Dokumentation från Airis 2003-2004. - tillt

Åtta konstnärer på åtta företag.
2003
AIRIS 2004
Artists In Residence

Airis: mötet mellan
konst och arbetsliv
Denna publikation berättar om fas II i Skådebanan, Västra Götalands
projekt Airis – Artists in Residence. Åtta konstnärer har under tio månader,
varit anställda på 20 procent. Den övervägande delen av denna tid, åtta
månader, har inneburit verksamhet på lika många företag i Västra Götalandsregionen.
Projektet har till sitt upplägg tre delar: observationsfas,
genomförandefas och utvärdering. Det har därutöver funnits tid för kick
off och förberedelser inför projektets slutseminarium 21/9 2004.
En viktig aspekt av Airisprojektet är idén om skapande och kommunikation.
Konstnären kommer inte till arbetsplatsen med ett färdigt koncept
utan arbetar, tillsammans med de anställda, fram den frågeställning man
vill fokusera. Därför viks de två första månaderna av projektet helt åt observation.
Under genomförandefasen finns konstnären tillgänglig i snitt
en arbetsdag per vecka.
Därutöver fungerar dans-, teater-, musik- och bildkonstkonsulenterna
inom Västra Götalandsregionen som bollplank. Under projektets gång samlas
konstnärerna dessutom regelbundet för att stämma av och diskutera
sina erfarenheter. Till projektet hör också en samordning med Skådebanans
kulturombud på de olika arbetsplatserna.
Detta är syftet med Airis:
➤ att skapa nya gränssnitt mellan kulturlivet och arbetsplatser inom privat
och offentlig sektor genom ett processinriktat samarbete.
➤ att utveckla arbetsplatsens kreativa potential och därmed stärka dess
konkurrenskraft.
➤ att bredda konstnärernas arbetsmarknad och inspirera till nya arbetsmetoder.
2003
AIRIS 2004
Artists In Residence
PROJEKTÄGARE
Skådebanan Västra Götaland
STYRGRUPP
Pia Areblad VERKSAMHETSLEDARE
SKÅDEBANAN VÄSTRA GÖTALAND
Simon Roos KONSTKONSULENT VÄSTRA GÖTALAND
Roger Sarjanen KOORDINATOR AIRIS
SKÅDEBANAN VÄSTRA GÖTALAND
REFERENSGRUPP
Elena Wallgren SVENSKT NÄRINGSLIV, GÖTEBORG
Thomas Gustavsson LO-DISTRIKTET I VÄSTSVERIGE
Johan Ahlsell RIKSTEATERN VÄSTRA GÖTALAND
Staffan Albinsson VARA KONSERTHUS
Eva Persson DANSKONSULENT VÄSTRA GÖTALAND
Ewa-Lena Eriksson ARBETSFÖRMEDLINGEN KULTUR
VÄSTRA REGIONEN
DOKUMENTATION OCH FORSKNING
Magnus Haglund
KULTURSKRIBENT OCH FÖRFATTARE
Katja Lindqvist
FÖRETAGSEKONOMISKA INSTITUTIONEN,
STOCKHOLMS UNIVERSITET
Rolf Hallin
FOTOGRAF
MEDVERKANDE ARBETSPLATSER
OCH KONSTNÄRER
NovAseptic AB Nödinge
bildkonstnär Leif Skoog
Aspen Petroleum AB Hindås
dansare/koreograf Veera Suvalo Grimberg
Astra Zeneca R&D Mölndal
bildkonstnär Anna Persson
Volvo Technology AB Göteborg
ljudkonstnär Jesper Norda
Arbetslivsinstitutet Väst
bildkonstnär Gunilla Hansson
Vinninga Skola Lidköping
skådespelare Claudio Salgado
Kompetens och
arbetslivsförvaltningen Falköping
tonsättare Anna Eriksson
Bostadsbolaget AB Göteborg
dramatiker Petra Revenue
INNEHÅLL
Förändring i fokus 4
NOVASEPTIC / LEIF SKOOG
Att dansa med truckar 6
ASPEN PETROLEUM /
VEERA SUVALO GRIMBERG
När någonting dröjer sig kvar 8
ASTRA ZENECA / ANNA PERSSON
Billjud i förvandling 10
VOLVO TECHNOLOGY / JESPER NORDA
När städvagnarna krockar 12
BOSTADSBOLAGET, STÄDARNA /
PETRA REVENUE
Dialoger och
kreativa störningar 14
ARBETSLIVSINSTITUTET /
GUNILLA HANSSON
Mellan ordning och oreda 16
VINNINGA SKOLA, LIDKÖPING /
CLAUDIO SALGADO
Hör omgivningens ljud 18
FALKÖPINGS KOMPETENS- &
ARBETSLIVSFÖRVALTNING /
ANNA ERIKSSON
I skuggan av ett skeende 20
MAGNUS HAGLUND, KULTURSKRIBENT
Att göra det
främmande till sitt 24
KATJA LINDQVIST, FORSKARE,
STOCKHOLMS UNIVERSITET
3

