tid - Ansgarskyrkan

församlingsblad för Ansgarskyrkan och Gottfridsbergs församling N:r 2 2012
Livets resa
Church Train 2012
Ett liv fyllt av andliga
upplevelser
Från Addis till Ansgars

Var ska det här sluta?
En resa vet man alltid var
den börjar men inte alltid var
den ska sluta. När det gäller
livets resa kan vi ju säga att i
det kristna hoppet är också
resans mål – himlen – klart,
men på vilka vägar själva resan
ska föra oss kan vi aldrig
riktigt veta. Vägen kan vara
rak och utan större överraskningar,
men vanligast är nog
ändå att den är ordentligt
krokig med många oväntade
svängar och vägskäl.
I detta Ansgarsblad kan ni
läsa om två sådana livsresor.
Ansgarskyrkans förste präst
och EFS-föreningens äldsta
medlem Bror-Erik Grunnesjö
är den ena och den andra är
en av de nyaste medlemmarna
i EFS-föreningen, Hewan
Farhadi som föddes i en etiopiskortodox
familj i Etiopien.
Deras berättelser kan få oss
att reflektera över vår egen
livsresa. Själv slås jag mest
Ansgarsbladet ges ut av Gottfridsbergs församling,
Svenska kyrkan och utkommer med fyra nummer om
året. Nästa nummer utkommer v 36. Manusstopp 24 augusti.
Ansvarig utgivare: Församlingsherde Lars Häggberg
tfn 013-20 50 82
Redaktion: Lars Häggberg, Karin Kilhammar, Bo-Göran
Olsson, Berndt Pettersson och Lasse Österberg.
Redigering och lay-out: Karin Kilhammar
av Guds trofasthet genom
livets alla skiften. ”Livet är
inte rättvist, men Gud är
god” som jag en gång hörde
en man som drabbats hårt av
livet säga.
När jag fyllde år fick jag
en GPS – en sån där elektronisk
manick som man har i
bilen och som visar en karta
hur man ska köra. Jag fick
den mest för att den också
visar hur fort man får köra,
”så att pappa inte ska få några
fler böter bara för att han
glömmer att hålla koll på
skyltarna” (!). Men den har
också en väldigt ”förlåtande”
egenskap som påminner mig
om Guds trofasthet när vi går
genom livet: Om jag lämnar
den anvisade rutten för att
jag missar att svänga av på
något ställe eller om jag tar
någon annan väg som jag
själv tycker verka bättre, då
kommer det upp en text som
Bildmaterial när inte annat anges: Ansgarskyrkan
Ansgarskyrkan, Hjälmgatan 17, tfn 013-20 50 89
Församlingsexpedition tfn 013-20 50 80
2
säger ”beräknar om” och
strax blir jag anvisad en ny
väg som på snabbast och bästa
sätt ska föra mig till det
utsatta målet.
På samma sätt lämnar Gud
oss aldrig eller bannar oss
när vi kommer på avvägar i
livet utan med stort tålamod
”beräknar han om” och anvisar
en ny väg som leder till
målet. Det gäller bara att se
till att ha ”GPS:en” på, så att
säga – att hålla kontakten.
Guds rika välsignelser
önskar jag dig på livets resa.
Säg mig den vägen som drager
till livet,
den som är en gång utstakad
av Gud… (Sv Ps 266)
Omslagsbilden:
Lars Häggberg,
församlingsherde
Kyrktåget till Kalmar 2 juni
Foto: Lasse Österberg

Church Train 2012
Linköpings kyrktåg till Kalmar den 2 juni lockade över trehundra resenärer. Med på
resan var konfirmander från Ansgarskyrkan och deras ledare.
Prästen Niklas Adell jobbar i
Landeryds församling och är
en verklig tågentusiast. I modernt
språkbruk skulle man
säga att han är en riktig nörd
i positiv betydelse. Sedan
1988 varje år brukar man
ordna en församlingsresa
med tåg. Glada erfarenheter
har nu medfört att man framöver
bjuder in Svenska Kyrkans
alla församlingar och i
år genomfördes tågresan till
den vackra staden Kalmar.
Kyrkfolk från hela Linköping
fyllde tåget och totalt var vi
över 300 personer som kom
iväg på resan.
