var lackerad i läckra färger. En nedfällbar båge
av aluminium utgjorde fäste för själva lyckopilen.
Av Erlands gamla kastpil hade nu blivit
en färggrann och väl balanserad lyckopil.

Hugo hade också tänkt på en enkel
fästanordning på cykelns pakethållare och till
och med klippt till ett vaxdukshölje, som
skydd för otjänligt väder. Hugo fäste
ESTRELLA på Everetts pakethållare, eftersom
den var störst. Pågarna tackade för hjälpen och
så cyklade de hem till Lunnamöllan. '
Nu var den stora frågan, hur de skulle
kunna locka Sture och Ines tillbaka efter det
senaste fiaskot. Man enades om att man skulle
låtsas som ingenting och bara göra folk
nyfikna genom att ställa upp apparaten på
hörnbordet vid det stora matbordet. Redan vid
kvällsmaten började folk undra och fråga vad
det var för en märklig apparat. Sven svarade
kortfattat att det rörde sig om superoraklet
ESTRELLA. Det blev inte så mycket mer sagt
om det den kvällen. Nästdag började folk fråga
vad man kunde ha för nytta av den och hur den
fungerar. Sven erbjöd sig då att tillsammans
med Everett demonstrera apparaten efter
kvällskaffet.

"I kväll har jag inbjudit alla intresserade
till en demonstration av ESTRELLA. Är du
beredd” informerade Sven Everett.
"Är du säker på att Sture och Ines
kommer”
"Nej, men jag tror att de hänger med de
andra", svarade Sven. "Det är nog bäst att vi
tränar upplägget i eftermiddag.”
Allt fungerade perfekt och pågarna såg
fram emot kvällens seans. Ryktet om demonstrationen
av ESTRELLA hade spritt sig ända
upp till Glivarps By. När föreställningen skulle
börja hade ett tjugotal personer samlats kring
det stora bordet. Pågarnas upplägg, som
byggde på att de själva skulle ha initiativet
sprack direkt. Alla talade i munnen på
varandra och alla hade frågor, som de ville ha
svar på. Trots de oordnade formerna blev
kvällen ändå lyckad. Både Sture och Ines fick
veta, att de var ämnade för varandra och Ines
fick dessutom besked om att Viktor, Tilly och
de andra friarna var olämpligt sällskap för

henne. Pågarna var nöjda med kvällen och
tyckte att Sture och Ines hade närmat sig
varandra ett snäpp.
"Nu gäller det att smida, medan järnet är
varmt", inledde Everett eftersitsen. "Jag läste i
morfars böcker, att noshörningshornpulver
skall vara bra för kärlekskranka unga män att
ta till, når man vill fånga en kvinna. Jag
frågade efter sådant pulver på apoteket i
Borrby, men apotekaren tittade så konstigt på
mig och sa, att man inte höll denna produkt i
lager. Innan jag gick frågade han också, vad
jag skulle ett sådant pulver till.”
Everett funderade på problemet hela vägen
hem till Lunnamöllan. Ett vapen för att hjälpa
Sture hade gått förlorat. "Du Sven", sa han
senare hemma i Elins förråd: "Jag tänker horn
som horn, skulle det inte kunna fungera lika
bra med en annan sorts horn”
”Morfar har ju en hel låda med gamla
horn. Det ser ut, som det handlar om horn från
tjurar. Här har jag ett horn, där det står Ramses

premierad med första pris i Borrby år 1888.
Det låter väl lika bra som en noshörning från
Afrika”
"Javisst, nöden har ingen lag, så vi kan ju
pröva. Det är säkert inte giftigt", tyckte Sven.
Everett hämtade ett rivjärn i mormor Elins
kökslåda och det stod inte länge på förrän
Everett hade ungefär en matsked med
tjurhornspulver på bordet framför sig.
"Fy, det luktar apa", menade Sven och höll
för näsan. "Du får kanske koka pulvret.”
"Kanske det", svarade Everett och samlade
pulvret i en bit gasbinda, som råkade vara till
hands. Everett försvann in i köket. Efter ett par
minuter var han tillbaka.
"Jag hade tur, det stod en kittel med kokhett
vatten på mormors vedspis. Jag doppade
knytet med pulvret några minuter och sedan
var det klart.”
"Det luktar faktiskt inte så illa nu",
intygade Sven. "Jag kunde aldrig ur boken
klura ut, vem som egentligen skulle ha noshör-

ningshornpulvret, så jag tror, att det ä lika bra,
att vi ger både Sture och Ines en dos.”
"Har du någon idé om hur vi skall få
pulvret i dem” frågade Sven. "Vi får ju inte
riskera, att andra också får det i sig.”
”Jag har ett förslag. Jag köper en påse med
sotare hos Sjöstrands café i Simrishamn i
morgon, så preparerar vi två av dem med vårt
pulver och erbjuder Sture och Ines.”
"Vad är sotare” undrade Everett.
"Jo det är en kaka, där man blandar ihop de
överblivna kakorna från föregående dag,
spetsar med arrak och rullar till bollar som till
slut doppas i chokladströssel och säljes i en
pappersform, eftersom de blir lite kladd av
arraken,.”
"Det låter inte särskilt gott", sa Everett,
"men vi kan ju pröva.”
Nästa kväll hade Sven lagt upp 10 sotare
på glasassietter, varav två var specialpreparerade
för Sture och Ines. Everett och
Sven följde noga, om de kunde spåra någon

tilltagande kärvänlighet hos Sture och Ines.
Stämningen runt bordet var god och
köpekakan uppskattades av alla, men några
särskilda tecken kunde inte spåras hos varken
Sture eller Ines.
"Har vi nu slut på all ammunition”
undrade Sven och lade pannan i djupa veck.
"Ja egentligen", sa Everett. "Det enda jag
nu har att komma med är ett helt orealistiskt
tips.”
”Vad handlar det om” undrade Sven. Det
visade sig, att Everett i morfars hylla hade
hittat en skrift, som handlade om hur kärlekskranka
unga män för så där 500 år sedan
betedde sig för att snärja sin kvinna. Ett av
tipsen handlade om att mannen skulle ikläda
sig en fotsid vit toga, invänta nästa fullmåne
och då ge sig ut barfota vid midnatt och vandra
runt närmaste kyrka mumlande fraser på latin
Pater Noster osv. Pågarna förde över denna idé
till nutid på Lunnamöllan. Pågarna föreslog
Sture, att ta på sig en lång vit nattskjorta och