– Det attraktiva med Airis var idén om en relation mellan konsten och
själva livet på företaget. De ingenjörer som arbetar här är tränade att tänka
nytt och innovativt, men hela tiden med ett resultat för ögonen. Här blev
det plötsligt möjligt att koncentrera sig på den kreativa processen, utan att
det fanns något bestämt mål, och det var just öppenheten som gjorde mig
intresserad.
NOVASEPTIC / LEIF SKOOG
Förändring i fokus
I DET LILLA samhället Nödinge, några mil norr om Göteborg, har NovAseptic
sitt huvudkontor. Ett innovativt kunskapsföretag i stark tillväxt som bland
annat tillverkar provtagningsutrustning för läkemedelsindustrin. På bara
några år har antalet anställda mer än fördubblats.
När Airisprojektet kom på tal var man redan inne i omfattande samtal
kring hur man skulle kunna behålla kvaliteterna i det lilla entreprenörsföretaget,
och samtidigt fortsätta att expandera. Konstnären Leif Skoogs
närvaro kom att bli en förlängning av dessa diskussioner.
Så här säger vdn Johan Westman om den roll som konsten kan spela i
ett företags omvandlingsprocesser:
Jag har inte styrt och
ställt så mycket utan mer
fungerat som ett bollblank
och en lyssnande person,
säger Leif Skoog om sitt
arbete på NovAseptic.
PÅ ETT TIDIGT STADIUM kläcktes idén om en film. Tillsammans med en
grupp av fyra anställda skulle Leif Skoog arbeta med tre av företagets ledord
– Communication, Commitment, Confidence – och skapa en film som
försöker fånga företagets själ. Själv beskriver Leif Skoog sitt arbete som en
social skulptur. Det som står i centrum är själva kommunikationen. Genom
intervjuer och samtal med olika anställda växer en berättelse fram om
företaget som organism. Den konceptuella konsten möter en målstyrd verklighet,
men gränsen mellan dem är inte så självklar.
– Jag har inte styrt och ställt så mycket, utan mer fungerat som ett bollplank
och en lyssnande person. Det är inte konstnären Leif Skoog som har
varit här i första hand, utan mer en vanlig kille. Många har varit oväntat
generösa och intresserade av vad som skall komma ut av det hela.
– Förändring är normaltillståndet här, säger Lena Fredriksson som ingått
i filmgruppen. Det är ständigt nya produkter, nya kollegor och nya arbetsuppgifter.
En del var nog skeptiska när Leif gick ut med frågorna, men
han är samtidigt så resultatinriktad och praktisk i sitt sätt att arbeta att
det har fungerat bra. Han har också betonat att det rör sig om en process
där vi bidrar med det viktiga. Det har legat på oss vad vi velat få ut av det.
– LEIF VAR DUKTIG PÅ att coacha oss, både under intervjuerna och i själva
klipparbetet med filmen, säger Thomas Claesson, försäljningschef. Han
fick oss att tänka i nya banor, inte minst i de ögonblick där vi upplevde att
vi kört fast. Men jag är tveksam till om det har haft så mycket med konst
att göra. För mig är konsten fortfarande något som har mer med bestående
värden att göra.
Leif Skoog refererar till 1500-talsförfattaren Montaignes essä »Om våra
handlingars obeständighet« som något av ett rättesnöre för sitt arbete på
NovAseptic. »Varför skaffa färger åt en man som inte vet vad han ska måla?
Ingen gör upp en bestämd plan för sitt liv, vi tänker över det bara bit för
bit«, skriver Montaigne. Alltså: att vara öppen för det oväntade, att låta
konsten finnas mitt i det vardagsfragmentariska.
– Jag tror att filmarbetet har väckt frågor som inte skulle ha dykt upp annars,
säger Leif Skoog. Det gäller till exempel kommunikationen mellan de
olika avdelningarna, och hur företaget skall utvecklas när det blir större.
Projektet handlar mycket om språk och plats, men det gör min konst över
huvud taget.
4 5

ASPEN PETROLEUM / VEERA SUVALO GRIMBERG
Att dansa med truckar
EN DANSARE PÅ ETT FÖRETAG SOM tillverkar miljövänlig bensin? Nog
låter det som ett möte mellan två diametralt skilda verkligheter. Men Karin
Lindblad, personalansvarig på Aspen Petroleum i Hindås, är full av beundran
inför det som dansaren Veera Suvalo Grimberg åstadkommit och bidragit
med under sin tid som Airiskonstnär.
– Det var spännande att få hit någon där man inte visste vad det skulle
bli. Svenskt näringsliv brukar poängtera behovet av att kunna hantera det
oförutsägbara och här tror jag att konsten har en uppgift att fylla. Veera
har inte bara brutit rutinerna utan också fått oss att se på vår egen verklighet
med nya ögon. Genom sitt sätt vara och göra oväntade saker har hon
skapat ett mer tillåtande klimat.
– Det kändes viktigt att behandla alla med värdighet, säger Veera Suvalo
Grimberg. Jag ville inte storma in på ett obehagligt sätt och absolut inte
göra narr av någon. Jag kände mig också som en ambassadör för dansen,
en av de mer eftersatta konstformerna och en okänd värld för de flesta. När
man kommer till en plats där allt är så organiserat som här är det viktigt
att vara så tydlig som möjligt och verkligen informera om vad man håller
på med. Och efterhand har respekten kommit, den ömsesidiga förståelsen.
DET ÄR MÅNGA OLIKA SAKER som hon har hunnit med under sin tid vid
Aspen. Veera Suvalo Grimberg har gjort mängder av dansfrämträdanden
– på fredagsfikat, under den årliga julfesten, på Båtmässan, vid invigningen
av en ny lagerlokal. Hon har visat en film om dansares arbetsvillkor
och tagit med de anställda på olika dansföreställningar, bland annat på
Göteborgsoperan. Och hon har gjort en film om livet på Aspen, Bulk, tillsammans
med filmaren Kia Nordqvist.
Rune Carlsson, som arbetar med utlastning på lagret, berättar om sin
egen och arbetskamraternas förundran när Veera berättade att hon ville
spela in en sekvens när de kör med truckarna.
– Vi var fyra truckförare som alla höll på med att lasta av, samtidigt
som Veera stod på lastkajen. Plötsligt utbrast hon: »Titta, de dansar med
truckarna, vilket teamwork!«. För oss var de ju bara arbetsredskap, men
hon såg någonting som hade mer med abstrakta rörelser att göra. Hon är
en glad och spontan människa, och hon har satt igång diskussioner på fikarasterna,
till exempel efter sin diskborstdans. Ingen hade sett någonting
liknande.
Många blev förvånade när
de såg alla fantastiska rytmer
som uppstår under arbetet,
berättar Veera Suvalo
Grimberg om de anställdas
reaktioner när de fick se filmen
Bulk som visar livet på
Aspen Petroleum från ett
mer oväntat perspektiv.
– MÅNGA VAR NOG ÖVERRASKADE av filmen, säger Veera. De hade inte
tänkt sig att det skulle se så vackert ut när burkar glider förbi och byter
färg och blev verkligen förvånade när de såg alla fantastiska rytmer som
uppstår under arbetet. Men också för mig har livet här blivit så mycket
större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det jag har lärt mig är
att allt är möjligt, bara man behandlar människor med respekt och lyssnar
på varandra.
– Syftet var just att det skulle stimulera tänkandet, säger Karin Lindblad.
Genom sin närvaro har Veera visat vad det betyder att vara modig och
stå upp för sina egna idéer och infall. Men så har också vårt engagemang
fungerat. Vi vågade testa något som inte var tryggt och säkert, och det har
gett oss enormt mycket tillbaka, även imagemässigt. Häromdagen fick vi ett
mail från en privatperson som skrev »Ni är ju för roliga som har en dansare
på företaget«.
6 7

