Striden ägde rum i Malmö - Lunds universitet

Del III: Avslutning 343Kapitel 16: Våldets skiftande gränser 345Kapitel 17: Samförståndets Sverige– en teleologisk historia? 350English summary 398Källor och litteratur 406Avhandingar vid Forskarskolan i historia 426

Abstract“Striden ägde rum i Malmö”: Möllevångskravallerna 1926. En studieav politiskt våld i mellankrigstidens Sverige.During a few days at the end of November 1926, the Möllevångenneighborhood in Malmö was the scene of violent confrontations betweenthousands of demonstrators and a large part of the city policeforce. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begunearly in July that year at A. W. Nilsson factory. The workers went onstrike, and a week or so later the factory owner employed a local recruiterof strike-breakers. From the very first, trouble arose wheneverthere was an encounter between the strike-breakers and the strikingworkers. Day and night, the workers had pickets standing outside thefactory and from the very beginning there were almost daily demonstrationsoutside the factory, attracting nearly two hundred participants.Whenever the strike-breakers moved outside the protecting wallsof the factory, they were harassed in a menacing way. More than once,the police had to interfere, because the situation had become evenmore menacing and outspokenly violent. On the night between the 10and the 11 November something took place which would worsen thetense situation outside the factory. In the street, a strike-breaker anda striking worker were having an argument, which led to the formergiving the latter a blow to the head. Just over a week later he diedof complications caused by the blow. Within the Social Democraticmovement in Malmö no one doubted that the blow to the head andthe ensuing death were directly connected. As soon as the news of thedeath of the striking worker was published in the newspapers, therewere several thousands participants in the demonstrations outside theA. W. Nilsson factory. When the police after a few days, ordered torestore order, started trying to force the increasing numbers of demonstratorsto leave the vicinity, these resisted, thus causing several days ofviolent confrontation in the Möllevången area.9

The strike at A. W. Nilsson factory was not the only conflict in Malmöat this time where the employer used strike-breakers, the encountersbetween these and the striking workers causing violent demonstrations.Nor did such confrontations occur only in Malmö during the interwarperiod. The purpose of this thesis is to study the boundaries of collectiveviolence within politics in inter-war Sweden. Five questionsare asked: Where did the local social democratic movement draw theboundaries of collective violence within politics during the industrialconflict at the A. W. Nilsson factories in Malmö? How was collectiveviolence used during the conflict? How did representatives from thesocial democratic movement discuss this use of collective violence?How was this collective violence being discussed in the public debatethat took place in the newspaper press? In what way has this collectiveviolence used during the industrial conflict come to be seen in thewriting of history?What happened in Malmö in 1926-1928 may be considered to be partof a protracted period of escalating labor disputes between the employedand the employer on the Swedish labor-market, lasting between1925 and 1932. A similar period can furthermore be said to haveoccurred between 1908 and 1917. This violence, however, has onlyseldom been emphasized in Swedish research. On the contrary, theresearch on working-class history in particular, has stressed the absenceof violence. It is true that large-scale collective violence occurred butrarely, even though the events described above, occurring during theperiod of escalating conflicts in the late 1920s and early 1930s, may beconsidered to be events where more large scale violence was used. Still,violence occurs in Sweden as well. True, it is arguably mostly smallscale,but till obviously collective in its character, like the more orless daily confrontations between the strike-breakers and the strikingworkers taking place outside the A .W. Nilsson factory in Malmö. Thisviolence is collective as well, the workers and the strike-breakers beingmore or less equally responsible for the acts of violence. The workersused to harass the strike-breakers, a form of collective violence in connectionwith industrial disputes, more or less tolerated by the union aswell as by the political leadership within the Social Democratic labormovement. It is acts of violence, which, though they occurred openly10

in those days, have been more or less forgotten in Swedish researchon industrial action. In latter years this has been explained by thefact that this research remarkably often has been focused on explaining”the Swedish Model” with its spirit of mutual understanding andwillingness to compromise, as well as by its historical roots, thus givingSwedish historical research a teleological tendency, conflicts havingbeen played down, while putting stress on and emphasizing mutualunderstanding.Keywords: Political conflict, contention, collective violence, labormovement, strike, strike-breaking, “the Swedish model”, repression,teleological history.11

Del IIntroduktionStrejken vid A. W. Nilssons fabrikerMel. Vi gå över daggstänkta berg falleraPå söder där ligger en fabrik, fallera,ja den är både gammal och antik, fallera,ända sedan sommartiden,har där varit brochar i den,ty A. W. Nilsson är sig alltid lik, fallera.En dag fick arbetarna besked, fallera,att lönerna dem skulle pressas ned, fallera,men arbetarna de sade,nej så skall vi inte ha de,då allt jobb vi genast lägga ned, fallera.Men A. W. Nilsson då med handen slog, fallera,och genast fram plånboken han drog, fallera,tror ni inte jag mig klarar,så länge strejken varar,på lager det jag har mer än nog, fallera.Så har det gått månader,en ja det har gått två, fallera,men lika djävligt håller strejken på, fallera,strejkbrytare finns många,som gladeligen gånga,ut till A. W. ty där finns jobb att få, fallera.En verkstad blev deras logement, fallera,att där finns kokvrå är väl också känt, fallera,där röker dom och spelar,och ingenting dom felar,men med friheten är det ganska klent, fallera,Vad kunna de göra dessa [skrå], fallera,som såna stora ockerlöner få, fallera,12

arbetsgivarparten svarat med att rekrytera strejkbrytare, det senaregenom att anställa en lokal strejkbrytarvärvare vilken påbörjade arbetetmed att anställa så kallat arbetsvilliga ifrån Malmötrakten. Arbetetmed att rekrytera strejkbrytare fortsatte avbrutet under loppet av sommarenoch hösten, så att antalet i november uppgick till omkring 60till 70. Det stora flertalet av dessa inhystes i fabrikens lokaler där endel av ena flygelns andra våning gjordes om till ett provisoriskt logement.Det uppstod redan från början bråk i de dagliga mötena mellanstrejkbrytarna och de strejkande arbetarna. De senare hade strejkvaktervid den nilssonska fabriken under dygnets alla timmar. Redan från deförsta dagarna av konflikten uppstod även demonstrationer utanförden konfliktdrabbade fabriken med uppemot tvåhundra deltagare.Förutom strejken hade de båda fackförbunden förklarat fabriken iblockad och bojkott. Vidare kompletterades strejkvakterna och demonstrationernamed så kallade uppvaktningar eller hemföljningar avstrejkbrytarna då dessa rörde sig utanför fabrikens skyddande murar.Dessa uppvaktningar var utpräglat hotfulla till sin karaktär ochavsedda att skrämma strejkbrytarna att ge upp sina anställningar vidfabriken. De kunde exempelvis ta uttrycket att en strejkbrytare somlämnade fabriken åtföljdes av en skara av strejkande arbetare och derassympatisörer, vilka omslöt den förre och med förolämpningar och hotförsökte förmå denne att sluta upp med strejkbryteriet. Det händeäven att dessa uppvaktningar övergick till våldsamheter i form avsparkar och slag. Det hände också vid flera tillfällen att Malmöpolisenfick ingripa då sådana uppvaktningar övergått till mer hotfullt våldsammasituationer. Strejkbrytarna å sin sida svarade, åtminstone enligtarbetarpressen, med att beväpna sig med sådant som batonger, knivaroch revolvrar, samt att ge svar på tal ifråga om våld och hot i mötenamellan dem själva, de strejkande och övriga demonstranter utanförfabriken. De ofta förekommande bråken utanför fabrikslokalernagjorde att Malmöpolisen redan tidigt under konflikten kom att dagligenha patruller i kvarteren närmast fabriken. Den ökade närvaron avpolisen till trots ökade konfrontationerna mellan strejkbrytarna innepå fabriken och de strejkande arbetarna samt de senares sympatisörerunder loppet av sommaren och hösten detta konfliktens första år.Vid upprepade tillfällen krossades fabrikens fönster av stenkastande15

demonstranter under kvällar och nätter. Från och med septembersvarade Malmöpolisen på det ökande bråket med att ha patrullerandekonstaplar i kvarteren utanför fabriken under dygnets alla timmar.Även detta till trots fortsatte våldsamheterna liksom de närmast dagligenförekommande demonstrationerna utanför fabriken vilka imånadsskiftet oktober/november vid upprepade tillfällen uppgick tillnärmare ettusen deltagare.Natten mellan den 10 och 11 november inträffade en händelse somskulle komma att ytterligare öka den redan mycket spända situationeni konflikten. Ett möte på gatan utanför fabriken mellan en av strejkbrytarnaoch en av de strejkande arbetarna ledde fram till att den förregenom ett enda utdelat knytnävsslag i ansiktet slog ned den senare.Därefter lämnade strejkbrytaren platsen och återvände skyndsamtinnanför fabrikens murar. Men följande dag insjuknade den misshandladearbetaren i hjärnblödning och fördes till sjukhus. En drygvecka senare var han död i sviterna av sin sjukdom. Inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö verkade man inte tvivla på attdet fanns en direkt koppling mellan knytnävsslaget i ansiktet och dentillstötande hjärnblödningen. Redan samma kväll som nyheten om denstrejkande arbetarens död meddelades den bredare allmänheten genomarbetarpressens braskande rubriker nådde demonstrationerna utanförden konfliktdrabbade fabriken nya nivåer med någonstans mellan2 000 och 3 000 deltagare. När det sedan rapporterades att de läkaresom utfört obduktionen av den dödes kropp inte kunnat fastslå någontydlig koppling mellan det utdelade slaget och den tillstötande hjärnblödningenökade antalet demonstranter ytterligare. Såväl höger- somvänsterpressen i Malmö uppskattade antalet deltagare till någonstansmellan 7 000 och 8 000. Malmöpolisen var något mer återhållsam isin uppskattning av antalet, men helt klart är att antalet demonstranterutanför den konfliktdrabbade fabriken hade flerdubblats inom loppetav ett par dagar. Demonstrationerna blev samtidigt alltmer våldsamma.De kontorsanställda på fabriken, vilka inte direkt berördes av konflikten,kom under ett par dagar att utsättas för såväl hot som våld ifråndemonstranterna när de skulle lämna fabriken efter arbetsdagens slutoch måste räddas undan från platsen av poliser med dragna sablar.Malmöpolisen svarade med en ökad närvaro i Möllevången. När sedan16

mer storskaliga våldsamheter, även om sådana trots allt förekommerunder båda av de ovan angivna perioderna av intensifierade konflikter. 4Men våldet finns ändå där även i Sverige. Det är visserligen ett småskaligtmen samtidigt högst påtagligt kollektivt utövat våld såsom deunder konflikten vid A. W. Nilssons fabriker 1926-1928 närmast dagligenförekommande konfrontativa mötena mellan strejkbrytarna ochde strejkande arbetarna. Det är vidare ett öppet småskaligt kollektivtutövat våld som utövas av såväl strejkande arbetare som strejkbrytareunder loppet av den två år och fyra månader långa konflikten vid dennilssonska fabriken. Det är slutligen ett kollektivt utövat våld somförvisso var öppet i sin samtid men som på det hela taget kommit attförbli dolt i den historievetenskapliga forskningen. En förklaring somgetts till det senare är att den forskning som bedrivits kring sociala ochpolitiska konflikter påfallande ofta har haft en tendens att vilja förståoch förklara ”den svenska modellen” med dess kompromissvilja ochsamförstånd mellan statsmakt, arbetsgivarpart och arbetarpart, såsomden började ta form under socialdemokratisk ledning i det mellankrigstidaSverige. Detta har i sin tur lett fram till en märkbar tendens isvensk historievetenskaplig forskning, där konflikter tonats ned medankompromisser tvärtom lyfts fram och betonats. 5 En förklaring somgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAPoch Sverige under 100 år, 1989, s 59.4 Se exempelvis: Åke Sundell, Patriarkalism och föreningsrätt: Om produktionoch facklig kamp inom handelsträdgårdsnäringen i Malmö med omnejdfram till 1936, 1997; Carl Göran Andræ, Revolt eller Reform: Sverigeinför revolutionerna i Europa 1917-1918, 1998; Yngve Tidman, SprängAmalthea: Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar1870-1914, 1998; Österberg, Andersson, Hultman, Johansson &Johansson, 2002, s 28ff; Johansson, 2002, s 103-141; Roger Johansson& Lars Berggren, ”Bomben som skakade Sverige: Om strejkbrytare ochungsocialister i Malmö hamn”, Petter Larsson (red), Ekot från Amalthea:en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider, 2008;Eva Blomberg, ”Revolutionary outsiders in Sweden: Reclaiming humandignity”, Lars Edgren & Magnus Olofsson (eds), Political Outsiders inSwedish History 1848-1932, 2009; Stefan Nyzell, ”Sweden, Country ofConsensus – A Teleological History? An Essay on Social and PoliticalCollective Violence in Swedish History”, Lars Edgren & Magnus Olofsson(eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009.5 Mary Hilson, ”Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona,Sweden, c 1880-1925”, International Review of Social History,2001:3, s 362; Lars Berggren, ”Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?”,Historisk tidskrift, 2003:2, 190, 193, 195f; Mary Hilson, Political18

getts till denna tendens är att den är resultat av en kamp om tolkningsföreträde,där historieskrivningen varit en avgörande ideologiskmaktresurs. Det har vidare påtalats att den svenska socialdemokratinvarit påfallande framgångsrik med att använda historieskrivningen påett sådant sätt. 6Det är först i efterhandsperspektiv det i är möjligt att måla upp enbild av perioden 1908-1917 som en given utveckling mot parlamentariskareformer, liksom av perioden 1925-1933 som en rörelse motkrisuppgörelse och arbetsfred. Inte desto mindre har modern svenskhistoria blivit liktydigt med ”folkhemmet”, ”välfärdsstaten” och ”densvenska modellen”, och i denna historieskrivning har det inte tycktsfinnas något utrymme för våldsamma sociala och politiska konflikter.Det är vidare just denna motsägelsefulla kontrast mellan konflikt ochkompromiss i det mellankrigstida Sverige som denna avhandling avseratt rikta strålkastarljuset på. Avsikten är inte att försöka ersätta bildenav ett samförståndets Sverige med ett av konflikter präglat land, utanatt nyansera och problematisera den etablerade bilden. Det är såledesockså utifrån detta perspektiv som en mikrohistoriskt hållen närläsningav våldet i samband med konflikten vid A. W. Nilssons fabriker kanmotiveras. En sådan mikrohistorisk ingång innebär att det småskaligasåväl som det storskaliga våldet kan studeras. Det innebär vidare attdet vid tiden för den nilssonska konflikten öppna kollektivt utövadevåldet kan blottläggas, och därmed närstuderas analytiskt på ett sättChange and the Rise of Labour in Comparative Perspective: Britain andSweden 1890-1920; 2006, s 20ff; Lars Edgren & Magnus Olofsson, ”Introduction”,Lars Edgren & Magnus Olofsson (eds), Political Outsidersin Swedish History 1848-1932, 2009, s 1ff; Nyzell, 2009, s 110-127.6 Berggren 2003, 190, 193, 195f; Bengt Schüllerqvist, Från kosackval tillkohandel: SAP:s väg till makten, 1992, s 16-19; Åsa Linderborg, Socialdemokraternaskriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs1892-2000, 2001; Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk avoch debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, 2001; RogerJohansson, Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetandeoch historiebruk 1931-2000, 2001, Edgren & Olofsson,2009, s 1ff, Nyzell, 2009, s 113-117. Se även: Rolf Karlbom, Hungerupploppoch strejker: En studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst,1967; Rolf Karlbom, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia1899-1902, 1985, s 1-5; Bunny Ragnerstam, Arbetare i rörelse: Historiskkrönika, första bandet, 1986, s 7.19

som varken en mesohistorisk eller allra minst en makrohistorisk undersökningkan göra. Det innebär slutligen att den tendens i svenskhistorievetenskaplig forskning där konflikter tonats ned medan kompromisserbetonats kan lyftas fram och problematiseras. 7 Det är justhär, i gränslandet mellan historia och historieskrivning, som dettaavhandlingsprojekt tar sin utgångspunkt.Syftet med denna avhandling är att utifrån det bitvis mycket dramatiskaexempel som arbetskonflikten vid A. W. Nilssons utgör genomen mikrohistorisk närläsning studera sambanden mellan kollektivtvåld och politik i Sverige, eller kanske snarare det kollektiva våldetsgränser inom politiken. Det senare studeras vidare utifrån antagandetatt det redan från händelsernas första början rått en kamp om tolkningsföreträdetkring det kollektiva våld som utspelas, samt att dettaär en kamp där historieskrivningen utgör en avgörande ideologiskmaktresurs för det sätt på vilken såväl småskaligt som storskaligt våldhar kommit träda fram ur det förflutna (eller, som är fallet med detsmåskaliga våldet, inte träda fram alls). 8Våldets gränserFrågor kring det kollektivt utövade våldets gränser har sedan längeutgjort centrala utgångspunkter för det svåröverskådliga forskningsfältsom på ett eller annat sätt studerat våldsamma konflikter. Att fältet ärsvårt att överblicka har flera orsaker. Forskningsfältet som sådant ärflervetenskapligt, med historiker, sociologer, antropologer, etnologersom några exempel på discipliner där relevant forskning bedrivs. Ettannat skäl är att det även inom dessa discipliner har utvecklats fleraolika skolbildningar. Slutligen har det att göra med att det internationelltsett finns en rad olika regionalt förankrade forskningstraditioner. 97 För initierade diskussioner om mikrohistoria, se: Birgitta Odén, Ledavid livet: Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, 1998,s 9-15; Giovanni Levi, ”On Microhistory”, Peter Burke (ed), New Perspectiveson Historical Writing, 1993, s 93-111.8 Linderborg, 2001, s 345f, 382-396; Nyzell, 2009, s 107-132.9 Doug McAdam, John D McCarthy & Mayer N Zald, ”Preface”, DougMcAdam, John D McCarthy & Mayer N Zald (eds), Comparative Perspectiveson Social Movements: Political Opportunities, Mobilizing Structu-20

Två sådana forskningstraditioner är den europeiska och den amerikanska.Medan forskningstraditionerna på båda sidor av Atlanten har dengemensamma historiografiska utgångspunkten att det var den socialhistoriskavändningen på 1960-talet som markerade den avgörandestartpunkten för en intensifierad forskningsansats kring sociala ochpolitiska konflikter kom den europeiska och den amerikanska att utvecklasutifrån distinkt olika vetenskapliga traditioner. I Europa vardet framför allt två skolbildningar, den brittiska historiematerialismenoch den franska Annales-skolan, som kom att prägla det spirande forskningsfältet.10 På andra sidan Atlanten var det även här två skolbildningar,namngivna efter sin betoning av resursmobilisering respektivepolitiska processer, som kom att prägla forskningsfältet ifråga. Det skagenast sägas att det såväl i Europa som USA även finns forskning inomfältet ifråga med utgångspunkt i helt andra vetenskapliga traditioner. 11Skillnaderna mellan den europeiska och den amerikanska forskningstraditionenska inte heller överdrivas. 12 Men de fyra ovannämndaskolbildningarna kan på det hela taget sägas ha varit så pass inflytelserikainom forskningsfältet kring sociala och politiska konflikter attde kommit att utgöra grunden för två internationell sett ledande menunder lång tid relativt åtskilda forskningstraditioner. 13Särskilt under 1980- och 90-talen gjordes flera försök att uppnå ensyntes mellan såväl discipliner och skolbildningar som forskningstraditioner.14 Inte desto mindre kunde tre ledande forskare inom forsknres,and Cultural Framings, 2005 (1996); s xi-xiii; Sidney Tarrow, Powerin Movement: Social Movements and Contentious Politics, 2002 (1998),s 10-19; Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly, Dynamics ofContention, 2003 (2001), s 14-24.10 McAdam, McCarthy & Zald, 2005 (1996), s xi-xiii; Charles Tilly, PopularContention in Great Britain 1758-1834, 1995, s 24-30.11 McAdam, McCarthy & Zald, 2005 (1996), s xi-xiii; McAdam, Tarrow& Tilly, 2003 (2001), s 14ff.12 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 14ff.13 McAdam, McCarthy & Zald, 2005 (1996), s xi-xiii.14 McAdam, McCarthy & Zald, 2005 (1996), s xi-xiii; Doug McAdam, JohnD McCarthy & Mayer N Zald, ”Introduction: opportunities, mobilizingstructures, and framing – toward a synthetic, comparative perspective onsocial movement”, Doug McAdam, John D McCarthy & Mayer N Zald(eds), Comparative Perspectives on Social Movements: Political Opportunities,Mobilizing Structures, and Cultural Framings, 2005 (1996), s 1-20.21

ingsfältet – Doug McAdam, Sidney Tarrow och Charles Tilly – i enkritisk diskussion från början av 2000-talet konstatera att forskningsfälteti deras ögon fortfarande var alltför uppsplittrat. 15 De menadeäven att det fanns en hel del ännu inte lösta problem med 1980- och90-talens försök till syntes (ett försök som de alla tre i högsta grad variten del av). 16 I försöken att sammanföra olika teoretiska utgångspunktertill en helhet tenderade det hela att leda till ett ganska statiskt tänkandedär de olika skolbildningarnas ingångar representerades i svarta boxarmed pilar mellan dessa för att visa på de analytiska kopplingarna. 17Med utgångspunkt i denna kritik menade McAdam, Tarrow och Tillyatt det var avgörande att föra in ett mer dynamiskt tänkande kringanalysen inom forskningsfältet. Det kan liknas vid att det är pilarnaemellan de svarta boxarna istället för boxarna som sådana som görs tillden analytiska utgångspunkten. De kallade dessa pilar för processer(exempelvis mobilisering, polarisering och nivåskifte) och menadeatt dessa i sin tur utgjordes av ett antal mekanismer (exempelvis legitimering,objektskifte och förmedling). 18 Samtidigt menade de att detalltjämt var av allra största vikt att hitta gemensamma interdisciplinärtgångbara analytiska utgångspunkter. Resultatet blev en framväxandeskolbildning vars huvudsakliga utgångspunkt är att finna en uppsättningi grund och botten dynamiska analysredskap med vilka en lång15 McAdam, Tarrow och Tilly menar att “the study of political contentionhas grown too narrow, spawning a host of distinct topical literatures– revolutions, social movements, industrial conflict, interest grouppolitics, nationalism, democratization – dealing with similar phenomenaby means of different vocabularies, techniques, and models.”Denna fragmentarisering anser de vara ett grundläggande problem förforskningsläget. Detta eftersom det tenderar att bortser från att sådanaformer av konflikter som exempelvis arbetskonflikter, demonstrationereller kravaller analytiskt har en hel del gemensamt. Inte minst tenderardessa former att samspela med varandra, där exempelvis arbetskonflikterofta inbegriper demonstrationer, och stundtals även kravaller. Ettforskningsfält som är alltför fragmentariserat med en rad olika alltföravsmalnade subfält riskerar således att missa avgörande analytiska poänger.McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 6. Se även: CharlesTilly, Contentious Performances, 2008, s xivf; McAdam, McCarthy &Zald, 2005 (1996), s xi-xiii.16 McAdam, McCarthy & Zald, 2005 (1996), s 1-20; Tarrow, 2002(1998), s 10-25; McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 3-37.17 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 14-37.18 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 3-37.22

ad av forskningsfältets olika delar med fördel kan studeras (alltifrånarbetskonflikter, demonstrationer eller kravaller, till sociala rörelser,uppror eller revolutioner). En viktig aspekt av denna skolbildning äratt det därigenom återigen har gjorts ett försök att på allvar föra deeuropeiska och amerikanska forskningstraditionerna närmare varandra.McAdam, Tarrow och Tilly har själva kallat denna skolbildning ifrågaför en relationell sådan, det senare utifrån den grundläggande analytiskautgångspunkten att alla sociala och politiska konflikter yttersthandlar om mötet människor emellan. 19Det är denna relationella skolbildning såsom den mejslats ut av McAdam,Tarrow och Tilly, som utgör den övergripande teoretiska utgångspunktenför denna avhandling. Men det ska redan här klargöras attdet finns avgörande punkter där avhandlingens ansatser inte helt gåri linje med skolbildningen. En avgörande sådan är att avhandlingentar utgångspunkten i en mikrohistorisk analys av en enskild händelse– arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker i Malmö under åren1926 till 1928 – medan McAdam, Tarrow och Tilly tar den meso- ellermakrohistoriska analysen som utgångspunkt. Det är därför alldelesavgörande för denna avhandling att de analysredskap som är utmejsladeför att studera makro- eller mesohistoriska sammanhang, ävenframstår som givande för en mikrohistorisk analys. Till saken hör att detre trots allt ändå använder mikrohistoriska ingångar i sin argumentationför analysredskapens användbarhet. De menar även att det är fulltmöjligt att använda skolbildningens ansatser i lokalhistoriska studiertrots att de själva huvudsakligen har arbetat fram dessa för att användasi analyser utifrån studier på nationell nivå. 20 En annan sådan skillnadär avhandlingens mer utpräglat kulturanalytiska förhållningssätt. Denrelationella skolbildningen har inte kunnat undvika den kulturellavändningens teoretiska implikationer. McAdam, Tarrow och Tilly harockså alla varit mycket måna om att använda kulturella perspektiv isina respektive analyser av konflikter. 21 Men det är fortfarande så att de19 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 22ff. Se även René Karpantschof,Gaden og Parlamentet: Kollektive aktioner, demokrati og den modernepolitiks tilblivelse i Danmark 1835-1907, 2007.20 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 8.21 Se exempelvis: Tilly, 1995, s 39-48; Tarrow, 2002 (1998), s 1-9, 16-25;23

tre i grund och botten är strukturalistiskt skolade forskare. De menarvisserligen uttryckligen att den kulturella vändningen medfört viktigateoretiska implikationer för forskningsfältet. Men de är samtidigt mycketmåna om att understryka det faktum att de själva teoretiskt står påen tydlig strukturalistisk grund. 22 I avhandlingen har detta medfört attde kulturella perspektiv som återfinns i den relationella skolbildningentonats fram något medan en del av de mer utpräglat strukturalistiskainslagen däremot har tonats ned i motsvarande grad. Denna tonvikt pådet kulturella perspektivet i studiet av det politiska våldets gränser gördet viktigt att mejsla ut vad som i avhandlingen egentligen avses medkultur som begrepp.KulturbegreppetÅr 1989 utkom antologin The New Cultural History med Lynn Huntsom redaktör. Antologin signalerade ett paradigmskifte inom denhistorievetenskapliga forskningen, vilket innebar två saker. För detförsta hade kulturhistoria kommit att bli ett viktigt för att inte sägadominerande historiografiskt paradigm inom den historievetenskapligaforskningen. För det andra var det fråga om en ny sorts kulturhistoria– en förändring av den historievetenskapliga betydelsen av begreppetkulturhistoria. 23 Under loppet av 1980-talet hade det blivit allttydligare att det socialhistoriska paradigmet stod inför en avgörandekris. I antologins introduktion, med undertiteln ”History, Cultureand Text”, menar Hunt, att 1980-talets ”kulturhistoriska vändning”var ett minst lika genomgripande och avgörande paradigmskifte förhistorievetskapen som ”den socialhistoriska vändningen” hade varit ettpar årtionden tidigare. 24 Hunt har bland annat fått stöd för detta argumentav den brittiske historikern Peter Burke som i What is CulturalHistory? från 2004 hävdar att ”den nya kulturhistorien” på det helaMcAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 20-24, 345-347.22 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 20-24.23 Lynn Hunt, “Introduction”, Lynn Hunt (ed), The New Cultural History,1989, s 1-22; Peter Burke, What is Cultural History?, 2004, s 1-5, 49-99;William H. Sewell Jr., Logics of History: Social Theory and Social Transformation,2005, s 3, 153-196. Se även: Stefan Nyzell, “Arbetarkultur ibrytningstid”, Scandia 2007:1, s 79.24 Hunt, 1989, s 1-22.24

taget ”is the dominant form of cultural history – some would even sayhistory – practiced today.” 25 Historievetenskapen har med andra ordde senaste två decennierna tagit en distinkt kulturhistorisk vändning. 26Men Hunt menade också att de historiografiska kopplingarna mellande socialhistoriska och kulturhistoriska paradigmen på det hela tagetvar mycket betydelsefulla. Det är med andra ord inte så enkelt som attett kulturhistoriskt paradigm har ersatt ett socialhistoriskt sådant. Inteminst, menade Hunt, var de kulturhistoriska perspektiv som under1970- och 80-talen hade utvecklats inom två av det socialhistoriskaparadigmets skolbildningar, den franska Annalesskolan och den brittiskahistoriematerialistiska skolan, alldeles avgörande historiografiskaincitament till 1980-talets kulturhistoriska vändning. 27 Utöver dessabåda av Hunt utpekade skolbildningar kan man också framhålla dethistoriografiskt betydelsefulla inflytandet från de tyska respektive italienskamikrohistoriska skolbildningarna. 28Kulturforskning är ingenting nytt, det är snarare vad som menatsmed kultur som skiftat över tid. Det handlar om en förändring frånett ”klassiskt kulturbegrepp”, där kultur stod för de stora konsterna ihistorien, till ett ”antropologiskt kulturbegrepp”, där kultur stavadesseder och bruk, och sedan vidare in i det som kommit att kallas”den nya kulturhistorien”, med dess intryck från den språkliga vändningen.29 Det går i sammanhanget att tala om två historiografiskaparadigm – det kulturella och det språkliga – som på ett intrikat sätthänger samman. Dessa båda paradigm har under de två senaste årtiondenavuxit sig starka och bidragit till den historiografiska utvecklingdär ”den antropologiska kulturhistorien” gått över till ”den nya kulturhistorien”,och där det idag tycks vara möjligt att skönja en historiografiskbrytningstid, en utveckling in i vad som lite tvetydigt har25 Burke, 2004, s 49.26 Hunt, 1989, s 1-22; Bonnell & Hunt, 1999, s 5f; Burke, 2004, s 1-5,49-99; Sewell, 2005, s 3, 153-196.27 Hunt, 1989, s 1-22; Burke, 2004, s 50.28 George G Iggers, Historiography in the Twentieth Century: From ScientificObjectivity to the Postmodern Challenge, 1997, s 101-117.29 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27; Burke, 2004, s 49-126; Sewell, 2005,s 3, 18, 161.25

kallats ”historien bortom den nya kulturhistorien”. 30 Den kulturellavändningen har vidare begreppsligt, teoretiskt och metodologiskt varitpåtagligt interdisciplinärt präglad, med betydelsefulla intryck från tillhistorievetenskapen närliggande vetenskapliga fält såsom antropologi,etnologi, sociologi, litteraturvetenskap, genusvetenskap, postkolonialteori och kulturstudier. 31 Den språkliga vändningen kom i en del fallhelt att ifrågasätta kopplingen mellan det sociala och det kulturella– att det var språkliga konstruktioner som var den drivande faktorni historien, inte sociala relationer. 32 Men det har också vuxit fram enkritik gentemot detta som menar att det sociala och det kulturella bådaär viktiga analytiska utgångspunkter och att dessa i grund och botteninte går att särskilja från varandra – att den kulturella vändningenmedfört viktiga implikationer, men att det är att gå för långt att hävdadet kulturella som den enda möjliga analytiska aspekten. 33För några år sedan beskrev Burke tre historiografiska trender i ”historienbortom den nya kulturhistorien”. Den första menade han var enåtergång till det klassiska kulturbegreppet med kultur i betydelsen destora konsterna. Den andra var en fortsatt utveckling av kulturbegreppeti ”den nya kulturhistoriens” anda in i allt fler undersökningsområden(Burke nämnde exempelvis politikens kulturhistoria, våldetskulturhistoria och känslornas kulturhistoria). Den tredje trenden kalladehan för ”socialhistoriens hämnd”, det vill säga en återanknytningtill frågan om relationen mellan det sociala och det kulturella. 34 Detsistnämnda är tydligt hos en för kulturbegreppet teoretiskt så inflytelserikhistoriker som Lynn Hunt. Tillsammans med Victoria Bonnellskrev Hunt 1999 att de båda, trots sin stora uppskattning av och denotvivelaktiga framgången för ”den nya kulturhistoriens” teoretiska utgångspunkter,är övertygade om att historiska analyser av det socialaoch det kulturella inte kan ske isolerade från varandra. De menar attden stora vetenskapliga utmaningen idag snarast handlar om hur dessa30 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27; Burke, 2004, s 49-126; Sewell, 2005,s 3, 18, 161.31 Sewell, 1999, s 35-39.32 Sewell, 2005, s 166f.33 Bonnell & Hunt, 1999, s 1-27; Burke, 2004, s 112-116; Sewell, 2005,s 72-80, 164-168.34 Burke, 2004, s 100-126.26

kan föras samman och analytiskt kombineras med varandra. 35 Detsenare är en anmärkningsvärd historiografisk förändring med tanke påatt huvudfrågan i den ovannämnda av Hunt skrivna inledningen tillantologin från 1989, vars syfte var att dra upp riktlinjerna för den nyakulturhistorien, var huruvida det överhuvud taget var möjligt att göraen sådan analytisk koppling. 36En av de historiker som främst resonerat runt frågan om relationenmellan det kulturella och det sociala är William H. Sewell Jr. Hanmenar i likhet med Burke att vi idag knappast klarar oss utan kulturbegreppet.Inte heller behöver vi göra detta, menar Sewell. Han menaratt vi istället måste ”modify, rearticulate, and revivify the concept,retaining, and reshaping what is useful and discarding what is not”. 37I likhet med Hunt och Bonnell menar Sewell att det är ett grundläggandeanalytiskt felgrepp att särskilja det kulturella från det sociala.Det kulturella, menar Sewell, ska snarast ses som en del eller aspekt avdet sociala. Det sociala definierar han såsom ”the totality of ’interdependencein human relations’”. 38 Vidare menar Sewell att det sociala ärnågonting konstruerat, det vill säga någonting som på återkommandebasis skapas och/eller återskapas i interaktionen människor emellan.Men i skapandet och/eller återskapandet finns också den inneboendepotentialen till förändring. 39 Alla former av sociala relationer är såledesi grund och botten föränderliga, menar Sewell, “not only ideas, institutions,and identities, but tools, forms of shelter, sex, gods, climate,diseases, cultivated plants, and languages.” 40 Kultur är de semiotiskaaspekterna av allt social liv, menar Sewell, och med semiotik avser haninte bara det talade och skrivna språket, utan språk i vid bemärkelse,alla sorters tecken – symboler, ord, uttryck, gester, eller koder – sompå något sätt är kommunikativa. 41 Sewell utgår i analysen av detkulturella utifrån kultur som dels kulturella system, dels kulturellapraktiker. Såväl system som praktiker är föränderliga över tid och rum.Det är den lekfulla potentialen i de kulturella praktikerna som medför35 Bonnell & Hunt, 1999, s 5-27.36 Hunt, 1989, s 1-22.37 Sewell, 2005, s 156.38 Sewell, 2005, s 329.39 Sewell, 2005, s 162ff, 189-196, 318-372.40 Sewell, 2005, s 10, 339f.41 Sewell, 2005, s 328-336, 346.27

en ständigt närvarande förändring av de kulturella systemen. 42 Sewellmenar att människor är sociala varelser som lever sina liv i världar somde själva konstruerat. Dessa världar kallar Sewell för människans byggdamiljö (built environment). Denna byggda miljö inkluderar såvälmateriella som immateriella aspekter. Kultur är den byggda miljönssemiotiska aspekter. Såväl de materiella (exempelvis odlingslandskap,byggnader eller kläder) som de immateriella aspekterna (exempelvisspråk, symboler eller repertoarer) av denna byggda värld har en kulturelldimension. Genom språkspel (language games) i den socialainteraktionens kulturella praktiker är den byggda miljön i ständig omän långsam förändring. 43 Med en sådan utgångspunkt, det vill säga attdet kulturella är en aspekt av det sociala, är det inte heller relevant atttala om dem som åtskiljda.Det är utifrån antagandet att det sociala och kulturella inte kan sesseparerade ifrån varandra utan bör betraktas som kompletterandeanalytiska ingångar jag närmar mig den konflikt som är avhandlingensämne. I avhandlingen är det den byggda världen och de språkspel somsätts i rörelse i anknytning till konflikten vid A. W. Nilssons fabrikersom utgör den grundläggande analytiska ingången. Det är avhandlingensargument att en sådan mikrohistorisk ingång med en närläsningav de undersöka händelserna i Malmö kan utgöra utgångspunkten fören analys av kring frågan var det politiska våldets gränser dragits i detmellankrigstida Sverige. Eftersom argumentet i avhandlingen är att demellankrigstida årtiondena på många sätt kommit att vara avgörandeför var våldets gränser inom politiken sedan har dragits under mångadecennier (gränser som i stort sett fortfarande kan sägas vara gällande),kan en sådan ingång även utgöra utgångspunkt för en mer generelldiskussion av våldsamma konflikter i modern svensk historia. Argumentetär vidare att några av de språkspel som den socialdemokratiskaarbetarrörelsen kom att göra till en del av sin byggda värld har haftavgörande betydelse för de kulturella praktiker och kulturella systemsom satt sin prägel på 1900-talets och det tidiga 2000-talets svenskahistorieskrivning med avseende på konflikter. Det senare gäller till vissdel även svensk historia i äldre tider där argumentet bland historiker42 Sewell, 2005, s 162ff, 335f.43 Sewell, 2005, s 10, 330-339, 356f.28

har varit att ”den svenska modellen” utgör en del av en byggd världvars långa historiska rötter åtminstone kan sökas tillbaka till det tidigmodernaSverige.Moralisk ekonomiFrågor kring våldets gränser utgör klassisk mark inom den del av forskningsfältet– inte minst den europeiska forskningstraditionen medsina rötter i den brittiska historiematerialismen – som valt att studerasociala och politiska konflikter med kulturella aspekter som avgörandeanalytisk utgångspunkt. En sådan studie av våldets gränser som harkommit att vara avgörande för detta avhandlingsarbete är E. P. Thompsonklassiska artikel ”De engelska massornas moraliska ekonomi”. 44Det Thompson studerade i denna var det folkliga rättsmedvetandeti 1700-talets England kring priset på livsförnödenheter i övergångenfrån en feodal till en kapitalistisk marknadsekonomi. Thompsonmenade att det uppstod en allt mer vidgad spricka mellan en folkligmoralisk ekonomi och överhetens liberalt grundade ekonomi, därmarknadskrafternas inverkan på sådant som spannmålspriser ledde tillvåldsamma reaktioner från breda folklager när prisstegringarna nåddeeller hotade nå sådana nivåer att de breda folklagren inte längre ansågdem vara moraliskt försvarbara. I detta folkliga rättsmedvetande medlånga historiska rötter fanns en föreställning om att det var överhetensansvar att förse människor med livsförnödenheter till ett moralisktförsvarbart pris. När den kapitalistiska marknadsekonomin gjordesitt intåg i 1700-talets England ledde denna spricka mellan rättsmedvetandethos de breda folklagren och en alltmer liberalt präglad överhettill återkommande våldsamheter. Det Thompson gör i artikeln är attgenom en studie av våldsamma folkliga protester blottlägga en folkligtförankrad kulturell föreställningsvärld. 4544 E. P. Thompson, ”The Moral Economy of the English Crowd in theEighteenth Century”, E. P. Thompson, Customs in Common: Studies inTraditional Popular Culture, 1993 (1971). På svenska även: E. P. Thompson,”De engelska massornas moraliska ekonomi”, E. P. Thompson, Herremaktoch folklig kultur: Socialhistoriska uppsatser, 1983.45 Thompson, 1993 (1971). Jmf även med Scotts diskussion om ”hiddentranscript”. James C. Scott, Domination and the Arts of Resistance: HiddenTranscripts, 1990.29

Det sätt på vilket Thompsons artikel är relevant för denna avhandlingär att hans resonemang om ett folkligt rättsmedvetande utifrån sådanamoraliskt grundade föreställningar är en analytisk ansats som är användbarutifrån ett mer generellt historiskt perspektiv. Till exempel harBirgitta Skarin Frykman använt sig av Thompsons moraliska ekonomii en diskussion av arbetarkultur i 1890-talets Sverige (närmare bestämti en undersökning av arbetarkulturen i Göteborg). Skarin Frykmanmenar att en arbetarklassens moraliska ekonomi vid denna tidsperiodutgjorde en del av ett folkligt förankrat rättsmedvetande. Men SkarinFrykman menar även att denna folkligt förankrade föreställning inomarbetarklassen vid denna tid var i motsatsställning till en inom borgerlighetenförankrad väsensskild föreställning om en liberal ”ekonomiskmoral”. Med utgångspunkt i moraliska argument menar Skarin Frykmanatt borgerligheten utövade en avgörande kulturell makt gentemotarbetarklassen. 46 Liksom Thompson menar Skarin Frykman att det i enstudie av moraliskt grundade föreställningar mycket väl går att blottläggaresterna av ett folkligt förankrat rättsmedvetande. 47 Det bärandeargumentet för denna avhandlings vidkommande är att liksom SkarinFrykman koppla Thompsons resonemang kring moralisk ekonomi tillett folkligt rättsmedvetande inom den svenska arbetarklassens kulturellaföreställningsvärld (moralisk ekonomi var exempelvis i alla högstagrad en del av rättsmedvetandet inom arbetarklassen under 1917 årslandsomfattande folkliga proteströrelse med utgångspunkt i den avdet första världskriget förorsakade livsmedelsbristen och dyrtiden).En annan insikt från Skarin Frykman är vikten av att studera den kulturellamaktutövningen från dominerande politiska aktörer. I SkarinFrykmans fall rör det sig om en liberalt grundade borgerlig kulturs”ekonomiska moral”. 48Det för avhandlingen avgörande argumentet är att E. P. Thompsonsklassiska resonemang kring ett folkligt rättmedvetande utifrån moraliskgrundande föreställningar även kan sägas utgöra en analytisk ingångi studiet av våldets gränser i mellankrigstidens Sverige. Thompson46 Birgitta Skarin Frykman, Arbetarkultur – Göteborg 1890, 1993, s 87-103.47 Skarin Frykman, 1993, s 87ff.48 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.30

menar att det i samband med protester mot prisstegringar utövadevåldet ansågs vara moraliskt försvarbart utifrån ett folkligt förankraträttsmedvetande. På samma sätt är argumentet i denna avhandling attdet går att finna resterna av ett moraliskt försvarbart våld i ett inomarbetarklassen förankrat rättsmedvetande under mellankrigstiden. Ensådan moraliskt motiverad våldsanvändning kan knytas till stridernapå arbetsmarknaden (ett argument som kommer att utvecklas i avhandlingenshuvuddel). Inte minst kom detta rättsmedvetande till uttrycki det kollektiva våld som utövades mellan strejkande och strejkbrytareunder de många och långa arbetskonflikter vilka satte sin prägel pårelationerna mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden underde båda inledningsvis berörda perioderna av intensifierade konflikteri Sverige. Det är således utgångspunkten i denna avhandling att detinom den mellankrigstida svenska arbetarklassens byggda värld fannsen föreställning om strejkbryteriet såsom någonting moraliskt förkastligt,vilket är något som kommer till uttryck i dess kulturella praktiker.49 Det senare ses som någonting grundat i ett rättsmedvetande inomarbetarklassens kulturella föreställningsvärld, vilket i sin tur med allsannolikhet är av avgörande betydelse för var det moraliskt försvarbaravåldets gränser dras under arbetskonflikter som den vid A. W. Nilssonsfabriker. Min arbetshypotes är slutligen att detta moraliskt grundaderättsmedvetande kring frågan om våldets gränser i politiken är någotsom med fördel går att analysera med utgångspunkt i en studie av detsmåskaliga och storskaliga kollektiva våld som utgör en del av den fleraår långa konflikten vid A. W. Nilssons. Det senare går att blottlägga;dels i de former och uttryck som omger konflikten – dess repertoar föratt använda det av McAdam, Tarrow och Tilly föredragna begreppet;dels i den bland aktörerna interna såväl som den offentliga debatt somkonflikten medför.ArbetarkulturNär den kulturella vändningen på allvar började göra sitt intåg i Sverigeunder loppet av 1980-talet och början av 1990-talet föranleddedetta en rad arbetarhistoriska konferenser, artiklar, antologier och49 Se exempelvis: Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 621-628; Fackföreningsrörelsen1931:26, s 652-659; Ernst Wigforss, Skrifter i urval, volymI, Socialisten, 1980, s 59f.31

monografier med arbetarkultur som gemensam analytisk utgångspunkt.En ansenlig del av forskningen kring arbetarkultur kom i början av1990-talet att ta fasta på diskussionerna kring två idealtypiska begrepp,”egensinne” och ”skötsamhet”. Detta grundade sig i de delvis motstridigabilder av arbetarkultur som åren dessförinnan trätt fram i denarbetarhistoriska forskningen. Mats Lindqvist hade i en studie kringarbetare på en fabrik i stationssamhället Svedala lyft fram vad han menadevara ett skötsamhetsideal. 50 Ronny Ambjörnsson hade i en studieav arbetare i det norrländska sågverkssamhället Holmsund diskuteratvad han menade vara en ”skötsam arbetarkultur”, präglad av sådantsom nykterhet och bildning – kort och gott en strävan efter respektabilitet.51 Dessa båda studier tycktes vara motsagda av Lars Magnussonsstudie av det han kallade en ”bråkig hantverkarkultur” i Eskilstunafristad under första halvan av 1800-talet. Denna menade han varapräglad av sådant som hantverkets traditioner, patriarkaliska hierarkier,hedersrelaterat våld, alkoholism, samt en förkärlek till kollektiva tillikavåldsamt utövade aktioner bland framför allt lärlingar och gesäller. 52En ansenlig del av den svenska forskningen kring arbetarkultur frånbörjan av 1990-talet kom att kretsa kring denna tillsynes skönjbaraförändring från 1840-talets ”bråkiga hantverkarkultur” till 1940-talets”skötsamma arbetarkultur”. 53Motsatsparet ”bråkig” och ”skötsam” i Magnussons respektiveLindqvists och Ambjörnssons studier diskuterades av sociologen MatsFranzén. Han ersatte Magnussons ”bråkighet” med det från tysk arbetarhistoriskforskning inlånade begreppet ”egensinne” [Eigensinn].Franzén menade att ”egensinne” och ”skötsamhet” skulle ses som50 Mats Lindqvist, Klasskamrater: Om industriellt arbete och kulturell formation1880-1920, 1994.51 Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländsktsågverkssamhälle 1880-1930, 1998.52 Lars Magnusson, Den bråkiga kulturen: Förläggare och smideshantverkarei Eskilstuna 1800-1850, 1988.53 Se exempelvis: Peter Billing, Hundra år i folkets tjänst. Malmö FolketsPark 1891-1991, 1991; Mats Franzén, Den folkliga staden: Söderkvarter iStockholm mellan krigen, 1992; Björn Horgby, Egensinne och skötsamhet:Arbetarkulturer i Norrköping 1850-1940, 1993; Peter Billing & MikaelStigendal, Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenskamodellen, 1994.32

idealtypiska begrepp utifrån vilka arbetarkultur med fördel kundestuderas. 54 Den mest ambitiösa forskningsinsatsen kring den svenskaarbetarkulturen utifrån detta perspektiv har historikern Björn Horgbystått för. I en långtidsstudie av arbetarkulturens förändringar utifrånen lokalhistoriskt förankrad undersökning av Norrköping tar han uppde diskussioner som präglat den arbetarhistoriska forskningen med utgångspunkti idealtyperna ”egensinne” och ”skötsamhet”. Horgby menaratt ”egensinne” och ”skötsamhet” kan ses som livsstilar och strategier.Dels riktar sig dessa utåt mot allt mot den borgerliga kulturellamaktutövningen, och som sådana utgör motkulturer. Dels genomgår deen förändring under perioden 1850-1940 från en arbetarkultur prägladav ”egensinne” till en sådan präglad av ”skötsamhet” (såväl livsstilsmässigtsom strategimässigt). Eftersom ”egensinne” och ”skötsamhet” äridealtypiska begrepp betonar Horgby att det som kan skönjas i dennaav honom identifierade förändring är en övergripande trend. Det finns,menar Horgby, såväl ”egensinne” som ”skötsamhet” under hela den avhonom undersökta tidsperioden. Arbetare med en ”egensinnig livsstil”kan mycket väl använda sig av ”skötsamma strategier”, liksom arbetaremed ”skötsam livsstil” kan använda sig av ”egensinniga” sådana. Mendet sker en process av disciplinering, menar Horgby, vilken innebär att”egensinniga” livsstilar och strategier dominerar vid undersökningsperiodensbörjan, medan ”skötsamma” livsstilar och strategier gör detvid undersökningsperiodens slut. 55 Horgbys studie av arbetarkulturenförändring i Norrköping tycktes med andra ord kunna bekräfta bildenav ”egensinniga hantverkare” och ”skötsamma arbetare” som Lindqvist,Ambjörnsson och Magnusson lyfter fram i studierna av Svedala, Holmsundoch Eskilstuna.Men det har även riktats kritisk gentemot Horgbys studie av arbetarkulturellförändring i Norrköping. 56 Den avgörande kritiken harhandlat om att ”egensinne” och ”skötsamhet” som idealtyper har en54 Mats Franzén, ”Egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Arkiv:För studier i arbetarrörelsens historia, 1991: 48-49.55 Horgby, 1993. Se även: Björn Horgby, ”Långa och korta planeringsperspektivi arbetarkulturen”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia,1991:48-49.56 Lars Edgren, ”Egensinniga arbetare”, Historisk tidsskrift, 1995:4, s 364-368; Nyzell, 2007, s 86f.33

tendens att tillåtas ta överhanden och i alldeles för stor grad styra undersökningen.Allt pressas in i dessa idealtyper. Det tycks även finnasen glidning där ”skötsamheten” framstår som någonting positivt,medan ”egensinnigheten” ter sig undflyende och inte alls lika positivi sina konnotationer. Det finns med andra ord en ganska problematiskanalytisk glidning, eller skevhet, i det sätt på vilket ”egensinne” och”skötsamhet ” har använts som idealtypiska begrepp inom den svenskaarbetarhistoriska forskningen. Det senare inte heller endast av Horgbyutan även av andra forskare som använt sig av de båda idealtyperna. 57Det senare blir inte minst problematiskt betraktat utifrån ett övergripandehistoriografiskt perspektiv där den svenska arbetarhistoriskaforskningen kring ”egensinne” och ”skötsamhet” således tenderar attpåfallande väl överensstämma med teleologin i den socialdemokratiskaarbetarrörelsens egen historieskrivning – dess vandring ”från mörkertill ljus”. 58 I detta perspektiv framstår ”egensinne” som begreppet användsav den tyske historikern Alf Lüdtke som något mer nyanserad. 59Hos Lüdtke står ”egensinnet” för en vardagslivets politik. Utifrån ettsådant perspektiv blir det ett uttryck för ett vardagligt motstånd. Detär ett motstånd som huvudsakligen motsätter sig disciplinering ifråndominerande aktörer. Med det menar Lüdtke att ”egensinne” först ochfrämst ska ses som ett vardagligt motstånd gentemot all form av institutionaliseradmaktutövning. Det kan handla om alltifrån motstånd påarbetsplatsen genom att ta extra raster eller maska vid maskinen, tillmotstånd gentemot statsmaktens disciplinerande maktutövning. Somen del av detta finns även ett arbetarens vardagliga motstånd gentemotden politiska och fackliga arbetarrörelsens försök att disciplineraarbetarklassen. 60Lüdtke menar att det analytiskt går att särskilja mellan olika politiskaarenor, där vardagslivets politik utgör någonting kvalitativt annat än57 Nyzell, 2007, s 86-89.58 Linderborg, 2001, s 329-396; Berggren, 2003, s 190f; Sewell, 2005, s83ff.59 Alf Luedtke, “Cash, Coffee-Breaks, Horseplay: Eigensinn and Politicsamong Factory Workers in Germany circa 1900”, Michael Hanagan &Charles Stephenson (eds), Confrontation, Class Consciousness, and theLabor Process: Studies in Proletarian Class Formation, 1986.60 Lüdtke, 1986, s 84-89.34

den officiella institutionella politiken. Lüdtke menar att den tyskasocialdemokratiska arbetarrörelsen på många sätt hade distanserat sigifrån vardagslivets politiska arena under 1900-talets första decennier. 61Det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) hade i sina politiska uttryckkommit att likna den officiella institutionella politiska makten.Utifrån detta perspektiv menar Lüdtke att ”egensinnet” även kan sessom arbetarens sätt att hävda en mer vardagsnära politik i relation tillden tyska socialdemokratiska arbetarrörelsen. 62 Han nämner blandannat de våldsamma demonstrationerna i Hamburg 1906 och Berlin1910 som exempel på detta växande avstånd mellan arbetarleden ochde ledande företrädarna för SPD. 63 I båda dessa fall visar Lüdtke attföreträdare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen på det hela tagetkom att framstå som en del av det officiella politiska etablissemanget idet tidiga 1900-talets Tyskland.In both instances so-called ’disorderly people,’most being casual labourers and the unemployed,went from demonstrating to ransacking andplundering, in which not even ’revolutionarydiscipline’ was displayed. SPD and labor-unionfunctionaries did not disagree with state authorities:in unison they harshly condemned suchmob-rioting. 64Lüdtke kopplar således användningen av kollektivt utövat våld till enmer vardagsnära politisk arena. Det som får den fackliga och politiskatyska socialdemokratiska arbetarrörelsen att ta avstånd ifrån politikenpå gatunivå i Hamburg och Berlin är det våld som utgjorde en del avdessa demonstrationer. Men det var inte våldet i sig som var främmandeför SPD, utan att det var ett kollektivt utövat våld som tycktessakna det revolutionära våldets disciplinära prägel. Det var ett våldsom inte var officiellt sanktionerat, därmed inte heller ett acceptabelt61 För liknande resonemang se: Jon Lawrence, Speaking for the People:Party, Language and Popular politics in England, 1876-1914, 1998, s 36,61, 66; Hilson, 2006, s 60f.62 Lüdtke, 1986, s 84-89.63 Lüdtke, 1986, s 84-89.64 Lüdtke, 1986, s 86f.35

sådant. Avståndstagandet sker genom negativa identitetsgrunder, detär inte de disciplinärt revolutionära organiserade arbetarna som utövardet kollektiva våldet utan den odisciplinerade folkmassan. Demonstranternapå gatan i Hamburg och Berlin och de ledande företrädarnaför SPD kan således sägas ha dragit olika skiljelinjer för det moralisktförsvarbara våldets gränser. Demonstranternas mer vardagsnära politikpå gatan tycks med andra ord kunna sägas innehålla ett folkligtförankrat rättsmedvetande som ligger närmare det E. P. Thompsonkallade ”moralisk ekonomi”. Detta medan det som uttrycks i SPD:suttalanden tycks ligga närmre det som kommer till uttryck inom detofficiella politiska etablissemangets retorik. Det finns således enligtLüdtkes resonemang en klart skönjbar skiljelinje mellan var den bredarearbetarklassens och den socialdemokratiska arbetarrörelsen drardet moraliskt försvarbara våldets gränser inom politiken.Det Lüdtke vill göra med diskussionen av ”egensinnet” som arbetarklassensvardagsnära politik är att luckra upp tanken på detpolitiska spänningsfältet, bort från ett bipolärt sådant till ett där maktutövningoch motstånd mot ett sådant har fler möjliga varianter. 65 VadLüdtke menar är att spänningsfältet är flerpolärt. Hans resonemangkring egensinnet avser också att visa på just detta. Egensinnet är ettvardagsnära motstånd mot kulturell maktutövning som inte bara riktarsig mot den borgerliga dominansen i det tidiga 1900-talets Tysklandutan i minst lika hög grad gentemot den fackliga och politiska socialdemokratiskaarbetarrörelsens försök att disciplinera arbetarklassen.Det handlar således till stor del om en problematisering av ”klass”som identitetsgrund. Begreppet ”egensinne” och ”skötsamhet” harockså i svensk arbetarhistorisk forskning kommit att handla om tvåbipolära spänningsfält, mellan arbetarklass och borgarklass, samtmellan skötsamma och egensinniga arbetare. Men en sådan användningriskerar samtidigt att missa den grundläggande kritiska udden iLüdtkes resonemang. Lüdtke menar att maktutövning och motståndinnefattar livets alla delar. Ett flerpolärt analytiskt synsätt kan såledesinte stanna vid två bipolära spänningsfält utan att riskera något av enanalytisk trivialisering. En del av kritiken gentemot hur ”egensinne”65 Lüdtke, 1986, s 65f.36

och ”skötsamhet” har använts i svensk arbetarhistorisk forskning handlarockså om denna till synes grundläggande analytiska problematik. 66Lüdtke menar exempelvis att dominerade kulturella normer i det tidiga1900-takets Tyskland inte endast var borgerliga utan även patriarkaltpräglade. 67 Det handlar således inte bara om ”klass” utan även om ”genus”som identitetsgrunder i den kulturella maktutövningen. Liknandeargument med avseende på debatten kring ”egensinne” och ”skötsamhet”i svensk arbetarkultur har även framförts av Skarin Frykman. 68Kulturell maktutövning handlar således om att såväl dominerandekollektiva aktörer som deras motståndare använder ett brett spektrumav identitetsgrundande maktrelationer i sina kulturella praktiker. I denbyggda miljön används språkspel med andra ord av såväl dominerandeutövare av makt som deras motståndare. Den dynamiska potentialeni kulturella praktiker innebär vidare att det flerpolära spänningsfältetshela spektrum står till de kollektivt interagerande aktörernas förfogande.Förutom klass är etnicitet, genus och generation identitetsgrundandemaktrelationer som förekommer i de språkspel som utgör denkulturella maktutövning som den socialdemokratiska arbetarrörelsen iMalmö använder sig av under loppet av konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker. 69Lüdtke menar vidare att det är viktigt att inte glömma bort de dominerandekulturella aktörerna i den politiska analysen. Den distanseringhan ser mellan den vardagsnära och den institutionella politiken menarhan vara något som växer fram i relationerna mellan dominerande aktöreroch deras motståndare. Ett närmande mellan dessa leder på siktfram till en ökad distans mellan ledarna bland de aktörer som utövarkulturellt motstånd och dem som dessa säger sig företräda, i Lüdtkesfallstudie mellan SPD och arbetarna i det tidiga 1900-talets Tyskland.66 Edgren, 1995, s 364-368; Nyzell, 2007, s 86-91.67 Lüdtke, 1986, s 88.68 Birgitta Skarin Frykman, ”Arbetarkultur och arbetarkulturforskning”,Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49, s 21-42; SkarinFrykman, 1993, s 26-36, 107-248. Se även: Kok, Jan (ed), RebelliousFamilies: Household Strategies and Collective Action in the Nineteenth andTwentieth Centuries, 2002.69 Jmf: Mats Greiff, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore påskilda kontinenter”: Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1950-1914, 2004, s 9-25.37

To be sure, the separation of political arenas wasfunctional for the protection of existing positionsand structures of domination. This applied notonly to the dominators, and their shifting alliances,but also to the leaders of opposition organizations,such as the SPD […]. To understandthe uses dominating groups made of the separationof the political arenas, we must considertheir strategies, which included labor leaders. Inthis way, the current forms of hegemony in thesociety may be discerned more clearly. 70I det flerpolära spänningsfältets kulturella brus är det de dominerandeaktörernas maktutövning som medför ett visst mått av kulturell koherens.Sewell talar i detta sammanhang om vikten att studera det hankallar för institutionella maktcentra. Sådana menar han nämligen varaalldeles avgörande för att skapa någon form av kulturell koherens inomkulturella system, vilka annars enligt Sewell tenderar att i grund ochbotten vara vagt avgränsade, löst integrerade, motsägelsefulla, föränderligaoch omstridda. 71Institutionella maktcentraEn ansenlig andel av kulturforskningen har tenderat att fokusera påkulturellt motstånd, menar Sewell, det vill säga att ta utgångspunkteni de aktörer som motsätter sig kulturell maktutövning. Detta medanförhållandevis lite forskning ägnas åt de dominerande aktörer somutövar kulturell makt. Sewell menar att det är viktigt att komma ihågatt en stor del av alla kulturella interaktioner är koncentrerade kringinstitutionella maktcentra – media, organisationer, företag, stater föratt bara nämna ett par sådana. Institutionella maktcentra tenderar attvara storskaliga, resursstarka, och centralistiska, vilket på det hela tagetgör dem till synnerligen inflytelserika kulturella aktörer. Sewell hävdaratt det finns goda skäl för den kulturanalytiska forskningen att ägna sådanainstitutionella maktcentra åtminstone lika mycket uppmärksam-70 Lüdtke, 1986, s 88.71 Sewell, 2005, s 168-174.38

het som aktörer vilka utövar kulturellt motstånd. 72 Det är sällan socialtinteragerande aktörer – hur mäktiga institutionella maktcentra detän må vara frågan om – lyckas åstadkomma något som skulle kunnabeskrivas som utpräglad kulturell koherens. Inte heller behövs detta,eftersom kulturell maktutövning lika mycket handlar om att exkluderasom att inkludera:The typical cultural strategy of dominant actorsand institutions is not so much to establishuniformity as it is to organize difference. Theyare constantly engaged in efforts not only tonormalize or homogenize but also to hierarchize,encapsulate, exclude, criminalize, hegemonize,or marginalize practices and populations that divergefrom the sanctioned ideal. By such means,authoritative actors attempt, with varying degreesof success, to impose a certain coherence onto thefield of cultural practice. 73Det som kan uppnås genom organisering av skillnader människoremellan ger långt ifrån någonting kulturellt välintegrerat i bred bemärkelse.Men enligt Sewell skapar det ändå ett visst mått av kulturellkoherens.[W]hen authoritative actors distinguish betweenhigh and low cultural practices or between thoseof the majority ethnicity and minorities or betweenthe legal and the criminal or the normaland the abnormal, they bring widely varyingpractices into semiotic relationship – that is, intodefinition in terms of contrast with one another.Authoritative cultural action, launched from thecentres of power, has the effect of turning whatotherwise might be a babble of cultural voicesinto a semiotically and politically ordered field ofdifferences. 7472 Sewell, 2005, s 172.73 Sewell, 2005, s 172.74 Sewell, 2005, s 172f.39

