Första Världskriget

Första Världskriget
Utdrag ur en dagbok eller ett brev

13/4/1916 Västfronten
Anton
Kriget är i full gång, jag och ungefär 350
soldater till.
Vi är på väg att springa upp ur graven, det
är spänt i skyttegraven. alla är rädda för att
dö, jag förbereder mig för att springa upp.
Nu händer det, alla rusar upp ur
skyttegraven, springer rakt över. Jag ser
alla runt mig dö, jag känner skottet i benet
jag lägger mig ner och spelar död…
...nästa dag så börjar jag sakta att krypa
tillbaka till vår skyttegrav, jag märker
snabbt att en av de tyska soldaterna har
sett att jag rört mig. Jag ställer mig upp och
springer så fort jag kan med ett skott i låret
för att försöka ta mig tillbaka. Jag hör ett
skott, det missar. Ungefär 10 sekunder
senare så hör jag hur många skott som
helst bakom mig, är det nu jag ska dö?

Datum : 20/12/1916
Tommy Lundvik
Klockan är 15:47. Jag sitter i en
skyttegrav på västfronten och ska snart
dra mig till strid. Jag är Rädd att hoppa
upp men det var med egen vilja jag
valde at vara med i kriget, så man får
väl skylla sig själv ibland i livet. Det
ända jag ser och hör när jag skriver
detta är Granater som sprängs, skott
som avfyras och kroppar som flyger
ner i skyttegraven där jag sitter stilla i
ett hörn och skriver i mitt
anteckningsblock. Nu ska jag hoppa
upp ur graven och in i strid. jag
kommer säkert ha en 5 sekunders
levnadstid innan jag får ett skott av en
prickskytt mitt i skallen eller så får jag
en granat ner i skyttegraven medan jag
skriver detta. Hej då alla nära o kära
och g...

1916 14/3 Fankrike
Johan 8b
Nu är jag på väg mot ett tåg som leder ut till
fronten. Medan jag går på gator så ser jag
massa folk som hurrar för oss. Jag vill le men jag
är orolig så jag ler inte. Medan vi marscherar mot
tåget får jag se Eiffeltornet en sista gång. Av
någon anledning får det mig att le. Nu när jag
börjar komma närmre ser jag en flicka som
sträcker ut en blomma. När jag går förbi tar jag
den, jag fick ett leende från flicka. Nu står vi
framför tåget. Nu är det dags att ge se av. när
jag gick på tåget vände jag mig om för se mitt
hem för en sista gång. Sen vände jag mig om
gick in på tåget, väntar till det åkte i väg. Precis
in tåget åkte tänker jag: Hoppas att jag får
komma hem igen.

Den misslyckade sprängningen i Lyon
Lucas 8B
… Det är kört! Fransmännen har fått tag i oss.
Planen gick i lås och nu väntar en lång och
plågsam natt i skyddsrummet hos fransmännen.
Hur kunde allt gå så fel, allt var så bra planerat
och vi var så nära men ändå så långt borta.Bara
ett litet misstag en liten felberäkning. Min miss
förstörde allt. Nu sitter jag här i ett kallt och
illaluktande rum tillsammans med 2 andra
soldater. Alla mina tankar är helt tomma det finns
ingenting som kan räddas oss nu. Om bara
några få timmar är det slut med oss...

7/5 1915
Jennifer R 8B
Sänkningen av Lusitania
…Jag hör hur dom skriker och alla
försöker att komma av båten så fort
dom kan. Det är ubåtar som skjuter
på båten, så att det vinglar nästan
hela tiden. Vattnet börjar strömma
in och alla får panik, och nu känner
jag hur båten Lusitania sakta börjar
luta neråt mot vattnet ännumera.
Jag måste gå innan jag också åker
ner i vattnet. Det finns inte
tillräckligt med livbåtar åt alla. För
att jag också ska komma levande hem
måste jag gå nu…

1915 den 23 maj Emma 8B
Jag vet inte vad vi väntar på nu när vi sitter och
lyssna på radion, Förmodligen på om kriget kommer till
Italien Oh nu är nyheterna på,Inget speciellt ä...- Vänta
vad sa dom, att Italien och Österrike-ungen förklarar
krig! Dom sa också hämta män som är över 18 alltså så
kommer dom att hämta mig. Efter nyheterna så sa
mamma: Min lilla pojke ska ut i kriget. Och det var ju
sant för jag är ju över 18. Det dröjde inte länge innan
soldater kom och hämtade män för när dom knackade
på vår dörr så grät mamma. Jag visste inte vad jag
skulle göra så jag följde med dom utan något bråk. Jag
fick sitta bredvid några äldre män, dom verkade inte
vara nervösa eller rädda utan bara som vanligt. Men det
var bara när vi började åka som jag fick en obehaglig
känsla och jag såg på männen att de inte ville vara här.