vid nästa fullmåne vandra barfota runt
flaggstången i trädgården på norra sidan av
boningshuset. Sture kunde ju inte memorera
latin utan pojkarna föreslog att han skulle
mumla "kom Ines" medan han vandrade runt
flaggstången.
Sture sparkade bakut direkt och bad
pågarna flyga och fara. "Nu har vi bränt allt
vårt krut", konstaterade pågarna samstämmigt
och vi nådde inte hela vägen fram i vår strävan
att hjälpa Sture.”
Det gick några dagar, så lyste en fullmåne
upp landskapet kring Lunnamöllan. Ett och
annat moln täckte emellanåt fullmånen.
Någon timme efter midnatt hördes plötsligt
hemska vrål kring Lunnamöllan. Everetts mormor
och Svens föräldrar hade sovrum mot
trädgården. De väcktes av de ihållande och
hjärtslitande vrålen. När de öppnade fönstret
till trädgården, såg de en varelse i vit klädnad,
som for omkring på ett ben utstötande
förskräckliga skrik. Molnen, som kom och

gick gjorde, att det tog en stund, innan de
kunde identifiera vålnaden som Sture.
Vrålandet hade hörts långa vägar och folk
kom till platsen. Först kom den andre drängen
och möllaren. Everett och Sven var också
snabbt ute i trädgården liksom några från byn.
Sture låg på marken och vrålade fortfarande av
smärta. Då kom en skepnad i nattsärk runt
hörnet. Hon sprang fram till Sture, knäböjde
och sa: "Vad är det med dig Sture” Stures
vrålande övergick till ett mer stillsamt gnyende
och han sa: "Ines kom, som pågarna sa.” Han
repeterade samma ord om och om igen.
Pågarna trodde inte sina ögon. Möllaren
och den andre drängen lyfte upp Sture och
med gemensamma ansträngningar lyckades de
baxa honom runt huset och in på gårdsplanen.
Svens far såg, att Sture var genomblöt och
smutsig samt behövde tillsyn till sin fot. Han
ville därför, att de skulle lägga ut en filt på det
stora matbordet och placera Sture där. Hela
sällskapet följde med in och Ines satt och höll

honom i handen. Sture fortsatte sitt gnyende,
men hade samtidigt ett saligt leende anlete.
Svens mor kom med husets förbandslåda och
inledde med att såptvätta fötterna i ljummet
vatten. Det tog en god stund, innan hon hade
nått fram till huden under fotsulorna. Hon
torkade rent och bad om en pincett. Hon
började med att plocka bort ett halvdussin
föremål under den vänstra foten. Efter ha
tvättat med borsyrelösning täckte hon såren
med kompresser och avslutade med att lägga
ett förband med gasbinda.
"Jag tog ut sju getinggaddar under foten",
sa hon. De har säkert gjort väldigt ont.”
Sture bars nu ut till drängkammaren, där
han fick på sig en ny nattskjorta. Han somnade
sedan med Ines hand i sin. Han fick sedan vila
upp sig i flera dagar och Ines såg till att han
fick mat och tröst.
Svens far konstaterade att Sture trampat i
ett jordgetingbo under sin barfotavandring runt
flaggstången och detta förklarade getinggad-

darna i hans fot. Everett och Sven hade svårt
att somna den kvällen. "Det är egentligen inte
klokt, att Ines kom, som det stod i den där
gamla skriften", filosoferade Everett. "Tror du,
att våra aktiviteter har haft någon betydelse”
"Det lär vi aldrig få reda på" svarade Sven,
”men vi vet ju i alla fall att de inte varit till
skada för dem.”
Nästkommande Mikaeli lämnade både
Sture och Ines gården för anställningar på en
större gård i Brösarpstrakten. Sture och Ines
gifte sig senare. Ryktet om pågarnas insats
som äktenskapsmäklare spreds i bygden. När
ryktet om superoraklet ESTRELLA vandrar i
några led blev det ingen måtta på superlativen.
”Det är konstigt", summerade Sven, "trots
att vi inte vet ett skvatt om inverkan av våra
aktiviteter, tillskrivs vi och kanske i synnerhet
ESTRELLA oanade egenskaper, som äktenskapsmäklare.”
"Vårt tjurhornspulver tycktes inte ha verkat
så bra", summerade Everett, "inte ens på

mormor.
"Vad menar du” undrade Sven,
"Jo, mormor river en morot varje dag, men
den här gången fick hon också en rejäl dos av
tjurhornspulvret, som satt kvar i rivjärnet. Hon
klagade på att det var grus på moroten. Till
råga på allt elände kokade jag också pulvret i
hennes tevatten. Hon tyckte det smakade illa,
men det var ju inte så ovanligt i dessa tider
med surrogat.” "Inte ens dubbel dos gjorde
henne mer kärvänlig

Everett och Sven som
äktenskapsmäklare
II
Svens far var vice kassör för lokalavdelningen
av Riksförbundet Landsbygdens Folk i Salarp
och delar av Glivarp. Uppdraget innebar, att
vid juletid besöka medlemmarna och inkassera
medlemsavgiften för det kommande året.
Svens far delegerade uppgiften till Sven som
såg till att det blev en trevlig upplevelse.
Folket i gårdarna var nästan utan undantag
mycket gästfria och ingen ville se någon
besökare lämna sin gård utan någon form av
förplägnad.
Sven hade nu kört rundan ett par gånger
och hade lärt sig vad som vankades på de olika
ställena. Förplägnaden var så riklig, att Sven
för att kunna utnyttja allt gott hade delat upp
aktiviteten på två dagar. När skolan slutade ett
par dagar före julafton, tog Sven en dag för att

planera och skriva ut alla medlemskorten.
Nästa förmiddag bar det iväg. Sven hade sedan
länge en unicabox monterad på pakethållaren
och den kom väl till pass nu för att ta hem de
presenter, som erbjöds.
Sven hade ätit en mycket lätt frukost och
därför satt det bra på första stället med en
kavringsmörgås med nyrökt ål och äggstanning.
Den vänliga husmodern skickade också
med en rejäl påse med hemlagad nötknäck. På
förmiddagen blev det vidare provsmakning av
hemmagjord glögg baserad på saft av svarta
vinbär och hyllebär och spetsad med lite olika
vätskor och kryddor. Det värmde gott i kylan.
Vid middagstid hade Sven kommit till en
gård, där familjen precis satt sig till bords för
att äta dagens huvudmål. Sven inbjöds att dela
taffeln med familjen och tackade ja direkt, när
han såg menyn. Det vankades blodkorv med
en blandning av lingonsylt och vispgrädde.
Sven hade alltid gillat den maträtten och lät sig
väl smaka. Middagen drog ut på tiden, efter-