ASTRA ZENECA / ANNA PERSSON
När någonting dröjer
sig kvar
JAN PETER IDSTRÖM, chef för den kliniska forskningen på Astra Zenecas
anläggning i Mölndal, nämner kreativitetsträning som en viktig anledning
till engagemanget i Airisprojektet. Inte så att de anställda forskarna på
företaget inte skulle vara kreativa. Men konstnären Anna Perssons närvaro
kom att sammanfalla med en serie omställningar och utmaningar, bland
annat flytt till en helt ny byggnad i sex våningsplan där de 700 på just
denna enhet inom Astra Zeneca övergår till att arbeta i öppna kontorslandskap.
Det har i hög grad påverkat utfallet av Anna Perssons verksamhet och
Jan Peter Idström är översvallande inför vad hon har åstadkommit.
– Diskussionerna med Anna har varit som mentala pingpongmatcher.
Man kan inte annat än imponeras av hennes energi och utstrålning. Men
en viktig dimension är också mötet mellan konst och forskning. Det är
nästan aldrig de korrekta lösningarna, som följer normerna, som generar
verkliga innovationer. Utan att man vågar göra tvärtom mot det förväntade.
Och där har hennes närvaro varit en verklig inspiration.
Anna Persson har bland annat arbetat med föreläsningar där hon berättar
om sitt eget konstnärskap och hur hon uppfattar konsten som tankearena.
Men hon har också på ett mer konkret plan låtit konsten gripa in i
den nya kontorsbyggnaden.
Utifrån sex kodord för de olika våningsplanen i den nya forskningsbyggnaden
– kreativitet, kommunikation, arbetsglädje, öppenhet, kunskapsöverföring,
gruppdynamik – har de som vill frivilligt fått anmäla sig till att
gestalta de olika orden. Intresset var oväntat stort och närmare tio procent
anmälde sig. Anna Persson regisserade och fotograferade gestaltningarna,
som skedde bakom en belyst skärm, och lät sedan överföra siluetterna på
bläserat glas. Nu hänger de svartvita skuggbilderna i det nya huset, en per
våningsplan, samt en serie med porträtt i tydliga färger i källarplanet,
utanför de gemensamma konferenslokalerna.
– Jag uppfattar bilderna litet grann som fördröjda skuggor, säger Anna
Persson när vi vandrar omkring i det nyinvigda huset. Jag valde medvetet
ett ganska fragilt material. I stället för skrikiga bilder ville jag att de skulle
flyta in i omgivningen. För mig berättar de om hur det privata förhåller sig
till det officiella, det handlar om delaktighet men också om hur någonting
dröjer sig kvar, som inte är riktigt färdigt.
Det var viktigt att ge Anna
det nödvändiga svängrummet,
det vill säga fullständig
frihet att utforma det
just som hon ville, säger
Mikael Werner om Anna
Perssons arbete med en
serie siluettbilder där de
anställda på Astra Zeneca
gestaltar företagets ledord.
– DET VAR OTROLIGT KUL att vara med om fotograferingarna. Det var
längesedan jag skrattade så mycket och alla som var med verkade uppfatta
det på samma sätt. Orden kan ju i sig låta litet fåniga och klyschiga, men
för mig som konstnär visar det att man kan göra något intressant utifrån
vilken idé som helst. Det har i hög grad handlat om att etablera förtroende
och skapa en verklig dialog. Projektet har tvingat mig att bli tydligare.
– Tanken att det skulle bilda ett fysiskt avtryck som sedan finns kvar
långt efteråt var en de aspekter som gjorde mig intresserad, säger Helen
Lundblad som var med och gestaltade orden och som arbetar som clinical
data manager. Här fick man en chans att göra något roligt tillsammans på
arbetstid, men utan den vanliga prestationshetsen. Att det blev ett resultat,
och ett så bra resultat av det lekfulla gjorde det inte mindre intressant.
Projektet har gett oss värdefulla inblickar i ett konstnärligt tänkande som
kan vara viktigt för det vi vanligtvis sysslar med.
– Problemlösningar, det är vad det handlar om, säger Anna Persson.
8 9

VOLVO TECHNOLOGY / JESPER NORDA
Billjud i förvandling
LÅT OSS SÄGA ATT spänningarna mellan det synliga och det osynliga, mellan
det som sker och det som skulle kunna ske, hör till det som skapar de
verkliga utmaningarna i Airisprojektet. Då är ljudkonstnären Jesper Nordas
arbete på Volvo Technology något av ett mönsterexempel.
Det handlar om specifika erfarenheter, i det här fallet kunskaper om hur
olika rumsuppfattningar påverkar ljudskapandet. Tillsammans med ett antal
beteendevetare och tekniker har Jesper Norda varit med om att utveckla
nya varningsljud, det vill säga ljud som talar om för föraren att det gäller
att skärpa uppmärksamheten. Konsten rätt in i produktionskedjan med
andra ord.
– Jag blev förvånad över hur lätt det var att smälta in på avdelningen och
hur lika vi tänkte, säger Jesper Norda. Jag hade nog en föreställning om att
deras synsätt skulle vara mer tekniskt baserat och bygga mer på olika simuleringsverktyg.
Men det var mer konceptuellt och låg närmare mitt eget sätt
arbeta.
Detta är en viktig aspekt av hans verksamhet på Volvo Technology: i kreativ
bemärkelse var han likställd med de andra medarbetarna. Alla bidrog
med något väsentligt för forskningsarbetets utveckling, alla var i någon
mening experter.
Ryktet har också spridit sig inom företaget att vi arbetar tillsammans med
en ljudkonstnär, vilket har skapat en positiv förväntan. Jespers sätt att arbeta
har fått oss att tänka på ett nytt sätt, som mer har med rummet som
helhet att göra.
– SOM KONSTNÄR FÖRVÄNTAS man rikta sig till så många som möjligt, säger
Jesper Norda. Det har jag struntat i här, och styrkan i Airisprojektet är
att det har handlat så mycket om den konstnärliga kärnan. Kopplingarna
mellan öga, öra och perception leder automatiskt till mer konceptuella förhållningssätt.
I själva forskningssituationen ägnar vi oss åt simuleringar
som kräver någon sorts formulering och förklaring. För mig har det varit
enormt stimulerande att vara här. Men det bekräftar också min uppfattning
om att konstnärliga förhållningssätt behövs i flera delar av samhället.
Att man är seriös som konstnär behöver inte betyda att man är onyttig.
– LJUDDESIGN ÄR ETT OMRÅDE i stark expansion. Det är inte alldeles lätt
att dra en gränslinje mellan produktdesign och mer konstnärliga infallsvinklar,
men det har ändå varit viktigt att markera att det är som konstnär
jag har engagerat mig i processen. En viktig förklaring till att samarbetet
fungerat så väl kan vara just att de konceptuella ingångarna förändrar
själva uppfattningen om hur man arbetar med testmaterialet. I stället för
att enbart titta på mätresultaten och diagramen har jag kunnat visa hur
sammansatta de olika ljuden är och vad rumsperspektivet betyder för den
känslomässiga upplevelsen. I grunden tror jag att det handlar om en ny syn
på komplexitet och där ligger jag som ljudkonstnär och beteendevetarna
inte så långt ifrån varandra.
– Ordet konstnär är ganska laddat i industrivärlden. Många uppfattar
nog konsten som synonym med något diffust och onyttigt, säger Bodil
Karlsson som arbetat tillsammans med Jesper och vars titel på avdelningen
är area manager user impression and satisfaction.
– Men Jespers kunskaper och förmåga att kommunicera visade sig vara
oerhört nyttiga för oss, just därför att han, i sin egenskap av ljudkonstnär,
har en annorlunda erfarenhet av att arbeta estetiskt med ljudproduktion.
Det faktum att det gått
så lätt för mig att smälta
in tolkar jag som att det
behövs ett konstnärligt
förhållningssätt i flera
delar av samhället, sammanfattar
ljudkonstnären
Jesper Norda sin tid på
Volvo Technology där han
bland annat arbetat med
varningsljud i förarmiljön.
10 11