Mai 8B
11 November 1918
Jag sitter här i skyttegraven med resten av soldaterna. Vissa
sitter med sina vapen i handen beredda på att skjuta medans
jag sitter med spaden och fortsätter gräva. Det är sunkigt och
ligger en massa lik överallt. Helt plötsligt så blir det tyst,
ovanligt tyst. Ingen skjuter. Jag ser mig omkring och hör hur
alla börjar småviska, jag går sakta ut och kollar. Det är tomt.
Då börjar någon plötsligt prata ur högtalarna “Hör upp
allihopa, släpp ner era vapen. Kriget är slut!”
Jag blir chockad, är kriget verkligen slut nu? Kommer jag få
åka hem till min familj? Jag släpper spaden som jag har i
handen och börjar sakta gå ut, allt känns bara så oklart. Då
börjar alla soldater springa ut och alla börjar skratta och
jubla, kriget är verkligen slut nu. Jag känner en viss lättnad,
efter all elände så ska jag äntligen få träffa min familj igen.

Datum 1916
Kalle
Tyskland
Jag och min kusin är i skyttegravarna i
fronten. Alla är i de underjordiska
rummen och det regnar granater från
Storbritannien i två dagar. Nu låter det
som granaterna har slutat komma så vi
kryper ut ur tunnlarna. Långt bort ser vi
den engelska armen komma gående
och vissa hade till och med vapnet på
axeln dom trodde väl att vi var döda av
granaterna så vi tog upp kulsprutorna
och bara “meja” mer dom. Men några
tar sig ner i skyttegraven och skjuter
min kusin precis innan jag hinner rädda
honom och dödar dom.

Edwin- 25 september 1915
Kriget pågår förfullt i skyttegravarna...
Kulor viner i luften och granater
sprängs här och där... 3 män skadade
som ligger och blöder mitt i
skyttegraven. Jag däremot ligger på
kanten med mitt gevär och siktar mot
andra sidan, där tyskarna inte verkar
ha någon taktik alls, förutom att slösa
skott. Granaterna kommer flygande
och landar på flera olika ställen. En
landar i vår skyttegrav och får en av
våra män att flyga tvärs över graven.
En granat landar precis bredvid mig
och jag försöker kasta iväg den men
det är försent…

Filip
Datom 1915
Jag sitter i skyttegraven i
ösregnet och väntar på tyskarna
ska komma men dom kommer
aldrig. Vi får order om och röra
os framåt men så fort dom första
sprang upp så vart vi tungt
beskjutna. På något sätt så
hade tyskarna smugit fram utan
att vi hade sett dom. Dom
väntade på att vi skulle springa
upp så dom kan skjuta ner ett
par av oss. Striden som vi har
väntat på har till slut börjat…..

1914-9-9 Marne
Philip
… Det har lugnat sig nu. Skotten, granaterna allt.
Det är ovanligt tyst. Vi passar på att ta bort de
skadade och de döda. Lukten av dött var bland
det värsta jag känt, den fick mig att vilja spy. Vi
är inne på den fjärde dagen och jag hoppas på
att vi vinner snart så jag kan komma hem till er
igen. Jag vet inte hur många tyskar det är kvar.
Det känns som de aldrig tar slut. Det här kan
vara det sista jag skriver. Om det är det så vill
jag bara säga att jag älskar er.