som Sven fick många frågor om de senaste
spektakulära händelserna på Lunnamöllan.
Många undrade om Sture fått hjärnsläpp, eftersom
han sprang naken runt i trädgården och
vrålade mitt i natten. Sven fick korrigera det
där ned naken, men i övrigt ville han inte
uttala sig om händelsen.
På eftermiddagen fick Sven smaka på
småländsk ostkaka med salmbärssylt och vispgrädde,
torkade äppelringar, brunkol och skinka,
hemmatillverkad ost med hjortronsylt,
hemmablandad mumma med Klosterbier från
Ystad och Carnegie Porter, risgrynsgröt med
varm svagdricka, gårdens egen inlagda sill
med ägg på kavring, klenätter med sylt och
vispgrädde, kokt grönkål med skinka på en
gård där husmor var halländska och en hel del
andra välsmakande delikatesser.
Utfrågningarna om de ryktesomsusade
händelserna kring Sture och Ines fortsatte.
ESTRELLA, som under resans gång tillskrivits
allt mer häpnadsväckande egenskaper,

kom ofta på tapeten. Sven hade fullt sjå att
försöka övertyga folk om att ESTRELLAS
färdigheter var klart överdrivna. Sven ville
varken bekräfta eller dementera om pågarna
varit inblandade i de omtalade händelserna på
Lunnamöllan den senaste tiden.
Det hann bli mörkt, innan Sven kunde bege
sig hem mätt och belåten med unicaboxen
fylld med allsköns delikatesser. Efter en god
natts sömn var Sven startklar för den andra
dagens inkassouppdrag. Den blev åtminstone
till en början den första dagen lik. På den
första gården fick Sven pröva en kavringsmörgås
med koriandergravad lax enligt ett
medeltida recept informerade husmor, liksom
tillhörande sås. Det blev en spännande start på
dagen. Under förmiddagen blev det sedan
provsmakning av nylagad brunkål med
gårdens hemlagade julkorv, pressylta med
rödbetor på en bit bröd, formkakor med
vispgrädde och hallonsylt, enbärsdricka med
flera delikatesser Sven fick också ungefär

samma frågor, som tidigare.
Vid middagstid hamnade Sven på en gård,
där man som tradition hade att äta bruna bönor
med nystekta köttbullar på lille julafton. Sven
erbjöds att sitta ner och ta för sig av det goda.
Det var en ny kombination för Sven som smakade
förträffligt. Sven var nu både mätt och
belåten och nöjde sig på eftermiddagen utöver
lite provsmakningar med att fylla på unicaboxen.
Nöjd med dagen närmade Sven sig
Jeremias gård, som var sist på årets inkassorunda.
Här brukade alltid Jeremias mor möta
upp i dörren med pengar och en påse pepparkakor,
när Sven dök upp. Efter att Sven överlämnat
medlemskortet i RLF önskade man
varandra God Jul och skildes.
Detta år blev det andra rutiner. Jeremias
öppnade själv dörren: "Har Sven tid att komma
in och prata en stund"
Sven blev lite förvånad, men stegade in i
det kombinerade köket och matrummet. "Slå

sig ner vid köksbordet, så skall jag hämta
lemonad och mandelkubbar", sa Jeremias.
Sven tittade sig om och såg, att flugorna
hade placerat många små svarta prickar på
gardinerna. Duken på matbordet såg närmast
ut som en bildmeny över Jeremias måltider.
Jeremias dök upp med förtäringen och
lyckades hitta två någorlunda rena glas att
dricka ur på diskbänken.
"Det är inte lätt för en man att vara allena
på en gård. Så länge mor levde skötte hon
innesysslorna med mat, tvätt och städning. Nu,
när hon är borta, har jag kvar detta, när jag
kommer in efter att ha klarat av sysslorna ute."
"Jag förstår, att det kan vara svårt",
inflikade Sven. "Man saknar inte kon förrän
båset är tomt är ett vist ordspråk. Har inte
Jeremias tänkt på att skaffa kvinnfolk, som till
exempel en piga, en hushållerska eller kanske
rentav en fru till gården igen"
"Mor var ju rätt krasslig de sista åren och
jag föreslog, att vi skulle städsla en piga", sa

Jeremias, "men mor sa alltid nej. Hon menade,
att en sådan skulle bara förvrida huvudet på
mig och lura av mig gård och pengar. Men jag
skall säga Sven, att jag nu har något i den
vägen på gång."
"Det låter spännande", kommenterade
Sven, "Vem är den lyckliga"
"Så långt är jag inte kommen. Sven förstår,
att jag efter så många år inte är så van vid att
närma mig kvinnor. Jag hade ju fjällor i
ungdomen, när vi dansade i Gislövs Stjärna
eller Kyls skog, men som jag tidigare nämnt så
blev det tvärstopp, när mor blev inblandad. Jag
hade tur att få lite hjälp på traven av Mauritz
Persson från Glivarp. Han tittade in här en
söndag eftermiddag. När han suttit ner här vid
bordet en stund, sa han: 'Du Jeremias, du
behöver en kvinna i huset, som kan ta hand om
innesysslorna.' 'Jag vet', svarade jag, 'men jag
är inte riktigt klar över hur jag skall hå till
väga.' 'Du kan väl annonsera i tidningen', sa
Mauritz. 'Du vet jag är inte så van med papper