Resan var mycket välorganiserad
och med minutprecision
gavs information under
resan om de små samhällena
och sockenkyrkorna som vi
passerade. Det fanns en rad
olika alternativa sysselsättningar
att engagera sig i väl
framme i Kalmar. En del
passade på att resa över till
Öland, gå guidade turer i staden
eller på slottet, eller bara
själv upptäcka staden.
Mitt största intryck av resan,
var nog att de flesta inte
brydde sig om alla möjliga
aktiviteter. Sällan har väl uttrycket
”Resan är målet” passat
bättre. Vid ett tillfälle på
vår hemresa, blev vi stillastående
i skogen på grund av
någon mystisk anledning, ”In
the middle of nowhere” cirka
45 min, och då påminde Nik-
Lunch utomhus i soliga Kalmar. Foto: Lasse Österberg
las oss via högtalarna om att
vi skulle passa på att njuta
extra mycket nu när vi hade
tillfälle ☺
Tågresan var ett mycket
bra sätt att komma varandra
närmare, och inte bara i vår
lilla grupp, utan man hade
även chansen att knyta kontakter
mellan olika församlingar.
Dessutom hann vi
busa, tävla, studera, se film,
sova, äta godis, tala om tidens
slut, prata om hästar,
varför kyrkan splittrades år
1054, diskutera badstränder
på Öland, viktiga telefonskal
och lyssna på roliga radioprogram.
Om du vill veta hur det
känns att i 165 km/tim sticka
ut huvudet i vinden, samtidigt
som ett X-2000 tåg passerar
i motsatt riktning i full
fart – fråga vår konfirmand
Ebba!
Vi som reste från Ansgars-
3
kyrkan var konfirmander och
ledare, totalt 9 stycken, där
vårt fokus för dagen var
”Bekymmerslöshetspärlan”.
Detta passade oss ypperligt,
eftersom ingen av oss egentligen
varit i Kalmar förut och
vi nu hade chansen att upptäcka
staden tillsammans.
Solen sken och vi kunde till
och med äta lunch ute vid det
glittrande vattnet. Så om någon
undrar var man kan äta
pizzabuffé, eller dricka Kalmars
bästa kaffe – fråga oss!
Före hemfärd hann vi med en
gudstjänst i den stora vackra
kyrkan och så tuffade vi hem
i vårt tåg och efter att varit
borta i drygt 13 timmar var
alla trötta men lyckliga. Tack
för alla härliga minnen och
samtal! Välkommen ombord
nästa år!
Lasse Österberg,
pedagog i Ansgarskyrkan

Från Addis till Ansgars
- Tror ni på Jesus i den här kyrkan? Det var det första Hewan frågade när hon kom
till Ansgarskyrkan. Jag tyckte det var en lite konstig fråga då, men nu när jag har
hört om hennes livsresa förstår jag lite bättre.
Hewan Farhadi Foto: Lars Häggberg
Hewan betyder Eva på amarinja
som man talar i Etiopien.
Hewan Hailu (som hon
hette då) föddes i en kristen
etiopiskt ortodox familj. Hon
växte upp i Addis Abeba
med sina föräldrar och fyra
syskon. Hennes far arbetade
som tankbilschaufför och var
borta mycket, men familjen
hade det bra och Hewan och
hennes syskon gick i skolan.
Familjen levde som en traditionell
ortodox familj i Etiopien
och följde de seder och
bruk som föreskrevs av deras
kyrka. Den etiopiskt ortodoxa
kyrkan är den ursprungliga
kristna kyrkan i Etiopien
och härstammar från den första
kristna kyrkans tid. I Eti-
opien finns idag också protestantiska
kyrkor (till exempel
den evangeliska Mekane
Jesu-kyrkan som växt fram
genom mission bland annat
från EFS och Sverige) men
de kände Hewan inte mycket
till när hon växte upp.
- De är inga riktiga kyrkor,
fick jag lära mig av min
mamma, för de lever inte efter
våra läror och de pratar
bara om Jesus.
Hewan följde ofta med sin
mamma till deras kyrka, men
hon förstod inte mycket av
vad som sades där och ingen
förklarade heller särskilt
mycket för henne. Det handlade
mest om Maria och helgonen
och om att fasta. Ingen
4
läste bibeln utan det viktiga
var att följa de religiösa sederna.