Datum: 1915
Alex
Det var kallt ute, vi var på väg… Det skulle bli krig. Vi
var på väg mot Frankrike för att anfalla. Klockan var
18.24. Jag var en av dom som skulle gräva groparna
och när jag och alla de andra hade gjort det skulle vi
hjälpa till och gräva. Men innan fick jag skriva ett
brev…
Kära mamma, jag sitter här i skyttegravarna och hör
allt som smäller runt om. Jag ska snart upp i krig men
jag ville bara skriva till dig först. Hälsa alla och ge alla
en stor kram. Hoppas ni mår bra. Hej då…
Nu ska jag upp och börja skjuta. Så mitt liv kanske
inte blir så långt. Först tittar jag bara upp ur graven.
Jag var rädd. Brevid mig låg det döda kroppar. En
bomb kommer flygande rakt mot mig. Jag kastar mig
mot den hinner kasta iväg den. Jag tar ett vapen från
en död människa, laddar om, hoppar upp ur graven
och börja springa mot andra sidan. Jag får ett skott
rakt i armen, la mig ner snabbt för att skydda mig
samtidigt som jag skriker. Detta var slutet för mig...

11 Februari 1914 Alina 8B
Jag bara sitter här. Jag har alltid bara suttit här. Mina närmsta kompisar har gått till anfall,
ja eller varit vågade att sitta där uppe fler gånger än vad jag vet om. Två av dem kom
aldrig tillbaka igår. Och allt jag gör är att sitta här. Och laga någon jävla gryta till de som
nyss vart ute och singlat slant om vem som aldrig kommer synas på ben igen. Det är allt
jag kan göra. Vi börjar få ont om folk. De som inte ligger i kanterna i sikte gräver vidare.
Högen av skadade ökar, stanken gör det svårt att äta.
“Chefen” i vår lilla liga, ropar mitt namn. Han vill att jag ska upp och ligga vakt. Jag. Jag
kan inte ens få till den där unkna grytan. Jag sticker upp mitt nervösa ansikte ur hålet. Där
ligger fyra män med gevären i högsta hugg. Ingen ide att lära sig namnen, skapa sig
onödig sorg. Burchard. Paniken släppte någon procent när jag såg det eldiga pagelånga
håret. Jag behöver inte tänka mina sista tankar ensam. Jag kryper upp och lägger mig
några meter ifrån. Burchard torkar kinden, vrider ner huvudet mot marken och skakar på
huvudet.
Fem meter ifrån oss ligger Fischoff. Med öppna ögon och blod över hela bröstet.
Klumpen i halsen som släppte för en sekund kom tillbaka. För två minuter stannar allting
upp. Ingenting rör sig. Allt ljud försvinner. Jag ser bara Fitchoff. En skadad fiende ramlar
ner i skyttegraven och skriker så det kan höras till Amerika. En av mina kompanjoner
hasar ner för den branta backen och knäpper honom. Inte mer med det. Jag sträcker mig
efter geväret som ligger bara några ynka meter ifrån mig.
Det var för långt bort, och jag kunde inte riskera att synas. Jag sträcker lite till på armen,
bara centimeter mellan oss nu. Ett tjut tränger in i mina öron. Det känns som att det blir
högre och högre och borrar sig in i skallen. Allting är dimmigt. Jag vänder mig om för att
kolla så mina “kompisar” är okej. Jag ser bara Buschards kropp ligga nere i skyttegravens
gång.

5 oktober 1914. Tyskland
Tim
Hej familjen vi har ju setts sen jag åkte med
tåget till västfronten men men vi kommer träffas
snart igen det lovar jag. Idag har vi invaderat
Luxemburg som har en ganksa stor industri så
det är en fördel för oss att dem inte kan tillverka
lika mycket vapen att döda oss med. Imorron ska
vi röra oss vidare mot Belgien för at invadera en
til industri men det kommer ta ett tag att ta sig
dit. När Vi har invaderat belgien så ska vi ägna
oss åt mycket skyttegravar när vi krigar mot
Frankrike. Jag länktar efter er jätte mycket nu
när ni är så långt bort. Jag lovar att jag ska göra
allt i min makt för att komma tillbaka till er men
om jag misslyckas så vill jag att ni ska sälja mina
grejor så ni får pengar. Men jag vill inte att ni ska
sälja allt för jag vill att ni ska ta en grej var så ni
kan minnas mig. Med kärlek till er från Tim.