Detta fält av olikheter skapar en sorts officiella kulturella kartor, menarSewell. I den byggda värld som omger all social interaktion och desskulturella praktiker finns en rad sådana delvis överlappande och mereller mindre motstridiga officiella kulturella kartor vilka tillsammansutgör kulturell koherens. 75 Sådana officiella kulturella kartor kan i sintur både kritiseras och motarbetas av de aktörer som marginaliseras avdem. Men för att utöva motstånd måste aktörerna på ett eller annatsätt förhålla sig till dessa institutionella maktcentra, och i detta finnsett indirekt erkännande av deras kulturella dominans. Utövare av ochmotståndare till kulturell makt kan således sägas vara inbegripna i ettdialektiskt spel gentemot varandra. Det är vidare ett spel där aktörernagenom gränsdragningar faktiskt ger varandra ett visst mått av kulturellkoherens. Sewell menar således att kulturella konflikter, långtifrånatt visa på frånvaron av kulturell koherens, som så ofta ha betonatsi kulturanalytiska studier av motstånd, tvärtom kan sägas ha effektenatt både förenkla och förtydliga de kulturella kartorna. Vad mer är användsorganisering av skillnader även av aktörer vilka utövar kulturelltmotstånd. 76 Även sådana grupper “work to create and sustain culturalcoherence among their own adherers”, menar Sewell, “and they do soby many of the same strategies – hierachization, encapsulation, exclusionand the like – that the authorities use.” 77 Utifrån ett sådantperspektiv blir ”arbetarkultur” något som uppstår i det flerpolära spänningsfältsom utgörs av interaktionen mellan aktörer som utövar ochmotsätter sig kulturell makt.Det Sewell lyfter fram i sin diskussion av det institutionella maktcentretskulturella maktutövning är en analytisk ingång som går i linje meddet Lüdtke lyfte fram i sin initierade diskussion av ”egensinnet”. Dessvardagsnära politik står i motsats till den institutionella politikens officiellakulturella kartor. Det är vidare ett resonemang som med fördelkan föras över i en diskussion kring det sätt på vilket ”egensinne” och”skötsamhet” som idealtypiska har kommit att användas i den svenskaarbetarhistoriska forskningen. Ett argument i denna avhandling är attden tendensiösa glidning som finns i ”skötsamheten” som idealtyp är75 Sewell, 2005, s 173.76 Sewell, 2005, s 173.77 Sewell, 2005, s 173.40

ett resultat av att begreppet i sig är en del av ett institutionellt maktcentrasofficiella kulturella karta – i detta fall den politiska och fackligasocialdemokratiska arbetarrörelsens. Det var en officiell kulturell kartasom var stadd i avgörande förändring under 1920- och 30-talen. Detsenare allteftersom SAP gått från att ha varit en politisk utmanare tillatt i allt högre grad bli en del av det politiska etablissemanget i Sverige.Denna förändring kom att intensifieras på 1920- och 30-talen efterdet att SAP för första gången i och med valet 1917 kommit i politiskmaktställning, något som blev en återkommande realitet i under loppetav 1920-talets minoritetsparlamentarism, och som slutligen komatt fastslås i och med den avgörande segern för SAP i 1932 års val och1933 års krisuppgörelse. 78 Argumentet här är att denna avgörandeförändring av den socialdemokratiska arbetarrörelsens politiska maktställningäven medförde genomgripande förändringar av dess officiellakulturella karta, och därmed även språkspelen i den bygga världen.Skötsamhet och samförståndRonny Ambjörnsson – och i dennes efterföljd Mats Franzén – har lyftfram tanken på ett ”skötsamhetsprojekt” inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen. Franzén och framför allt Björn Horgby harvidare lyft fram att det är frågan om ett begrepp konstruerat av densocialdemokratiska arbetarrörelsen, ett vi, de skötsamma, mot dom, deegensinniga arbetarna, konstituerat inom ramen för ”det skötsammaprojektet”. 79 Ett exempel på hur detta uppfattats såväl inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen som utom den senare kan hämtasfrån Fackföreningsrörelsen, LO-tidningen vars redaktör var SigfridHansson, bror till Per Albin Hansson. I ett referat från Dagens Nyheterifrån april 1931 framhålls att tidningen skrivit att fackföreningarna”inte bara bevakat sina materiella intressen” utan även gett ”hållningoch självförtroende åt arbetarna.” Med denna självkänsla har ”följt nyafordringar på värdighet, skötsamhet och disciplin.” Även om författareni Fackföreningsrörelsen drar slutsatsen att Dagens Nyheter med sin78 Schüllerqvist, 1992, s 15; Linderborg, 2001, s 330-353.79 Ambjörnsson, 1988, s 71-112; Mats Franzén, ”Egensinne och skötsamheti svensk arbetarkultur”, Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia,1991:48-49, s 5, 11f, 15ff; Horgby, 1993; Hilson, 2006,s 249f.41

artikel väl snarast ”önskar ett återfall till de gamla, ur såväl ordningssomsocial synpunkt beklagansvärda förhållandena”, är det tydligt attdet är värden som den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stårbakom. 80 Billing och Stigendal har på ett mycket koncist sätt fångatupp ”det skötsamma projektets” innebörder och dess betydelse för densvenska socialdemokratiska arbetarrörelsen. Även Billing och Stigendalsätter ”egensinnet” i relation till ”skötsamheten”, men visar tydligt pådet senares koppling till ”vi” och det förras koppling till ”dem” i ”detskötsamma projektet”:Skötsamheten innebar således en strävan uppåtefter respektabilitet [i det borgerliga samhälletsögon] och inbegrep visserligen självdisciplin, menvar inte liktydigt med att arbetarklassen som helhetdisciplinerades uppifrån. Skötsamma arbetareundkom tvärtom disciplinering uppifrån och fickdärmed möjlighet att själv disciplinera klassensmindre skötsamma. […] Skötsamhetens socialakategori ställdes i centrum och knöts till arbetarrörelsensgemenskap som en slags inträdesbiljett.Egensinnighet pekades ut som skötsamhetensmotsats. […] Skötsamma arbetare förenadesgenom klädsel, uppförande, klasstillhörighetoch politiska målsättningar, men också genomolikheterna till å ena sidan egensinniga arbetareoch å andra sidan borgarklassen. 81Förutom skötsamhetsprojektet fanns dessutom ett samförståndsprojekt.Samförståndsprojektet utgjorde en integrerad del av denfolkhemstanke som under mellankrigstiden förespråkades inom delarav den politiska och fackliga socialdemokratiska arbetarrörelsen. Imånga avseenden måste skötsamhets- och samförståndsprojekten sessom nära sammankopplade och överlappande med varandra. Mendet är även rimligt att tala om förändrad kulturell karta. Med projektavses här försök att rita om den kulturella kartan. Sådana projekt fårvidare avgörande betydelse för såväl språkspel som byggda miljöer.Det senare kan sägas leda till tre analytiska ingångar i denna avhan-80 Fackföreningsrörelsen, 1931:16, s 406.81 Billing & Stigendal, 1994, s 153, 155.42

dling; 1) att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kan sägas utgöraett institutionellt maktcentrum (eller kanske snarare flera olika mensinsemellan överlappande institutionella maktcentra, där åtminstoneSAP och LO kan ses som två sådana med stundtals motstridiga intressen);2) att skötsamhets- och samförståndsprojekten kan sägas utgöracentrala delprojekt av avgörande betydelse för konstruktionen av denmellankrigstida socialdemokratins officiella kulturella karta; samt 3)att dessa båda projekt får konsekvenser för var de olika delarna av densocialdemokratiska arbetarrörelsen drar det politiska våldets gränser imellankrigstidens Sverige.Under loppet av ett par årtionden hade SAP gått ifrån att vara politiskutmanare till att alltsedan riksdagsvalet 1917 vara ett reellt alternativsom statsbärande parti. Under denna tidsperiod kom de reformistiskadelarna inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen att inta en centralistiskmaktposition inom SAP medan de mer radikala delarna lämnadepartiet för att utgöra utmanare på den ideologiska vänsterkanteninom svensk politik. 82 Under loppet av 1920-talet lanserades folkhemstankenunder ledning av Per Albin Hansson utifrån reformistiska utgångspunkterdär SAP kom att målas fram som ett folkparti snarare änett arbetarparti. Tanken på SAP som ett ”folkparti” hade förespråkatsav Hjalmar Branting redan 1895. Vid partikongressen 1911 antogsformellt uppfattningen att socialdemokratin var en samlande politiskkraft för allt ”småfolk”. Det senare bekräftades återigen i 1919 års”Göteborgsprogram”. 83 I den bemärkelsen byggde således 1920-taletsfolkhemstanke på en sedan länge etablerad inställning inom SAP.En annan av hörnpelarna i folkhemstanken var att konflikter i förstahand skulle kunna lösas med hjälp av kompromisser. Det senare var enutgångspunkt som efter riksdagsvalet 1932 och krisuppgörelsen 1933kom att utgöra ett avgörande inslag i den socialdemokratiskt fördapolitiken. Kompromisstanken var inte heller den någonting nytt utanhade vuxit fram i mötet mellan arbetarpart och arbetsgivarpart underslutet av 1800- och början av 1900-talet. Men i folkhemstanken kom82 Karl Molin, ”Partistrid och partiansvar: En studie i socialdemokratiskförsvarsdebatt”, Klaus Misgeld, Karl Molin & Klas Åmark (red), Socialdemokratinssamhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 311-329.83 Esping-Andersen, 1989, s 226; Molin, 1989, s 324f.43

denna kompromissanda att inta en central position, något som på siktskulle komma att utvecklas till det som kallats ”den svenska modellen”.Kompromisstanken stod även att finna bland tongivande medlemmarinom arbetsgivarorganisationerna. 84 Inte heller folkhemsbegreppet somsådant var egentligen någonting nytt utan en del av det föregående århundradetsnationalromantiska vurm. Det var vidare också en metaforsom använts av den svenska högern, något som Per Albin Hanssonsinterna kritiker inom socialdemokratin var mycket måna om att påpeka.85 Folkhemstanken kan således betraktas som ett utmanande språkspel,vilket den reformistiska kretsen kring Per Albin Hansson underloppet av det sena 1920-talet avsåg att göra till en del av den svenskasocialdemokratins byggda värld. 86Det var också långtifrån alla inom SAP och LO som i det sena 1920-och det tidiga 1930-talet ville se en socialdemokratisk politik prägladav kompromissanda i mötet med arbetarrörelsens politiska motståndare.Av den orsaken möttes också folkhemstanken av en hård internkritik. SAP präglades vid denna tid av inre motsättningar. LedargestalternaBranting och Thorson hade båda dött, och några självklaraarvtagare fanns inte. Valet av den tillförordnade partiledaren Per AlbinHansson var inte heller utan sina kritiker. Den nye partiledarens ställningvar inte heller särskilt stark. I partistyrelsen fick han dessutom i ArthurEngberg och Zeth Höglund två mycket ihärdiga kritiker. Engbergvar chefredaktör för Socialdemokraten, traditionellt betraktad sompartiets huvudorgan. Resultatet var att Engberg konsekvent vägradeta in Hanssons bidrag i tidningen. Den tillförordnade partiledarenvar således utestängd från den ledande socialdemokratiska tidningenoch fick av den orsaken vända sig till arbetartidningar på andra hålli landet för att få sina alster i tryck. 87 Efter att ha valts till partiledarevid partikongressen 1928, trots fortsatt internt motstånd, kunde Hanssonmed större emfas förespråka folkhemstanken. Hanssons folkhem-84 Peter Billing, Mikael Stigendal, & Lars Olsson, ”’Malmö – vår stad’:Om socialdemokratisk lokalpolitik”, Klaus Misgeld, Karl Molin & KlasÅmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år,1989, s 122-128.85 Patrik Hall, Den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sex sekler,2000, s 257-262; Linderborg, 2001, s 13, 265-271, 353-356.86 Jmf Hall, 2000, s 260f.87 Molin, 1989, s 324f.44

sideologi utgjorde med andra ord som redan påpekats ovan ett ganskaså utmanande språkspel inom ramen den officiella kulturella kartan iden socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld. 88 Molin skriveratt den åtminstone delvis framfördes i ”polemiska ordalag, och att detär uppenbart att den var en utmaning mot flera ledande partivänner.” 89Dessa motsättningar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsenträder vidare fram i tydlig dager i anslutning till den för avhandlingenavgörande frågan om det kollektivt utövade våldets gränser inom politiken.Molin skriver således att arten ”av den motsättning som fannsi partiet vid 1930-talets början framträdde klart i den debatt somdödsskjutningarna av demonstrerande arbetare i Ådalen i maj 1931 gavupphov till.” 90 Många medlemmar inom SAP och LO ansåg att de inträffadevåldsamheterna i Ådalen var att betrakta som ett ”massmord”på ”fredliga arbetare”. Vid ett tjugotal arbetarmöten runtom i landetanklagades såväl militären som arbetsgivarna för det utövade våldet.Inte minst anklagades SAF för att medvetet ha provocerat fram våldet iett försök att ”komma åt” den fackliga rörelsen. Att demonstranter dageninnan dödsskjutningarna hade utövat ett kollektivt våld gentemotstrejkbrytare i Ådalen beaktades inte nämnvärt i denna tolkning avhändelserna. Mot denna inom arbetarrörelsen utbredda hållning intogPer Albin Hansson en medlande ståndpunkt. Han lade i sina uttalandenlika mycket ansvaret på kommunisternas våldsagitation som påhögerns ofördragsamhet och arbetsgivarnas sätt att hantera arbetskonflikteni Ådalen. Hansson menade att det var den ohejdat konfrontativaattityd som var förhärskande såväl till vänster som till höger om socialdemokratinsom i grund och botten orsakade våldet i Ådalen. 91Det är således tydligt att Hansson genom att peka ut de politiskamotståndarna utanför socialdemokratin som ofördragsamma på så sättunderströk betydelsen av folkhemsandans kompromissvilja. Men det ärsamtidigt klart att detta på långa vägar inte skedde utan en hård internkritik från Hanssons motståndare inom den socialdemokratsiska arbetarrörelsen.92 Ernst Wigforss uttryckte bland annat åsikten att det som88 Hall, 2000, s 260f.89 Molin, 1989, s 324; Schüllerqvist, 1992, s 75-102, 202ff.90 Molin, 1989, s 325. Se även: Johannson, 2001; Johansson, 2002.91 Molin, 1989, s 324f; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001;Linderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.92 Molin, 1989, s 324f; Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001;45

hänt i Ådalen i grund och botten avspeglade olika rättsuppfattningar,där arbetarrörelsen hade en och borgerligheten en annan. Wigforssmenade att den rättsuppfattning, med utgångspunkt i principen omarbetets frihet, som borgerligheten förfäktade med hjälp av lagstiftning– klasslagar såsom Åkarpslagen – inte var någonting mer absolut imoraliskt hänseende än den av arbetarna hävdade rättsuppfattningen,med utgångspunkt i principen om solidaritet. 93Mot detta hävdade Per Albin Hansson med eftertryck att ”brott motgällande lag alltid måste fördömas”. 94 Kritiken från kretsen kringPer Albin Hansson gentemot Wigforss uppfattning kom att hårdna.Rickard Sandler kallade det hela för ”kvasifilosofiska utläggningar”och avfärdade med detta argument i den politiska endräktens namnalla Wigforss argument för möjligheten av en inom arbetarklassenförekommande föreställning om ett moraliskt försvarbart våld. 95 IFackföreningsrörelsen undrade Henning Thylin om arbetarrörelsen enligtWigforss mening skulle:slå in på en annan väg än den hittills vandrat?I så fall – avses misshandel av strejkbrytarna?Den frågan kan ingen slingra sig undan genomatt hänvisa till att arbetarvärldens rättsåskådninggentemot strejkbryteriet är en annan än denborgerliga världens. 96Vad Ådalshändelserna således visar är att det i tidigt 1930-tal fanns entydligt uttalad ambivalens inom den socialdemokratiska arbetarrörelsenkring var gränserna gick för det moraliskt försvarbara våldet inompolitiken.Denna ambivalens var inte heller något nytt. Den går även att skönjainom den socialdemokratiska arbetarrörelsen under de båda orosåren1917-18. Samtidigt som reformismen alltmer hade kommit att etablerasinom den socialdemokratiska arbetarrörelsen vid denna tidpunkt innebarLinderborg, 2001, s 347ff, Johansson, 2002.93 Wigforss, 1980, volym 1, s 58ff; Wigforss, 1980, volym 8, s 285f;Schüllerqvist, 1992, s 140; Molin, 1989, s 324f.94 Molin, 1989, s 325.95 Molin, 1989, s 325; Schüllerqvist, 1992, s 140f.96 Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s 194.46

händelserna dessa båda år en alldeles avgörande vattendelare i den politiskakampen om den allmänna rösträtten. Det var en kamp som ägderum i en tid av konfrontativt våldsamma konflikter i det svenska närområdet,med socialistiska revolutioner i Ryssland och Tyskland, liksom ettförödande inbördeskrig mellan röda och vita i Finland.Inrikespolitiskt kom också dessa båda år att präglas av den landsomfattandesociala rörelse som under slagord som ”fred”, ”bröd” och”rösträtt” krävde sociala och politiska reformer. SAP kunde mycket skickligtutnyttja den våg av social och politisk oro som under dessa båda årsvepte genom Sverige. Medan Hjalmar Branting under förtäckta revolutionshottalade i den svenska riksdagen om kraven på reformer, hade PerAlbin Hansson och Gustav Möller uppdraget att med alla medel försökaunderblåsa den landsomfattande och delvis också våldsamma socialarörelsen. Det senare för att understryka revolutionshotet för de högerpolitikersom fortsatt uttryckte tvivel eller motstånd kring den allmännarösträttens genomförande. Avsikten var att förmedla budskapet att landetsarbetare skulle komma att söka sig än längre vänsterut om socialdemokratinskrav på sociala och politiska reformer skulle mötas med döva öronav högern. Men helt klart var samtidigt att våld var ett reellt alternativäven för SAP om alla andra vägar skulle visa sig vara återvändsgränder. 97Karlbom skriver att: ”socialdemokratin inte gärna kunde utfästa sig att ivarje läge avstå från bruket av våld, så länge den demokratiska styrelseformenej hade vunnit fullt erkännande.” 98 Under vissa givna förutsättningarkunde med andra ord även ledande reformistiska företrädare för SAPmotivera bruket av politiskt våld. Den avgörande skillnaden mellan detsena 1910-talet och det tidiga 1920-talet är att SAP hade blivit en delav det politiska etablissemanget med flera regeringsinnehav. Det senareinnebar att den revolutionära retorik som SAP skickligt utnyttjade underåren 1917-18 bara några år senare inte längre framstod som ett politisktgångbart alternativ.97 Karlbom, 1985, s 4, 43; Andræ, 1998, s 108f, 243-266, 290.98 Karlbom, 1985, s 43; Karlbom skriver vidare att: ”Hjalmar Brantingframmanade ännu i sitt tal i Andra kammaren inför det avgörandebeslutet om författningsrevision den 17 december 1918 bilden av ’deninbördes sammandrabbningens avgrunder’ Alternativet fastnagladesklart: ’vi, som icke skulle ha tvekat, därest den väg som nu valts befunnitsoframkomlig genom ett oresonligt motstånd, vi som icke skulle hatvekat att då taga riskerna av den andra marschen mot bråddjupet’”.Karlbom, 1985, s 43.47

FrågeställningDet finns således en någorlunda klart skönjbar ambivalens inom denmellankrigstida socialdemokratiska arbetarrörelsen kring frågan omdet politiska våldets försvarbara gränser. Det är just denna tillsynesinneboende ambivalens som denna avhandling avser att sätta detanalytiska strålkastarljuset på och problematisera, det senare genom attstudera den officiella kulturella karta, liksom de språkspel och den byggdavärld, vilka kommer till uttryck i agerandet inom den fackligt ochpolitiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen under loppetav konflikten vid A. W. Nilssons fabriker.Den mikrohistoriska undersökning som utgör denna avhandlingskärna styrs av följande övergripande frågställning:· Var drog den lokala socialdemokratiska arbetarrörelsen detkollektivt utövade våldets gränser inom politiken i anslutningtill den under åren 1926-1928 utspelade arbetskonflikten vidA. W. Nilssons fabriker i Malmö?Denna huvudfrågan kan i sin tur delas upp i några mindre delfrågor:· Hur utövades kollektivt våld under konflikten?· Hur diskuterade företrädare för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen detta kollektivt utövade våld?· Hur diskuterades det kollektivt utövade våldet i den offentligadebatt som fördes i tidningspressen?Men avhandlingen har också ett mer övergripande syfte, nämligen attkritiskt diskutera tolkningar av det politiska våldet i svensk historiskforskning och därmed också bidra till en problematisering av dominerandeberättelser om skötsamhetens och samförståndets framväxtsom dominerande inslag i svensk politik.En ytterligare delfråga lyder:· På vilket sätt har det under arbetskonflikten kollektivt utövadevåldet kommit att gestaltas i historieskrivningen?48

Källor och avgränsningarFörst och främst avgränsas avhandlingen genom utgångspunkten iden socialdemokratiska arbetarrörelsen. Argumentet här är tvåfaldigt.För det första ger det ett hanterligt material för ett begränsat avhandlingsarbete.Det hade naturligtvis varit av intresse att utöka undersökningenkring frågan om våldets gränser inom politiken till att inkluderasåväl vänstern som högern i svensk politik. Men begränsningarär nödvändiga och det som kan vinnas på en breddning riskerar manatt förlora på djupet. Till viss del berörs såväl vänstern som högern iavhandlingens huvuddel, men endast i relation till den mer avgränsadestudieuppgiften att studera våldets gränser inom politiken med utgångspunkti den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturellakarta i mellankrigstidens Sverige. För det andra ger en sådan avgränsningmöjlighet att problematisera det sätt på vilket det kollektivt utövadepolitiska våldets vara eller inte vara har kommit att gestaltas i densvenska historieskrivningen. Det senare utifrån det på senare år alltmerframhållna argumentet att den dominerande uttolkningen av modernsvensk historia är starkt socialdemokratiskt präglad. 99 Det huvudsakligakällmaterialet i avhandlingen är av den orsaken källor producerade avden socialdemokratiska arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar.Här återfinns först och främst materialet från de fackliga och politiskasocialdemokratiska organisationer som de strejkande arbetarna vid A.W. Nilssons fabriker var anslutna till. På lokalplanet utgörs dessa av tvåfackliga avdelningar av Svenska Träindustriarbetareförbundet, avdelning9 (träarbetarna) och 11 (korgmakarna), den Fackliga centralorganisationen(Fco), Malmö Arbetarkommun, den socialdemokratiskastadsfullmäktigegruppen i Malmö, samt tidningen Arbetet som var detlokala partiorganet för SAP. På riksplanet utgörs dessa organisationerframför allt av Svenska Träindustriarbetareförbundet, men även SAP:sverkställande utskott behandlade indirekt våldsamheterna i november1926.Två rikstäckande fackliga tidsskrifter har därtill gåtts igenom förtidsperioden 1920-tal och tidigt 1930-tal, Svenska TräindustriarbetareförbundetsTräarbetaren och LO-tidningen Fackföreningsrörelsen.Därutöver används socialdemokratisk arbetarpress från99 Hilson, 2001, s 362; Berggren, 2003, 190, 193, 195f; Hilson, 2006,s 20ff; Edgren & Olofsson, 2009, s 1ff; Nyzell, 2009, s 110-127.49

andra håll i riket och därtill även vänster- och högerpress, men detska understrykas att huvudfokus i avhandlingen ligger på det lokalatidningsmaterialet. På lokalplanet kan Malmö närmast beskrivas somett tvåpartisystem vid denna tidpunkt, med SAP och Högern somde stora partibildningarna medan såväl liberalerna som vänstern varmarginaliserade. Av den orsaken framstår det socialdemokratiska partiorganetArbetet och högerns partiorgan Sydsvenska Dagbladet som detvå huvudsakliga ideologiska motpolerna inom lokalpressen i Malmö.Av den orsaken har en analytisk tyngdpunkt i avhandlingen lagts pådessa båda tidningar. Argumentet för det utförliga referatet av SydsvenskaDagbladet som förekommer i avhandlingens huvuddel i en studieav socialdemokratins officiella kulturella karta är att det knappast gåratt analysera Arbetet utan att ta denna utpräglade högertidning i beaktande.En stor del av presspolemiken under såväl arbetskonflikten vidA. W. Nilssons fabriker som de våldsamheter i november som dennakonflikt leder fram till förs nämligen i en fortlöpande debatt mellandessa båda tidningar. Det senare understryks än mer av att SydsvenskaDagbladet var en morgontidning med söndagsupplaga medan Arbetetvar en kvällstidning som inte kom ut på söndagar. Arbetets kvällsupplagatenderade att kommentera Sydsvenska Dagbladets morgonupplagafrån samma dag. På lokal- och regionalplanet har även den övriga tidningspressenstuderats, men lyfts endast in i avhandlingens analyserdå det på något sätt ger en bredd eller djup åt tidningsanalysen somgenomgången av Arbetet och Sydsvenska Dagbladet inte ger. Dessa bådatidningar har vidare gåtts igenom dag för dag under den tidsperiodsom konflikten på den nilssonska fabriken varade. Den övriga lokalochrikspressen har endast gåtts igenom vid tiden för de våldsammademonstrationerna i november under konfliktens första år. Rikspressenhar huvudsakligen tagits in i analysen när Arbetet och/eller SydsvenskaDagbladet i sina ofta mycket utförliga pressrevyer av någon orsak lyfterfram att våldsamheterna i Malmö berörts. Men det ska understrykasatt dessa nedslag i det rikstäckande pressmaterialet inkluderar de allraflesta av de stora rikstidningarna från vänstern, liberalerna och högern.Även fackliga historiker producerade av den socialdemokratiska arbetarrörelsenutgör en viktig källa för avhandlingen, inte minst utifrånfrågeställningen om våldets gestaltning i historieskrivning. De viktigasteav dessa historiker är Axel Uhléns Facklig kamp i Malmö under50

sju decennier från 1949 och Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948från 1958. Det senare eftersom de på ett mycket direkt sätt berör dennilssonska konflikten. Uhlén var vid tiden facklig redaktör för Arbetetoch hade sålunda en mycket god kännedom om händelseutvecklingen,från det att konflikten inleddes 1926 tills dessa att den avslutades1928. Dessa texter av Uhlén tenderar av den orsaken att utgöra såvälkällor som kvarlevor av kampen om tolkningen av konflikten. Dessatexters genomgång av konfliktförloppet har också i hög grad kommitatt utgöra den dominerande uttolkningen av såväl arbetskonfliktensom de konfrontativa våldsamheterna i november 1926. Ett Uhlénnärliggande källmaterial som intressant nog kopplar samman dettahuvudsakligen lokalt producerade källmaterial med ett nationellt perspektivär en så kallad talarfilm från 1930-talets inledande år. I dennafilm framför Svenska Träindustriarbetareförbundets ordförande OscarKarlén ett tal som på ett plan handlar om högerns anklagelser om”facklig terror” från den socialdemokratiska arbetarrörelsen sida ochdärmed direkt berör frågan om våldets gränser, och som på ett annatplan konkret handlar om våldsamheterna under konflikten vid A. W.Nilssons i Malmö. Karlén använder händelserna i Malmö som detexempel utifrån vilket han för en allmän diskussion kring våldsinslagi samband med konflikter mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden.100 Andra fackliga och politiska historiker, memoarer ochbiografier har dessutom använts. Här återfinns standardverk produceradeav den socialdemokratiska arbetarrörelsen självt, som SigfridHanssons Den svenska fackföreningsrörelsen från 1942 samt RagnarCasparssons LO under fem årtionden II 1924-1948 från 1951. Men häråterfinns även fackliga historiker som Erik Bodmans Polisföreningenkamraten 1903-1953 från 1953 samt Leif Edbergs och Holger SvärdsPolismännens fackliga verksamhet från 1963, vilka i avhandlingen haranvänts för analysen av polisens förhållande till den socialdemokratiskaarbetarrörelsen på såväl det lokala planet som riksplanet. 101Såväl arbetskonflikten som våldsamheterna i november 1926 har efterlämnatett myndighetsmaterial som vid sidan av den socialdemokrat-100 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID 1231(ARAB).101 För en initierad diskussion kring fackliga historiker, se: Johansson,2001, s 225-230.51

iska arbetarrörelsens egenhändigt producerade källmaterial utgjort enviktig analytisk ingång i avhandlingsarbetet. Inte minst polismaterialethar varit viktigt för avhandlingens analys av formerna och uttryckeni arbetskonfliktens repertoar. Polismaterialet på lokalplanet har ävenföljts till regional och nationell myndighetsnivå, för att analysera myndigheternasreaktioner på det utspelade våldet i Malmö. Därutöver ingårdet rättsliga materialet i våldsamheternas efterföljd i form av åtaleninför Malmö rådhusrätt i avhandlingens analys. Arbetskonflikten vidA. W. Nilssons fabriker har vidare kunnat följas år för år i de statligaförlikningsmännens verksamhetsberättelser. Även Svenska Arbetsgifvareföreningensstyrelse- och revisionsberättelser har inkluderats föratt utifrån ett så brett perspektiv som möjligt belysa konflikten. Ettarbetsgivarparten närliggande material är de kvarlevor som strejkbrytarorganisationenArbetsbyråns för oorganiserade efterlämnat i formav historiker och verksamhetsberättelser. Ett visst analytiskt utrymmehar ägnats åt denna organisation i avhandlingen, för det första för attdet är den enda sådana som med någon säkerhet tillhandahöll strejkbrytaretill den nilssonska fabriken i Malmö, för det andra för att dettamaterial ger en god överblick över det av arbetsgivarparten organiseradestrejkbryteriets verksamhet, och för det tredje för att ett det geren ingång från annat håll än den socialdemokratiska arbetarrörelsenkring en diskussion av våld som en del av formerna och uttrycken iarbetskonfliktens repertoar i det mellankrigstida Sverige. Såväl materialenfrån myndigheter som arbetsgivarpart är analytisk viktiga utifrånavhandlingens relationella perspektiv.Ett kompletterande material utgörs av muntliga källor. Nio intervjuerhar under avhandlingsarbetet genomförts med informanter med minnenfrån 1920-talets arbetskonflikter i allmänhet och den nilssonskakonflikten 1926-1928 i synnerhet. De intervjuade var genomgåendebarn och ungdomar vid tiden för våldsamheterna i november 1926.De hade genomgående en arbetarbakgrund. De allra flesta var bosattai Möllevångskvarteren vid tiden för konflikten. Ett par av de intervjuadeuppger att de mer eller mindre aktivt deltog i de våldsammademonstrationerna i november 1926, andra att de var ögonvittnen tilldessa. Intervjumaterialet används på två sätt i avhandlingen, dels somkompletterande källor till det övriga materialet i analysen av formerna52

och uttrycken i arbetskonfliktens repertoar, dels utifrån en diskussioni avhandlingens analys av de dominerande uttolkningar som finns ihistorieskrivningen med utgångspunkt i den nilssonska konflikten. 102Bortsett från Uhléns båda fackliga historiker förekommer den nilssonskakonflikten i Malmö endast i kortare referat i lokalhistoriska översiktsverk,såsom standardverket Malmö stads historia. Genomgåendeför dessa översiktsverk är att de närmast uteslutande bygger på Uhlénsuttolkningar från 1940- och 50-talen. Den historiska litteratur sombeaktar den nilssonska konflikten och våldsamheterna i samband meddessa är därmed tämligen begränsad. Ett par uppsatser från historiskainstitutionen vid Lunds universitet finns dock som behandlar den.Kurt Alm har i en trebetygsuppsats från 1966 behandlat våldsamheternai november och den bakomliggande arbetskonflikten. 103 IngerHåkansson har i en 40-poängsuppsats från 1984 behandlat pressdebattenkring den nilssonska konflikten i Arbetet och Sydsvenska Dagbladet.104 Alms uppsats är inte minst av intresse eftersom han intervjuatsåväl Axel Uhlén som Johan Levin, den sistnämnda en polisman frånMalmö som aktivt deltog i händelserna tillika var redaktör för denpolitiskt radikala lokaltidningen Skånes Reflex. Därutöver finns RobinEkelunds förtjänstfulla C-uppsats från Historiska studier vid Malmöhögskola från 2008, som inte direkt berör den nilssonska konfliktenmen väl behandlar strejkbryteriet vid ett antal andra arbetskonflikter iMalmö under mitten av 1920-talet. 105Det finns även två skönlitterära böcker som utspelar sig med dennilssonska konflikten som bakgrund, Gustav Hellströms romanPolismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros från 1931 och HarryKullmans ungdomsroman Natthämtaren från 1962. Hellströms roman102 För initierade diskussioner kring muntliga källor, se: Lars Hansson &Malin Thor (red), Muntlig historia, 2006.103 Alm, Kurt, Möllevångskravallerna, Opublicerad trebetygsuppsats i historia,Historiska institutionen Lunds Universitet, 1966.104 Håkansson, Inger, Strejken vid A. W. Nilssons fabriker – en undersökningav pressdebatten i Arbetet och SDS 1926-1928, Opublicerad uppsats ihistoria 40 p, Historiska institutionen Lunds Universitet, 1984.105 Ekelund, Robin, Identiteter i konflikt: En studie av strejkande och strejkbrytarei Malmö 1926, Opublicerad C-uppsats i historia, Historiskastudier Malmö högskola, 2008.53

är en fiktiv biografisk skildring av polismästaren i Malmö, vars liv iromanen kom att ha våldsamheterna i Möllevången som en avgörandebrytpunkt. Huvudpersonen i Kullmans ungdomsroman är en arbetslösarbetaryngling som i desperation tar steget att bli strejkbrytare vid A.W. Nilssons fabriker.Själv har jag tidigare publicerat forskning som i direkt meningberör konflikten ifråga, dels i en artikel från 2004 där jag diskuterarkollektiv aktion och kollektivt våld som analytiska begrepp, dels i ene-publikation utgiven av Malmö museer från 2005 med utgångspunkti Möllevångskvarteren, dels i en artikel från 2009 där jag diskuterarvåldets vara eller inte vara i svensk historieskrivning.DispositionAvhandlingen består av tre delar. Den första delen är en introduktionuppdelad i två kapitel. Kapitel 1 är avhandlingens inledning. Kapitel2 är ett teoretiskt avsnitt där avhandlingens teoretiska verktyg medutgångspunkt i den relationella skolbildningen kortfattat utvecklas.Dessa kommer sedan att utvecklas mer ingående i huvuddelens löpandetext. Den andra delen är avhandlingens huvuddel, uppdelad itretton kapitel. Kapitlen 3 behandlar bakgrunden och det inledandeförloppet av konflikten vid A. W. Nilssons fabriker. Här presenterasoch utvecklas även flera av avhandlingens teoretiska verktyg mer ingående.Kapitlet ska ses som huvuddelens inledning och många av desåväl empiriska som teoretiska diskussioner som inleds där återkommeri huvuddelens fortsatta kapitel. Kapitel 4 är ett kontextavsnitt som behandlarden mellankrigstida industristaden Malmö och som avslutasmed en diskussion av de arbetskonflikter som pågick i staden undersamma tid som den vid A. W. Nilssons fabriker, konflikter som ävende präglades av återkommande konfrontationer mellan strejkbrytare,strejkande och de senares sympatisörer. Kapitel 5 är ett kontextavsnittsom behandlar arbetskonflikter med utgångspunkt i de vid tidensynnerligen konfliktfyllda frågorna om strejkbryteriet och arbetetsfrihet. Efter hand förs den inledande nationella diskussionen ned pådet lokala planet och konflikten vid den nilssonska fabriken. Kapitel6 till 15 behandlar konflikten vid A. W. Nilssons fabriker mellan åren54

1926 och 1928 med tyngdpunkten på de våldsamma demonstrationersom ägde rum i slutet av november 1926 dess första år – de så kalladeMöllevångskravallerna i Malmö 1926. Den tredje delen är avhandlingensavslutning. Kapitel 16 är ett avsnitt där huvuddelens kapiteldiskuteras på ett sammanfattande sätt utifrån vad mikrostudien utifrånde teoretiska verktygen kan säga med utgångspunkt i den övergripandefrågeställningen om våldets gränser inom politiken. Kapitel 17 är ävendet en diskussion kring resultaten i avhandlingens huvuddel, menhär med utgångspunkt i frågan om hur det kollektivt utövade våldetunder konflikten har kommit att gestaltas i historieskrivningen. Dettaavslutande kapitel är ett i många stycken historiografiskt avsnitt somdiskuterar förekomsten av en dominerande teleologisk uttolkning avsvensk historia vilken tenderat att betona kompromisser på bekostnadav konflikter.55

Kapitel 2Omstritt politiskt våld[H]umans […] interacting repeatedly with others,renegotiating who they are, adjusting theboundaries they occupy, modifying their actionsin rapid response to other people’s reactions,selecting among and altering available scripts,improvising new forms of joint action, speakingsentences no one has ever uttered before, yet respondingpredictably to their locations within thewebs of social relations they themselves cannotmap in detail. They tell stories about themselvesand others that facilitate their social interactionrather than laying out verifiable facts about individuallives. They actually live in deeply relationalworlds. If social construction occurs, it happenssociably, not in isolated recesses of individualminds.Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly,Dynamics of Contention, 2003 (2001), s 131.Innan avhandlingens analys konkretiseras i huvuddelen är det på sinplats att här kortfattat redogöra för det teoretiska ramverket. I flerastudier från tiden sent 1990- till tidigt 2000-tal lanserade Doug Mc-Adam, Sidney Tarrow och Charles Tilly den forskningsansats de valdeatt kalla för en relationell skolbildning inom forskningsfältet. 106 Detsenare gjorde de genom en ansats att förena en i deras ögon alltför106 Tilly, 1995; McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001); Charles Tilly &Sidney Tarrow, Contentious Politics, 2003; Charles Tilly, The Politicsof Collective Violence, 2003. Se även: Michael P Hanagan, Leslie PageMoch, & Wayne Te Brake, (eds.), Challenging Authority: The HistoricalStudy of Contentious Politics, 1998; Ronald R. Aminzade, Jack A.Goldstone, Doug McAdam, Elizabeth J. Perry, William H. Sewell Jr,Sidney Tarrow & Charles Tilly (eds), Silence and Voice in the Study ofContentious Politics, 2001; Diani, Mario & McAdam, Doug (eds), SocialMovements and Networks; Relational Approaches to Collective Action,2003; Donatella Della Porta & Mario Diani, Social Movements: An Introduction,2006 (1998), s 20.56

splittrad forskning, där ett antal subfält under flera decennier hadeutvecklats med alltför få återkopplingar sinsemellan. 107 McAdam, Tarrowoch Tilly menade att det senare var olyckligt, detta eftersom detenligt dem analytiskt finns mer som förenar än åtskiljer sådant som”arbetskonflikter”, ”bondeuppror”, ”demonstrationer”, ”upplopp”,”sociala rörelser”, ”revolter” och ”revolutioner”. De sade sig vidare viljaha en forskningsansats som kunde förena dessa och andra subfält, menutan att för den skull förlora dynamiken i analysen (det senare menadede hade varit alltför vanligt inom strukturalistiska forskningsansatser,inklusive deras egen forskning). 108 Deras egen bakgrund var denstrukturalistiska amerikanska skolbildningen, vilken de således delviskritiserade. De tre var även väl medvetna om den kulturella vändningsom vid denna tid i det sena 1990-talet slagit igenom med full kraft,såväl inom deras eget forskningsfält som inom den humanistiska ochsamhällsvetenskapliga forskningen i stort. 109 En avsevärd del av denrelationella skolbildningens teoretiska ansatser kom McAdam, Tarrowoch Tilly därför att ägna åt de kulturella perspektiven, även om de förden skull inte helt avsade sig det strukturalistiska arvet. 110Det är samtidigt långtifrån endast inom den relationella skolbildningensom uppmärksamhet i allt högre grad har ägnats de kulturellaperspektiven. 111 Inte heller är det kulturella perspektivet något nytt förforskningsfältet. Ett exempel på det senare är E. P. Thompsons klassiskaartiklar från 1970-talet. I dessa utgjorde kultur en för Thompsonavgörande analytisk ingång till det i avhandlingen redan omnämndastudiet av spänningsfältet mellan undersåtar och överhet i engelskt1700-tal. 112 Ett annat exempel är Natalie Zemon Davis studier av107 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 6.108 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 6f.109 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 12-24.110 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 22.111 Se exempelvis: Hank Johnston & Bert Klandermans, ”Preface”, HankJohnston & Bert Klandermans (eds), Social Movements and Culture,1995, s vii-ix; Hank Johnston & Bert Klandermans, ”The Cultural analysisof Social movements”, Hank Johnston & Bert Klandermans (eds),Social Movements and Culture, 1995, s 3-24; Della Porta & Diani, 2006(1999), s 64-88.112 Thompson, 1993 (1971); Thompson, 1993 (1974); E. P. Thompson,”The Moral Economy Reviewed”, Thompson, 1993, s 258-351.57

kollektivt utförda rituella våldsamheter i franskt 1500-tal. 113 BådeThompson och Davis kan sägas vara synnerligen inflytelserika pionjärergenom deras betoning av kulturperspektivet som analytisk ingångtill studiet av våldsamma konflikter. 114 En ansats hos dem båda ärbetydelsen av kulturperspektivet för att blottlägga hur kollektivt våldlegitimerades av dess olika utövare. Inte minst den moraliska legitimitetenvar som redogjorts för något som Thompson uppmärksammadei flera för forskningsfältet synnerligen inflytelserika studier. 115 Thompsonsaktualitet även för det svenska forskningsläget av idag kan exempelvisåskådliggöras i historikern Mats Berglunds avhandling från 2009om ”upplopp” och ”gatubråk” i Stockholm under 1700- och det tidiga1800-talet. 116 Även historikern Magnus Olofssons avhandling från2008 om den så kallade tullbergska rörelsen kan sägas vara påtagligtinfluerad av Thompsons klassiska studier. 117 I en initierad jämförandestudie av Thompsons och Davis respektive ingångar till den kulturellaanalysen av föreställd legitimitet i kollektivt utövat våld skriver denamerikanska historikern Suzanne Desan att:Thompson and Davis built on the work done inthe late 1950s and 1960s by George Rudé andCharles Tilly, among others, who analyzed thesocial makeup of crowds to correct the misconceptionthat rioters were unruly mobs who committedrandom violence without rational goalsand motivation. In keeping with their emphasison the power of culture, Thompson and Davispaid more attention to the ritualized and theatricalaspects of crowd action as cultural and communalexpression: they focused primarily on themeaning, motivations, and means of legitimizing113 Natalie Zemon Davis, ”The Rites of Violence: Religious Riots inSixteenth-Century France”, Past and Present, 1973:59. Artikeln återfinnsäven i: Natalie Zemon Davis, Society and Culture in Early ModernFrance: Eight Essays, 1987.114 Suzanne Desan, ”Crowds, Community, and Ritual in the Work of E. P.Thompson and Natalie Davis”, Hunt (ed), 1989, s 47f.115 Thompson, 1993 (1971); Thompson, 1993 (1974); Thompson, 1993.116 Mats Berglund, Massans röst: Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848, 2009, s 33-36.117 Olofsson, 2008, s 14-24.58

violent collective action. More specifically, theyargued not only that rioters acted on the basisof some moral certainty and communal senseof legitimacy, but also that certain ritual patternsactually fit their violence within coherentsymbolic context and endowed their actions withlegitimacy and meaning. 118Både Thompson och Davis hade sin teoretiska ansats i den socialhistoriskamyllan men var samtidigt föregångare inom den kulturhistoriskaforskningstradition som i förlängningen var av avgörande betydelse för1980-talets kulturella vändning. 119 Den utpräglade teateranalogi debåda använde liksom den betoning av den föreställda legitimitetens betydelsei sina studier är ansatser som gör Thompsons och Davis forskninghögst aktuell än idag. Två arvtagare till Thompson och Davis inomramen för den kulturella vändningen är idag Lynn Hunt och WilliamSewell Jr, båda med inflytelserika kulturhistoriska studier av det revolutionäravåldet i det sena 1700-talets Frankrike. Hunt och Sewell harbåda i sin respektive forskning studerat hur den franska revolutionenkonstruerades kulturellt. Inte minst den senares analys av hur de händelsersom äger rum kring Bastiljen har kommit att forma de kulturellagränserna för det legitima politiska våldets kollektiva utövande underde århundraden som följt utgör ett viktigt bidrag till studiet av våldsammapolitiska konflikter. 120 Men även Hunts studier av sådant somrevolutionens retorik och symboler utgör ett tydligt exempel på detkulturella perspektivets genomslagskraft inom forskningsfältet. 121 Enmed Thompson och Davis samtida som utifrån liknande utgångspunkterbetonat vikten av kulturella perspektiv i studier av våldsammakonflikter är Charles Tilly. 122 Tilly kom i likhet med Thompson ochDavis tidigt att arbeta med teateranalogin i analysen genom att lyftafram tanken på konfliktens historiskt sett skiftande repertoarer. De118 Desan, 1989, s 47f.119 Hunt, 1989, s 1-12.120 Lynn Hunt, Politics, Culture, and Class in the French Revolution, 1984;William H. Sewell jr, ”Historical Events as Transformations of Structures:Inventing Revolution at the Bastille”, Sewell, 2005, s 225-270.121 Hunt, 1984, 19-86.122 Se exempelvis: Tilly, 1978; Tilly, 1995; Tilly, 2008.59

kulturella aspekter Thompson, Davis och Tilly lyft fram i sina respektivestudier utgör viktiga analytiska ingångar i denna avhandling ochen grund för dess teoretiska ramverk.Konfliktens repertoarerKopplat till frågan om det moraliskt försvarbara våldets gränser ärden minst lika avgörande frågan om legitimitet. Delvis är frågan omlegitimitet kopplat till frågan om laglighet. Statsmakten försöker oftadelegitimera såväl en konflikt som dess deltagare genom att hävda attdet hela bryter mot lagen. Utifrån samma lagrum har ordningsmaktenbefogenheten att utöva lagligt våld innanför statmaktens avgränsadeterritorium. Statsmakten är med andra ord en viktig legitimerande/delegitimerande aktör i anslutning till kollektiva våldsamheter. Menfrågan om våldets legitimitet är samtidigt inte helt och hållet kopplattill frågan om laglighet. Thompson visar mycket tydligt i sina klassiskastudier av våldsamma konflikter i 1700-talets England att det moralisktförsvarbara våldet mycket väl kunde strida mot gällande lagar. Legitimitetkan således fås från andra håll än lagboken. Rättsmedvetandeoch lagrum är följaktligen inte alltid detsamma. Av detta följer attdet inte endast är statsmakten som utgör en legitimerande/delegitimerandeaktör av betydelse. Även andra kollektiva aktörer agerar medandra ord legitimerande/delegitimerande. Thompson hävdade att detlegitimerande rättsmedvetandet som uttrycktes i de av honom undersöktavåldsamma konflikterna grundades i en traditionellt förankradföreställning om ett moraliskt förvarbart våld. Han visade också attdet inte endast var utövarna av detta kollektiva våld som gav uttryckför ett sådant ett legitimerande rättsmedvetande. Även representanterför överheten såsom officerare med order att återställa den allmännaordningen gav stundtals uttryck för detta genom att helt enkelt vändaryggen åt det hela då en folksamling exempelvis sålde spannmål till detde uppfattade som det moraliskt försvarbara priset. Det sätt på vilketvåld utövas – det vill säga dess uttryck i konfliktens över tid och rumskiftande repertoarer – är således en möjlig analytisk ingång till studietav våldets gränser inom politiken.60

Med repertoarer avses de sätt på vilket kollektiva aktörer interagerardå de ställer krav och motkrav gentemot varandra under loppet avkonflikter. 123Their actions actually consist of interactions withthose others, interaction that centers on claimmaking. They put on a performance of mutual,public claim making […]. Such a conversational,theatrical view of contentious interaction drawsattention to the combination of scripting andimprovisation in the actual making of claims.As compared with all the interactions of whichactors are technically capable, in any particularsetting and episode they employ a small set ofroutines repeatedly, innovating within limits setby the history of their previous interactions. […]For this reason we can reasonably speak of contentiousrepertoires: limited ensembles of mutualclaim-making routines […]. 124Det är vidare i de konfrontativa mötena mellan kollektivt interagerandeaktörer som de avgörande flerpolära spänningsfälten i konflikterträder fram. Krav möts av motkrav då kollektiva aktörer interagerarmed varandra och det sätt på vilket detta görs visar analytiskt på sådantsom föreställningar kring det moraliskt försvarbara våldets gränserinom politiken.McAdam, Tarrow och Tilly särskiljer därtill analytiskt mellan ”repertoires”och ”performances”, där det med det senare avses de olikavariationer som det förra kan uttryckas i.We barrow a theatrical metaphor – repertoire– to convey the idea that participants in publicclaim-making adopt scripts they have performed,or at least observed before. They do not simplyinvent an efficient new action or express whateverimpulses they feel, but rework known routinesin response to current circumstances. Doing so,123 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 16.124 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 137f.61

they acquire the collective ability to coordinate,anticipate, represent, and interpret reach other’sactions. Performances within repertoires do notusually follow precise scripts to the letter; theyresemble conversations in conforming to implicitinteraction rules, but engaging incessant improvisationon the part of all participants. 125I avhandlingen bryts repertoaren istället ned i två analytiska beståndsdelar– former och uttryck. Den analytiska poängen med detta är attdet än tydligare visar på den inneboende dynamiken i mötet mellaninteragerande kollektiva aktörer. För att ta ett konkret exempel kandemonstrationen idag betraktas som en synnerligen etablerad form förinteraktion mellan kollektiva aktörer inom konfliktens repertoar. Mendemonstrationen kan i sin tur ta sig en mängd olika uttryck, en del ärlågmälda medan andra är högljudda, en del är fredliga medan återigenandra är våldsamma, vilket gör att ingen demonstration är helt ochhållet den andra lik. Såväl former och uttryck kan dessutom skifta underen och samma konflikt. 126Thus today’s demonstrations unfolds differentlyfrom yesterday’s as a function of who shows up,whether it rains, how the police manage today’scrowd, what participants learned yesterday, andhow authorities respond to yesterday’s claims.Demonstrations that begin similarly end upas mass-meetings, solemn marches, assaults onpublic buildings, pitched battles between thepolice and activists. […] Indeed, stereotypedperformances ordinary lose effectiveness in thesame way that rote speech falls flat: they reducethe strategic advantage of their performances,undermine participant’s claims of conviction,and diminish the event’s newsworthiness. As aconsequence, small-scale innovation modifies125 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 138.126 McAdam, Tarrow och Tilly särskiljer analytiskt mellan ”repertoires”och ”performances”. Men i avhandlingen har jag föredragit att arbetamed former och uttryck som repertoarens analytiska beståndsdelar. Seexempelvis: Tilly, 2008, s 8-19.62

epertoires continuously, especially as one set ofparticipants or another discovers that a new tactic,message, or self-presentation brings rewardsits predecessors did not. 127Liksom formerna skiftar med andra ord även uttrycken från en konfrontationtill en annan under loppet av konflikter. Själva poängenmed detta att särskilja former och uttryck åt är just att analytisktunderstryka dessa inneboende variationer. Vad denna avhandlingavser att studera som en av sina analytiska ingångar är repertoaren i deåterkommande konfrontativa möten som äger rum mellan de kollektivtinteragerande aktörerna under loppet av konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker.Mekanismer och processerI den relationella skolbildningen utgör de analytiska begreppen mekanismeroch processer viktiga hörnstenar. Denna analytiska ingång utgörett sätt för McAdam, Tarrow och Tilly att skapa en teoretisk grundbultför studiet av en lång rad olika konflikter utan att för den skull hamnai alltför stela strukturella byggen.Mechanisms are a delimited class of events thatalter relations among specified sets of elementsin identical or closely similar ways over a widevariety of situations. […] Processes are regularsequences of such similar (generally more complexand contingent) transformations of thoseelements. 128McAdam, Tarrow och Tilly menar att den analytiska ingången medmekanismer och processer “do not constitute a general model of contention[…] they define common dynamic pathways shaping particularfeatures of contention”. 129 Analytiskt skapar denna ingång dynamikeftersom olika kombinationer av processer och deras respektive meka-127 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 138.128 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 24.129 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 340.63

nismer ger en möjlighet att studera öppna variationer i konfliktförloppöver tid och rum.[…] we think of contentious politics as sufficientlyimbedded in history that within concretesocial settings the vast majority of actors, actions,identities, mobilization processes, trajectories,and outcomes that are logically possible – or havehappened in broadly similar settings elsewhere inhistory and culture – do not materialize. Commonproperties across historically and culturallydistinct settings do not consist of similarlarge structures and sequences but of recurrentcausal mechanisms concatenating into casualprocesses. 130De menar att det hela är ett sätt för dem att skapa ett övergripandeteoretiskt ramverk utan att för den skull hamna i sådana alltför stelbentastrukturalistiska förklaringsmodeller som ofta annars har tenderatatt prägla forskningsfältet.To embrace the idea of robust mechanisms andprocesses across contentious episodes, countries,and periods of history is not to reject the ideathat culture and local knowledge shape contentionbut to propose a strategy for their reconciliationin between the celebration of particularismand the laying down of general laws. 131I avhandlingen används ett antal sådana processer och deras mekanismersom teoretiskt ramverk i analysen av konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker. De processer som används i avhandlingen är: mobilisering,demobilisering, polarisering, nivåskifte, eskalering och institutionalisering.Utöver dessa används en rad olika mekanismer: legitimering,delegitimering, objektskifte, gränsaktivering, gränsskifte, förmedling,spridning och efterlikning för att ta ett par exempel. Varken processereller mekanismer kommer att presenteras mera ingående här. Istället130 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 24.131 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 347.64

kommer dessa att mejslas ut i avhandlingens huvuddel allteftersom deanvänds analytiskt i den fortlöpande texten, det senare för att så härinledningsvis i avhandlingen undvika alltför mycket teoretisk begreppsexercis.Men det ska understrykas att det här endast är en liten del avMcAdams, Tarrows och Tillys många identifierade processer och mekanismeranvänds. Det ska också framhållas att McAdam, Tarrow ochTilly är ganska oprecisa i var gränserna går mellan mekanismer och processer– det som ena stunden presenteras som en mekanism kan i nästastund definieras som en process. Stundtals tenderar också det teoretiskaramverket att hamna i just sådana ganska fyrkantiga resonemang somde menar sig vilja undvika. Inte desto mindre utgör McAdams, Tarrowsoch Tillys utmejslade processer och deras respektive mekanismer analytiskaingångar till att studera diversifierade konfliktförlopp över tid ochrum. Inte minst utgör deras framhärdande av att olika konflikter börstuderas utifrån ett gemensamt teoretiskt sammanhang en viktig analytiskpoäng. Konflikten vid A. W. Nilssons utgör visserligen i grund ochbotten en arbetskonflikt. Men som sådan innehåller dess konfrontationermellan parterna i konflikten en rad olika former och uttryck somanalytiskt bör ses utifrån ett teoretiskt sammanhållet sammanhang.Typologiskt avgränsat våldI en studie av det han kallar ”det kollektiva våldets politik” diskuterarCharles Tilly våldets skiftande gränser. Han menar att de allra flestafall av kollektivt utövat våld är politiskt, det senare inte minst eftersomstatsmaktens intresse att bevaka våldsutövning innanför dess territoriumgör den till en ofta närvarande aktör vid våldsamt konfrontativamöten kollektiva aktörer emellan.Contentious politics consists of discontinuous,public, collective claim making in which one ofthe parties is a government. A government is asubstantial, durable, bounded organization thatexercises control over the major concentratedmeans of coercion within some territory. Collectiveviolence does sometimes occur quite outsidethe range of governments; however, above a verysmall scale, collective violence almost alwaysinvolves governments as monitors, claimants,65

objects of claims, or third parties to claims. Whengovernments are involved, collective violence becomesa special case of contentious politics. 132I sin studie av det kollektiva våldets gränser använder sig Tilly av en typologiöver interpersonellt våld. Typologin utgörs av en tvådimensionellskala, där den ena axeln avser graden av graden av samverkan blandvåldets utövare, och den andra axeln avser graden av kortsiktigt skadai det utövade våldet. Långt ned till vänster på skalan är såväl gradenav samverkan mellan våldets utövare som graden av kortsiktigt utövadskada lågt. Högt upp till höger på skalan är däremot både graden samverkanmellan våldets utövare och graden av kortsiktigt utövad skadahögt.Tilly menar att kollektivt våld alltid är en närvarande möjlighet ikonfrontativa möten mellan kollektivt interagerande aktörer i en konflikt.Sådana konfrontativa möten behöver å ena sidan alls inte varavåldsamma, de allra flesta av dem är i realiteten inte heller det. Men åandra sidan finns det en alltid närvarande potential för våld i konfrontativamöten interagerande aktörer emellan. 133[M]ost collective violence […] grows out of actionswhich are not intrinsically violent, andwhich are basically similar to a much largernumber of collective actions occurring withoutviolence in the same periods and settings. Theclearest example is the demonstration: somegroup displays its strength and determination inthe presence of the public, of the agents of state,and perhaps its enemies as well. But a small proportiondoes turn to violent encounters betweenpolice and demonstrators, or attacks on propertyby demonstrators. […] The strike, the parliamentarysession, the public meeting, the fiestas followsomething of the same pattern. The great majorityof them going off without violence, the violentones not differing in any fundamental way withthe rest. 134132 Tilly, 2003, s 9f.133 Tilly, 2003, s 12-20.134 Tilly 1978, s 177.66

Figur 2.1. Typologi över interpersonellt våld i en för avhandlingen omarbetadversion. De avgörande omarbetningarna i jämförelse med Tillys originalversionbestår av att namnen liksom delvis även skalorna med avseende påden kortsiktigt utövade skadan på ett par av typerna ändrats. Det förra gällertyperna ”konfrontativa ritualer” och ”samordnad konfrontation” som i originalversionenbenämns ”violent rituals” respektive ”coordinated destruction”.Det senare gäller huvudsakligen typen konfrontativa ritualer som i avhandlingensversion sträcker sig från låg till hög grad av kortsiktigt utövad skadamedan Tilly konsekvent lägger den högt upp på denna skada. Argumentet föratt göra denna förändring i avhandlingen är att konfrontativa ritualer enligtmin mening visserligen har potentialen av att vara mycket våldsamma medanseende på kortsiktigt utövad skada men att detta långtifrån alltid behövervara fallet.Källa: Tilly, 2003, s 15.67