Muslimerna hade sina
och de ortodoxa hade sina,
det var inget konstigt med
det. Det var protestanterna
som hade kommit och rört
till det med sitt bibelläsande
och allt tal om Jesus.
När Hewan var 15 år dog
plötsligt hennes far i en sjukdom
och det blev då svårare
för familjen. Hennes mor
öppnade ett litet kafé för att
kunna försörja familjen och
så snart Hewan hade gått ut
gymnasiet reste hon till Bahrein
för att arbeta och bidra
till försörjningen. Till en början
arbetade hon i en familj
men när hon hade lärt sig

arabiska fick hon arbete på
en restaurang. I Bahrein arbetar
många etiopier och i
början gick hon ibland till
den ortodoxa kyrkan som
fanns där, men med tiden så
slutade hon med det.
En dag träffade hon en
iransk man från Sverige som
var på besök hos sin bror
som arbetade tillfälligt i Bahrein.
De blev förälskade och
gifte sig efter en tid och Hewan
flyttade med sin nye
man till Sverige. Egentligen
hade Hewan hoppats att en
dag kanske få flytta till USA
dit många etiopier hade flyttat.
Om Sverige visste hon
ingenting men genom information
som hon letade upp
på internet förstod hon att det
verkade vara ett bra land med
stor frihet. Att klimatet var
lite svalare tyckte hon bara
verkade bra efter att ha bott i
Bahrein där det ofta var 45
grader varmt.
Hennes man var sekulariserad
muslim och från internet
hade hon förstått att
Svenskarna visserligen var
kristna protestanter men att
de inte brydde sig om religion.
Hon började läsa svenska
och fick snart arbete. Men
Hewan var inte lycklig. Hon
och hennes man kom inte
överens och hon mådde allt
sämre.
- Jag tänkte att det måste
bero på att jag hade lämnat
min religion så jag ringde
hem till min mamma och frågade
henne när nästa fasteperiod
skulle vara så att jag
kunde följa den för mig själv
här i Sverige. Ungefär samti-
digt träffade hon också en
annan etiopisk tjej i sin
svenskklass. Hon var protestantisk
kristen och talade
hela tiden om Jesus och bibeln
så att Hewan blev helt
uttjatad och tyckte det var
jättejobbigt. Men hon var
också väldigt trevlig och
brydde sig om Hewan som ju
kände sig ganska ensam
många gånger. Hon gav henne
en liten bibel på amarinja
– något som Hewan aldrig
hade haft tidigare – men hon
orkade aldrig läsa något i den
och det som hennes nya
kompis berättade om Jesus
intresserade henne inte särskilt
mycket. Så efter en tid
började de träffas mer sällan.
Men sedan hände en
märklig sak som ändrade allt.
Hennes kompis besökte några
släktingar i USA och en
kort tid efter att hon kommit
tillbaka till Sverige fick hon
reda på att en av hennes
jämnåriga kusiner hastigt
hade dött. Då greps hon av
en stark oro för Hewan. Hon
kunde inte sluta tänka på att
om en ung människa kan dö
så där plötsligt, tänk om något
skulle hända Hewan –
hon som inte hade lärt känna
Jesus ännu. Hon sökte upp
Hewan och gjorde något som
hon inte hade gjort förut: hon
tog hennes händer och bad
länge och innerligt att hon
skulle få möta Jesus och lära
känna honom. Hon gav henne
också en ny bibel.
Hewan tyckte att det hela
var lite obehagligt, men på
något sätt hade hon efter denna
händelse också fått en ny
5
nyfikenhet på Jesus. Hon
började läsa Johannesevangeliet
i sin nya bibel och
plötsligt började hon se och
förstå saker om Jesus, korset
och den Helige Ande som
hon aldrig känt till tidigare.
Hon sökte upp sidor på internet
som undervisade om kristen
tro på amarinja och hennes
tro på Jesus växte för
varje dag. Kompisen hade nu
flyttat till Norge och Hewan
var alldeles ensam med sin
nya tro. Någon gång gick
hon in i domkyrkan och tände
ett ljus, men där gick bara
människor ut och in och hon
såg inga präster eller uppfattade
att någon bad eller firade
gudstjänst. Hon bodde då
alldeles intill Ansgarskyrkan
och hade ibland hört kyrkklockan.
