Möte med en författare "Annika Bryn"

MÖTE MED EN FÖRFATTARE av Iwan Morelius
Annika signerad min bok och vi lovade att hålla kontakt via e-post. Innan vi skildes åt visade det
sig faktiskt att vi hade gemensamma vänner i USA. Författarinnan Marcia Muller, gift med Bill
Pronzini, hade Annika träffat under sin tid i USA och blivit god vän med. Själv hade jag träffat de
båda i New York på några Edgar-utdelningar.
Den som är intresserad kan kolla in på Annikas webbsida: www.annikabryn.com eller hennes
blogg.
Annika är född i Stockholm, mamman svenska och pappan från Norge. Han flydde från Norge
under andra världskriget undan från nazisterna. Bodde 1945 i Abrahamsberg och senare på
Bondegatan på söder i Stockholm.
Du får en bok i din hand. Du läser den och det visar sig vara en bok som verkligen fascinerar dig.
Både ämnet och det sätt den är skriven på fångar ditt intresse och plötsligt slår det dig att du gärna
skulle vilja träffa författaren bakom namnet, träffa henne öga mot öga och få en pratstund kanske
både om boken och henne själv som författare och människa. Så var det för mig när jag läste
Annika Bryns senaste deckare MORDEN I BUTTLE (B Wahlströms förlag 2006).
Nu hade jag en halvtimme på mig varför jag satte
mig på en bänk nere vid Birger Jarlsgatan. Bilden
till höger visar vilken tur jag hade. K1:s ridande
högvakt efter avlösning. Inte dåligt.
När tiden var inne, som gammal officer ville jag
ju passa tiden noga, såg jag redan Annika utanför
Sture Katten, lätt igenkänd från fotot på omslaget
till sin senaste bok.
Vad och hur gör man? Jo, jag tog kontakt med B. Wahlströms, som
informerade mig om att det säkert skulle gå bra att få träffa Annika och
jag fick en e-mailadress. Skickade ett mail och fick svar där vi kom
överens om att en träff på stan någonstans skulle sitta bra. Annika
föreslog en plats jag aldrig varit på nämligen Sture-Katten, som ju ligger
helt nära Stureplan.
Jag var där i god tid och gjorde en snabb rekognosering på plats. Det
visade sig vara ett förtjusande gammalt café i två plan med dels en
uteservering på innegården, dels en inomhusservering i tre rum. En
idealisk plats för ett möte med en författare. Här kunde vi i lugn och ro
prata med varandra i avskildhet utan störande moment.
Prick 14 00 gick vi tillsammans in för att hitta en
bra plats antingen ute på gården eller inne i det
gamla 1700-talshuset på andra våningen. Vi valde
det senare alternativet och satte oss efter beställning av kaffe och gemensam favoritbakelse,
Princess, vid ett fönsterbord med öppet fönster. Det var nämligen mycket varmt denna molnfria
dag den 24 juli. Hela +32 grader visade termometern på vissa platser i vårt vackra Stockholm.