Tilly frågar sig vilka av dessa möten interagerande aktörer emellansom blir våldsamma och varför. Vidare frågar han sig hur våldsamheterskiftar efter det att sådana brutit ut. Tilly menar att typologin är enmöjlig analytiskt ingång till att närma sig och studera dessa frågor. Iavhandlingen används den delvis omarbetade versionen av typologinför att studera våldets skiftande gränser under loppet av konflikten vidA. W. Nilssons fabriker.De analytisk avgränsade begreppen i typologin är från den övre delenräknat och i klockvis ordning:· Konfrontativa ritualer: Med detta avses de tillfällen då ennågorlunda välavgränsad grupp av kollektivt agerande aktörer meden hög grad av samverkan följer ett relativt välkänt mönster i utövandetav kollektivt våld gentemot någon eller några andra aktörer.Utmärkande för denna avgränsade typ av kollektivt utövat våld är enmycket hög grad av samverkan bland våldets utövare i kombinationmed en låg till hög grad av kortsiktigt utövad skada. Ett exempelpå denna typ är offentliga bestraffningar, och då ytterst den offentligaavrättningen. Andra exempel på denna typ av kollektivt våld ärlynchningar, gängvåld och supportervåld. 135· Samordnade konfrontationer: Med detta avses de tillfällen dånågon kollektivt agerande aktör planmässigt och med mycket höggrad av samverkan utövar kollektivt våld gentemot andra aktöreroch/eller objekt med anknytning till dessa. Utmärkande för dennatyp av kollektivt utövat våld är en mycket hög grad av samverkanbland våldets utövare i kombination med en relativt hög grad av kortsiktigtutövad skada. Ett exempel på denna typ är repressivt utövadtvångsmakt från någon ordningsmakt gentemot sådant som demonstrationer.Andra exempel på denna typ är terrorism, folkmord,inbördeskrig och andra slags former av krigshandlingar. 136· Opportunism: Med detta avses de tillfällen då någon kollektivaktör på grund av frånvaron av rutinmässig övervakning agerar med135 Tilly, 2003, s 14f.136 Tilly, 2003, s 14f.68

kollektivt våld gentemot andra aktörer och/eller objekt. Utmärkandedenna typ av kollektivt våld är den medelhöga graden av samverkanbland våldets utövare i kombination med en medelhög till hög gradav kortsiktigt utövad skada. Ett exempel på denna typ är sådant somplundringar vid tillfällen då någon ordningsmakt inte finns tillgängligtill följd av sådant som naturkatastrofer eller krigshandlingar.Andra exempel på denna typ är gruppvåldtäkter, sjöröveri ochgängbråk. 137· Bråk: Med detta avses de tillfällen då två eller flera personerbörjar utöva våld gentemot varandra i en interaktion dem emellansom fram till dess inte varit konfrontativ. Utmärkande för denna typav kollektivt utövat våld är en relativt låg grad av samverkan mellanvåldets utövare i kombination med en medelhög till hög grad avkortsiktigt utövad skada. Exempel på denna typ av är det klassiskabarslagsmålet eller andra sådana former av plötsliga slagsmål mellanpersoner som fram tills den stund det inleds inte varit i konflikt medvarandra. 138· Individuella aggressioner: Med detta avses de tillfällen då någonenskild aktör utövar individuellt våld gentemot en annan enskildaktör och eller objekt. Utmärkande för det individuellt utövadevåldet är att graden av samverkan bland utövarna av våldet inte äranalytiskt relevant eftersom det alltid handlar om en ensam utövare,medan graden av kortsiktig utövad skada kan variera från låg tillhög. Exempel på denna typ är vandalism, misshandel, våldtäkter,överfall och rån i de fall de utövas av en enskild aktör. 139· Spridda attacker: Med detta avses de tillfällen då någon kollektivaktör i anslutning till utspridd och småskalig konfrontationbemöter hinder, motstånd eller utmaningar i interaktionen medandra aktörer genom att initiera ett småskaligt kollektivt utövat våldgentemot dessa andra aktörer och/eller objekt med anknytning tilldessa. Utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är en lågtill medelhög grad av samverkan bland våldets utövare i kombina-137 Tilly, 2003, s 14f.138 Tilly, 2003, s 14f.139 Tilly, 2003, s 14f.69

tion med en låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada. Ettexempel på denna typ är demonstranters sporadiska, utspridda ochsmåskaliga motstånd gentemot någon repressiv tvångsmakt. Andraexempel på denna typ är slagsmål, misshandel, skadegörelse ochsabotage. 140· Brutna förhandlingar: Med detta avses de tillfällen då enderaparten i konfrontativa interaktioner kollektiva aktörer emellan somfram till denna tidpunkt till sina uttryck inte varit våldsamma plötsligtblir det. Utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld ärden relativt höga graden av samverkan bland våldets utövare i kombinationmed en låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada.Ett exempel på denna typ är en längre tids fredliga demonstrationersom med ens skiftar över till våldsamma sådana. Ett annat klassiskthistoriskt exempel är när åskådare till offentliga bestraffningarförsöker avstyra dessa genom att plötsligt börja utöva våld gentemotden repressiva tvångsmakt som har till uppgift utföra dem. 141Lägg således märke till de överlappande gränserna mellan fälten i typologin.Med det senare understryks med andra ord att våldets gränserinte är fasta utan oprecisa och skiftande. Flera gränsskiften mellan deolika typerna kan äga rum under konfrontationerna i en och sammakonflikt. Exempelvis kan demonstrationer leda fram till brutna förhandlingarnär repressiv tvångsmakt sätts in för att skingra demonstranterna.Dessa kan leda fram till spridda attacker när demonstranternamöter den repressiva tvångsmakten genom att utöva motstånd. Dettakan i sin tur leda fram till samordnade konfrontationer när den repressivatvångsmakten kraftsamlar för att få ett slut på konfrontationernaifråga. Dessa förändringar är resultatet av mekanismer som samspelar iprocesser vilka får konfrontationers former och uttryck att ta olika vägarmed avseende på kollektivt utövat våld. Tilly använder sig med andraord även här av samma sorts relationella mekanismer och processersom redan diskuterats ovan. 142 Tilly menar angående hans typologisktavgränsade fält att:140 Tilly, 2003, s 14f, 170-193.141 Tilly, 2003, s 15f, 194-220.142 Tilly, 2003, s 13-18, 20ff.70

a) they identify significant, coherent variationsin relevant combinations of outcomes and causalmechanisms; (b) they locate clusters of collectiveviolence within which similar causes operate; and(c) for those reasons they help explain variationswith respect to scale, duration, destructiveness,asymmetry, and proximity to governmentalinstitutions. 143I avhandlingens studie av våldsutövningen under konflikten vid A. W.Nilssons används typologin för att sätta det analytiska strålkastarljusetpå det kollektiva våldets skiftande gränser i konfrontationerna mellanparterna i konflikten under loppet av sommaren och hösten 1926.Omstridd politikKonflikter leder i stort sett alltid fram till en kulturell kamp om tolkningsföreträde,det senare såväl under som efter det att en sådan ägtrum. Roger Johansson har i sin avhandling om Ådalshändelserna 1931visat att det råder en kamp om tolkningsföreträde under och alldelesefter det att händelserna ifråga ägt rum. Men han har också visat attdet är en kamp som fortsatt att utspelas allt eftersom Ådalshändelsernagång efter annan återfått aktualitet under de efterföljande decennierna.144 Ett tydligt exempel på det senare är hur Ådalshändelserna komatt aktualiseras i debatterna efter Göteborgshändelserna 2001. I dettasammanhang var det inte endast tolkningsföreträdet kring händelsernai Göteborg som det rådde en kamp kring. Även händelserna i Ådalenkom, när de lyftes fram som ett historiskt exempel, återigen att utgörautgångspunkten för en sådan kamp. För att kunna säga det ena ellerdet andra med Ådalshändelserna som ett historiskt exempel måste detsålunda infogas i en eller flera delvis motstridiga officiella kulturellakartor. Ådalshändelserna 1931 utgör således en integrerad del av denbyggda miljö som omgav Göteborgshändelserna 2001. Detta påverkadei sin tur de språkspel som användes i samband med händelserna iGöteborg. Det senare var inte minst tydligt genom att Ådalshändelser-143 Tilly, 2003, s 13f.144 Johansson, 2001.71

na kom att utgöra en central historisk referens i debatten i den stundpolisen i Göteborg öppnade eld och sköt mot demonstranter (varav ensårades). Genom att språkligt spela med händelserna i Ådalen kundedet som utspelades i Göteborg ges en rad olika innebörder.Med omstridd politik avses kampen om tolkningsföreträde mellankollektivt interagerande aktörer under en konflikt. Den analytiskapoängen är att den byggda miljön är präglad av flerpolära spänningsfältav makt, liksom att alla språkspel på ett eller annat sätt utgör en delav kampen om tolkningsföreträde. Hur en händelse tolkas, under såvälsom efter att den ägt rum, är således i grund och botten någontingomstritt.Authorities, power-holders, and enemies typicallyuse the world ’mob’ – from mobile vulgus,or fickle populace – to describe gatherings whichthey disapprove. The word ‘riot’ likewise conveyscondemnation of collective action that directparticipants almost invariably call something else:demonstration, march, gathering, retaliation,fight, and so on. 145Här finns det en tydlig koppling till Sewells diskussion av dominerandeinstitutionella maktcentra och deras kulturella maktutövning.Sewell menar som redan har diskuterats att en sådan maktutövninglika mycket handlar om att exkludera som att inkludera, samt att dentypiska strategin för dominerande institutionella maktcentrum går utpå att organisera skillnader aktörer emellan. 146 Della Porta och Dianiär inne på ett liknande spår när de talar om makten att tillskrivanegativa stigmatiserande definitioner som en avgörande mekanism fördominerande aktörers maktutövning.The power to impose negative and stigmatizeddefinitions of the identity of other groups constitutes,in fact, a fundamental mechanism of socialdomination. Especially at the early stages of mobilization,[…] activists are routinely described145 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003, s 125. Se även: Tilly, 2003, s 18f.146 Sewell, 2005, s 168-174.72

y power-holders as depraved, morally weak, corruptedpeople, unable to adapt to society’s basicvalues. 147Med det följer att såväl kollektivt interagerande aktörers aktioner liksomderas respektive identitetsgrunder är omstridda under loppet av enkonflikt.Med avsikten att tona ned avgränsningen mellan institutionell ochutominstitutionell politik förespråkar Tilly och Tarrow en betoning påvilka former och uttryck i repertoarer av konflikt som är föreskrivna,tolererade, eller förbjudna av statsmakten. 148 De talar om avgränsadeoch överskridande konflikter. Med avgränsade konflikter avses de formeroch uttryck som håller sig inom det av statsmakten föreskrivna ellertolererade. Med överskridande konflikter avses de former och uttrycksom är förbjudna eller som innebär nya och tidigare oprövade formeroch uttryck som ännu inte är föreskrivna, tolererade eller förbjudna avstatsmakten. 149 För att ta ett konkret exempel så är strejken en form avkonflikt som under de senaste tvåhundra åren har gått ifrån att ha variten förbjuden, till att med tiden ha blivit en tolererad, till att slutligenvara den föreskrivna för att lösa konflikter på arbetsmarknaden. Tillymenar att ”the strike lost much of its expressive function, its festivalair, its revolutionary potential, as the bureaucratization of the 1890sset in.” 150 Istället kom den att institutionaliseras, göras till en av denlagstadgade formerna för hur konflikter på arbetsmarknaden skulleutkämpas. Men, menar Tilly, “[b]y way of compensation, it became amore widely accessible, less risky way of making demands.” 151 Strejkenvar med andra ord en ”överskridande” form av konflikt som över tidoch rum förändrades till att bli en institutionaliserat lagstadgad ochdärmed ”avgränsad” sådan. Det senare i varje fall så länge strejken hållersig inom det officiella institutionella lagrum som omger den. Medanstrejken idag i dess allra flesta uttryck inte bara är en tolererad utanäven föreskriven form, och därmed i grund och botten är att betrakta147 Della Porta & Diani, 2006 (1999), s 106.148 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 147; Tilly, 2003, s 47; Tilly& Tarrow, 2007, s 60f.149 Tilly, 2003, s 47; Tilly & Tarrow, 2007, s 60f.150 Tilly 1978, s 147.151 Tilly 1978, s 147.73

som en avgränsad konflikt, är till exempel den vilda strejken däremotett förbjudet och därmed överskridande uttryck för konflikter påarbetsmarknaden. 152En första analytisk poäng med en sådan ingång är att det sätter fokuspå var gränsen går mellan de avgränsade och de överskridande formernaoch uttrycken av konflikt. En andra analytisk poäng är att det sätterfokus på att vilka former och uttryck som är föreskrivna, tolereradeeller förbjudna inte är givet utan någonting föränderligt över tid ochrum. En tredje analytisk poäng är att det sätter fokus, inte bara påhur formerna och uttrycken i repertoarer av konflikt förändras frånföreskrivna, tolererade och/eller förbjudna över tid och rum, utan attäven repertoaren i sig självt. En fjärde och sista analytisk fördel meden sådan ingång är att det sätter tydligt fokus på maktperspektivet, attgränsdragningarna för vad som är föreskrivet, tolererat och/eller förbjudet,åtminstone delvis är resultatet av en kamp om tolkningsföreträde.Till saken hör att det långtifrån endast är statsmakten som drar gränsermellan vad den anser vara föreskrivna, tolererade eller förbjudna formeroch uttryck i repertoaren. En del aktörer är specialiserade på att dra sådanagränser, media är ett sådant exempel, polisen ett annat. Förmåganatt framgångsrikt hävda en sådan gränsdragning i kamp gentemot andraaktörers försök att göra detsamma är direkt kopplat till respektive aktörskapacitet till kulturell maktutövning. 153I avhandlingen betraktas den socialdemokratiska arbetarrörelsen somett kluster av flera närliggande och delvis överlappande institutionellamaktcentra som under arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabrikerdrar gränser för vad den anser vara föreskrivna, tolererade ellerförbjudna former och uttryck av konfliktens repertoar. Detta gör densocialdemokratiska arbetarrörelsen i en kamp om tolkningsföreträde därandra sådana kluster av institutionella maktcentrum i in tur drar delvisandra sådana gränsdragningar.152 För en diskussion av strejkens väg från överskridande till avgränsadkonflikt i den industrialiserade världen, se exempelvis: Tilly, 1978, s147. För en liknande diskussion om strejker i de nordiska länderna, se:Flemming Mikkelsen, Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, 1992.För en diskussion om strejker i Sverige, se: Cederqvist, 1980; IngmarJohansson, Strejken som vapen: Fackföreningar och strejker i Norrköping1870-1919, 1982.153 Tilly, 2003, s 47; Tilly & Tarrow, 2007, s 60f.74

Del IIHuvuddelStrejken vid A. W. Nilssons fabriker 1926Mel. Jag är en munter gök som var man vet falleraI Malmö stad en myndig herre finns/fallera,som mången Malmöbo ska länge minns/fallera,uppå en gammal ruskig vagnfabrik/fallera,han nu har tjänat sig mycket hiskligt rik,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Ja, nog man vet att mer vill mera ha/fallera,och kan man inte få så vill man ta/fallera,till folket som har slitet för sitt bröd/fallera,han som belöning reducering bjöd,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Men folkets tålamod det brast till slut/fallera,och strejken vid fabriken den bröt ut/fallera,vår solidaritet obruten står/fallera,den skall så bli till segern den är vårfalleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Så lugnt och stilla genast strejken gick/fallera,tills snilleblixten Malmgren plötsligt fick/fallera,strejkbrytare i massor sändes dit/fallera,nu svinner kapitalet bit för bit,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Ett hundra åttio tusen han satt till/fallera,och mera får han satsa om han vill/fallera,men tag ett råd herr A W Nilsson nu/fallera,ty eljest blir procenten ej mer än sju,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Och kan du slöddret inte snart bli kvitt/fallera,så bed dem ta i helsike en titt/fallera,75

tag dynamit stubintråd och en burk/fallera,tänd på! Så blir du kvitt varenda skurk,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Nils Persson som den ”svarta gärning” gjort/fallera,fick hjälp av myndig man på högsta ort/fallera,polisen tog för givet varje ord/fallera,som kom från doktors Fornmarks slaktarbord,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Och Malmöbornas hat det nu bröt ut/fallera,men strax det kom en liten ynklig snut/fallera,en ”palmkvist” han i handen icke har/fallera,men svärd som passat en fullvuxen karl,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Och strax som kom det ridande polis/fallera,och där var en med tryne som en gris/fallera,han slog och skrek och fäkta ganska vilt/fallera,och slog med piskan till en liten pilt,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.När folk kom till att hjälpa gossen upp/fallera,då red han bort i vildaste galopp/fallera,ja, tur för honom att han blev så rädd/fallera,så slapp han fira julen i sin bädd,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Men schack på schack för mycket börja bli/fallera,fast ”Krister” stämde upp ett jubelskri/fallera,i borgarbrackan, lögn på lögn man skrev/fallera,tack ”Fackliga”, för ordningen som blev,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Polisen, både kort och tjock och lång/fallera,fick stoppa ner både sabel och batong/fallera,och fred i Möllevången strax vi fick/fallera,när sabelskramlarklicken bara gick,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Men snart vi får en kooperativ fabrik/fallera,då blir i borgarpressen kanske skrik/fallera,76

snart arbetet går med munter gång/fallera,och A. W. hem får gå med näsan lång,falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera.Källa: Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 9 Malmö, VerkstadsklubbenA. W. Nilssons fabriker,Diverse handlingar 1914-1955, A:I – L: III (AAS).77

Kapitel 3Konflikten vid A. W. Nilssons fabrikerMöllevången var sedan gammalt arbetarnasegen stadsdel där fabriker och hyreskaserner lågvägg i vägg som den naturligaste sak i världen. IMöllevången låg också – mitt i själva stadsdelen– arbetarnas stolthet, landets första och störstaFolkets park, det givna målet för ljumma vårkvällarspromenader och för sommarsöndagarnasefterlängtade sillasexor. […] En del industrieroch verkstäder låg insprängda i kvarteret längsMöllevångsgatan fram till Folkets park och allranärmast låg A. W. Nilssons fabriker. […] Ochhär, mitt i hjärtat av Möllevången, i en fabriksom krupit upp, alldeles intill huvudingången tillparken, hade fienden etablerat sig.Harry Kullman, Natthämtaren, 1962, s 23, 59.Den 8 juli 1926 utbröt en strejk vid Aktiebolaget A. W. Nilssons fabrikeri Malmö, en tillverkare av framförallt korgmöbler och barnvagnar.Strejken kom att bli långvarig, och den avslutades inte förrän i slutetav 1928. Konflikten hade sin utgångspunkt i strandade löneförhandlingar.Den 1 juli hade avtalen löpt ut, arbetarna var organiserade iSvenska Träindustriarbetarförbundets avdelning 9 (fabriksträarbetarna)och avdelning 11 (korgmakarna) och fabrikör A. W. Nilsson var anslutentill Allmänna Arbetsgivareföreningen i Malmö. 1 Det hade tidigt iförhandlingarna stått klart att de båda parterna stod mycket långt frånvarandra. Arbetsgivaren krävde lönesänkningar med tio procent påtimlönen, från en krona till nittio öre, för samtliga arbetare. Dessutomkrävdes sänkt ackord med mellan tio och trettiotre procent. Dettaförkastades av arbetarna som istället krävde höjda löner i form av enlöneökning på femton procent på timlönen för samtliga arbetare, från1 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 25/2, 2/3, 22/4, 27/4, 22/5, 29/6 1926 (AAS); Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll 1910-1927, 29/3, 2/4, 3/4, 6/7 1926, A: I-II (AAS); Träarbetaren, 1926:4-5, s30; Oscar Bjurling, Allmänna arbetsgivareföreningen 1902-1932, 1933, s61-74.78

en krona till en krona och femton öre, samt en lika stor ökning avackorden för träarbetarna och korgmakarna. Arbetarna krävde i sittbud också sex dagars semesterledighet och sjukersättning, vilket arbetsgivarparteninte alls var villig att gå med på. Sedan förhandlingarnastrandat hade den statliga förlikningsmannen för det södra distriktet,professor Sigfrid Wallengren från Lund, gjort flera försök att medla,men eftersom förhandlingspositionerna mellan parterna visat sig låstahade konflikten varit ett faktum. Med undantag av fem förmän ochkontorspersonalen gick alla 122 arbetarna ut i strejk. 2Aktiebolaget A. W. Nilssons fabriker hade börjat sin verksamhet 1855under namnet Gustav Nilssons korgmakeri. Korgmakare GustavNilsson grundade företaget och drev det fram till sin död 1870. 3 Dåövertogs skötseln av Hanna Nilsson och den äldste sonen i familjen,Axel Wilhelm Nilsson. År 1885 övertog Axel och den yngre brodernFerdinand Nilsson driften av företaget. Samma år byggdes företaget utmed en mekanisk verkstad. Företaget köpte under deras ledning uppstora plantager pilträd i Polen, som kom att förse såväl företaget sommånga andra korgmakerier i Sverige, Danmark och Norge med råvara.På så sätt fick fabriken kontroll över samtliga led i produktionskedjanför korgmakeriet. Den mekaniska verkstaden medförde att företagetsproduktion kunde utökas från korgprodukter till att även innefattaprodukter med metalldelar – däribland korgmöbler och barnvagnar.År 1891 flyttade företaget från de ursprungliga lokalerna på SödraFörstadsgatan 32 till Möllevångsgatan 48. Fabriken var då belägen vidhörnet av Parkgatan och Möllevångsgatan, mitt emot huvudingångentill Folkets Park, och upptog en ansenlig del av kvarteret nummer12, Malmen. Företaget omvandlades 1918 till ett aktiebolag ochbytte samtidigt namn till A. W. Nilssons fabriker. Under 1920-talets2 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 29/6, 5/7, 7/7 1926 (AAS); Arbetsinställelser och kollektivavtalsamt förlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 115f; Arbetet, 6/71926; Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse-och revisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; Uhlén, 1949, s 364;Uhlén, 1958, s 212-215.3 Smitt uppger att Gustav Nilsson redan i mitten av 1860-talet plötsligtförsvann till okänd ort i Amerika varefter hustrun Hanna Nilsson drevföretaget vidare till dess att äldste sonen Axel var gammal nog att ta öververksamheten. Rikard Smitt, Malmöföretagen – förr och nu, 2007, s 148.79

inledande år gick barnvagnstillverkningen mycket bra. Företaget växtetill att bli en av de ledande svenska tillverkarna inom sitt område.Barnvagnar exporterades i mitten av 1920-talet till en rad europeiskaländer, däribland Norge, Finland, Schweiz, Holland och Belgien. 4Bild 3:1. A. W. Nilssons fabriker. Bilden är taget från Parkgatan med FolketsPark bakom fotografens rygg.Källa: Fotosamlingen, Strejker, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).Konflikter mellan arbetarna och arbetsgivaren på A. W. Nilssons fabrikerhade förekommit vid flera tillfällen, bland annat 1899, 1909 och1921. 5 Strejken 1899 hade varit en framgång för arbetarna och resulterati betydande lönehöjningar. Konflikten 1909 hade däremot, liksompå så många andra håll i landet, resulterat i en betydande motgång4 Träarbetaren, 1921:1, s 4; Träarbetaren, 1921:2, s 11; Träarbetaren,1921:3, s 18; Westin & Fogelberg, kort företagshistorik från 1974 iMalmö stadsarkivs företagsarkiv samt gårdsarkiv, AB A. W. Nilssonsfabriker, (MS); 100 år med A. W. Nilssons, 1855-1955, 1955, s 3f; Urklippssamlingen(Box 97), (MS); Beskrivning över Malmö med omnejd,1937, s 436ff; Uhlén, 1949, s 363f; Uhlén, 1958, s; Häger, 1989, s 315.5 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll1910-1927, 27/8 1924, A: I-II (AAS).80

för arbetarparten. Den strejk som utspelats 1921 hade sin bakgrund iarbetsgivarens krav på lönereduceringar. Fabriksledningen hade krävtnedsatta löner på 10 procent av gällande avtal och svarat med lockoutpå arbetarpartens vägran att godta sådana villkor. Konflikten biladesslutligen efter att A. W. Nilsson tagit tillbaka kraven på sänkta löner. 6Fabrikör A. W. Nilsson var således inte rädd för att ta konflikter medden framväxande organiserade arbetarrörelsen.I ett anförande om korgmakarnas fackliga historia i Malmö som PerLarsson, ordföranden för Svenska träindustriarbetarförbundets avd. 11och ordförande i Malmö arbetarkommun, höll vid ett möte den 1 augusti1924 poängterades ”vilken hänsynslös arbetsgivare A. W. Nilssonhade varit, men som på senare tiden bättrat sig betydligt.” 7 Detta tyderpå att det vid denna tid från fackligt håll fanns förhoppningar om ettmindre konfliktfyllt förhållande mellan dem själva och arbetsgivarparten.Men redan följande år knakade det återigen i fogarna i mötetmellan arbetsgivaren och arbetarna på den nilssonska barnvagns- ochkorgmöbelsfabriken. Den i och med strejken i juli 1926 utbrutna konfliktenkom utan tvekan att bli den hårdaste i raden på företaget. 8En dryg vecka efter det att strejken inletts började fabrikör Nilsson,med stöd av Allmänna Arbetsgivareföreningen i Malmö, att kalla instrejkbrytare. I det fackliga tidsskriftsorganet Träarbetaren uppges attkonflikten huvudsakligen var orsakad av ”arbetsgivarens oresonlighet”samt att denne ”synes i sig innesluta reminiscenser från den tid, dåslaveriet florerade”. Det uppges att ”hänsynslösare uppträdande motarbetare än vad Nilsson låtit komma sig till last, torde vara svårt attuppleta.” Vidare uppges att stora ansträngningar lagts ned ”på attskaffa fram strejkbrytare och det troliga är väl att han i detta avseende6 ”Malmö. Avdelning 116.s medlemmar, anställda vid A.-B. A. V. Nilssonsfabriker, ha blivit utestängda från arbetet på grund därav, att devägrat godkänna av fabriksledningen framfört förslag om nedsättning igällande lönevillkor med 10 proc.” Träarbetaren, 1921:1, s 4; Se även:Träarbetaren, 1921:2, s 11; Träarbetaren, 1921:3, s 18; Uhlén, 1949, s338.7 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll1910-1927, 27/8 1924, A: I-II (AAS).8 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Arbetsinställelser och kollektivavtal samtförlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 116, 120.81

har Arbetsgivareföreningens stöd och sympati.” 9 Tre strejkbrytarorganisationer,Arbetets Frihet, Samhällshjälpen och Arbetsbyrån förOorganiserade, uppgavs vid en eller annan tidpunkt ha försett fabrikörNilsson med strejkbrytare. 10 Antalet strejkbrytare varierade över tid. Iaugusti under konfliktens första år menade Arbetet att A. W. Nilssons”lyckats rafsa ihop ett femtontal ljusskygga individer, […] omsorgsfulltinstängda i det gamla klosterliknande ruckel, som användas somfabrikslokal.” 11 I Malmöpolisens bakgrundsteckning till konfliktenuppges att ”nya arbetare” – det vill säga strejkbrytare – börjat rekryterasungefär en vecka efter strejkens utbrott och att dessa i novemberuppgick till mellan 60 och 70. 12 Under konfliktens två följande år komantalet att vara betydligt större, som mest omkring 150. 13 Ett flertal,inte minst av dem som rekryterats från annat håll än Malmötrakten,inlogerades inne på fabriksområdet där fabrikens korgmakeri gjorts omtill ett provisoriskt logement. 14 Flera av strejkbrytarna inhystes även ibostäder ägda av företaget vid adressen Södra Förstadsgatan 32, det villsäga den adress på vilken korgmakerifabriken varit belägen innan flyttentill Möllevången 1891. På Södra Förstadsgatan hade företaget också enav sina butiker, och på denna gata, alldeles intill Davidhallsbron, hadefabrikör A. W. Nilsson själv sin bostad. 159 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.10 Arbetet, 24/8 1926; Träarbetaren, 1926:4-5, s 30; Uhlén, 1958, s 215;Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID 1231(ARAB); I Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade arbetares verksamhetunder år 1928 skriver A. E. Herou bland annat att “Arbetsbyrånutsände […] arbetsvilliga i oavbruten följd till A. V. Nilssons korgfabrikeri Malmö, där konflikt hade pågått över halvtannat år.”, Herou,1929, s 2.11 Arbetet, 24/8 1926; se även uppgiften i blockadannonsen: ”samt inlogeradepå fabriken i Möllevångsgatan 48 ett 15-tal notoriska strejkbrytare”,Arbetet 27/8 1926. Se även: Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.12 Polisvaktsdistrikt II i Malmö (Pol II), Rapportkopior 1926: II, 24/111926, A3A: 14, (MS). Vid ett möte med Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 11 Malmö den 7/11 1926 uppges ”att ett 60-tal strejkbrytareäro i arbete å Möllevången (AAS).13 Träarbetaren, 1927:3, s 18 Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- ochrevisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; Fackföreningsrörelsen, 1928:9,s 213; Uhlén, 1958, s 215.14 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Arbetet, 24/8 1926;Uhlén, 1949, s 363 –372; Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- ochrevisionsberättelser för år 1927, 1928, s 39; Fackföreningsrörelsen, 1928:9,s 213f; Uhlén, 1958, s 212f.15 Se exempelvis blockadannonsen i Arbetet, 24/9 1926; Westin & Fogel-82

Arbetarparten inledde konflikten med strejk, blockad, strejkvakteroch demonstrationer utanför fabriken, samt med aktioner riktade motstrejkbrytarna, de kontorsanställda och de fem förmännen. 16 Strejkbrytarna,liksom de affärsidkare som gjorde affärer med fabriken, hängdes ivanlig ordning ut i arbetarpressen, i detta fall i Arbetet. Det senare gjordesi samband med de varje vecka återkommande blockadannonserna. 17Blockad.På grund av att strejk utbrutit vid A.-B. A. W. Nilssonsfabriker, förklaras härmed allt arbete å samtligaverkstäder i blockad, ävensom transporter från ochtill fabriken.Som blockadbrytare uppträder John E. Cederborg,adr. Slättäng, Lomma; N. Persson, f.d. lantbrukare,Tyringe; kontorist Magnusson.För Sv. Träindustriarbetareförbundets avd. 9 och11 Malmö: Styrelserna. 18Varken de kontorsanställda eller förmännen berördes i direkt meningav konflikten men kom ändå att utsättas för starka påtryckningar frånarbetarparten. Hårdast utsatta var inledningsvis fabrikens fem förmän.19 I en artikel i Arbetet klargjordes att arbetarsidan i konfliktenberg, kort företagshistorik från 1974 i Malmö stadsarkivs företagsarkivsamt gårdsarkiv, AB A. W. Nilssons fabriker, (MS); Urklippssamlingen,Box 97 (MS); Bengt Liljenberg, I en annan tid: Malmöbilder från förr,2005, s 66f.16 Från träindustriarbetarna i avd. 9 beslutades på ett extra möte den 7/7med anledning av den förestående konflikten vid A. W. Nilssons fabrikeratt sex strejkvakter skulle gå två och två i treskift dygnet om vid fabriksområdet.Korgmakare Wilhelm Jönsson som i november 1926 komatt bli en av huvudpersonerna i konflikten ska enligt protokollet ha variten av de på det extrainkallade mötet utvalda strejkvakterna. SvenskaTräindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 7/71926 (AAS).17 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9,10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.18 Arbetet, 23/7 1926.19 Såväl arbetsledare som förmän på A. W. Nilssons fabriker befann sig viddenna tid i ett bekymmersamt organisatoriskt läge, mellan arbetare ochföretagsledning. Å ena sidan sågs det av arbetsgivarnas organisationersom en självklarhet att arbetsledarna i egenskap av företagsledningens83

etraktade dessa arbetsledare som strejkbrytare, det vill säga att arbetsgivarenanvände dessa för att utföra de strejkandes arbetsuppgifter. 20De fem förmännen kom dagligen att ”uppvaktas” eller ”hemföljas”, detvill säga åtföljas till och från arbetet av strejkande arbetare och derassympatisörer.Bild 3:2. Arbetarna vid A. W. Nilssons fabriker. Gruppbild på personal tagenutomhus på fabrikens innegård någon gång under åren 1909-1925. Andraraden uppifrån, sjunde personen från vänster är sannolikt korgmakare WilhelmJönsson.Källa: Fotosamlingen, Svenska Träindustriarbetarförbundet, Arbetarrörelsensarkiv i Skåne (AAS).Med hånfulla tillmälen och mer eller mindre underförstådda hot försöktedessa ledsagare förmå de arbetsledande förmännen att ansluta sigtill de strejkandes skara. 21 Dessa kollektivt utförda aktioner blev inteförlängda arm skulle utföra de strejkandes arbetsuppgifter i händelse avarbetskonflikt. Å andra sidan krävde de till LO anslutna fackförbundenatt arbetsledarna i händelse av arbetskonflikt skulle delta i strejker eftersomde senare ansågs höra till deras organisatoriska område. De kollektivaaktionerna riktade mot arbetsledarna i samband med konflikten vidA. W. Nilssons fabriker ska således ses som en del av en övergripandeproblematik i relationen arbetare, arbetsledare och företagsledning.Jonny Hjelm, Klämda mellan sköldarna: Sveriges arbetsledare under1930- och 1940-talen, 2002, s 9-16, 27.20 Arbetet, 10/8 1926.21 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14, (MS).84

mindre effektiva av att fabriken låg i en av Malmös mest utpräglade arbetarstadsdelaroch att sympatin bland de boende på Möllevången medall säkerhet låg hos de strejkande arbetarna. Det hände att stora skarorav arbetare följde förmännen och de uppvaktande strejkande arbetarnapå deras väg till och från fabriken. Dessa färder måste för förmännensvidkommande ha tett sig som rena golgatavandringar. Inom en månadstid hade också fyra av de fem anslutit sig till strejken. 22 Den femte, enman av vid namn Aumann, blev kvar som förman men måste till följdav detta följas av polis till och från arbetsplatsen. 23Samma taktik användes gentemot strejkbrytarna. Dessa ”uppvaktades”av strejkande arbetare så fort de av någon orsak rörde sig utanförfabrikens skyddande murar. De strejkbrytare som inte var inhysta ifabrikslokalerna åtföljdes på samma sätt som förmännen till och frånarbetet. Vid flera tillfällen ingrep polisen och undsatte utsatta strejkbrytarefrån arbetarskaror. I början av november anhölls vid en sådanuppvaktning en 26-årig man av polisen på Södra Förstadsgatan, för atthan, tillsammans med andra personer ”följt efter en vid A. W. Nilssonsfabriker anställd mansperson, högljutt tillropat denne och kallathonom strejkbrytare, vilket […] åstadkommit en större folksamling.” 24Nyfikna åhörare hade gjort så att folksamlingen hela tiden ökat tilldess att mannen varit helt omringad. Åhörarna hade kastat glåpordmot honom och högljutt kallat honom för strejkbrytare. Det var förstnär polisen anlänt till platsen och undsatt honom som det hela lugnatned sig. Den anhållne mannen, metallslipare till yrket, hade tagitsav polisen för att de uppfattat honom som den mest aktive och hotfullei folksamlingen. 25 Det måste på det hela taget ha tett sig myckethotfullt från strejkbrytarnas horisont. De senare svarade, åtminstoneenligt utsagor från fackföreningsrörelsen och arbetarpressen, med attbeväpna sig, med batonger, knivar och skjutvapen, och möta våld medvåld. 26 Att strejkbrytarna på ett eller annat sätt var beväpnade var också22 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14, (MS); Arbetet, 12/8 1926;Arbetet, 23/8 1926.23 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14, (MS); Arbetet, 6/9; Arbetet,2/10.24 Pol II, Rapportkopior 1/11 1926, A3A: 14, (MS).25 Pol II, Rapportkopior 1/11 1926, A3A: 14 (MS).26 Uhlén, 1958, s 215ff; Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talar-85

någonting som gång efter annan kom att lyftas fram i arbetarpressen,detta som ett bevis för att strejkbrytarna inte var att betrakta somnågonting annat än våldsverkare, vars mål var att med arbetsgivarensgoda minne provocera fram bråk och våldsamheter för att på så sättskrämma de strejkande arbetarna till att ge upp och återvända till arbetetpå fabriksledningens villkor. 27Konflikten fortsatte på detta sätt med återkommande konfrontativa,kollektivt utövade våldsamheter mellan strejkbrytarna och de strejkandearbetarna under loppet av sommaren och hösten 1926. De senarehade stöd av sympatisörer från de omgivande arbetarkvarteren i Möllevången.Utanför den nilssonska fabriken fortsatte de närmast dagligtförekommande demonstrationerna. ”Under hela den tid som strejkenpågått har så gott som dagligen, företrädesvis om aftnarna, större ellermindre grupper av yngre manspersoner uppehållit sig utanför fabriksområdet”,står det att läsa i polisens rapport till socialministern skriveni november sedan konfliktens konfrontativa möten mellan de kollektivtinteragerande aktörerna blivit betydligt våldsammare. 28film), Rotebro ID 1231 (ARAB).”Vi har till förvaring i arbetarrörelsensarkiv överlämnat några av de vapen som strejkbrytarna förfärdiga åt sigunder arbetet på fabriken. Vapnen äro: en huggkniv med 13 centimeterskarpslipat klinga, en batong 45 centimeter lång, förfärdigad av hopnitadespiralfjädrar och lindad med grovt bindgarn, ett sabelliknandetillhygge med 48 centimeters klinga, en lodad med grovt bindgarn ochförfärdigat av en 25 gånger 4 mm stålfena, en så kallad hundpistol samten batong av hårt gummi 37 cm lång med inneliggande 5 mm rundjärn.Icke blott arbetsgivaren utan även hans organisation måste anses varaansvarig för tillkomsten av dessa vapens vilka tillverkades uteslutande isyfte att nyttjas mot strejkande arbetare.”, Oscar Karlén, ”Den pågåendeagitationen” (talarfilm), Rotebro ID 1231 (ARAB). För bilder på dessavapen, se: Träarbetaren, 1928:2, s 9; Uhlén, 1958, s 217. Angåendeskjutvapen finns endast indicier, men det ska t ex ha förekommit enskottlossning i Limhamn 1927 där en strejkbrytare på A. W. Nilssonsfabriker öppnade eld med en revolver under ett bråk. Arbetet, 16/71927; Arbetet, 23/7 1926. Se även: ”strejkbrytaren, bland annat den ene,det var en stor jävla bjässe, och han sa de att han hade vapen, revolveralltså.” Intervju med informant 020219. Se även. Berggren & Johansson,2008, s 23.27 Ekelund, 2008, s 38f. Se även: Träarbetaren, 1928:2; Uhlén, 1958, s217.28 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14 (MS). Se även: Träarbetaren,1926:4-5, s 30.86

Bild 3:3. Strejkbrytarvapen som enligt Svenska Träindustriarbetareförbundetska ha hittats vid A. W. Nilssons fabriker efter det att strejkbrytarnalämnat fabriken. Det är dessa knivar, batonger och pistol som publiceradesmed bild i Träarbetaren 1928:2 och som Karlén sedermera refererade till italarfilmen från tidigt 1930-tal. Vapnen återfinns idag vid Arbetarrörelsensarkiv och bibliotek i Stockholm (ARAB).Foto: Stefan Nyzell.Strejkvakter fanns utposterade vid fabriken under dygnets alla timmaroch dessa fick av allt att döma i det närmaste dagligen stöd av sympatisörer.29 Även nyfikna åskådare kom sannolikt från konfliktens allraförsta början att samlas för att beskåda dessa dagligen återkommandebegivenheter. En av de intervjuade informanterna uppger att: ”det vafolk som rörde sig på gator, alltså, av ren nyfikenhet kom de dit ju[…] människan är ju så, så att, hur det än är, där som där bråken ärintressant att titta på.” 30 Mötena mellan strejkbrytarna och de strejkandevar hotfulla och stundtals våldsamma till sina uttryck. Vid fleratillfällen krossades även fönster på fabriken i nattliga räder. I slutet avseptember fattade polisen beslutet att ha patrullerande poliskonstaplar29 Intervju med informant 020219.30 Intervju med informant 020322: I. Se även: Intervju med informant020219.87

vid fabriken på Möllevångsgatan under dygnets alla timmar. 31 Dettatill trots fortsatte de nattliga räderna med fönsterkrossning. I börjanav oktober förstördes under en och samma kväll och natt inte mindreän 32 av fabrikens fönsterrutor. Högertidningen Sydsvenska Dagbladettalade i samband med detta om ”allvarliga uppträden” utanför A. W.Nilssons fabriker och att polisen hade ”haft ett drygt arbete de senastekvällarna”. Tidningen var av åsikten att de församlade arbetarskarornahade gjort allt i sin makt för att med stenkastningen ”komma åt”strejkbrytarna inne på fabriken, samt att det enbart hade varit polisensnärvaro och resoluta ingripande som gjort att det hela inte övergåtttill ännu allvarligare våldsverkan från de demonstrerandes sida. 32 Vidsamma tillfälle uppgavs i polisens rapportering för första gången enuppskattning av antalet demonstranter utanför fabriken, ungefär trehundra.Det hela ledde till att Malmöpolisen ökade sin närvaro utanförden nilssonska fabriken. Trots det växte även demonstrationerna utanförfabriken i omfattning under loppet av oktober och november, frånnågra hundratal till att vid upprepade tillfällen uppgå till tusentalet. 33Mobilisering/demobiliseringEn av varje konflikts mest centrala processer är mobilisering. Medmobilisering avses de tillfällen då en resursmässig kraftsamling av enkollektiv aktör i en konflikt leder fram till att denna i konfrontativ interaktionställer krav gentemot andra aktörer i konflikten. 34 I samband31 I polisvaktsdistriktens journaler går att utläsa vid vilka tidpunkter poliskonstaplarvar utposterade vid A. W. Nilssons fabriker. Journalerna visarvilka de är, hur många de är och vid vilka tidpunkter de är posterade vidfabriksområdet. Det var i huvudsak polisvaktsdistrikt II i Malmö somunder sommaren och hösten 1926 ansvarar för detta. Från och med den22 september har detta polisvaktsdistrikt poliskonstaplar vid fabriksområdetunder dygnets alla timmar. Demonstrationerna den 4 oktoberdå 32 fönsterrutor krossades syns exempelvis tydligt i journalen. Denföljande dagen har nämligen polisvaktsdistrikt II en mycket påtaglig förstärkningav antalet poliskonstaplar vid fabriksområdet. Ansenliga ochmed tiden ökande resurser gick till att under flera månaders tid upprätthållaordningen vid A. W. Nilssons fabriker. Pol II, Patrulljournal 1926,DI: 38 (MS).32 SDS, 6/10 1926.33 Pol II, Rapportkopior 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Pol II, Patrulljournal1926, DI: 38 (MS); Uhlén, 1949, s. 363 –372.34 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 43, 142; Tilly & Tarrow,88

med konflikten vid A. W. Nilssons fabriker och de konfrontationersom denna ledde fram till under sommaren och hösten 1926 kan flerakollektivt interagerande aktörer urskiljas vilka genom en resursmässigkraftsamling börjar ställa krav gentemot varandra. I förstaläget kan deinledande förhandlingarna mellan arbetarpart och arbetsgivarpart påfabriken sägas utgöra en mobilisering från båda parter. De misslyckadeförhandlingar som denna interaktion medför leder vidare till en tilltagandepolarisering. När väl konflikten har brutit ut inleds en ny omgångav mobilisering från de respektive kollektiva aktörernas sida. Arbetarparteninleder med strejk, blockad och något senare även bojkottav fabriken. Arbetsgivarparten inleder med lockout och inkallandetav strejkbrytare. I detta läge har även andra kollektivt interagerandeaktörer med intressen i den lokala arbetskonflikten blandat sig i händelseutvecklingen.Båda parter i konflikten representeras exempelvis avorganisationer på såväl lokal som nationell nivå. Medan arbetarpartengenom sina båda fackliga avdelningar är anslutna till Svenska Träindustriarbetareförbundetoch därmed till Landsorganisationen (LO),är arbetsgivarparten ansluten till Allmänna arbetsgivareföreningen iMalmö, och därmed till Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Alladessa organisationer på såväl lokal som nationell nivå kan med andraord sägas vara inbegripna i processer av mobilisering med anledningav den nilssonska konflikten i Malmö. Andra exempel på kollektivtinteragerande aktörer med intressen i konflikten är tidningspressen,vilken utifrån politisk färg agerar till förmån för antingen den ena ellerandra sidan. Inte minst det lokala partiorganet Arbetet har redanfrån arbetskonfliktens allra första början, genom sina ledare, artiklaroch annonser, en mycket avgörande mobiliserande roll för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö. Men även högerpressen, idet mellankrigstida Malmö främst företrädd av Sydsvenska Dagbladet,spelar på motsvarande sätt en mobiliserande roll, i detta fall för arbetsgivarpartenoch dess paraplyorganisationer.Konflikten kan så långt sägas handla om en social konflikt. Men pågrund av att även andra kollektiva aktörer med intressen i konflikteni detta läge blandat sig i det hela är det redan även en politisk sådan.Statsmakten är en kollektivt interagerande aktör och med i bilden påflera sätt. För det första innebär den statliga förlikningsmannens med-2007, s 35f, 92ff.89

ling att statsmakten mobiliserar sina resurser i frågan. För det andrainnebär polisens ingripanden i de delvis våldsamma konfrontationernamellan strejkbrytarna och de strejkande samt de senares sympatisörer,liksom den växande närvaron av polisen utanför fabriken under loppetav sommaren och hösten, att statsmakten även på lokal nivå är en närvarandeintressent. För det tredje innebär det faktum att den socialdemokratisktorganiserade arbetarrörelsen genom att det socialdemokratiskapartiet är makthavaren i Malmö att en konflikt som den vid A. W.Nilssons fabriker har en lokalpolitisk sida med direkta förgreningar tillden innersta makteliten i staden. Det senare träder fram mycket tydligti samband med det storskaliga konfrontativa våldet i november 1926.Men det finns antydningar att den fackligt organiserade arbetarrörelsenäven mobiliserar sina politiska förgreningar redan under sommarendetta konfliktens första år. Bland annat antyds att politiska kanaler användsi försöken att tvinga arbetsgivaren att inlogera strejkbrytarna pånågon annan plats än i fabrikslokalerna. 35 Skälen till det senare kan havarit flera, dels att beröva arbetsgivarparten det symbolvärde det innebaratt dygnet runt kunna husera de i arbetarpartens ögon förhatligastrejkbrytarna mitt emot Folkets Park, platsen framför andra för den35 Kurt Alm åberopar en skrivelse riktad till den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppenfrån ordföranden i Malmö Arbetarkommun medkravet om ett agerande i stadsfullmäktige med avseende på inhysningenav strejkbrytare på A. W. Nilssons fabriker samt polisens utmanandeuppträdande i samband med våldsamheterna i november. Skrivelsen anhöllatt fullmäktigegruppen, antingen genom interpellation i stadsfullmäktigeeller genom framställningar till ”vederbörande myndigheter”,förutom att påtala de missförhållanden som polisen agerande medförtäven skulle agera för att få strejkbrytarna avlägsnade från fabriken. I svaretfrån fullmäktigegruppens förtroenderåd påpekades med beklagandestadsfullmäktiges maktlöshet att på något sätt besluta i frågorna. Däremotpåpekades med avseende på förhållandena vid A. W. Nilssons fabrikeratt vederbörande myndigheterna på såväl lokal som regional nivåhade agerat i frågan och att exempelvis byggnadsnämnden, brandstyrelsenoch hälsovårdsnämnden ’med uppmärksamhet följt företeelserna däroch ingripit med åtgärder i den mån de funnit sig därtill befogade.’ Almmenar att det mycket väl kan ha varit så att myndigheterna på såväl lokalsom regional nivå kan ha agerat utifrån olika intressen i konflikten.Bland annat förhalades ett beslut på länsnivå efter en hemställan frånbrandsynesnämnden i Malmö att någon verksamhet inte fick förekommapå A. W. Nilssons fabriker förrän brister i brandsäkerheten åtgärdatsi mer än två år mellan 1926 och 1928 innan ärendet återremitteradestill brandmyndigheterna i Malmö. Alm, 1966, s 33f.90

socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsens politiska massmöten,dels att tvinga arbetsgivarparten att logera strejkbrytarna på en annanplats i staden, det senare för att göra de kollektivt utförda aktionernai form av uppvaktningar/hemföljningar effektivare. Detta skulle ge destrejkande två tillfällen per dag att utöva sina påtryckningar gentemotstrejkbrytarna istället för att invänta de tillfällen då de av annan orsaklämnade fabriksområdets skyddande murar. Statsmaktens ingripandesom en kollektivt interagerande aktör med intressen i den pågåendeMalmökonflikten, oavsett om det sker på lokal nivå i och med polisbevakningeller på regional sådan i och med den statliga förlikningsmannenmedför att konflikten har en tydlig politisk dimension.Mobilisering åtföljs av demobilisering, det vill säga de tillfällen en resursmässigkraftsamling av en kollektiv aktör i en konflikt leder framtill att denna inte längre i konfrontativ interaktion ställer krav gentemotandra aktörer i konflikten. 36 Mobilisering och demobilisering kansåledes sägas vara två sammankopplade och i hög grad kompletterandeprocesser. Men det handlar samtidigt inte bara om en och samma processi omvänd ordning, båda innefattar delar som gör dem särprägladei förhållande till varandra. I en konflikt handlar det ofta om flera sekvenserav mobilisering/demobilisering. 37 Sådana sekvenser sker dels idet lilla och dels i det stora. För att ge ett konkret exempel på det förrakan dagen för de strejkandes del sägas vara präglad av flera sekvenserav mobilisering respektive demobilisering. Varje morgon sker en mobiliseringi form av en samling i Folkets Park för att få den stämpel somär ett krav för att erhålla fackligt understöd under konflikten. Det ärinte heller bara de strejkande vid A. W. Nilssons som på så sätt samlasi Folkets Park utan detta gällde för alla fackligt organiserade strejkandearbetare från de olika arbetskonflikter som vid samma tidpunkt utspeladesig på andra håll i Malmö. 38 Det finns uppgifter ibland polismaterialetsom visar på att dessa mobiliserande samlingar varje morgonkunde leda till beslut om kollektiva aktioner riktade mot strejkbrytarepå någon av de många konfliktdrabbade arbetsplatserna i staden. Det36 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 43, 142; Tilly & Tarrow,2007, s 35f, 92ff.37 Tilly & Tarrow, 2007, s 89, 92, 97-102.38 Krim, Rapportkopior del II, 23/7 1926, A2A: 42 (MS).91

senare är också orsaken till att strejkande vid A. W. Nilssons återfinnsi källorna som demonstranter vid andra platser i staden, inte minstdär det förekom strejkbryteri, liksom att strejkande från dessa andraarbetsplatser även återfinns bland demonstranterna utanför fabrikenpå Möllevångsgatan. 39 En sådan kollektivt utförd aktion, såsom enuppvaktning/hemföljning eller en demonstration åtföljdes av demobiliseringnär aktionen ifråga avslutades. Eftersom det är tänkbart atten strejkande arbetare under en och samma dag kunde medverka i enmängd olika kollektivt utförda aktioner kan det sägas att en dag kundeinnehålla flera sekvenser av mobilisering och demobilisering. Uppvaktning/hemföljningav strejkbrytare vid en konfliktdrabbad arbetsplatspå morgonen kunde följas av demonstrationer under arbetsdagen viden annan, uppvaktning/hemföljning av strejkbrytare vid en tredje vidarbetsdagens slut, och följas av demonstrationer vid en fjärde underloppet av kvällen och natten. Men sådana sekvenser av mobilisering/demobilisering kan även sägas äga rum i det stora, som när kollektivtinteragerande aktörer under loppet av dagar, veckor, månader eller åragerar kollektivt och ställer krav gentemot andra aktörer. Den två åroch fyra månader långa arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabrikerkan således sägas bestå av en lång rad sådana sekvenser.PolariseringSom redan nämnts ovan leder de misslyckade förhandlingarna mellanparterna i den framväxande arbetskonflikten vid A. W. Nilssons till entilltagande polarisering allteftersom de kollektivt interagerande aktörernamobiliserar/demobiliserar gentemot varandra. En av de huvudsakligaorsakerna till att McAdam, Tarrow och Tilly särskilt lyfter frammobilisering/demobilisering som två av konfliktens allra mest centralaprocesser är att dessa på ett avgörande sätt tenderar att samspela medett flertal andra sådana processer. Flera sekvenser av mobilisering/demobilisering tenderar med tiden att leda till en tilltagande polarisering.Med polarisering avser McAdam, Tilly och Tarrow ett vidgandeav “political and social space between claimants […] and the gravitationof previously uncommitted or moderate actors toward one, the39 Se exempelvis: Krim, Rapportkopior del II, 23/7 1926, A2A: 42 (MS).92

other, or both extremes”. 40 Den tilltagande polariseringen mellan arbetarpartoch arbetsgivarpart allteftersom dessa och deras bundsförvanterkraftsamlar sina resurser i arbetskonflikten träder fram på flera håll ikällmaterialet, bland annat i den statlige medlarens rapporter från deav honom initierade förhandlingarna parterna emellan, i tidningspressendär den tilltagande konflikten med tiden leder fram till en markantideologisk polarisering, samt i polisrapporterna. Det är tydligt i dessaoch andra källor att interaktionen mellan fabrikens strejkbrytare, destrejkande och de senares sympatisörer under loppet av sommaren ochhösten detta konfliktens första år leder till flera intermezzon av konfrontativtvåld. 41Spridda attackerDen relativt låga graden av samverkan bland våldets utövare i kombinationmed en ganska låg grad av kortsiktigt utövad skada i dekonfrontativa mötena mellan strejkbrytare, strejkande och de senaressympatisörer som äger rum under sommaren och hösten 1926 gör attdet går att tala om det typologiskt avgränsade fältet spridda attacker.Med detta avses de tillfällen då någon kollektiv aktör i anslutning tillutspridd och småskalig konfrontation bemöter hinder, motstånd ellerutmaningar i interaktionen med andra aktörer genom att initiera ettsmåskaligt kollektivt utövat våld gentemot dessa andra aktörer och/ellerobjekt med anknytning till dessa. 42 Den stenkastning gentemot den40 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 322.41 Flera samspelande mekanismer återfinns i polariseringen som process(av vilka de för avhandlingens vidkommande analytiskt relevanta sådanakommer att diskuteras längre fram) liksom flera sådana samspelandeprocesser återfinns i konflikten som helhet. Mobilisering/demobiliseringoch polarisering menar McAdam, Tarrow och Tilly vara tre sådana ikonflikten nära samspelande processer. Flera åtföljande sekvenser avmobilisering/demobilisering tenderar med andra ord att leda till polarisering,vilket tenderar att leda till åtföljande sekvenser av mobilisering/demobilisering.Sådana åtföljande sekvenser kan således leda tillen spiral av mobilisering/demobilisering och polarisering, vilket kanleda till att konflikten ifråga, dels genomgår uppåtgående nivåskiften(växer i omfattning med avseende på antalet deltagare och/eller rumsligspridning), dels genomgår gränsskiften med avseende på kollektivtutövat våld (som att spridda attacker leder till brutna förhandlingar ellersamlad förstörelse till spridda attacker). McAdam, Tarrow & Tilly, 2003(2001), s 189, 322f; Tilly, 2003, s 21f; Tilly & Tarrow, 2007, s 217.42 Tilly, 2003, s 15, 171f.93

nilssonska fabrikens fönster som förekommer under loppet av sommarenoch hösten 1926 är ett tydligt exempel på spridda attacker. Även deåterkommande slagsmålen och skärmytslingarna mellan strejkbrytare,strejkande och de senares sympatisörer på gatorna utanför fabriksområdetutgör exempel på sådana. Det handlar om ett småskaligt våld,antingen skärmytslingar mellan styrkemässigt likvärdiga motståndare,styrkeuppvisningar från styrkemässigt överlägsna aktörer, eller motståndifrån styrkemässigt underlägsna aktörer. 43 En stor del av det våldsom utövas av strejkbrytarna, de strejkande samt de senares sympatisörerunder den nilssonska konflikten utgörs av spridda attacker. Denhandlar om ett småskaligt och lågintensivt men samtidigt påtagligtvåld. Såväl strejkbrytare som strejkande förekommer i polismaterialetsom våldsutövare. Det handlar i detta läge av konflikten framför alltom återkommande slagsmål och skärmytslingar (något som med tidenkommer att förändras och mynna ut i det mer storskaliga våldet inovember).Konfrontativa ritualerDen mycket höga grad av samverkan i kombination med den relativtlåga grad av kortsiktigt utövad skada, samt det mönster med vilka destrejkande och deras sympatisörer utför de närmast dagligen förekommandeuppvaktningarna/hemföljningarna gentemot förmännen ochstrejkbrytarna, gör att dessa former och uttryck i arbetskonfliktensrepertoar kan sägas hamna i det typologiskt avgränsade fältet konfrontativaritualer. Med detta avses de tillfällen då en någorlundavälavgränsad grupp av kollektivt agerande aktörer med en hög gradav samverkan följer ett relativt välkänt mönster i utövandet av kollektivtvåld gentemot någon eller några andra aktörer. Utmärkandeför denna avgränsade typ av kollektivt utövat våld är en mycket höggrad av samverkan bland våldets utövare i kombination med en låg till43 Ett exempel på det första är konfrontationer mellan demonstranter ochmotdemonstranter som stannar vid mindre skärmytslingar. Ett exempelpå det andra är när polisen visar upp sin överlägsna tvångsmakt gentemotdemonstranter genom att låta arrestera vad som framstår som ledareutan att för den skull med våldsmakt låta upplösa demonstrationernasom sådana. Ett exempel på det tredje är när demonstranter gör mindreutfall gentemot en styrkemässigt överlägsen polis. Tilly, 2003, s 171f.94

hög grad av kortsiktigt utövad skada. 44 Uppvaktningar/hemföljningarsom form och uttryck av kollektivt utövat våld faller väl in i den konfrontativaritualens analytiskt avgränsade typologi. Inte minst tycksde uppvaktningar/hemföljningar de strejkande och deras sympatisörerutövar gentemot strejkbrytarna följa ett mycket tydligt återkommandemönster. De strejkande och deras sympatisörer väntar på förmanneneller strejkbrytaren vid den senares hem alternativt vid fabriksportenefter arbetsdagens slut. Därefter följer utövarna efter offren medan deförra agerar på ett sådant sätt att det för alla åskådare står klart att densenare är att betrakta som strejkbrytare. Den utpekade hånas, hotasoch utsätts för sådant som slag och sparkar. Det senare alltmedan denutpekade högljutt uppmanas att upphöra med sin osolidariska handlingatt vara strejkbrytare.Vidare är även den rumsliga arenan tydligt avgränsad även om denär rörlig, den följer den utpekade där denne rör sig. Uppvaktningen/hemföljningen kan således ses som en del av en rumslig kamp därden utpekade nekas det offentliga rummet. De är i många fall planeradei förväg. Utövarna känner till de adresser där de utpekade bor.I ett mycket uppmärksammat fall uppvaktas en av förmännen även ihemmet av strejkande vilka tränger sig in i lägenheten med avsikt attövertala den förra att avsluta anställningen vid den nilssonska fabriken.Ett utmärkande drag är även den hårfina gränslinjen mellan ickevåldoch våld, samt att våldet då det inträffar tenderar att ha en relativt låggrad av kortsiktigt utövad skada. I många fall stannar uppvaktningarna/hemföljningarnavid hotfulla uttryck, men våldet när det inträffarkommer det hastigt. Ett resultat av detta är att aktörerna på bådasidor i konflikten börjar beväpna sig med sådant som knivar, batonger,knogjärn och revolvrar inför de förväntade mötena. I den allmännadebatten förekommer ständiga diskussioner om förekomsten av vapeni anslutning till arbetskonflikter. Arbetarpressen anklagar arbetsgivarnaför att beväpna strejkbrytarna med skjutvapen eller åtminstone medgod vilja åser de senare beväpna sig med allehanda vapen. Högerpressenå sin sida anklagar strejkande arbetare att tillgripa övervåld gentemotstrejkbrytare.44 Tilly, 2003, s 14.95

Legitimering/delegitimeringLegitimering/delegitimering är mekanismer som ingår i flera av konfliktensprocesser. Med legitimering avses de tillfällen när en kollektivaktör på något sätt uttrycker sitt stöd för en annan kollektivt agerandeaktör. Med delegitimering avser de tillfällen när en kollektiv aktör uttryckersitt missnöje gentemot en annan kollektivt agerande aktör. 45 Endel kollektiva aktörer är specialiserade på att legitimera/delegitimeraandra kollektivt agerande aktörer. Media är en sådan, polisen en annan,rättsväsendet en tredje. Statsmaktens legitimerar/delegitimerar genomsin många olika representanter ageranden från kollektiva aktörergenom dra gränsen mellan det förbjudna, tolererade och föreskrivna.Ett exempel är när polisen legitimerar/delegitimerar en demonstrationgenom att låta den fortgå (föreskriven eller åtminstone tolererad) elleravbryta den (förbjuden), det senare genom repressiv tvångsmaktsom mycket väl kan inkludera uttryck av kollektivt utövat våld. Näralegitimering/delegitimering som två av konfliktens centrala mekanismeråterfinns med andra ord även gränsen mellan ickevåld och våld.När sekvenser av mobilisering, polarisering och nivåskifte samspelar ikonflikten är dessa båda mekanismer även avgörande för skiften av detkollektiva våldets uttryck, det vill säga mellan sådant som spridda attacker,brutna förhandlingar och samordnad konfrontation. Men ävenandra kollektivt interagerande aktörer än representanter för statsmaktenär inbegripna i legitimering/delegitimering under loppet av konflikten.Kollektiva aktörers förmåga att legitimera/delegitimera är yttersten avspegling av deras förmåga att utöva makt. Det senare medföratt de kollektiva aktörer Sewell kallar institutionella maktcentrum äravgörande legitimerande/delegitimerande interagerande aktörer. Mediautgör sådana kollektiva aktörer. Av detta följer att pressen och då inteminst tidningspressen utgör centrala kollektiva aktörer i den nilssonskakonflikten. Men även andra kollektiva aktörer i konflikten ifråga utgörsådana institutionella maktcentra. Två exempel är arbetsgivarorganisationerna,Allmänna arbetsgivareföreningen på lokalplanet och SAFpå riksplanet, samt den socialdemokratiska arbetarrörelsen med desslokala, regionala och nationella fackliga och politiska organisationer.45 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 121,146f, 204; Tilly & Tarrow,2007, s 34, 74-78.96

Här återfinns med andra ord en analytisk koppling mellan legitimering/delegitimeringsom konfliktens mekanismer och avhandlingensfrågeställning om var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmödrar våldets gränser inom politiken i anslutning till konflikten vid A.W. Nilssons.Föreskrivet, tolererat och förbjudetVar drar den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratiskaarbetarrörelsen gränserna mellan det föreskrivna, tolererade och förbjudnamed avseende på kollektivt utövat våld inom politiken i mellankrigstidensMalmö? På vilket sätt legitimeras/delegitimeras detkollektivt utövade våldet mellan strejkbrytare och strejkande samt desenares sympatisörer? Inom vilka ramar kan det kollektivt utövadevåldet sägas vara någonting avgränsat, det vill säga föreskrivet ellertolererat, alternativt någonting överskridande, det vill säga förbjudet?Det kan vara klokt att för stunden inte gå händelserna alltför mycketi förväg. Men redan nu kan åtminstone några tentativa svar skönjasutifrån de ställda frågorna. Kollektivt utövat våld kunde under loppetav den nilssonska konfliktens första månader stundtals vara någontingsåväl tolererat som föreskrivet av olika delar av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö. Ett exempel på kollektivt utövat våld från destrejkandes och deras sympatisörers sida som uttryckligen tolereradesav den fackligt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen är deuppvaktningar/hemföljningar som utfördes gentemot förmännen ochstrejkbrytarna på den nilssonska fabriken. Dessa former och uttrycki arbetskonfliktens repertoar försvaras i arbetarpressen och andra offentligarum liksom i de fackliga protokoll som behandlar frågan.I de fackliga protokollen framgår exempelvis att rättsligt stöd ges tillfackligt organiserade arbetare som på ett eller annat sätt hamnat införrättvisan som följd av sådana uppvaktningar/hemföljningar. Det senareinnebär en legitimering av dessa former och uttryck som en del av repertoaren.När detta kollektivt utövade våld sedan ges legitimitet av attarbetarpressen i blockadannonser utpekar strejkbrytare med namn ochadress förstärks inte bara intrycket av detta som någonting tolererat,utan framstår snarast som någonting föreskrivet. Det är ett intryck somytterligare förstärks av det stöd som de strejkande och deras sympati-97

sörer ges i Arbetet, samtidigt som strejkbrytarna närmast uteslutandeframställs som kriminella våldsverkare. 46Innan analysen av konflikten vid A. W. Nilssons fabriker ytterligarefördjupas ska utrymme lämnas till en diskussion, dels om industristadenMalmö och stadens socialdemokratiska arbetarrörelse under tidenfrån sent 1800-tal fram till mellankrigstiden, dels om strejkbryterietsom konflikthärd i mötet mellan arbetar- och arbetsgivarpart underdenna tidsperiod.46 Se exempelvis: Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm),Rotebro ID 1231 (ARAB); Uhlén, 1949; Uhlén, 1958; Liljenberg, 205,89f.98