8A
1916-1917 Frankrike
Emilie
… De är så tyst så man skulle kunna höra en nål
falla på marken. Allt jag vet att jag är säkrast i
vår skyttegrav och snart kommer hundra av oss
att aldrig få ta ett andetag igen. På vår andra
sida sitter det tyskar och väntar på att se oss
begå självmord genom att springa fram och bli
förnedrade genom att skjutas till döds. Min
närmaste vän Conrad såg fem solar innan han
blev förnedrad, de gick fort, för fort. Såg inte ens
när han föll, hann inte ens vända mig om och
säga ett sista ord till honom. Döden är för nära.
25 år, dog i ett självmordskrig förnedrad. Men nu
gäller de. Jag laddar mitt vapen och ber en sista
bön. En sista bön att jag kommer in till riket och
att min familj kommer ha de bra, att min pappa
överlever kriget vid östra fronten. Alla reser sig
upp och börjar springa. Det sista jag kommer
skriva här är ett ord som inte passar in i ett krig.
Farväl...

Christin 8A
Julafton 1914
Idag är det julafton, men det är ingen som verkar bry sig. Jag vill vara hemma och
fira med min fru och mina barn. Nu är det ingen som skjuter, alla är bara beredda på
ett anfall. Helt plötsligt kommer det ett skrik från andra sidan.
-Merry Christmas, skriker Tyskarna. Vi skriker detsamma tillbaka. Jag tittar upp och
ser en vit flagga. Vi lägger ner alla vapen. Det kommer en liten man springande mot
oss. Han har nått i handen. Han slänger över en paket till oss. På andra sidan så är
det nån som sticker upp en fotboll i luften. Vi blir lite misstänksamma ifall de bara
lurar oss, men vi hoppar upp från skyttegraven och vi börjar göra lag och helt
plötsligt har vi hur kul som helst med tyskarna. Vi har inget emot tyska soldater, det
är ju bara ett krig. Nu kommer det bli svårare att skjuta de andra. Vi har ju faktiskt
blivet kompisar och jag vet vad de heter… Snart måste vi kriga mot varandra igen,
det kommer inte bli kul det minsta. Jag kommer behöva död de som jag tycker
faktiskt om. Vi skakar hand med varandra och vi går tillbaka till våra skyttegravar.
Det var ju som sagt bara ett krig, de var ju faktiskt snälla.
Jag ser att generalen kommer, han ser inte glad ut. Han har en stor svart mustasch
och en löjlig hatt på sig. Det här kommer inte bli roligt..

1914 frankrike
kacper
Jag var i ett tåg och när jag kom så var
det massa folk som skrek åt oss och
var glada.
När vi gick av tåget fick vi göra i
ordning oss och börja kriga med
tyskarna. Det var ett svårt krig och
medeslöst. Jag övelivde men var
skadad sen gick jag paris till tornet
som jag ville se sista gången när jag
kommer kriga imorn igen.

2 Juli 1914, Skyttegravarna
Filippa 8A
Det här är min dröm. Att få kämpa för mitt land. Att vara hjälte, jag
längtar efter att komma hem och vara hjälte, höra allt jubel från allt
folk och veta att vi har lyckats, att vi är bäst.
Jag och mina kamrater har legat här i tre dygn. Vi bara väntar.
Jag hör en visselpipa från andra sidan. Dom går till attack. Alla män
radar upp sig jämns med skyttegraven. Vi väntar, väntar och när dom
är tillräckligt nära skriker generalen: “nu!”
Soldater dör en för en.
Jag hör att våran general visslar, nu gäller det. Alla soldater hoppar
upp från skyttegraven. Känns konstigt eftersom att vi har legat i den
där skyttegraven i tre dygn. När vi kommer fram ser jag att en efter
en av våra soldater dör. Jag ställer mig i skottläge när allt blir svart.
Då jag insåg att jag blev skjuten.