och penna och därför har det inte blivit av.',
'Jag skulle ju kunna höra med Beata där
hemma, om hon kunde hjälpa dig att formulera
en annons. Hon är ju flyhänt med pennan. Hon
har ju Handelsboden stängd på söndagar, så
om du kommer hem till oss på en kopp kaffe
på söndag eftermiddag, kanske hon kan hjälpa
dig till rätta,' sa Mauritz.”
Jeremias tackade för erbjudandet och på
söndagen tog han på sig söndagskostymen och
cyklade upp till Glivarps By. När han kom in
hos familjen Persson hade Beata dukat fram ett
kaffebord med hembakta kakor. Jeremias lät
sig väl smaka.
"Är det så att du är ute i friartagen", frågade
plötsligt Beata sin gäst. Jeremias hajade
till, men han svarade, att han i första omgången
sökte en hushållerska. Om sedan tycke
skulle komma att uppstå, var han öppen även
för äktenskap. Ja, han underströk, att det var
kanske det han allra mest hoppades på.
"Då är det väl lika bra, att jag tar fram

papper och penna", sa Beata, "så att vi
kommer igång."
Stilig och välbeställd medelålders hemmansägare
med egen gård i sydöstra Skåne
söker Hushållerska snarast möjligt. Den kvinna
jag söker skall ha flerårig vana av alla i ett
lanthushåll förekommande göromål. Erfarenhet
från herrskapshushåll värdesättes särskilt.
Goda anställningsvillkor utlovas. Om tycke
skulle uppstå, är äktenskap inte uteslutet.
Svar till Hemmansägare i sydöstra Skåne
d.t.k.
"Jag tyckte, att Beata tog i lite väl mycket.
Det där med stilig ville jag ha bort, men Beata
menade, att annonsen i denna utformning
säkert kom att locka många sökanden."
Beata åtog sig också att ordna så att annonsen
kom in i RLF-tidningen och Jordbrukarnas
Föreningsblad till att börja med. Jeremias
lämnade pengar till annonsen, tackade för sig

och cyklade hem.
Det hela utspelade sig i november månad.
Efter några veckor kom några svar hem till
Jeremias. Han lusläste breven gång på gång,
våndades och läste en gång till. Han kände en
stor osäkerhet när det gällde att välja bland de
inkomna svaren. Så kom han att tänka på att
pågarna på Lunnamöllan hade förmågan att
ställa upp med råd i sådana situationer. Nu
hade han Sven från Lunnamöllan på besök och
nu gällde det att smida medan järnet var varmt.
Jeremias reste sig nu, gick fram till en
chiffonjé. Där plockade han ur en låda fram en
liten bunt med vad som tycktes vara kuvert.
Han log med hela ansiktet och förklarade, att
det var de hittills inkomna svaren på hans
annons. "Jag ser, att lemonaden är slut. Jag
skall hämta mer i källaren", sa Jeremias och
gav sig iväg.
Sven tittade närmare på breven och kunde
räkna till sju stycken. Han observerade också
att tre av kuverten var markerade i vänstra

hörnet med siffror från ett till tre. Sven
memorerade också avsändarna på de tre
breven speciellt för att de inte lät skånska och
alla dessutom var avledda av mansnamn.
Jeremias återkom med två flaskor lemonad
från Borrby Bryggeri, fyllde på glasen och sa:
"Jag har läst och läst de här brevsvaren, men
jag kan inte bestämma mig för vem som skulle
kunna passa mig bäst. Nu har jag hört, att ni
pågar på Lunnamöllan har en manick, som
gör, att ni har lyckats para ihop många."
"Ryktet överdriver", invände Sven.
"Ja, men det är rätt nyligen ni lyckades
förvandla en trilskande Ines till en kärvänlig
fru till Sture. Skulle Sven vilja ta med sig sin
kamrat på Lunnamöllan och tillsammans med
den där manicken komma hit på juldagen"
"Jag har ju inte talat med Everett, men jag
tror nog, att det skall vara möjligt", sa Sven
som svar på Jeremias invit. Jeremias: "Jag har
tänkt ut det så här. Julafton är jag bjuden på
lutfisk och risgrynsgröt hos en granne. Jag vill

gärna aväta ett julbord om året, men i år har
det inte blivit av. Nu har jag kontaktat Alma
Svensson i Glivarp och bett henne komma hit
på juldagen och duka upp ett riktigt skånskt
julbord. Känner Sven till Alma"
"Javisst, hon har varit många gånger på
Lunnamöllan och ordnat med kalas. Hon
brukar göra en jäkligt god karamellpudding",
svarade Sven. Jeremias igen: "Juldagen börjar
jag med julotta i Bolshögs kyrka. Sedan skall
djuren i lagården få sitt. Därefter spänner jag
remonten för åkvagnen och ger mig iväg för
att hämta Alma och julmaten. Så Sven och
hans kamrat är välkomna hit klockan ett. Glöm
inte manicken, eftersom jag hoppas att få era
råd efter att vi avätit julbordet."
"Som sagt, jag har inte talat med Everett,
men Jeremias kan räkna med oss", avrundade
Sven.
Sven cyklade hemåt och mötte Everett på
gårdsplanen. "Jag har fixat ett skånskt julbord
till oss på juldagen", sa Sven. "Det låter bra",

menade Everett och frågade om de närmare
omständigheterna kring inbjudan. Sven redogjorde
för samtalet med Jeremias och Everett
menade, att ”vi har ju hela upplägget sedan
förra gången. Då fungerade det kanske inte så
bra, men nu gäller det bara för oss hålla kvar
initiativet, så skall det nog gå vägen”.
Sven höll med, men det gällde att uppdatera
manualen, så att Everett som ESTREL-
LA fick rätt information att lämna vidare till
Jeremias. På kvällen satte sig Sven och
kompletterade manualerna och på julaftons
förmiddag gick Everett och Sven igenom
upplägget. "Förbaskat smart", sa Everett.
Everett och Sven iklädda bästa gåbortkostymer
gick tillsammans med några andra
från Lunnamöllan till julottan i Vallby kyrka.
Prästen Curt Wallin höll i mässan och kyrkan
var nästan fullsatt. Efter frukosten gick pågarna
än en gång igenom eftermiddagens seans
hos Jeremias och allt löpte tillfredsställande.
Everett fäste ESTRELLA på sin pakethållare