Kapitel 4Industristaden MalmöSotiga fabrikspipor stack upp här och var i kvarteren,tjock stenkolsrök vältrade fram ur skorstenarna.[…] Det slamrade och dånade runtom istaden från kvarnar, pressar, spinn – och vävstolar,plåtslagerier, varv, lyftkranar och vinschar ochtusentals andra redskap för den moderna flitenoch oron. Stanken låg tjock och kväljande, intebara från kanalerna utan också från allsköns lagerav råvaror och halvfabrikat som oljor, kakaobönor,kopra, fettet och hudar, benlim, fotogenkonstgödning, hartser och lutar samt hästar ochmänniskor. Morgon, middag och kväll böladefabrikspiporna ut sin hungriga längtan efter jobbarna,som hastade iväg till arbetsplatserna. […]Men det stora flertalet människor blev snartokänsliga för allt oväsendet och kvalmet – detviktigaste var ju att leva och hålla rörelsen igång.Oscar Bjurling, ”Inte blott bröd”, Bjurling,Oscar (red.), Malmö stads historia: Fjärde delen/1879-1914,s 78.Malmö hade kring 1920 kommit att utvecklas till en utpräglad industristad.För Sveriges del kan det industriella genombrottet, den utvecklingsom kom att förändra det svenska samhället från ett agrarsamhälletill ett industrisamhälle, förläggas till perioden från 1800-talets andrahälft fram till 1930-talet. Under denna tidsperiod växte Malmö framsom en av Sveriges ledande industristäder. Mellan 1860 och 1920ökade befolkningen från omkring 19 000 till 113 500 invånare, vilketinnebar att stadens befolkning sexfaldigades inom loppet av sextio år.Malmö växte även till ytan, då den växande stadsbefolkningen medfördeatt nya bostadsområden hela tiden måste byggas för att hanteraden ständigt akuta bostadsfrågan. Fram till 1860-talet rymdes nästanhela Malmös befolkning ”innanför broarna”. Men detta stadsområdekom därefter, inför trycket av den allt större befolkningen, att varahelt otillräckligt. Industristaden Malmö började sakta men säkert att99

expandera utanför den gamla handels- och sjöfartsstadens ramar. Nyastadsdelar började därför växa fram och bebyggas. Eftersom många avde nya stadsdelarna växte fram för att för att täcka den växande arbetarklassensbostadsbehov blev dessa utpräglade arbetarstadsdelar. 47Bild 4:1. Karta över de centrala delarna av Möllevången. Den förhållandevisstora gata som löper från kartans övre del ned till Möllevångstorget ärBergsgatan. Den stora öppna ytan till höger i kartan är Folkets Park. A. W.Nilssons fabriker var vid tiden för arbetskonflikten 1926-1928 beläget vidhörnet av Möllevångsgatan och Parkgatan, mitt emot huvudingången tillFolkets Park.Källa: Stadsbyggnadskontoret i Malmö.Möllevången började byggas 1904 och stod färdigt 1910. I stadsdeleningick det industridistrikt som fanns längs Bergsgatan, och därför lågbostäder och fabriker praktiskt taget vägg i vägg med varandra. Möllevångenkom även på många andra sätt att skilja sig från de tidigarearbetarstadsdelarna i Malmö. Gatunätet var välplanerat med breda ga-47 Peter Billing, Lars Olsson & Mikael Stigendal, “’Malmö – vår stad’Om socialdemokratins lokalpolitik”, Klaus Misgeld, Karl Modin, KlasÅmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år,1989, s 128ff.100

tor och trottoarer. Husen bestod mestadels av fyravåningshus, vilketvar en klar skillnad mot äldre arbetarstadsdelar som Lugnet, med sinatrånga gator och gränder och sin lägre bebyggelse. Den förhållandevisbättre bostadsstandarden i Möllevången gjorde stadsdelen till ett eftertraktatområde för arbetare, vilket också medförde att det var de bättrebemedlade av arbetarklassen som hade råd att flytta in i de nybyggdalägenheterna. De arbetare som bodde i Möllevången hade i stort settgångavstånd till sina arbeten. Fabriker som Mazettis chokladfabrik påBergsgatan, Ryska gummifabriken på Barkgatan, och A. W. Nilssonsfabriker på Möllevångsgatan, låg insprängda bland bostadshusen. Medfabriker menades alltifrån stora byggnader, med tiotals eller kanskehundratals anställda, till mindre verksamheter, lokaliserade i lägenheter,eller i lokaler med ett eller ett par rum i en innergård, med en ellerkanske ett par anställda. Närheten mellan bostaden och arbetet liksomkvarterets butiker och krogar skapade en känsla av samhörighet ochklasskänsla. 48 Det var så att säga både i vardagslivets och i arbetslivetsbyggda värld som arbetarklassens olika och delvis motstridiga officiellakulturella kartor växte fram. Det är också i de utpräglade arbetarkvarterenMöllevången och Södra Förstaden, med sina bostäder, butiker,krogar och fabriker, som det framför allt är möjligt att finna den socialdemokratiskaarbetarrörelsens byggda värld i Malmö. 49Ett viktigt steg mot en samlad organisering för arbetarna i Malmötogs 1885 med bildandet av Fackföreningarnas centralstyrelse, enfacklig centralorganisation vars ändamål var att knyta samman de olikafackföreningar som bildats i Malmö under en gemensam övergripandeorganisation. Visserligen lades denna organisation ned redan 1888beroende på de konfliktfyllda slitningarna mellan den socialistiska ochliberala falangen inom arbetarrörelsen, men den hade under dessa århunnit med att lägga en viktig grund för den fortsatta formeringen avden fackliga och politiska arbetarrörelsen i Malmö. Fackföreningarnascentralstyrelse var exempelvis en drivande kraft bakom tidningen Arbetetsgrundande 1887, och hann, innan organisationen lades ned, varaen viktig part i arrangemanget av en Allmän skånsk arbetarkongress1888. Vid kongressen antogs ett program, författat av Axel Danielsson,48 Intervju med informant 020322: I.49 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 118ff.101

med långtgående krav på samhällsreformer och samhällsförändring.Det innebar att ett skånskt socialdemokratiskt parti hade bildats ettår innan SAP bildades på riksplanet i Stockholm 1889. Den fackligaorganiseringen gick med andra ord hand i hand med den politiskaorganiseringen i Malmö. Den Socialdemokratiska föreningen fannssedan tidigare med rötterna i den av August Palm grundade Allmännasvenska arbetarföreningen. År 1888 bildades Kvinnliga arbetarförbundeti Malmö som den första socialistiska kvinnoföreningen i Sverige.Den socialdemokratiska arbetarrörelsen var alltså redan tidigt mycketstark i Malmö. 50Tidningen Arbetet kom efter dess grundande 1887 att bli ett mycketviktigt organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö.Tidningens grundare var Axel Danielsson som efter konflikterinom rörelsen i Stockholm på inrådan av August Palm hadebegett sig till Malmö där han på mycket kort tid blev den mestinflytelserika företrädaren för stadens arbetarrörelse, inte minsti egenskap av redaktör och debattör i Arbetet. Tidningen kom attfungera både som en enande kraft inom arbetarrörelsen i Malmö ochsom fokus för dess verksamhet utåt, mot det borgerliga Malmö. 51 Stadensborgerlighet kontrollerade vid denna tidpunkt Malmö stadsfullmäktige.Högerns politiska, ekonomiska och ideologiska maktutövningnådde sin högsta intensitet under årtiondena runt sekelskiftet 1900.Malmös ledande högerman, Carl Herslow, satt då som ordförandei både Malmö stadsfullmäktige och Skånes Enskilda Bank, samtidigtsom han var chefredaktör, VD och ordförande för Sydsvenska Dagbladet.52 Den senare tidningen var den mellankrigstida högerns främstaföreträdare inom tidningspressen i det mellankrigstida Malmö. 53 Ar-50 Karlbom, 1985, s 2; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 117f.51 Bjurling, 1985, s 61ff.52 Bjurling, 1989, s 126-129; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122f.53 Andersson skriver att Sydsvenska Dagbladet var högerns uttalade partiorgani Malmö. Tidningen var således ständigt representerad i Malmöhögernsstyrelse under den aktuella tiden. Tidningens ledarskribent,professor Claes Lindskog, satt sedan 1921 i riksdagens andra kammaresom högerns representant, och 1928 kom han att bli ecklesiastikministeri Lindmans andra regering. Lars I. Andersson, Tradition och förändring:Den skånska högern o dess borgerliga omgivning 1928-1936, 2003, s 197-200, 379. Se även: Bjurling, 1989, s 126-129.102

etet och Sydsvenska Dagbladet framstod således som de huvudsakligakontrahenterna i den ideologiska debatten. Men det fanns flera andratidningar av varierande politisk färg. En av de viktigaste under mellankrigstidenvar Skånska Dagbladet, den småfolkstidning som åtminstoneArbetet ansåg vara en konkurrent om bland läsarna inom arbetarklasseni Malmö. 54 Det pågick nämligen ständiga påtryckningar på fackligaoch politiska möten att Malmös arbetare genom prenumerationborde stödja tidningen Arbetet. 55 Under konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker uppmanades i samma ordalag arbetarna i Malmö att börjaprenumerera på Arbetet och att upphöra att stödja tidningar som denfackliga och politiska ledningen inom socialdemokratin inte tillfulloansåg representera arbetarklassens intressen i industristaden, med enuttrycklig betoning på Skånska Dagbladet som en av dessa tidningar. 56Trots att det vid ingången till 1890-talet fanns fackföreningar inom deflesta av arbetarklassens yrkesgrupper var det långtifrån alla arbetaresom var medlemmar. Tvärtom stod de flesta arbetare vid denna tidutanför fackföreningarna. Men trenden mot en ökande organisering avarbetarklassen var tydlig och därmed hårdnade också borgerlighetenshållning gentemot arbetarrörelsen. Vid årtiondena kring sekelskiftet1900 kom den svenska borgerligt präglade samhällsdebatten i hög gradatt handla om den så kallade ”sociala frågan”, eller ”arbetarefrågan”. 57Denna debatt handlade om att den framväxande ”farliga arbetarklassen”var något som måste kontrolleras, disciplineras och inordnas idet borgerliga samhället, detta samtidigt som hotet från den radikalasocialistiska arbetarrörelsen med dess revolutionära idéer med alla tillbuds stående medel måste bekämpas. Det är därför föga förvånandeatt den tidiga socialistiska arbetarrörelsens fackliga och politiska organiseringsförsökihärdigt motarbetades av det borgerliga Malmö. Statensmaktmedel stod vid denna tid till borgerlighetens förfogande och arbetarrörelsensväxande agitation, organisering, samhällskritik, strejker54 Bjurling, 1985, s 63; Andersson, 2003, s 197f55 Se exempelvis: Erik Bodman, Polisföreningen kamraten 1903-1953,1953, s 19.56 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,20/12 1926, A: I-II, (AAS).57 Tidman, 1998, s 73.103

och demonstrationer, möttes av lagstiftning, polisinsatser, rättegångaroch fängelse. Arbetarrörelsens ledare fängslades vid denna tid en efteren för sina samhällskritiska artiklar i de socialistiska tidningarna. Året1888 har kommit att kallas det stora åtalsåret i den socialdemokratiskahistorieskrivningen. Då satt bland annat både August Palm ochHjalmar Branting fängslade för samhällskritiska artiklar tryckta i Socialdemokraten.I Malmö åtalades samma år Axel Danielsson för intemindre än sju åtalbara uttalanden i Arbetet och dömdes slutligen till 18månaders fängelse, vilket avtjänades i tre omgångar mellan åren 1888och 1890. 58Den allvarligaste konfrontationen mellan arbetarrörelse och borgerligheti Malmö vid denna tid var tveklöst det så kallade Malmöupproreteller Malmörevolten 1890. I samband med en strejk bland stadensträarbetare, en av de yrkesgrupper som tidigt organiserade sig fackligt iMalmö, kallade arbetsgivaren in strejkbrytare. Dessa ledsagades till arbetsplatsenpå Södergatan av polis. De följdes av en uppretad folkmassapå flera hundra personer, som på kort tid ökade till flera tusen, vilkademonstrerade sin ilska över strejkbryteriet och krävde strejkbrytarnasavlägsnande. Demonstrationerna fortsatte hela dagen. När dessa intevisade några tecken på att minska anlände framemot kvällen stadenspolismästare åtföljd av sju eller åtta poliser till häst. Demonstranternafick ordern att skingras, men vägrade och svarade med att återigenhögljutt kräva strejkbrytarnas avlägsnande. Polismästaren utlovadeatt försöka infria detta krav nästföljande dag. När folksamlingen trotsdetta inte gav vika började polisen att med repressiv tvångsmakt drivademonstranterna från Södergatan i riktning mot Gustav Adolf torg därfolksamlingarna slutligen skingrades i natten. Den följande dagen sattemyndigheterna i Malmö in både polis och militär, de senare i formav ett femtiotal husarer från stadens kavalleriregemente, för att skingrafolkskarorna som samlats på Gustav Adolfs torg och få ett slut pådemonstrationerna. 59Ingripandet ledde till våldsamma sammandrabbningar där poliseroch husarer till häst och till fots gjorde chock med dragna sablar och58 Uhlén, 1937, s 34-46; Bjurling, 1985, s 61ff; Billing, Olsson & Stigendal,1989, s 123.59 Hansson, 1925, s 72-91; Uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.104

atonger, och demonstranterna svarade med att kasta gatsten. Arresteringarägde rum vilket fick till följd att demonstrationerna förflyttadestill polisvaktskontoret på Stortorget där folkskarorna krävde attde arresterade skulle släppas. Detta ledde till att beridna poliser ochhusarer åter gjorde chock och med kollektivt utövat våld rensade torgetfrån demonstranter. Motståndet mot polisen och husarerna föranleddemyndigheterna i Malmö att kalla in ytterligare militära förstärkningartill den följande dagen, för att på så sätt med våldsmakt få ett slut påfortsatta oroligheter. Tvåhundra artillerister rekvirerades från Landskrona.Förhandlingar inleddes mellan parterna i arbetskonflikten påmorgonen denna dag. När den militära förstärkningen anlände tillMalmö var våldsamheterna redan över. En viktig delförklaring tilldetta var att Axel Danielsson med anledning av de inledda förhandlingarnahade låtit trycka upp och sprida ett extranummer av Arbetet,med rubriken ”Malmö arbetare i dag icke demonstrera å Gustav Adolftorg”, där arbetarklassen uppmanades att hålla sig borta från gator ochtorg och på så sätt demonstrera mot strejkbryteriet, utan fortsatta våldsamheter.60 Arbetskonflikten bilades också någon månad senare som enföljd av de inledda förhandlingarna. Efterräkningarna från myndigheternassida gentemot demonstranterna medförde att sju personer, vilkautpekats som ledare, dömdes till mycket hårda fängelsestraff med fleraårs straffarbete som följd. 61Den socialdemokratiska arbetarrörelsen fortsatte att växa i styrka underåren kring sekelskiftet 1900, och det var inte minst i arbetarstadsdelenMöllevången som den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda världkom att manifestera sig. Det var i Möllevången Sveriges första FolketsPark invigdes 1891, i förstone med namnet Möllevångsparken vilketsedan ändrades till Folkets Park, och det var i den angränsande SödraFörstaden som ett av Sveriges första Folkets Hus byggdes 1893. VidBergsgatan, mitt emot Mazettis chokladfabrik, hade Arbetarnas bildningsförbund(ABF) sina lokaler. Vid Möllevången var också arbetarrörelsenkooperativa verksamheter tidigt etablerade, med bland annatbagerier och butiker. Det var på Möllevångstorget som det kooperativa60 Sigfrid Hansson, Svenska Träarbetareförbundets historia, 1889-1923,1925, s 83.61 Hansson, 1925, s 72-91; Uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.105

Solidar inledde sin verksamhet 1907. Det var en verksamhet som snartinnefattade åtskilliga butiker i området. En annan av Möllevångens kooperativaverksamheter var Seger. År 1926 slogs de båda kooperativensamman till Kooperativa Föreningen Solidar. Med 13 000 medlemmar,var tionde Malmöbo och med familjerna inräknat avsevärt många fler,samt 172 butiker, var Solidar 1930 Sveriges näst största kooperativaförening. Arbetarrörelsens byggda värld i Malmö växte så att säga ihopmed Möllevången. 62Bild 4:2. Huvudentrén till Folkets Park i Malmö.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS)Föga förvånande var många av företrädarna för de stora industrierna iMalmö uttalade fackföreningsmotståndare. August Schmitz, disponentvid Malmö yllefabrik, Ludvig Rössel vid Waggonfabriken i Arlöv, HjalmarWessberg vid Kockums mekaniska verkstad och R. F. Berg vid Cementbolageti Limhamn var några av de mest kända. Men med tidenvar det allt fler av dessa som insåg att fackföreningarna hade kommit62 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 117-120, 128ff 126f; Lars Berggren,Ångvisslans och brickornas värld: Om arbete och facklig organiseringvid Kockums mekaniska Verkstad och Carl Lunds fabrik i Malmö1840-1905, 1991, s 219-229; Berggren & Greiff, 1992, s 34; KatarinaFriberg, The Workings of Co-operation. A Comparative Study of ConsumerCo-operative Organization in Britain and Sweden, 1860 to 1970, 2005, s157-167.106

för att stanna och att det därför var nödvändigt att samarbeta med denfackligt organiserade arbetarrörelsen. Angående Hjalmar Wessberg harlyfts fram att han i början av 1890-talet kallsint bemött alla kollektivtframförda lönekrav från fackföreningarna, men att han efter den femmånader långa plåtslagarstrejken 1897-1898 hade ändrat inställningoch nu erkände de socialdemokratiska fackföreningarna som motparti löneförhandlingarna. 63 I företagets verksamhetsberättelse för år 1898skrev Wessberg följande angående sin förändrade inställning till denfackliga rörelsen:Angående den nu pågående arbetarrörelsen synesden mig visserligen gå väl aggressivt tillväga motarbetsgifvaren, och svårigheten att med lugnmöta dessa är stor. Emellertid kan det icke nekasatt denna rörelse äfven ha sina goda sidor. Arbetarnasbättre element tyckas ha vunnit förmåganatt inverka på de mindre goda, och rättrådighetentyckes mera än tillförne vilja göra sig gällandebland dem. Nykterheten är bestämt i tillväxt liksomarbetsamheten, hvarjämte de gerna erkännaoch påyrka arbetarnas ökade skyldighet wid förbättradekonomisk ställning. 64Här syns tydligt hur ”skötsamhet” och ”samförstånd” som delar av densocialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta möts medvälvilja av arbetsgivarparten och dess, för att använda Skarin Frykmansterm, ekonomiska moral. 65 Denna med tiden förändrade inställningfrån arbetsgivare gentemot den fackliga arbetarrörelsen kom slutligenatt inkludera några av de allra hårdföraste av fackföreningsmotståndarna.R. F. Berg var en av dessa som inledningsvis inte såg med blidaögon på arbetarnas försök att organisera sig fackligt. När en arbetarklubbbildades vid Skånska Cementbolagets fabrik i Lomma 1889 svaradeBerg med hårda repressalier mot de inblandade arbetarna. Konfliktenslutade med en seger för arbetsgivarsidan och arbetarklubben63 Bo Stråth, Varvsarbetare i två varvsstäder: En historisk studie av verkstadsklubbarnavid varven i Göteborg och Malmö, 1982, s 79f; Berggren,1991, s 227; Berggren & Greiff, 1992, s 34.64 Stråth, 1982, s 79.65 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.107

tvingades på knä. Trots detta hade konflikten troligtvis gjort ett så stortintryck på R. F. Berg att denne under de följande åren kom att ändrainställning gentemot arbetarrörelsen. När en ny fackförening bildadesvid företaget 1898 förespråkade Berg inte enbart hårdföra motåtgärderutan också samarbete med den organiserade fackliga arbetarrörelsen.I början av 1900-talet satt Berg i SAF:s styrelse och var där en uttaladsamförståndsförespråkare. ”Berg var radikalare än flertalet av sina kollegori styrelsen inte bara politiskt, utan även i sin syn på kollektivavtaletsoch organisationsväsendets framtidsmöjligheter”, skriver Schiller. 66I Malmö satt Berg i stadsfullmäktige och fick där medhåll för sin samförståndslinjeav andra inflytelserika högerrepresentanter, bland andraHjalmar Wessberg och Carl Herslow. 67Det faktum att arbetarrörelsens fackliga organisationer med tidenbörjade erkännas av arbetsgivarsidan som förhandlingspart innebarinte att konflikterna mellan arbetarrörelse och arbetsgivare minskademärkbart i omfattning eller styrka. Det tidiga 1900-talet var tvärtommycket konfliktfyllt och präglades snarast av intensifierande motsättningari det svenska samhället. Inte minst var detta en realitet på arbetsmarknaden,där strejker, lockouter, blockader och strejkbryteri varmycket vanligt förekommande. Malmö hade sin beskärda del av dessakonflikter. År 1900 ledde en lönetvist vid Waggonfabriken i Arlöv tilllockout och inkallande av strejkbrytare. Denna konflikt kom att varai nästan två år innan en uppgörelse mellan de stridande parterna slutligenkunde nås. Den utdragna arbetskonflikten vid Waggonfabrikensäger någonting om intensiteten i motsättningarna på arbetsmarknadenmellan arbetarrörelse och arbetsgivare. Kockums drabbades av arbetskonfliktermed lockout både 1903 och 1905. Under 1907 ledde enlandsomfattande stuveriarbetarkonflikt till konfrontationer där Malmöhamnade i stormens öga. Med anledning av stuveriarbetarkonfliktenförsatte Transportarbetarförbundet ett antal rederier och hamnar iblockad. Med hjälp av en internationell strejkbrytarorganisation kalladearbetsgivarsidan 1908 in ett antal engelska strejkbrytare, varav en66 Bernt Schiller, Storstrejken 1909: Förhistoria och orsaker, 1967, s 68; JohanA. Lundin, Näten på Limhamn: Sociala relationer i ett lokalsamhälle1870-1914, 2006, s 94-97.67 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.108

kontingent inhystes i logementsfartyget Amalthea, som låg förankrat iMalmö hamn. I det läget beslöt sig tre ungsocialister i Malmö för attskrida till handling. En bomb placerades ut på fartyget och i den efterföljandeexplosionen blev en av strejkbrytarna dödad och flera andrasvårt skadade. Med undantag för ungsocialisterna tog arbetarrörelsenavstånd ifrån dådet, men arbetsgivarparten tog ändå tillfället i akt att iAmaltheadådets följd trappa upp konfrontationsgraden med den socialistiskaarbetarrörelsen i dess helhet. 68Bild 4:3. Kommunalarbetarstrejken 1908. Poliser och Kronprinsens husarerpå vakttjänstgöring framför renhållningsverket i Malmö.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).En kommunalarbetarstrejk i Malmö samma år blev synnerligen bittermed konfrontationer mellan strejkbrytare, strejkande och de senaressympatisörer. Konflikten hade sin bakgrund i den tidigare utkämpadestuveriarbetarkonflikten. Ett antal kommunalt anställda grovarbetare,kranmaskinister och träarbetare hade vägrat arbeta med de underdenna konflikt inkallade strejkbrytarna. När Malmö stads avlöningsnämndav den orsaken avskedade de kommunalt anställda arbetarnamed hänvisning till avtalsbrott ledde det hela till att de kommunalt68 Bjurling, 1985, s 383; Tidman, 1998, s 9-21, Berggren & Johansson,2008, s 19-64.109

anställdas fackförening gick ut i strejk. Eftersom de strejkande, varsantal hade växt efter det att konflikten vidgats till att gälla även elektricitets-och renhållningsverken, inte hade fått förbundsstyrelsens godkännandeatt utlysa strejken fick de ett mycket begränsat ekonomisktunderstöd. Konflikten blev också ett bittert nederlag för de strejkandedär omkring 300 av totalt 800 kommunalt anställda arbetare vägradesåteranställning när strejken väl bilagts. De tretton renhållningsarbetaremed deras familjer som bodde i renhållningsverkets fastighet vräktes.En arbetare som deltagit i konfrontationerna mellan de strejkande ochstrejkbrytarna åtalades enligt Åkarpslagen och dömdes till en månadsfängelse. I konfliktens efterspel åtalades Arbetet för ärekränkning av etttjugotal strejkbrytare och tvingades betala skadestånd till dessa. 69Storkonflikten 1909 kom att bli kulmen på många års intensiva striderpå arbetsmarknadens område och inleddes av arbetsgivarsidan medlockouter i stor skala. Storlockouten var ett svar på en rad mindrestrider. Arbetarsidan svarade med storstrejk. Som mest var omkring300 000 arbetare ute i strejk. 70 Efter många månaders konflikt leddestorkonflikten till en seger för arbetsgivarsidan och ett enormt bakslagför arbetarrörelsen, i Malmö liksom i Sverige som helhet. De följandeåren kom att bli svåra för arbetarrörelsens fackliga verksamhet med endjup förtroendekris och kraftigt vikande medlemsantal. Konflikternapå arbetsmarknaden minskade något under åren omedelbart efter storkonfliktendå fackföreningarna arbetade i stark motvind. Ett resultat avnederlaget i storkonflikten på riksplanet blev att den ungsocialistiskarörelsen, i opposition till den socialdemokratiska arbetarrörelsen, organiseradesig i det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation(SAC). Bakslaget för den fackliga rörelsen till trots förblev densocialdemokratiska rörelsens politiska del stark i Malmö. 71 I ett försökatt återta initiativet även i den fackliga kampen bildades 1913 MalmöFackliga Centralorganisation (Fco), som en samorganisation för stadensfackföreningar. Särskilt viktig var frågan om strejkbryteriet somsystematiskt brukades av arbetsgivarsidan i händelse av arbetskonflikter,i Malmö liksom i det övriga Sverige. Andræ menar att Fco var ett69 Uhlén, 1949, s 258-263.70 Schiller, 1967, s 88, 171-208, 226-235.71 Stråth, 1982, s 142.110

sätt för det socialdemokratiska partiet att stärka kontrollen över denfackliga rörelsen på det lokala planet. Arbetarkommunen som var partietspolitiska organisation på lokalplanet hade kommit bort från detfackliga vardagsarbetet och blivit alltmer involverad i arbetet med valrörelserna,både kommunala och de rikspolitiska, skriver Andræ. Fcofick det officiellt ansvaret för facklig agitation och studieverksamhet pålokalplanet, men också den inofficiella uppgiften att ”fungera som detsocialdemokratiska partiets vakthund, satt att bevaka de fackliga avdelningarnaför att hålla dem kvar i det reformistiska fadershuset”. 72Bild 4:4. Hungerdemonstrationer på Stortorget i Malmö den 25 april 1917,en av de största demonstrationerna i Malmös historia med över 30 000 deltagaresom åhörde de tal med krav på ”Fred”, ”Bröd” och ”Rösträtt” som höllsfrån balkongen till Rådhuset.Källa: Fotosamlingen, Demonstrationer, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).Det första världskriget innebar hårdare tider, och trots att kriget aldrignådde Sverige blev de indirekta följderna omfattande med ökade klassmotsättningar.Livsmedelsbristen i det av kriget avskärmade Sverigemed ransonering som följd ledde 1917 till landsomfattande hungerdemonstrationer.Malmö var inget undantag. Över 30 000 personer72 Andræ, 1998, s 298. Se även: Fackföreningsrörelsen, 1925:44, s 417-422.111

samlades den 25 april på Stortorget för att demonstrera mot de svåratiderna under banderoller som krävde bröd, fred och rösträtt. Mennågra storskaliga våldsamheter, som de i Stockholm, Göteborg ochNorrköping, ägde inte rum i Malmö. 73Bild 4:5. Författningsdemonstrationen den 5 december 1918 med närmare25 000 deltagare församlade på Stortorget i Malmö.Källa: Fotosamlingen, Demonstrationer, Arbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS).Den politiska kampen ledde istället till facklig återhämtning. Arbetskonflikterna1917 kom av den anledningen att bli de mest omfattandesedan storkonflikten. Arbetarrörelsen splittrades detta år i det revolutionärtsinnade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och det reformistiskaSAP som önskade förändra samhället på demokratisk väg.Vid riksdagsvalet till den andra kammaren 1917 var revolutionshotetuttalat från vänstersocialistiskt håll, men även socialdemokraternamed partiledaren Hjalmar Branting i spetsen antydde att faran för enhotande revolution var överhängande om inte sociala och politiska reformerdrevs igenom. Samtidigt hade SAP gjort allt vad de kunnat föratt underblåsa de landsomfattande hungerdemonstrationerna i syfteatt skrämma den borgerliga högern till eftergifter i form av sociala och73 Oscar Bjurling, ”Kultur och okultur i krig och fred”, Oscar Bjurling(red.), Malmö stads historia, Femte delen/1914 –1939, 1989, s 37ff;Andræ, 1998, s 41f, 98, 114f; Häger, 1989, s 425f.112

politiska reformer. Kraven på åtta timmars arbetsdag och allmän ochlika rösträtt hördes allt oftare och tydligare. Den 5 december 1918hölls en stor demonstration kring rösträttsfrågan med närmare 25 000deltagare på Stortorget i Malmö, anordnad av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i staden. 74Tabell 4:1. Procentuell andel röster på arbetarpartiernai Malmö och riket i de offentliga valen1920-1938.-----------------------------------------------------------Malmö stad RiketÅr SAP K/S SAP K/S-----------------------------------------------------------1920 ak 58,3 1,1 29,6 6,41921 ak 63,4 1,1 36,2 7,81922 sf 60,8 1,4 40,2 6,11924 ak 60,8 2,0 41,1 5,11926 sf 53,6 1,9 42,4 6,21928 ak 56,7 2,1 37,0 6,41930 sf 60,7 0,9 47,9 5,21932 ak 61,6 1,9 41,7 8,31934 sf 63,4 1,5 45,9 8,81936 ak 64,4 1,8 45,9 7,71938 sf 66,4 2,3 54,0 5,1-----------------------------------------------------------ak = andrakammarval. sf = stadsfullmäktigeval.Till K/S har förts de socialistiska partierna tillvänster om SAP. Förutom kommunisterna från1921, vänstersocialister 1920 och 1921, höglundssocialister1924, kilbomskommunister 1930-1932samt socialister 1934-1936.Källa: Stråth, 1982, s 172. Se även: Berggren &Greiff, 1992, s 43.74 Andræ, 1998, s 260f.113

Tvåpartisystemets MalmöInför hotet om revolution i Sverige, liknande de i Ryssland 1917 ochTyskland 1918, drevs den liberala och socialdemokratiska vänsternskrav om allmän och lika rösträtt igenom i riksdagen 1918, med deförsta kommunala valen 1919 och det första riksdagsvalet 1921. FörMalmö blev konsekvenserna av den allmänna och lika rösträtten omfattandenär det första kommunala valet enligt den nya principen hölls1919. Valet ledde till att SAP övertog den politiska makten i stadsfullmäktigefrån högern. 75 Därmed hade SAP gått från att vara en politiskutmanare på 1880-talet, vars verksamhet motarbetades och vars ledarefängslades, till att i allt högre grad framstå som en erkänd politisk motparti början på 1900-talet, och till att SAP faktiskt kom att erövra denpolitiska makten i flera svenska städer i de första allmänna valen 1919.Den borgerliga högern i Malmö bildade efter den svidande valförlusten1919 opposition och kom under mellankrigstiden att utgöra det endapolitiska alternativet till SAP av betydelse. Liberalerna var vid dennatid mycket svaga i Malmö. De saknade en fast partiorganisation i stadenoch det fanns vid denna tidpunkt ingen liberal tidning i stadensom kunde föra partiets talan. Partierna till vänster om SAP förbleväven de förhållandevis svaga under hela mellankrigstiden även om detidvis gjorde sig hörda i organisationer som de Arbetslösas förening.Högern och SAP var således de enda politiska spelarna med någotreellt inflytande. Frånvaron av partiet till vänster om SAP liksom avett liberalt parti i staden medförde att den politiska ordningen i detmellankrigstida Malmö kan liknas vid ett tvåpartisystem. 76Trots partisprängningen på riksplanet 1917 kom den socialdemokratiskafackliga och politiska rörelsen i Malmö att ha ett fortsatt mycketstark stöd från stadens arbetarbefolkning. Varken syndikalister ellerkommunister kom under mellankrigstiden att få något avgörandeinflytande i staden. Tvärtom var de vänsteroppositionella i Malmö anmärkningsvärtsvaga. Trots att SAC:s riksorganisation hade sina lokaleri Malmö lyckades den lokala organisationen inte få ihop mer än ett75 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 118.76 Stråth, 1982, s 163; Bo Malmsten, “Från världskrig till världskrig”, OscarBjurling (red.), Malmö stads historia, Femte delen/1914 –1939, 1989,s 179-182.114

femtiotal medlemmar. Inte heller ungsocialisternas klubb var särskiltstor trots att det var i Malmö som sprängningen av Amalthea hade ägtrum. För den socialdemokratiska vänstern var medlemsantalet i Malmöi det närmaste katastrofalt. Den nya arbetarkommun som startades imaj 1917 av vänstersocialisterna i staden fick endast 14 medlemmar,detta medan den gamla arbetarkommunen i Malmö hade över 8 000. 77Socialdemokratins fortsatt starka ställning bland arbetare i Malmö ijämförelse med Sverige som helhet kan tydligt ses i valstatistiken undermellankrigstiden. Medan kommunister, vänstersocialister och andratill vänster om socialdemokratin stundtals kunde få rätt stor andel avrösterna på riksplanet, fortsatte de på det hela taget att vara marginaliseradei Malmö. Partierna till vänster låg under mellankrigstiden någonstansmellan fem och åtta procent medan de i Malmö aldrig nåddemer än två procent. SAP i Malmö hade under samma år aldrig mindreän 53 procent av rösterna och låg för det mesta något över 60 procentav röstetalen i stadsfullmäktigevalen. 78Kompromissernas stadDet har framhållits att den socialdemokratiska politiken i Malmö eftermaktövertagandet i valet 1919 till stor del kom att präglas av enuttalad samförståndsanda och kompromissvilja gentemot den borgerligahögeroppositionen. 79 En förklaring har varit att socialdemokratinsohotade ställning på vänsterkanten kopplat till att liberalerna varsvagt representerade i staden gav två tydliga förhandlingsparter tillvänster och höger på den politiska arenan. I Malmö kunde på så sättden minoritetsparlamentarism som skapade sådan politisk turbulenspå nationell nivå undvikas. 80 En annan förklaring har varit att kommunallagenför vissa beslut krävde två tredjedels majoritet, vilkettvingade fram breda uppgörelser mellan vänster och högern. 81 En77 Andræ, 1998, s 41, 9878 Stråth, 1982, s 172; Lars Berggren & Mats Greiff, Från sillamarknadtill SAAB-fabrik: Industrialisering, facklig organisering och politisk mobilisering,1992, s 4379 Stråth, 1982, s 156.80 Stråth, 1982, s 29f, 142f, 172; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s127.81 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 127.115

tredje förklaring har varit att det under mellankrigstiden sedan längeskulle ha funnits en etablerad samförståndsanda mellan fackföreningaroch arbetsgivare, och mellan vänstern och högern i Malmö. 82 Tankenatt en samförståndsanda skulle ha varit etablerad i Malmö redan långtinnan det socialdemokratiska maktövertagandet 1919 har bland annatförespråkats av Billing, Olsson och Stigendal. Bakgrunden menar degår att finna i Axel Danielssons ideologiska kursändring på 1890-talet,bort från ett revolutionärt, och mot ett reformistiskt tänkande. Andrahar uttryckt större tvivel att så skulle ha varit fallet. Karlbom skriveratt Danielssons uppgett återhållsamt reformistiska hållning under dekollektivt utövade våldsamheterna under träarbetarstrejken i Malmö1890 har tagit som ett tecken på att denne med tiden börjat inta enmer antirevolutionär inställning. Men detta är en feltolkning menarhan. Karlbom uppger istället att Danielsson ”hade kommit underfundmed att Malmöborna kunde göra insurrektion med glans”. 83 I Arbetetskrev Danielsson följande kommentar till våldsamheterna under träarbetarstrejkenssammandrabbningar mellan å ena sidan demonstranter,och å andra sidan poliser samt den beridna militära truppen husarer:Man vet inte vad massan är, förrän man sett engatukravall. Och det man kallar jäsning, harman ingen aning om, innan man hört jäsningenmumla och sjuda omkring en brutal polismakt,som slår åt alla håll, arresterar och skriker och detoaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot,vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i ettvilt rytande. Massan, pöbeln, dräggen, man måkalla det vad som helst, så är det ett underbartväsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, medsäkrare instinkter än den fullkomligaste individ.Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarnaoch battongerna och riva upp gatstenarna, dessaså kallade busar, som ingenting ha att förloraoch icke värdera sitt liv en vitten, emedan det ärfattigt och eländigt – må vi befria oss från gamlafördomar och ta hatten av för dem! De synes icke82 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-128.83 Karlbom, 1985, s 55.116

under vanliga förhållanden, utan komma fram ijäsningstider och bilda revolutionens ursinnigttappra förtrupp. 84Men efter Axel Danielssons död 1899 anser Billing, Olsson och Stigendalatt den reformistiskt inriktade kompromissvilja som de menaratt Danielsson anammade under de sista åren av sitt liv kom att förasvidare av hans socialdemokratiska arvtagare i Malmö. 85 Den främste avdessa menar de med all rätt vara Nils Persson, medlem och senare ordförandei Svenska murareförbundet, medlem i Landsorganisationens(LO) representantskap åren 1899-1922, ledamot av SAPs partistyrelseåren 1900-1919, socialdemokratisk riksdagsman för Malmö stad 1902-1919, samt 1922-1926, ordförande i Arbetet och ordförande i Malmöstadsfullmäktige. Nils Persson blev invald i den svenska riksdagen redan1902 som en av de första socialdemokratiska riksdagsledamöterna,och satt som ledamot i riksdagens första och andra kammare fram till1922. Han satt samtidigt med i Malmö stadsfullmäktige från 1902 ochkom att bli dess förste socialdemokratiske ordförande efter valsegern1919. Detta gjorde Persson till en mycket inflytelserik socialdemokratiskpolitiker både lokalt i Malmö och på riksplanet ända fram till sindöd i januari 1927. Som sådan gjorde sig Person känd som en kraftfullförespråkare för förhandlingar och politiskt samförstånd. Han stod iriksdagen kanske mer än någon annan socialdemokrat på god fot medliberalerna. Persson kom också att tillhöra högerflygeln inom partietsriksdagsgrupp. 86Det sätt på vilket de fackliga och politiska grenarna av arbetarrörelsenstyrdes kan sägas vara nära kopplat till detta uttalade förespråkandeav förhandlingar och kompromisser i såväl stadsfullmäktigegruppsom riksdagsgrupp från det socialdemokratiska ledarskapet i Malmö.Detta ledarskap kan liknas med en etablerad maktelit vilket på dethela taget torde kunna ha underlättat en kompromissinriktad sam-84 Axel Danielsson, ”Massan makt”, Bengt Lidforss, Urval av Axel Danielssonsskrifter, 1908, s 529f. Se även: Karlbom, 1985, s 55.85 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 123. Se även: Karlbom, 1985, s 42,47, 49f, 52f; Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 50.86 Fackföreningsrörelsen, 1927:3, s 49-53; Bjurling, 1989, s 128; Billing,Olsson & Stigendal, 1989, s 123ff; Åmark, 1989, s 77f.117

förståndslinje. 87 Medan den viktigaste organisationen för det politiskaledarskapet var Malmö Arbetarkommun var den Fackliga centralorganisationen(Fco) detsamma för det fackliga. Kopplingen mellan dessabåda organisationer framstår som tydlig vid en närmare betraktelse avderas ordförande respektive sekreterare under november månad 1926,det vill säga samtidigt som den nilssonska konflikten nådde sin kulmen.Malmö arbetarkommuns ordförande var Per Larsson. Han vartill yrket korgmakare och med anställning vid A. W. Nilssons fabrikervar han således även en av de strejkande. Som ordförande i SvenskaTräindustriarbetareförbundets avdelning 11 var han dessutom de strejkandekorgmakarnas facklige ledare under den nilssonska konflikten.Han var styrelseledamot i AB Framtiden och från och med lokalvalethösten 1926 även ledamot för SAP i Malmö stadsfullmäktige. 88 Arbetarkommunenssekreterare var Jöns Jönsson. Han var bagare till yrketoch som sådan en av de ledande inom bageriarbetareföreningen, desskassör, sekreterare och ordförande under olika perioder. Han var vidareäven en framträdande medlem i Svenska Livsmedelsarbetareförbundetsstyrelse. Jönsson var också en framträdande medlem i Fco. Han hadevarit dess kassör 1916, sekreterare 1918-1919, vice ordförande 1924,och var sedan 1925 styrelseledamot. Han var sedan 1919 ledamot försocialdemokraterna i Malmö stadsfullmäktige. 89 Fco:s ordförande varvid samma tidpunkt Tage W. Nielsen. Till yrket var han expeditör. Hanvar kassör i grov- och fabriksarbetarförbundets avdelning 8 i Malmö.Sedan lokalvalet hösten 1926 var han styrelseledamot i Malmö Arbetarkommunsamt ledamot för SAP i Malmö stadsfullmäktige. 90 Fco:ssekreterare var slutligen August Månsson. Till yrket var han expeditöroch ombudsman för textilarbetarna i Malmö. Han hade varit medlem istyrelsen för Fco sedan 1924 och var sedan 1925 dess sekreterare. ÄvenMånsson var ledamot för SAP i Malmö stadsfullmäktige. 9187 I sin avhandling talar exempelvis Johan Lundin om vad han kallar ettarbetaretablissemang i Limhamn, ett resonemang som han i sin tur förtillbaka till exempelvis Thörnberg, Östberg och Ambjörnsson. Lundin,2007, s 167f.88 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; Uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/111926.89 Svenska folkrörelser, 1936, s 605; Uhlén, 1949, s 336; 552f; Arbetet,29/11 1926; Gösta Bringmark, Från Dagträl till medborgare: Malmöstadsfullmäktige 100 år, 1962, s 164.90 Svenska folkrörelser, 1936, s 790; Uhlén, 1949, s 343; 552f; Arbetet,29/11 1926.91 Uhlén, 1949, s 252; 552f.118

Det går med andra ord inte att dra någon reell skiljelinje mellansocialdemokratins fackliga och politiska grenar i Malmö. Det var entydlig överlappning av ledarskapet mellan de två viktigaste fackliga ochpolitiska organisationerna i staden. Dess kopplingar med stadsfullmäktigegruppoch riksdagsgrupp torde i sin tur ha underlättat genomdrivandetav en samförståndslinje. Det senare förutsatte naturligtvis att derespektive medlemmarna i denna utvalda skara socialdemokrater i Arbetarkommunoch Facklig centralorganisation i likhet med Nils Perssonvar uttalade samförståndsförespråkare. Det kan tilläggas att NilsPerssons hälsa tycks ha varit vacklande under hösten och vintern 1926.Han avled i januari följande år. Men även om Persson på detta sätt varfrånvarande i den direkta politiken svävade hans ande sannolikt tungtöver den socialdemokratiska arbetarrörelsens ledande medlemmar viddenna tidpunkt. I en minnesskrift i Arbetet tillägnad Nils Persson efterdennes död, författad av Allan Vougt, står det att läsa:Den unge revolutionären […] var också i ståndatt taga ansvar inom den svenska arbetarrörelsensledning då denna rörelse växt ut till mäktigaproportioner och i stat och landsting blev denbestämmande. […] Vid förhandlingsbordetfostras män, som förstå att pröva varje sak förvad den är, som vant sig att före varje aktionpröva både mål och medel, som lärt sig respektför motståndarnas kraftresurser och som se idemonstrationspolitiken det säkra framstegetsvärsta fiende. 92Det politiska landskapet i det mellankrigstida Malmö har således i historieskrivningenofta karaktäriserats som ett tvåpartisystem där kompromissviljaoch samförståndsanda var något etablerat och förespråkatav ledande medlemmar av stadens politiska etablissemang vilka stodsåväl till vänster som till höger på den ideologiska skalan. Billing, Olssonoch Stigendal beskriver utifrån ett sådant perspektiv det hela påföljande sätt:92 Arbetet, 18/1 1927.119

I Malmö satt [R F] Berg som ledamot i stadsfullmäktigeoch där delades hans strävan av borgerlighetensledande fraktion. På Kockums undertecknadedirektör Wessberg ett av landets förstakollektivavtal redan 1897. Själve Carl Herslowbetonade tidigt vikten av politiskt samförstånd.De sträckte ut handen, men inte till vem somhelst. Den angelägna förbättringen av folkflertaletslevnadsvillkor fick inte äventyra samhälletsekonomiska villkor. Skrudad i en liberalism medsocialt ansvar skrev stadens borgerlighet sin motparttill mötes. Anförd av Nils Persson tog stadensarbetarrörelse, å sin sida, emot den mäktigamotpartens utsträckta hand. 93När SAP vann stadsfullmäktigevalet 1919, menar Billing, Olsson ochStigendal, var marken väl förberedd för en politiskt kompromissinriktadsamförståndsanda. 94Men Andræ har även framhållit det motsatta, att socialdemokratin iMalmö var betydligt radikalare än på många andra håll. Även GullanGidlund har i en studie av SAP:s organisationsutveckling lyft framatt den skånska socialdemokratin tidigt var mer radikalt sinnad änden mellansvenska med huvudfäste i Stockholm. 95 Detta kan tyckasmotsägelsefullt med tanke på den starka anslutningen till den reformistiskasocialdemokratin i staden. Men Andræs argument är att denradikalism, som på andra håll anslöt sig till kommunisterna eller andrapartibildningar till vänster om SAP, istället till stor del kom att finnaskvar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö.I Malmö […] var de politiska förutsättningarnahelt andra eftersom de lokala vänsterorganisationernavar tämligen betydelselösa. […] Dettagav den reformistiska rörelsen en oerhörd styrka,men det medförde samtidigt vissa risker. Den93 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 125f.94 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.95 Gullan Gidlund, ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen: SAP:sorganisationsutveckling”, Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red),Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 285.120

adikalism som på andra håll länkades in påseparatistiska rörelser, fanns här kvar inom dengamla organisationens ram. Det gjorde att Arbetarkommunenoch fackföreningarna i Malmöibland kunde vara svåra att handskas med för denpolitiska och fackliga centralledningen. 96Andræ hävdar att vänsteroppositionen inom LO och SAP vid ingångentill mellankrigstiden var knuten till Skåne. Andræ menar således attdet fanns en stark radikalism inom medlemskapet i Malmös socialdemokratiunder åren 1917-18. 97 Detta framstår vara en arbetshypotesvärd att pröva även för åren 1926-1928. Den huvudsakliga politiskakonflikten inom socialdemokratin i Malmö ägde rum mellan vad somskulle kunna betraktas som en radikal partivänster och en moderatpartihöger inom den socialdemokratiskt organiserade fackliga ochpolitiska arbetarrörelsen i Malmö. Att Nils Persson stod som ledargestaltför partihögern står klart utifrån befintlig forskning. Menfrågan är i så fall var ledarskapet för den radikalare partivänstern ståratt finna? Om det är så att detta ledarskap står att finna inom detfackliga och politiska ledaretablissemanget i Malmö borde konfliktenmellan radikala och moderata gå att skönja där. Exempelvis inom deefterlämnade styrelseprotokollen för Arbetarkommun och Fackligcentralorganisation. Om det å andra sidan är så att detta ledarskapåterfinns utanför detta etablissemang av fackliga och politiska ledareborde konflikten gå att skönja i mötet mellan ledarskap och medlemskap.Exempelvis inom protokollen för Arbetarkommunens och Fco:srepresentantskapsmöten.Kompromissviljan utmanadDet är också tydligt att kompromissviljan inte alltid helt och hållet accepteradesav medlemmar inom den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö, vilket medförde att reaktionerna från de egna leden gentemotden egna fackliga och politiska ledningens uttalade kompromissinriktningstundtals kunde vara häftiga. En sådan händelse utspelade sig un-96 Andræ, 1998, s 41.97 Andræ, 1998, s 41, 98, 114f, 253f, 297.121

der krishösten 1921 och visar tydligt på att den kompromissinriktadesamförståndsandan inte alltid var en alldeles oproblematisk linje fördet fackliga och politiska ledaretablissemanget att driva. I stadsfullmäktigeledde denna höst en kompromissuppgörelse mellan sju av desocialdemokratiska ledamöterna, under ledning av Nils Persson, ochhögerns ledamöter, till att ett beslut drevs igenom om att ordna medett antal nödhjälpsarbeten för stadens arbetslösa. Socialdemokraternai stadsfullmäktige var splittrade i frågan. För att således säkerställa attförslaget klubbades igenom hade den ingångna uppgörelsen nåtts mellanhögerns ledamöter och de socialdemokrater i stadsfullmäktige somvar för förslaget. I uppgörelsen ingick bland annat att lönerna skulle blilägre än vid tidigare nödhjälpsarbeten trots att de senare redan sedantidigare hade en lönesättning långt under den vanliga lönenivån. Inomden socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö ledde uppgörelsen tillhäftig debatt. Ilskan mot uppgörelsen var utbredd inom arbetarleden.Även Arbetets chefsredaktör, vid denna tidpunkt Arthur Engberg,ställde sig kritisk till de socialdemokratiska ledamöternas agerande ifrågan. Den radikalt sinnade De arbetslösas förening i Malmö kalladeden sänkta nödhjälpslönen för ett grovt svek mot de arbetslösa. Kravställdes från det fackliga och politiska medlemskapet i staden att de föruppgörelsen ansvariga socialdemokratiska ledamöterna i stadsfullmäktigeskulle ställas till svars för sitt osolidariska agerande. 98De häftiga reaktionerna ledde till ett mycket stormigt möte i Moriskapaviljongen i Folkets Park. Mängder av arbetare slöt upp vid mötet.De ansvariga ledamöterna skälldes ut för sitt tilltag. Nils Perssonblev till och med spottad i ansiktet. Deltagarna på mötet tvingadedärefter de ledamöter som ställt sig bakom uppgörelsen att avgå frånstadsfullmäktige. Malmö stadsfullmäktiges ledamöter från vänster tillhöger vägrade visserligen mangrant att godta deras avgångar när detkom till kritan. Men händelsen visar ändå att det fanns klara gränser98 Häger, 1989, s 268; Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 126. Kommunisternahade vid denna tid en förhållandevis stark ställning inom Dearbetslösas förening på många håll i Sverige. I ett Malmö där vänsternvar kraftigt marginaliserad var föreningen sannolikt en viktig arena fördessa oppositionella vänstergrupperingar. Ulf Andréasson, Arbetslösa irörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetarrörelsen iSverige 1920-34, 2008, s 52-57, 67ff, 92-96, 122-128122

för kompromissvilja och samförståndsanda inom breda led av fackligtoch politiskt organiserade arbetare i Malmö. 99 Händelsen ifråga tycksvidare snarast visa på att den grundläggande konflikten inom socialdemokratini staden går mellan ledaretablissemang och medlemskap,något som det finns all anledning att återkomma till i anslutning tillhändelseförloppet under konflikten vid A. W. Nilssons fabriker somutspelades ett par år senare.Arbetskonflikter i Malmö 1926-1928Ett annat område där det var synnerligen tydligt att det fanns gränserför samförståndet mellan arbetarrörelse och borgerlig höger var ide under 1920- och början på 1930-talet ständigt närvarande och pådet hela taget mycket konfrontativa samt, åtminstone på en småskalignivå, våldsamma arbetskonflikterna. Konflikten vid A. W. Nilssons varlångt ifrån den enda i det mellankrigstida Malmö. Inte heller var dennilssonska konflikten 1926-1928 den enda som ledde till våldsamhetermellan strejkbrytare och arbetare i Malmö, och där det inte minst ivänsterpressen liksom högerpressen var mycket tydligt att det stundtalskunde vara ganska långt till sådant som kompromissvilja och samförståndsandai staden. Även om det fanns närmanden och tal om arbetsfredmellan SAF och LO under loppet av 1920-talet var det egentligenmycket lite som talade för en utveckling mot det som något tiotal årsenare skulle framstå som en av de mest avgörande händelserna i modernsvensk historia – de förhandlingar mellan SAF och LO som leddefram till Saltsjöbadsavtalet 1938. Det kan tvärtom snarare hävdas attkonflikterna på arbetsmarknaden i det sena 1920-talets och tidiga1930-talets Sverige var synnerligen hårda och inte så lite våldsamma isina uttryck. Flera konflikter leder under dessa år till storskaliga våldsamheter.Några exempel på det senare återfinns i Sundsvallskonflikten1924-1925 och Kalmarkonflikten 1925 vilka båda ledde fram till våldsammasammanstötningar mellan polis och demonstranter till följd avkonfrontativa möten mellan strejkbrytare, strejkande och de senaressympatisörer. 10099 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 126.100 Fackföreningsrörelsen, 1925:33, s 145-148; Fackföreningsrörelsen,1925:39, s 267-270; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förliknings-123

Ett exempel på en sådan konflikt med konfrontativa våldsamhetermellan strejkande och strejkbrytare i Malmö var den föreningsrättsstridvid handelsfirman Wahlgren & Nordqvist som varade från slutetav augusti till slutet av oktober 1926, det vill säga under den tid somkonflikten den nilssonska fabriken hårdnade alltmer. Arbetsgivarenhade vägrat att gå med på det kollektivavtal som de anställda begärde.De senare hade tidigare varit oorganiserade men hade nu gått med iSvenska Handelsarbetareförbundet. Då arbetsgivaren vägrat gå med påarbetarnas krav om ett kollektivavtal enligt det lokala avtalet för handelsanställda,hade de tretton anställda, varav de flesta kvinnor, gått uti strejk. 101 Arbetsgivaren hade då svarat med att kalla in strejkbrytare.Dessa hade inkvarterats i ett av arbetsgivaren tillhandahållet hus i Limhamn.Strejkbrytarna kom att utsättas för delar av arbetarbefolkningensilska, inte minst när de på morgonen och eftermiddagen åtföljdesav folkskaror då de skulle ta sig mellan bostaden och arbetsplatsen. 102De ”uppvaktades” alltså på samma sätt som strejkbrytarna på dennilssonska fabriken. I början av konflikten vid Wahlgren & Nordqvistvar dessa ”uppvaktningar” av strejkbrytarna inte särskilt omfattande.Men när konflikten nådde sin kulmen i mitten av oktober 1926, devill säga samtidigt som konfrontationerna även eskalerar vid A. W.Nilssons fabriker, ”uppvaktades” strejkbrytarna av någonstans mellan3 000 och 4 000 personer. Det handlade med andra ord om omfattandedemonstrationer vid fabriksområdet. Burop och glåpord hagladefrån ömse sidor, grus och hundskit kastades mot strejkbrytarna, ochtidvis var stämningen rätt hotfull. 103 Så pågick det hela fram till dessatt förhandlingarna, under ledning av den statliga förlikningsmannen,den 21 oktober ledde till att en uppgörelse kunde nås. 104männens verksamhet år 1925, 1926, s 198-207; Uhlén, 1949, s 345f;Lindskog, 1948, s 192; Ragnar Casparsson, LO under fem årtionden II1924-1948, 1951, s 14-19; Uhlén, 1958, s 176.101 Axel Uhlén framhåller att det var arbetsgivaren som vägrade gå med påkollektivavtal och av den orsaken avskedade arbetarna och ersatte dessamed strejkbrytare. Detta nämns inte av den statliga förlikningsmannensrapport vilken uppger att tvistefrågan var vilket kollektivavtal, detrikstäckande för textilarbetare eller det lokala för handelsanställda somskulle gälla. Uhlén, 1949, s 360; Arbetsinställelser och kollektivavtal samtförlikningsmännens verksamhet är 1926, 1927, s 117.102 Intervju med informant 020321: I.103 Intervju med informant 020321: I104 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är124

Ett annat exempel på en strejk, och förutom den vid A. W. Nilssonsfabriker den mest långvariga konflikten i staden under dessa år, utspeladesvid William Perssons lådfabrik i Nyhamnsområdet. Dennakonflikt inleddes i mars 1926 efter det att försök att förhandla framett kollektivavtal, som inte funnits tidigare, hade misslyckats. Arbetsgivarenkallade, liksom i konflikterna vid Wahlgren & Nordqvist ochA. W. Nilssons, in strejkbrytare. Strejken vid lådfabriken kom inte attbiläggas förrän i juli 1927. 105 Under konflikten förekom flera exempelpå våldsamheter mellan strejkbrytarna och demonstrerande arbetare. Islutet av juli 1926 anhölls exempelvis två av de strejkande arbetarna.De hade befunnit sig på plats utanför lådfabriken i sällskap med etttjugotal andra strejkande arbetare, både från William Perssons och frånA. W. Nilssons, för att ”skrämma de arbetsvilliga”, då de senare vidfemtiden på eftermiddagen lämnade arbetet för dagen. 106 Handgemänghade uppstått mellan två av de strejkande arbetarna och två av strejkbrytarna.En av de strejkande hade känt igen en av strejkbrytarna ochgett denne ett slag i ansiktet, medan han, som Arbetet uttryckte det isin artikel över händelsen, låtit honom förstå det oriktiga i att han ”tagitde strejkandes arbete och uppträtt som strejkbrytare”. 107 När sedanen annan av strejkbrytarna hade ingripit för att freda sin kamrat hadeäven denne fått ett slag mot ansiktet, denna gång från en arbetskamrattill den strejkande arbetaren. Strejkbrytaren hade då för att freda sigsträckt in handen i kavajfickan och tagit fram en mindre hammare,varpå den strejkande arbetaren hade tagit upp en sten från marken. Isamma stund hade två civilklädda polismän på platsen skyndsamt ingripitoch anhållit de två strejkande arbetarna. Ingripandet föranleddeen upprörd artikel i Arbetet där den polisiära ordningsmakten utmåladessom strejkbrytarnas handgångna beskyddare. 1081926, Stockholm 1927, s 117; Uhlén, 1949, s 360; Uhlén, 1958, s 211;se även Häger, 1989, s 272; Ekelund, 2008, s 24-50. Se t.ex. även: PolII, Rapportkopior 13/9 1926, A3A: 14 (MS).105 Träarbetaren, 1926:2, s 4; Träarbetaren, 1926:3, s 22; Träarbetaren,1926:4-5, s 30; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännensverksamhet är 1926, 1927, s 113f; Träarbetaren, 1927:3, s 20;Uhlén, 1949, s 360; Uhlén, 1958, s 211.106 Krim, Rapportkopior del II, 23/7 1926, A2A: 42 (MS).107 Arbetet, 23/7 1926.108 Arbetet uppger felaktigt att de båda anhållna var strejkande från A. W.Nilssons fabriker. Det framkommer tydligt av polisrapporten att de båda125

Båda dessa konflikter med dess konfrontativa möten mellan strejkbrytare,strejkande och de senares sympatisörer utspelades såledessamtidigt med de kollektivt utförda våldsamheterna i samband medkonflikten vid A. W. Nilssons fabriker. Under sommaren och hösten1926 fanns det med andra ord tre arbetskonflikter i Malmö som allaledde till återkommande konfrontativa möten mellan strejkbrytare ochstrejkande, samt till demonstrationer mot strejkbryteriet från de strejkandeoch deras sympatisörers sida. 109De repertoarer av konflikt som i Tillys typologi kan avgränsas till fältenspridda attacker och konfrontativa ritualer återfinns således även idessa andra konflikter i Malmö som pågick samtidigt som den på A.W. Nilssons. Strejken vid den nilssonska fabriken varade dessutomi över två år, och under denna tid förekom än fler arbetskonflikter iMalmö med återkommande konfrontativa möten mellan strejkbrytare,strejkande och de senares sympatisörer.Sådana förekom vid en konflikt som utspelades mellan den 7 maj 1927och den 6 november 1928 mellan specerihandlaren Erik Lundbladhoch dennes arbetare. Konflikten ifråga utlöstes av att arbetsgivarenvägrade gå med på kollektivavtal för sina till Svenska handelsarbetareförbundetsanslutna kontorister, butiksbiträden, chaufförer och lagerarbetare.När sedan arbetsgivaren ersatte de strejkande med strejkbrytareledde detta i oktober 1928 till mycket stora demonstrationer utanförde konfliktdrabbade butikerna. 110 Sådana förekom även vid en arbetskonfliktfrån den 27 oktober 1928 till den 27 juni 1929 vid Happachsvåldsverkarna var strejkande arbetare från William Perssons lådfabrik.Det är däremot tydligt i vittnesmålen från händelsen att strejkande frånA. W. Nilssons fabriker hade varit en del av det tjugotal strejkande arbetaresom vid tidpunkten befunnit vid lådfabriken. Arbetet, 23/7 1926;Krim, Rapportkopior del II, 23/7 1926, A2A: 42 (MS). Vid ett möteden 22/7 redogjordes för händelserna vid William Perssons lådfabrik.Eftersom händelsen kunde tänkas få ”ganska vittgående följder” beslutadesatt tillskriva förbundet om eventuell ekonomiskt stöd till rättshjälpifall de strejkande arbetarna skulle komma att ställas inför rätta. Detär antagligen detta Åkarpsmål som det senare talas om i anslutning tillkonflikten vid A. W. Nilssons fabriker. Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 22/7 1926 (AAS).109 Uhlén, 1949, s 363.110 Uhlén, 1949, s 361.126

såpfabrik och Malmö oljeslageri. Strejken ifråga inleddes på N. Sjögrenstunnbinderi, som uteslutande arbetade för Happachs såpfabrik.Den 28 december 1928 utvidgades arbetskonflikten genom sympatistrejkpå såpfabriken och oljeslageriet. Då arbetsgivaren införskaffadestrejkbrytare föranledde detta konfrontationer i form av omfattandedemonstrationer, vilka vid åtminstone ett tillfälle hotade att övergå tillstorskaliga våldsamheter mellan polis och demonstranter. Men, somUhlén uppger, kunde ”kravallartade uppträden” undvikas trots denallvarliga vändningen under demonstrationerna. 111 Det senare visarpå den av Tilly framlyfta hårfina gränsen mellan ickevåld och våld,och hur det mycket väl kunnat vara så att demonstrationerna ifrågaskiftat över till uttryck inom de typologiskt avgränsade fälten brutnaförhandlingar och samordnad konfrontation. Som det nu var stannadedet kollektivt utövade våldets former till de uttryck av spridda attackeroch konfrontativa ritualer som vid denna tidpunkt tycks vara karaktäriserandeför konfliktrepertoaren.Det var utifrån detta perspektiv en konfliktfylld tid i det sena1920-talets Malmö, där den avgörande frågan handlade om arbetsgivarpartensfria rätt att leda och bestämma över sina företag samt frittanställa och avskeda arbetskraft, den så kallade arbetets frihet, kontraarbetarpartens rätt att fritt organisera sig fackligt, den så kallade friaföreningsrätten. Det ska av den orsaken först ägnas utrymme åt dessaför arbetskonflikten avgörande fråga innan avhandlingens analys sedanåtervänder till frågan om det kollektivt utövade våldets gränser inompolitiken i anslutning till konflikten vid A. W. Nilssons.111 Uhlén, 1949, s 363.127

Kapitel 5Strejkbryteriet och arbetets frihetVilka moraliska egenskaper människorna skolabetrakta som de högsta måste naturligtvis ocksåbli beroende av de konkreta livsförhållandena.[…] Det moderna borgerskapet har ju varitden förnämsta bäraren av denna rent formellafrihets- och rättfärdighetskänsla. Den träder oftai skarpaste motsättning till den moderne lönearbetarenskrav på reell rättvisa. Vid de konflikter,som striden mellan kapital och arbete alstrar,har man det allra bästa tillfälle att iakttaga demoraliska omdömenas samband med klassförhållanden.Borgarens hänförelse för ”arbetets frihet”och avsky för ”fackföreningstyranni ” kan endastjämföras med arbetarnas förakt för ”strejkbrytaren”,vilken gjort sig skyldig till ett brott mot detsociala moralbud, som på grund av arbetarensekonomiska läge blivit hans högsta, solidariteten.Ernst Wigforss, Skrifter i urval, volym I, 1980,s 59f.Vägen från konflikter till kompromisser på den svenska arbetsmarknadenter sig i den historieskrivning som tagit utgångspunkteni ”den svenska modellen” som ganska rättfram till sin karaktär. Deförsta kollektivavtalen kom på 1890-talet. De viktigaste motparterna,Landsorganisationen (LO) på arbetarsidan och en rad olika både lokaltoch nationellt grundade organisationer på arbetsgivarsidan, CentralaArbetsgivarföreningen (CA), Allmänna Arbetsgivarförening (AAF),Verkstadsföreningen (VF) och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF),bildades alla under åren kring sekelskiftet. 112 Följden av denna mobiliseringvar en samtidigt tilltagande polarisering mellan arbetarpart ocharbetsgivarpart samt en ökande konfliktnivå på arbetsmarknaden. Enhuvudmotsättning mellan dessa kollektivt interagerande aktörer på arbetsmarknadenvar frågan om ”arbetets frihet” kontra frågan om ”den112 Schiller, 1967, s 2f; Tidman, 1998, s 32.128

fria föreningsrätten”. Arbetarpartens krav på rätten att fritt få organiserasig fackligt, den så kallade ”fria föreningsrätten”, ställdes som enhuvudstridsfråga gentemot arbetsgivarpartens krav på rätten att fritt fåanställa och avskeda arbetskraft, den så kallade ”arbetets frihet”. Åren1903 och 1905 ledde lokala strejker till massiva lockouter iscensattaav arbetsgivarna. År 1903 ledde således en strejk av åtta gjutare till attnärmare 15 000 arbetare lockoutades i fyra veckor innan konfliktenavblåstes. Två år senare, 1905, ledde på liknande sätt ett antal lokalastrejker till att närmare 18 000 arbetare lockoutades av VF i en arbetskonfliktsom skulle komma att pågå i nära fem månader. Det ingångnaverkstadsavtal som den lika bittra som långdragna konflikten 1905trots allt slutligen ledde fram till kom i många avseenden att vara enuppgörelse i kompromissviljans tecken. Alla arbetares rätt att frittoch okränkt delta i arbetet liksom föreningsrätten skulle enlig avtalet”hållas i ömsesidig helgd”. 113 Avtalet ifråga gällde visserligen endastverkstadsindustrin. Men i den så kallade decemberkompromissen detföljande året mellan LO och SAF, där den förra erkände arbetsgivarnasrätt att ”leda och fördela arbetet” och de senare erkände arbetarnas rättatt ”inträda i fackförbund”, kom tanken på föreningsrätt och kollektivavtalatt bli den gemensamma utgångspunkten i interaktionen mellande viktigaste parterna på arbetsmarknaden. 114I detta perspektiv utgör verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen1906 viktiga hörnstenar på vägen från konflikter till kompromissermellan parterna på den svenska arbetsmarknaden. Nycanderskriver att dessa båda avtal tillsammans skapade en rättsordning påarbetsmarknaden, ett regelverk mellan arbetsgivare och fackföreningarsom kom att bli bestående. Under de första åren av det nya seklethade arbetarpartens och arbetsgivarpartens respektive organisationer imötet med varandra och i de kompromissuppgörelser dessa konflikterlett fram till kommit att etablera en rättsordning på arbetsmarknadensom i det stora hela kom att gälla fram till 1970-talet. 115 Men de medelarbetsmarknadens parter använt för att i mobilisering ställa krav gen-113 Schiller, 1967, s 24f; Tidman, 1998, s 28.114 Schiller, 1967, s 39-42.115 Svante Nycander, Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges1900-tal, 2002, s 21-26.129

temot varandra, vilket lett fram dessa kompromisser, hade även i andraavseenden haft viktiga följder menar Nycander. Arbetarpart respektivearbetsgivarpart hade i och med detta inte bara kommit att erkänna varandrasom de huvudsakliga företrädarna på arbetsmarknaden, de hadeäven kommit att etablera den rad av olika stridsåtgärder som utifråndenna avhandlings begreppsapparat kan sägas utgöra former inomarbetskonfliktens repertoar. 116 Kompromissviljan mellan aktörerna påarbetsmarknaden ska enligt min mening inte heller överdrivas. Debåde tidsperioderna 1908-1917 och 1925-1932 innebar tvärtomintensifierade konflikter, vilka inte minst utspelades på arbetsmarknaden.117 Helt klart är att återkommande sekvenser mobilisering utav derespektive interagerande parterna på arbetsmarknaden under dessa årledde fram till en tilltagande polarisering dem emellan, och i dess spårföljde ett inte obetydligt inslag i repertoarens former och uttryck avsåväl småskaligt som storskaligt kollektivt utövat våld.Under båda dessa perioder fortsatte både frågan om föreningsrättenoch ”arbetets frihet” att orsaka konflikter mellan arbetarpart ocharbetsgivarpart. Föreningsrätten erkändes av både LO och SAF. Mendet förekom att enskilda arbetsgivare inte erkände denna vilket i sintur ledde till fortsatta föreningsrättsstrider. Sundell har till exempelvisat att det så sent som 1935 förekom sådana föreningsrättsliga strideri Malmös omnejd, med kollektivt utövat våld i form av stenkastningoch skottlossning. 118 Men även om det fortfarande förekom sådanaföreningsrättsliga strider på lokalnivån var tveklöst så att den allvarligastekonflikthärden mellan parterna på arbetsmarknaden efter 1905och 1906 års avtal var frågan om ”arbetets frihet”. Den huvudsakligaanledningen till att denna fråga var så principiellt viktig för båda parterkan tydligast klarläggas vid en närmare betraktelse av de stridsåtgärdersom stod till förfogande i händelse av konflikt. Arbetarsidans stridsåtgärderbestod av strejk, blockad och bojkott. Detta medan arbetsgivarsidansstridsåtgärder bestod av lockout, avsked och strejkbryteri. 119116 Nycander, 2002, s 21-26.117 Österberg, Andersson, Hultman, Johansson & Johansson, 2002, 28ff;Johansson, 2002, s 103-141.118 Sundell, 1997.119 Ingvar Flink, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbetsmarknadfram till 1938, 1978, s 12.130