11 juni 1916 Västfronten
Hampus
Just nu satt alla och bara kollade på
varandra. Man kände den doften av
död människa något som verkligen inte
går att beskriva, det bara vänder sig i
magen och man vill bara spy.
Samtidigt så såg man andra som gick
och bar på kranier. Jag funderar på ifall
det bara är jag som inte mår bra av att
vara här. Det är nästan så att det är
värt att fly här ifrån. Anledningen till det
är att vi har fått reda på att tyskarna
kommer att släppa bomber imorgon.
Alla blir bara mer och mer nervösa ju
längre tiden gå. Jag hoppas bara att
det går fort imorgon och att alla i min
familj överlever

13 Juli 1919, Västfronten.
Jennifer 8A
Kaptenen visslade, visste då att det var dags. Kanske skulle jag tagit
mitt sista andetag, men jag överlevde lyckligtvis. Skyttgraven var
packad, men under tiden försvann det liv som egentligen skulle vart
levande. Kroppar bara dunsade ner på backen, stora som små. Röken
som hela tiden kom framför mig, gjorde säkert många onödiga skott.
Varför tog jag denna plats? Till höger om mig föll just en kropp, allt
gick så fort. Jag trodde snart det var min tur, att ta mitt sista andetag
som 31åring. Familjen är utspridd i skyttgraven, kanske vore det bra att
leta upp dom? Jag rusade runt försiktigt heckandes där nere. Tillsist ser
jag dom, liggande utan liv på backen. Allihop. Jag tar ställning och
börjar avlossa skott som in i den. Ska min familj ligga döda, borde fan
alla det. Signalen gick och nu var det dags att bli sedd överallt, springa
för livet och hoppas på att mitt hjärta kommer fortsätta dunka...

1915, 14 juli Ebba 8A
Nu visslar generalen i pipan det är dags att
springa upp och anfalla. I början tyckte jag att
det var kul men nu känns det som om jag tar
självmord varje gång jag springer upp från
skyttegraven. Min kompis blev skjuten i förrgår
när vi gick till anfall. Det känns så onödigt att
skjuta men en order är en order. Det är många
om fått gas på sig då blir man invalid. Men jag
måste ha varit invalid eftersom jag gick med i det
här kriget. Hoppas jag överlever. För jag vill
träffa min familj igen.
Jag börjar bli hungrig senaste jag åt var igår jag
har bara några kex i fickan. Nu ska jag gå bak
och ta lite mat.
Nu är jag längst fram i skyttegraven det är dags
att gå till anfall. Jag är så trött jag vet inte om jag
orkar jag bara springer sen ser jag ett skott som
kommer mot mig, det blir svart….

Nathalie 8a.
julen 1914.
vi hade krigat i nätter, dagar, veckor så länge jag kan
minnas , jag vill bara att kriget ska sluta så jag kan få
åka hem till min familj till mina barn. Känsla av att inte
kunna se mina barns lycka på julafton är hemskt. Att
inte få ta del av traditionen med min familj, det gör
ont i hjärtat. Men det hade varit mer hemskt att inte
kunna få vara med när mina barn växer upp. Helt
plötsligt så blir det tyst. Sen hör vi hur
engelskmännen ropar “ merry Chrismas “ vi är tysta
ett tag sen ropar vi tillbaka “merry Chrismas” sen
håller engelskmännen upp en vitflagga , dom vill
alltså ha fred. En av våra män håller upp en fotboll ,
våra äldre ledare blir självklart arga dom tycker det är
hemskt. Sen går vi upp på den söder bombade
marken , först så tvekar vi självklart tänk om dom
kommer bomba oss,anfalla oss? men när en av våra
män sparkar i väg bollen så är spelet igång & vi
börjar spring efter bollen.

Felicia 8A Feburari 1914
Jag hade bara ett skott kvar på mitt vapen sedan var jag
chanslös då skulle jag lika gärna kunna gå ut och stå helt
stilla som ett plank och vänta in skott eller träffa någon
annan med de där sista skottet. Svaret var ganska enkelt.
Så jag höjde vapnet med hjärtat i halsen och sköt. Det var
en fullträff. Klumpen släppte men faran var inte över. När
Jag sprang fram och tog vapen föll jag och marken under
mig förvandlades till en ända stor blodfläck de var då jag
fatta att jag blivit skjuten.
Jag blickar ner på mitt ärr som alltid kommer finnas där
och kommer ihåg den där natten kunde jag dött.