och med tanke på det hägrande julbordet avstod
pågarna från middagen. I god tid gav de
sig iväg till Jeremias gård.
Pågarna kom lite tidigt till Jeremias gård.
Alma hade lagt en ny och ren julduk på matbordet
och börjat sätta fram delikatesserna.
Everett, som inte tidigare besökt gården, såg
sig nyfiket omkring. Han hittade en stol i
hörnet, där han kunde parkera ESTRELLA.
Apparaten var fortfarande hopfälld och
skyddad av sitt vaxduksfordral.
Trots att Alma till synes hade bråttom gick
hon bort till Everett: "Är det med hjälp avd
den där lilla apparaten, som ni pågar lyckas
para ihop så många" Everett tittade på Alma
och sa: "Ryktet om våra bedrifter är
överdrivna." "Men", svarade Alma, "jag är
väldigt imponerad över att ni lyckades tämja
den vilda Ines, så att hon nu lever ett normalt
familjeliv med Sture. Ni skötte det väldigt
fint."
Jeremias hade nu fått på söndagskostymen

med skjorta och slips och med de tända
stearinljusen blev det riktigt jullikt i stugan.
Everett hälsade på Jeremias och presenterade
sig. Jeremias bad att få manicken demonstrerad
för sig och han blev mäkta imponerad, när
Everett med ESTRELLAS röst förklarade
superoraklets enastående siarförmåga.
Alma bjöd nu till bords. Först placerade
hon hos var och en tallrik med hennes egen
inlagda sill tillsammans med ett ägg och en
liten kokt potatis, en bit rökt ål med en sträng
äggstanning, en skiva kallrökt lax med
pepparrotsgrädde, en klick rödbetssallad och
en portion Janssons frestelse. Till detta fanns
också åt var och en ett glas mumma samt smör
och grovt bröd.
Pågarna hade sparat sig för att så bra som
möjligt kunna avnjuta delikatesserna. Det
började superbt med starttallriken. Allt slank
ner och var till full belåtenhet. Alma dukade
av och föreslog en kort paus, innan nästa
tallrik presenterades. Det passade alla bra.

Jeremias började förhöra sig om vad
ESTRELLA och pågarna kunde tänkas bistå
honom med. Pågarna svarade bara, att vi får
avvakta och se. Alma ställde nu fram hos var
och en ny tallrik med småvarmt, som hon
kallade det. Det var hemlagade prinskorvar
och köttbullar, revbensspjäll, hennes egen
julkorv, hennes egen leverpastej och leverkorv,
hennes egen pressylta, kompletterat med
skånsk senap, skivade rödbetor och ättiksgurka
samt för dem, som så önskade en klick rödkål.
Allt smakade förträffligt och alla tre mådde
som prinsar.
Alla kände nu för en paus igen och man
gav sig ut på gårdsplanen för att lufta sig.
Jeremias var hela tiden uppfylld av den
kommande seansen med ESTRELLA och hade
många frågor. Tillbaka igen vid matbordet
förtalte Alma, att hon nu hade några rätter,
som kanske inte alla tyckte om. Därför ville
hon förhöra sig först, innan hon preparerade
nästa omgång tallrikar. Det var grisfötter och

grisöron, fårfiol, lutfiskpudding med skirat
smör och kanske något mer. Jeremias fick in
en rågad tallrik med rubb och stubb. Pågarna
insåg, att det var några av hans favoriträtter,
som han beställt extra. Everett nöjde sig med
att prova fårfiolen. Sven försökte sig på en
grisfot och en seg skiva av fårfiolen.
Jeremias halade upp fickuret ur västfickan
och bad Alma ta in julskinkan direkt Alma
gjorde som Jeremias önskade. Var och en fick
en tallrik med en skiva av julskinkan, lite
potatisgratäng och en portion med rödkål
kompletterat med äppelmos och skånsk senap
efter önskemål. Trots att alla var mer än
tvärmätta slank den delikata anrättningen ner
hos alla tre.
Nu tittade Jeremias på fickuret igen. "Han
är jäkligt otålig och vill träffa ESTRELLA så
snart som möjligt", viskade Everett till Sven.
"Ja och kan du förstå att en så relativt kort
person, som är så slank, kan sätta i sig så
enormt mycket mat" replikerade Sven. "Han

är kanske som kamelen, som passar på, när
tillfälle gives, för att bättre kunna möta sämre
tider", sa Everett.
Jeremias hade planerat att kunna skicka
hem Alma med Glivarps Droska, innan
seansen med ESTRELLA påbörjades. Han
ville inte att Alma skulle få kännedom om
hans planer att få hjälp med att välja en hushållerska.
Alma höll ju kalas var och varannan
vecka i bygden och Jeremias tyckte, att det var
onödigt att få ut informationen om planerna.
Nu sprack hans planering genom att Henning
ringde och meddelade, att han fått en körning
till BB i Simrishamn, så att han kom att bli
mycket fördröjd, när det gällde hämtningen av
Alma. Jeremias hade nu inget val. Han talade
med Alma och föreslog, att ostbrickan, risalamaltan
samt den utlovade överraskningsrätten
skulle vänta en stund, medan han och
pågarna med ESTRELLA skulle spela ett spel.
Alma var lite skeptisk till det där med spel.
Hon frågade, om det inte rörde sig om råd-

givning i ett delikat ärende med kvinnfolk
inblandat. ”Jag vill gärna lyssna på seansen
och jag lovar att inte avslöja något för någon.”
Jeremias satt nu med skägget i brevlådan och
hade bara att ge med sig.
Alma dukade ut och Everett monterade
upp ESTRELLA på matbordet. Han tog sedan
plats vid bordets kortända. Sven slog sig ned
till vänster om honom på långsidan och tog
fram manualerna i form av tre spiralblock,
varav ett överlämnades till Everett. Jeremias
hämtade svarsbreven ur chiffonjén och
placerade framför sig, när han satte sig ned till
höger om Everett på bordets långsida. Alma
drog fram en stol och placerade sig så att hon
fick en god överblick av situationen.
Jeremias frågade nu om inte pågarna först
skulle läsa breven, så att de fick kännedom om
vad de handlade om och vem som skrivit vad.
"ESTRELLA behöver inte läsa dem. Hon är ett
orakel och kan se och höra allt", sa Everett
med ESTRELLAS röst. Både Jeremias och