Under perioden 1905-1909 kom arbetsgivarparten mycket framgångsriktatt använda lockoutvapnet i form av återkommande storlockouter.Förutom lockouterna 1903 och 1905 kom det massiva användandetav lockoutvapnet under storkonflikten 1909 att visa på hur arbetsgivarpartenmycket framgångsrikt kunde använda storlockouten somhuvudsaklig stridsåtgärd. Under 1909 åts konflikt var som mest nära300 000 arbetare lockoutade. 120 Konflikten blev också en betydandeframgång för SAF och ett svidande nederlag för LO som i dess efterföljdförlorade uppemot hälften av sina medlemmar. Men samtidigt varsådana storlockouter stundtals ett kostsamt sätt att föra striden på. I ettläge då det stora flertalet arbetare var fackligt organiserade var det merkostnadseffektivt att begränsa arbetskonflikten till enskilda företag ochanskaffa så kallat ”arbetsvilliga arbetare”, det vill säga strejkbrytare, föratt i största möjliga utsträckning upprätthålla produktionen. På så sättbegränsades de ekonomiska skadeverkningarna till enskilda företag. 121Med ”arbetets frihet” avsåg arbetsgivarna inte bara deras egen rätt attanställa och avskeda vem de ville, utan även arbetarens rätt att frittsöka arbete, det senare även på konfliktdrabbade arbetsplatser, det villsäga strejkbryteri. 122 För arbetarparten framstod därmed bekämpandetav det organiserade strejkbryteriet som en av de viktigaste frågorna iden fackliga kampen. Redan i anslutning till decemberkompromissen1906 hade LO ensidigt deklarerat att en vägran från arbetare att arbetatillsammans med strejkbrytare inte skulle anses vara ett avtalsbrott.Frågan var av en så överordnad principiell vikt att det inte tycktes finnasnågot utrymme för kompromisser. Istället präglades frågan av återkommandekonflikter. Stundtals var dessa utpräglat våldsamma. Detkollektivt utövade våld som präglade konflikterna på arbetsmarknaden120 Nycander,121 Schiller, 1967, s 29. A. E. Herou, chef för en av arbetsgivarpartenunder 1910-, 20, och 30-talen organiserad och finansierad strejkbrytarorganisation,skriver angående detta att: ”I längden är det också bästför arbetsgivarna att söka möta en strejk med denna metod, som oftaär effektivare och i det långa loppet billigare än de vittutseende ochvanskliga sympatistriderna”, skriver Herou angående det fördelaktigaför arbetsgivarparten att använda strejkbryteri istället för storlockouter.Herou, 1930, s 7.122 Flink, 1978, s 18.131

under mellankrigstiden var direkt kopplat till strejkbryteriet. 123 Ävenordet ”strejkbrytare” som sådant utgjorde en del av kampen i mötetmellan parterna. Medan arbetsgivarparten företrädesvis använde ”arbetsvillig”var ”strejkbrytare” arbetarpartens huvudsakliga begrepp.Flink menar att ordet strejkbrytare från början var det allmänt vedertagnabegreppet för båda parterna, men att arbetsgivarparten medtiden började föredra ”arbetsvillig” då ”strejkbrytare” som begreppbörjade få en alltför negativt laddad innebörd. 124 Flink menar mananalytiskt bör föredra ordet strejkbrytare. Detta begrepp har visserligenen tydlig källkritisk tendens, konstaterar Flink, men menar att detändå är att föredra eftersom det trots allt avspeglar vad som faktiskt avses,arbetare som bryter en pågående strejk genom att ta eller fortsättaanställning vid en konfliktdrabbad verksamhet. Flink avfärdar medsamma argument den analytiska användningen av begreppet ”arbetsvillig”,eftersom de strejkande arbetarna inte alls kan sägas vara ovilligaatt arbeta, bara inte under en pågående arbetskonflikt. 125 Klart är attsåväl ”strejkbrytare” som ”arbetsvillig” handlar om begrepp vilka i allrahögsta grad var omstridda sådana under den aktuella tidsperioden.Begreppen är en del av språkspelen i den kulturella kampen mellanrespektive part i arbetskonflikten. ”Svartfötter”, ”brochar”, ”gulingar”,”skabb”, och ”förrädare” är bara några exempel på vad strejkbrytaresystematiskt kallades i arbetarpressen för att understryka det socialautanförskapet. 126Ett sätt för arbetsgivarparten att motarbeta rekryteringen av arbetaretill socialistiska fackföreningar var att aktivt försöka förmå oorganiseradearbetare att ansluta sig till opolitiska eller antisocialistiskaföreningen. I ett läge då långt ifrån alla arbetare var organiserade isocialistiska fackföreningar framstod detta som ett viktigt motmedelför såväl arbetsgivare som arbetare vilka inte bekände sig till den socialistiskaläran. Av denna orsak fanns det länge en mängd olika fackligaorganisationer vilka inte alls var socialistiska eller var ett direkt medel123 Nycander, 2002, s 24.124 Flink, 1978, s 12f. Se även: Slakteri och Charkuteriarbetaren, 1913:6, s3.125 Flink, 1978, s 12f.126 Flink, 1978, s 13.132

i kampen mot dessa. Flink skiljer mellan vad han kallar konkurrensorganisationeroch strejkbrytarorganisationer. En konkurrentorganisationvar en facklig organisation utanför LO. Det fanns både socialistiskaoch icke-socialistiska sådana. SAC är ett exempel på en socialistisksådan, men det fanns även konkurrensorganisationer grundade utifrånliberala, konservativa, eller religiösa bevekelsegrunder. En strejkbrytarorganisationär en aktör på arbetsmarknaden med beredskap att försearbetsgivare på konfliktdrabbade arbetsplatser med beredvillig arbetskraft.Medan en konkurrensorganisation bedrev detta arbete genom atttävla med LO om att organisera så många arbetare som möjligt underde egna fanorna, bedrev en strejkbrytarorganisation detta arbete genomstrejkbryteri, med det uttalade målet att minska strejkens effektivitetsom stridsåtgärd. Flink menar att de båda formerna av organisationinte nödvändigtvis ska ses som varandras motsatser, en och sammaaktör kan med andra ord mycket väl vara både konkurrentorganisationoch strejkbrytarorganisation. Den avgörande skillnaden mellan meroch mindre organiserat strejkbryteri var att det senare vidtas först dåstrejk brutit ut medan det senare förra var planerat i förväg i händelseav en arbetskonflikt. 127 Den mindre organiserade strejkbrytarvärvningenvar sannolikt ganska vanligt förekommande. Sådana strejkbrytarevärvades ofta lokalt på orten eller från närmast omgivande orter ochlandsbygd. Tidningsannonser och/eller utsända strejkbrytarvärvare verkarha varit de vanligaste sätten att rekrytera sådana strejkbrytare. 128För den fackligt organiserade socialdemokratiskt arbetarrörelsen framstoddet mer utpräglat organiserade strejkbryteriet som ett av de allvarligastehoten från arbetsgivarparten i den stundtals rätt bittra principstridenkring ”arbetets frihet”. I en artikel från 1921 i LO-tidningenFackföreningsrörelsen, skriver dess redaktör, Sigfrid Hansson, angåendedet organiserade strejkbryteriet:Strejkbryteriet har ju alltid på det hållet ansettsvara en av de vackraste av de medborgerliga dygderna.Det värsta patrask har höjts till skyarna,blott det ställt sig till arbetsgivarnas förfogande,127 Flink, 1978, s 17f128 Flink, 1978, s 95-99.133

när det gällt att bekämpa organiserade arbetaressträvanden att förbättra sin ställning. Vilken kärleksfullomvårdnad erhöllo icke det tyska avskrap,som importerades under bagerikonflikterna iGöteborg och Stockholm 1902 och 1912! Hurkurtiserades icke det kriminella strejkbrytarslödder,som inskeppades från England under stridenvid de svenska hamnarna år 1908! Vilka hjältarvoro icke de bortskämda överklassynglingar, sompå sin tid uppträdde som samhällshjälpare, dårenhållningsarbetarna i Stockholm kämpade sinhårda kamp för drägliga arbetsvillkor, eller som iskydd av husarsablar ställde sig till en hänsynslösarbetsgivares förfogande under den beryktadestrejken vid Arlövs vagnfabrik! 129Till skillnad från tillfällesstrejkbrytaren framstod de med arbetsgivarnasgoda minne organiserade yrkesstrejkbrytarna som någonting ytterstfarligt och som måste bekämpas med fackföreningsrörelsens allatill buds stående medel. 130 I en artikel från 1931, återigen angåendestrejkbryteriet i Sverige, skriver Sigfrid Hansson att det finns fyra huvudsakligatyper av strejkbrytare. För det första finns en ursprungligtyp, det är den arbetare som inte kunnat ”frigöra sig från ett gammaltförhållningssätt rörande förhållandet mellan arbetaren och arbetsgivaren”– det vill säga det patriarkaliska systemet. Bevekelsegrunden fördenna typ är ofta religiösa eller har andra idealistiska utgångspunkter.Det är tydligt att Hansson har en viss förståelse för denna vad hankallar ”utdöende typ” av strejkbrytare. Det sena 1800-talets och dettidiga 1900-talets konkurrentorganisationer hade i många fall ocksåsådana inte minst religiösa bevekelsegrunder. 131 För det andra finnsen typ som vägrar uppträda solidariskt med sina arbetskamrater, detsenare i avsikt att ställa sig in hos arbetsgivaren för att bli favoriseradav denne. Det handlar om den ”osympatiske, krypande, lismande ochokamratlige individen, som uppträder här och var och som väl alltidkommer att finnas”. Hansson menar att detta dessbättre utgör en få-129 Fackföreningsrörelsen, 1921:1, s 2.130 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 621-628.131 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 624f.134

talig typ inom den svenska arbetarvärlden. 132 För det tredje finns entyp som vuxit upp i en annan klassmässig bakgrund än arbetarklassen,och som av den orsaken inte känner någon solidaritet med den senare.Dessa menar Hansson ofta blir strejkbrytare av ren okunnighet, ellerav en uttalad längtan efter att lämna livet på landsbygden genom attuppträda som strejkbrytare med målet att på så sätt bli en del av denindustriella arbetsmarknaden. Hansson menar att denna typ inte utgörnågon egentlig fara i det långa loppet, det senare eftersom dessa alltsom oftast med tiden blir klassmedvetna och därmed upphör med sittagerande. 133 För det fjärde finns den så kallade yrkesstrejkbrytaren, denfarligaste typen. Det är dessa individer som med berått mod förråderden arbetarklass de kommer ifrån för egen vinnings skull. I motsatstill de tre andra typerna agerar detta farligare slags strejkbrytare genomorganiserad strejkbrytarverksamhet. ”Dessa yrkesstrejkbrytare, […]ligga så att säga i beredskap, […] då arbetsgivarna önska deras tjänsteri striden med arbetarorganisationerna.” 134De oorganiserades förening i Stockholm är ett exempel på en sådanstrejkbrytarorganisation som mot betalning tillhandahöll arbetsgivarestrejkbrytare i händelse av konflikter på arbetsmarknaden. Föreningenbedrev bland annat en egen arbetsförmedling med namnet Arbetsbyrånför oorganiserade. Denna byrå hade grundats under storkonflikten1909 för att förse arbetsgivarparten och då inte minst Stockholms stadmed strejkbrytare. Byråns föreståndare hette Anders Edvin Herou.Dess verksamhet går att följa i de av Herou författade verksamhetsberättelsernaför åren 1909-1931 och en av Herou författad historiköver Arbetsbyrån från 1930. Ett av arbetsbyråns mål var enligt Herouatt i filantropisk anda hjälpa arbetslösa i nöd. Detta gjordes på fleraolika sätt, bland annat genom att dela ut mat och pengar, samt attge reshjälp. Ett annat mål var att noga välja de arbetare som anmäldesitt inträde i De oorganiserades förening för att ”genom samvetsgrannledning och undervisning söka bilda en förstklassig arbetarstam afnyktert, dugligt och fackkunnigt folk samt tillhandahålla dessa åt132 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625.133 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 625f.134 Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s 626ff.135

arbetsgifvare”. 135 Arbetsbyråns verksamhet understöddes av arbetsgivaregenom årsavgifter och bidrag. 136 Det finns vidare i den av Herouförfattade historiken inga uppgifter om att några arbeten förmedladestill arbetsplatser som inte på något sätt var indragna i arbetskonflikter.Tvärtom anges uppgiften uttryckligen vara att förse konfliktdrabbadearbetsplatser med oorganiserade arbetare. Det hela var alltså frågan omen slags arbetsförmedling för strejkbrytare. 137Arbetarrörelsen måste ”bekämpas med makt på sitt eget område”,skriver Herou i sin historik över Arbetsbyrån för oorganiserades verksamhet.”Eller med andra ord: Arbetsvilliga måste finnas, då arbetetnedlägges, och mod och medel måste mobiliseras, som gör det möjligtför enskilde fria män att trotsa klassfanatismen.” 138 Byrån skickadeenligt egen utsago strejkbrytare över hela Sverige, och i åtminstone ettpar fall även till Finland. Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,Sundsvall och Halmstad är några av de orter dit arbetsbyrån ska hasänt strejkbrytare. Vid flera tillfällen skickade således den Stockholmsbaseradebyrån strejkbrytare till arbetskonflikter i Malmöområdet. Detär därför inte särskilt förvånande när Herou i verksamhetsberättelsenför 1928 uppger att byrån under detta år sänt strejkbrytare till A. W.Nilsons fabriker. 139 Arbetsbyrån tycks ha haft sin storhetstid på 1910-och 1920-talen. I vart fall sträcker sig inte verksamhetsberättelsernalängre fram än till året 1931. Detta år ska byrån enligt Herou blandannat ha sänt strejkbrytare till de av konfrontativt våld präglade arbetskonflikternai Ådalen och Halmstad, varefter av allt att döma bådeföreningen och arbetsbyrån av källäget att döma verkar ha upphörtmed sin verksamhet. 140135 A. E. Herou, Arbetsordning för Arbetsbyrån för oorganiserade, 1911;Flink, 1978, s 57.136 Herou, 1913. Nycander uppger exempelvis att VF under en period stodbakom byrån och stödde denna ekonomiskt. Nycander, 2002, s 49;Flink, 1978, s 54-60.137 Flink, 1978, s 54-60; Herou, 1911; A. E. Herou, En kort historik overArbetsbyråns för oorganiserade verksamhet åren 1909-1929, 1930, s 3-20.138 Herou, 1930, s 19f.139 Herou, 1929, s 2.140 A. E. Herou, En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931,1932; Flink, 1978, s 54-60.136

Något som återkommande träder fram i såväl historiken som verksamhetsberättelsernaöver Arbetsbyrån för oorganiserade är det våld somHerou uppger att strejkbrytarna utsattes för ifrån den fackliga arbetarrörelsenssida. 141 Ett belysande exempel kan hämtas från år 1916då byrån hade åtagit sig att förse arbetsgivarparten med strejkbrytarei samband med en strejk inom byggnadsämnesindustrin i Skåne. Närtåget från Stockholm rullade in på Malmö station fann de ombordvarandestrejkbrytarna under ledning av Herou att de var väntade.Mängder av Malmöarbetare hade samlats vid perrongen för att ge demett långtifrån välvilligt mottagande. Detta trots att arbetsgivarpartensrepresentant hade försäkrat att inga oroligheter var att vänta och attföretaget skulle tillhandahålla ordningsmän för att säkerställa strejkbrytarnasbeskydd från alla former och uttryck av kollektivt utfördaaktioner från arbetarpartens sida. 142Där mottogs vi av många hundra demonstranter,vilka med skrän och tjut sökte skilja mig frånmitt folk. Bolagets ordningsmän, som enligt avtalskulle möta oss, behagade med undantag av enman att lysa med sin frånvaro. Då kalabalikenökades, fick jag tag i en poliskommissarie, somvälvilligt hjälpte mig och tillsammans med trepoliskonstaplar fattade posto vid en bro i närhetenav järnvägsstationen, där vi under fortsatta141 För mångfaldiga exempel, se: A. E. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrånför oorganiserade verksamhet för år 1911, 1912; A. E. Herou, Berättelseöfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år 1914, 1915; A. E.Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år1916, 1917; A. E. Herou, Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiseradeverksamhet för år 1919, 1920; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiseradeverksamhet för år 1920, 1921; A. E. Herou, Vilja till arbete: Några ordom Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1921 och dessuppgifter i samhället, 1922; A. E. Herou, Vilja till arbete: Några ord omArbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1922 och dess uppgifteri samhället, 1923; A. E. Herou, En samhällelig institution: Någraord om Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under 1923 ochdess uppgifter i samhället, 1924; A. E. Herou, Vilja till arbete: Några ordom Arbetsbyrån för oorganiserade, dess verksamhet under år 1927 och dessuppgifter i samhället, 1928; Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiseradeverksamhet för år 1928, 1929;Herou, 1930, A. E. Herou, En kort resuméover Arbetsbyråns verksamhet under år 1931, 1932.142 Herou, 1930, s 8f.137

demonstrationer från folkmassan försökte framplockavåra arbetsvilliga ur den larmande hopen.En stund gick det tämligen bra, men så framrusadeplötsligt [en karl] och skrek med ljudligstämma: ’Nu stormar vi poliskedjan’. Jag ropade:’Ni stormar ej dit’ […]. Samtidigt bad jag polisengå till attack, vilket skedde med resultat att viäntligen fingo litet andrum samt kunde samlasoch fortsätta med ett annat tåg från Malmö. 143Flink lyfter fram det våld som han menar omgav strejkbryteriet. Hanskriver sålunda att ”strejkbrytarnas uppträdande på konfliktdrabbadearbetsplatser mer eller mindre alltid förde med sig bråk och oroligheter”och att denna våldsutövning var något som ständigt bekymrademånga arbetsgivare. 144 Flink citerar bland annat Hjalmar von Sydowsom 1926 skrev att på grund av det kollektiva våld som ofta prägladesådana konflikter var det förenat med ’stora svårigheter’ och ’mycketobehag’ för arbetsgivarparten att anskaffa strejkbrytare. 145 Jane Cederqvistlyfter fram att våld var något som förekom i samband medstrejkbryteriet som form i arbetskonfliktens repertoar i det sena 1800-och det tidiga 1900-talets Sverige. 146 Roger Johansson har visat attdetsamma gäller för tiden från det tidiga 1900-talet fram till det sena1930-talet. 147Två sådana arbetskonflikter vilka i mitten av 1920-talet ledde fram tillstorskaliga konfrontativa våldsamheter mellan polis och demonstrantermot strejkbryteriet var de båda kommunalarbetarstrejkerna i Sundsvall1924-1925 respektive Kalmar 1925. Båda dessa händelser blev vid tidensynnerligen uppmärksammade i den offentliga pressdebatten. Inteminst blev det kollektivt utövade våldet i anslutning till dessa händelseren del av mobiliseringen mellan parterna på arbetsmarknaden ochderas respektive sympatisörer inom vänster respektive högerpressen. 148143 Herou, 1930, s 8-11.144 Flink, 1978, s 133.145 Flink, 1978, s 133.146 Cederqvist, 1980, s 92.147 Johansson, 2001; Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson,2002, s 28ff; Johansson, 2002, s 103-141.148 Fackföreningsrörelsen, 1925:33, s 145-148; Fackföreningsrörelsen,138

I Malmö föranledde exempelvis det kollektivt utövade våldet i anslutningtill Kalmarkonflikten en mycket ironiskt hållen ledarkrönika iSydsvenska Dagbladet:Arbetsgivarna äro alltid hänsynslösa. De viljaalltid arbetarnas fördärv. Staten, kommunalamyndigheter och enskilda ’utsugare’, alla fallaunder samma dom. De måste slås ned. Hjälperinte annat, så tillgrips våldet. Det är lyckligtvisgott om stenar, plankbitar och andra kastvapen idetta välsignade land. Det tillhör vår höga kultur,att folkmassan jublar, när en polis blir träffad ochså skadad att han måste bäras bort. Det inträffadei Kalmar. Det utgör i våra dagar den svenskasmåstadsidyllen. 149Det utövade våldet i anslutning till arbetskonflikter i allmänhet ochstrejkbryteriet i synnerhet hade under 1890-talet föranlett statsmaktenatt ingripa med lagstiftning. Hot och tvång gentemot strejkbrytare föranleddeallmänt åtal genom en ändring av strafflagen 1892. En liknandeändring av strafflagen 1899 – den så kallade Åkarpslagen – skärpteytterligare lagstiftningen så att straffet i enlighet med strafflagens 15kap. 22 och 24 § § medförde upp till två års straffarbete för den somförsökte tvinga ”någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindranågon att återgå till arbete eller övertaga erbjudet arbete”. 150 Det räckteenligt lagen med försök till att hindra någon från att arbeta för attbli dömd. Lagen medgav dessutom rätt till omedelbar häktning. Detuttalade målet med lagstiftningen var således inte bara att stävja detkollektivt utövade våldet i anslutning till arbetskonflikter utan även attolagliggöra alla försök att förhindra strejkbryteri. Det var med andraord frågan om en utpräglad klasslagstiftning. Myndigheterna och dåsärskilt polisen anklagades på regelbunden basis av arbetarrörelsen för1925:39, s267-270; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännensverksamhet år 1925, 1926, s 198-207; Uhlén, 1949, s 345f;Uhlén, 1958, s 176; Casparsson, 1951, s 14-19.149 SDS, 29/7 1925; Lindskog, 1948, s 192.150 Rolf Karlbom, Från Kopparbergsprivilegierna till Åkarpslagen: Rättshistoriskastudier rörande bestraffning av arbetsvägran och strejker, 1979, s 10,149-162; Sveriges rikes lag, Straff-Lag, kap 15 § 22 och 24, 1928.139

att aktivt provocera fram så kallade Åkarpsmål. Det var emellertid intebara den socialistiska vänstern som uttalade sig i kritiska ordalag motlagstiftningen. Den blivande liberale partiledaren Karl Staaf kalladeÅkarpslagen för en utpräglad klasslag och fördömde med eftertryckbruket av strafflagen för att på så sätt bygga murar mellan ’den enaklassen eller den andra, kring den klass som har makt och som haregendom, mot den klass som saknar makt och egendom.’ 151 I det storahela missbrukades nog lagen inte direkt i den omfattning som arbetarrörelsenibland framhöll. Men lagen kom ändå indirekt att få storbetydelse eftersom den ledde till en medvetenhet från arbetarparten attpolis och åklagare med lagen bakom ryggen kunde ingripa mot allaförsök som gjordes för att förhindra strejkbryteri. Inom arbetarrörelsenvarnades det således ständigt för de konsekvenser i form av åtalsom lagen befarades föra med sig. Kritiken mot lagen ledde fram tillen ändring 1914 som innebar att det inte längre var möjligt att häktamisstänkta. Det förekom flera försök från vänsterhåll att helt och hålletupphäva lagen under loppet av 1910- och 1920-talen, men Åkarpslagenblev kvar fram till 1938 då den upphävdes. 152Utpräglade strejkbrytarorganisationer, i likhet med Arbetsbyrån föroorganiserade, var i de allra flesta fall både grundade och understöddaav arbetsgivarparten. Men detta var samtidigt inte någonting som detgärna skyltades med. Tvärtom kringgärdades det organiserade strejkbryterietav ett stort inslag av hemlighetsmakeri. Inom den socialistiskaarbetarrörelsen fanns det visserligen utbredda misstankar om att detvar arbetsgivarorganisationerna som på ett eller annat sätt stod bakomdet organiserade strejkbryteriet, men det var ingenting som vid tidenkunde bevisas med någon säkerhet. I Fackföreningsrörelsen skriver SigfridHansson 1931 i anslutning till Ådalshändelserna i vad som kanbetraktas som en historisk analys av strejkbryteriet att det ”påstås, attarbetsgivarorganisationerna ligga bakom denna strejkbrytarinstitution,att den rent av tillkommit på deras initiativ och att den åtminstonedelvis finansieras av dem och av enskilda arbetsgivare och bolag.” 153151 Karlbom; 1979, s 158; Nycander,152 Schiller, 1967, s 16; Flink, 1978, s 115ff; Tidman, 1998, s 33f; Johansson,2002, s 124f.153 Hansson, 1931, s 626.140

Det fanns således starka misstankar men också en utbredd osäkerhetinom arbetarrörelsen över i hur stor grad det organiserade strejkbryterietvar arbetsgivarorganisationernas skötebarn. Men det har visatsig att några av de mest välorganiserade strejkbrytarorganisationerna,såsom Samhällshjälpen, Rädda Skörden, Röda Stjärnan, Arbetets Frihetoch Svenska Nationella Skyddskåren, alla var grundade av arbetsgivarpartenunder den första hälften av 1920-talet, det vill säga samtidigtsom motsättningarna på den svenska arbetsmarknaden återigenbörjade tillta och polariseras efter några år av förhållandevis lugn. 154Med avseende på A. W. Nilssons fabriker var konflikten 1926-1928begränsad till ett enskilt företag där arbetsgivarparten företrädesvisanvände såväl organiserat som mindre organiserat strejkbryteri som delav konfliktrepertoaren i kampen mot de fackligt organiserade arbetarnapå fabriken.Strejkbrytarna på A. W. Nilssons fabrikerDen handfull strejkbrytare som anskaffades till företaget under konfliktensinledande skede verkar till större delen ha varit lokalt rekryterade,antingen från Malmö och omgivande orter eller från landsbygden. IArbetets blockadannonser där strejkbrytarna hängdes ut med namnoch bostadsadress förekommer Malmö, Lund, Lomma, Tyringe ochTomelilla som uppgivna hemorter. 155 Från början av september 1926uppges i blockadannonserna att en viss John E. Cederborg arbetadesom strejkbrytarvärvare på den nilssonska fabriken. 156 Cederborg hadevisserligen förekommit i blockadannonserna ända sedan dess attkonflikten brutit ut i juli, men då betitlad blockadbrytare. 157 Ettpar veckor senare kunde Arbetet i en avslöjande artikel visa att JohnCederborg inte bara hade arbetat som strejkbrytarvärvare i sambandmed den nilssonska konflikten, utan att han redan tidigare bistått SAFsom sådan vid en rad olika arbetskonflikter. I artikeln, med rubriken”Gångna tiders slavhandel har återuppstått i våra dagars strejkbrytarvä-154 Flink, 1978, s 92-95; Mikkelsen, 1992, s 113f; Nycander, 2002, s 50f.155 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9,10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.156 Arbetet, 3/9 1926.157 Arbetet, 27/8 1926.141

sende”, tog Arbetet upp att tidningen vid ett tidigare tillfälle redogjortför misstanken att strejkbrytarorganisationen Samhällshjälpen varfinansierad av SAF. Detta hade då inte kunnat styrkas, fortsatte artikelförfattaren,men Arbetet kunde nu genom att offentliggöra korrespondensmellan ledande företrädare inom SAF och strejkbrytarvärvarenCederborg, visa på att den senare agerat för SAF: s räkning. Arbetetger en mycket detaljerad redogörelse för den uppsnappade korrespondensen.Det framkommer exempelvis att Cederborg agerat strejkbrytarvärvarei samband med de av våldsamheter präglade kommunalarbetarstrejkeni Kalmar året 1925. Här återfanns också korrespondensmellan Cederborg och en viss Waldemar Boyton. Den senare utpekasav Arbetet som chefen för SAF: s ”hemliga departement”, beläget påKungsholmen i Stockholm, vars uppgift det är ”att skaffa strejkbrytare,dirigera strejkbrytartransporter och dylikt”. 158 Denna korrespondensvar ett otvetydigt bevis för, menade Arbetets skribent, att om inte SAFhelt eller delvis finansierade de stora strejkbrytarorganisationerna iSverige, så ägnade man sig åtminstone åt att rekrytera oorganiseradestrejkbrytare i arbetskonflikter, och göra detta genom att använda sigav lokala strejkbrytarvärvare. 159Ovanstående torde klart ådagalägga att strejkbrytarvärvningeni vårt land är väl organiseradoch illustrerar också förträffligt hur arbetsgivarnaförstått att med hjälp av äreförgätna individer urarbetarnas egna led länka ihop den kedja, somförenar dem och strejkbrytarna i en gemensamsträvan att vid varje tillfälle slå ned de organiseradearbetarnas försök att förbättra sina levnadsvillkor.Vetskapen om arbetsgivarnas metoder ochkännedomen om, vilka som äro deras främstaverktyg bör dock kunna utgöra en vägledning förde organiserade arbetarna rörande de motåtgärdersom böra vidtagas. Då t.o.m. arbetsgivareföreningenleder anskaffningen av strejkbrytare, kandet icke vara tu tal om att effektiva motåtgärderfrån arbetarnas sida är både berättigade ochnödvändiga. 160158 Arbetet, 18/9 1926. Flink, 1978, s 89f; Nycander, 2002, s 51.159 Arbetet, 18/9 1926.160 Arbetet, 18/9 1926.142

Vilka dessa ”effektiva motåtgärder” är diskuteras aldrig i artikeln,men kan antas handla om de former och uttryck av arbetskonfliktensrepertoar som med största tydlighet träder fram i anslutning till dennilssonska konflikten.Något som analytiskt står ut i den refererade artikeln ovan är densocialdemokratiska arbetarrörelsens tendens att jämföra strejkbryterietmed slavhandel. Kopplingen som görs är slaveri kontra frihet.Arbetsgivarpartens omhuldande av strejkbryteriet som ett försvar av”arbetets frihet” framstår utifrån arbetarpartens perspektiv som ettuttryck för skenhelighet. Det senare kommer bland annat fram i enav de strejksånger som författats och framförts av de strejkande underden nilssonska konflikten. En av stroferna lyder till tonerna av ”Vi gåöver daggstänkta berg fallera”: ”En verkstad blev deras logement, fallera/attdär finns kokvrå är väl också känt, fallera/där röker dom ochspelar/och ingenting dom felar/men med friheten är det ganska klent,fallera”. 161 Det senare kan sägas ha en dubbelbottnad mening. Å ena sidanåsyftas motsatserna i arbetsgivarpartens omhuldade ”arbetes frihet”kontra arbetarpartens ”frihet att arbeta”, det vill säga att det förra inteär någon frihet alls. Å andra sidan åsyftas att strejkbrytarnas logement iden nilssonska fabrikens gamla korgmakeri mer kan liknas vid ett fängelsedär fångvaktarna utgörs av strejkvakterna utanför fabrikens skyddandemurar. Dessa fångvaktare har liksom fängelset också till gång tilltvångsmedel vilket även framkommer ett par strofer senare i sammastrejkvisa. ”Ibland går det ganska livligt till, fallera/ty brocharna ut påviften vill, fallera/om natten hem dom ilar/i taxameterbilar/kommahelskinnade in skall också till, fallera.” 162Även arbetsgivarens behandling av sina arbetare kunde stundtals jämförasmed slaveri. I Träarbetaren menar exempelvis en artikelförfattareatt arbetsgivaren i den nilssonska konflikten i Malmö uppträder somom dennes arbetare var slavar. 163 En tolkning av denna återkommande161 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, VerkstadsklubbenA. W. Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III(AAS).162 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, VerkstadsklubbenA. W. Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III(AAS).163 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.143

koppling mellan slaveri och frihet är att det är en sedan långt tidigareetablerat språkspel med starkt moraliska undertoner. Genom att liknastrejkbryteriet vid slaveri och arbetsgivaren med slavägare ges i dennabild ett tydligt uttryck för dess omoral. Här är ännu ett uttryck för”den moraliska ekonomin” som en integrerad del av den socialdemokratiskaarbetarrörelsens kulturella föreställningsvärld, en del av denofficiella kulturella kartan i dess byggda värld. Liksom Skarin Frykmangör i studien av arbetarkultur i 1890-talets Göteborg går det analytisktdet att urskilja arbetarklassens ”moraliska ekonomi” ställt mot tillborgarklassens ”ekonomiska moral”. 164 Samma tanke ger för övrigtErnst Wigforss uttryck för angående strejkbryteriet i Ådalshändelsernasefterföljd, att det gentemot borgarklassens ”formella moral” gåratt ställa arbetarklassens ”reella moral”, och att det i denna motsatsmycket väl går att ”iakttaga de moraliska omdömenas samband medklassförhållanden”. 165Strejkbrytarnas hemorter träder fram i källmaterialet på två sätt,dels genom Arbetets blockadannonser, dels i de fall dessa figurerade iMalmöpolisens rapporter under loppet av den nilssonska konflikten.Det ska framhållas att blockadannonserna måste betraktas med ett visstmått av försiktighet i detta avseende. Allteftersom antalet strejkbrytareså sakteliga växer i antal under sommaren och hösten 1926 pekasfortfarande endast en handfull av dessa ut med namn och adress, ochde som utpekas tenderar fortfarande att vara de lokalt rekryterade. Detvar helt enkelt förmodligen så att de lokalt rekryterade strejkbrytarnavar betydligt lättare att känna igen. De övriga strejkbrytarna, iblockadannonserna hänvisade till med sådana epitet som ”det 50-tal inlogerade i fabriken”, förblir till största andelen anonyma. Detsenare var dessutom sannolikt något som de själva ansträngde sig tilldet yttersta för att åstadkomma. Det är av den anledningen varkenmöjligt att med någon säkerhet veta när under konfliktens gång somstrejkbrytarna började rekryteras utanför Malmös närområde eller närdet inledande mindre organiserade strejkbryteriet kom att ersättas ellerkompletteras med ett mer organiserat sådant. En av de intervjuadeinformanterna menade sig veta att huvuddelen av strejkbrytarna vid164 Skarin Frykman, 1993, s 87-103.165 Wigforss, Volym I, 1980, s 59f.144

A. W. Nilssons fabriker i varje fall inte kom ifrån Malmö. ”Nej, domva inte från […] Malmö, inte dom flesta i alla fall… nej […] de vautbölingar. Men dom skulle bo nånstans ju. Så då fick dom, dom ordnabostäder till dom, ledningen för fabriken. Nej, dom stack därifrån sen,med svansen... […].” 166 Men det senare kan mycket väl vara resternaav den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella kartadär strejkbrytaren som social kategori uttryckligen framställdes som”den andre”. Det ligger i sakens natur att det är lättare att minnasstrejkbrytarens som en utböling snarare än grannen i det egna kvarteret.I Svenska Träindustriarbetareförbundets styrelse och revisionsberättelsefrån år 1927 uppges samtidigt i linje med informantens nyss citeradeuppfattning att strejkbrytarna huvudsakligen inte var från Malmö.De uppges vara hopsamlades ”av värvare dels i Stockholm och dels påSkånes landsbygd.” 167 I polismaterialet från hösten 1926 förekommerplatser som Stockholm, Luleå och Sundsvall flera gånger somuppgivna hemorter. Stockholm tycks således ha varit en ganska vanlighemort, men ett ganska ansenligt antal verkar vara från olika platser iNorrland. 168I oktober 1926 uppger Arbetet i en artikel att A. W. Nilsson delvisrekryterade strejkbrytare från utlandet. 169 Men endast ett fåtal avstrejkbrytarna tycks ha haft utländsk härkomst. Det finns i dettillgängliga källmaterialet inga fakta som pekar på att någonrekrytering från utlandet alls skulle ha ägt rum. En man av polsk ochen man av tjeckoslovakisk härkomst hängs visserligen ut i Arbetetsåsom strejkbrytare. Men den förre hade arbetat på fabriken sedan1923 och helt enkelt fortsatt att arbeta även sedan strejken brutit ut.I slutet av september hade vidare denne Josef Lawniczak inte längrevågat arbeta kvar. I ett polisförhör uppgav Lawniczak att han pågrund ”av fruktan för sina strejkande kamrater” hade sett sig tvingadatt lämna arbetet på fabriken. 170 I november 1926 meddelades vidare166 Intervju med informant 020321: I. Se även: Intervju med informant020325: I167 Svenska Träindustriarbetareförbundet. Styrelse och revisionsberättelse 1927,1928, s 14f. Se även: Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 213.168 Se exempelvis: Pol II, Rapportkopior, 29/10 1926, A3A:14 (MS).169 Arbetet, 5/10 1926.170 Krim, Rapportkopior del II, 19/10 1926, A2A: 42 (MS).145

på ett möte med Svenska träindustriarbetarförbundets avdelning11 (korgmakarna) att Josef Lawniczak gått ut i strejk. 171 Mannen varsålunda av utländsk härkomst men hade alltså inte rekryterats somstrejkbrytare från utlandet. Detsamma kan även sägas gälla den andreav utländsk härkomst som hängdes ut i Arbetet, Aumann, den förmanav tjeckoslovakiskt ursprung som valde att stanna kvar vid arbetet ävenefter det att de andra förmännen på fabriken efter hårda påtryckningarvalt att ansluta sig till de strejkandes skara. Det ska inte glömmas bortatt A. W. Nilssons var ett företag med internationella förgreningar.De plantager av pilträd företaget hade i Polen bör ha medförtmöjligheter för polska arbetare som Lawniczak att erhålla arbetepå fabriken i Malmö. 172 Men flera av de intervjuade informanternauppger likafullt att strejkbrytarna på den nilssonska fabriken varrekryterade i utlandet. En delförklaring till att informanterna minnsstrejkbrytarna som utländska kan vara att de väver in strejkbryteriet isamband med Amaltheahändelserna och dess utländskt rekryteradestrejkbrytare i det historiska minnet av den nilssonska konflikten.Flera av informanterna nämner också sprängningen av Amalthea 1908i direkt anslutning till konflikten vid A. W. Nilssons 1926-1928. 173En av de intervjuade informanterna går dessutom betydligt längre ände andra i detta avseende. Efter att ha fastslagit sin aktiva roll inomden socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen under hela sitt livkonstaterar informanten angående strejkbrytarna att de var ”skäggiga,svarta, inte härifrån”, och fortsätter med: ”Ja har för mig att […] de vautlänningar, de va inte härifrån, eller de va uppifrån. Jag har för mig,jag har liksom för mig att dom va […] äckliga, svarta… Ja… de såginte ut som vanligt folk i alla fall.” 174 Även här framstår det som om detdelvis är resterna av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiellakulturella karta med strejkbrytaren som ”den andre” som går att skönjai informantens uttryckliga minne av konflikten vid A. W. Nilssons.171 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll1910-1927, 7/11 1924, A: I-II (AAS).172 I Arbetets blockadannonser omnämns till exempel även att tvätten tillde på fabriken inlogerade strejkbrytarna utföres av ”polskan EdeltrudJagodzenski, Södra Förstadsgatan 32”. Se exempelvis: Arbetet, 15/10.Adressen på Södra Förstadsgatan är den plats A. W. Nilssons fabrikerlåg på innan den flyttade ut till Möllevångsgatan. På denna adress hadeexempelvis även Aumann sin bostad.173 Se exempelvis: Intervju med informant 020325: I; Intervju med informant020322: II.174 Intervju med informant, 020327.146

I källor och litteratur kring den nilssonska konflikten uppges att trestrejkbrytarorganisationer, Arbetets Frihet, Samhällshjälpen och Arbetsbyrånför oorganiserade, har försett den nilssonska fabriken medstrejkbrytare. 175 Att Arbetsbyrån för oorganiserade under 1928 ”ioavbruten följd” utsände strejkbrytare till fabriken i Malmö bekräftas ibyråns egen verksamhetsberättelse. Men en viss försiktighet bör iakttasgentemot uppgifterna om att även Arbetets Frihet och Samhällshjälpentillhandahöll strejkbrytare till den konfliktdrabbade fabriken. Uppgifternaom detta kommer från Axel Uhlén. 176 Det är uppgifter sominte kan bekräftas i det efterlämnade materialet från de båda strejkbrytarorganisationerna.Flink som har försökt hitta sådana uppgifteri detta material menar att det inte går att finna några. Detta behövervisserligen inte alls betyda att Uhlén har fel. Han hade som facklig redaktörför Arbetet möjlighet till en synnerligen god insyn i konfliktenifråga, men eftersom det är uppgifter vilka inte kan bekräftas av andraoch av varandra oberoende källor måste de således hållas för osäkra. 177Det faktum att strejkbrytarnas hemorter under hösten 1926 uppgesvara från såväl mellersta som norra Sverige tyder ändå på att var fråganom någonting mer organiserat. Det senare behöver naturligtvis inteinnebära att det varit fråga om strejkbrytarorganisationer som ArbetetsFrihet och Samhällshjälpen, men utesluter det å andra sidan inte heller.Snarast antyder värvning från mellersta och norra Sverige om enorganisation som mycket väl rimmar med Uhléns uppgifter. Arbetsbyrånför oorganiserade uppger visserligen att den skickat strejkbrytaretill den nilssonska fabriken, men detta nämns inte de föregående årensverksamhetsberättelser. Det är således något oklart när byrån egentligenbörjade skicka strejkbrytare till konflikten, men det är inte hellerotänkbart att den eller någon annan strejkbrytarorganisation gjordedet redan året 1926. 178 Arbetets avslöjande artikel om strejkbrytarvärvarenCederborg och dennes kopplingar till såväl enskilda arbetsgivaresom SAF tyder på att strejkbryteriet vid den nilssonska fabriken redanunder hösten 1926 hade vad som åtminstone kan beskrivas som ensemiorganiserad prägel.175 Arbetet, 24/8 1926; Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm),Rotebro ID 1231 (ARAB); Uhlén, 1958, s 215.176 Uhlén, 1949, s 364; Uhlén, 1958, s 215.177 Flink, 1978, s 78f.178 Herou, 1929, s 2.147

Kapitel 6Legitimerat konfrontativt våldDen 8 juli innevarande år utbröt strejk vid A. B.A. W. Nilssons Fabriker härstädes. Hela arbetspersonalenmed undantag av fem förmän ochde kontorsanställda nedlade därvid arbetet. […]Av förmännen, vilka samtliga hade sina bostäderute i staden, måste fyra någon tid efter strejkensutbrott sluta sina anställningar på grund avförföljelser från de strejkande. Förmännen ifrågablevo nämligen under vägen till och från arbetsplatsen;”uppvaktade”, och ofredade av större ochmindre hopar av de strejkande. Den återståendeförmannen, en utlänning, har sedan längre tidtillbaka begivit sig till och från arbetsplatsen underpolisbevakning.Polisvaktsdistrikt II i Malmö, Rapportkopior1926: II, 24/11 1926, A3A: 14 (MS)Det finns i polisrapporter och i tidningspress åtskilliga skildringarav våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytarna, de strejkandearbetarna, samt de senares sympatisörer. Det stora flertalet av de konfrontativamötena inträffade i fabrikens närhet, ofta i samband med detillfällen då strejkbrytarna av en eller annan anledning rörde sig utanförfabriksområdets skyddande murar och husväggar. Eftersom strejkvakterfanns posterade utanför fabriken under dygnets alla timmar, liksom detvarje dag fanns gott om sympatisörer till de strejkande på plats, kundedessa återkommande konfrontationer äga rum när som helst underdygnet. Inte minst var de som körde fabrikens lastbil utsatta eftersomdet var de som allt som oftast mötte de strejkande på väg till och frånfabriken. Ett sådant möte mellan strejkbrytarna på fabrikens lastbil ochstrejkvakter inträffade fredagen den 13 augusti. Fabrikens lastbil hadeåtervänt till Möllevångsgatan efter uträttade ärenden. När den stannatutanför fabriken hade den omslutits av en del av de strejkande som befannsig på platsen. Högröstat hade de senare försökt ”övertala” chaufförenAllan Eklund och den medföljande arbetskarlen Nils Persson att148

sluta agera strejkbrytare. Fabrikens kontorschef, Martin Rosén som viddenna tidpunkt befunnit sig inne på fabriksområdet, där han stått ochinväntat bilens ankomst, hade då skyndat ut på gatan och fram till denhögröstade och i dennes ögon hotfulla folksamlingen. I sitt vittnesmåluppger Rosén senare att han uppfattat att en av de församlade, enjärnarbetare vid namn Olof Andersson, uppträtt synnerligen hotfulltgentemot de båda männen i bilen. Framme vid bilen hade samme arbetare,åter enligt kontorschefens vittnesmål, vänt sig till den senare ochhögljutt ropat: ’Vad står du här och blänger för din djävul?’ När Roséngett svar på tal hade Andersson måttat ett slag mot honom med knytnävensamtidigt som han ropat ’Akta dig din djävul annars ska jag ge dig’.Inget slag hade utdelats, men kontorschefen hade ändå känt sig så passhotad att han något senare valde att anmäla händelsen till polisen. Senarehörd av polisen bekräftade den utpekade järnarbetaren i det storahela Roséns berättelse att han uttryckt sin avsky mot strejkbryterier,men förnekade att han uppträtt hotfullt eller måttat ett slag. 179Bild 6:1. Huvudentrén till Malmö Folkets Park sett från parkens insida.A. W. Nilssons fabriker syns till vänster i bild.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).Strejkbrytarna figurerar flitigt i polismaterialet med anledning av detåterkommande våldet utanför den nilssonska fabriken. Inte minst gällerdetta den nyss nämnda arbetskarlen Nils Persson vilken under sen-179 Pol II, Rapportkopior, 25/8 1926, A3A: 14 (MS).149

sommaren och hösten året 1926 synnerligen flitigt förekommer i såvälpolis- som tidningsmaterial. Bland annat uppges han av en konstapelha hamnat i bråk med en arbetare boende i huset intill A. W. Nilssonsfabriker under natten mellan den 19 och 20 september, och att hanskulle ha gett den senare ett så kraftfullt ”knytnävsslag i ansiktet” attpåtaglig ”svullnad och ömhet uppstått”. 180 I slutet av september ochbörjan av oktober figurerar han återigen i polismaterialet, denna gångi en hel räcka polisrapporter vilka alla berör en och samma händelse– återigen ett konfrontativt möte i samband med att fabrikens lastbilåtervänt till Möllevångsgatan efter uträttade ärenden. I polismaterialetträder händelsen fram för första gången när de två poliser som sentpå kvällen den 28 september hade patrulltjänstgöring vid fabriken i enrapport uppger att en berusad Nils Persson uppträtt förargelseväckandegentemot de demonstranter som strax efter 11-tiden på kvällen var församladeutanför fabrikens garage på Privatgatan. Enligt rapporten skaPersson bland annat från den öppna garageporten ha ropat någontingi stil med ’Vad stå ni där och glor för, gå åt helvete med eder edertdjävla pack’. 181 På de båda polismännens upprepade uppmaningar attvara tyst och stänga porten till garaget ska Persson enligt polisrapportenha svarat: ’Nej det gör jag min själ inte ty det är fler personer somska in här, och detta har ni inte med att göra’. 182 Händelsen ifråga är avanalytiskt intresse eftersom den ger en närbild av den närmast dagligenförekommande konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna innepå fabriksområdet och de demonstrerande folksamlingarna på gatornautanför fabriken. 183Ett annat, i pressen mycket uppmärksammat exempel, på våldsammakonfrontationer är de händelser som utspelade sig på gatorna ochgårdarna runtom fabriken på kvällen och natten mellan den 4 och 5oktober. I polismaterialet syns händelsen i en utförlig rapport dateradden 8 oktober. Det som föranlett rapporten var en anmälan från fabrikenslogementsbefälhavare att en större mängd av fabrikens fönsterrutorkrossats av skaror av yngre personer som under kvällen och180 Pol II, Rapportkopior, 22/9 1926, A3A: 14 (MS).181 Pol II, Rapportkopior, 30/9, A3A: 14 (MS).182 Pol II, Rapportkopior, 30/9, A3A: 14 (MS).183 Pol II, Rapportkopior, 30/9, 4/10, 21/10, 24/10 1926, A3A: 14 (MS).150

natten uppehållit sig utanför fabriken, samt att de poliskonstaplar somunder denna tid patrullerat gatorna enligt uppgift från flera strejkbrytareinne på fabriken inte ingripit för att stoppa stenkastningen. Detvar således Malmöpolisen som ställdes till svars för att inte ha ingripit,och det var med denna utgångspunkt som den efterföljande polisrapportenskrivits. I rapporten ifråga konstaterades efter vittnesmål frånsåväl strejkbrytare som de poliskonstaplar som tjänstgjort under denaktuella kvällen och natten att det under denna kväll uppehållit signågonstans mellan 200 och 300 personer ”av båda könen, men mestyngre manspersoner” på gatorna som omgav fabrikslokalerna. Dessahade enligt uppgift haft ”en tydlig avsikt att demonstrera mot de därstädesförlagda” strejkbrytarna. När fabrikens lastbil hade anlänt underkvällen hade en folksamling uppstått intill den öppna garageporten påPrivatgatan, där tre eller fyra strejkbrytare munhuggits med de församladestrejkvakterna och deras sympatisörer. Därefter hade stenkastninginletts från demonstranternas sida. 184 I vittnesförhören uppger en avstrejkbrytarna att han från ett av fabrikens fönster på andra våningenåsett hur ett trettiotal unga män och kvinnor i mindre grupper uppehållitsig på Parkgatan, alldeles intill ingången till Folkets Park, ochdärifrån rört sig nedåt Barkgatan där de kastat sten på fabrikens fönsterrutorsom ljudligen krossats. Flera andra strejkbrytare uppger påsamma vis att de sett ynglingar kasta sten mot fabrikens fönster. Poliskonstaplarnapå platsen hade gjort mycket lite för att förhindra detta,menade de. En av fabrikens strejkbrytare uppger att de tre poliser somvid denna tidpunkt uppehållit sig på Parkgatans vägbana åsett stenkastningenutan att ha gjort någonting för att förhindra densamma,andra uppger att stenkastningen ifråga kom från grupper av ungdomarbakom poliskonstaplarna och att dessa av den orsaken rimligtvis intekunnat se vilka förövarna var. 185En delvis motsatt bild av händelserna träder fram i de under kvällenoch natten patrullerade konstaplarnas vittnesmål. Dessa menar attvåldsanvändningen i form av stenkastning tvärtom påbörjats av destrejkbrytare som uppehållit sig i den öppna garageporten efter det attfabrikens lastbil anlänt. Återigen pekas Nils Person ut som en av bråk-184 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).185 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).151

makarna. En sten skulle ha kastats ifrån garaget ut mot folksamlingenutanför, varpå Persson med hög röst skulle ha ropat någonting i stilmed: ’Djävulen i helvete till poliser, skall ni låta folket kasta sten.’ 186Det hela framställs med andra ord i polisrapporten såsom en ren provokationigångsatt av strejkbrytare. Poliskonstaplarna uppger vidare attdet sedan under loppet av kvällen visserligen kastats sten mot fabrikensfönster ifrån demonstranternas sida, men att stenar, tombuteljer ochträstycken under samma tid kastats ut från fabrikens fönster ned påangränsande gator och gårdar. Polismännen hade enligt egen uppgiftägnat sig år att hålla folksamlingen utanför fabriken i rörelse. Attstenkastning mot fabriken förekommit kunde konstateras eftersom enmängd fönster var krossade, men de hörda polismännen uppgav allihopmangrant att de under kvällen och natten inte ”sett någon person kastasten mot fabriken”. 187 Det verkar med andra ord som denna oktobernattsdemonstrationer övergått till någonting liknande en mindre gatustridmellan strejkbrytarna inne på fabriken och demonstranterna pågatorna runtomkring. Att de hörda polismännen så mangrant vittnadeatt de överhuvudtaget inte sett eller hört någon kasta sten mot fabrikenunder den aktuella kvällen, medan de uppgav en mängd exempelpå det motsatta, är kanske föga förvånande eftersom hela utredningenifråga satts igång efter anklagelser om Malmöpolisens passivitet. 188Den 8 oktober skrev Arbetet om det inträffade under rubriken ”Uppträdandenahos A. W. Nilssons”. Tidningen gick i artikeln till hårtangrepp mot Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet för denursäktande ton med vilken de båda tidningarna återgett händelsernautanför den nilssonska fabriken. Denna återhållsamhet, menade Arbetetsskribent, överensstämmer inte med den ton den borgerliga presseni vanliga fall anslår ”när strejkande arbetare gjort sig skyldiga till någonförseelse”. Detta förhållande förklaras, fortsatte Arbetets skribent ironiskt,av att det inte alls varit de strejkande utan strejkbrytarna somdenna gång gjort sig skyldiga till våldsövergrepp. 189186 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).187 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).188 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).189 Arbetet, 8/10 1926. Se: Skånska Dagbladet 6/10 och SDS 6/10 1926.Sydsvenska Dagbladet konstaterade exempelvis att ”allvarliga uppträdan-152

I all synnerhet borde det vara ordningsmaktenangeläget att snarast möjligt försöka få […]”chaufförassistenten” Nils Persson, avlägsnad frånfabriken och staden. Han är nämligen den somanstränger sig mer än någon annan att störa ordningen,han utgör den egentliga anledningen tillatt uppträden icke kunna förebyggas. 190Från den socialdemokratiska arbetarrörelsens håll, inte minst i arbetarpressen,framställdes strejkbrytarna mangrant som förrädare, kriminella,bråkstakar och våldsverkare. 191 ”Polisen plockar bort den ena efterden andra, som stoppas in antingen för att sona böter eller ådömdafängelsestraff för begångna brott av allehanda slag”, konstaterade Arbetet.”Sådana figurer äro ju som bekant de professionella strejkbrytarnai allmänhet”, fortsatte tidningen, ”och A. W. Nilsson har naturligtvisicke kunnat erhålla strejkbrytare av bättre kvalitet.” 192 Det är också denbild av strejkbrytarna som återfinns i den socialdemokratiska arbetarrörelsensegen historieskrivning. ”Arbetsstyrkan […] bestod i väsentligmån av rent slödder och i stor omfattning av kriminella element”, skriverAxel Uhlén angående strejkbrytarna på den nilssonska fabriken. 193den” med ”stenkastning” hade ägt rum vid A W Nilssons fabriker underett par kvällar och att polisen hade haft ett ”drygt arbete”. Tidningenkonstaterade också att utredning pågår – ”man vill givetvis söka få fastså många av orosmakarna och stenkastarna om möjligt” – samt att ingenav de arbetsvilliga hade kommit till skada under ”uppträdandena”. SDS6/10 1926. Därefter tystnar tidningens kommentarer mycket riktigt omdet inträffade.190 Arbetet, 8/10 1926.191 Schiller, 1967, s 29.192 Arbetet, 13/11 1926.193 Uhlén, 1958, s 215. Se även Levande livet, 1977:2, s 2; I Svenska träindustriarbetareförbundetsstyrelse och revisionsberättelse från 1927 ståratt läsa: ”Det var inte guds bästa barn, som arbetsgivaren på detta sättfick in i fabriken. Ett icke så ringa antal av dem har Malmöpolisen nödgatstaga hand om, enär de hade ett och annat föregående ouppklaratmed rättvisan. De erhöllo mat och logi på arbetsplatsen, men med sedlighetenoch ordningen var det synnerligen dåligt ställt. […] Otaliga ärode orgier, som desamma anordnat i sina logement inom fabriken, vilketav åtskilligt att döma icke heller kunde vara obekant för Nilsson själv.Men det var ej blott inom fabriken, som strejkbrytarna utmärkte sig.Även ute i staden ställde de till uppträden och engagerade sina ”nöjen”genom överfall på bl. a. de strejkande medlemmarna.” Svenska Träindustriarbetareförbundet.Styrelse och revisionsberättelse 1927, 1928, s 14f.153

I Träarbetaren uttrycktes vidare redan tidigt under konflikten en oroför försöken från strejkbrytarnas sida att vilja provocera fram konfrontativavåldsamheter. ”Det ser ut som dessa tjänstvilliga personer ävenskulle bl. a. ha till uppgift att provocera fram uppträden med de strejkandemedlemmarna”, uppger tidskriften. 194I Arbetets artikel över det kollektivt utövade våldet i slutet av juli 1926mellan två strejkande arbetare och två strejkbrytare från William Perssonslådfabrik med rubriken ”Strejkbrytarnas beskyddare i verksamhet”framhölls exempelvis att en av strejkbrytarna, en före detta stationskarl,”nyligen avtjänat straffarbete för åtskilliga stölder i statens järnvägarsgodsmagasin.” 195 Strejkbrytaren ifråga framställdes med andra ord somen brottsling medan polisen på liknande sätt framställdes som dennesbeskyddare. När tidningen i samma artikel skildrade polisens ingripandegentemot de två strejkande arbetarna, vilka tidningen innan villigterkänt hade varit de som med ett knytnävsslag inlett våldet ifråga, ladesföljaktligen inte tonvikten på det av de strejkande arbetarna kollektivtutövade våldet, utan på att de två civilklädda polismännen inskridit ihandlingen för att ”skydda [den] f.d. tjuven”. 196 Tidningens sensmoralvar såldes att strejkbrytarna med all rätt fick ”prygel” för det orätta iatt ta arbetet från de strejkande mitt under en pågående konflikt, attdet moraliskt förkastliga i att ge en strejkbrytare ”ett kok stryk” kunderättfärdigas för att de senare ändå var ett pack tjuvande slödder, samtatt polisen var detta strejkbrytarslödders beskyddare. 197 Här är detsåledes möjligt att skönja en tydlig tudelning i Arbetets rapporteringmellan, å ena sidan det kollektiva våld som strejkbrytarna anklagas föratt utöva gentemot de strejkande, och å andra sidan det kollektiva våldsom de senare uppges utöva gentemot de förra. Medan strejkbrytarnas194 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.195 Arbetet, 23/7 1926.196 Arbetet, 23/7 1926.197 För en kritik av Arbetets artikel se poliskonstapel Johan Levins artikel iSkånes Reflex. ”Saken var den, att några strejkande togo sig för att piskaupp ett par strejkbrytare. Ett par civila polismän […] anropades ochingrepo. Naturligtvis! Inte menar väl Arbetet att de skulle stillaståendeha åsett misshandeln och därmed riskerat sina platser? Är det Arbetetsmening, att strejkbrytarna skola piskas, så bör väl tidningen organiseradet hela.” Skånes Reflex, 6/8 1926. För den socialdemokratiska arbetarrörelsensinställning till strejkbrytarna, se även: Schiller, 1967, s 29;154

våldsutövning betraktas som någonting oförsvarbart och moralisktförkastligt men inte mer än väntat ses det våld de strejkande kollektivtutövar gentemot strejkbrytarna tvärtom som någonting rättfärdigt.Huvudargumentet för det senare är att de strejkandes våldsutövningvar att betrakta som nödvärn gentemot det kollektivt utövade våld somannars ändå var att vänta ifrån strejkbrytarnas sida.Identitetsskapande gränsdragningarI detta skede av konflikten vid den nilssonska fabriken spelar tidningenArbetet i egenskap av partipolitiskt organ för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö en utomordentligt viktig legitimerande/delegitimeranderoll, både med avseende på konflikten som sådan och detkollektivt utövade våld som under sommaren och hösten 1926 prägladeden konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna, de strejkandeoch de senares sympatisörer. Arbetets skildringar av strejkbrytarevisar tydligt på de identitetsskapande processer där arbetarpartens officiellakulturella karta mejslas ut genom att organisera skillnader mellan”vi” och ”dem”. Det handlar om en andrefiering. Samtidigt måste enviss försiktighet tillämpas här. Identiteter är inte alltid tydligt avgränsade.Della Porta och Diani skriver angående kollektiva identiteter:In speaking of identity we are not referring to anautonomous object, nor to property of social actors;we mean, rather, the process by which socialactors recognize themselves – and are recognizedby other actors – as part of broader groupings,and develop emotional attachments to them.These ‘groupings’ need not be defined in referenceto specific social traits such as class, gender,ethnicity, sexual orientation, or the like, nor inreference to specific organizations (although theyoften get defined in those terms). Collective identitiesmay also be based on shared orientations,values, attitudes, world-views, and lifestyles, aswell as on experiences of action […].” 198198 Della Porta & Diani, 2006 (1999), s 91f.155