BOSTADSBOLAGET, STÄDARNA / PETRA REVENUE
När städvagnarna
krockar
själva hamna i centrum. Syftet var just att synliggöra människorna bakom
städvagnen och att göra det med en känsla av värdighet.
Tillsammans med städarna har hon skapat en föreställning som både är
en pjäs och en modevisning. En av städarna, Roxana Pic, visade sig också
vara kläddesigner, och har sytt upp individuella kläder till var och en, vissa
av dem extravaganta och medvetet överdrivna, andra mer traditionellt
snygga i sin stil. En kreativitet som lever sitt eget liv, vid sidan av städersketillvaron,
men som här kunde blomma ut och hitta ett nytt sammanhang.
Petra har också arbetat med en film om städerskornas vardag.
– VID FÖRSTA MÖTET med Bostadsbolagets ledning var alla så positiva, säger
Petra Revenue som har arbetat med städarna på Bostadsbolaget.
– Så var det dags för gruppledarna. De var helt anti och sa inte ett ord.
Ni får tänka efter själva, sa jag. Vill ni göra det här? Nej, sa de, vi har inte
tid. Men sedan ändrade de sig.
Petra Revenue säger att ändringen kom när de förstod att hon inte var
ledningens flicka, utan att drivkraften handlade om att låta städarna
Konst är att hålla upp en
spegel så att betraktaren
kan se sig själv och verkligheten
på ett nytt sätt,
med en viss vridning av
perspektiven, säger regissören
Petra Revenue om
den teaterföreställning
som hon arbetat fram tillsammans
med städarna
på Bostadsbolaget.
– PETRA HAR VARIT lätt att arbeta med, säger Liljana Stojic som är gruppledare
i Västra Järnbrott/Tynnered. Hon är rakt på sak, men har också gett
oss en chans och låtit våra idéer styra. Jag hittade gamla städkläder och
så växte idén fram att vi skulle visa hur städmodet har förändrats från
1950-talet fram till nu. Men det har också hänt något viktigt med oss som
personer under arbetet med föreställningen. Som Arja, som annars är så
tyst och försiktig. Hon visade sig vara en riktig teatertalang och har gett
100 procent av sig själv. Hon har verkligen tagit ett steg framåt och vunnit i
respekt.
Parallellt med Airisprojektet har Petra Revenue skrivit på en egen pjäs
med titeln Respekt som handlar om en kulturkritiker som möter en städerska.
Hon tycker att det stundtals har varit svårt att veta vad som varit personalvård
och vad som varit konst, och att det varit nödvändigt för henne
att jäms med föreställningsarbetet också skriva något utifrån helt egna
premisser.
– Respekt har blivit min mest politiska pjäs hittills. Den handlar om
egennytta i förhållande till allmännytta. Jag hade aldrig tänkt så konkret
på de frågorna förrän jag blev involverad i Airisprojektet.
– Men hade jag bara skrivit Respekt hade det känts som om jag bestulit
städerskorna på deras verklighet. Jag gick in i projektet med dubbla känslor,
det var otydligt för vem det var till för. Men efterhand kändes det som
om vi verkligen åstadkom något tillsammans. Jag är väldigt nöjd, både personligen
och för gruppen.
Någon månad efter föreställningen träffas några av de medverkande
städarna i den gemensamma lokalen i Västra Järnbrott. De berättar om hur
roligt de hade tillsammans och beskriver arbetet med ord som mod, dråplighet,
tempo och en enorm glädje. Många, många skratt, till exempel över
scenen där de tre städarna från Somalia, Bosnien och Finland krockar med
sina vagnar och börjar skälla ut varandra, på sina respektive språk.
– Det var fantastiskt att se och höra Arja agera, säger Lena Skruf. Hon
sa precis vad som föll henne in. När jag hade min gympa i föreställningen,
kom hennes replik som en blixt: »Kärring, ställ dig på din plats, jag är faktiskt
yngre än dig.«
12 13