Alma såg lite skeptiska ut. "Estrella behöver
bara veta, vad Jeremias har för önskemål om
sin nya hushällerska", inflikade nu Sven.
”ESTRELLA har här i min manual ett antal
frågor, som hon vill ha svar på. När hon fått
tillräckligt med information, avbryter vi
frågorna. ESTRELLA bearbetar informationen.
Det kan ta någon minut. Sedan är hon
beredd att avge sina rekommendationer."
"Kan man få veta namnet på den hon
rekommenderar" frågade Jeremias.
"Det brukar jag kunna", svarade Everett.
"Nu har jag alla frågor numrerade här i
manualen", fortsatte Sven. "Nu ber jag, att
Jeremias sätter igång hjulet och sedan drar i
snöret så att lyckopilen faller ner." "Skall jag
göra detta" frågade Jeremias igen. "Ja", sa
Sven. Jeremias drog och Sven avläste nummer
6 på hjulet och nummer 3 på pilen. Sven letade
i manualen. ”ESTRELLA vill veta vad
Jeremias tänker om kvinnans yttre egenskaper.
Lång eller kort, tjock eller smal, mörk eller

ljus etc.”
Jeremias funderade ett ögonblick: "Jag har
ju alltid varit lite svag för blondiner. Emma
som jag hade som fästemö, innan mor
stoppade det, hade långt ljust hår och var
väldigt grann. Idag färgar ju töserna håret med
syster Ellas hårfärg och nu vet man ju inte om
de är äkta blondiner. Därför är egentligen inte
hårfärgen så viktig för mig. Jag är ju själv inte
så lång till växten, så därför passar det kanske
bäst med en kvinna med ungefär min längd
eller något kortare, kanske mellan 160 och 165
centimeter. Jag är ju själv tämligen smärt och
då passar det kanske bäst med en smärt kvinna
också. Fast Emma, som var så grann, hon var
lite mullig och det tyckte jag om. En lite
mullig kvinna blir kanske bäst för mig."
Jeremias satt tyst ett ögonblick och sedan
sa han: "Det är ju inte någon nackdel om hon
dessutom skulle se bra ut."
"ESTRELLA har registrerat önskemålen",
mässade Everett. "Då får Jeremias göra om

proceduren", bad Sven. Sven avläste resultatet
och bläddrade i sin manual: "ESTRELLA vill
nu veta om Jeremias preferenser när det gäller
inre egenskaper.” "Årlighet har alltid varit
viktig för nig och det begär jag också av den
kvinna, som jag söker”, fastslog Jeremias. ”Jag
måste ha fullt förtroende för alla i mitt hus och
tvärtom. Jag tycker också om flitiga personer,
som är tåliga, när det kör ihop sig. Eftersom
jag inte själv är någon muntergök, vore det
trevligt med en kvinna, som är gladlynt och
har lätt till skratt. Det behöver vi här på
gården. Förmågan att formulera mig bra är inte
min starka sida och därför ser jag gärna, att
kvinnan jag söker är talför och utåtriktad. Är
hon sedan duktig med penna och papper är det
en extra och mycket stor fördel. Tycker hon
om musik och kan stämma upp i en trudelutt
så skulle jag uppskatta det."
"ESTRELLA har registrerat önskemålen",
infogade Everett. Jeremias startade åter hjulet
och drog i snöret. Sven bläddrade i manualen.

"ESTRELLA vill veta vad Jeremias väntar sig
för hjälp av den aktuella kvinnan"
"Jag vill först och främst komma till dukat
bord med god mat. Rent och fint vill jag ha det
kring mig. Såpskurade golv, rena och strukna
gardiner och dukar och fritt från dammtussar.
Mina kläder tvättade och strukna sätter jag
också värde på."
ESTRELLA avbröt igen och aktiviteterna
repeterades. Nu skulle Jeremias svara på om
han ville ha hjälp med utesysslor också. "Det
vore skönt, om jag fick hjälp med köksträdgården
och kunde överlämna ansvaret för den.
I övrigt kan det förekomma tillfällen, då man
kan behöva ett handtag som när man skall
montera fast duken på självbindaren. Det kan
vara alla möjliga ofta oförutsedda händelser,
då man behöver vara två."
ESTRELLA avbröt igen och nästa dragning
på hjul och lyckopil innebar att Jeremias
skulle uttrycka önskemål om den blivande
hushållerskans civilstånd. Jeremias utgick från

att hon inte var gift. Frågan om änka eller
frånskild eller singel krävde lite betänketid.
"Får jag välja föredrar jag nog en ogift fröken
med risk för att få hit en som hamnat på glasberget.
Sedan vill jag inte att kvinnan skall ha
några barn. Det ställer bara till problem här på
gården."
ESTRELLA avbröt igen. Nästa dragning
gav frågan om Jeremias syn på eventuellt
äktenskap. "Det är väldigt lätt att svara på", sa
Jeremias och sneglade på Alma. Han visste
inte riktigt om han ville säga sanningen med
Alma som lyssnare och eventuell spridare av
informationen. "Mitt yttersta mål är ju, att
detta skall leda till giftermål, om tycke skulle
uppstå", klämde han till slut ur sig.
Alma gjorde stora ögon, när hon fick höra
detta sensationella direkt från Jeremias mun.
Han som ansågs som den evige ungkarlen.
ESTRELLA behövde inte veta mer på
denna punkt utan Jeremias fick dra fram nästa
fråga. Skulle kvinnan i fråga besitta något

kapital i kontanter eller fast egendom
"Nej, det behövs rakt inte", svarade
Jeremias utan att tveka. "Jag har inga hypotekslån
på gården och jag har pengar på
banken både i Vallby och i Simrishamn. Om
hon skulle ha något kapital är det väl inte fel,
men det skall hon inte behöva röra om hon
kommer hit till gården. Jag kan försörja henne
både som hushållerska och eventuell hustru."
Det fanns åtskilliga frågor kvar, men
ESTRELLA var nu nöjd. "Som jag nämnde
tidigare behöver ESTRELLA nu någon eller
några minuter för att bearbeta Jeremias
önskemål", inflikade Everett och föreslog en
kort paus, innan man övergick till nästa del av
seansen. "Jag skall också byta skiva på hjulet."
Det kom många frågor under uppehållet, men
pågarna hänvisade till den kommande akten.
Efter återsamlingen inledde Sven med att
meddela, att ESTRELLA nu var redo att komma
med sina rekommendationer. "Jag överlämnar
ordet till ESTRELLA."

