Mänskligt - Ett liv kvar att leva

Mänskligt
”Våra söner
dog i samma
bilolycka”
Text: Caroline Engvall Foto: Mikael Wallerstedt
Ulrika och Karina tog hjälp av varandra i sorgearbetet
För sex år sedan dog Ulrika
och Karinas söner i samma
bilolycka.
I dag har sorgen svetsat
vännerna samman ännu mer.
— Trots olyckan är vi glada
för att vi drabbades tillsammans,
att vi har varandra,
säger Ulrika Ager och Karina
Lagerström.
Semestern kunde inte ha börjat
bättre. Karina och barnen hade
precis kommit till Hjo för att tillbringa
några aktiva dagar tillsammans
med Ulrika och Jonathan.
Svåraste beslutet var om de skulle
åka till Liseberg eller till Skara
Sommarland. Vädret skulle få avgöra
men först var det söndag och
finaldag i Enduro-VM i Skövde.
En stor dag för pojkarna som ivrigt
hejade fram sin idol. Idolen,
Anders Eriksson, vann sin klass
och efter sen lunch och ombyte
var det åter dags att åka in till
Skövde för att fira segern under
prisutdelningen.
Livet var så enkelt då.
Men ödet hade andra planer
för familjerna.
Karina Lagerström och Ulrika
Ager, vännerna som älskade att
äta goda middagar och umgås,
packade in sig i bilen, tjejerna
längst ut tillsammans med varsina
söner bredvid sig på insidan.
Alla hade bilbälte. Bilfärden gick
lugnt. Inga snabba omkörningar.
Inget dåligt väder
– Då ser jag en grön bil snabbt
närma sig vår väg från vänster. Jag
vrider på huvudet, sedan smäller
det. Sedan minns jag inget mer
förrän Ullis knuffar på mig. Jag
ligger i hennes knä och kan inte
röra armarna. Allt är så tyst. Bilen
står snett och det är jord och glassplitter
överallt. Vi tittar på varandra
och försöker vända oss om
för att se hur det är med barnen,
säger Karina.
Svart mardröm
I år är det sex tunga år sedan
hon mötte synen hon aldrig kunnat
föreställa sig kunde drabba
hennes familj, inte ens i den svartaste
av mardrömmar.
Människor försöker hjälpa
dem ut ur bilen.
En man krossar ett fönster med
en sten.
Karina och Ulrika tänker samma
tanke: hur är det med barnen?
– Jag har inget tidsperspektiv
på hur länge vi var på platsen,
när ambulans, polis eller brandkår
kom. Jag vet bara att jag försökte
komma in i bilen för att göra
något för att rädda pojkarna.
Jag hörde att flickorna levde.
Ulrika minns att hon tittade
bakåt när hon vaknade upp liggande
över ratten. Såg sin son Jonathan
halvt lutad över sin kompis
Dennis. Båda var gråa i ansiktet.
I väntan på ambulans och helikopter
försökte Ulrika hålla sin
åttaårige son i handen.
– Jag sträckte mig efter hans
hand som stack ut mellan benen
på räddningspersonalen. Jag såg
inte mer av Jonathan än handen
som låg slappt i gräset. Ambulanser
och helikopter var snabbt på
plats och det var de som plockade
ut pojkarna ur bilen.
Karina minns att en brandman
försökte att få henne att sätta sig
ner. Omöjligt. Hjärnan spann.
Kroppen löd inte. Rädsla, förtvivlan,
sorg slingrade sig om
dem som en kall kraft inifrån.
Ingen ville svara på hur det var
med pojkarna. Ulrika låg i slänten
och kunde inte resa sig upp.
”Hjärtat snördes ihop”
Ambulanserna tog snabbt med
de skadade barnen och mitt i kaoset
blev frågan för Karina vilket
barn hon skulle åka med.
– Men det löste sig naturligt.
Josefine (dotter till Karinas dåvarande
man) var så svårt skadad att
det inte fanns utrymme för mig
i ambulansen. Min son Dennis
fick jag inte ens komma i närheten
av på grund av räddningsinsatserna
runt omkring honom, så
det blev Sandra som var den som
var vid medvetande och som behövde
mig mest för stunden, säger
Karina.