Identitetsskapande processer kan sägas utgöra en integrerad del avkonfliktens kamp om tolkningsföreträde. Att som kollektiv aktör haden kulturella makten att kunna organisera skillnader utifrån officiellakulturella kartor menar Sewell vara ett tydligt utmärkande drag förinstitutionella maktcentra. 199 På samma sätt slår Della Porta och Dianifast att ”[t]he power to impose negative and stigmatized definitions ofthe identity of other groups constitutes, in fact, a fundamental mechanismof social domination”. 200 Utifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsensofficiella kulturella karta utgör klass utan tvekan den klartavgörande identitetsgrunden. Och utifrån klass som identitetsgrundorganiseras således skillnader mellan ”vi” och ”dem”. Men det helakompliceras omgående genom att det i den socialdemokratiska officiellakulturella kartan utövas makt utifrån ett betydligt större spektrumän som innefattas i klass som identitetsgrund. Makt utövas som bekanti flerpolära spänningsfält. Även klass som identitetsgrund blir såledessnabbt problematiskt när den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiellakulturella karta i lika hög grad organiserar skillnader inomarbetarklassen som mellan arbetarklass och borgarklass. Som diskussionenav strejkbrytarna vid A. W. Nilssons redan visat utgör etniciteten sådan identitetsgrund utifrån vilken skillnad organiseras. Strejkbrytarnasägs inte bara vara dåliga arbetare, de är även utbölingar ochännu hellre utlänningar. Identiteter är således omstridda och kollektivaaktörers förmåga att organisera skillnader mellan ”vi” och ”dem” utifrånofficiella kulturella kartor är i grund och botten kopplat till derasförmåga att utöva kulturell makt.Att organisera skillnader handlar om att göra gränsdragningar. Varjegång Arbetet såsom en del av den socialdemokratiska arbetarrörelsenuttalar sig om konflikten vid A. W. Nilssons fabriker handlar det omen organisering av skillnaderna mellan ett ”vi” med utgångspunkti arbetarparten och ett ”dem” med utgångspunkt i arbetsgivarpartenutifrån ett sådant institutionellt maktcentrums officiella kulturellakarta. De kollektivt interagerande aktörer som utifrån detta perspektivframför allt återfinns i den omedelbara stridslinjen och därmed utgörett centralt inslag i Arbetets uttalanden är således strejkbrytarna och de199 Sewell, 2005, s 168-174.200 Della Porta & Diani, 2006 (1999), s 106.156

strejkande. Vid organisering av skillnader är två aspekter avgörande,dels ett ”vi”, dels ett ”dem”. McAdam, Tarrow och Tilly menar att relationernamellan kollektivt interagerande aktörer i en konflikt utifrånett identitetsperspektiv utgörs av fyra avgörande analytiska delmoment:1) En gränsdragning som separerar ”vi” från ”dem”. 2) Relationerinom denna gränsdragning. 3) Relationer över denna gränsdragning. 4)Delade förståelser om både gränsdragningen och dess relationer. 201 Demenar vidare att ett antal mekanismer är av central analytisk betydelsei dessa relationer: tillägnelse, tillskrivning, gränsaktivering och gränsskifteär ett par av dessa. Kollektiva aktörer tillägnar sig själva och tillskriverandra både sociala rum och kollektiva identitetsgrunder. Medtillägnelse avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger sig själva socialarum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”vi”. Medtillskrivning avses det sätt på vilka kollektiva aktörer ger andra socialarum och/eller kollektiva identitetsgrunder, det vill säga ett ”dem”. 202Med gränsaktivering avses de tillfällen då en befintlig ”vi” och ”dem”relation aktualiseras i interaktionen kollektiva aktörer emellan. 203 Medgränsskifte avses slutligen de tillfällen då det sker förändringar i befintliga”vi” och ”dem” relationer. 204 Dessa mekanismer utgör vidare inslagi ett flertal av konfliktens processer, däribland såväl mobilisering ochdemobilisering som polarisering.De återkommande artiklar i Arbetet där strejkbrytarna på A. W. Nilssonsutmålas som ”ljusskygga individer”, ”rent slödder” och ”kriminellaelement” utgör exempel på tillskrivning. Men på en och sammagång sker även tillägnelse då sociala rum och/eller kollektiv identiteterindirekt avgränsas som dess motsats. De fackligt organiserade socialdemokratiskaarbetare som läser om strejkbrytarna i Arbetets ledare,artiklar och blockadannonser kan göra det med trygg förvissning omatt befinna sig på rätt sida om avgränsningen, men med det underförståddahotet om vad som är att vänta om denne av någon anledningskulle förledas att låta sig rekryteras som strejkbrytare. I Arbetet pågårvidare gränsdragningarna mellan strejkbrytare och strejkande fortlö-201 Tilly, 2003, s 32; Tilly & Tarrow, 2007, s 79.202 Tilly & Tarrow, 2007, s 215.203 Tilly & Tarrow, 2007, s 215.204 Tilly & Tarrow, 2007, s 215.157

pande under loppet av konflikten. Gränsdragningarna mellan ”vi” och”dem” aktiveras varje gång strejkbrytare och/eller de strejkande på etteller annat sätt lyfts fram i arbetarpressen, och på så vis både avgränsasoch förtydligas den befintliga ”vi” och ”dem” relationen i den officiellakulturella kartan. När de fem förmännen under konfliktens inledandeskede utpekas som strejkbrytare i Arbetet trots att de formellt inteberörs av strejken, handlar det om ett gränsskifte. Förmännen blir till”dem”, åtminstone så länge de fortsätter arbetet vid den konfliktdrabbadefabriken. Detta kan vidare även kopplas till Arbetets roll som legitimerande/delegitimerandekollektiv aktör. Det går att skilja mellandirekt och indirekt legitimering/delegitimering. När de fem förmännenavgränsas som strejkbrytare i Arbetet legitimerar detta indirekt kollektivtutövat våld i form av hemföljningar/uppvaktningar som användsgentemot strejkbrytarna av strejkande arbetarna och deras sympatisörer.När Arbetet sedan låter meddela att fyra av de fem förmännenanslutit sig till de strejkande handlar det återigen om ett gränsskifte.Detta delegitimerar indirekt fortsatt kollektivt utövat våld mot dessafyra, medan det likafullt indirekt legitimerar detsamma mot den femte,vilken trots påtryckningar valt att fortsätta arbetet på fabriken. Arbetetuppmanar med andra inte direkt de strejkande och deras sympatisöreratt använda kollektivt våld, men kan sägas göra detta indirekt genomgränsdragningar, liksom genom det faktum att tidningen konsekventstödjer de strejkande arbetarna i de fall det kollektivt utövade våldetuppmärksammas i den offentliga debatten.Identitetsskapande gränsdragningar utgör således avgörande inslagi den socialdemokratiska arbetarrörelsens fortlöpande mobiliseringunder loppet av den nilssonska konflikten. Samma mekanismeroch processer återfinns även hos andra aktörer. Högerpressen ärsåledes lika mån om att organisera skillnader utifrån officiella kulturellakartor där det kollektiva våld strejkande och deras sympatisörerutövar utmålas i termer av sådant som ”blockadraseri”, ”terror” och”fackföreningsövergrepp”. 205 Det är i interaktionen mellan kollektivaaktörer som kulturell koherens har möjlighet att ta form och förstärkas.De officiella kulturella kartor som parterna i konflikten genom organiseringav skillnader mejslar ut för sig själva är således relationella.205 Se exempelvis: Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm),Rotebro ID 1231 (ARAB).158

Legitimerad repertoarFrån fackligt håll användes flera olika av den socialdemokratiska arbetarrörelsenlegitimerade former och uttryck i repertoaren av kollektivtutförda aktioner gentemot strejkbrytare i samband med arbetskonflikter.En sådan var det redan nämnda regelbundet återkommande uthängandetav strejkbrytare i arbetarpressen. 206 Dessa uthängningar fungeradedels genom att vara avskräckande gentemot presumtiva strejkbrytareinom de egna leden, dels genom att det verkade påtryckande gentemotde strejkbrytare som på så sätt fick se sig utpekade såsom klassförrädare.I de varje vecka återkommande blockadannonserna hängdes den nilssonskafabrikens av arbetarparten kända strejk- och blockadbrytarna uti Arbetet med uppgift om namn, yrke, adress och hemort. 207 Förutomdetta hängdes utifrån samma principer även de personer som på etteller annat sätt hade något samröre med strejkbrytarna regelmässigt uti dessa blockadannonser. Tidningens läsare kunde således i en annonsfrån den 15 oktober 1926 läsa att tvätten till de inlogerade strejkbrytarnautfördes av ”polskan Edeltrud Jagodzenski, Södra Förstadsgatan32”, och i en annons från den 17 december samma år kunde de läsa attfru Olga Mougenot, innehavaren av speceriaffären på Exercisgatan 14,”tillfredsställde de arbetsvilliga med öl”. Detta förfarande satte ett hårtsocialt tryck på de utpekade individerna, inte minst på de näringsidkaresom på så sätt ådrog sig den fackliga rörelsens ilska, men naturligtvisäven på de strejkbrytare som härigenom hänges ut till allmän beskådani arbetarpressen.Det handlar således om såväl gränsaktivering som gränsskiften, detsenare i fråga om de näringsidkare som under konfliktens gång utpekassom osolidariska gentemot den fackligt organiserade arbetarrörelsen.För att återvinna tillträde inom gränsen för den socialdemokratiskaarbetarrörelsens officiella kulturella karta och på så sätt gå från att vara”dem” till ”vi” krävdes en utpräglat ritualiserad handling, att den utpekadei en avbön publicerad i arbetarpressen medgav sina osolidariskaförsyndelser samt utlovande bot och bättring. 208206 Schiller, 1967, s 29; Lindqvist, 1994, s 116ff; Tidman, 1998, s 34.207 Se exempelvis: Arbetet, 8/7, 23/7, 16/7, 23/7, 6/8, 13/8, 27/8, 3/9, 6/9,10/9, 17/9, 24/9, 15/10, 22/10, 5/11, 12/11, 19/11 1926.208 Schiller, 1967, s 29; Lindqvist, 1994, s 124-127.159

Det hände också att arbetare av misstag blev utpekade som strejkbrytarevilket medförde att arbetarpressen gång efter annan måstepublicera annonser där misstaget erkändes och utpekandet ifrågaoffentligt togs tillbaka av den felande tidningen. 209 Även här handlardet om gränsaktiveringar såväl som gränsskiften, där gränsskiftet frånett tillskrivet ”dem” till ett tillägnat ”vi” på samma gång aktiverar ochförtydligar gränsdragningen ifråga.Blockad.På grund av att strejk vid A.-B. A. W. Nilssonsfabriker, förklaras härmed allt arbete å samtligaverkstäder i blockad, samt firmans butik, S:a Förstadsgatan27, i bojkott, ävensom transporter frånoch till ovannämnda butik och fabriken.Som strejkbrytarvärvare tjänstgör John E.Cederborg, adr. Slättäng, Lomma.Som arbetsvilliga och boende i staden uppträdaW. Dahl, adr. Park-Hotell, Hjorttackegatan6 a; tjeckoslovaken Åmann, adr. S:a Förstadsgatan32. Bland ett 50-tal inlogerade i fabriken, Möllevångsgatan48, märkas bland andra chaufförAllan Edlund, assisterad av f.d. lantbrukare NilsPersson, Tyringe, på bilen M5669, samt AlgotÅkesson, f.d. hovslagarekorpral, 56 vid 3 skv.,Tomelilla; Fridolf Marklund; Henry Larsson,Lund; Valter Fäldt, Majorsgatan 17, ErikStjärnkvist.Tvätten till de inlogerade utföres av polskanEdeltrud Jagodzenski, Södra Förstadsgatan 32.För Sv. Träindustriarbetareförbundets avd. 9och 11 Malmö:Styrelserna. 210En annan sådan legitimerad form av kollektiv aktion i arbetskonfliktensrepertoar var de redan nämnda så kallade uppvaktningarna och/el-209 Se exempelvis det besvär från en enligt denne själv felaktigt som strejkbrytareutpekade arbetaren i den fackliga materialet. Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 9 Malmö, Verkstadsklubben A. W. Nilssonsfabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III (AAS).210 Arbetet, 15/10 1926.160

ler hemföljningarna. ”[D]et var ett himla liv i området runt fabriken”,uppger en av informanterna, ”speciellt när arbetsdagen var slut, vid17-tiden, och strejkbrytarna skulle bege sig hem. […] Folk samladesutanför fabriken för att ta emot dem. De fick stryk. Det kunde de hade jävla svartfötterna”. 211 En annan av informanterna uppger att:[V]i ungdomar och de andra äldre arbetarna iLimhamn, […] vi kom och mötte strejkbrytarnaifrån Malmö […]. Vid spårvagnshållplatsen iLimhamn. Dom kom alltid med linje fyra, å dåva vi och mötte dom vid spårvagns… flera hundradeltagare. Å ropade buord å så där, ja, såna därskällsord: ’Förbannade strejkbrytare!’, ’Åk hem!’,Å allt det där du vet […].” 212Troligtvis är det inte alls kollektiva aktioner mot strejkbrytarna vidden nilssonska fabriken som informanten i detta fall minns, utan motstrejkbrytare vid handelsfirman Wahlgren & Nordqvist vilka inkvarteradesi Limhamn under den föreningsrättsstrid som utspelades därhösten 1926. Men den intervjuade informanten belyser ändå mycketträffande den intensitet och det kollektivt utövade våld med vilkenstrejkbrytarna uppvaktades i en för den nilssonska fabriken samtidakonflikt.Å hade vi en påse skit så kasta vi dä också på domju, man tog upp från gatan å slog på dom, dä vaju inte roligt å offra några ägg på dom ju, nej,man fick ta va som… Ja så skrek å smäda domå begabba dom på alla vis å sätt ju, så dom blevnog, uttröttade, själva. 213Flera exempel på hemföljningar/uppvaktningar av strejkbrytare vid dennilssonska fabriken förekommer i polismaterialet. Ett sådant exempelutspelades den 30 oktober. Då två av strejkbrytarna skulle bege sig frånsin gemensamma bostad på Kasinogatan till arbetsplatsen blev de varse211 Intervju med informant 020321: III.212 Intervju med informant 020321: I.213 Intervju med informant 020321: I. En annan av de intervjuade informanternauppger att: I. ”[…] fick de fatt i strejkbrytarna så fick ju dom,stå sitt kast ju. Då banka de dom”. Intervju med informant 020322: II.161

en skara människor som uppenbarligen stått och väntat på dem. Denväntande skaran hade sedan gått ett par steg bakom dem hela vägenfrån bostaden till fabriken medan de ropat glåpord. Längs vägen hadeden efterföljande skaran människor hela tiden ökat så att det åtminstonevarit ett fyrtiotal, då de två strejkbrytarna närmat sig det skyddandefabriksområdet. Alldeles i närheten av fabriken hade en manblockerat deras väg och börjat ropa glåpord. Denne, vilken de bådastrejkbrytarna uppger sig känna till som en av dem som brukar hållatill bland folksamlingen utanför fabriken, hade därefter anslutit sig tillden efterföljande skaran människor. Men endast kort därefter hade hannärmast sig de båda bakifrån samtidigt som han utropat någonting istil med ”jag ska ge dig strejkbrytarjävul, så länge jag orkar slå!” 214 Ettknytnävsslag hade träffat den ene strejkbrytaren i nacken och så ytterligareett i ansiktet som skrapat den vänstra kinden. Men innan någotmer våld hunnit utdelats hade en äldre kvinna i folksamlingen tagittag i våldsverkaren och avstyrt vidare våld. Hon hade lugnat våldsverkarenmed motiveringen att strejkbrytare inte ”är värda att slå på”. 215Om sådana ”uppvaktningar” eller ”hemföljningar” inte var någontingofficiellt organiserat, så var de åtminstone både direkt och indirektlegitimerade av såväl arbetarpress som fackföreningar. Det senare kanbland annat utläsas av ett protokoll från Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 9 Malmö. ”I anledning av att två av de strejkande, blivitanhållna av polisen vid hemföljningen av strejkbrytarna, hemställdeordf. […] att avd. går i godo för rättshjälp till de åtalade”. 216 I detta fallomnämns inte bara hemföljningen som form inom arbetskonfliktensrepertoar i ett officiellt fackligt dokument, den legitimeras direkt av ettfackförbund.Den kvarvarande förmannen på A. W. Nilssons fabriker, Aumann, varså utsatt för dessa hemföljningar/uppvakningar att han måste försesmed poliseskort på sin väg mellan bostaden på Södra Förstadsgatan32 och fabrikslokalerna. Att dessa kollektivt utförda aktioner kundeföras mycket långt visas också i en i Malmötidningarna mycket uppmärksammadhändelse där två av de strejkande den 28 augusti 1926 i214 Krim, Rapportkopior del II, 29/12 1926, A2A: 42 (MS).215 Krim, Rapportkopior del II, 29/12 1926, A2A: 42 (MS).216 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 28/4 1927 (AAS). Se även: Skånes Reflex, 6/8 1926.162

erusat tillstånd hade besökt Aumann i dennes bostad för att övertalahonom att lämna arbetet på fabriken. Det hela hade slutat med etthandgemäng mellan Aumann och de båda männen i vilket den förresskjorta revs sönder. I den följande polisutredningen kom ord att ståmot ord. Aumann beskrev att han blivit hotad och sedan misshandladav de båda arbetarna, medan de senare istället hävdade att de hadekommit för att tala Aumann tillrätta och sedan ingripit för att hindradenne från att bruka våld på en hos honom inneboende kvinna. Dethela, vilket rubricerades som hemfridsbrott, kom att röna stor uppmärksamheti pressen, inte minst i Arbetet som i artiklar med rubrikersåsom ”Strejkande åtalade för hemfridsbrott, Bakslag för detektivkommissarieClementz”, och ”Herr Aumanns påhavda skjorta – ett sorglustigtdrama”, följde det hela och den rättegång händelsen resulteradei. 217 Även om händelserna kring de båda arbetarnas besök hemma hosAumann – och de förra nekade aldrig till att orsaken till besöket var atti ord och handling tala den senare till rätta – var ett undantag, kan detutan någon tvekan sägas att kollektivt utförda aktioner som ”uthängningar”och ”uppvaktningar”, såsom former inom arbetskonfliktensrepertoar, på det hela taget innebar att ett synnerligen hårt socialt tryckutövades gentemot de strejkbrytare som på detta sätt pekades ut.Återigen handlar det om gränsdragningar mellan strejkbrytare ochstrejkande i den officiella kulturella kartan vilka i samband med konfliktenaktiveras och på så sätt förtydligas. På samma gång ägnadesockså mycket tid ifrån den fackligt organiserade arbetarrörelsen tillaktiviteter riktade mot de egna medlemmarna. Det handlar då omden aspekt av sådana identitetsgrundande gränsdragningar som berörrelationerna inom gränsen, om hur den fackliga rörelsens organiserademedlemmar tillägnar sig såväl sociala rum som kollektiva identiteter.Det senare gäller inte minst de strejkande arbetarna och deras familjer.Dels handlade det om att organisera strejken som sådan, med strejkutskott,strejkvakter, samt förhandlingar med både den statlige förlikningsmannenoch A. W. Nilssons själv. Dels handlade det om att samlain pengar till de strejkande medlemmarna, genom både lokala ochnationella insamlingar, liksom genom sociala aktiviteter vars intäktergick till de strejkande och deras familjer. 218217 Arbetet, 6/9, 2/10, 16/10 1926.218 Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Verkstadsklubben163

Andra sådana sociala aktiviteter var till för att skapa sammanhållninginom de egna leden samt att hjälpa de strejkande och ibland derasfamiljer att solidariskt fullfölja strejken. En sådan aktivitet var att destrejkande varje morgon var skyldiga att infinna sig i Folkets Park förfå en stämpel i sitt strejkkort för att få ut medel ur strejkkassan, detsenare gällde för övrigt inte bara arbetarna vid den nilssonska fabrikenutan även strejkande arbetare från andra arbetskonflikter som utspeladesi Malmö. 219 En annan sådan var närvaron av såväl strejkvakter somandra strejkande och deras sympatisörer i Möllevången utanför fabriken,med de i de strejkandes ögon förhatliga strejkbrytarna. En tredjesådan aktivitet var den familjefest som i september 1926 anordnades iMoriska Paviljongen i Folkets Park. Festen innehöll enligt Arbetet såvälmusikunderhållning som politiska anföranden och dans. Ett annatexempel på sådana familjeaktiviteter var den Mårtensaftonsbal som inovember 1926 anordnades i Folkets Hus till förmån för de strejkandepå A. W. Nilssons. 220De utförda aktionerna gentemot strejkbrytarna, liksom aktiviteternagentemot de egna medlemmarna, kan ses som en del av den socialdemokratisktorganiserade fackliga arbetarrörelsens fortlöpande mobiliseringunder konflikten. Mobilisering utgörs av flera samverkandemekanismer, där tillägnelse/tillskrivning samt legitimering/delegitimeringär några av de mest centrala. När aktörer börjar agera kollektivt utifrångemensamma intressen och ställa krav på andra aktörer är det processerinom vilken både identitetsgrunder liksom deras gränsdragningaraktiveras. Eftersom institutionella maktcentra är centrala utövare avmakt har dessa en avgörande betydelse för både hur identitetsgrundertillägnas och/eller tillskrivs, liksom vilka kollektiva identiteter, kollektivakrav samt kollektiva aktioner som i den aktuella situationen äratt betrakta som föreskrivna, tolererade alternativt förbjudna. Genomatt direkt eller indirekt legitimera någonting visar ett institutionelltmaktcentrum vilka kollektiva identiteter, kollektiva krav och kollektivaaktioner det som kollektiv aktör anser vara föreskrivna eller åtminstonetolererade. På samma sätt visar ett institutionellt maktcentra vilkaA. W. Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III(AAS).219 Krim, Rapportkopior del II, 23/7 1926, A2A: 42 (MS).220 Arbetet, 27/9, 10/11 1926.164

kollektiva identiteter, kollektiva krav och kollektiva aktioner det anservara förbjudet, genom att direkt eller indirekt delegitimera dem.Det är inte lätt att hitta exempel där den socialdemokratiska arbetarrörelseni det inledande skedet av konflikten under sommaren ochden tidiga hösten 1926 visar var gränsen till den förbjudna och därmedöverskridande konflikten går. Men ett sådant exempel som ärav intresse att se närmare på kan hämtas från en artikel i Arbetet medrubriken ”Provokation eller vad?” publicerad den 19 september dettakonfliktens första år. I artikeln uppmärksammas att maskinskrivna lapparmed uppmaning till Malmös organiserade arbetare att demonstrerahar hittats uppsatta på ett flertal olika platser i staden. ”Här föreliggeruppenbarligen ett försök till provokation i avsikt att skapa ett ellerflera offer för obetänksamma handlingar och beröva den strejkandeallmänhetens sympatier och försämra deras möjligheter att rida utkonflikten”, kommenterar tidningens skribent. 221 Den senare fortsätterartikeln med att ställa frågan om det hela är ett utslag av ren och skärtanklöshet eller en medveten provokation med avsikt att skapa konfrontationermellan strejkbrytarna och de strejkande. Arbetet uppmanadedärefter, med hänvisning till det av kollektivt våld präglade Kalmarkonfliktenföregående år och rättsliga processerna och domar medupp till två års straffarbete som följde denna, de organiserade arbetarnai Malmö till att uppvisa yttersta vaksamhet gentemot sådana uppenbaraförsök att provocera fram våldshandlingar. Det enda som skullekomma ut av någonting sådant var att den detektiva polisens försökatt finna offer för Åkarpslagen underlättades. Sådana offer, menar tidningen,är strejkbrytarna på den nilssonska fabriken alls inte värda. 222Väl värt att notera här är att det inte är det kollektivt utövade våldeti sig som leder Arbetet att dra gränsen för den förbjudna och därmedöverskridande politiken. Istället är det risken för att skada allmänhetenssympatier de strejkande liksom risken att ordningsmakt och rättsväsendekan använda ett sådant förfarande för att driva Åkarpsmål somtidningen anger som skäl till markeringen ifråga. Noterbart är även attdet underförstått inte är de våldsamt konfrontativa demonstrationernai sig självt som artikeln i Arbetet vänder sig mot. Sådana förekom som221 Arbetet, 19/9 1926.222 Arbetet, 19/9 1926.165

ekant utanför fabriken på närmast daglig basis. Det handlar iställetom det faktum att de uppsatta maskinskrivna lapparna med uppmaningenatt demonstrera inte hade någon officiell sanktionering frånden socialdemokratiska arbetarrörelsens sida. Det senare samtidigt somdet fanns former i arbetskonfliktens repertoar med uttryck av kollektivtutövat våld men som likafullt hade denna officiella sanktioneringoch således kunde betrakta som ett skötsamt sådant.Legitimerat våldDet har redan inledningsvis i analysen av fallstudien tentativt slagitsfast att former och uttryck inom typologierna spridda attacker ochkonfrontativa ritualer kunde vara någonting av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen både föreskrivet och tolererat som del av konfliktens repertoar.Att så skulle vara fallet tycks bekräftas av det sätt på vilken densocialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö legitimerar/delegitimerarbåde arbetskonflikten som sådan och de kollektivt utövade våldsamhetersom under sommaren och hösten strejkens första år kommer tilluttryck i konfrontationerna mellan strejkbrytarna, de strejkande ochde senares sympatisörer. I de allra flesta fall är det frågan om indirektlegitimering, som när Arbetet genom blockadannonserna aktiverar ochpå så sätt förtydligar gränsdragningen mellan strejkbrytarna och destrejkande. I fallet med de utpekade förmännen görs detta som visatspå det sätt att gränsen skiftas så att den först legitimerar och sedandelegitimerar, det kollektivt utövade våld som kommer till uttryck i deföretagna hemföljningarna/uppvaktningarna. Men stundtals handlardet även om direkt legitimering, som när Arbetet i ledare och artiklaröppet ställer sig bakom och försvarar de strejkande och deras sympatisörervid de återkommande tillfällen då det kollektivt utövade våldetgentemot strejkbrytarna på den nilssonska och andra arbetskonflikterav en eller annan anledning uppmärksammas och hamnar i blickpunkteni den offentliga debatten. I den mån hemföljningar/uppvaktningarhelt eller delvis är organiserade av den fackligt organiserade socialdemokratiskaarbetarrörelsen som sådan är det vad mer är inte endastfråga om ett tolererat utan i allra högsta grad om ett föreskrivet kollektivtutövat våld. Det ska understrykas att det på inga sätt är särskiltmärkligt att den socialdemokratiska arbetarrörelsen sluter leden och166

mobiliserar sina resurser kring en arbetskonflikt som direkt berör principstridengentemot strejkbryteriet. Inte heller är det detta som är denanalytiska poängen. Avgörande är istället att de från socialdemokratinuppslutna leden kring de strejkande innebär att våldets gränser draspå ett sådant sätt det konfrontativa våldet i konflikten framstår somnågonting tolererat, stundtals även föreskrivet.167

Kapitel 7MalmöpolisenKlockan 5,20 eftermiddagen inkommo konstaplarnan:r 112 Lorentz Kjellman och n:r 193Otto Andersson på II vaktdistriktets station ochmedhavde en mansperson […]. Konstaplarnarapporterade, att de kort förut anhållit [mannen]på Södra Förstadsgatan för att han därstädesuppträtt förargelseväckande, i det han, som jämteen del andra personer följt efter en vid A. W.Nilssons fabriker vid Möllevångsgatan anställdmansperson, högljutt tillropat denne och kallathonom strejkbrytare, vilket beteende åstadkommiten större folksamling.Polisvaktsdistrikt II i Malmö, Rapportkopior1926: II, 1/11 1926, A3A: 14 (MS)Malmöpolisen kom under det att konflikten i den nilssonska fabrikenhårdnade under sommaren och hösten 1926 att få utstå allt merihållande kritik från den socialdemokratiska arbetarrörelsens led. Inteminst chefen för den detektiva polisen i Malmö, kriminalkommissarieClementz, var utsatt för arbetarpressens ilskna granskning. Denneutmålades i Arbetet som en svuren fiende till de strejkande, och enpådrivare för att initiera Åkarpsmål. 223 I en artikel från den 5 oktobermed rubriken ”A. W. Nilssons hysteri börjar bli riskabel” följde Arbetetbland annat upp den tidigare tämligen förödande kritiken av Clementzoch dennes påstådda arbetsmetoder. Den senare och fabrikör A. W.Nilsson utmålas i denna artikel som sammansvurna bundsförvanter ien gemensam kamp mot de strejkande arbetarna och i dess förlängningden socialdemokratiska fackliga arbetarrörelsen i Malmö. ”A. W. Nilsson[…] anstränger sig […] till det yttersta att provocera fram ett offerbland de strejkande och med dem sympatiserande för Åkarpslagen ochandra paragrafer”, menade tidningens skribent. ”Att han i denna sinsträvan kan påräkna energiskt bistånd ej blott från de professionellastrejkbrytarnas sida utan även från detektivchefen kapten Clementz är223 Arbetet, 6/9 1926; Arbetet, 5/10 1926.168

en självklarhet”, fortsatte artikeln, eftersom de tydligen har ”gemensammaintressen på grund av någon sorts själsfrändskap.” Det senareföranledde Arbetets skribent att komma med ett varnande ord. Med utgångspunkti de av tidningen påstådda försöken från de båda utpekadebundsförvanterna i kampen mot den socialdemokratiskt organiseradefackliga arbetarrörelsen att provocera fram intermezzon av det våldsammareslaget hävdades:det är tydligen av behovet påkallat att såvälmyndigheterna som allmänheten och särskilt destrejkande hålla ett vaksamt öga på hr Nilsson ochhans strejkbrytares provokationsförsök. Hittills hardessa försök i stort sett misslyckats, men med hänsyntill att de konsekvent eftersträva att skapa offer,finnes anledning att befara att de även till sist skolalyckas, i synnerlighet som man icke kan räknamed, att dylika rättsfall handläggas av chefen förpolisens detektiva avdelning på sådant sätt, som urallmän rättssynpunkt vore önskvärt och riktigt. 224I tidningsartikeln hävdades vidare att chefen för den detektiva polisenpå det hela taget var synnerligen ”olämplig på sin post och atthan snarast möjligt borde ersättas med en person, som förstår, vad enuppgift som hans kräver.” 225 Den avgörande orsaken till detta uppgavsav Arbetets skribent vara den brutalitet med avseende på sådant somförhörsmetoder gentemot fackligt organiserade arbetare som chefen förden detektiva polisen i Malmö enligt tidningen vid åtskilliga tillfällenvisat prov på.Kommissarie Clementz förhörsmetoder äro välkända och omtalade och vi har ingen förhoppningom att med här gjorda omnämnande få någon rättelsei det skandalösa förhållandet. Det må emellertidundras om icke vederbörande myndigheter sittainne med lämpliga medel att få bort dylika busfasonerfrån en poliskår, som i övrigt åtnjuter anseendeför humanitet och korrekt uppträdande. 226224 Arbetet, 5/10 1926.225 Arbetet, 5/10 1926.226 Arbetet, 5/10 1926.169

Men det är inte bara chefen för den detektiva polisen som på dettasätt får utstå kritik. I Arbetet förekom regelbundet kritiska inlägg motsåväl enskilda poliser som Malmöpolisen i sin helhet. Det senare inteminst i de fall polisen av en eller annan orsak sett ingripit mot de strejkandearbetarna under loppet av konfrontationer i någon av det flertalkonflikter som förekom i staden. I Träarbetaren uppges med anledningav de våldsamheter som man menar att strejkbrytarna i den nilssonskakonflikten hela tiden försöker provocera fram att:Vi vilja icke därmed påstå, att de handla på uppdragav arbetsgivaren eller någon annan person eller officiellmyndighet i Malmö, men fall ha förekommit,som synes vara nog så märkliga i sin upprinnelse.[…] De förhör med medlemmar, som förekommitinför polisen i Malmö synes nämligen icke ha tilluppgift att få klarhet i de uppträden som förekommitoch orsaken därtill. Tvärtom synes det vara såatt polismyndigheten i Malmö vid dess förhör merintresserar sig för att förmå medlemmar att erkännasaker, som för dem äro ovidkommande, än att fåklarhet i vem eller vilka, som verkligen bära skuldentill de allt emellanåt förekommande uppträdandena.Men om arbetsgivaren med stöd av Arbetsgivareföreningenoch, som det vill synas, av polismyndigheternai Malmö, tror sig kunna förmå splittra ochdärmed försvaga medlemmarnas sammanhållning,så skall tiden visa att han räknat fel och varit innepå fel väg. 227Även i de närmast dagligen förekommande konfrontativa mötena mellankontrahenterna på gatan utanför den nilssonska fabriken och påandra konfliktdrabbade företag i staden kom Malmöpolisen att hamnai besvärliga situationer. Inte minst de poliser som såväl dagtid somnattetid stod utposterade vid A. W. Nilssons fabriker under sommarenoch hösten befann sig i en utsatt situation mellan å ena sidan strejkbrytarna,som de hade att beskydda, och å andra de demonstrantersom tillsammans med strejkvakterna dagligen fanns på plats. I den avarbetarrörelsen präglade befintliga historieskrivning som berör det fler-227 Träarbetaren, 1926:4-5, s 30.170

tal vid denna tidpunkt pågående arbetskonflikterna i Malmö framstårpolisen som arbetsgivarpartens handgångna medlöpare.Men polisens förhållande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen iMalmö var samtidigt mer komplicerat än det vid första ögonkastet kante sig. Det senare berodde delvis på att polisen i det mellankrigstidaSverige var kommunal. I en utpräglad arbetarstad som Malmö innebardet senare att polisen var under såväl direkt som indirekt politisk kontrollav den socialdemokratiska majoriteten i stadsfullmäktige. Dettamaktförhållande går inte att helt bortse ifrån, även om stadsfullmäktigepå inga sätt hade någon officiell befogenhet att bestämma över hurpolisens resurser användes i dess myndighetsutövning. Stadsfullmäktigekunde således inte beordra polismästaren i Malmö att agera på ett visstsätt i en viss situation. Däremot måste det å andra sidan ha stått klartför den senare att stadsfullmäktige, genom budgetbeslut eller genompolisnämnden, kunde göra livet mycket besvärligt för den polismästaresom alltför öppet utmanade den mäktiga socialdemokratin i staden.Malmöpolisens förhållande till arbetarrörelsen komplicerades medstörsta sannolikhet även av det faktum att en stor del av poliserna iMalmö – de som var fackligt organiserade i Polisföreningen Kamraten– faktiskt utgjorde en del av stadens socialdemokratiska arbetarrörelse.Kamraten var nämligen ansluten till Arbetarkommunen i Malmö, vilketi sin tur innebar att alla polismän anslutna till polisföreningen varkollektivt anslutna till SAP.Inom föreningen pågick från slutet av 1910-talet och början av1920-talet en identitetsskapande process med målet att få de fackligtanslutna poliserna att se sig själva som ”arbetare”, liksom att även fåden omgivande socialdemokratiska arbetarrörelsen att se dem somsådana, och inte som överhetens klassförtryckande redskap. Och somom inte det var nog med att en stor del av Malmös poliskår var kollektivtanslutna till SAP, så var två av polisföreningens ledargestaltervid denna tid, poliskonstaplarna Johan Levin och Erik Weber partipolitisktorganiserande och synnerligen aktiva socialdemokrater. Underloppet av 1920-talet representerade dessa båda poliskonstaplar SAP iMalmö stadsfullmäktige, Levin under den första och Weber under denandra halvan av årtiondet. 228 Kopplingen mellan polisföreningen och228 Arbetet, 7/10 1926; Svensk Polistidning, 15/5 1927. Det var bland annat171

arbetarrörelsen kom att få betydelse i efterspelet till det konfrontativavåldet på Möllevången i november året 1926. Det kan av den orsakensåledes vara motiverat att se närmare på bakgrunden till samröret mellanpolisföreningen och socialdemokratin i industristaden Malmö.Polisföreningen och arbetarrörelsenDen 26 januari 1919 hölls ett möte för medlemmarna i polisföreningenKamraten. Detta möte hade föregåtts av ett styrelsemöte två dagartidigare. Styrelsen hade då beslutat att sammankalla medlemmarna föratt diskutera Kamratens eventuella anslutning till Malmö Arbetarkommun.Styrelsen hade också beslutat att till föreningsmötet inbjuda enrepresentant för den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden, redaktörAlfred Larsson från tidningen Arbetet. Ett sjuttiotal medlemmarhade infunnit sig på mötet. Redaktör Larsson höll ett föredrag om detnya valsystemet, det vill säga om den allmänna och lika rösträtten som1918 hade beslutats i Sverige. Talaren betonade särskilt det fredligatillvägagångssätt med vilken socialdemokratin hade nått den ställninginom svensk politik som partiet nu hade. Därefter talade han om defördelar det skulle vara ifall Malmöpolisen anslöt sig till arbetarrörelsenoch på så sätt kunde räkna med att få stöd av det socialdemokratiskapartiet i denna strävan efter förbättrade arbetsvillkor. En framträdandeledare för arbetarrörelsen i Malmö var således inte bara inbjuden atttala på föreningsmötet, utan var uppenbarligen också synbarligen positivtinställd till att polisföreningen skulle kunna komma att anslutasig till Malmö Arbetarkommun. Det hade vid Svenska Polisförbundetsmöte i Halmstad 1918 varit en av de avgörande tvistefrågorna ifallarbetarrörelsen skulle komma att ställa sig bakom ett polisförbundombildat till en facklig kamporganisation. Flera av de ombud från landetsolika polisförbund som motsatt sig en sådan ombildning hade dåhävdat att det alldeles säkert inte fanns något intresse från arbetarhållför ett sådant närmande mellan polisen och den socialdemokratiskaarbetarrörelsen, men uppenbarligen fanns det åtminstone året eftermötet i Halmstad ett sådant intresse från SAP i Malmö. 229Levin som initierade beslutet i Malmö stadsfullmäktige att tillsätta enpolisnämnd i Malmö 1926. Malmö stads årsbok 1926, 1927, s 13.229 Bodman, 1953, s 16. Det förekom även liknande diskussioner om172

Redaktör Larssons inledande anförande följdes av en lång och livligdebatt. Kamraten hade sedan föreningens grundande 1903 varit öppenför alla Malmöpoliser oavsett tjänstegrad. En kommissarie ochflera överkonstaplar var således medlemmar av Kamraten. Det var nuinte fullt så enkelt att alla befäl var emot förslaget att ansluta polisföreningentill SAP, men en av de ivrigaste motståndarna till förslagetvar den föreningsaktive kommissarien. Den senare menade att detvar nödvändigt för polisen att inta en politiskt neutral ställning föratt kunna utföra sina plikter. Vad skulle exempelvis hända vid en arbetskonfliktdå polisen hade till uppgift att skydda strejkbrytare? Ompolisen var ansluten till Arbetarkommunen skulle den i så fall vara enpart i målet, och således inte kunna inta den strikt neutrala hållning itjänsteutövningen som plikten krävde. Kommissarien ifråga avslutademed konstaterandet att det hela var en fråga som krävde noggrantövervägande, och att det på det hela taget var en fråga som borde hänskjutastill Svenska Polisförbundet. 230 Mot detta anförande kontradekonstapel Johan Levin som i ett inlägg menade att förbundets alla skrivelsertill vederbörande myndigheter angående polisens arbetsvillkorinte ledde någon vart. Han förespråkade istället ett närmande till detpolitiska parti som bäst kunde förväntas tillvarata polisens intressen,och det menade Levin vara SAP. Det ska i sammanhanget påpekas attLevin sedan föregående år satt som oppositionell medlem i SvenskaPolisförbundets styrelse där de övriga ledamöterna i samband medHalmstadsmötet 1918 varit uttalade motståndare till en radikaliseringav den polisfackliga linjen. Redaktör Larsson var i ett därpå följandeinlägg av uppfattningen att ett medlemskap i arbetarpartiet inte pånågot sätt kunde sägas innebära något hinder för polisens tjänsteutövning.Polisen ”hade endast att göra sin plikt”, menade Larsson. 231 Närsamtliga lagda röster var räknade stod det klart att en överväldigandesamgående med den socialdemokratiska arbetarrörelsen inom andratjänstemannagrupper. Tjänstemannafrågan: Social formering, politik ochorganisering under 1900-talets början, Arne H Erikssons efterlämnadetexter i redaktion av Helena Bergman och Lars-Erik Hansen, 2007, s10f, 21-24, 66ff; Se även: Mats Greiff, Kontoristen: Från chefens högrahand till proletär, 1992, s 366-369; Åmark, 1998, s 51-77.230 Bodman, 1953, s 16; Leif Edberg & Holger Svärd, Polismännens fackligaverksamhet: Polisväsendets uppkomst och utveckling samt polispersonalensfackliga arbete och organisationer, 1963, s 232.231 Bodman, 1953, s 16.173

majoritet av Kamratens medlemmar ställt sig bakom beslutet att anslutapolisföreningen till Malmö Arbetarkommun. 232Polisföreningen Kamratens förhållande till arbetarrörelsen i Malmökom i flera avseenden att vara synnerligen särpräglat. I politisktavseende var föreningen alltså ansluten till den socialdemokratiskaarbetarrörelsen. Den kollektiva anslutningen till Malmö Arbetarkommunmedförde att föreningens medlemmar var kollektivt anslutna tillSAP. Man var från polisföreningens sida samtidigt mycket mån om attunderstryka att det endast var frågan om en politisk anslutning, inteen facklig sådan. Genom att vara politiskt men inte fackligt anslutentill den socialdemokratiska rörelsen kunde polisföreningen enligt egenmening vara en del av socialdemokratin utan att för den skull sätta sigi en jävsituation i sådana fall där polisen sattes att ingripa i sådant somarbetskonflikter. Men det senare var alls inte oproblematiskt utan iallra högsta grad en känslig fråga. I grund och botten handlade det återom huruvida de fackligt anslutna poliserna även fortsatt skulle kunnaförhålla sig neutrala i de fall de ålades att skydda strejkbrytare i händelseav arbetskonflikter. Denna gränsdragning för att markera politisktmen inte fackligt medlemskap kom också att i allra högsta grad präglaföreningens verksamhet under de år den fortsatte att vara ansluten tillSAP. Det senare syns uppenbarligen mycket tydligt i mötesprotokollen.Protokollen som sådana är inte längre tillgängliga för forskning,men i Erik Bodmans historik över Kamraten från 1953 refereras utförligtfrån dessa i sammanhang som berör sådana identitetsskapandegränsdragningar. 233 Sålunda beslutade polisföreningen att ge bidrag tillABF, Sagostundernas barnfest och sommarhem, Arbetarkommunenssommarfest i Folkets Park, en hedersgåva till Hjalmar Branting infördennes 60-årsdag och så vidare. Man uppmanade alla medlemmar attprenumerera på tidningen Arbetet med motiveringen att det ”är varsoch ens plikt att i detta hänseende stå solidarisk med den klass hantillhör”. 234 Men när en skrivelse 1919 hade inkommit från Skånes232 Bodman, 1953, s 17; Edberg & Svärd, 1963, s 234.233 Det fackliga materialet finns fortfarande kvar i den polisfackliga lokalföreningeni Malmö. Enligt uppgift från företrädare för denna lokalföreningbörjar det befintliga materialet i deras ägo först på 1940-talet. Detär med andra ord oklart var det äldre materialet finns eller om det ärbevarat.234 Bodman, 1953, s 19.174

fackliga arbetardistrikt behandlades den inte ens, med motiveringenatt denna inte berörde Kamraten ”enär denna icke är fackligt anslutentill arbetarpartiet.” 235Kamraten avslog på liknande grunder ett förslag från Arbetarkommunensstyrelse att delta i demonstrationerna Första Maj, och av sammaorsak menade styrelsen för polisföreningen sig inte kunna bifalla enförfrågan om penningbidrag från Fco för understödja Malmös byggnadsarbetareunder en pågående arbetskonflikt. Men samtidigt vardenna uppdelning mellan det fackliga och det politiska inte helt ochhållet konsekvent hållen av de egna medlemmarna. När frågan om attunderstödja de strejkande byggnadsarbetarna behandlades vid föreningsmötetgick mötesdeltagarna mot styrelsen och beslutade att tilldelade strejkande ett penningbidrag. På det hela taget fanns det såledesen klart urskiljbar ambivalens i förhållandet mellan polisföreningenoch den fackliga delen av arbetarrörelsen. När TryckeriaktiebolagetFramtiden, som gav ut tidningen Arbetet, i februari 1926 kom med enframställan att polisföreningen skulle teckna sig för aktieinnehav i bolagetmenade en av föreningsmedlemmarna vid mötet som behandladefrågan att Kamraten inte borde ”blanda sig i nämnda tidningsföretagsom tidigare visst icke visat något tillmötesgående mot polisen” medanen annan varnade för att steget av att göra ett sådant aktieinköp skullekunna ”medföra föreningens indragande i politiken.” 236Ett annat belysande exempel kan hämtas från den 24 juli 1921 dåföljande uttalande på begäran av Kamratens styrelse publicerades iArbetet:Under senare tid har, dels i allmänna pressenoch dels annorstädes, gjorts gällande, att vissapolismän i Malmö skulle ha tagit ställning emoti arbetskonflikter invecklade arbetare, varav följt,att förbittring mot polisen är rådande inom vissaarbetargrupper. Kamraten, förening för Malmöpolismän, har å sammanträde den 24 dennesbehandlat frågan samt enhälligt beslutat tillställapressen följande:235 Bodman, 1953, s 19.236 Bodman, 1953, s 21.175

Det är icke känt, vilka polismän som skulle haförgått sig eller om de tillhöra föreningen, menuttalar denna sin bestämda protest mot dem,som, i vilket syfte det än månde vara, överskridade gränser inom vilken polisen enligt lag har attutöva sin verksamhet. Det bör vara varje polismansynnerligen angeläget, att genom självkritik sökaförvärva sig förmågan att vid alla tillfällen kunnaiakttaga ett behärskat, försynt men bestämt ochvärdigt uppträdande.Vi hoppas emellertid också, att fackorganisationernamera än hittills måtte vidtaga åtgärdermot dem av deras medlemmar, som till äventyrsuppträda aggressivt mot polisen, då den sin pliktlikmätigt nödgas ingripa. Det händer nämligenrätt ofta, att organiserade arbetare söker fritagaanhållna personer eller uppegga dem till våldsamtmotstånd m.m.Ett i stort sett gott förhållande är rådandemellan polisen och allmänheten här i staden.Kamraten önskar emellertid ingenting hellre,än att detta förhållande måtte förbättras ännumera. 237Det handlade således återigen om de i polisföreningen anslutna medlemmarnasställning i händelse av arbetskonflikt. Det var med andraord en fråga som flera gånger kom upp till diskussion på både styrelsemötenoch föreningsmöten och som uppenbarligen tycks ha berettde fackligt aktiva poliserna påtagligt mycket huvudbry. Det i Arbetetpublicerade uttalandet visar även på att det från Kamratens håll sågssom ett problem att det ifrån den fackliga arbetarrörelsens medlemmarfanns en vilja att tillgripa våld.Inte minst de partipolitiskt aktiva socialdemokratiska poliserna måstestundtals ha hamnat i bekymmersamma intressekonflikter i gränslandetmellan klasskamp och yrkesutövning. Att så var fallet framgårbland annat av ett uttalade från en av de intervjuade informanterna.Informanten ifråga kunde namnge den poliskonstapel som vid tidenför konflikten vid den nilssonska fabriken representerade SAP i Malmöstadsfullmäktige.237 Bodman, 1953, s 22.176

[I] samband med poliser, så var det en patrullerandepolis, som hette Weber. Mycket känd socialdemokratoch jag har liksom för mig, att hansatt i stadsfullmäktige. Och han hade ju liksomett mellanting, däremellan, du förstår, åsikternaalltså. Han ville ju naturligt… hemskt gärna…förklara sin sympati för de strejkande men somordningsman, polisman, så kunde han ju inte…uttala det, men man visste ungefär att det… hans,tankar om det hela. 238Det faktum att åtminstone en del av de fackligt anslutna polisernatycks ha haft tydliga sympatier för den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö leder fram till frågan om det på något sätt går att finnatecken på sådana sympatiyttringar i polismaterialet från konflikten vidden nilssonska fabriken. Det är faktiskt möjligt. Inte minst är det klartatt fabriksledningen liksom strejkbrytarna själva stundtals upplevde attMalmöpolisen stod på de strejkande arbetarnas sida. Ett sådant tillfälleär i samband med händelsen utanför fabrikens garageport på Privatgatanden 28 september, när de båda konstaplar som finns på plats uppmanarden berusade och gentemot folksamlingen utmanande strejkbrytarenNils Persson att hålla tyst och stänga garageporten om sig.Polisrapporten från de båda konstaplarna visar tydligt att det skulle havarit strejkbrytaren som uppträtt förargelseväckande. Men det hela ficken intressant efterföljd när befälhavaren för strejkbrytarnas logementpå fabriken samma kväll som det hela utspelade sig ringde in en anmälantill de båda polismännens vakthavande befäl att deras åthutningav strejkbrytaren, liksom att de skulle ha stängt porten mot dennesvilja, ”högljutt” skulle ha ”gillats av ett antal personer, som vid tillfälletuppehållit sig å Privatgatan.” 239 När kommissarie Carl Hallberg frånAndra Polisvaktsdistriktet i Malmö besökte fabrikens kontorslokaleroch där talade med fabrikör Nilsson och kontorschefen Rosén var derasmening att de båda polismännen hindrat Nils Persson i dennes arbetesom portvakt. I sin rapport angående det hela menar Hallberg att debåda polismännen visat oförstånd i tjänsten ifall det skulle visa sig attde hindrat Persson från att ha porten öppen för att släppa in ytterli-238 Intervju med informant 020219.239 Pol II, Rapportkopior 4/10 1926, A3A: 14 (MS).177

gare strejkbrytare. Men han menar samtidigt att de båda polismännensagerande i viss mån kan försvaras av strejkbrytarens förargelseväckandeuppträdande gentemot de personer som uppehöll sig på gatan, det villsäga de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. 240Att den borgerliga högern uppfattat Malmöpolisen som partisk till förmånför den fackliga arbetarrörelsen i Malmö antyder Svenska Träindustriarbetareförbundetsordförande Oscar Karlén när han i talfilmen”Den pågående agitationen” från åren närmast efter konflikten vid dennilssonska fabriken säger att den borgerliga pressen i Malmö ”alltsedanstrejkens utbrott underförstått [hade] låtit påskina att polisen visaten oförtydbar flathet” gentemot de strejkande arbetarna. 241 Ett annatexempel, som antyder att fabriksledningen liksom strejkbrytarna ansågsig kunna leda i bevis att enskilda Malmöpoliser visade tydliga sympatierför de strejkande arbetarna och deras sympatisörer bland demonstranterna,kan ges med utgångspunkt i de redan nämnda händelsernautanför fabriken under natten mellan 5 och 6 oktober, då en stor delav fabrikslokalernas fönsterrutor krossades. I en skrivelse riktad tillkommissarien för det Andra Polisvaktsdistriktet, återigen Hallberg,anmälde fabrikör A. W. Nilsson att logementsbefälhavaren på fabrikeni en rapport uppgett att stenkastningen mot fabrikens fönster skulleha ägt rum ”i närvaro och i åsyn av tre poliskonstaplar, som därvidicke sökt förhindra detta. Ej heller hade konstaplarna företagit någonåtgärd för att skingra en utanför fabriken varande folkmassa.” 242 NärHallberg åter besökte fabrikslokalerna och höll förhör med logementsbefälhavarenoch de strejkbrytare som uppgett sig ha bevittnat polisernaspartiskhet var det återigen i en undersökande roll som handladeom att utreda huruvida polismännen under dennes direkta befäl ageratpartiskt i deras tjänsteutövning.En intressant detalj i sammanhanget är att den polisman som åtföljerHallberg inte är någon mindre än Erik Weber. Hur medvetet val dettakan ha varit är naturligtvis omöjligt att svara på. Men det kan knappastha undgått vare sig Hallberg eller för den delen fabrikör Nilsson, att240 Pol II, Rapportkopior, 30/9, 4/10, 21/10, 24/10 1926, A3A: 14 (MS).241 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).242 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).178

den polisman som åtföljde den förre till fabriken sedan lokalvalen hållnasamma höst representerade SAP i Malmö stadsfullmäktige. 243 Detkan alltså ha legat nära till hands att tolka detta som en tydlig signalom var sympatierna i frågan låg. Den av Hallberg författade rapporteni ärendet riktade inte den kritiska udden mot de strejkande arbetarnaoch inte ens de stenkastande demonstranterna även om det slås fast attde krossat fönster, eller för den delen mot polismännen utanför fabriken.Istället var den riktad gentemot strejkbrytarna. Hallberg är i sinrapport mycket tydlig med att klargöra att det är strejkbrytarna somvarit den part som inlett de våldsamheterna utanför fabriken tidigareden aktuella kvällen. Han påpekade att fönster krossats av personersom uppehållit sig på Parkgatan utanför fabriken, men var samtidigtmycket tydlig med att klargöra att strejkbrytarna redan dessförinnankastat stenar liksom andra föremål ut mot demonstranterna ute pågatan. ”Samtliga de polismän, som under aftonens lopp kommenderatstill tjänstgöring utanför fabriksområdet”, menade Hallberg i rapportensavslutande stycke, har ”skött sin tjänst på ett anmärkningsfrittsätt”. 244 Det går som sagt inte att leda i bevis att det ska ha funnitsnågon sådan partiskhet ifrån polisens håll. Men helt klart vet vi att detfanns poliser som måste ha haft betydande lojalitetskonflikter, varavnågra ideologiskt stod på de strejkandes sida, inte minst Erik Weber.Det är också tydligt att det åtminstone från fabriksledningens ochstrejkbrytarnas håll har funnits en föreställning om en partiskhet blandMalmös poliser till fördel de strejkande arbetarna.Det är i sammanhanget möjligt att tala om tillägnelse där det someftersträvas från Kamraten är det sociala rum som den socialdemokratiskaarbetarrörelsen utgör liksom den kollektiva identitetsgrunden ”arbetare”för medlemmarnas räkning. Det eftersträvade resultatet var ettgränsskifte där polisföreningens medlemmar och därmed ett stort flertalav stadens poliskonstaplar skulle gå från att utgöra ett ”dem” till ett”vi” i den socialdemokratiska arbetarrörelsens ögon. Det uttalade måletför denna tillägnelse var att genom association närma sig den politiskamakten i Malmö och på så sätt som ”arbetare” och en del av socialdemokratiskaarbetarrörelsen få tillgång till det sociala rum i vilket de243 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).244 Pol II, Rapportkopior, 8/10 1926, A3A: 14 (MS).179

politiska beslut som berörde den kommunalt organiserade polisen fattades.Men denna tillägnelse innebar samtidigt en att tydlig ambivalensblottlades inom polisföreningen vilken går att skönja i Kamratens långtifrån konsekventa inställning att det uteslutande handlade om en politiskassociation till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. En av dehuvudsakliga poängerna med att lyfta fram polisföreningen Kamratenär att visa på en av de analytiskt uppenbara motsägelsefullheter somåterfinns i den historiska litteraturen kring den nilssonska konflikten.Det kan vara värt att notera att den gränsdragning där polisen konstruerassom ”den andre” av den socialdemokratiska arbetarrörelsen inteframträder lika tydlig i källorna innan dess att det kollektivt utövadevåldet eskalerar i november 1926. Det finns undantag här som redovisatsovan, men Arbetet skriver samtidigt så sent som i oktober 1926i en artikel där den detektiva kommissarie Clementz utsätts för hårdkritik att Malmö poliskår annars i allmänhet har ett gott anseende. 245245 Arbetet, 5/10 1926.180

Kapitel 8Korgmakare Wilhelm Jönssons dödI juli månad i år hade han erhållit arbete å A.W. Nilssons korgfabrik, där strejk pågick. Underdenna sin anställning hade han hela tiden följtmed fabrikens lastautomobil samt härunder dagligenantastats av en den ena än den andra, oftastora folkhopar, samt hotats med våldshandlingarav allehanda slag. Å fabriken hade han dessutom,till för ungefär tre veckor sedan, tjänstgjort somportvakt mellan klockan 11 och 1 på nätterna,därvid alltid utanför fabriken uppehållit sig ganskamycket folk, som på allehanda sätt trakasserathonom, vilket haft till följd, att han gått i ständigfruktan för att bliva misshandlad.Kriminalpolisen i Malmö, Rapportkopior Del II1926, 24/11 1926, A2A: 42 (MS)I november 1926 hade strejken på den nilssonska fabriken varat sedansommaren samma år, och ett slut på konflikten inom en överskådligframtid verkade inte vara troligt. Parterna stod trots förlikningsmannensförsök till medling fortfarande långt ifrån varandra och vägradekategoriskt att göra några som helst eftergifter i förhandlingarna. Underde månader som förflutit sedan konfliktens början i juli fram tillnovember hade nivån på konfrontationerna mellan de strejkandearbetarna och strejkbrytarna gradvis ökats. Våld och hot var helatiden närvarande i dessa möten. Demonstrationer utanför fabrikenmed hundratals deltagare förekom i det närmaste dagligen. Vid fleratillfällen var antalet demonstranter närmare tusen. Fönster fortsatteatt krossas på fabriken trots att polisen bevakade kvarteret omkringfabriksområdet under dygnets alla timmar. Strejkbrytare som rörde sigutanför fabriksområdet fortsatte att förföljas och bespottas av de strejkandeoch deras sympatisörer och svarade enligt arbetarpressen medatt beväpna sig med hemmagjorda batonger, knivar, och till och medskjutvapen. Det var en påtagligt hotfull stämning som bara tycktesvänta på en tändande gnista för att övergå i mer storskaligt våld. Engråkall novembernatt kom också den tändande gnistan.181

Den 10 november 1926 var Mårtensafton och i Folkets Hus hölls enbal till förmån för de strejkande arbetarna på A. W. Nilssons. Balenvarade från klockan åtta på kvällen till ett på natten. Den nittonårigeskräddarlärlingen Gunnar Andersson hade tillbringat kvällen på FolketsHus fram till halvettiden på natten då han lämnat balen för attbege sig hem till bostaden, som låg på Möllevångsgatan nära huvudingångentill den nilssonska fabriken. Framme vid hemmet blev denunge mannen stående en stund i porten mot gatan för att ta ett parandetag av den friska novemberluften innan han slutligen skulle begesig in och upp till lägenheten för natten. Han hade inte stått i portenlänge förrän han såg en ensam man komma gående uppför Möllevångsgatani riktning mot fabriken och Folkets Park. I gatlyktornas skenkände Andersson enligt egen utsago omedelbart igen mannen som enav strejkbrytarna, den Nils Persson som brukade åtfölja fabrikens lastbil.Persson var som vi redan sett välkänd inom arbetarkretsar eftersomhan vid upprepade tillfällen hade uppträtt utmanande och hotfullt motstrejkvakterna och demonstranterna utanför fabriken. Han hade ocksåflera gånger pekats ut i arbetarpressen som en av de värsta provokatörernaoch bråkmakarna bland de strejkbrytare som var inkvarteradei fabrikslokalerna. Han kom nu gående längs Möllevångsgatans norragångbana, på samma sida som huvudingången till fabriken låg och påmotsatt sida av gatan från den plats i bostadsportens halvskugga somAndersson stod och betraktade den ökände strejkbrytaren. Perssonskyndade å sin sida med snabba steg uppför gatan samtidigt som hannervöst verkade se sig omkring längs den annars i natten synbarligenfolktomma gatan. 246Det var alldeles innan strejkbrytaren hunnit upp i höjd med fabrikensom Gunnar Andersson plötsligt såg en för honom okänd man, kläddi överrock och hatt till skydd mot novembernattens kyla. Mannenlösgjorde sig från skuggorna på samma sida av Möllevångsgatan somAndersson själv stod på och med hastiga steg skyndade han över gatanoch upp bakom Nils Persson. Det verkade i Anderssons ögon somom mannen ifråga ville tränga sig förbi strejkbrytaren på den senaresvänstra sida och på så sätt komma fram mellan Persson och ingången246 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); Pol II, Rapportkopior7/11 & 24/11 1926, A3A: 14 (MS).182

till fabriken. Någon av de två männen, Andersson hade svårt att avgöravem av dem, sade ”god kväll” med hög röst varefter Persson genaststannat till, kastat en hastig blick omkring sig, och kvickt höjt vänsterarmeni ett slag snett bakåt som träffat den andre mannen någonstansi ansiktshöjd, i varje fall utifrån vad Andersson kunnat bedöma frånsin utsiktsplats i portingången på andra sidan av gatan. Hur som helstfick det utdelade slaget all önskvärd verkan eftersom mannen bakomstrejkbrytaren omedelbart stupat till marken i en skur av gnistor. Detsenare tolkade Andersson som om mannen måste ha haft en cigaretteller möjligen en pipa i munnen. Nils Persson väntade å sin sida intepå hur mannen skulle reagera på slaget, utan lämnade denne liggandepå trottoaren medan han själv småspringande skyndade fram till ochin genom fabriksporten till säkerheten inne på fabriksområdet.Bild 8:1. Möllevångsgatan. Nils Persson kom den aktuella natten gåendelängs den högra gångbanan i bilden medan Gunnar Andersson stod vid någonav portingångarna till vänster i bild.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).Den nedslagne mannen, synbarligen oskadad, hade under tiden rest sigupp igen och utan att yttra ett ord plockat upp sin hatt från marken.Mannen hade sedan i skenet av gatlyktorna verkat leta efter någontingannat han uppenbarligen förlorat varefter även han med raska steg183

lämnat platsen. I portöppningens skugga hade Gunnar Andersson ståttkvar och begrundat det han bevittnat för en stund innan han slutligenöppnat porten och gått in till sin bostad. Klockan var då omkring halvtvå på natten. 247Den man som Gunnar Andersson sett bli nedslagen utanför fabrikslokalernavisade sig var en av de strejkande arbetarna, en korgmakare vidnamn Wilhelm Jönsson. 248 Korgmakaren hade bevistat Mårtensaftonsbalenpå Folkets Hus tillsammans med sina tre döttrar. Men efter attha lämnat festligheterna och följt döttrarna till hemmet, hade Jönssoninte följt dem in i lägenheten, utan i sällskap med en av döttrarnasfästmän, gått vidare i natten till A. W. Nilssons fabriker. Där uppgavfästmannen, brevbäraren Gösta Andersson, i sitt vittnesmål till polisenatt han lämnat Jönsson efter att de stått och samtalat någon timmestid i hörnet mellan Parkgatan och Möllevångsgatan. Andersson uppgavatt de under denna tid inte sett några andra människor på platsen. Debåda hade sedan gått åt varsitt håll. Andersson hade anlänt till hemmetpå Kornettsgatan någon gång kring kvart över ett på natten. Mötetmellan Jönsson och Persson måste enligt Andersson ha skett sedande skiljts åt i novembernattens mörker. Mötet och det utdelade slagethade knappast fått så stora konsekvenser, liknande händelser hade utspelatsig mellan de strejkande arbetarna och strejkbrytarna alltsedanarbetskonfliktens första början, om det hela inte tagit en olycksaligvändning. 249 Det olyckliga i sammanhanget var att Nils Perssons knytnävsslaghade träffat Wilhelm Jönsson i ansiktet. Kraften i slaget gjordeatt den pipa korgmakaren haft i mungipan trängde in i munnen ochförorsakade ett blödande sår i halsen. Detta till trots var korgmakareninte allvarligare skadad än att han i natten kunnat bege sig hem till sinlägenhet och sin familj. Men redan nästa dag visade Jönsson tecken på247 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); Uhlén, 1949,s 364f; Uhlén, 1958, s 216f.248 Jönsson var en aktiv medlem av Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 11 i Malmö. Han var bland annat under strejken vid A. W.Nilssons fabriker en av de tre utvalda medlemmarna i strejkutskottet.Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll1910-1927, 21/7 1926, A: I-II (AAS).249 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); Uhlén, 1949,s 365; Uhlén, 1958, s 218.184

att vara sjuklig med svåra smärtor i halsen. När hustrun; Maria Jönsson,lyst med en ficklampa i halsen hade hon sett ett sår nere i svalget.Då hustrun därefter även undersökt den ytterrock den äkta mannenhaft på sig den föregående natten fann hon att den var smutsig bak påden högra sidan. I rockfickan hade hon dessutom funnit mannens pipavilken var sönderbruten. En av döttrarna hade skickats att hämta enav mannens strejkande arbetskamrater. När denne anlänt hade en läkaregenast tillkallats. Läkaren hade tittat på den sjuke och omedelbartsett till att korgmakaren tagits till Allmänna sjukhuset. Där stannadeJönsson i åtta dagar innan han tidigt på morgonen fredagen den 19november avled. 250Ett kollektivt utövat våldUnder vistelsen på sjukhuset var Wilhelm Jönsson åtminstone delar avtiden vid medvetande och kunde tala med vårdpersonalen och med sinhustru. På hustruns frågor uppgav korgmakaren att han under nattengått till A. W. Nilssons fabriker och där blivit nedslagen av en strejkbrytare.”Där kom en strejkbrytare och slog mig här”, hade han berättatför hustrun samtidigt som han tagit med handen på högra sidan avkäken. 251 Han hade däremot till att börja med varit mycket förtegenom vem denne strejkbrytare skulle ha varit. Det var först på måndagenden 15 november som Jönsson slutligen tagit bladet från munnen ochberättat för läkaren på morgonronden att den som utdelat det misshandlandeslaget var strejkbrytaren Nils Persson. När Maria Jönssonsom stått alldeles utanför den öppna dörren under läkarronden sedankonfronterat maken med det hon hört honom säga bekräftade dennedet han tidigare sagt, samt hade tillagt att det var samme Persson ”sombrukade åtfölja A. W. Nilssons fabriks lastautomobil”. 252 Dagen innanJönsson avled på Allmänna sjukhuset gjorde Maria Jönsson en anmälantill stadsfiskalen i Malmö:250 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); SDS, 20/111926; Uhlén, 1949, s 365; Uhlén, 1958, s 218.251 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS).252 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS):185