ARBETSLIVSINSTITUTET / GUNILLA HANSSON
Dialoger och kreativa
störningar
PÅ LINDHOLMEN, i det gamla varvsområdet vid Norra älvstranden, har
Arbetslivsinstitutet (ALI) sina lokaler. Ett tyst kontorslandskap där forskarna
sitter försjunkna framför sina datorer; tekniker, biologer, beteendevetare
och fysiologer. Inriktningen ligger framförallt på arbetsvillkor inom
industrin, men en stor del av verksamheten handlar också om spridning av
forskningsresultateten i form av seminarier och diskussioner med till exempel
företagshälsovård och skyddsombud.
– Det som gjorde oss intresserade av Airis var möjligheterna att ta in en
person som representerar kreativitet ur ett annat perspektiv än det vi är
vana vid, säger Marianne Törner, chef på ALI. Skulle det kunna hjälpa oss
att bli öppnare i vår verksamhet? Hälsoaspekten har inte varit så framträdande.
Airisengagemanget handlar mer om hur vi skall kunna bli bättre
yrkesmänniskor och lära oss att tänka på ett annorlunda vis.
– Jag gillar inte att komma in som en stormvind, »den kreative konstnären«,
säger Gunilla Hansson. Jag vill vara mer i bakgrunden, någon som
befinner sig i nära dialog. En naturlig plats att föra samtal visade sig vara
köket och fikarummet där alla passerar under någon del av dagen.
Gunilla Hansson har bland annat organiserat konstpauser på fredagseftermiddagarna
där hon presenterat olika samtida konstnärer, framförallt
sådana som verkat i offentliga miljöer och skapat någon form av kritisk
diskussion kring språket och vad som är konstens rum. Några av de namn
hon tagit upp är Mona Hatoum, Gordon Matta-Clark, Janet Cardiff, Richard
Long, Lars Vilks, Sophie Calle och Jenny Holzer. I början av veckan har hon
mailat ut texter och information, och efterhand, när alltfler samtal lagts
till varandra, har en sorts alternativ encyklopedi skapats kring idén om
konsten och det offentliga.
Under sin tid på Arbetslivsinstitutet
har bildkonstnären
Gunilla
Hansson bland annat
organiserat konstpauser
där hon berättat om olika
konstnärer som verkat i
offentliga miljöer. Som
här där hon talar om ljudkonstens
störningsljud
och kreativa möjligheter.
GUNILLA HANSSON HAR också organiserat olika workshops. De anställda
har ritat av varandra med vänster hand, och har skapat bilder med utgångspunkt
i idén om mellanrum. En workshop handlade om mötet mellan
arbetsplatsens ord och vad som händer när de kombineras med något känt
konstverk. Ord som signalinsamling, ekvationsmodulering, belastning och
exponeringsmetod kombinerades med bilder av bland andra Giotto, Carl
Fredrik Hill och Anna Ancher. Utifrån detta skulle de anställda i grupper
om två personer skapa egna verk, men i stället för pensel, färg och duk fick
de använda »lägre« material som pinnar, tvättsvamp och ståltråd.
– Det var jätteroligt, säger Kim Kähäri som är forskarassistent på ALI. Ett
av våra ord var belastning. Vi högg ståltråden med en gång och gjorde om
en madonnabild av Bellini utifrån könsperspektiv. Vi har mycket kreativitet
inom oss, men får inte riktigt utlopp för den i vårt analytiska arbete. Gunilla
har också fått oss att diskutera vad som är konst. Många har insett att en
konstnärs kompetens är betydligt bredare än man tidigare vetat om.
Så vad skulle hända om konsten fick en mer permanent plats i forskarvärlden?
– Den stora stötestenen tror jag är frågan om tid, säger Gunilla Hansson.
Som konstnär arbetar jag med så långsamma processer, och tid i den bemärkelsen
finns det inte riktigt plats för. Samtidigt har projektet visat att
de som arbetar här har ett behov av att bli störda då och då, och kanske är
det där som konsten skall komma in, som kreativa störningar.
14 15

VINNINGA SKOLA, LIDKÖPING / CLAUDIO SALGADO
Mellan ordning och oreda
CLAUDIO SALGADO ÄR SKÅDESPELARE, uppväxt i Chile, utbildad på
teaterskola i Moskva, och under det senaste decenniet verksam inom
både teater och film, bland annat på Folkteatern i Göteborg. Men hans
tid som Airiskonstnär på låg- och mellanstadieskolan i Vinninga, strax
utanför Lidköping, kom att bli något av ett ifrågasättande också av hans
egen teateridentitet. Var börjar det spelade och vem är det som regisserar
verkligheten?
Under den inledande observationsfasen satt Claudio Salgado som ett
slags spion i lärarrummet och antecknade i sin arbetsbok – utan att tala
om varför han var där eller vad han hade för avsikter med sin närvaro. Det
gjorde många nervösa, och det uppstod en spänning i rummet som han
själv tyckte var konstnärligt intressant: vad händer med skolans hierarkier
när en sådan osäkerhet tar sig in?
Efterhand bestämdes det att han skulle göra en film om lärarrollen och
att Airisprojektet skulle ge plats för en diskussion om vad man egentligen
vill och menar med sin roll som pedagog. Här vidtog dock en annan form av
otydlighet. Ingen visste riktigt hur filmarbetet skulle organiseras så att det
ledde tillbaka till en mer allmän diskussion; varför och för vem var Claudio
egentligen där?
– Jag tycker fortfarande att det är nödvändigt för skolan att öppna sig
för världen utanför och att delta i en vidare samhälls- och kulturdebatt,
säger Arne Brännström, rektor på Vinningaskolan. Men för att det skall
fungera krävs det mer struktur och mer ordning och reda än vad Claudio
lyckades få till. Nu utlovades det aldrig något färdigt resultat och kanske
måste man ha en förståelse för att projektet som sådant medför viss
oklarhet. Men man kan samtidigt inte blunda för att skolans värld i sig är
resultatinriktad och beroende av att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. För
de flesta har nog Claudio varit ett stort frågetecken.
Två världar i kollision med varandra, olika förväntningar och olika
språk. Men det är inte alla som har upplevt Claudios närvaro som otydlig.
För musikläraren Helene Jälevik blev samtalen med Claudio ett uttryck för
en strävan efter allvar.
– DET HAR VARIT JÄTTESPÄNNANDE att möta Claudio. Det har fått mig
att bli friare i tanken, också i förhållande till barnen. Men kanske har skolvärlden
extra svårt att ta emot den öppenhet som är en av konstens förutsättningar.
För mig har det varit en utmaning att inte veta var diskussionerna
skall hamna. Frågan »Vad är en lärare?« berör ju så mycket mer än
Det har varit jättespännande
att möta Claudio.
Det har fått mig att bli friare
i tanken, säger musikläraren
Helene Jälevik om
skådespelaren och regissören
Claudio Salgados
närvaro på Vinningaskolan.
bara den konkreta situationen i klassrummet. Mötet har varit viktigare än
själva resultatet, och det har gett mig en styrka.
– Jag tycker också att det är bra att en konstnär har kommit in, säger
Rolf Andersson som är resurslärare och bibliotekarie. Vissa av oss har gått
här i 30 år och bestämt oss för hur saker och ting skall vara. Och så kommer
det in någon som ställer till det för oss. Samtidigt menar jag att projektet
borde ha varit mer definierat vad det skall leda till, och hade nog gärna
sett att det hade varit ett mer renodlat konstprojekt.
– Men jag har inte varit på Vinningaskolan för att inplantera något slags
konstintresse i största allmänhet, säger Claudio Salgado. För mig har det
handlat om en personlig diskussion kring frihet och vad det betyder att
välja en viss form att uttrycka sig i. Jag tror inte att man kan skapa intresse
för konst, det måste komma inifrån. Som Helene uttryckte det en gång: där
andra ser kaos och oreda, ser en konstnär det som en inspirationskälla.
16 17

