Landskapsplan Ripa/Horna Ripa och Horna sandar - Kristianstads ...

Sandmarkerna strax söder om Norregård, vid Furehovs idrottsplats, vid utemuseet Sånnarnaner till Vången, i Älleköpinge gårds närhet, samt Ripa sandar är särskilt värdefulla ur botanisksynvinkel (Olsson, 2005a-d). Förekomsten av tofsäxing gör dessa marker särskilt viktiga. Påde flesta av dem upprätthålls de botaniska värdena genom av betande djur; i Norregård ochÄlleköpinge av hästar och på Sånnarna och Ripa sandar av nötboskap.Inom utredningsområdet finns också så kallad stabiliserad vegetation på övriga marker(NMR 5.5.4). Den finns visserligen också på sandmarker, men dessa har inte längre denmagra karaktär som är utmärkande för sandmarker, utan har en avvikande näringsstatus pågrund av näringstillförsel. Därför förs de till vegetationstypen 5.5.4. Den höga näringshaltenomöjliggör för områdets karaktärsväxter att växa där, men kan hysa växter av viss betydelseför t ex pollinerande insekter, såsom tistlar och maskrosor.Till torr gräsmarksvegetation (NMR 5.4.1) förs ett antal mindre gräsmarker med planteradeeller spontant uppkomna tallar. Gemensamt för dessa är att de är ohävdade, flera av dem haren relativt tät grässvål.Vegetation på tramppåverkad mark (NMR 5.5.5) innebär enligt Nordiska ministerrådet demarker som kontinuerligt utsätts för hårt slitage i form av tramp och/eller fordon, vanligtvismindre områden som t ex stigar och gårdsplaner. Inom undersökningsområdet finns tvåområden som är större än 1 hektar och därför återfinns på vegetationskartan. De ligger inomHorna-delen av området och i båda fallen handlar det om fordonsslitage.Närmare 10 % av området utgörs av barrskog (NMR 2.1). Det ska jämföras med andelenbarrskog på 1930-talet, som då uppgick till 0,2 % av områdets yta. Tallskogen mitt i området,i norra delen av Ripa, är med andra ord relativt ung och har ett fältskikt av grästyp med fåarter. Hela skogen betas idag av får och i fältskiktet finner man de mer allmänt förekommandearterna mjölkört, kruståtel, ängsgröe, träjon, skogssallad, hallon, ängssyra, vårfryle ochknylhavre (Olsson, 2005). I de nordvästra delarna av tallskogen, kring fornlämningen Grönehög, gjordes en del fynd av ängsarter (gullviva, åkervädd, brudbröd, bockrot och gulmåra) ochsandknutna arter (knölsmörblomma, lundtrav och sandstarr). Gröna hög hyser dessutomsandnejlika, tofsäxing och grusviva. Grusvivan finns även utmed brukningsvägarna i norradelen av skogsområdet. I det sydöstra hörnet av tallskogen finns ett planterat bestånd av gran,markens beskaffenhet till trots. Gran växer naturligt på friskare och mer näringsrik mark. Denär dessutom betydligt mer vindkänslig än vad tall är. I nordöstra delen av tallskogen harskogen avverkats och vegetationen räknas där till öppnad mark (NMR 5.5.6). Precis somövriga delar av det här tallskogsområdet så betades hygget av får fram till juni år 2008.Beteckningen bebyggelse är ur vegetationssynpunkt i princip att likställa medlövträdsförekomst i det här området. I huvudsak rör det sig om avenbok och björk, som fyllerfunktionen som vinddämpare runt bostadshusen. Bland de mer solitärt växande träden finnerman en salix vid Älleköpinge gård. Den är en mycket viktig pollenproducent åt områdetssandbin. Som kuriosa kan också tallen strax norr om folkracebanan nämnas. Med sin form påträdkronan avslöjar den den förhärskande sydvästliga vindriktningen (figur 9).14