När de kom till sjukhuset och
läkarna försäkrat sig om att Karina
och Sandra inte hade några
allvarligare skador fick de vänta
ytterligare en stund. Svaren på alla
frågor dröjde.
– Till slut kommer det in en
läkare och en präst. De behövde
inte säga något, jag kände på
mig vad de skulle berätta. Hjär-
S
NYTT LIV. Efter olyckan
trodde de inte att de skulle
komma tillbaka till ett normalt
liv, men: ”i dag kan vi faktiskt
känna att livet är kul trots allt
som har hänt. Vi måste få det
här nya livet att fungera.”
fakta
Namn: Karina Lagerström.
Ålder: 42 år.
Bor: Uppsala.
Familj: Dottern Sandra
18 år, Jack russeln Zorro
och särbon Kjelle.
Yrke: Jobbar på Ikea i
Uppsala.
Namn: Ulrika Ager.
Ålder: 39 år.
Bor: Uppsala.
Familj: Taxarna Tess och
Tilda.
Yrke: Studerar till personalstrateg,
vill jobba med
personalfrågor i framtiden.
Har skrivit boken Ett liv
kvar att leva tillsammans
med Jessica Dahné (Recito
förlag).
16 SÖNDAG SÖNDAG 17

S
”Pojkarna finns alltid hos oss.
Vi pratar mycket om dem”
tat snördes ihop, syret tog slut, det
gick inte att andas, allt gungade. En
del av mig försvann, jag var trasig,
säger Karina.
Stark för dotterns skull
Mirakulöst nog ådrog sig flickorna
inte livshotande skador. Josefine
bröt bäckenbenet på fem ställen,
Sandra fick bland annat en lunga
punkterad och Ulrika skadade ryggen
och bröt några revben. Ulrikas
Jonathan dog direkt, Karinas Dennis
en stund senare när de anlände
till på sjukhuset.
Karina berättar om tiden efter
olyckan. Hur hon kunde leta efter
kastrullerna utan att minnas var
de stod, att allt bara var overkligt
och rörigt. Samtidigt ville hon inte
visa för dottern Sandra hur dåligt
hon mådde, ville vara stark för
hennes skull.
– Sandra försökte samtidigt vara
stark för min skull och jag förstod
att hon pratade mycket med
sina kompisar och att hon fick ut
många av sina känslor via sin thaiboxning.
Nu i efterhand kan jag inse
att jag hade behövt mer hjälp för
att bearbeta min sorg. Jag fick själv
ringa runt för att hitta någon psykolog
att komma och prata med.
Det var svårt och jag orkade inte ta
mig all den tid jag kanske hade behövt.
Den som ställde upp och tog
sig tid var till slut min läkare. Det är
jag glad för i dag.
Mycket att leva för
Ulrika berättar om sin själssmärta
i boken ”Ett liv kvar att leva”,
som hon har skrivit tillsammans
med medförfattaren Jessica Dahné.
Den berättar om hjälpen hon
fick, om hopp och kärlek.
– Att få skriva ner alla detaljer
och minnen från den första tiden
och sedan kunna följa min egen
sorgeprocess genom åren kändes
viktigt. Att få se hur olika händelser
påverkade mig på olika sätt och lyfta
fram all värme som omgav mig
och gav mig styrka. Den som drabbats
hårt behöver också se att det
finns mycket kvar runt omkring
att leva för trots att det kan kännas
väldigt tungt i perioder.
– När Ulrikas lille Jonathan dog
led jag enormt med henne. Jag
höll hårt i min egen son och blev
smärtsamt påmind om hur skört
livet är. Många gånger tänkte jag
på hur svårt det måste vara att vara
anhörig, att vara nära men inte
veta vad som är rätt eller fel. Det
är några av de saker vi skriver om,
säger Jessica Dahné.
”Vi har varandra”
Boken har betytt mycket för Ulrikas
sorgebearbetning, liksom att
knyta ännu starkare band till sin
olyckssyster Karina.
– Vi hade en grundtrygghet i vår
vänskap och har alltid trivts ihop.
Efter olyckan förstärktes den och
vi har nått en djupare dimension.
Vi pratar ofta om att vi, olyckan
till trots, är glada över att vi drabbades
tillsammans, att vi har varandra.