3 augusti 1914
Antonia
Jag sitter nu på ett väldigt trångt tåg på väg till Frankrike. Vi är
snart framme och jag känner äran för att kämpa för mitt land. Jag
vet att jag kommer komma tillbaka till Tyskland med seger.
Men istället sitter vi nu i skyttegravarna och skjuter mot varann.
Alla dör som flugor här. En efter en och jag känner att det snart
är min tur.
Det är vår tur att anfalla nu. Jag börjar springa, känner pulsen slå
hårt i bröstet. Jag siktar med mitt gevär mot en Fransk soldat
men missar för jag skakar så. Jag ser en Fransk soldat sikta på
mig och jag känner svetten i min panna. Jag vet nu att det är min
tur nu. Och plötsligt ligger jag på marken blodig, smutsig och
med ett skott i benet.

30 Juni 1915
Västfronten
Ellen 8A
Jag frös, var helt lerig och genom blöt. Det hade regnat
hela förmiddagen. Taksektionerna på vår skyttegrav
släppte in massor av vatten, och det hade blivit stora
vattenpölar i skyttegraven. Det hade hållit på att regna i
ungefär en vecka nu. Alla var trötta på att kriga. Jag hade
varit här i ungefär två månader och redan efter första
dagen så hade jag börjattröttna. Många av de jag hade lärt
känna här hade dött eller blivit skadade.Här på västfronten
hände det aldrig något nytt. Alla dagarna såg lika dana ut.
Först så ska man skuta på fienderna som anfaller och efter
det så ska vi anfalla fiendernas skyttegrav. Så håller det
på hela dagarna.
Nu så hör jag att fienderna är på väg mot vår skyttegrav.
Jag tar upp geväret och skjuter flera skott mot fiendernas
sida. Kollar över kanten på skyttegraven och ser några
som faller ihop döda. Snart så är det vår tur att anfalla.
Hjärtat slår fortare att fortare. Jag ser hur fienderna
springer tillbaka till sin skyttegrav. Jag gör mig redo för att
klättra upp ur skyttegraven och anfalla fienderna.

7/5-1915
Sussie Riverland 8b
…Nu ropar de i högtalarna att vi blir
angripna av ubåtar som skjuter mot oss.
Båten vinglar till och sedan känner jag hur
vi börjar sjunka. Jag börjar få panik och
allt börjar snurra. Fönstrena börjar bli
längre och längre ner till vattenytan och
var man än kollar är det vuxna och barn
som springer mot däck och skriker. Alla
har panik, folk ramlar omkull och svimmar.
Båten är inte utrustad med livbåtar så de
räcker till alla.
Det vinglar till igen och folk skriker högre,
Jag måste verkligen gå nu innan alla
livbåtar
tar slut, så jag kommer
hem levande…

Anja 1914 2 februari 22.34 på
ett sjukhus
Det är mörkt ute och jag är trött. Jag
har precis försökt rädda livet på en
man, som hade fått granatsplitter men
vi kunde inte rädda livet på honom. Vi
gorde vårt bästa. Jag känner mig lite
ledsen att jag inte kunde rädda livet på
mannen. Imorgon ska jag vara med
och begrava honom på baksidan. Det
är en väldigt dyster och sorgsen
stämning här inne men vi gör vårt
bästa för att rädda livet på så många
som möjligt. Imorgon kommer det
säkert bli likadant som det blev idag

Johan 8a 1 Juli 1916!
Skotten blir allt högre. Jag krypper upp till kanten av skyttegraven
och börjar skuta. Man ser folk som ramlar ihop av skotten. En av
dom springande soldaterna roppar reträtt. Vi hör nått bakom oss,
det gnisslar och dundrar. Det kommer en stor plåtburk bakom
mig

Melvin. Julafton Västfronten
Julafton.
Ingen skjuter, det är helt tyst. Det är 24 december, julafton.
Innerst inne vill jag vara hemma och fira jul med min familj. Men
samtidigt vill jag vara här och kämpa för mitt land.
Jag skriker “Merry christmas” till Engelsmännen.
Engelsmännen svara “Merry christmas”. Min kompis höjer upp en
vit flagga. Alla sänker vapnen. Sen kommer det en soldat från
andra sidan med ett paket. Vi skickar iväg en soldat som ger ett
paket tillbaka. Vi ser en fotboll som höjs upp i luften från
Englands sida. Fler och fler går upp ur skyttegravarna. Tillslut så
blir det en fotbolls match mellan Tyskland och England. När
matchen gemonförs då märks det inte att vi är fiender. Det gillar
inte våra krigsledare. Vi har till och med fått reda på deras namn
och imorgon ska vi skjuta varandra. Det var hårt att kriga i en
skyttegrav.
Melvin 27/04-15