FALKÖPINGS KOMPETENS-
& ARBETSLIVSFÖRVALTNING / ANNA ERIKSSON
Hör omgivningens ljud
Jag tror inte på missionerande.
I stället skall
konsten finnas där att
söka upp för dem som
känner ett trängande behov
av den, menar tonsättaren
Anna Eriksson
som bland annat låtit
personalen sjunga i kör.
TONSÄTTAREN ANNA ERIKSSON har under många år intresserat sig för
brytningen mellan traditionella instrument och vardagsföremål. Ett av
hennes stycken har sättningen leksaksrobot och akustisk gitarr. Ett annat
börjar med att en slagverksmusiker knycklar ihop en aluminiumburk.
När hon kom som Airiskonstnär till Falköpings Kompetens- och Arbetslivsförvaltning
ville hon arbeta ganska handfast och hitta en konkret relation
mellan sina idéer och det personalen kände behov av, eller snarare
en avsaknad av. Skulle konsten kunna fylla ett tomrum? Hon visste att förvaltningen
var mitt uppe i en förändringsprocess, där olika enheter slagits
samman och att det fanns en oro och osäkerhet hos personalen.
– Många ville sjunga i kör och det fanns önskemål om något slags musikhistorisk
orientering, där jag också kunde berätta om min egen musik, säger
Anna Eriksson. Sedan har vi inrett ett vilorum och jag har också gjort
en konsert på förvaltningens avslutningskonferens där jag framträdde tillsammans
med en av de anställda som visade sig vara en duktig sångerska.
Det har varit spännande, men tämligen omgående kändes det som om jag
gled in i en musikpedagogisk roll, som om jag vore där snarare som musiklärare
än som tonsättare. Jag var ganska snabb med att föreslå saker som
jag ville ha respons på.
Till det mest lyckade, enligt Anna Eriksson, hörde föredragen om samtida
musik, där hon bland annat tog hjälp av flöjtisten Ann Elkjär Hansen.
Tillsammans kommer de, efter Airisprojektet, att utveckla idén och fortsätta
med föredrag på olika företag där de blandar tal och musikaliska framföranden.
– Att någon säger att han eller hon har börjat lyssna på omgivningens
ljud på ett annat sätt efter mina föreläsningar gör mig minst lika glad som
när professor den eller den klappar mig på huvudet. Det som intresserar
mig är något slags förankring i en vardag, jag är inte konstnären som kommer
i slängkappa och röker cigarett med munstycke, utan vill arbeta mer
lågmält. Jag tror över huvud taget inte på missionerande.
MEN VAD HAR DÅ HÄNT med personalen i Falköping? Christina Wallin,
som arbetar som språklärare, berättar att ett av körstyckena, Det är en ros
utsprungen sjungen i olika tempon, har fått henne att lägga upp sin undervisning
på ett annorlunda vis.
– Jag kände att det gick att återanvända och ta in kanontekniken i undervisningen
som ett sätt att lyssna på olika dialekter. Det som Anna har
hållit på med har blivit som en påminnelse om hur mycket som finns gömt
i ens egen verklighet och det har också skapat en större tolerans för främmande
uttryck. Jag hade aldrig tänkt på det förut, att man kan göra musik
med hjälp av talande växter eller leksaksrobotar.
– För mig har Anna levt upp till mina förväntningar om konstnären som
en engagerad och passionerad person som har en förmåga att nyttja det
material hon har till hands, säger Ulrika Isaksson som arbetar inom administrationen,
och hör till dem som verkligen blommat ut under körsången.
– Jag hade aldrig sjungit i kör förut, men har däremot sjungit mycket för
mig själv. Anna har utmanat oss, men också visat på den glädje och spontanitet
som finns i gruppen. För mig som sitter på kontor med massa papper
och gem var det en enorm befrielse varje gång vi träffades för att sjunga. Så
visst har hon fyllt ett behov.
18 19

AIRIS OCH DET UTVIDGADE FÄLTET:
I skuggan av
ett skeende
DET FINNS NÅGOT OVÄNTAT i Airisprojektet som gör mötena mellan konstnärer
och arbetsplatser laddade och fulla av experimentella betydelser. Ett
kulturellt kapital omvandlas och får nya förtecken. Något som var avgränsat
tycks få en mer öppen och obestämbar karaktär.
En snabb titt på projektets förutsättningar kan visserligen ge intrycket
att det rör sig om en arbetsmarknadsåtgärd i traditionellt välvillig anda.
Genom konstnärers närvaro på olika arbetsplatser skall kulturen göras
mer tillgänglig för allmänheten. Konsten på transport ut till medborgarna i
något slags uppfostringssyfte. Demokratiska spridningseffekter.
Men det finns ett allvar i dessa satsningar och det allvaret går utanför
och bortom de kulturpolitiskt motiverade syftena. Strävan efter att hitta
nya former att verka i, viljan att skapa nya kommunikativa punkter som får
de olika verkligheterna att sammanfalla, skapar förskjutningar vad gäller
såväl arbetsmarknadens som konstens gränslinjer. Och det sker verkligen
något i de åtta projekt som ingår i denna fas två av Airis, samtidigt som de
olika mötena mellan konstnärer och arbetsplatser skiljer sig radikalt åt.
Två av projektets konstnärer, Leif Skoog (NovAseptic) och Jesper Norda
(Volvo Technology), talar båda utifrån idén om konsten och det utvidgade
fältet. När den amerikanska konstteoretikern Rosalind Krauss myntade
detta begrepp i en inflytelserik essä i slutet av 1970-talet (»Sculpture in
the Expanded Field«, tryckt i tidskriften October 1979), syftade hon på en
serie platsspecifika konstnärer som efterhand suddat ut gränserna mellan
skulptur, arkitektur och landskap. Men därefter har det kommit att innefatta
allehanda försök att låta samtidskonsten uppgå i olika molekylära
föreningar, alternativt brytas mot och kollidera med kontrasterande företeelser,
långt utanför den traditionella konstvärlden. Det kan gälla politiska
aktioner, men också möten med reklamens budskap och finansvärldens
strategier.
Leif Skoog och Jesper Norda säger båda att de är intresserade av att
använda konstnärsidentiteten för att skapa någonting nytt i mötet med
företagsvärlden. Leif Skoog: »För mig har Airisprojektet gett värdefulla
inblickar i ett företags inre liv. Jag har fått en bild av hur själva organisationen
fungerar och skulle gärna tala mer med vdn Johan Westman om lekfullheten
som drivkraft i det sätt som han driver sitt företag. I princip har
jag arbetat på samma sätt som i mina tidigare installationer och performanceprojekt,
det vill säga ganska platsspecifikt. Tiden har dock varit en
bristvara. Det var inte riktigt möjligt att utveckla mötet mellan konsten och
arbetsplatsen på det genomgripande sätt som jag skulle vilja. Men själva
metoden att vara någons redskap har jag ingenting emot.«
Jesper Norda: »Jag har inga problem med att vara i en företagssituation,
samtidigt som jag i viss mening struntar i den. Det är själva forskningssituationen
som intresserar mig, inte det faktum att det är just Volvo jag befinner
mig på. Alltfler konstnärer står på flera ben och arbetar med flera olika
saker, och när man hamnar på ett företag handlar det om en samarbetssituation,
precis som när man driver en klubb eller galleri. Det faktum att
det gått så lätt för mig att smälta in tolkar jag som att det behövs ett konstnärligt
förhållningssätt i flera delar av samhället.«
Nej, allt är inte enkelt. Mötet mellan konst och arbetsliv sker under specifika
omständigheter, och en viktig slutsats av de Airisprojekt som hittills
ägt rum är att de är tämligen ojämförbara. Varje plats är sitt eget språk, sin
egen konstellation av människor. Det finns ingen formel för hur samarbetena
blir lyckade, men det som förenar de olika experimenten är ett allvar
i ansatsen och en vilja att verkligen utforska något nytt. Att ge sig in i företagsvärlden
behöver inte nödvändigtvis betyda att man kompromissar med
sitt konstnärskap. Det kan tvärtom innebära att man utvecklar sina arbetsmetoder,
sina känselspröt, kanske även förbindelsen mellan kommunikation
och kritiskt tänkande.
Är Airisprojektet ett uttryck för den relationella estetik som under det
senaste decenniet blivit en dominerande tendens inom samtidskonsten?
Det beror förstås på vad man lägger in i begreppet konst. Men är processen
det viktiga, det språkspel som utspelas när de olika världarna kolliderar,
bör Airis rimligtvis höra hemma i en diskussion som rör konstens utvidgade
fält. Det viktiga är inte de verk som eventuellt skapas genom konstnärernas
närvaro, utan de förvandlingar av verkligheten som äger rum. Förskjutningar
i det vardagliga, samtal som formulerar villkoren för arbetet på
ett litet annorlunda vis, som visar på alternativa kommunikationsvägar.
EN AV DE INTRESSANTASTE ASPEKTERNA av Airisprojektet gäller mötet
mellan konst och forskning. Om konstnärerna sitter inne med avgörande
kunskaper om hur spännande idéer föds och tar form, kan det också öppna
för viktiga genombrott när dessa kunskaper kommer i närkontakt med själva
forskningssituationen. Ett tydligt exempel är Jesper Nordas Airisverksamhet
på Volvo Technology. Det har delvis sin grund i hans identitet som ljudkonstnär
och i det faktum att hans kunskaper om ljud och rum visade sig vara
något av den saknade pusselbiten i forskningsarbetet. Infiltration på mikronivån,
undersökningar av ett faktamaterial där själva precisionen möjliggör
det nödvändiga perspektivbytet, från en konceptuell värld över i en annan.
20 21

