Dokumentation från Airis 2003-2004. - tillt

ARBETSLIVSINSTITUTET / GUNILLA HANSSON
Dialoger och kreativa
störningar
PÅ LINDHOLMEN, i det gamla varvsområdet vid Norra älvstranden, har
Arbetslivsinstitutet (ALI) sina lokaler. Ett tyst kontorslandskap där forskarna
sitter försjunkna framför sina datorer; tekniker, biologer, beteendevetare
och fysiologer. Inriktningen ligger framförallt på arbetsvillkor inom
industrin, men en stor del av verksamheten handlar också om spridning av
forskningsresultateten i form av seminarier och diskussioner med till exempel
företagshälsovård och skyddsombud.
– Det som gjorde oss intresserade av Airis var möjligheterna att ta in en
person som representerar kreativitet ur ett annat perspektiv än det vi är
vana vid, säger Marianne Törner, chef på ALI. Skulle det kunna hjälpa oss
att bli öppnare i vår verksamhet? Hälsoaspekten har inte varit så framträdande.
Airisengagemanget handlar mer om hur vi skall kunna bli bättre
yrkesmänniskor och lära oss att tänka på ett annorlunda vis.
– Jag gillar inte att komma in som en stormvind, »den kreative konstnären«,
säger Gunilla Hansson. Jag vill vara mer i bakgrunden, någon som
befinner sig i nära dialog. En naturlig plats att föra samtal visade sig vara
köket och fikarummet där alla passerar under någon del av dagen.
Gunilla Hansson har bland annat organiserat konstpauser på fredagseftermiddagarna
där hon presenterat olika samtida konstnärer, framförallt
sådana som verkat i offentliga miljöer och skapat någon form av kritisk
diskussion kring språket och vad som är konstens rum. Några av de namn
hon tagit upp är Mona Hatoum, Gordon Matta-Clark, Janet Cardiff, Richard
Long, Lars Vilks, Sophie Calle och Jenny Holzer. I början av veckan har hon
mailat ut texter och information, och efterhand, när alltfler samtal lagts
till varandra, har en sorts alternativ encyklopedi skapats kring idén om
konsten och det offentliga.
Under sin tid på Arbetslivsinstitutet
har bildkonstnären
Gunilla
Hansson bland annat
organiserat konstpauser
där hon berättat om olika
konstnärer som verkat i
offentliga miljöer. Som
här där hon talar om ljudkonstens
störningsljud
och kreativa möjligheter.
GUNILLA HANSSON HAR också organiserat olika workshops. De anställda
har ritat av varandra med vänster hand, och har skapat bilder med utgångspunkt
i idén om mellanrum. En workshop handlade om mötet mellan
arbetsplatsens ord och vad som händer när de kombineras med något känt
konstverk. Ord som signalinsamling, ekvationsmodulering, belastning och
exponeringsmetod kombinerades med bilder av bland andra Giotto, Carl
Fredrik Hill och Anna Ancher. Utifrån detta skulle de anställda i grupper
om två personer skapa egna verk, men i stället för pensel, färg och duk fick
de använda »lägre« material som pinnar, tvättsvamp och ståltråd.
– Det var jätteroligt, säger Kim Kähäri som är forskarassistent på ALI. Ett
av våra ord var belastning. Vi högg ståltråden med en gång och gjorde om
en madonnabild av Bellini utifrån könsperspektiv. Vi har mycket kreativitet
inom oss, men får inte riktigt utlopp för den i vårt analytiska arbete. Gunilla
har också fått oss att diskutera vad som är konst. Många har insett att en
konstnärs kompetens är betydligt bredare än man tidigare vetat om.
Så vad skulle hända om konsten fick en mer permanent plats i forskarvärlden?
– Den stora stötestenen tror jag är frågan om tid, säger Gunilla Hansson.
Som konstnär arbetar jag med så långsamma processer, och tid i den bemärkelsen
finns det inte riktigt plats för. Samtidigt har projektet visat att
de som arbetar här har ett behov av att bli störda då och då, och kanske är
det där som konsten skall komma in, som kreativa störningar.
14 15