En gång hade hon
till och med öppnat dörren
och tittat in när hon gick förbi
men såg då inget som tydde
på att det skulle vara en
kyrka utan trodde att det var
en cafeteria.
Men efter en tid träffade
hon en dag en annan etiopisk
tjej på stan och de började
prata. Hewan frågade vad
hon gjorde i Sverige och hon
sa då att hon gick på en bibelskola
som hette UMU
(Ungdom med uppgift). Hewan
följde med till deras bönesamlingar
och upptäckte
att de bad till Jesus och läste
bibeln. Så föll det sig så att
denna elev på UMU:s bibelskola
kom med sin klass och
deltog i ett ledarskapssemi
narium som vi hade i Ansgarskyrkan.
När jag då insåg
fortsättning sida 7

- en missionsrörelse i Svenska kyrkan
Ett liv fyllt av andliga upplevelser
En genuin EFS-atmosfär mötte mig när jag kom till Bror-Erik och Ingegerd Grunnesjös
hem på Barnhemsgatan i Linköping en av de sista dagarna i maj. Bror-Erik är
född 20 oktober 1923 och den äldste medlemmen i EFS-föreningen i Ansgarskyrkan.
Bror-Erik Grunnesjö är född
i Seglora församling i Viskafors
utanför Borås. EFS hade
verksamhet i hans hembygd
och där kom han tidigt med,
berättar han.
18 september 1949
gifte han sig med Ingegerd
i Österunda kyrka,
Brunnsta i Uppland.
Vid knappa 20årsåldern
reste han flera
år tillsammans med en
bekant man från Linköping
som evangelist och
predikade och sjöng vid
seriemöten på Västkusten.
Efter den perioden
kom Bror-Erik och Ingegerd
betydligt senare till
Hults församling i Eksjö.
-Första året jag kom ut
som predikant var det så
fattigt i smålandsbygderna
att lönen fick tas från
kollekten. Men vi fick
möta människor i ofta fullsatta
missionshus. Efter flera
år i Hults församling där vi
reste runt i smålandsbygderna
flyttade vi och jag började
en tjänst som predikant i
Brunskog i Värmland under
åren 1951-1958. Mycket folk
kom till gudstjänsterna, i
många falla unga människor.
EFS samverkade mycket
med missionsförsamlingen.
Bror-Erik läste sedan till
präst, först på Bibelinstitutet
i Södertälje och därefter
knappt fem år på Johannelunds
Teologiska Högskola i
Uppsala och prästvigdes
1970.
Bror-Erik och Ingegerd Grunnesjös livsresa
sträcker sig geografiskt från Värmland till
Cypern.
Efter åren i Värmland
kom de till Betlehemskyrkan
på Repslagaregatan i centrala
Linköping, som då var EFS
andliga hem tills stadskärnan
förändrades. Ansgarskyrkan ,
som idag är EFS-föreningens
kyrka i Linköping invigdes 9
maj 1970 och var då en distriktskyrka
i Domkyrkoförsamlingen.
I mitten av 1970-talet blev
det en komministertjänst ledig
i Skäggetorp och den
6
tjänsten innehade han i
många år. När Bror-Erik blev
pensionär ansåg biskop Martin
Lönnebo att han skulle få
kyrkoherdetjänsten i Skäggetorps-Ryds
pastorat till
dess att Ryd och Skäggetorp
blev egna församlingar,
flera år senare.
I tre omgångar tjänstgjorde
Bror-Erik och Ingegerd
i turistorten Ayia
Napa på Cypern och arbetade
för Svenska kyrkan i
utlandet. Det var några
jobbiga år säger Ingegerd,
då hon arbetade som
vaktmästare och flera
andra uppgifter. Det var
mycket roligt och det var
inte värre där än en sommar
på Gotland, berättar
de.
Bror-Erik fick för några
år sedan hjärnblödning
och det var svårt för honom
att minnas vad som
hände alla år, men med hjälp
av sin hustru Ingegerd har vi
fått höra berättas om utveckling
i EFS som vi är tacksamma
till Gud för att ha fått
uppleva, säger de båda.
Berndt Pettersson

fortsättning från sida 5
att hon kom från Etiopien
berättade jag att vår kyrka
tillhörde EFS som hade mycket
kontakter med Etiopien
och att vi hade medlemmar
som hade besökt Etiopien
nyligen. Hon sa att hon hade
en kristen vän från Etiopien
som bodde alldeles i närheten
och jag föreslog då givetvis
att hon skulle bjuda in
henne till vår gudstjänst följande
söndag.