Plötsligt blir det tydligt varför det kulturella kapitalet kan ha betydelse
för arbetslivet, i vissa fall avgörande betydelse: här gömmer sig kunskaper
om hur brytningarna mellan ordning och oordning kan skapa nya verklighetsfält
och nya tankebanor. Men här måste man nog också fråga sig, speciellt
på sikt: säljer sig konstnärerna för billigt? Är företagen beredda att
betala vad kunskapen är värd?
Och vad menar man med sitt engagemang, är det förgyllning man är ute
efter eller kreativ oro? Som regissören Petra Revenue uttrycker det finns det
en nyttoaspekt som gör Airis en smula problematiskt som projekt. Konstens
nytta går ju inte att mäta eller redovisa, och ändå uppstår lätt ett sådant
krav: konsten måste vara nyttig för samhället och medborgarna, annars
förlorar den en del av sin legitimitet. Men hon är också mån om att betona
värdet av att som konstnär kastas mellan olika miljöer, och att till exempel
ta kommunikationen med städerskorna på Bostadsbolaget på största allvar.
Airis har i den meningen tvingat henne att tänka i nya banor och ifrågasätta
en hel del av de egna utgångspunkterna för skapandet. »Konst är att
hålla upp en spegel så att betraktaren kan se sig själv och verkligheten på
ett nytt sätt, med en viss vridning av perspektiven.«
FÖRSKJUTNINGARNA KAN TA sig olika uttryck. Som Anna Perssons siluettbilder,
som hänger på de sex olika våningsplanen i Astra Zenecas nybyggda
klinikhus, alldeles intill motorvägen, i Mölndals industriområde. De dekorativa
bilderna berättar om ett före och ett efter själva Airisprojektet. De visar
skuggorna av ett skeende och får betraktaren att fundera över platsens
tidslagringar. Vad är nytt och vad är gammalt? Vems drömkänsla är det som
ger sig till känna i de på en gång lågmälda och teatraliska bilderna?
När man går runt i det Gert Windgårdh-designade huset, med sina
öppna konstorslandskap och Piranesiliknande trapphuskonstruktioner,
märker man snart att själva materialet, blästrade glasskivor, får bilderna
att se helt annorlunda ut, beroende på var i rummet man står. En rörlighet
tar sig in samtidigt som de olika rummen förbinds med varandra genom
ljusets skiktningar och skuggornas närvaro.
Mikael Werner, som arbetat på chefsnivå med Airisprojektet tillsammans
med Jan-Peter Idström på Astra Zeneca, betonar kommunikationens
betydelse och att det verkligen funnits ett intresse från båda parter att
skapa någonting nytt och oväntat. »Det var dialogen med Anna som födde
projektet, och därför blev det också viktigt att hon fick det nödvändiga
svängrummet, det vill säga fullständig frihet att utforma det just som hon
ville. Vi är förstås nöjda med resultatet, men också med hur hennes närvaro
har stimulerat öppenhet och kreativitet på företaget. Det har satt igång
något som i viss mening saknar slutpunkt, där det för vår del nu handlar
om att förvalta energierna.«
Men är det inte bara naivt att tro att konsten skulle kunna förändra
något på arbetsmarknaden, ja ens förskjuta styrkeförhållandena det allra
minsta? Kanske ligger poängen någon helt annanstans, i det vardagliga
mötet mellan två sektorer av samhället som annars sällan har någon kontakt
med varandra? Är det tron på kommunikationen och själva lyssnandet
som är projektets nyckel, snarare än de högtflygande målen om ett demokratiskt
gränsöverskridande?
Magnus Haglund
kulturskribent och författare
22 23