Ingen som inte var där kan
förstå vad vi upplevde den stunden
och vad vi har tvingats bearbeta efter
det. Vi läser av varandra på ett
helt annat sätt, vi ser direkt om den
andre mår lite sämre eller funderar
på något särskilt. Det är en trygghet
att ha varit två från början i den här
situationen, säger Ulrika.
Hur känner ni när ni tänker
tillbaka på det som hände i
dag?
Karina och Ulrika tänker länge.
– Det är en svår fråga,
det känns fortfarande så
onödigt. Vi hade en plan
för våra liv och allt kastades
omkull. Samtidigt
känns livet mer på riktigt
nu, en större närvaro,
en helt annan förståelse
för vad livet innebär och en
stark medvetenhet om vad vi vill
med det. Vi har fått, och får fortfarande,
kämpa men samtidigt har
vi lärt oss så mycket om oss själva
som vi inte visste innan. När allt
hände trodde vi aldrig att vi skulle
kunna komma tillbaka till ett normalt
liv igen. I dag kan vi faktiskt
känna att livet är kul trots allt som
har hänt. Vi måste få det här nya livet
att fungera.
Vi värdesätter livet
på ett helt annat sätt
och inser att det
är väldigt kort”
DJUPARE VÄNSKAP. Ulrika och Karina
tycker att det varit en trygghet att vara två i
samma situation: ” Vi hade en grundtrygghet
i vår vänskap och har alltid trivts ihop.
Efter olyckan förstärktes den och vi har
nått en djupare dimension.”
Har du en
historia att
berätta från
ditt liv?
Mejla till Söndag på
sondag@aftonbladet.se
Hur har ni kunnat hjälpa
varandra att komma vidare?
– Genom åtskilliga timmar av
samtal. Karina var den som mindes
mest av händelserna på olycksplatsen
och därför handlade den
första tiden mest om att fylla i olika
minnesluckor. Efter hand blev
sorgebearbetningen och minnena
från förr allt viktigare. Vi gick igenom
alla de olika faserna i sorgen
tillsammans, ilska, ledsamhet, förvirring,
uppgivenhet, tomhet. Vi
förstod varandra och kunde följas
åt, säger Ulrika.
Hur pratar ni i dag om det
som hände då?
– För oss är inte själva olyckan
viktig att prata om på samma sätt
längre. Det är tiden tillsammans
med pojkarna och alla minnen
som är viktigt. De finns med så
naturligt i våra liv, säger Karina.
Föraren fick böter
Föraren som körde på dem fick
betala 13 200 kronor i böter. Skövde
tingsrätt bedömde inte vårdslösheten
i trafik som grov.
– Visst önskar vi att straffet hade
blivit hårdare, men vi tänker inte
på det på samma sätt längre. Det
får inte den energin av oss. Samtidigt
har vi förstått att inget straff i
världen skulle vara straff nog. För
oss handlar det om att lägga vår
energi på rätt saker. Han får inte
vår tid längre, säger Ulrika.
Båda har fortfarande smärtsamma
fysiska minnen av olyckan än i
dag. Ulrika har genomgått två ryggoperationer
och ska snart börja
på ett program på smärtrehab i
Uppsala med förhoppning att det
kan lindra hennes värk. Karina är
fortfarande stel i nacken, har yrsel
till och från och ont i höger arm
och hand. När värken i kropparna
efter olyckan började släppa började
sakta viljan att ta tag i saker
och ting återkomma. Efter ett halvår
började Karina jobba på halvtid
och allt började vända, hon började
se ljusare på livet igen. Återupptog
ett socialare liv.
– Pojkarna finns alltid hos oss.
Vi pratar mycket om dem och de
är fortfarande en del av vår vardag.
Vi värdesätter livet på ett helt
annat sätt och inser att det är väldigt
kort. Idag gör vi mer av det vi
själva vill och väljer bort det som
betyder mindre. ■
ANNONS S
NY!
FRIGÖR NIKOTIN
PÅ BARA NÅGRA MINUTER
S
Nicotinell Peppermint 2 mg nikotintuggummi är ett
receptfritt läkemedel som används för rök avvänjning.
18 års åldersgräns. Se även www.nicotinell.se eller
18 SÖNDAG www.fass.se. Novartis Consumer Health 08-732 32 00.
SÖNDAG 19
NIC 0910-340