Annika visade sig vara en mycket trevlig kvinna med en härlig utstrålning och ett öppet ansikte och
med ögon som såg rakt in i en och med en humoristisk glimt bakom de pigga ögonen. Jag tyckte vi
fann varandra omedelbart och vårt samtal var mycket otvunget och flöt fint. Jag poängterade tidigt
att detta inte var någon direkt intervju utan mera att jag önskade få träffa kvinnan bakom namnet
och böckerna, för det fanns några tidigare deckare också med samma huvudperson, som råkade ha
samma namn som min kära hustru – Margareta. Bara en sån sak!
Kaffet kom in och bakelserna och vårt samtal kom igång ordentligt och en av de första frågorna
blev hur det kom sig att det blev just Buttle på Gotland som fick bli platsen för brottet. "En
renslump, sa Annika." Jag hade aldrig varit på Gotland och fick följa med vänner till en liten stuga
just i Buttle. På morgonen steg jag upp och det var alldeles tyst, och när jag gick runt vägkröken
bredde sig en underbar by ut sig med kyrka, häckar, träd och höns i vägkanten. Hit måste jag bara
förlägga en deckare tänkte jag. Och så blev det."
Boken handlar ju inledningsvis om att Margareta Davidsson i den förra boken har skadats svårt av
en kula från en brottsling. Hon behöver vila och beordras av sina chefer att ta semester. Det blir
Gotland och Buttle. Men redan på färjan från Nynäshamn kommer hennes polisinstinkter snabbt
fram när hon iakttar en ung kvinna som tycks vara intresserad av en viss långtradare på båtens
bildäck. Väl framme i Buttle snubblar hon över liket på en ung kvinna. Och sedan rullar en
spännande story upp med fina och väl tecknade personbeskrivning liksom miljödito. De senare kan
jag intyga som har bott på Gotland i hela 8 år under min ungdomstid samt med familj tillbringat
dryga 15 semestersomrar där.
Naturligtvis hade jag senaste boken med (för signering) och då kom vi osökt in på omslaget till
densamma. Jag tycker omslaget är mycket vackert och tilltalande, vilket det är. MEN, det är ju
ingen bild från Buttle utan från en helt annan socken, visserligen inte långt ifrån, men ändå helt fel.
Ett faktum som alla gotlänningar naturligtvis observerat, inte minst de från Buttle. Därför tvingas
Annika inleda alla sina anföranden med att förklara varifrån omslaget är hämtat. Jag har själv råkat
ut för ett liknande fall med min bok Grav i sand, där det hela handlar om en så kallad KP-bil
(Karosseri-Pansar). Mannen som gjorde omslaget har istället ritat dit en jättestor stridsvagn, vilket
verkligen irriterade mig. De som tittar på bokens omslag och sedan läser den tycker att jag är en
dålig militär som inte kunde sätta rätt fordon på omslaget.
Hur vill då Annika att en bra bok ska se ut? Nej, inte omslagsmässigt utan innehållsmässigt,
förstås! Själv skriver jag nog gärna om det som har med rättvisa, solidaritet och respekt för de
mänskliga rättigheterna att göra. Jag har skrivit sedan jag var nio år på min mammas gamla
skrivmaskin, som jag fick ärva. Jag skrev med två fingrar och ganska snabbt. Jag gör så
fortfarande."
För att en bok ska vara tilltalande för mig har jag fem kriterier som bör uppfyllas:
1. Historien ska ha en början, en mitt och ett slut, inte alltid i den ordningen.
2. Inom rimliga gränser vill jag veta hur det går och jag ser gärna flera historier på
samma gång. Det utnyttjar jag faktiskt i denna senaste.
3. Vill träffa intressanta personer, som har något att ge eller berätta.
4. Gärna personer med specialintressen.
5. Läser gärna om det som sker i samhället samt vad som händer inne i de människor som
skildras.

”Hur har dina böcker sålts utomlands?" blev min nästa fråga och där blir svaret att hittills är
Tyskland hennes enda utländska utgivningsland och då med hennes två första. Naturligtvis
kommer även den tredje ut där. Personligen tycker jag att Annikas böcker borde komma ut i
hela Norden och varför inte i England? För några år sedan skrev en engelsman en thriller
utspelad på Gotland. Crisp hette författaren och titeln var The Gothland Deal. Tror att förlaget
var Collins. Håller tummarna för Skandinavien till att börja med.
När vi pratade om att jag kanske kunde ringa till henne när min artikel/intervju var klar sa hon
snabbt: "Iwan, ring inte. När jag är mitt inne i mitt skrivande på en ny bok är jag så att säga inte
nåbar". Jag är helt inne i min egen värld och kan i telefon låta helt förvirrad!" Då är man med
andra ord engagerad, eller hur?
Tiden rann iväg och snart var det dags för att
ta några fotos. Vad kunde väl vara bättre än
det nedan?
Var är katten? Vem är katten? Ja, det är
frågan!
Det hör till pjäsen (för att nu vara extra vitsig)
att kattstatyn inte var en vanlig gipsdito utan
en gedigen pjäs i massivt järn.
Tvåhandsfattning för att flytta den från
fönstret till bordet.
Utbyte av böcker. Annika får min och Margaretas bok MEETING WITH AUTHORS. och jag
får vårt ex signerat.
Kan tänkas att Annika även blir DAST-medlem???

Ett sista foto taget på Sture-Kattens vackra innegård. Min hustru Margareta blir säkert glad åt
den. Fina dalmatinierhunden i porslin. Hon har varit uppfödare av denna fina ras av hundar,
nämligen