Till Stadsfiskalen, Malmö.Undertecknad får härmed göra följande anmälan;min man korgmakaren Vilhelm Jönsson blevnatten till torsdagen den 11 nov. i hörnet av Möllevångsgatanoch Privatgatan överfallen av en avde å korgfabriken i Möllevångsgatan boende arbetarna,Nils Persson, och att detta synes ha medförtallvarlig sjukdom, min man ligger nämligen nuinsjuknad å Malmö allmänna sjukhus. Min manhar till mig berättat överfallet, dessutom har enperson, Gunnar Andersson, boende på Möllevångsgatann:r 40 varit åsyna vittne till detsamma.Då överfallet synes medfört lifsfarlig sjukdomtorde brottet vara att hänföra under allmänt åtal.HögaktningsfulltMaria JönssonSofielundsvägen 15 253Det har redan konstaterats att kollektivt våld i uttryck av typologiernaspridda attacker och konfrontativa ritualer var något som präglat dekonfrontativa mötet mellan strejkbrytarna, de strejkande och de senaressympatisörer, alltsedan de första strejkbrytarna rekryterats ochinkvarterats i fabriken. Till dessa båda typologiskt avgränsade fält avinterpersonellt våld lägger Tilly bland annat individuell aggression ochbråk. Med individuell aggression Med detta avses de tillfällen då någonenskild aktör utövar individuellt våld gentemot en annan enskild aktöroch eller objekt. Utmärkande för det individuellt utövade våldet är attgraden av samverkan bland utövarna av våldet inte är analytiskt relevanteftersom det alltid handlar om en ensam förövare medan gradenav kortsiktig utövad skada kan variera från låg till hög. 254 Med bråkavses de tillfällen då två eller flera personer börjar utöva våld gentemotvarandra i en interaktion dem emellan som fram till dess inte varitkonfrontativ. Utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld ären relativt låg grad av samverkan mellan våldets utövare i kombina-253 PK, Protokoll II-III, 22/11 1926, A1: 72 (MS); Krim, Rapportkopiordel II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); SDS, 20/11 1926; Uhlén, 1949, s365; Uhlén, 1958, s 218.254 Tilly, 2003, s 14f.186

tion med en medelhög till hög grad av kortsiktigt utövad skada. 255 Detfinns sådant i polismaterialet som mycket väl kan utgöra former avkonfrontation som kan kopplas till konflikten vars uttryck gör att detgår att tala om individuell aggression. Bland annat våld i form av enstrejkbrytares misshandel av ett par ungdomar efter att de senare nekatdenne en cigarett. 256 Även Nils Perssons misshandel av Wilhelm Jönssonskulle tänkbart kunna karaktäriseras ett sådant individuellt utövatvåld. Men det är svårare att hitta tydliga exempel på bråk i polismaterialet.Det senare huvudsakligen eftersom det interpersonella våld somförekommer i sina uttryck snarast kan sägas utgöra exempel på spriddaattacker och konfrontativa ritualer. Ett exempel på bråk skulle kunnavara det intermezzo som uppstod på en restaurang i stadsdelen Ribersborgåret 1928 och som slutade med att en person, en strejkbrytare vidA. W. Nilssons, drog en revolver och avlossade flera skott, dock utanatt skada någon. 257 Men eftersom det i mötet mellan strejkbrytarnaoch de strejkande arbetarna samt de senares sympatisörer på alltid ärfrågan en sedan tidigare etablerad våldsam koppling mellan aktörernagår det egentligen inte att tala om bråk. Snarast handlar det iställetom spridda attacker – det vill säga de tillfällen då någon kollektiv aktöri anslutning till utspridd och småskalig konfrontation initierar ettsmåskaligt kollektivtvåld gentemot dessa andra aktörer och/eller objektmed anknytning till dessa. 258Även det nattliga mötet mellan Wilhelm Jönsson och Nils Perssonkan snarare sägas vara ett uttryck av spridda attacker snarare än bråk.Gunnar Anderssons vittnesuppgifter pekar på att det var korgmakareJönsson som genom att försöka tränga sig fram mellan Perssonoch fabriksporten som ledde fram till våldshandlingen. Jönsson varen aktiv medlem av Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 iMalmö. Han var under konflikten en av de tre utvalda medlemmarna istrejkutskottet. Han var också en av de strejkvakter som i skift dygnetrunt upprätthöll blockaden av den nilssonska fabriken. Gösta Anderssonsuppger i sitt vittnesmål att han åtföljde Jönsson till fabriken på255 Tilly, 2003, s 14f.256 Pol II, Rapportkopior, 1/11 1926, A3A: 14 (MS).257 Arbetet, 23/7 1927; Arbetet, 2/8 1927.258 Tilly, 2003, s 14f.187

Möllevångsgatan. Där stannade Jönsson medan Andersson fortsattepromenaden genom novembernatten till sitt hem. Gunnar Anderssonuppger i sitt vittnesmål att Wilhelm Jönsson sedan fanns på plats påMöllevångsgatan då Persson kom gående uppför denna från Engelholmsgatani riktning mot Parkgatan. Det faktum att Gunnar Anderssontidigare på kvällen, liksom Jönsson, bevistat Mårtensaftonsbalenpå Folkets Hus torde ge dennes vittnesmål en tendens till den senaresförmån. Det faktum att Andersson känt igen Persson som en i Arbetetutpekad bråkmakare och slagskämpe torde ytterligare understryka vittnetstendens. Men vittnesmålet framstår tvärtom ändå som en påtagligtsaklig redogörelse för såväl Jönssons försök att tränga sig mellan Perssonoch fabriksporten och det av den senare utdelade knytnävsslaget.Det senare trots att Gunnar Andersson innan han gav sitt vittnesmåltill polisen dessutom måste ha haft kontakt med Maria Jönsson ellermed henne närstående arbetskamrater till maken, eftersom hon uppgerAndersson som vittne i den anmälan hon inlämnade till stadsfiskalen.Korgmakare Jönssons agerande i det nattliga mötet med Nils Perssonkan utifrån dessa vittnesuppgifter snarast karaktäriseras som etti raden av spridda attacker mellan strejkbrytarna, de strejkande samtde senares sympatisörer, och således med andra ord ett uttryck av kollektivtsnarare än individuellt utfört våld. Med det senare avses att detkonfrontativa mötet i natten, alldeles oavsett om det utövade våldetsom i detta fall endast består ett utdelat knytnävsslag, är ett uttryck förkollektivt våld i det avseende att det endast utgör en i den långa radenav återkommande skärmytslingar.Under den dryga vecka som Wilhelm Jönsson var inlagd på Malmöallmänna sjukhus förekom inga braskande tidningsrubriker i Arbetetmed anledning av den misshandel som ledde fram till sjukdomen. Detgår visserligen ett par dagar från det att Jönsson blir inlagd på sjukhusetfram tills dess att han med namn uppger förövaren, men han haderedan tidigare för hustrun uppgett att han blivit misshandlad av enstrejkbrytare. Dessa uppgifter kan knappast ha varit något som undgåttJönssons strejkande arbetskamrater. Det var en av dessa som efter attha blivit kallad till Jönssons hem dagen efter misshandeln i sin tur kalladepå den läkare som sedan ordnat med sjuktransport till Allmännasjukhuset. Det faktum att Maria Jönsson hade fått kännedom om att188

Andersson var ett vittne innan hon inlämnade anmälan pekar även påatt det inom de strejkandes kretsar inte rådde någon okunskap om vadsom hänt. Det var en arbetskamrat som kallade på läkaren vilket gjortatt Jönsson blivit inlagd på sjukhuset. Eftersom de strejkande dagligenmöttes i Folkets Park för att få stämplarna i sina strejkkort, liksom utanförden nilssonska fabriken under kvällarnas demonstrationer, är detosannolikt att Jönssons belägenhet skulle ha varit okänd för det storaflertalet av dessa. Detta till trots är det tystnad som råder med anledningav misshandeln i såväl arbetarpress som i det fackliga materialet.Detta i en situation där arbetarpressen annars var mycket snabb medatt rapportera om de våldsamt konfrontativa skärmytslingar som inträffadeutanför den nilssonska fabriken. Det senare kan tyckas än meranmärkningsvärt eftersom det under den tid som förflöt innan Jönssonslutligen avled på sjukhuset åtminstone förekom ett Fco möte där arbetskonfliktenvid A. W. Nilssons fabriker berördes. Att den uppgivnamisshandeln inte togs upp i Arbetet kan på det hela taget tyckas ganskamärkligt, återigen inte minst som händelsen utgjorde ett exempel påjust sådant strejkbrytarvåld som tidningen annars var mycket mån omatt rapportera.Konfrontation och reaktionUnder tiden fortsatte de konfrontativa mötena mellan strejkbrytarna,de strejkande och de senares sympatisörer på samma sätt som tidigareoch med oförminskad styrka. Bland annat förekom ett sådant utanförfabriksporten på Möllevångsgatan på kvällen den 13 november. Två avfabrikens strejkbrytare anlände berusade med taxi till Möllevångsgatanvid halvsextiden på kvällen. De råkade omedelbart i handgemäng medden församlade folksamlingen utanför fabriken. Knuffar, slag och svordomarutdelades och hördes från båda hållen. Då en polisman anlänttill platsen hade handgemänget slutligen upphört. De båda berusadestrejkbrytarna hade därefter en tid uppehållit sig på gångbanan utanförfabriksporten där de enligt polisrapporten ”högljutt bråkat, svurit ochväsnats samt rusat mot och hotat våldföra sig mot flera å gatan ståendepersoner, vilket väckt allmän förargelse.” 259 Polismannen på platsenhade slutligen beordrat de båda strejkbrytarna att gå in till sin bostad259 Pol II, Rapportkopior, 18/11 1926, A3A: 14 (MS).189

på fabriken, vilket de efter en stund hade gjort. Men endast kort därefterhade fabriksporten åter öppnats och en tom ölbutelj kastats utmot gatan och den där församlade skaran människor, men utan attträffa någon eller förorsaka någon annan skada. 260 Det kan naturligtvisvara så att det finns en koppling mellan denna kvälls konfrontationeroch misshandeln av korgmakare Wilhelm Jönsson. Men om så är falletfinns inga spår av detta i polisrapporten. 261Fco kallade till möte med styrelsen måndagen den 15 november. Pådagordningen stod bland annat konflikten vid den nilssonska fabriken.Träindustriarbetareförbundets avd. 9 och 11, det vill säga de två avdelningarsom var iblandade, begärde i en skrivelse till styrelsen att Fco:srepresentantskap skulle kallas till möte för att diskutera strejken. Iprotokollet nämns inget om Wilhelm Jönsson. Misshandeln av honomframstod således ännu fyra dagar innan han avled som en ickefråga,i varje fall inte något som protokollförts som någon huvudsaklig anledningtill de båda avdelningarnas begäran om det extrainkallademötet. Däremot meddelade ordförande Tage W. Nielsen att listor hadeskickats ut till de olika fackliga avdelningarna i Malmö med begäranom ekonomiskt understöd till de strejkande på den konfliktdrabbadefabriken. Att strejkbryteriet ändå ansågs vara en fråga som skulle dryftasframgår av den vice sekreteraren Kellgrens inlägg, där han beklagadeatt de båda avdelningarna själva valt att utse en inledande talare.Kellgren menade att en annan person hade varit lämpligare som talare,”såsom specialist i frågan ang. strejkbryteriet”. 262 Representantskapetsmöte hölls den 17 november. Konflikten vid den nilssonska fabrikenkom upp som fjärde punkt på dagordningen. Den av de strejkandeutsedde inledningstalaren var ordföranden för avd. 11, korgmakare PerLarsson. Förutom denna ledande position i en av de båda strejkandefackliga avdelningarna var han även Arbetarkommunens ordförandesamt ledamot för SAP i stadsfullmäktige. 263 Larsson lämnade enligtrepresentantskapets protokoll ”en ingående redogörelse för arbets- å260 Pol II, Rapportkopior, 18/11 1926, A3A: 14 (MS).261 Arbetet, 16/11 1926.262 Fco, Protokoll 1926-1928, styrelsens protokoll, 15/11 1926, A: I-II(AAS).263 Svenska folkrörelser, 1936, s 677; Uhlén, 1949, s 366; Arbetet, 29/111926.190

löneförhållandena vid fabriken i fråga”, samt bakgrunden till konfliktensursprung. Men inte heller vid detta mötesprotokoll omnämnsnågonting angående misshandeln av Wilhelm Jönsson. Inte hellerfrågan om strejkbryteriet var uppe till någon mer ingående diskussion.Den avgörande punkten för representantskapet att ta ställning till varsnarare styrelsens förslag till begäran om uttaxering till förmån för destrejkande arbetarna. Detta förslag bifölls också. 264Det finns anledning att kort stanna upp och reflektera över det faktumatt misshandeln av Wilhelm Jönsson var en ickefråga så sent som tvådagar innan han avled på Malmö allmänna sjukhus i vad som rimligenkunde uppfattas som sviter av det utförda våldet. Det kan naturligtvisvara så att misshandeln var någonting som diskuterades på såvälstyrelsemötet den 15 som representantskapsmötet den 17 november.Men om så var fallet protokollfördes det inte. Att strejkbryteriet i allmänhetoch det på den nilssonska fabriken i synnerhet diskuteradesframkommer av inlägget kring den av de strejkande utsedde föredragandepå representantskapsmötet. Att någon mer ingående diskussionom strejkbryteriet inte verkar ha förekommit kan tyda på att det heltenkelt inte var något som behövde nedtecknas. I varje fall inte annatän i den svepande formuleringen att ordföranden i en av de strejkandestvå avdelningar lämnade en ingående redogörelse för konfliktensbakgrund, liksom för de strejkandes ekonomiska situation. Att destrejkandes ekonomiska situation var i blickpunkten liksom beslutet pårepresentantskapsmötet om extra uttaxeringar till förmån för de strejkandetyder på att det inte i första hand var strejkbryterivåldet somvar den huvudsakliga frågan på dagordningen. Det kan också vara såatt misshandeln av Wilhelm Jönsson helt enkelt betraktades som enickefråga innan denne faktiskt avled två dagar senare. Kollektivt våldi mötet mellan strejkbrytare och strejkande var ingalunda någontingovanligt och kanske således ingenting som det fästes någon avgörandevikt vid. Det märkliga i denna situation är fortfarande det faktumatt Wilhelm Jönsson redan när han dagen efter misshandeln fördes264 Arbetet, 16/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, representantskapetsprotokoll, 17/11 1926, A: I-II (AAS). Resultatet redovisades inför Fco:srepresentantskap vid dess möte den 20/12 1926, 12 946 kronor hade dåinsamlats till de strejkande från olika håll. Fco, Protokoll 1926-1928,representantskapets protokoll, 20/12 1926, A: I-II (AAS).191

till sjukhuset kan sägas ha varit svårt sjuk. Det är på det hela tagetmärkligt att detta inte är någonting som åtminstone Arbetet anser varaav värde att ta upp i sin rapportering kring den nilssonska konflikten.Varför arbetartidningen i så fall väntade med att rapportera om våldetifråga är i det närmaste omöjligt att säga. I vilket fall som helstframstår den utförda misshandeln som en ickefråga fram tills den tidpunktdå Jönsson avlider i sin sjukbädd. Men från den tidpunkten ochframåt kom Jönsson onekligen snarast att spela en nyckelroll för densocialdemokratiska arbetarrörelsens mobilisering i anslutning till dennilssonska konflikten.Nils Perssons vittnesmålMalmöpolisens kriminalavdelning inledde en förundersökning iärendet dagen efter Maria Jönssons anmälan var daterad. Men tidigtsamma morgon hade Wilhelm Jönsson avlidit på Allmänna sjukhuset.Han hann således aldrig avge något vittnesmål till polisen. De bådapoliser som handhade ärendet, kriminalöverkonstapel Ivar Forssénoch kriminalkonstapel Jöns Lönn, hann heller är inte mer än inledasin förundersökning innan den utpekade Nils Persson, med andani halsen och ett exemplar av tidningen Arbetet i handen, självmantinfann sig på polisstationen. I tidningen utpekades Person som skyldigtill misshandelsdådet, och därmed till Wilhelm Jönssons död, vilketgjort att strejkbrytaren skyndsamt hade tagit sig till polisstationen, föratt undvika alla försök till våldsutövning gentemot honom själv frånde strejkande och deras sympatisörers sida. 265 Efter ett par inledandeförnekanden men bemött med informationen att Arbetets uppgift attdet fanns ett vittne till det inträffade var riktig, erkände sig Perssonskyldig till att ha slagit ned Jönsson. Persson uppgav att han firatMårtensgås tillsammans med en bekant, en änka vid namn Perssonoch hennes inneboende, en stuveriarbetare vid namn Nilsson. Perssonuppgav därefter att han gjort vad han kunnat för att undvika bråk påvägen hem från sagda Mårtensgåsmiddag. Han hade haft för avsikt attta sig in i fabriksområdet genom en bakport på den mindre Privatgatan.Persson hade tidigare på kvällen lämnat den olåst för just dettaändamål. Han ville undvika fabrikens port på Möllevångsgatan alldelesintill huvudingången till Folkets Park, där han upper att det nästan265 Arbetet, 19/11 1926.192

alltid fanns folk på plats. Persson avsåg antagligen med det senare attdet var där de strejkvakter befann sig som under dygnets alla timmarfanns utposterade utanför fabriken. 266Han hade på hemväg från änkan Persson kommit gående längsAmiralsgatan och Bergsgatan med avsikt att gå upp längs Barkgatan,förbi Ryska gummifabriken, och på så sätt upp längs Privatgatan tillden olåsta bakporten. Men när Persson i nattmörkret vikt av upppå Barkgatan hade han sett en grupp på fyra eller fem personer ståsamlad längre upp på gatan alldeles utanför fabriken. Rädd att dettaskulle kunna vara strejkvakter hade Persson svängt av åt höger längsEngelholmsgatan, vilken han följt fram till Möllevångsgatan och denväg han från början sagt sig vilja undvika. Persson hade inte sett någonmänniska alls medan han skyndat fram i riktning mot fabriksportenförrän han kommit en bra bit uppför Möllevångsgatan. En för honomokänd man, som Persson uppger måste ha stått gömd i skuggorna av enportuppgång, hade då kommit fram ur mörkret och börjat snedda övergatan i riktning mot Persson. Den senare hade då skyndat på stegenmot hörnet av Möllevångsgatan och Privatgatan där han ämnat vika avför att nå säkerheten inne på fabriksområdet. När Persson nästan varitframme vid hörnet hade mannen ifråga hunnit ikapp och kommit uppbakom honom, samt tyckts vilja tränga sig fram mellan Persson ochhusväggen på dennes vänstra sida, liksom för att skära av honom frånPrivatgatan och fabriksporten. Persson uppger sig därefter ha reageratinstinktivt på vad han enligt vittnesmålet uppfattat som en hotfullsituation. Rädd för att en ordväxling eller bråk endast skulle påkallauppmärksamhet från andra till honom fientligt inställda personer inärområdet hade Persson, som uppgav sig vara vänsterhänt, utdelatett snabbt slag snett bakåt med, vad han uppger öppen handflata.Därefter hade Persson, utan att omedelbart ha sett sig om efter vilketresultat det utdelade slaget hade fått, med raska steg skyndat runthörnet till Privatgatan och fram till den olåsta bakporten. En hastigblick bakåt innan han rundat hörnet till Privatgatan hade visat Perssonen ensam man stående nära den plats där han utdelat slaget. Väl innepå fabriksområdet hade Persson enligt egen utsago genast gått upp pålogementet för att sova. 267266 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); SDS, 20/111926.267 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS).193

I polisförhöret sade sig Persson inte mer ha tänkt på det inträffadeförrän samma dag som han självmant inställde sig på polisstationen.Det var över en vecka efter händelsen ifråga, och efter det att han påtidningen Arbetets förstasida sett sig utpekad som skyldig till vad somuppgavs vara dödsmisshandeln av den strejkande arbetaren WilhelmJönsson. Pressad av de båda detektiva poliser som höll i förhöret uppgavPersson att han inledningsvis dyrt och heligt förnekat sin skuldeftersom han inte en i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att hansenda och med öppen handflata utdelade slag på något sätt skulle hakunnat leda fram någon människas död. Han menade sig ha trott attden i Arbetet uppgivne Wilhelm Jönsson således måste ha misshandlatsav någon annan person än han själv för att detta skulle ha kunnatske på ett sådant sätt att det lett till döden. Att Persson blivit utpekadi Arbetet för misshandeln sade han sig ha trott bero på ”det allmäntutbredda hat” som rådde från den organiserade arbetarrörelsens sidagentemot såväl honom själv som de andra på den nilssonska fabriken.Persson berättade därefter att han sedan anställningen på fabriken efterkonfliktens utbrott i juli så gott som dagligen blivit hotad och trakasseradav argsinta människor så fort han av en eller annan anledningrört sig ute i staden. Då han dessutom trott sig sova vid den tid misshandelnenligt uppgiften i Arbetet skulle ägt rum hade han återigenomöjligen trott sig kunna vara den skyldige. Det som till slut hadefått honom att inse att han kanske trots allt kunde vara den ansvarigeför misshandeln ifråga, menade Persson, var det faktum att de bådapolismännen i förhöret uppgett att det faktiskt fanns ett vittne till detinträffade vilken pekade ut honom som gärningsman. 268Nils Perssons vittnesmål är inte minst intressant eftersom det ger enovanlig skildring ur en strejkbrytares perspektiv med avseende på detav strejkande arbetare kollektivt utförda våldet i samband med enkonflikt på arbetsmarknaden. När Persson ger sitt vittnesmål måste detha tett sig troligt för honom att han skulle komma att ställas till svarsför korgmakare Jönssons död. Med detta i bakhuvudet är det värt attnotera att Perssons uppgifter på det hela taget överensstämmer medGunnar Anderssons vittnesuppgifter. Att Jönsson hade stått i skug-268 Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A3A.42 (MS).194

gorna av en portingång och väntat på att Persson skulle passera förbi.Att Jönsson därefter hade skyndat upp bakom Persson och agerat somom han velat tränga sig fram mellan den senare och fabriksporten påPrivatgatan. Att Persson svarat med att utdela ett slag som hade träffatJönsson i ansiktshöjd. Att Jönsson en kort stund därefter hade befunnitsig stående och tillsynes oskadad på den plats längs Möllevångsgatanssträckning där Persson utdelat slaget ifråga. Persson motiverar det avhonom utövade våldet gentemot Jönsson med att han känt sig hotad,samt att han alltsedan han låtit sig värvas som strejkbrytare på fabrikenutsatts för både hot och våld.Vad som på många sätt tycks träda fram i Perssons vittnesmål är denuttryckta rädslan för de strejkande arbetarna och deras sympatisörer.Återigen ska det påpekas att källmaterialet är en polisrapport, där denförhörde strejkbrytaren redogör för utförda handlingar med vetskapenatt han kan komma att ställas till svars för någon annans död. Meninte desto mindre kan det konstateras att den förhördes försvar av motivenav den utförda misshandeln tar fasta på upplevelsen av rädslanför hotet från de strejkande arbetarna och deras sympatisörer. Att dettaupplevda hot inte är någonting som bara tagits ur tomma luften vittnarden långa raden av konfrontativa möten under sommaren och höstenåret 1926. Den upplevda rädslans centrala plats i vittnesmålet framgårinte minst tydligt i den av Persson lämnade redogörelsen för hur bådevägvalet och den olåsta fabriksporten mycket noga hade planerats avhonom i förväg. Det senare med förhoppning att kunna undvika destrejkvakter eller andra till de strejkande sympatiskt inställda som hanenligt vittnesmålet förutsatte skulle finnas på plats utanför huvudingångentill fabriken. Rädslans centrala plats framgår även i skildringenöver hur han med andan i halsen improviserat en alternativ väg framtill den olåsta porten i den stund han uppfattat den planerade vägenstängd av vad han befarade vara just de strejkvakter han hoppats kunnaundvika. Det Perssons vittnesmål inte minst ger en redogörelse för ärhur de strejkbrytare som utsattes för det kollektivt utövade våldet frånde strejkande och deras sympatisörer upplevde det hela. Det visar ävenpå ett direkt resultat av var den socialdemokratiska arbetarrörelsen iMalmö dragit våldets gränser inom politiken.195

Kapitel 9DemonstrationerDen 19, 22 och 23 dennes kunde antalet demonstranteruppskattas till mellan 2 a 3000 personer,mestadels ynglingar av ligisttypen och pojkar. Vidvarje demonstration ha ett större antal polismänmåst kommenderas till platsen för avspärrningav fabriksområdet och upprätthållandet av ordningen.Demonstranterna ha i regeln av polisenvarit skingrade vid 11-tiden på kvällarna. […]Vid demonstrationerna den 22 och 23 dennesuppträdde folkmassan ytterst hotfullt mot kontorspersonalen,då denna strax efter klockan 7eftermiddagen lämnade fabriken. Vid båda tillfällenaförföljdes personalen av en större tjutandeoch skränande folkhop och var det endast medstörsta möda polisen förmådde avstyra handgripligheterfrån folkhopens sida.Polisvaktsdistrikt II i Malmö, Rapportkopior1926: II, 24/11 1926, A3A: 14 (MS)De strejkande arbetarna vid A. W. Nilssons och åtminstone delar avden socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen i Malmö kändetroligtvis till vad som hänt kort efter det att Wilhelm Jönsson förtsmed ambulans till Allmänna sjukhuset. Men det är först efter Jönssonsdöd som det hela delges den bredare allmänheten. Den 19 november,samma dag som Jönsson avled på Allmänna sjukhuset, hade kvällstidningenArbetet med stora bokstäver på framsidan huvudrubriken,”Knytnävsslaget i natten. A. W. Nilssons strejkbrytare skadar dödligten strejkande”, och underrubrikerna ”Den strejkande överfölls påhemvägen utan någon som helst anledning” och ”Han har på morgonenavlidit å allmänna sjukhuset”. I artikeln konstaterade tidningensskribent att Jönsson hade slagits ned av ”en av de mera ökända strejkbrytarna”,Nils Persson, vilken tillfogat den strejkande korgmakaren”ett fruktansvärt knytnävsslag i ansiktet”, så att denne fallit omkull pågatan. Det var denna tidning Nils Persson hade i handen då han sam-196

ma dag inställde sig på polisstationen. I tidningens skildring framstårJönsson som ett passivt offer för Perssons aktiva våldshandling. Detframstår som att Persson hade stått och väntat på att Jönsson skullekomma i närheten av honom, innan den förre ”hastigt sett sig omkring,förmodligen för att konstatera att intet åsyna vittne fanns, ochdärefter tilldelat” den senare knytnävsslaget i ansiktet. Tidningen redogjordedärefter för Jönssons sjukdomsförlopp, att han varit förlamadpå kroppens ena sida och att han inledningsvis inte haft talförmågan,men att han till slut återfått talförmågan och då utpekat Nils Perssonsom gärningsmannen. I artikeln meddelades det vidare att ett vittnesom åsett misshandeln trätt fram. 269Arbetets skribent tvivlade heller inte på att den hjärnblödning somJönsson drabbats av var direkt orsakad av det utdelade knytnävsslaget.Den behandlande läkaren hade visserligen inte kunnat intyga att detena var en direkt följd av det andra men, menade skribenten, någonannan tolkning måste på det hela taget inte kunna anses vara rimligmed tanke på det inträffade händelseförloppet. Tidningen upplysteockså att den avlidnes hustru föregående dag hade lämnat in en anmälanom det inträffade till den allmänne åklagaren. ”Då Jönsson eftermisshandeln avlidit förutsätts att brottet är av sådan beskaffenhet, attdet faller under allmänt åtal”, konstaterade tidningen i en kommentar.Den resterande delen av Arbetets artikel ägnades åt ett utfall gentemotden borgerliga högerpressen i Malmö. Såväl Sydsvenska Dagbladet somSkånska Aftonbladet kritiserades i synnerligen skarpa ordalag för sinaskriverier angående strejkbryteriet, där inte minst den förra tidningenutsattes för Arbetets indignerade ilska. Tidningen beskylldes för attha bedrivit en fullständigt ”ansvarslös hetspropaganda” för att förmåMalmöpolisen att hitta nya offer för Åkarpslagen bland de strejkandearbetarna. Det återstår att se, frågade sedan Arbetets skribent retoriskt,om omsorgen för samhällsordningen kommer att ta sig samma uttrycknu när det är en av de strejkande som utsatts för våldsövergreppav en strejkbrytare. Sannolikt inte, var skribentens undermening iartikeln. ”Men om allmänheten reagerar mot strejkbrytarslöddretsutmaningar är man färdig att i samhällsordningens intresse kräva de269 Arbetet, 19/11 1926.197

strängaste straff”, fortsatte skribenten, ”ja då anser man t. o. m. – somSydsvenskan häromsistens – det alldeles riktigt och med den lagligasamhällsordningen överensstämmande, att strejkbrytarna skola äga rättatt begagna revolvrarna.” 270Fram till denna tidpunkt hade de närmast dagligen förekommandedemonstrationerna utanför den nilssonska fabriken vanligtvis intelockat mer än några hundratal av de strejkande och deras sympatisörervarje eftermiddag och kväll. Vid ett par tillfällen under senhöstenhade antalet demonstranter utanför fabrikskomplexet enligt polisensrapporter varit så många som bortåt tusen. Demonstrationerna hademed andra ord växt i omfattning under loppet av konflikten för att nåtoppnoteringar månaden innan nyheten om Jönssons död slogs upp itidningsrubrikerna. Men denna fredagskväll skedde en betydande förändringmed avseende på antalet församlade demonstranter. Malmöpolisenuppskattade antalet demonstranter denna kväll till någonstansmellan 2 000 och 3 000. 271 Polisen svarade i sin tur med att ytterligareförstärka sin redan påtagliga närvaro på platsen. I polismaterialet, ochdå inte minst patrulljournalerna, går det tydligt att skönja Malmöpolisenskontinuerliga mobilisering utanför fabriken under loppet avsommaren och hösten 1926. 272 Av allt att döma verkar en stor andelav demonstranterna, förutom de alltid närvarande strejkvakterna ochövriga strejkande arbetare vilka dagligen samlades utanför fabriken,liksom tidigare mestadels ha varit arbetarungdom i olika åldrar. Ipolisens rapportering omnämns de som varande huvudsakligen ”ungdomarav ligisttypen och pojkar”. 273 Demonstrationerna som sådanaverkar på det hela taget i sina uttryck ha varit högljudda men lugna.Polisen nämner i sin rapportering inte att några våldsamheter skulle haförekommit, varken från strejkbrytarnas eller från den demonstrerandefolksamlingens sida. Detta skulle de med största sannolikt ha gjort omnågra sådana hade förekommit. Istället understryker polisrapporten demängder av klagomål över oväsendet från demonstranternas högljudda270 Arbetet, 19/11 1926.271 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).272 Krim, Tjänstgöringsjournal 1926, D1A:18 (MS); Pol II, Patrulljournal1926, DI:38 (MS).273 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).198

op, skrik och visslingar som skall ha framförts till polisen av de boendei bostadskvarteren närmast fabriken. 274NivåskiftenMobilisering tenderar att samspela med flera andra av konfliktensprocesser. Demobilisering och polarisering är två sådana som redannämnts, nivåskifte är en tredje. Med nivåskifte avses en ökning ellerminskning av antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller rumsligspridning av en konflikt. En ökning kallas uppåtgående nivåskifte. Dealla flesta fall börjar lokalt för att sedan, i samspel med processer sommobilisering och polarisering, sprida sig med en uppåtgående rörelse,från det lokala, till det regionala, nationella eller internationella rummet.Ett sådant uppåtgående nivåskifte kan i sin tur leda till en såkallad konfliktcykel. En sådan cykel består av ett kluster av konfrontationeri tid och rum, och uppkommer ofta i situationer där processerav mobilisering, polarisering och nivåskifte nära samspelar med varandra.275 I samband med ökningen av antalet kollektivt interagerandeaktörer och/eller den geografiska spridningen kan även målet för deställda kraven skifta, så kallat objektskifte. De krav som ställs av dekollektivt interagerande aktörerna i förstaläget kan således komma attomformuleras när de förs upp på en ny konfliktnivå. En minskning av274 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Uhlén, 1949, s 365;Uhlén, 1958, s 218.275 Tilly & Tarrow, 2007, s 92-96. Ett par exempel på sådana konfliktcykleri svensk historia skulle vara vågorna av hungerprotester åren 1855, 1867och 1917. Inte minst händelserna 1917 är ett typexempel på uppåtgåendenivåskiften, lokala protester rörande ransoneringen av baslivsmedelsom potatis och bröd som i ett mycket snabbt förlopp spreds från startpunkteni Västervik i en landsomfattande vågrörelse. Lokala konflikterkan således leda till nationella sådana, inklusive objektskiften. För attåterigen ta konfliktcykeln 1917 som exempel kom kraven i anslutningtill ransoneringen av baslivsmedel i och med det uppåtgående nivåskiftetpå såväl det lokala som det nationella planet att leda till objektskiften,där bland annat allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdagpå initiativ av vänstern kom att kopplas till de annars spontant ställdakraven på extra ransonering av livsmedel. Händelserna 1917 är medandra ord ett mycket tydligt exempel på hur lokala konflikter genom enkombination av mobilisering, polarisering och nivåskiften kan leda framtill en nationell konfliktcykel. Se exempelvis: Karlbom, 1967; Andræ,1998.199

antalet kollektivt interagerande aktörer och/eller geografisk spridningkallas nedåtgående nivåskifte. En sådan äger rum när kollektivt agerandeoch dess krav koncentreras antalsmässigt och/eller rumsligt påen mer lokal nivå än tidigare. Medan uppåtgående nivåskifte tenderaratt samspela med mobilisering kan detsamma sägas med nedåtgåendenivåskifte och demobilisering. 276I samband med denna konflikt hade de sedan strejkens utbrott fortlöpandesekvenserna av mobilisering, liksom den polarisering som följt idessas spår, lett till ett antal under sommaren och hösten stegvist uppåtgåendelokalt hållna nivåskiften. Det senare kan inte minst skönjas idet stegvis ökande antalet demonstranter utanför fabriken. När de närasamspelande processerna av mobilisering och polarisering mellan dekollektivt interagerande aktörerna intensifierats i oktober – inte enbarti samband med den nilssonska konflikten utan även i anslutning tillarbetskonflikten vid handelsfirman Wahlgren & Nordqvist – sker, såvälen tydlig ökning av antalet konfrontationer mellan strejkbrytarna, destrejkande arbetare och de senares sympatisörer, som ett uppåtgåendenivåskifte med avseende på antalet demonstranter utanför fabriken.Enligt uppgifterna i polismaterialet hade antalet deltagare under demonstrationernaunder sommaren och den tidiga hösten legat mellan200 och 300 personer. Under oktober månad hade detta antal ökatsså att det vid flera tillfällen uppgått till omkring 1 000 personer. Detvar en tämligen ansenlig ökning vilket därmed kan sägas utgöra ettuppåtgående nivåskifte. Det är i sammanhanget även värt att noteraatt nivåskiftet inte avser en rumslig spridning utan enbart en ökningav antalet kollektivt interagerande personer. Det är även tydligt i ochmed den likaledes tämligen ansenliga ökningen av antalet demonstrantertill någonstans mellan 2 000 och 3 000 personer att det återigenkan sägas vara frågan om ett uppåtgående nivåskifte den 19 november.Nivåskiftet ledde i sin tur till en stegvist ökande mobilisering frånMalmöpolisens sida som svar på de plötsligt svällande leden av demonstranter.277 Det ledde också till en ökande mobiliseringsgrad och en276 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; McAdam, 2003, s293-296; Tilly & Tarrow, 2007, s 31, 94-97, 217.277 Krim, Tjänstgöringsjournal 1926, D1A:18 (MS); Pol II, Patrulljournal1926, DI:38 (MS).200

tilltagande polarisering, där de olika intressena inte minst kom att representerasgenom artiklar och ledare i respektive parts sympatiserandetidningar. 278Arbetets rapporteringLördagen den 20 november skrev Arbetet att den dödsbringande misshandelnav Wilhelm Jönsson väckt ”harm och förbittring”, inte barainom arbetarklassen utan även i borgerliga kretsar. ”Utanför det nilssonskastrejkbrytarenästet vid Möllevångsgatan samlade sig igår kvällrent spontant en ansenlig människomassa.” Tidningen upplyste attMalmöpolisen väntat att oroligheter skulle bryta ut vilket tydligt syntesi det ökade antalet polismän, vilka höll fabriksområdet avspärrat frånden församlade folkmängden. ”Så stor är dock Malmöarbetarnas självbehärskning,att inga som helst ansatser till oroligheter förekommounder kvällens lopp”, skrev Arbetets skribent, men fortsatte omgåendemed konstaterandet att det inte gick att dra ”alltför stora växlar påarbetarnas och den med arbetarna sympatiserande allmänhetens tålamod.”Skribenten menade att strejkbrytarna, genom sina provokationerutmanat allmänheten länge nog. ”Arbetarnas tålamod har nu redanfrestats till bristningsgränsen”, menade han och varnade i allvarsammaordalag för vad som kan komma att inträffa ifall ”strejkbrytarna tillåtasfortsätta utmana den hastigt växande opinionen” i Malmö. Någonnärmare precisering av vad tidningens skribent varnade för skullekunna hända fanns inte i artikeln, men underförstått kunde det utläsasatt det handlade om just sådana ”oroligheter” som tidningen menatkunna undvikas på fredagskvällen blott och bart på grund av de demonstrerandeMalmöarbetarnas självbehärskning och fasta disciplin.Underförstått även med innebörden att det än så länge kunde sägasvara den socialdemokratiska arbetarrörelsens disciplinerade skötsamhetsom medfört att något storskaligt kollektivt våld ännu inte brutit utpå Möllevången, detta trots strejkbrytarvåld och högerpressens hetspropaganda,men att det fanns klara gränser för såväl den socialdemokratiskaarbetarrörelsens liksom dess fackligt organiserade medlemmarstålamod. 279278 Arbetet, 20/11 1926.279 Arbetet, 20/11 1926.201

Allan Vougt, chefredaktör och ansvarig utgivare för Arbetet, skrevsamma dag ett mycket kraftfullt hållet inlägg med rubriken ”Låt detnu vara nog!”. I inlägget uttryckte Vougt en förödande kritik motstrejkbryteriet. Utgångspunkten för ledaren var naturligtvis misshandelnav Wilhelm Jönsson. Vougt konstaterade att det inträffade,alldeles oavsett om det varit misshandeln som lett fram till Jönssonsdöd eller inte, var ännu ett i raden av våldsövergrepp utövat av de ”tillstörsta delen med kriminella meritlistor försedda strejkbrytare, somäro kelgrisar inom vissa borgerliga kretsar i Malmö.” Den organiseradearbetarrörelsen kommer inte att ge upp kampen mot strejkbryterietkonstaterade Vougt vidare, ”gjorde den det vore det liktydigt med kapitulationöver hela linjen”. Ifall man från borgerligt håll inte ger upptanken på att besegra arbetarrörelsen med hjälp av strejkbryteriet, menadeVougt, ”komma de att möta en beständigt fastare arbetarfront, enallt okuvligare kampvilja och – det blir den oundvikliga effekten – allthänsynslösare kampformer. Strid på liv och död – ingenting annat!” 280Det var en formulering som i den fortsatta händelseutvecklingensefterspel skulle komma att röna stort intresse från såväl höger- somvänsterpress, med upprörda beskyllningar om hetspropaganda ochdirekt uppmaning till kollektivt utövade våldsamheter från Vougts ochArbetets sida. Det är onekligen så att Vougts ledare kopplat till Arbetetsartikel samma dag kan ses som ett hotfullt utspel med antydningarom förväntat våld om arbetsgivarparten inte gav upp användningen avstrejkbryteriet. Men det ska tilläggas att Vougt avslutade inägget medatt mana till lugn och besinning. Inte minst, menade han, måste detbli ett slut på strejkbrytarnas utstuderat provokativa våldsövergrepp.”Det får nu vara slut med detta. Håll upp med dessa dumheter! […]Äventyret vid Möllevångsgatan har redan fått ett tragiskt inslag. Detkan vara nog och övernog.” Men märk väl att det är arbetsgivarpartenoch den borgerliga högern som Vougt uppmanade att besinna sig,samt att lösningen för att undvika fortsatta sådana ”dumheter” var attstrejkbrytarnas moraliskt förkastliga verksamhet upphörde. 281Arbetet skulle senare komma att få utså svidande kritik för sina ledareoch artiklar, inte enbart från högerpressen utan även från andraarbetartidningar vilka ställde sig kritiska till att tidningen genom280 Arbetet, 20/11 1926.281 Arbetet, 20/11 1926.202

uttalanden i artiklar och ledare som ”tålamod på bristningsgränsen”,”hänsynslösare kampformer” och ”strid på liv och död” tyckts uppmanasina läsare till våldsanvändning. Till detta kan också läggas attArbetet när väl tidningen tagit bladet från munnen och rapporteratom överfallet på den avlidne korgmakaren inte kan sägas ha visat provpå någon större återhållsamhet i beskrivningen av strejkbrytaren NilsPerssons begångna misshandel. Persson framställs som den aktiva gärningsmannenvilken stått och väntat på Jönsson innan han utdelat ”detfruktansvärda knytnävsslaget”, medan den senare framställs som detpassiva offret för den förres överlagda våldsgärning. På så sätt aktiverasden inom den officiella kulturella kartan etablerade gränsdragningenmellan strejkbrytarna och de strejkande arbetarna. De båda interagerandeaktörerna tillskrivs respektive tillägnas såväl socialt rum somkollektiv identitet i ett tydligt markerande av ”vi” och ”dem”. Arbetetspelar således en synnerligen central legitimerande/delegitimerande rolli detta sammanhang. Såsom socialdemokratins viktigaste språkrör såvälinåt som utåt utgör tidningens ledare och artiklar ett sådant avgörandeoffentligt rum för gränsdragningar med avseende på det föreskrivna,tolererade och förbjudna våldet.Uppåtgående nivåskifteI detta sammanhang kan det vara av betydelse att se närmare på någraav det uppåtgående nivåskiftets mekanismer. McAdam, Tarrow ochTilly menar att det uppåtgående nivåskiftet som process kan sägas tatvå huvudsakliga vägar – dessa båda vägar är spridning respektive förmedling.282 Med spridning avses när det uppåtgående nivåskiftet är ettresultat av att det finns en sedan tidigare etablerad kontakt mellan denaktör som agerar kollektivt och en annan aktör vilka efter bedömningav likheter beslutar sig för att gemensamt ställa krav på en tredje aktör.På så sätt kan en konflikt spridas såväl lokalt, regionalt, nationellt ochinternationellt. Med förmedling avses när det uppåtgående nivåskiftetär ett resultat av att kontakt uppstått mellan två sedan tidigare inteinteragerande kollektiva aktörer vilka efter bedömning av likheterbeslutar sig för att gemensamt ställa krav på en tredje aktör. Medanspridning sker på indirekta, sker förmedling på direkta vägar. Men ett282 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; McAdam, 2003,s 293-296; Tilly & Tarrow, 2007, s 96.203

uppåtgående nivåskifte behöver samtidigt inte handla om antingen detena eller det andra. Båda vägarna kan mycket väl samspela med varandraoch resultera i en ökning av antalet kollektivt interagerande aktöreroch/eller rumslig spridning i en konflikt. Alldeles oavsett vilken av debåda vägarna som leder fram till det uppåtgående nivåskiftet, menarMcAdam, Tarrow och Tilly, efterliknas det som inleddes såsom en lokalaktion, en strejk eller en demonstration eller liknande, av de nya kollektivtagerande aktörerna vilket leder fram till samordnade aktionermed fler deltagare och/eller rumslig utvidgning än tidigare varit fallet.Figur 9:1. Uppåtgående nivåskifte i en för avhandlingen omarbetad version.Källa: McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; McAdam, 2003,s 293-296; Tilly & Tarrow, 2007, s 96.Exempel på det senare är en lokal demonstration, som via sedan tidigareetablerade kontakter mellan interagerande kollektiva aktörer såsomfackföreningar och fackförbund eller via förmedling mellan sedantidigare inte interagerande kollektiva aktörer såsom tidningarnas ledareoch artiklar, efterliknas på många andra håll och leder till en mängdnya demonstrationer på såväl den lokala som den nationella nivån. 283283 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; Tilly & Tarrow,2007, s 94-97.204

Tidningen Arbetets förmedlande roll såsom legitimerande/delegitimerandeinstitutionellt maktcentrum är således av central betydelse för deuppåtgående nivåskiftena i samband med den nilssonska konflikten.Men det är samtidigt viktigt att vara något försiktig härvidlag, eftersomde historiska källorna inte i lika hög grad fäster blickpunkten påden indirekta spridning som förekommer, medan Arbetets betydelsesom källa gör att blicken fästs på den mer direkta förmedlingen. Attdet är Arbetets artiklar och ledare angående Wilhelm Jönssons död sompå ett avgörande sätt bidrar till det mycket markanta uppåtgåendenivåskiftet redan samma kväll som nyheten når ut till den bredareallmänheten kan det knappast råda något större tvivel om. Men somredan konstaterats hade med största sannolikhet såväl misshandelnsom det efterföljande sjukdomsförloppet varit känt inom arbetarkretsarlångt dessförinnan. Det är således mycket möjligt att det under ytanfanns ett gryende missnöje inom arbetarkretsar som bara väntade påatt komma till uttryck. Det kan mycket möjligt vara så att som redanpåpekats de konfrontativa mötena den 13 november direkt hademed misshandeln av korgmakare Jönsson att göra. Det senare även omnågra tecken på sådana kopplingar varken framkommer i tidningsellerpolismaterialet. Ett annat tecken på att det inte ska dras alltförstora växlar på tidningspressen är det faktum att demonstrationerna,trots den stora uppslutningen av demonstranter under fredagskvällen,kom att vara betydligt mer återhållsamma till sitt uttryck under detvå följande dagarna, lördagen den 20 och söndagen den 21 november.Det senare trots att det var fråga om en lördag och söndag, därallra helst söndagen borde ha varit en lämplig dag för den fackligt ochpolitiskt organiserade arbetarrörelsen att mobilisera sina medlemmaroch få dem att sluta upp bland leden av demonstranter. Lördagens ochsöndagens demonstrationer lockade återigen endast omkring ett hundrataldemonstranter utanför fabriken, det senare trots att Arbetet i sinaledare och artiklar talade om sådant som ”tålamod på bristningsgränsen”,”allt hänsynslösare kampformer”, och ”strid på liv och död”. 284Det som istället skulle få ett stort antal av arbetarstadens invånare attgå ut och demonstrera var resultatet av obduktionen av den avlidneskropp. En förvarning om obduktionsresultatet stod att finna i SydsvenskaDagbladets artikel från lördagen den 20 november angående284 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).205

omständigheterna kring Wilhelm Jönssons död. Tidningen meddeladeinledningsvis att den avlidne korgmakarens hustru inlämnat en skrivelsetill den allmänna åklagaren där hon meddelat att hennes man”överfallits och misshandlats med ett knytnävsslag av en av de på fabrikenarbetande”. Tidningen meddelade även att Jönsson föregåendedag avlidit på Allmänna sjukhuset i vad som enligt läkarens bedömningtroligen varit en hjärnblödning. Tidningen konstaterade därefteratt Arbetet satt ”dödsfallet i direkt samband med […] överfallet ochantyda, att dråp skulle ha ägt rum.” Men, menade Sydsvenska Dagbladetsskribent, någon sådan orsak och verkan mellan den påståddamisshandeln och dödsfallet i trolig hjärnblödning som lyfts fram iarbetartidningen kunde inte på något sätt bevisas. Skribenten, vilkenuppger sig ha talat med den ansvarige läkaren på Allmänna sjukhuset,konstaterar att den senare visserligen hade uppmärksammat ”ett litetsår i munhålan” som mycket väl kunnat ha orsakats av den avbrutnapipan i samband med det påstådda knytnävsslaget. Men några andrasynliga skador vilka kunnat hänföras till våldshandlingar hade läkareninte kunnat finna. Inte heller hade röntgen av den dödes kropp kunnatpåvisa några brott på käkarna eller skallen. Det var med andra ordhögst tveksamt om misshandeln och dödsfallet på något avgörandesätt skulle kunna komma att sättas i samband med varandra. ”Någraabsolut bindande uttalanden om dödsorsaken” kunde i vart fall integöras av läkaren förrän efter en rättsmedicinsk undersökning. En sådanskulle också äga rum redan samma dag, meddelade tidningen. 285Obduktionen av Wilhelm Jönsson, som ägde rum i Allmänna sjukhusetsgravkapell lördagen den 20 november, utfördes under ledning avstadsläkaren i Malmö, August Fornmark, under överinseende av professorEinar Sjövall från Lund. Flera andra läkare, läkarstuderande, samten vaktmästare vid sjukhuset, var också närvarande. Enligt de obducerandeläkarna hade den avlidne visserligen ett sår i halsen, som mycketväl kunnat förorsakas av munstycket på en pipa. Men, menade dessa,dödsorsaken hade varit en helt annan, nämligen en blodpropp i hjärnansom hade sitt ursprung i den avlidnes ”sjukligt förändrade hjärta”.En bidragande orsak till dödsfallet, menade läkarna, hade därutöver285 SDS, 20/11 1926.206

varit en under sjukhusvistelsen uppkommen lunginflammation som islutändan tagit den redan svårt sjuke patientens sista krafter i anspråk.Enligt de obducerande läkarna hade alltså Wilhelm Jönsson inte dött isviterna av misshandeln natten mellan den 10 och 11 november. Någotsådant kunde i vart fall inte påvisas av obduktionen. Det enda synligatecknet på våld gentemot kroppen som läkarna kunnat hitta var det sårpå högra sidan av mjuka gommen som skulle kunna ha orsakats ”av enstöt med munstycket på en pipa”. 286 Obduktionen bekräftade såledespå det hela taget vittnesmålet från Gunnar Andersson att endast ettslag hade utdelats, samt att det var detta knytnävsslag som mycketolyckligt måste ha tagit på den avlidnes pipa vars skaft i sin tur hadeträngt in i munnen och förorsakat det blödande såret i svalget. Detsom skulle komma att ses som kontroversiellt i sammanhanget att detenligt de obducerade läkarna inte fanns något synbart samband mellandet av strejkbrytaren utövade våldet och Jönssons följande död. Densenare skulle som ett resultat av det sjukligt förändrade hjärtat ändå hadött, menade läkarna, det hade bara varit en fråga om när. Huruvidaden utövade misshandeln var det som i slutändan utlöste sjukdomsförloppetvågade däremot de båda obducerande läkarna inte uttala sigom. 287Redan dagen efter obduktionen, söndagen den 21 november, redogjordeSydsvenska Dagbladet, med huvudrubriken ”Blodpropp i hjärnanvar dödsorsaken”, samt underrubrikerna ”Intet samband mellanöverfall och dödsfall” och ”Obduktion av korgmakare Jönssons likförrättades igår”, för såväl obduktionen som de obducerande läkarnasslutsatser. Tidningen konstaterade att inget samband kunnat fastslåsmellan misshandeln och dödsfallet. Tidningen meddelade även att etttusental personer samlats utanför den nilssonska fabriken på fredagskvällen,”tydligen i avsikt att ställa till med demonstrationer”, men attpolisen förstärkta närvaro på platsen hade medfört att ”inga uppträdenfingo tillfälle att utveckla sig.” Tidningen lät också meddela att den286 PK, Protokoll II-III, 22/11 1926, A1: 72 (MS); Krim, Rapportkopiordel II, 24/11 1926, A3A.42 (MS).287 PK, Protokoll II-III, 22/11 1926, A1: 72 (MS); Krim, Rapportkopiordel II, 24/11 1926, A3A.42 (MS); Uhlén, 1949, s 365; Uhlén, 1958, s218.207

person som utpekats för misshandeln och som självmant inställt sighos polisen för förhör, i och med resultatet från obduktionen nu hadefått lämna polisstationen. 288 Eftersom Arbetet inte kom ut på söndagardröjde det till på måndagen den 22 november innan resultatet frånobduktionen kunde redovisas i denna tidning. I rubriken konstateradesatt ”Strejkbrytaren torde kunna komma lindrigt undan våldet”. Ien intervju med den assisterande läkaren, professor Sjövall, bekräftadeden senare för Arbetet att det utifrån obduktionen inte var möjligt attpåvisa något medicinskt samband mellan misshandeln och den uppkomnablodproppen i hjärnan.När blodproppen i hjärnans kärl uppkommit kanicke med visshet fastställas. […] Givetvis är för enperson med sjukligt påverkat hjärta ansträngningar,yttre våld eller sinnesrörelser omständigheterav ogynnsam art. I föreliggande fall är det emellertidomöjligt att säga i vilken mån det överfall,som Jönsson varit utsatt för, kan hava förorsakaten påverkan på hjärtverksamheten. Man finnerofta under sjukligt tillstånd i hjärtat att blodpropparkunna komma till stånd utan att något yttreförorsakande moment framträtt. Frånvaron avtecken på yttre våld på kroppsytan gör det anatomisktomöjligt att påvisa något samband mellanvåldet och den dödande sjukdomen. 289Tidningen meddelade därefter att den utpekade strejkbrytaren, NilsPerson, erkänt misshandeln av Jönsson. Persons vittnesmål till polisenatt han trott sig vara förföljd och i självförsvar utdelat knytnävsslagetmot Jönsson viftades med bestämdhet undan av Arbetets skribent. Enstor affär görs istället av att korgmakaren varit ”en spensligt byggd manoch av alla känd som en synnerligen fridsam person, som aldrig gjorten fluga förnär”. Detta medan ”[v]åldsmannen Persson är en jättestoroch stark person, som vid flera tillfällen uppträtt utmanande mot t. o.m. stora folksamlingar.” Arbetet konstaterade vidare att strejkbrytarenpå grund av obduktionsresultatet med all säkerhet skulle slippa undan288 SDS, 21/11 1926.289 Arbetet, 22/11 1926.208

annat straff än böter för misshandel. 290 ”Detta obduktionsresultat tordevara rättsligt friande”, skrev Arbetet ett par dagar senare i en kommentartill konfliktens då redan betydligt våldsammare uttryck, ”men detär icke friande inför den allmänna opinionen.” 291Tilltagande demonstrationerDemonstrationerna utanför fabriken, som under lördagen och söndagenhade varit betydligt mindre i omfattning, ökande åter undermåndagen den 22 november och åter deltog flera tusen personer. Liksomtidigare verkar det vara unga män, men även kvinnor, som i högutsträckning utgör demonstranternas huvudandel. ”Huvudsakligen ärdet ynglingar och föralldel även flickungdom i 16-20-årsåldern, somnjuta av gratisnöjet”. 292 Många av de närvarande är säkert där av rennyfikenhet för att på plats utanför fabriken följa de omtalade händelsernapå nära håll. Närvaron ”är kanske på sina håll uteslutande dikteradav nyfikenhet”, menade exempelvis Sydsvenska Dagbladets skribentangående den tillökande mängden demonstranter. 293 Några av deintervjuade informanterna uppger också att de mer av nyfikenhet ännågonting annat lockades till kvarteren kring fabriken för att därifrånkunna följa händelserna på nära håll. 294 Men många var sannolikt ävenpå plats för att visa sin sympati för de strejkande och demonstrera sinilska över strejkbryteriet. En av de intervjuade informanterna uttryckerdet som att:de va de vuxna människorna som sympatiserademed knogarna på A. W. Nilsson, å dä va ju giftavuxna människor, å sen kom ju mittemellan där,ungdomar som kände dom som jobba därinne åsåna som hade jobbat där å blitt avskedade, du vetdet spände över ett stort område. 295290 Arbetet, 22/11 1926.291 Arbetet, 26/11 1926.292 SDS, 23/11 1926.293 SDS, 23/11 1926.294 Intervju med informant 020322: II; Intervju med informant 020321:III.295 Intervju med informant 020322: II.209

Det var således med all sannolikhet en blandad skara demonstrantersom denna måndagskväll i tusental trängdes i leden på gatorna utanförfabriken. Mellan den församlade skaran demonstranter och fabrikslokalerna,med sina fortsatt inhysta strejkbrytare, stod den utkommenderadeavdelningen poliser.Från och med denna måndagskväll kom demonstrationerna som formatt anta ett betydligt våldsammare uttryck än tidigare. De första somfick detta klart för sig var den vid fabriken anställda kontorspersonalen.När de kontorsanställda, kontorschefen, några kvinnliga kontoristeroch ett par springpojkar, vid sjutiden på måndagskvällen skulle lämnafabriken och kom ut genom fabriksporten, möttes de av en massiv körav busvisslingar, glåpord och hotfulla tillrop. Väl utanför fabriksportarnablev de kontorsanställda omedelbart helt omslutna av högljuddaoch i deras ögon hotfulla demonstranter. För att komma framåt genomdenna mur av människor var de kontorsanställda tvungna att trängasig fram genom trängseln och bort från fabriksportarna, under det attde hela tiden blev knuffade, trampade på hälarna, trängda och fullständigtöverhopade med ilskna glåpord och hotfulla tillmälen. De fåutkommenderade poliserna som fanns på plats utanför fabriken tycksha blivit mer eller mindre fullständigt överraskade av denna plötsligtmycket hotfulla vändning. ”Polisstyrkan var vid detta tillfälle icke såvärst stor och den hade vissa svårigheter att omedelbart komma detrakasserade till undsättning”, skrev Sydsvenska Dagbladet följande dagi en kommentar till det inträffade. 296 Men under beskydd av de i dettaläge hastigt tillskyndade poliserna på platsen, eskorterades den utsattakontorspersonalen därefter långsamt ut genom de fortsatt kompaktaleden av demonstranter, bort från fabriken i riktning mot Bergsgatan.Hela tiden haglade glåporden, tillropen och busvisslingarna. Polisenlyckades till slut föra in kontorspersonalen i en på Bergsgatan anländoch för ändamålet anskaffad bil (det fanns vid denna tidpunkt intenågra polisbilar i Malmö), vilken därefter skyndsamt kördes från platsenoch undan de även fortsatt larmande demonstranterna. 297296 SDS, 23/11 1926.297 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); SDS, 23/11 1926;Uhlén, 1949, s 365f; Uhlén, 1958, s 218f.210

Ett uppåtgående alternativt nedåtgående nivåskifte kan även medförabetydande gränsskiften med avseende på kollektivt utövat våld. 298 Endemonstration där antalet deltagare mycket snabbt ökar eller spridsrumsligt kan exempelvis mycket väl leda till att ordningsmakten beslutarsig för att ingripa med repressivt kollektivt våld för att bringademonstrationerna till ett slut. Men det kan lika gärna vara tvärtom,vilket verkar ha varit fallet denna gång. Det är i detta fall demonstranternasom under det uppåtgående nivåskiftet står för ett gränsskiftemed avseende på det kollektivt utövade våldet. Inte minst är det avvikt att härvidlag framhålla det relationella perspektivet, att det är idet konfrontativa mötet mellan kollektivt interagerande aktörer somdet under nivåskiften tenderar att ske gränsskiften med avseende påkollektivt utövat våld. Såväl uppåtgående som nedåtgående nivåskiftenkan medföra objektsskiften, det vill säga att målet för de ställda kravenförändras i takt med gränsskiftet. 299 Båda dessa analytiska aspekter verkarav allt att döma vara fallet när demonstranterna utanför fabrikendenna måndagskväll i november plötsligt utövade kollektivt våld gentemotden av konflikten inte direkt berörda kontorspersonalen. Kontorschefen,Martin Rosén, hade visserligen tidigare hamnat i hetlufteni samband med strejkbrytarnas och de strejkandes skärmytslingar. 300Men det finns inga konkreta uppgifter kopplat till den nilssonska konfliktensom pekar på att de kvinnliga kontorsanställda eller fabrikensspringpojkar innan denna måndagskväll i någon större utsträckningskulle ha utsatts för hot eller våld från de strejkande arbetarna ellerderas sympatisörer. Att det hela inte heller alls var någonting väntattycks vidare kunna bekräftas av det faktum att den avdelning polisersom fanns på plats utanför fabriken alldeles uppenbarligen verkar hatagits på sängen av vålds- och objektsskiftet.I den stund kontorspersonalen välbehållna hjälpts från platsen riktadesdemonstranternas uppmärksamhet åter mot strejkbrytarna inne påfabriken. Ljudnivån var av allt att döma fortsatt hög med körer av bus-298 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; Tilly & Tarrow,2007, s 94ff.299 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 331-336; Tilly & Tarrow,2007, s 94ff.300 Se exempelvis: Pol II, Rapportkopior, 25/8 1926, A3A: 14 (MS).211

visslingar, rop och skrik. Den kommissarie som förde befälet över avdelningenpoliser på platsen ansåg sig i detta läge behöva förstärkningför att kunna garantera den allmänna ordningens upprätthållande. Alltillgänglig personal från polisens reservstyrka kallades därför in ochanlände inom kort till platsen. ”Det gick inte att i första taget få ordningeni något så när normalt skick, demonstranterna skingrades blottmotvilligt, och även om det aldrig kom till handgripligheter, så sågsituationen vid ett flertal tillfällen ganska hotande ut”, skrev SydsvenskaDagbladet angående situationen. 301 Men församlade demonstranternanöjde sig mestadels med att lufta sin ilska gentemot de förhatligastrejkbrytarna inne på fabriken. Ett visst småskaligt kollektivt våld utövades.Stenar och buteljer kastades mot fabriksfönstren, samtidigt somrop, skrik, okvädningsord och hotelser utslungades mot strejkbrytarna.Det handlar om uttryck i Tillys typologi inom det avgränsade fältetspridda attacker, det vill säga ett utbrett men småskaligt kollektivt våldsporadiskt utövat gentemot aktörer och/eller objekt. 302 Föga förvånandevar det den för misshandeln utpekade våldsverkaren, Nils Persson,som mestadels fick utstå den församlade folkmassans spott och spe.De talkörer som krävde att Persson ska komma ut för att få sitt straffblev allt högljuddare allteftersom kvällen blev till natt. Polisen ageradeunder tiden för att få den församlade samlingen demonstranter i rörelsebort från fabriksområdet. Taktiken var uppenbarligen att avskiljademonstranterna från målet för dess ilska, strejkbrytarna inne på fabriken.Det var först vid tiotiden på kvällen som leden av demonstranterså sakteliga började tunnas ut något. Sedan gick det uppenbarligen fortare,vid elvatiden återstod endast några glesa led av den tidigare underkvällen mångtusenhövdade folksamlingen. Kort därefter skingradesäven dessa skaror i novembernattens mörker, varefter den kommissariesom förde befälet på platsen beordrade hem den stora merparten avden inkallade reservstyrkans poliser. 303301 SDS, 23/11 1926.302 Tilly, 2003, s 14f, 170-193.303 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); SDS, 23/11 1926;Uhlén, 1949, s 365f; Uhlén, 1958, s 218f.212

