fulltext - DiVA Portal

Några har tillbringat en period som stipendiat innan registrering som doktorand och en del av
dessa definierar sig själva som så som varande skuggdoktorander under den perioden. Flera
tycker att det var bra med en prövotid, men negativt att ha en så osäker försörjning.
Gick på stipendium första två åren. Det var mycket ovisshet i början om hur jag på det viset skulle
kunna antas som doktorand med sikte på doktorsexamen. Är också nu i efterhand skeptisk mot
antagningen via stipendier överhuvudtaget. Förutom den osäkra sociala situation det innebär att gå
på stipendium/…/ är jag kritisk till /…/ [att dessa] medel inte utlyses på fakultetens/institutionens
hemsida som övriga antagningar. Även om medlen i sig utlyses öppet och /…/ alla ansökningar
granskas kritiskt hos finansiären så har inte alla samma möjlighet att söka dessa medel, utan det
handlar ofta, som i mitt fall, om att bli handplockad, dvs tipsad om att dessa medel finns att söka.
Man frångår således till viss del principen om utlysning i öppen konkurrens.
Några menar att det vid antagning läggs för stor vikt vid bedömning av att doktoranden ska
kunna disputera inom utsatt tid. Det gynnar säkra projekt och ”lydiga doktorander”, som följer
den rådande forskningstraditionen, men är till men för djärva projekt och doktorander som går
sin egen väg. Den tilltagande specialiseringen av forskningen gör att:
Mindre och mindre utgår antagningen från kvaliteten i det som de ansökande tidigare gjort. Istället
riktas doktorandtjänsterna i allt högre grad mot vissa specialområden på institutionen, under
invändning att vi inte kan handleda vissa saker. Det leder till en situation där särintressen får styra
snarare än en mer allmän kvalitetsbedömning. Detta har lett till att vi missat mkt spännande
forskarämnen.
Ett antal kommentarer lyfter fram bristen på introduktion till forskarutbildningen.
En del av dem som är övervägande missnöjda med antagningsproceduren lyfter även fram
positiva erfarenheter, t ex att antagningsproceduren trots allt har varit grundlig och smidig och
att förfarandet har blivit allt mer formaliserat med tiden.
En rad förbättringsförslag ges av såväl de som är övervägande nöjda, som de som är
missnöjda med antagningsproceduren. Ett vanligt förslag är bredare annonsering av
doktorandplatser såväl internationellt som nationellt för att få en större urvalsgrund:
Annonser bör publiceras på svenska och engelska på alla webbsidor, både centralt och på
institutionsnivå samt på andra universitet/institutioner med motsvarande inriktningar. Dessutom bör
annonser på engelska distribueras genom internationella vetenskapliga organisationer och andra
hemsidor, som förmedlar jobbannonser till en låg kostnad eller gratis. Svenska universitet bör ha en
kultur som endast undantagsvis låter studenter fortsätta att doktorera vid samma institution som de
har fått sin grundutbildning. Dessa förbättringar bör även gälla lektorat och professurer.
En öppnare antagningsprocedur bör kompletteras med ett mer stringent antagningsförfarande.
Till detta hör tydligare bedömningskriterier, intervjuer med alla behöriga kandidater och
granskning av oberoende sakkunniga samt en representant från student- eller
doktorandgruppen som observatör i rekryteringsgruppen. Det bör även ske en kontroll av att
projektet i fråga är av god kvalitet och genomförbart, liksom att erforderlig
handledarkompetens finns. Även de som kommit in på mer informella grunder efterlyser en
skärpning:
Att få en doktorandplats efter lite konkurrens skulle höja självförtroendet att man klarar av det/har
kapaciteten från början.
Intervjuer i samband med antagning lyfts fram som ett viktigt komplement till formella
meriter.
16