Så kom det sig att jag träffade
Hewan och att det första
som hon frågade mig var:
- Tror ni på Jesus i den här
Låt sommarens fritid
bli fri tid genom en tid
"Vad ska du göra på semestern?"
Frågan är vanlig vid
den här tiden på året. Svaren
varierar - allt från planerade
aktiviteter till medveten vila.
Men något måste vara planerat:
I vår stressade värld duger
det inte att bara invänta
ledigheten.
Den ursprungliga pendlingen
mellan arbete och vila
har gått förlorad. Nu ställer
både arbetet och fritiden
krav. Det från början positiva
begreppet meningsfull fritid,
har förvanskats till ett krav
att fylla fritiden med planer
och aktiviteter. Fritid är inte
längre fri tid! Men: En tid i
frid kan frigöra oss så, att vår
kyrkan? När jag då något
undrande svarade att vi gjorde
det sa hon glädjestrålande:
- Då ska jag komma hit så
ofta jag kan!
Hewan gick sedan Alphakursen
i Ansgarskyrkan och
är nu också medlem i EFSföreningen
och så ofta hon
kan för sitt arbete i hemtjänsten
kommer hon till våra
gudstjänster. Hon säger att
hon inte har berättat för sin
mamma hemma i Etiopien att
hon har blivit ”protestant”
och hon säger inte så mycket
om Jesus när hon talar med
sina släktingar och vänner
fritid på nytt blir en fri tid.
Vid skolavslutningar och
inför semestern tillönskar vi
ofta varandra en riktigt skön
sommar, med vila och möjlighet
att ”ladda batterierna”
inför hösten. Jesus erbjuder
något mer än den vila en
vanlig sommar kan ge. Han
uttrycker det så här:
Frid lämnar jag kvar åt er,
min frid ger jag er. Jag ger
er inte det som världen ger.
Känn ingen oro och tappa
inte modet. (Joh 14:27)
Smaka på den tanken: Att du
kommer att minnas sommaren
2012 som året då du på
ett nytt sätt fick del av Jesu
frid!
7
hemifrån. Men bibeln tillhör
också den ortodoxa religionen
så den kan hon tala om,
och det gör hon så ofta hon
får tillfälle, också när hon är
tillsammans med svenskar
och invandrare från andra
länder som hon har lärt känna
här i Sverige. Hon vet inte
alltid vad hon ska svara när
människor börjar ställa frågar
tillbaka.
- Jag har ju bara känt Jesus i
två år. Men den Helige Ande
hjälper mig alltid. Han är underbar,
säger Hewan och ler
med hela ansiktet.
Lars Häggberg
Eller format som en utmaning:
Ställ inte din förhoppning
till sommarens väder
eller sommarens olika aktiviteter,
utan till vad du kan få
genom en tid i frid. Hur just
du bäst ska få denna livgivande
vila, kan inte någon
annan dirigera. Men förväntan
på vad det kan ge, den
ökar när vi lever med Jesu
löften eller med sånger som:
När jag vilar verkar Jesus i
mig!
Anders Jonsson, präst

Midsommarafton Midsommarfirande i Stegeborgsgården
Söndag 24 juni 15.00 Högmässa med konfirmationshögtid, Sofia Bergholtz
Söndag 22 juli 15.00. Gudstjänst i kapellet i Gamla Linköping, Anders Jonsson
Under söndagarna i juli och till och med 12 augusti firas söndagsmässa kl 10.00 i
Ansgarskyrkan
26 juni - 9 augusti ”Sommarkyrka” Tisdag och torsdag kl 14.00 -16.00 Andakt, sommarcafé
och gemenskap (se annons nedan)
Söndag 2 sept 11.00 Temamässa ”Medmänniskan”. Diakonins dag.
Lördag 15 sept - Söndag 16 sept Församlingshelg på Stegeborgsgården, ungdoms- och
ledarläger.
Det här är endast ett urval av vad som händer i Ansgarskyrkan under sommaren och början
av hösten. Program för kyrkans alla gudstjänster och evenemang finns att tillgå i Ansgarskyrkan
och på www.ansgarskyrkanlinkoping.se.
8