Att göra det
främmande till sitt
STIMULANS TILL NYTÄNKANDE
HUR HAR ARBETSPLATSERNA UTVECKLATS GENOM AIRIS?
För de anställda har Airis främst varit ett lustfyllt avbrott i deras arbetsvardag,
med energigivande, stimulerande och utmanande möten med
konst och eget skapande. För cheferna har projektet varit en möjlighet att
inspirera de anställda och skapa en god arbetsmiljö. Projektet har också
fungerat som en övning i att tänka annorlunda. De anställda har fått en
fördjupad förståelse för konst och konstnärer, och på några arbetsplatser
har projektet bidragit till nya infallsvinklar på det egna arbetet.
HUR HAR KONSTNÄRERNA UTVECKLATS?
Konstnärerna har deltagit i projektet för att pröva något nytt och för att
utvecklas i sitt arbete. De har upptäckt ett annat sätt att förhålla sig och
möta publiken än de är vana vid. Detta har gett dem uppslag för såväl det
egna konstnärskapet som för nya samarbetsformer. Konstnärerna har
främst utgått från arbetsplatsens behov och önskemål då de utvecklat
sina projektförslag. Några av dem hade gärna haft större utrymme för eget
konstnärligt arbete.
REAKTIONER PÅ MÖTET MELLAN KONSTNÄR OCH ARBETSPLATS
Spänningen mellan konst och arbete är på gott och ont kärnan i Airis.
Cheferna på de medverkande arbetsplatserna ser konstnären som viktig
för utveckling av arbetsplatsen, genom att tydligt kontrastera mot personalens
arbetsvardag. För cheferna har Airis varit ett led i en långsiktig
utveckling av personalen och arbetsplatsen, och de är medvetna om att
konstprojekt kräver lång verkningstid. Att förankra projektet på alla nivåer i
organisationen under hela processen har därför visat sig viktigt för projektets
positiva resultat. Också den personliga kontakten mellan anställda och
konstnärer har varit avgörande. Medverkan i projektet har varit frivillig,
och ca tio procent av de anställda har aktivt deltagit.
UPPFYLLDES AIRIS-PROJEKTETS MÅL?
Det första syftet, att skapa nya gränssnitt mellan kulturliv och arbetsplatser,
uppfylls redan genom projektets utformning. Genom den långvariga
och återkommande kommunikationen mellan konstnär och arbetsplats i
projektet kan även det övergripande syftet med Airis sägas ha uppfyllts.
Om projektet bäddar för en fördjupad relation mellan de båda sfärerna i
ett större och längre perspektiv går inte att utifrån dessa erfarenheter förutsäga,
men väl att hoppas på. Projektet har också bidragit till att utveckla
arbetsplatsernas kreativa potential, det andra syftet, genom att erbjuda
utmanande och stimulerande avbrott från arbetsvardagen. Om det också
har medfört att arbetsplatsernas konkurrenskraft stärkts går dock inte att
svara på. För vissa anställda har projektet gett kreativa impulser i arbetet,
medan andra har haft ett mer personligt givande möte med konstnären.
Något som de i och för sig menar bidrar även till en bättre arbetsmiljö och
arbetsprestation.
Det tredje syftet, att bredda konstnärernas arbetsmarknad, är också
uppfyllt genom projektets genomförande. Projektet har visat på nya möjliga
arbetssätt för konstnärerna och gett impulser i det egna skapandet. Om
projektet leder till en breddad arbetsmarknad på längre sikt går inte att sia
om. Arbetsplatserna vill dock gärna fortsätta samarbetet med konstnärer,
och är intresserade av liknande samarbeten i framtiden.
Studiens resultat i helhet återfinns i forskningsrapporten om Airis som
färdigställs under 2004.
Katja Lindqvist
Forskare, Företagsekonomiska institutionen,
Stockholms universitet
24 25

MEDVERKANDE KONSTNÄRER
Anna Eriksson, tonsättare
Gunilla Hansson, bildkonstnär
Jesper Norda, ljudkonstnär
Anna Persson, bildkonstnär
AIRIS – ARTISTS IN RESIDENCE FAS II genomförs med stöd av Regional
utveckling/Näringslivs-sektionen, Statens Kulturråd/Kultur i arbetslivet,
Arbetsförmedlingen Kultur Västra regionen, Västra Götalandsregionens
kulturnämnd samt Stiftelsen Framtidens kultur
Petra Revenue, dramatiker
Claudio Salgado, skådespelare
SKÅDEBANAN SAMARBETAR med konsulenter inom bildkonst, dans,
musik och teater vilka har ett brett kontaktnät i Västra Götalandsregionen.
Konstnärens roll i projektet Airis är att agera som kreativ konsult. Konstnären
ger input i form av kvalitetsdiskussioner och därigenom skapas, tillsammans
med de anställda, ett eller flera arbetsplatsprojekt där hela eller
delar av arbetsplatsen görs delaktig i en process.
Vi erbjuder företag och arbetsplatser att samarbeta med en konstnär
under en period av tio månader totalt. Det kan vara en koreograf/dansare,
en tonsättare/musiker, en skådespelare eller en bildkonstnär. Under denna
period finns konstnären tillgänglig i snitt en arbetsdag per vecka. Konstnären
fungerar som en resurs, en inspirationskälla och otraditionell konsult.
Konstnären ser med nya ögon på verksamheten och de anställda. Till sin
hjälp har konstnären en regional kulturkonsulent och en av arbetsplatsen
utsedd kontaktperson.
26
Leif Skoog, bildkonstnär
Veera Suvalo Grimberg,
dansare/koreograf
KONTAKT OCH INTRESSEANMÄLAN:
airis@vg.skadebanan.org, www.vg.skadebanan.org/airis
eller telefon 031-60 82 18 (Pia Areblad),
031-60 82 19 (Roger Sarjanen)

» Det attraktiva med Airisprojektet var idén om en relation mellan
konsten och själva livet på företaget. De ingenjörer som arbetar här
är tränade att tänka nytt och innovativt, men hela tiden med ett
resultat för ögonen. Här blev det plötsligt möjligt att koncentrera sig
på den kreativa processen, utan att det fanns något bestämt mål,
och det var just öppenheten som gjorde mig intresserad.«
– Johan Westman, VD
NovAseptic AB
» En av de största tillgångar ett företag kan ha är beredskap att hantera
det oväntade. Så ovissheten om vem som skulle komma, vad
han eller hon skulle göra och vad det skulle leda till, var ett plus liksom
avsaknaden av krav på ett bestämt resultat. Vår konstnär Veera
har inte bara brutit rutinerna utan också fått oss att se på vår egen
verklighet med nya ögon. Genom sitt sätt att vara och göra oväntade
saker har hon skapat ett mer tillåtande klimat.«
– Karin Lindblad, Personalchef
Aspen Petroleum AB
AIRIS
Artists In Residence
ETT PROJEKT INITIERAT AV
Skådebanan Västra Götaland, Postgatan 2 A, 411 13 Göteborg.
Tel 031-60 82 10 Fax 031-711 64 00 www.vg.skadebanan.org