Nr.3-2013 - Flottans män

Flottans sak är vår
S
å här mitt den strålande högsommaren kommer
vänner gärna på besök på Ingarö, inte sällan
per båt. En inte helt ovanlig observation
hos dem är, att de inte stöter på flottan särskilt
ofta under semesterseglatsen. Var har flottan tagit vägen,
finns det inga fartyg kvar? Jag lugnar dem med att säga,
att visst har vi alltjämt en flotta och av högsta kvalitet,
men tyvärr alldeles för liten och den riskerar dessutom
att reduceras ytterligare.
Försvarets förmåga och kommande inriktning har varit
föremål för omfattande diskussioner i media och diverse
seminarier under det senaste dryga halvåret. Flygstridskrafterna
ska tillföras nya flygplan, armén saknar
kanoner och luftvärn och Gotland måste åter besättas,
men vem höjer rösten för Flottan i den pågående rätt livliga
försvarsdebatten? Ingen, utom naturligtvis Marinchefen
och hans trogna påhejare Flottans Män!
Med en travestering på det svenska uppropet ”Finlands
sak är vår” under vinterkriget, för att entusiasmera
frivilliga i Sverige att ställa upp för Finland, kan vi i Flottans
Män hävda, att flottans sak är vår och vi vill gärna
ställa upp för Flottan! När vi ser hur Försvarsmakten tillåts
bli strykpojke i regeringens budgetarbete och det inte
verkar finnas särskilt stor förståelse för eller insikt om
behovet av en tillräckligt stor flotta för att lösa uppgifter
som sjöfartsskydd och hävda territoriell integritet redan i
låga konfliktnivåer, känns det angeläget och viktigt att
agera.
Försvarsdebatten under det senaste året har i någon
mening fått våra politiska herrar att förstå, att ett ökat
fokus på det nationella försvaret är nödvändigt, men det
är ingen, som talar för Flottan. Flottan tycks inte ha några
vänner utanför de egna leden. Försvarsmakten ska
förbereda sig för att gruppera förband på Gotland för att
försvara ön och förhindra, att den kan utnyttjas av annan
makt, men vem ska säkerställa att transporten dit kan genomföras
i händelse av ofred? Hur länge är vår försörjning
säkerställd, om våra sjötransporter inte kan genomföras
och vi inte kan försvara våra sjövägar? Har vi tillräckliga
fartygsresurser för att genomföra en neutralitetsvakt
eller hävda vårt stora sjöterritorium i händelse av
ofred i vårt närområde? Finns den kunskap hos våra beslutsfattare,
om och förståelse för flottans villkor, som
är nödvändig för att fatta rätt beslut om den framtida inriktningen
relaterat till utvecklingen i vårt närområde, vår
geografiska belägenhet samt vårt import- och exportberoende?
Har politikernas uppdragsgivare, svenska folket,
kunskap om tingens ordning i dessa frågor? Antagligen
är svaret nej på de båda senaste frågorna!
Även om försvarsdebatten har varit intensiv det senaste
halvåret, har den mest fokuserat på ”enveckasförsvaret”
och utebliven insats mot bombanfallsövande ryssar,
men inte nämnvärt höjt kunskapen om faktiska förhållanden.
Det råder sannolikt en allmänt vag uppfattning
om, att det är ganska illa ställt med det svenska försvarets
förmåga att hävda vårt territorium och försvara landet
i händelse av ett angrepp men inte riktigt hur illa det
står till!
När Flottans Män bildades 1935 låg i grunden insikten
om risken för ett krig i Europa, där Sverige skulle kunna
dras in och en farhåga, att det kommande försvarsbeslutet
1936 inte skulle tillgodose flottan i tillräcklig omfattning
för att ge den möjligheter att lösa alla de uppgifter,
den skulle komma att ställas inför. Idén med Flottans
Män var att samla likasinnade, nu tjänstgörande eller med
ett förflutet i flottan, för att vidmakthålla kamratskapet,
vårda traditionerna och bedriva lobbyverksamhet för ett
starkare sjöförsvar, det senare inte minst viktigt med
hänsyn till omvärldsutvecklingen och vår krigsmakts
status i mitten på 1930-talet. Flottans Män fyllde då en
viktig funktion för att sprida information och söka påverka
och Flottans Män behövs idag för samma uppgift.
Sedan värnplikten lades i malpåse, får man lätt ett intryck
av, att Försvarsmakten inte längre är en svenska folkets
angelägenhet och intresset för försvarsfrågan tycks mindre
än tidigare, trots den intensiva försvarsdebatten under
de första månaderna av året.
Under riksårsmötet i Ronneby diskuterades några frågor
av särskild betydelse för Flottans Män och inriktningen
för det fortsatta arbetet med dessa. En sådan fråga
var hur vi skall agera inom ramen för det tredje av
våra honnörsord, sjöförsvar, för att öka förståelse för
och kunskap om betydelsen av en stark flotta hos politiker
och övriga medborgare i Sverige. Inom vår organisation
finns stor kunskap och mycken erfarenhet, som kan
komma till nytta i den fortsatta försvarsdebatten.
Historien visar, att beslut om förstärkning av vår försvarsförmåga
ofta fattas för sent och innehåller för lite!
En förlorad förmåga tar mycket lång tid att återta och vi
kan därför inte acceptera, att Sveriges förmåga att säkra
våra sjövägar och trygga vår försörjning över havet tillåts
understiga en kritisk lägsta nivå. Vi kan inte stillatigande
se på, när beslutsfattare, oavsett var de har sina
tjänsterum, eller vilka hattar de bär, genom sitt agerande
riskerar att flottan reduceras i
sådan omfattning, att den förlorar
sin förmåga att lösa uppgifter,
som är vitala för rikets oberoende
och försörjning! Flottans
Män måste bli aktivare i
debatten. Flottans sak är vår!
Nr 3 2013
FLOTTANS MÄN
3