"ESTRELLA har funnit sju brevsvar
hittills och av dessa är fyra intressanta. Det
fjärde svaret är emellertid bara att använda i
nödfall, eftersom det finns för många önskemål
ouppfyllda. Däremot finns det tre svar,
som alla ligger väldigt nära Jeremias önskemål.
Vem som döljer sig bakom dessa skall
Jeremias nu själv få dra fram. Vi har bytt till
ett färgskal och nu skall Jeremias dra igång
hjulet och sedan dra i snöret med lyckopilen
som tidigare. Sven noterar färgkombinationen
och vidarebefordrar den till Everett. I sin
manual hittar han motsvarande person.
"Jeremias kan sätta i gång nu för att välja
tredjehandsvalet", instruerade Sven. "Jag
noterar kombinationen röd och blå." Everett
fångade upp koden, kikade i manualen, tog
fram motsvarande papper och läste:
"ESTRELLA anser, att kvinnan här passar bra
in på önskemålen från Jeremias och kan med
fördel kontaktas, on förstahands- och
andrahandsvalen av någon anledning inte

skulle motsvara förväntningarna. Kvinnans
namn är Axelina."
"Jeremias, nu är det tid för andrahandsvalet",
sa Sven. Nu fick Jeremias fram
färgkombinationen vit och lila. Sven läste och
informerade Everett. Han letade fram
morsvarande papper och läste: ”ESTRELLA
kan varmt rekommendera denna kvinna, som
bör inbjudas till gården om förstahandsvalet
skulle misslyckas. Det är en förträfflig person,
som lystrar till namnet Botilla eller något
liknande. Nu har Jeremias sitt öde i egna
händer. Det gäller nu att dra fram kvinnan i
hans liv.", sa Sven.
Det stod mycket på spel nu och Jeremias
darrade lite på manschetten, när han skulle dra
igång hjulet. Med viss möda genomförde han
proceduren. Sven antecknade blå och gul.
Everett fick informationen och plockade fram
det motsvarande papper och visade upp det.
ESTRELLA läste: "Jeremias du har dragit
vinstlotten. Du har valt kvinnan i ditt liv. Du

har hittat kvinnan, som till 100 procent
motsvarar dina förväntningar. Du skall redan i
kväll skriva en inbjudan till henne att komma
hit till gården så snarast möjligt. Det kommer
att uppstå ömsesidigt tycke med en gång. Ni
kommer att gifta er midsommarafton och leva
lyckliga i alla era dagar. Hennes namn är
Jakobina."
"Nu har Jeremias med lite hjälp av
ESTRELLA gjort sina egna val av kvinna på
gården och ESTRELLA har därmed fullgjort
sitt uppdrag", avslutade Everett seansen.
"Jag kan inte tro, att detta är möjligt.
Pågarna har inte läst breven och har inte ens
varit i närheten av dem. Ändå kan den där
ESTRELLA veta precis vad som står i breven.
Ännu konstigare är, att hon vet namnen på alla
tre brevsvararna. Det känns nästan otroligt.
Här har jag breven och allt vad hon sa
stämmer precis. Breven har jag förvarat i en
låda i chiffonjén hela tiden", summerade
Jeremias. "Jag fick de svar, som jag önskade

och nu hoppas jag, att pågarna kan hjälpa mig
att skriva ett brev till fröken Jakobina redan i
kväll."
Alma hade suttit tyst hela tiden. "Det
övergår mitt förstånd, hur det hela gick till.
Kan det vara tankeläsning Å andra sidan var
det ju inga vanliga skånska namn, som det
handlade om. Det gör det ännu märkvärdigare.
Hon vågade dessutom fastställa bröllopsdag,
innan personerna ens har träffats. Det är något
helt onaturligt över det hela. Nu dukar jag
fram ostbrickan med ost, som mejerskan i
Östra Hoby gör för eget bruk."
Everett packade ihop ESTRELLA efter väl
förrättat värv och täckte över henne med
fodralet. Han tog sedan plats jämte de övriga
vid matbordet igen. Jeremias sken som en sol
och lät sig väl smaka av osten. Han var
synbarligen väldigt nöjd med dagens övningar.
"Hör här", sa han mellan tuggorna, ”vad
fröken Jakobina skriver i sitt svarsbrev: 'Bäste
herr hemmansägare, ehuru kortfattad fastnade

jag för er annons. Jag är i mina bästa år, av
medellängd, ljushårig med stänk av grått och
med kilona fördelade på de rätta ställena. Min
uppfostran i ett hederligt och gudfruktigt hem
har lärt mig att ärlighet varar längst. Jag är
verbal och extrovert och har lätt för att umgås
med folk av alla slag. Efter avgångsbetyg från
Flickskola fick jag anställning som allt i allo
hos en högreståndsfröken på en herrgård. Efter
hand har jag fått stor erfarenhet av alla
skiftande göromål i ett högreståndshem. Min
principal har också anförtrott mig att sköta
korrespondens och ekonomin på herrgården.
Tid för äktenskap har jag inte fått utrymme för
och jag är fröken utan barn. Det innebär inte,
att jag är emot äktenskap. Om rätt herre
kommer i min väg är jag öppen för att träda i
äkta säng. Som omväxling har jag på lediga
stunder restaurerat och byggt upp herrgårdens
berömda örtträdgård. Min principal avled för
några veckor sedan och därför ser jag mig nu
om efter ett nytt uppdrag. I testamentet efter

min principal hade hon reserverat ett generöst
tilltaget kapital, som innebär en trygghet för
mig. Jag tror, att mina kvalifikationer skulle
komma väl till pass hos er. Därför emotser jag
snarast en inbjudan till ett personligt
sammanträffande, där vi kan komplettera
kunskapen om varandra och kanske om
personkemin också stämmer göra upp om ett
framtida samarbete. Er förbundna Jakobina.'
"Där ser ni", manicken och pågarna sa precis,
vad hon skriver."
"Nu får Alma duka fram efterrätten", sa
Jeremias. Djuren i lagården vill också ha julstämning,
så jag får klä om och masa mig ut.."
Alma placerade nu en tallrik med risalamalta
med varm saftsås tillagad på klarbär.
Alla lät sig väl smaka. Jeremias överräckte sju
tiokronorssedlar till Alma för julbordet och en
femkronorssedel till droskan, som skulle köra
Alma hem. Till pågarna sa han att de kunde
börja skriva ett svarsbrev till fröken Jakobina.
Jeremias lämnade nu rummet för att klä om till