Skotten i Sarajevo 28 juli 1914
Axel
Jag hade fått min order, och var nu på väg mot Bosnien. Det
ända jag tänker på är att jag kommer bli avrättad efter att jag
skjutit honom. Jag är faktiskt inte säker på om jag ska göra det,
men om jag inte gör det här så kommer jag ändå dö när jag
kommer hem. Vi åker över en bro där jag ser att Nedeljko kastar
en bomb mot prinsen på en bro lite längre bort, så vi stannar för
att kolla om han lyckas, men bomben studsar och träffar bilen
bakom och prinsen flyr så vi fortsätter i snabb fart till platsen. När
jag kommer fram kliver jag ut ur bilen och sätter mig bakom en
buske medans min chaufför åker iväg med bilen. Jag väntar tills
jag ser bilen komma, och då hoppar jag fram på vägen med
pistolen redo i min hand. Jag siktar mot Sophie och Franz och
sedan avfyrar jag två skott, det ena träffar Sophie i buken och det
andra Franz i halsen. Jag springer av vägen för att kunna hinna
svälja tabbleten som vi hade fått tidigare, jag sväljer den utan
problem men inget händer. Jag känner bara hur en intensiv
spykänsla börjar bubbla i min kropp. Så jag tar upp min pistol
från den blöta marken och siktar den mot mitt huvud, men innan
jag skjuter så hoppar en av vakterna på mig, jag tappar min pistol
och då förstår jag att allt är över.

Victor Julafton på
västfronten
..Jag slaktade nybörjare i kriget, de
andra sprang och blev köttade av
kulsprutorna. Men jag var bäst av
alla så jag sprang ifrån kulorna. nu
ska jag sätta mig och snipra i
skyttegraven, plötsligt hör jag att
någon skriker av sig rösten “ MERRY
CHRISTMAS!!” vi skrek tillbaka
“merry christmas”. Vi får ett paket,
jag öppnar det och där i ligger en
boll. vi klättrar upp och dem andra
också. vi spelar boll och besluter
vapenvila..

4 augusti 1914
västfronten
William
Jag låg där i skyttegraven och vi blev beskjutna. Så
fort man tittade upp ur skyttegraven så regnade det
skott. Det var inte ofta någon överlevde när dem
tittade upp. Jag förlorade många av mina vänner jag
hade lärt känna. Kulsprutan hade precis uppfunnits
och det tog väldigt många liv ute på krigs fältet. Vi
låg i skyttegravarna väldigt länge utan att komma
någon vart. Dag ut och dag in så låg vi där i
skyttegravarna. Ibland var dem fulla med vatten och
lera. Vi kunnde inte åstadkomma något genombrott
och det kunnde inte andra sidan heller. Det här kriget
är helt lönlöst och onödigt. Vi kommer ingen stans
och vi förlorar bara mer och mer personer och mer
pengar.Och jag börjar bli allt tröttare och orkar inte
länge till. Jag tog mitt gevär och greppade det hårt
och hade det tätt in till kroppen. Jag reste mig upp
och tog tre snabba steg upp ur skyttegraven. Skotten
regnade in, Pang jag blev träffad det andra skottet
kom tätt in till det första. Jag faller hårt ner mot
marken, jag orkar inte att hålla ögonen öppna. Det
blir svart jag hör skrik och skott. Sen blir det helt tyst.

29 augusti 1914 Zobeir
Hej på er alla hoppas att ni mår bra. Jag har
saknat er jättemycket. Jag mår också bra och
kommer att träffa er så fort vi är klara här så var
inte oroliga. Just nu är vi på väg till våra
skyttegravar som fienden har tagit. Vi måste ta
tillbaka den och stanna där och försvara den.
Det kommer att komma förstärkning efter att vi
har fått den. Ingen vet vad vi kommer att göra
efter det eller vart vi ska efter det, Vi vet inte ens
om vi får komma tillbaka hem. Skyttegravarna
ligger på gränsen av...