utesysslorna.
Alma hade diskat och sorterat in sitt porslin
i de för ändamålet specialgjorda korgarna,
när droskan anlände. Henning kom in och
hämtade korgarna ut till bilen. Alma kom in
med ett stort fat med ett grytlock över. ”Jag
lovade er en överraskning och här är den. Jag
vet, att Sven är en gottegris och speciellt
förtjust i min karamellpudding. Här lämnar jag
en sådan avsedd för åtta personer och jag
hoppas, att det skall smaka. Den här dagen har
varit oerhört spännande. Jag har förstahandsinformation
om Jeremias kvinnoplaner. De
skall bli intressanta att följa. Sedan har jag hört
många rykten om er som äktenskapsmäklare
och nu har jag med egna ögon sett att ni rör er
med övernaturliga fenomen."
Sven tackade på pågarnas vägnar för det
delikata julbordet och speciellt för den sista
överraskningsrätten.
Jeremias återkom efter att ha skapat julstämning
hos djuren till synes lika uppspelt

och förnöjd. Pågarna hade sparat en rejäl
portion av karamellpuddingen till Jeremias,
men han tyckte, att de hade förtjänat att äta
den också. "Hur långt har ni kommit pågar
med brevet" Everetts handstil var av typen
kråkfötter, så Sven fick föra pennan.
"Bästa fröken Jakobina."
Försynen har varit mig nådig, när den såg
till att min lilla annons kom under ögonen på
fröken Jakobina. Ännu mer är jag tacksam för
att fröken Jakobina sträckte sig till att besvara
den med ett så uttömmande och välformulerat
svar. När jag läst brevet blev jag alldeles
varm inombords och sträckte mig efter en
penna för att få iväg ett svar med vändande
post. Min omedelbara tanke var, att jag måste
få sammanträffa med denna kvinna snarast
och visa upp min gård. Samtidigt blev jag
klar över att jag måste värva denna kvinna till
min gård. Jag inbjuder härmed fröken
Jakobina till ett sammanträffande på min gård

snarast. Bästa sättet att komma hit är att
använda sig av Statens Järnvägar. Första
etappen går till Malmö, där man byter till
Simrishamnsbanan. Avstigningsstationen Ö
Tommarp är den näst sista hållplatsen före
Simrishamn. Jag bifogar sedlar för att täcka
utgifterna i samband med resan. Fröken
Jakobina låt mig snarast få veta dag och tid
för ankomsten till Ö Tommarp. Jag kommer
att vänta vid stationen med min bästa åkvagn
och ser med stor förväntan fram emot vårt
första möte. Väl hemma på gården väntar en
välkomstsupé, så att vi under trevliga former
kan samspråka om möjligheterna till en
framtid tillammans här på gården. Jag vill
redan nu förutskicka, att den som levt som
herrskapsfröken på en herrgård inte kan
känna sig tillfreds med standarden på gårdens
bostadshus. Min mor kom till gården för
femtio år sedan som hushållerska och hennes
första uppgift blev att planera och låta
genomföra en totalrenovering och moder-

nisering av bostaden. Jag har många gånger
försökt få henne att gå med på att göra en del
förbättringar, men det har varit tvärstopp så
länge hon levde. Efter hennes död har jag
redan vidtalat alla aktuella hantverkare, men
jag har hittills saknat den kvinna, som skall ta
hand om moderniseringen. Min förhoppning
är, att det skall bli fröken Jakobina, som
kommer att hålla i den taktpinnen.
Med förhoppning om ett snart sammanträffande
er förbundne...
"Ni skriver ju som en präst", sa Jeremias
när han hört Everett läsa upp det. "Kan Sven
renskriva det med bläck, så att jag kan få iväg
det i morgon med posten" "Det går bra",
svarade Sven och satte igång direkt. Jeremias
gick bort till chiffonjén och smusslade med
något. När Sven var färdig, tackade Jeremias
för all hjälp och lämnade över tjugofem kronor
till var och en av pågarna. De tackade artigt för
en trevlig dag och stoppade nöjda ner pengar-

na i sina tomma plånböcker. "Det har varit en
på alla sätt givande dag", sammanfattade de
båda, när de cyklade hem till Lunnamöllan.
Everett och Sven hade nu studierna att
tänka på, men de fick höra att det kommit en
parant dam till Jeremias gård och att hon ledde
en totalrenovering av bostadshuset med plats
för alla moderna bekvämligheter. I mars
träffade Everett på paret på Apoteket i Borrby
och han beskrev kvinnan för Sven som en
pangbrud. I mitten av maj hade Sven stannat
till hos Otto A Olssons diversehandel i Vallby
by för att uträtta några ärenden. När Sven
tittade ut genom fönstret såg han ett hästvagnsekipage
stanna till utanför. Mannen hoppade
av och hjälpte artigt kvinnan att stiga av. Sven
såg nu, att det var Jeremias. Den mycket eleganta
kvinnan klev in i butiken och berättade
högljutt, att hon och Jeremias varit hos prästen
Curt Wallin och tagit ut lysning. Hon nämnde
också, att bröllopet skulle äga rum Midsommarafton
med middag efteråt på Hammenhögs

Gästgivargård. Ekipaget försvann, innan Sven
hann ut.
Svens föräldrar hade varit på en middagsbjudning
tillsammans med Jeremias och
Jakobina. De hade bara gott till övers för
Jakobina. Vid jultiden hade Jeremias kontaktat
Svens far och bett honom se till att Sven och
Everett följdes åt på juldagen för att äta
julbord hemma hos Jeremias och Jakobina.
Hon ville gärna träffa pågarna, eftersom
Jeremias berättat så mycket om deras hjälp vid
valet av kvinna. Pågarna hade en verkligt
trevlig dag med Jakobinas julmat väl i klass
med Almas föregående år. Jeremias nya fru
gjorde ett mycket gott intryck på pågarna. Hon
ställde en lång rad frågor om hur de burit sig åt
för att inte bara veta namnet på avsändaren
utan även kunde känna till innehållet i brevet.
”Och hur i Herrans namn, kunde ni veta att vi
skulle gifta oss midsommarafton innan vi ens
hade träffats”. "Outgrundliga äro Herrans
vägar", svarade Sven och såg lika oskyldig ut

som Everett. "Jag får väl låta mig nöja med
svaren, men jag vill i alla fall tacka er för att ni
bidragit till, att jag nu sitter här lyckligt gift
med Jeremias." Everett knuffade på Sven:
"Glöm inte medlemsavgiften till RLF."
Så slutade historien om Jeremias och
Jakobina i dur.