Legitimerat/delegitimerat våldDet kollektiva utövade våld vilket de kontorsanställda utsattes för avdemonstranterna denna måndagskväll kan således jämföras med de uttrycksom under loppet av konflikten använts gentemot såväl förmännensom strejkbrytarna. De välavgränsade grupper av kollektivt agerandeaktörer och de välkända mönsterna i våldutövningen gentemotandra aktörer gör att det går att tala om det typologiskt avgränsadefältet konfrontativa ritualer. Händelsernas uttryck kan liknas vid dehemföljningar/uppvaktningar om än i större skala som de strejkandeoch deras sympatisörer utövat gentemot förmännen och strejkbrytarnaalltsedan konfliktens utbrott. Tilly menar vidare att uttrycken i denkonfrontativa ritualen som typologiskt avgränsat fält ger en mycket utprägladbild av de interagerandes kollektiva identiteter, det senare bådeav var gränserna för dessa går, liksom av relationerna såväl inom sommellan dessa gränser. 304 Detta inte minst eftersom typens höga grad avsamverkan ofta ger en ganska tydlig bild av vilka dessa aktörer är. Avdetta följer att gränsaktivering/deaktivering, liksom gränsskiften utgörcentrala sådana mekanismer i anslutning till det typologiskt avgränsadefältet konfrontativa ritualer. 305 Den aktuella kvällen kom demonstranternamed ens att räkna kontorspersonalen till motståndarsidan i denpågående konflikten. Detta var således frågan om ett gränsskifte därde kontorsanställda genom tillskrivning med kom att betraktas som”dem” av demonstranterna utanför fabriken. Även legitimering/delegitimeringär en central mekanism. Detta leder analytiskt tillbaka tillavhandlingens avgörande fråga om var den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö konkret drog det kollektiva våldets gränser inompolitiken.Det har konstaterats att kollektivt interagerande aktörers förmåga attlegitimera/delegitimera är knutet till deras förmåga att utöva makt.Det har även konstaterats att vissa kollektivt interagerande aktörer ärspecialiserade på legitimering/delegitimering. Till detta kan tilläggas attinteragerande aktörers förmåga att legitimera/delegitimera åtminstonedelvis även är situationellt betingat. En kollektivt interagerande aktör304 Tilly, 2003, s 84.305 Tilly, 2003, s 84f.213

med betydande situationell makt att legitimera/delegitimera är polisen.Medias förmåga att legitimera/delegitimera är situationellt begränsatav det faktum att exempelvis tidningar måste invänta nästkommandedags upplaga. Polisen kan däremot interagera kollektivt i den stund ettlegitimerande/delegitimerande beslut fattas. En annan sådan kollektivtinteragerande aktör vars förmåga att legitimera/delegitimera är närmasthelt och hållet situationellt betingad är de i konflikten utomståendeåskådarna. Om det kollektiva våld som demonstranterna utanför fabrikenutövade gentemot kontorspersonalen, å ena sidan hade mötts medmassivt missnöje av den sannolikt stora mängden åskådare på platsen,liksom om samma åskådare å andra sidan uppvisat sitt uttryckliga stöd,kan detta sägas ha en situationellt avgörande legitimerande/delegitimerandebetydelse för det sätt på vilken dessa demonstrationer kom attta uttryck. Det som således i detta avseende framför allt skiljer poliserfrån åskådare är det faktum att de senares förmåga till legitimering/delegitimering i det närmaste helt är situationellt betingat, medan deförra har en sådan förmåga även utanför det situationellt avgränsadehandlingsutrymmet.I detta läge kan det konstateras att varken polisen eller åskådarna pånågot tydligt sätt delegitimerar, varken demonstrationerna som formav repertoaren eller det kollektivt utövade våld som utgör en del avdess uttryck. I polismaterialet uppges visserligen att mängder av klagomålangående oväsendet från de högljudda demonstrationerna ifrån dei fabrikens närhet boende inrapporterats av den avdelning poliser sombefunnit sig på plats. Men det finns annars inget som på något entydigtsätt visar att åskådare på platsen skulle ha agerat delegitimerandegentemot de demonstrerande. Det som tvärtom tycks träda fram ärsnarare ett legitimerande agerande. Det ska framhållas att en viss försiktighetär nödvändig här. Frånvaron av delegitimering behöver intealls innebära en legitimering. Men i detta fall är samtidigt de historiskakällorna och litteraturen på det hela taget entydig, det senare i avseendetatt de mycket tydligt lyfter fram den mobiliserande betydelsenav fabrikens rumsliga läge i Möllevången. Det faktum att fabriken varplacerad mitt i den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsenshjärtland, och som framhålls i litteraturen mitt emot ingången tillFolkets Park, är på det hela taget knappast något som befrämjar ett214

delegitimerande agerande ifrån de närvarande åskådarnas sida. 306 Detsenare inte minst i en situation där den socialdemokratiska presseninte på något sätt kan sägas ha agerat genom att dra gränsen för våldetsom någonting förbjudet, varken under den tid som förflutit alltsedankonfliktens början eller sedan nyheten om Wilhelm Jönssons död nåttlöpsedlarna och fått demonstrationerna att dramatiskt öka i omfattning.Inte heller polisen kan i detta läge på något entydigt sätt sägasagera delegitimerande. Det senare varken gentemot demonstrationernasom form eller det av demonstranterna utövade våldet som en del avdess uttryck. Malmöpolisen kan i detta läge snarast sägas agera avvaktandeoch därmed indirekt legitimerande gentemot demonstranterna.Detta kan i sin tur sägas innebära att såväl polisen som åskådarna idetta läge av konflikten på det hela taget agerar på ett sådant sätt atthändelserna kan anses falla inom ramen för det tolererade. Det kanutifrån dessa kollektiva aktörers agerande sägas att demonstrationerna idetta läge utgör en avgränsad snarare än en överskridande konfrontativinteraktion.Ett faktum som inte kan negligeras är att det nästan alltid finns enmängd olika kollektivt interagerande aktörer i anslutning till våldsammakonflikter. En av de viktigaste analytiska poängerna med detrelationella perspektivet i studiet av konflikter är att uppmärksammajust detta. Många studier har annars varit alltför endimensionellt inriktademot någon eller några av konfliktens kollektiva aktörer. Ävenom denna studie uttryckligen tar den analytiska utgångspunkten i enavgränsad kollektiv aktör, i detta fall den socialdemokratiska arbetarrörelsen,så måste detta göras med den analytiska insikten att denna interagerarmed en mängd andra aktörer. Dessa kollektivt interagerandeaktörer, liksom deras förmåga att agera legitimerande/delegitimerandeberor vidare på situationella betingelser av mycket varierande slag. Endel av dessa, såsom polisen och för all del tidningsmedia, kan betraktassom institutionella maktcentra, kollektiva aktörer med en mycketbetydande förmåga att agera legitimerande/delegitimerande. Andrakollektivt interagerande aktörer, såsom åskådare, har en mer begränsadförmåga att agera legitimerande/delegitimerande, men kan i situatio-306 Uhlén, 1958, s 216; Bjurling, 1933, s 70f. Se även: Kullman, 1962,s 23, 59.215

nellt avseende ha en sådan som beroende på omständigheterna till ochmed kan sägas överstiga ett institutionellt maktcentrums. En kollektivtinteragerande aktörs förmåga att utöva makt är således någonting såvälsituationellt som relationellt betingat. Eftersom polisen både kanbetraktas som ett institutionellt maktcentrum samtidigt som det är enkollektivt interagerande aktör med betydande situationellt inflytandekan det sägas att det är frågan om en alldeles avgörande legitimerande/delegitimerande kollektiv aktör. Detta sagt ska det återigen understrykasatt tidningen Arbetet, i egenskap av legitimerande/delegitimerandeinstitutionellt maktcentrum liksom den socialdemokratiska arbetarrörelsenshuvudsakliga offentliga förmedlande organ, heller knappast kansägas annat än att ha varit av synnerligen avgörande betydelse i dettaläge av den nilssonska konflikten.Tidningsmedia inte har samma situationella potential att interagerakollektivt som polisen eller åskådare. Men samtidigt utgör även tidningsmedietkollektiva aktörer med situationellt avgörande betydelse.Det faktum att tidningar såsom Arbetet och Sydsvenska Dagbladet ärdagligen eller i det närmaste dagligen utkommande ger dessa en förmågatill legitimering/delegitimering som få andra aktörer. Medannackdelen är att denna förmåga är knuten till processen att trycka ochge ut tidningen ifråga, är fördelen den trots allt regelbundna utgivningen.Andra situationella faktorer av betydelse i detta avseende ärsådana saker som att Arbetet inte utkom på söndagar, vilket SydsvenskaDagbladet gjorde, liksom att den senare tidningen utkom på morgonenmedan den förra utkom på kvällen. Med avseende på dessa faktorerkan konstateras att nyheten om obduktionsresultatet och dess förmodadekonsekvenser för den rättsliga processen gentemot Nils Perssonvar känd för allmänheten redan på söndagen eftersom SydsvenskaDagbladet redogjort för detta i sin söndagsupplaga. Men några meromfattande demonstrationer uppstod samtidigt inte förrän Arbetet isin måndagsupplaga offentliggjorde det hela med samma konstaterandenmed avseende på såväl obduktionsresultatet som dess förväntaderättsliga konsekvenser. Arbetet skulle senare göra en stor affär av att detvarit den borgerliga pressen i Malmö, som genom sin i arbetartidningensögon provokativa hetspropaganda och ansvarslösa sensationsjournalistik,vid sidan av Malmöpolisen burit det huvudsakliga ansvaret216

för de uppkomna demonstrationernas allt våldsammare uttryck underde dagar som följde nyheten om obduktionsresultatet. Men i detta lägeverkar det mesta tvärtom peka på att det snarast var Arbetets rapporteringdessa dagar som var avgörande för demonstrationens förändradeuttryck, såväl med avseende på det uppåtgående nivåskiftet som meddet kollektivt utövade våldets skiftande gränser.Detta leder i sin tur tillbaka till den för avhandlingen avgörande fråganom var den fackliga och politiska organiserade socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö drar gränsen mellan det föreskrivna, tolereradeoch förbjudna med avseende på det kollektivt utövade våldeti anslutning till demonstrationerna. Det har redan konstaterats attden socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö alltsedan arbetskonfliktensförsta början såväl indirekt som direkt legitimerat kollektivtvåld i uttryck av de typologiskt avgränsade fälten spridda attacker ochkonfrontativa ritualer som de strejkande och deras sympatisörer utövatgentemot strejkbrytarna, samt gentemot de kollektiva aktörer som liksomförmännen tillskrevs tillhöra denna avgränsade grupp. Kollektivtutövat våld kunde sägas vara någonting såväl tolererat som föreskrivet,och därmed kunde konfliktens konfrontationer betraktas som avgränsade.Eftersom Arbetet utgör den socialdemokratiska arbetarrörelsenshuvudsakliga ideologiska organ, inåt mot de egna medlemmarna såvälsom utåt mot den bredare allmänheten, är de gränsdragningar tidningengör med avseende på det kollektivt utövade våldet av avgörandebetydelse. Och i detta läge kan det konstateras att Arbetet långtifrån attdra någon tydlig skiljelinje där kollektivt utövat våld ses som någontingförbjudet, och att det därmed är en fråga om en överskridandekonflikt, tvärtom uppvisar en hög grad av tolerans gentemot det avdemonstranterna kollektivt utövade våldet.Det är i sammanhanget närmast ogörligt att inte återvända till tidningensartiklar och ledare under dessa dagar närmast efter WilhelmJönssons död. Dessa var visserligen skrivna i skarp polemik gentemothögerpressen i ett för den fackliga arbetarrörelsen alldeles avgörandesammanhang, den nationellt sett mycket konfliktfyllda frågan omstrejkbryteriet och arbetets frihet. Högerpressen i Malmö beskylldesför att genom hetspropaganda öka det redan mycket konfrontativaläget i mötena mellan strejkande arbetare och strejkbrytare, och för att217

på ett ansvarslöst sätt försöka driva fram offer för Åkarpslagen blandde förra och deras sympatisörer i de närmast dagligen förekommandedemonstrationerna. Men dessa polemiskt indignerade utfall mot högerpressenhindrade inte Arbetet att i nästa andetag tala om ”tålamodpå bristningsgränsen”, ”allt hänsynslösare kampformer”, och ”strid påliv och död”. När sedan demonstrationerna någon dag senare övergårtill någonting betydligt hotfullare i och med det våld som riktadesgentemot den av konflikten inte direkt berörda kontorspersonalen ärdet faktum att Arbetet inte gjort någon tydlig gränsdragning med avseendepå det kollektivt utövade våldet. Tidningen kan snarare genomsina artiklar och ledare åtminstone indirekt sägas ha agerat direkt föreskrivandemed avseende på sådana. Detta hade tidningen i efterhandbetydande svårigheter att bortförklara. Nu är det förstås långtifrån såenkelt att Arbetet kan sägas representera den socialdemokratiskt organiseradearbetarrörelsen i Malmö i dess helhet. Att det fanns mycketskilda uppfattningar inom såväl de fackliga som politiska organisationernainom stadens socialdemokratiska arbetarrörelse med avseendepå det kollektiva våldets vara eller inte vara skulle tydligt komma attframstå under de dagar och veckor som närmast följde. Men som detofficiella språkröret för stadens socialdemokrati går det heller inte attannat än att återigen peka på tidningens betydelse för var den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö i detta läge av konflikten drarvåldets gränser inom politiken.218

Kapitel 10Demonstration och konfrontationKlockan 8,20 em. inkommo konstaplarna n:r 184Ivar Benskiöld och n:r 154 Vilhelm Strand på IVvaktdistriktets station medhavande en mansperson,som uppgav sig vara chauffören Olof GustafBengtsson, född den 12 oktober 1901 och boenden:r 14 Jörgen Ankarsgatan, Polismännen rapporterade,att Bengtsson kort förut anhållits på Möllevångstorgetför det han därstädes vägrat åtlydaridande konstapeln n:r 80 Magnus Ekstrands tillsägelseratt gå från platsen, utan i stället sprungitoch hoppat strax framför hästen, vilket beteendeväckt allmän förargelse.Polisvaktsdistriktet IV i Malmö, Journal, 23/111926, A2A:13 (MS)Konstapeln n:r 141 Wilhelm Rosenkvist harrapporterat på IV Vaktdistriktets station, attkontorsvakten vid Malmö-Simrishamns-JärnvägsaktiebolagAgne Erik Hjalmar Svensson, föddden 20 januari 1908 och boende n:r 8 Slöjdgatan,tisdagen den 23 dennes kl. 11 eftm. under detpolisen varit i verksamhet för att skingra en störrefolksamling på Möllevångstorget, skrikit, visslatoch fäktat med armarna, samt uppmanat en del ihans sällskap varande personer att ävenledes skrikaoch föra oväsen, vilket beteende förorsakat ytterligarefolksamling och väckt allmän förargelse.Polisvaktsdistriktet IV i Malmö, Journal, 23/111926, A2A:13 (MS)De gränsdragningar som gjorts av tidningsmedia och andra aktörer ikonflikten under måndagen skulle ytterligare komma att förtydligasden följande dagen. Tisdagen den 23 november fortsatte såledesordkriget i Malmötidningarna. Sydsvenska Dagbladet talade om ”Hotandeuppträden under gårdagen vid korgmöbelfabriken”. Denna219

huvudrubrik följdes av underrubrikerna ”Hela den disponibla reservpolisstyrkanpå vakt i Möllevångsgatan” och ”Tusentals demonstranterföljde kontorspersonalen vid A. W. Nilssons”, samt ”Stenkastning ochskränorgier”. Tidningen konstaterade att ”[u]ppträdandena utanförA. W. Nilssons korgmöbelsfabrik kunna nu nästan betraktas som ettobligatoriskt inslag i kvällslivet på Söder.” I en ironiskt hållen passusframhöll tidningens skribent att det trots allt ändå var både si och såmed underhållningen ifråga, det senare eftersom ”upplysta fönster ochett entonigt mullrande från arbetande maskiner” var vad kvällsnöjet ide allra flesta fall hade att erbjuda Möllevångsgatans kvällsflanörer. Undantagetdå skränen, skriken och stenkastningen, fortsatte skribenten,vilka inte så sällan förekom utanför de nilssonska fabrikslokalerna. Tidningensartikel angående måndagskvällens demonstrationer hade i storutsträckning fokus på hoten och våldet gentemot de kontorsanställda,liksom polisens åtgärder för att upprätthålla den allmänna ordningen.Tidningens skribent beskrev demonstrationerna ifråga som hotfullamen utan några allvarligare incidenter. Men det senare hade man ingalundademonstranterna att tacka för, menade skribenten vidare, utandet var resultatet av Malmöpolisens förstärkta närvaro samt resoluta ingripandegentemot de församlade skarorna demonstranter. 307 Tidningennämnde däremot inte med ett ord den misshandel av Wilhelm Jönssonsom förorsakat upptrappningen. Inte heller nämnde tidningen med ettord den mer övergripande frågan om strejkbryteriet och arbetets frihet.Därmed tycks tidningen genom sin tystnad särskilja de hotfulla demonstrationernafrån såväl misshandeln ifråga liksom den mer övergripandeprincipiella frågan om strejkbryteriet. Genom att på så sätt särkopplademonstrationerna från deras orsak kunde tidningen på ett tydligt sättdelegitimera händelserna utan att för den skull behöva beröra fråganom det våld som hade utförts av strejkbrytaren Persson gentemot denstrejkande Jönsson. Högertidningens skildringar kom således att framställade svällande leden demonstranter som någonting oprovocerade,underförstått som utan Malmöpolisens handfasta agerande mycketväl hade kunnat utvecklas till någonting betydligt mer våldsamt än dehotfulla ”skränorgier” och den ”stenkastning” som, enligt tidningensmening, uppträdandena huvudsakligen inskränkts till. 308307 SDS, 23/11 1926.308 SDS, 23/11 1926.220

I Arbetet krävde huvudrubriken att ”Strejkbrytarna hos A. W. Nilssonmåste snarast avlägsnas” medan tidningens underrubriker konstateradeatt detta var ”Ett krav som i samhällsordningens namn bör stödjas avalla parter” samt att ”Den borgerliga pressens partiskhet bidrager tillatt öka upphetsningen”. Tidningen kritiserade liksom föregående dag imycket skarpa ordalag högerpressen för att avsiktligen försöka förringadet av Nils Persson utövade våldet gentemot Wilhelm Jönsson, dettaalltmedan tidningen menade att Persson konsekvent framställdes i goddager. Den föregående dagens hotfulla konfrontationer utanför fabrikenomtalades endast som hastigast, och benämndes då som ”relativtofarliga demonstrationer”. Tidningen valde med andra ord att främstkritisera högerpressens hållning i frågan om misshandeln av Jönsson,detta samtidigt som demonstrationerna endast berördes i begränsadomfattning. Tidningen undvek därigenom att beröra demonstranternashotfulla agerande gentemot fabrikens kontorspersonal. På så sättundvek den även att beröra det kollektivt utövade våld som förekommiti anslutning till demonstrationerna den föregående kvällen. Dettainnebar i sin tur en indirekt legitimering av det kollektiva våldet ifråga.Tidningen betonade däremot den ökande förbittringen i stadens arbetarkretsar,och varnade i allvarsamma ordalag för följderna om strejkbrytarna”i samhällsordningens namn” inte omedelbart ”avlägsnadesfrån fabriken”. 309Men Arbetet riktade denna dag även ett allvarsamt hållet varningsordtill arbetarbefolkningen i Malmö. Tidningens skribent påtalade faranav att under intryck av den förbittring som uppstått till följd av detinträffade strejkbrytredådet tillåta sig att agera överilat genom att pånågot sätt utöva våld gentemot strejkbrytarna.Arbetet har vid flera tillfällen varnat allmänhetenför att gå bröstgänges tillväga mot strejkbrytarna.Sådana varningar ha också vid mer än ett tillfälleuttalats i samband med demonstrationer utanförA. W. Nilssons fabrik. Vi ha med anledning avdemonstrationerna igår kväll skäl att upprepadessa varningar och erinra eventuella demonstran-309 Arbetet, 23/11 1926.221

ter om, att våldsamheter av det ena eller det andraslaget, tack vare vårt lands strejkbrytarlagar, i regeldyrt får sonas. En strejkbrytare kan begå de ruskigastedåd mot en strejkande och slippa undanmed lindriga böter […]. Men en strejkande, somöverfaller en strejkbrytare, måste vara beredd påflera månaders fängelse, och sker det under sådanaomständigheter, att upploppsparagrafen tillämpas,kan det såsom vid Kalmarkonflikten bli fråga omända upp till ett par års fängelsestraff. 310Men vad gagnar sådana varningar, frågade därefter Arbetets skribenti en retoriskt hållen passus, när strejkbrytarna fortsatt utövar provokationgenom sin blotta närvaro vid fabriken på Möllevångsgatan.Samtidigt fortsatte högerpressen genom sin partiskhet att göra allt denkan för att hetsa upp den redan förbittrade stämningen bland Malmösarbetare. ”Vi upprepar med andra ord vad vi redan sagt”, fortsatte skribenten;”brister tålamodet och någonting inträffar, så dela den oresonligefabrikör Nilsson och den press, som så ohöljt utmanar opinionen,ansvaret därför”. Artikeln avslutades med att skribenten återigen medeftertryck och ”i samhällsordningens namn” krävde strejkbrytarnasomedelbara avlägsnande. Ett krav, fortsatte tidningens skribent, ”vilketalla ordningsälskande människor böra samla sig omkring.” 311Det är således återigen inte det kollektiva våldet i sig som leder Arbetettill att i varnande ordalag uttala sig om faran av att tillgripa våldgentemot strejkbrytarna. När tidningen aktualiserar frågan om våldetsgränser är det inte i första hand för att markera den förbjudna ochdärmed den överskridande politiken. Istället handlar det huvudsakligabudskapet om faran för fängelsestraff som väntar om kollektivt våldanvänds gentemot strejkbrytare. Det senare medan strejkbrytarna åsin sida genom det borgerliga samhällets försorg kan begå hur våldsammahandlingar som helst, det vill säga misshandla en strejkande såatt denne dör, utan att få något annat straff än böter. Arbetet avstyrkersåledes inte det kollektivt utövade våldet för att det är någonting somtidningen anser passera gränsen till det förbjudna, utan för att den310 Arbetet, 23/11 1926.311 Arbetet, 23/11 1926.222

arbetare som skulle kunna tänkas utföra ett sådant våld riskerade atthamna i fängelse till följd av klasslagar såsom strafflagens upploppsparagrafer.Detta utgör indirekt legitimering av det våld som utövatsunder måndagskvällen. Samtidigt som tidningen på så sätt undvikeratt ta ställning till det av demonstranterna utövade våldet låter Arbetetläsaren förstå att det är arbetsgivaren och högerpressen som ytterstbär ansvaret om Malmöarbetarnas tålamod trots allt skulle komma attbrista. Arbetets skribent nämner det denne uppfattar som borgerligapressens partiskhet i nyhetsrapporteringen kring Wilhelm Jönssonsdöd som något vilket mycket väl skulle kunna vara droppen somfår bägaren att rinna över. Arbetet är således med avseende på det avstrejkbrytaren utövade våldet mycket tydlig med att dra gränsen för detförbjudna. Detta medan tidningen undvek att mer än på ett mycketsvepande sätt beröra demonstranternas under den föregående kvällenhotfulla agerande gentemot kontorspersonalen.Malmöpolisen beredde sig under tisdagen på att möta fortsatta demonstrationergenom en rad motåtgärder. Vid fyratiden på eftermiddagenavspärrades alla gator som ledde fram till fabriken. Det var även ettbetydligt större antal poliser, bland annat fyra beridna, som denna dagutkommenderades till dessa nyupprättade avspärrningar intill fabriken.Malmös polismästare, Yngve Schaar, fanns dessutom själv på plats föratt övervaka denna mobilisering från Malmöpolisens sida. 312Under eftermiddagen och kvällen återupptogs demonstrationerna. Detvar liksom föregående kvällar först vid sextiden som det stora flertaletmänniskor slöt upp i de svällande leden demonstranter framför denyupprättade avspärrningarna. Enligt polisrapporten förhöll folkmassan”sig till en början lugn, tätt sammanpackad framför avspärrningen[…] Snart hördes emellertid enstaka visslingar, vilka tämligen snarttilltogo i styrka för att slutligen övergå till de mest högljudda skrän.” 313När kontorspersonalen denna kväll lämnade fabriken under poliseskortökade larmet från demonstranterna ytterligare. För att skapa enväg ut genom den kompakta trängseln ansåg sig den eskorterandepolisstyrkan, enligt vad som senare uppgavs i polisrapporten, inte ha312 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); SDS, 24/11 1926.313 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14, (MS).223

något annat val än att utföra en polischock med dragna sablar mot dennärmast omgivande folksamlingen. Denna hade omedelbart avseddeffekt och drev för en kort stund tillbaka folksamlingarna något. Kontorspersonalen,som omgavs av poliser såväl till fots som till häst, börjadei detta andrum återigen att ledas bort från fabriksområdet. Menmycket snart omslöts återigen den avtågande kontorspersonalen ochderas poliseskort av demonstranter, vilka fortsatte att utropa hotelser,busvissla, trängas och knuffas. Återigen nödgades den närvarande avdelningenpoliser att använda dragna sablar för att på så sätt bana vägut genom demonstranterna. Enligt polisrapporten var det ”endast medstörsta möda polisen lyckades avstyra handgripligheter från folkhopenssida.” 314 Det förekom även direkta våldsamheter från de församlade demonstranternassida. En av kontoristerna träffades exempelvis i nackenav en kastad sten, men utan att ta någon allvarligare skada av detta.Det utövade våldet verkar annars fortsatt vara av småskalig karaktär.I trängseln anhölls exempelvis en ung man, en 18-årig charkuterilärling,vilken av polisen uppgavs gång på gång ha trampat kontorschefenRosén på hälarna. Denna händelse refererades även till i en av de strejkandearbetarnas strejksånger. En av stroferna lyder nämligen där: ”Senkommer Magnusson och herr Rosén/ni vet väl han som har så snyggaben/han också är en viktig själ/blott det ej gäller arbetarnas väl.” 315Sådana exempel på småskaligt våld är ett uttryck som återkommandeomnämns i polisrapporter i anslutning till hemföljningarna/uppvaktningarna,vilket i sin tur återigen visar på en typ av våld som hamnar ifältet konfrontativa ritualer. 316Brutna förhandlingarNär kontorspersonalen lyckligt och väl hade förts bort från platsen inträddeen kortare stund av spänd men förhållandevis tystlåten väntan.314 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14, (MS).315 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Pol IV, 23/11 1926,A2A: 13 (MS). Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö,Verkstadsklubben A. W. Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III (AAS). Att trampa på hälarna verkar ha varit en delav uppvaktningens/hemföljningens uttryck. Se exempelvis Ekelund,2008, s 27.316 Ekelund, 2008, s 27.224

Många tusentals demonstranter befann sig då tätt sammanpackadeinvid de av polisen upprättade avspärrningarna intill fabriksområdetpå Möllevångsgatan. Polisen uppskattade antalet demonstranter till någonstansmellan 2 000 och 3 000. Detta medan Sydsvenska Dagbladetoch Arbetet i följande dags upplagor uppskattade antalet församladedemonstranter till någonstans mellan 7 000 och 8 000. 317 I polisrapportenuppges det mestadels varit frågan om ”ynglingar av ligisttypenoch pojkar” som befunnit sig på platsen. 318 Arbetet menade att demonstranternaunder såväl fredagen som måndagen hade bestått av mestadelshalvvuxna ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen”och ”en del äldre personer”. 319 Sydsvenska Dagbladet menade å sin sidaatt det hade handlat om ”[t]usentals ligister och fruntimmer”. 320 Denkorta stunden av väntan bröts då det ibland demonstranterna frånolika håll efter en stund återigen började höras enstaka visslingar översorlet av röster. Dessa visslingar togs därefter upp på allt fler håll i folkmängdentill dess att det ett övergått till ett närmast öronbedövandedån av busvisslingar och rop. ”Tusentals ligister och fruntimmer hadekommit samman, tydligen i avsikt att göra sitt värsta i form av oljud”,meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsare i sina målande skildringarav det inträffade. ”Luften genljöd av visslingar och skrän, då och dåknallade en rysk smällare, eller vad det nu var för något, och gav illusionenav skjutande.” 321 De högljudda ropen, skriken och busvisslingarnafortsatte på liknande sätt en bra stund. Då detta förhållande intevisade några tecken på att upphöra agerade den poliskommissarie somvid denna tidpunkt förde det taktiska befälet på platsen. De polisersom fanns samlade vid avspärrningarna vid fabriksområdet gavs orderom att driva bort den högljudda folksamlingen från de till fabrikenangränsande gatorna. Med dragna sablar började de fotburna poliserna,understödda av de ridande, vilka enligt polisrapporten hade order omatt inte bruka blanka vapen annat än i nödvärn, att sätta sig i rörelse.Det senare med avsikt att driva de församlade skarorna demonstranteri riktning mot Möllevångstorget. 322317 SDS, 24/11 1926; Arbetet, 24/11 1926.318 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS)319 Arbetet, 24/11 1926.320 SDS, 24/11 1926.321 SDS, 24/11 1926.322 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Arbetet, 24/11225

När polisen på detta sätt agerar för att med repressiv våldsmakt skingrademonstranterna kan detta sägas utgöra den typologi som Tilly kallarbrutna förhandlingar. Med detta avses de tillfällen då endera parteni konfrontativa interaktioner kollektiva aktörer emellan som fram tilldenna tidpunkt till sina uttryck inte varit våldsamma plötsligt blir det.Utmärkande för denna typ av kollektivt utövat våld är den relativthöga graden av samverkan bland våldets utövare i kombination meden låg till medelhög grad av kortsiktigt utövad skada. 323 I detta fallagerar polisen med repressivt utövat tvångsmakt gentemot demonstranternapå ett sätt som innebär ett tydligt gränsskifte. Den utfördainsatsen från Malmöpolisens sida var inledningsvis också framgångsrik.Inom kort hade demonstranterna drivits bort från närområdet kringfabriken. Men när demonstranterna väl drivits tillbaka till det närliggandeMöllevångstorget inledde dessa ett våldsamt motstånd gentemotpolisens tvångsmakt. ”När folkmassan härunder drivits undan till Möllevångstorgetbörjade stenar och buteljer att kastas mot polismännen,varför även torget rensades från demonstranter.” 324 Detta kollektivtutövade motstånd gentemot polisen kom således återigen att signaleraett betydande skifte. Det innebar även ett tydligt objektsskifte där polisenpå ett helt annat sätt än tidigare kom att utgöra ett av målen fördet kollektivt utövade våldet från demonstranterna sida. ”De fräckastebland slynglarna beväpnade sig med stenar och buteljer, varmed desedan bombarderade ryttarna såväl som de icke beridna konstaplarna”,meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsare i den följande dagensupplaga. 325Polisen svarade å sin sida på det eskalerande kollektivt utövade våldetfrån demonstranternas sida med att låta poliser göra flera polischockeröver Möllevångstorget. ”Då och då tillkännagåvo intensiva tjut ochvisslingar att polisen sett sig nödsakad anhålla någon av de värstabråkmakarna eller att massan av en eller annan anledning blivit särskiltretad”, skrev Sydsvenska Dagbladet följande dag. 326 Men i realiteten var1926.323 Tilly, 2003, s 15f, 194-220.324 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).325 SDS, 24/11 1926.326 SDS, 24/11 1926.226

det endast ett fåtal personer som under de våldsamma konfrontationernadenna och de följande dagarna anhölls av polisen. 327Bild 10:1. Möllevångstorget.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).Det övergripande målet för Malmöpolisen verkar således ha varit attgenom repressiv tvångsmakt driva fram ett nedåtgående nivåskifte ochdärigenom en demobilisering bland demonstranterna. På detta sättrensades Möllevångstorget ifråga gång på gång från folksamlingar, endastför att en kort stund därefter återigen fyllas med högljutt skrikande,busvisslande och stenkastande skaror demonstranter. Men även omett gränsskifte hade ägt rum med avseende på såväl våld som objekt vardet fortsatt tydligt att det senare av dessa endast var ett delvis sådant.Det övergripande målet för demonstranterna var nämligen fortsatt attuttrycka sitt missnöje gentemot strejkbryteriet även om även polisennu börjat utgöra ett objekt för deras ilska. Det kollektiva våldet dennadag handlade om en rumslig kamp om området närmast utanför fabriken.Det som demonstranterna försökte tillkämpa sig och som polisenmed repressiv tvångsmakt försökte förhindra, var rätten att uttryckasitt kollektiva missnöje gentemot strejkbryteriet genom att demonstrerautanför fabriken. 328 Det av såväl polisen som demonstranterna327 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).328 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14, MS.227

utövade kollektiva våldet verkar ha varit någorlunda återhållsamt. Ettresultat av detta var att ingen på något allvarligt sätt tycks ha skadatsi de konfrontativa mötena, varken inledningsvis på gatorna närmastfabriken eller därefter på Möllevångstorget. 329Istället var det i allra högsta grad frågan om en rumslig kamp. Malmöpolisenavancerade i mindre grupper till fots eller häst med dragnasablar eller batonger, medan demonstranterna på det hela taget fölltillbaka under det att de kastade sådant som gatsten och tombuteljeri riktning mot de framryckande poliserna. På samma sätt föll demonstranternatillbaka och skingrades inför de mer samlade polischockernaöver Möllevångstorget, endast för att åter samlas på intilliggande gatoroch på torget sedan polisens framryckning dragit förbi. ”Stundtals varhela Möllevångstorget svart av folk, den ridande polisen gjorde chockpå chock, torget rensades”, meddelade Sydsvenska Dagbladet sina läsarenär tidningen målande beskrev de inträffade händelserna i Möllevångskvarteren,”men efter få minuter hade ligisterna sprungit runt ettkvarter och uppenbarade sig i en annan gatumynning.” 330 Det verkarinte mer än i undantagsfall ha varit frågan om några mer handgripligavåldsamheter. Istället agerade demonstranterna fortsatt undvikandeäven under den resterande delen av kvällen, alltmedan grus, sten ochbuteljer fortsatte att hagla genom luften. Endast en polisman uppges ipolisrapporten ha blivit skadad av en kastad sten, men inte heller denneallvarligare än att han kunde skickas till sitt hem för att få vård. 331För att utgå ifrån Tillys typologi över interpersonellt våld kan det såledessägas att det här förelåg en situation där de brutna förhandlingarnamycket väl skulle kunna leda till varierade skiften med avseende på detkollektivt utövade våldets uttryck. Tilly menar att brutna förhandlingarmycket väl kan leda till gränsskiften i riktning mot samordnad konfrontationi typologin. En situation där den ena parten inleder utövandetav kollektivt våld och detta bemöts med en motsvarande våldsutövningkan ett sådant gränsskifte vara fallet. Men det senare inträffar intenär polisen inleder repressionen gentemot demonstranterna utanförfabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna svarar visserligen med329 Arbetet, 24/11 1926.330 SDS, 24/11 1926.331 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14, MS.228

ett kollektivt våld i gentemot polisens tvångsmakt form av våldsamtmotstånd. Men de senares kollektivt utövade våld med uttryck somstenkastning kan snarast sägas falla inom det avgränsade fältet spriddaattacker i Tillys typologi. Den brutna förhandlingens relativt höga gradav samverkan bland våldets utövare i kombination med den låga tillmedelhöga graden av kortsiktigt utövad skada möttes således av denspridda attackens låga till medelhöga grad av samverkan bland våldetsutövare i kombination med dess låga till medelhöga grad av kortsiktigtutövad skada. Den konfrontativa interaktionen mellan demonstranteroch polis var inte heller samlad på någon bestämd plats utan utspriddöver en stor del av Möllevången vilket även det analytiskt pekar på attdet snarast skulle vara frågan om brutna förhandlingar från polisensom bemöts med spridda attacker från demonstranter. ”Å du vet detbölja fram å tillbaka, tills polisen flytta hela, hela gatan full med folk,[…] så fick man retirera, å sen när det hade lugnat sig, då gick mantillbaka igen, så hela massan rörde sig om igen.” 332 Medan polisens repressivainsats utgick ifrån avspärrningarna i den nilssonska fabrikensnärhet, kom Möllevångstorget att utgöra den rumsligt avgörande samlingspunktenför demonstranterna. 333Repressiv tvångsmaktI detta fall är det tydligt att det var polisens beslut att med repressivtvångsmakt agera för att skingra demonstranterna från fabrikensomedelbara närhet som leder fram till en ytterligare sekvens av uppåtgåendenivåskifte i konflikten. Detta innebär att Malmöpolisenmed ens dragit en tydlig delegitimerande skiljelinje, där det kollektivavåldet utanför fabriken gått från att under de föregående dagarna hatolererats till att från och med denna kväll betraktas som någontingförbjudet, det vill säga från att av polisen ha betraktats som en avgränsadtill en överskridande konflikt. Malmöpolisen skulle i händelsernasefterdyningar få utså synnerligen hård kritik, inte minst från den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö, för att ha varit den kollektivtinteragerande aktör vilken fått demonstrationerna utanför fabriken att332 Intervju med informant 020322: II.333 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS); Arbetet, 24/111926.229

övergå till de mer utpräglat våldsamma konfrontationer som följde.Det är en kritik som naturligtvis inte går att negligera eftersom det påett mycket tydligt sätt är i den stund som polisen agerar med repressivtvångsmakt gentemot demonstranterna som det i alla avseendenavgörande uppåtgående nivåskiftet under konflikten inträffar. Mendet ska samtidigt påpekas att det som gör att Malmöpolisen i dettaläge väljer att tillgripa repressiv tvångsmakt sannolikt är det faktum attden inte längre anser sig kunna tolerera det hot om kollektivt utövatvåld de demonstrerande utsatt de kontorsanställda för. I Malmöpolisenögon hade demonstrationernas uttryck gått över gränsen från denavgränsande till den överskridande konflikten, och var något som delegitimerasgenom polisens utövade tvångsmakt. Till detta ska läggas detstörande av den allmänna ordningen genom de stora och högljuddafolksamlingarna och dess inverkan på bil- och spårvagnstrafik somMalmöpolisen i händelsernas efterföljd använder som argument förbeslutet att med repressiv tvångsmakt tvinga fram en demobiliseringbland de församlade skarorna demonstranter.Malmöpolisen gör denna kväll en annan gränsdragning med avseendepå vad den anser vara tolererade former uttryck för den pågående konfliktenskonfrontativa interaktioner. Vidare var det polisens repressionsom i detta skede av konfrontationerna ledde fram till eskaleringen avvåldet, från ett småskaligt till ett mer storskaligt sådant. Tilly menarangående den polisiära ordningsmaktens kollektiva ansvar att:Every regime empowers agents – police […] andothers – to monitor, contain, and on occasionrepress collective claim making. […] These agentsalways have some means of collective coercion attheir disposal and always enjoy some discretion inthe use of these means. In one common sequence,claimants challenge repressive agents, occupy forbiddenpremises, attack symbolically significantobjects or seize property; then agents reply withforce. 334334 Tilly, 2003, s 197.230

Tilly framhåller att ordningsbevarande kollektiva aktörer såsom denpolisiära och/eller den militära ordningsmakten är specialister i repressivtutövad tvångsmakt vilket i allra högsta grad inkluderar kollektivtvåld.[T]here is a division of labor: repressive forcesdo the largest part of the killing and wounding,while the group they seek to control do most ofthe damage to objects. The division of labor followsfrom the usual advantage repressive forceshave with respect to arms and military discipline;from the common tactics of demonstrators, strikers,and other frequent participants in collectiveviolence, which are to violate symbolically chargedrules and prohibitions whose enforcement is theaffair of agents of government; from the typicalsequence of events, in which demonstrators arecarrying on an action which is illegal yet nonviolent,and repressive forces receive an order to stopthem by whatever means are necessary. The meansare often violent. 335Ordningsmakten kan som sådana våldsutövande specialister agera medrepressivt tvångsmakt på ett betydligt effektivare sätt än de allra flestaandra kollektiva aktörer. Denna repressiva tvångsmakt utövas därtillmed en disciplin liksom en hög grad av samverkan i kombination medpotentiellt mycket hög grad av kortsiktigt utövad skada. Den disciplinsom på detta sätt utmärker ordningsmakten gör att dessa aktörer på ettförhållandevis kontrollerat sätt kan skiftar över gränsen mellan ickevåldoch våld i konfrontativa interaktioner med andra aktörer. 336Vidare menar Tilly att ordningsmaktens repressiva agerande delvis ären direkt avspegling av de förekommande konfrontationernas omfattning,med avseende på såväl antalet deltagare som rumslig spridning.Men han menar även att tvångsmaktens specialister såsom utövare avstatsmaktens våldsmonopol har ett avgörande ansvar för de gränsskiftningarmed avseende på det kollektivt utövade våldet som äger rum iinteraktionen kollektiva aktörer emellan under ett konfliktförlopp.335 Tilly 1978, s 177.336 Tilly, 2003, s 232f.231

This is unsurprisingly, a matter of scale: the fewerthe people involved, the less likely that repressiveagents will be there. But it does not mean simplythat the larger the scale of violence the more likelythe police is to step in. For in the modern Europeanexperience repressive forces are themselvesthe most consistent initiators and performers ofcollective violence. […] [In a] textbook exampleof large scale collective violence one group undertakesa large action which directly or indirectlystates a claim; a second group stating the counterclaimis often a specialized repressive force – police,troops, posse, vigilante – acting on behalf ofthe dominant classes. 337Polisen i Malmö hade således i detta avseende ett högst betydandeansvar med avseende på den eskalering av våldet som ägde rum. Visserligenkan detta repressiva agerande sägas vara en reaktion på uttryckenav kollektivt utövat våld inom de typologiskt avgränsade fältenspridda attacker och konfrontativa ritualer som demonstranternaföregående kväll utövat gentemot såväl kontorspersonalen som fabrikslokalerna,det senare exempelvis i form av stenkastning gentemotfabrikens fönster. Men det är samtidigt polisens brutna förhandlingarmed demonstranterna som får det ditintills relativt småskaliga kollektivavåldet att övergå till ett mer storskaligt sådant. Det var vidare enrepressivt utövad tvångsmakt som till yttermera visso inte svarade motdet Malmöpolisen i den efterföljande polisrapporten uppgav sig viljauppnå, det vill säga ett återställande av den allmänna ordningen. Iställetblev resultatet av den repressiva insatsen ett markant uppåtgåendegränsskifte med avseende på det kollektiva våldets uttryck.Malmöpolisen kom också som redan nämnts att få utstå mycket hårdkritik för sitt agerande ifrån stadens socialdemokratiskt organiseradearbetarrörelse, i detta skede av konflikten framför allt från arbetarpressen,men senare även från både fackligt och politiskt håll. I Arbetetkom det som uppfattades som polisernas övervåld att skildras mycketmålande. Huvudmotivet var att Malmöpolisen utövat ett hänsynslöst337 Tilly 1978, s 174, 177.232

våld gentemot helt oskyldiga personer – företrädesvis framhålls i dessaskildringar våldsutövning gentemot kvinnor, barn och gamla – i dearbetarkvarter vilka omger den nilssonska fabriken. Inte minst denridande avdelningen poliser kom i detta avseende att pekas ut som desom utövade det mest brutala övervåldet. I en av tidningen publiceradinsändare skildrades bland annat hur:Några ynglingar hade fattat posto på trottoareni närheten av bekvämlighetsinrättningen åMöllevångstorget och höllo ett stilla resonemang.Plötsligt kom en polisman ridande i trav ochropade till ynglingarna att försvinna. Dessaskingrades som agnar i vinden utom en, som ickepå några villkor kunde komma undan, emedanpolismannen styrde sin häst upp på trottoarenoch stängde av vägen för honom. Han fick dåav polismannen ett slag med ridpiskan i hjässan,så att han avsvimmad sjönk till marken. Någrapersoner, som åsett händelsen sprungo då fram föratt taga hand om ynglingen, men de förmenadesav polismannen, som tycktes vara alldeles virrig.Han red fram och tillbaka svängande ridpiskanoch uppmanade under oartikulerade skrik folketatt skingra sig. 338Insändarförfattaren menade att ”[m]an bli upprörd i sitt innerstaväsen över en dylik brutalitet”. Den ridande polisens agerande ute påMöllevångstorget var enligt författaren att betrakta som en ren ochskär provokation. ”Har det inte varit oroligheter därute, så är det minbestämda uppfattning att det blir sådana.” 339 Polisen och då i synnerhetden beridna avdelningen kom således att i denna liksom andra liknandeartiklar att pekas ut och ges skulden för våldet. Även de intervjuadeinformanterna framhåller polisens och då särskilt den ridande polisensövervåld gentemot de demonstrerande liksom oskyldiga åskådare vilka aven eller annan orsak hamnat mitt i stridens hetta. ”Nu här var två styckenpoliser, […] de var kända för sin framfusighet och grymhet, kan man hakallat. Och det var polisryttare alltså.” 340 Inom den socialdemokratiskt338 Arbetet, 24/11 1926.339 Arbetet, 24/11 1926.340 Intervju med informant 020219. Se även: Intervju med informant233

organiserade fackliga rörelsens led började allt högljuddare reaktionergentemot polisens agerande att strömma in till Fco styrelsen. I en sådanskrivelse begärde en av medlemmarna i Handelsarbetarförbundetsavdelning 12 att Fco skulle vända sig till Arbetarkommunen med enbegäran att Polisföreningen Kamraten, som en direkt konsekvens avordningsmaktens mycket ”brutala” och ”osolidariska” agerande underloppet av demonstrationerna, måste uteslutas ur densamma. 341 Detta varen av de första av flera sådana kraftfullt indignerade reaktioner från denfackligt och politiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsenssida där Kamratens anslutning till Arbetarkommunen starkt kom attifrågasättas med anledningen av Malmöpolisens kollektivt utövaderepressiva tvångsmakt.De ridande poliserna tillhörde stadens centralpolisavdelning. Dennaavdelning utgjorde en sorts elitstyrka inom poliskåren. En av derasuppgifter var att inspektera personalen inom de övriga polisdistrikteni staden. En annan var att upprätthålla ordningen om det av någonorsak behövdes en samlad polisstyrka. Vid sådana tillfällen innehadechefen för centralpolisen befälet på platsen medan personal från andrapolisdistrikt i staden kallades in efter behov. Ett antal av centralpolisenskonstaplar utgjorde vidare den ridande avdelningen inom stadenspoliskår. En av deras uppgifter var att patrullera stadens ytterområden,några polisbilar hade Malmöpolisen ännu inte vid denna tidpunkt. Enannan var att utgöra en slagkraftig styrka i händelse av konfrontationerutav de mest skilda slag. En polischock utförd av ridande poliser meddragna sablar hade på det hela taget en mycket påtaglig effekt när detgällde att skingra större folksamlingar från allmänna platser. De ridandepolismännen var ofta rekryterade från något kavalleriregemente,vilket medförde att de allra flesta poliser i den beridna avdelningenhade en militär bakgrund. Detsamma kan generellt sägas för polisensom helhet vid denna tidpunkt. Det var vanligt att före detta underbefälanställdes som poliser. Det senare eftersom dessa ansågs inneha dekvaliteter i form av karaktärsdrag såsom disciplin och ledarskap vilkaeftersträvades inom poliskåren. Men det senare medförde således ocksåatt poliser i egenskap av ordningsbevarande specialister på ett mycket020322: I; Intervju med informant 020322: II; Intervju med informant020321: I; Intervju med informant 020325: II.341 Malmö arbetarkommun, “Möllevångskravallerna 1926-1927”, 25/111926, E:VI (AAS).234

konkret sätt hade en yrkesmässig träning i utövandet av kollektivt våldkaraktäriserat av en mycket dödligare våldverkan än polisen är bemyndigadatt utöva. 342Det var centralpolisen, liksom poliser från det andra polisvaktsdistriktetoch till viss del även det fjärde polisvaktsdistriktet, som utgjordeden huvudsakliga avdelningen från Malmöpolisen som dennatisdagskväll deltog i de repressiva insatserna gentemot demonstranternai Möllevångskvarteren. 343 Dessa konfrontationer mellan polisoch demonstranter fortsatte i det tilltagande kvällsmörkret, tills dessatt polisens styrkor slutligen beordrades tillbaka till de ursprungligaställningarna vid avspärrningarna intill den nilssonska fabriken. Inomkort fylldes gatorna omkring fabriken återigen av demonstranter, varpåtjuten, ropen, skriken och visslingarna snart var tillbaka i full ljudstyrka.Missnöjet från demonstranterna riktades vid det laget såledesminst lika mycket mot de poliser som befann sig vid avspärrningarnasom mot strejkbrytarna inne på fabriken. Efter någon halvtimmes högljuddademonstrationer beordrades poliserna på platsen invid avspärrningarnaåter att avancera med dragna sablar och batonger för att pånytt skingra demonstranterna. De våldsamheter som därmed återigenblossade kom att ta sig samma uttryck som det gjort tidigare sammakväll fram tills någon gång omkring halvtolvtiden på natten. Därefterbörjade leden av demonstranter synbarligen att tunnas ut varpå polisavdelningenpå platsen återigen beordrades tillbaka till de ursprungligaställningarna intill det avspärrade fabriksområdet. Då de demonstrerandefolksamlingarna denna gång inte återvände till fabrikens närområdeutan uppenbarligen hade begett sig hemåt för att få en natts sömninnan nästa dags skolgång eller arbete innebar detta ett slut för dennadags konfrontationer mellan demonstranter och polis. 344342 G. Hårleman, ”Polisväsendet”, G Hårleman (red), Malmö. En skildringi ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd, 1914, s 117,221-223, 226. Se även: Björn Furuhagen, Ordning på stan: Polisen iStockholm 1848-1917, 2004, s 60-63, 96ff.343 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS); Pol II, Rapportkopior,24/11 1926, A3A: 14 (MS); Pol IV, Journal, 23/11 1926, A2A.13(MS).344 Pol II, Rapportkopior, 24/11 1926, A3A: 14 (MS).235

Våldet legitimerat/delegitimeratDet kan med avseende på frågan om våldets gränser inom politikenkonstateras, att medan såväl högerpressen som den polisiära ordningsmakteni detta läge av konflikten på ett tydligt sätt delegitimerar det avdemonstranterna utövade våldet, så framstår detta alls inte lika tydligti den lokala vänsterpressen. Medan den lokala högerpressen och dåframför allt i skepnad av Sydsvenska Dagbladet redan tidigt agerat delegitimerandegentemot såväl demonstrationerna som sådana liksom devåld som demonstranterna utövat, hade Malmöpolisen däremot framtill denna tidpunkt agerat med ett betydligt större mått av tolerans.Det är när polisen agerar delegitimerande och gör detta genom gränsskiftenför vad den anser falla inom ramen för det tolererade som dettaleder fram till en avgörande eskalering av det kollektivt utövade våldet.Det senare medan den lokala vänsterpressen, framför allt i skepnad avArbetet, tvärtom hade agerat såväl indirekt som direkt legitimerandemed avseende på det kollektiva våld som utövats av den demonstrerandefolksamlingen. Var de respektive kollektivt interagerande aktörernai konflikten valde att dra gränserna mellan de föreskrivna, tolereradeoch förbjudna formerna och uttrycken inom konfrontationer är såledesnågonting både omstritt och skiftande under konfliktens förlopp.236

Kapitel 11Reaktion och konfrontationDe oordningar som förekommit torde, såsom avpolisrapporterna framgår, hava sin egentliga orsaki att en del yngre element passa på tillfället attåstadkomma oro bland folkmassor, vilkas flestadeltagare av nyfikenhet komma tillstädes i gatornanärmast arbetsplatsen. Därest det kunde förhindras,att folk samlade sig i större massor på dessaplatser, skulle den väsentliga anledningen till attoordningarna taga sådan omfattning som hittillsskett bliva avlägsnad, och polisen skulle vara istånd att hålla i ordning utan att tillgripa hårdaremedel, som nu varit nödvändiga. […] Slutligenvill länsstyrelsen meddela, att länsstyrelsen skallhålla Herr Statsrådet underkunnig om vad vidarei denna ordningsfråga kan förekomma avbeskaffenhet att böra bringas till Herr Statsrådetskännedom.Malmöhus läns landskansli, brevbok för allmännabrevärenden 1926, 26/11 1926, Aiab:23 (LL)Malmötidningarnas braskande rubriker, upphetsade meningsutbyte,och ömsesidiga beskyllningar, fortsatte även onsdagen den 24 november.Sydsvenska Dagbladet talade om ”Skandalösa demonstrationer iMöllevången i går kväll”, följt av ”En skränande hop som stundtals räknadeända till 8,000 personer” och ”Polisen, förstärkt med en beridenstyrka, måste göra chock på chock”. Tidningens skribent, med signaturenKrister, uttryckte att han funnit det nästan omöjligt att fatta atthan verkligen befunnit sig i Malmö, ”i ett som man trodde välordnatsamhälle, då man å tjänstens vägnar avlade ett besök ute i Möllevången,där A. W. Nilssons korgmöbelfabrik är belägen.” I tidningen talades detom ”uppträden” och om ”upplopp”, deltagarna betecknades såsom ”ligister”,”slynglar” och ”fruntimmer”. Malmöpolisen berömdes däremotför sitt mycket resoluta ingripande. ”Dessa gjorde chock, och folkmassanskingrades med en fart så det var en ren glädje att se därpå.”237

Bild 11:1. Sydsvenska Dagbladets löpsedel, 24/11 1926.Tidningens skribent menade samtidigt att polisen trots allt hade uppträtt”med största försynthet och icke på något sätt utmanande, d. v. s.om man icke anser att den utmanar endast därigenom att den finns tilloch vill hålla ordning.” På det här sättet kan det inte fortsätta, fortsatteskribenten, som menade att ”bristningsgränsen för myndigheternastålamod nu måste vara nådd.” Vad kunde man då göra? Kanske kundeman ta hjälp av brandkåren, menade skribenten något skämtsamt, en”kalldusch i vinterkylan skulle kanske kunna vara ett effektivt medelmot de upprörda känslorna.” 345345 SDS, 24/11 1926.238

”Borgartidningarnas provokationer bära frukt”, löd Arbetets huvudrubrikdenna dag, följt av underrubrikerna, ”Den ridande polisen for obehärskatfram under gårdagen”, och ”Hänsynslöst angrepos alla, kvinnoroch barn drevos fram längs gatorna”. 346 Tidningen var av meningenatt tisdagskvällens våldsamheter var ett resultat, dels av den borgerligapressens provokativa sensationsjournalistik, dels av att ”polisen, ellerframför allt polisbefälen och den ridande polisen fullständigt hadetappat all sans och besinning”. Arbetets skribent beskyllde SydsvenskaDagbladet för att med braskande rubriker och sensationellt utstyrdaartiklar försöka blanda bort korten och ta bort fokus från det som utgjordehändelsernas huvudpunkt, strejkbrytarvåldet. ”Det dåligt maskeradesyftet uppnåddes”, menade skribenten, ”tack vare denna artikelfick folk den uppfattningen att det verkligen var fråga om någontingsensationellt och följden uteblev inte.” Enligt Arbetet resulterade dettai att mängder av nyfikna strömmade till platsen. Det hela hade ändåkunnat förlöpa någorlunda lugnt och sansat, fortsatte Arbetets skribent,om inte polisen i denna stund hade tappat besinningen och satt in denridande polisen. Tidningen menade att det överhuvudtaget hade varitoklokt av polisbefälen att ha ridande poliser på platsen för demonstrationerna.”Beridna poliser i en folksamling verka alltid på ett särskiltsätt utmanande.” Om de beridna poliserna användes så enaståendeoklokt som den föregående kvällen var det snarast en ofrånkomlig följdatt det hela skulle övergå i våldsamheter. Den ridande polisens insatserbeskrevs målande för Arbetets läsare. ”De […] red i sporrsträck på trottoarernaända nedåt Södra Förstadsgatan, slogo vilt och besinningslöstomkring sig med sina ridpiskor, […] överföllo fredliga personer,stadda i fullt lovliga ärenden, sprängde med full fart in i klungor avbarn, förföljde personer ända in i portarna o. s. v.” 347 Senare på kvällenagerade den till fots gående polisen med dragna sablar och batonger påsamma besinningslösa sätt, fortsatte skribenten, som även konstateradeatt polisen på ett fullständigt blint och urskiljningslöst sätt anhållitpersoner. 348346 Arbetet, 24/11 1926.347 Arbetet, 24/11 1926.348 Arbetet, 24/11 1926.239

I fallet med Sydsvenska Dagbladets tal om många tusentals ”ligister”,”slynglar” och ”fruntimmer” är det tydligt att tidningen har för avsiktatt delegitimera demonstrationerna. Detta genom en tillskrivningdär en gränsdragning tydligt markerar de utanför fabriken församladedemonstranterna som ett ”dem” i förhållande till ett ”vi”. Detkonsekventa framhållandet att det var ungdomar av båda könen –”ynglingar av ligisttypen”, ”pojkar och flickor”, ”minderåriga av bådakönen”, ”ligister och fruntimmer” – som stod för huvuddelen avdemonstranterna utanför den nilssonska fabriken kan sägas utgöra ettsätt för tidningspressen att delegitimera såväl demonstrationerna somsådana, liksom det kollektivt utövade våld som utspelats under dessa.Det senare görs huvudsakligen genom organisering av skillnader inomramen för tidningen officiella kulturella karta, där tillskrivningar ochåtföljande gränsdragningar åtskiljer ett ”dem” från ett ”vi”. Att framhållademonstranterna på Möllevången som ”barn” och ”kvinnor” ochän hellre som ”ungdomsligister” är ett klassiskt sätt för institutionellamaktcentra att delegitimera ställda krav och ageranden inom ramen fören konflikt. Della Porta och Diani skriver således angående detta att:The power to impose negative and stigmatizeddefinitions of the identity of other groups constitutes,in fact, a fundamental mechanism of socialdomination. […] The most blatant example isthe stereotyping of women as uninterested inthe public and political dimensions of social life,inclined towards the private sphere, most particularlyfamily life, and as lacking the rational abilitieswhich are held to be essential in order to actin the public sphere.” 349I citatet kan de skiftande identitetsgrunder som förekommer i institutionellamaktcentras kulturella maktutövning tydligt ses. Arbetets organiseringav skillnader utifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsensofficiella kulturella karta har inte enbart klass som identitetsgrund. Närstrejkbrytarnas beskrivs som ”utbölingar” och ”utlänningar” blev ävenetnicitet en identitetsgrund. I Sydsvenskan användes även generationoch genus på detta sätt som delegitimerande identitetsgrunder. I detta349 Della Porta & Diani, 2006 (1999), s 106f.240

sammanhang är det därför intressant att konstatera att samma tendensfrån och med denna tidpunkt även går att skönja i Arbetets nyhetsrapportering.Istället för att tala om skötsamt disciplinerade organiseradearbetare som mangrant sluter upp leden i sympati med de strejkandearbetarna talar Arbetet från denna tidpunkt även om demonstranternasom ”pojkar och flickor samt minderåriga av båda könen” samt ”en deläldre personer”. Genom att på så sätt avgränsa demonstranterna såsom”pojkar” och ”flickor” – och underförstått då inte vuxna organiseradearbetare – markerar Arbetet således en tydlig gränsdragning. Detta arbetartidningenstal om ”pojkar” och ”flickor” samt ”minderåriga avbåda könen”, kan med andra ord betraktas som en allra första skönjbartendens till att vilja delegitimera, såväl demonstrationerna som sådanaliksom det av demonstranterna utövade våldet. Men samtidigt somdetta görs lägger Arbetet trots allt det huvudsakliga ansvaret för deeskalerande våldsamheterna i konfrontationerna på den sensationsjournalistiksom tidningen menar utmärker Sydsvenska Dagbladets nyhetsrapportering.Arbetet uttrycker att det till stor del varit högertidningenshetspropaganda som lockat så många människor som inte har medkonflikten att göra att komma till Möllevångskvarteren och ansluta tilldemonstrationerna. Märk väl att Arbetet även på detta sätt organiserarskillnader genom att låta understryka att det inte längre bara rör sigom fackligt organiserade arbetare utan om allehanda individer inomdemonstranternas led. Även i detta uttalande går det således att skönjanågot av en förändrad gränsdragning med avseende på våldets gränserinom politiken. För när det inte längre kan sägas vara frågan om ettkollektivt våld utövat av strejkande arbetare och deras sympatisörerförloras också den försvarbara grundpelare med vilken den socialdemokratiskaarbetarrörelsen annars kan legitimera det.Delegitimerande identitetsgrunderDet går med utgångspunkt i källäget egentligen inte att säga någontingmed säkerhet om de utanför fabriken församlade demonstranternassociala sammansättning. Men frågan ställs ändå på sin spets utifråndenna avhandlings frågeställningar i samma stund som Arbetet börjarskifta den gränsdragningen på ett sådant sätt att demonstranternainte längre beskrivs som skötsamt disciplinerade arbetare. Att arbe-241

tarungdomar på ett eller annat sätt utgjorde ett påtagligt inslag blandde demonstrerande alltsedan konfliktens första början är något somsamstämmigt framgår av källorna. Men till saken hör att demonstrationernapå det hela taget grundades på den, för den fackligt organiseradearbetarrörelsen, mycket viktiga principfrågan om strejkbryteriet ocharbetets frihet. Till saken hör vidare även att Arbetet fram till dennatidpunkt i sina skildringar av konflikten alltid hade varit mycket månom att framhålla att det var de strejkande arbetarna utgjorde huvuddelenav demonstranterna. En av de intervjuade informanterna var på talom detta helt på det klara med att det ”var dom som var aktiva liksom,som va själv med i fackföreningen, dom åkte in där. Å jo, å slogs medpolisen, det gjorde dom. Men som sagt det va dom som var aktiva, somjobba kanske på A. W. Nilsson, dä va ju några som slogs ordentligt.” 350Samme informant påtalar också att det var efter arbetsdagens slut sommånga sympatisörer kom för att sluta upp i demonstrationerna.”[H]örde snacket ju, ”ja nu ska vi in”, dä va dom som jobbade […] också,dom åkte också in där, även om dom hade jobb. Så efter jobbet så åktedom in till Möllevången, för att visa sin sympati.” 351Mer än 120 arbetare var i strejk. Att strejkvakter fanns posteradeutanför fabriken under dygnets alla timmar framgår av det fackligamaterialet. Och det är knappast orimligt att anta att det till dessaskaror av strejkande arbetare anslutit sig sympatisörer från den fackligaarbetarrörelsen i Malmö. När Arbetet i detta läge börjar låta förståatt mängder av nyfikna människor vilka inte berördes av konfliktenströmmat till platsen och därmed utgjorde en stor andel av demonstranternasamt att en huvudandel av dessa dessutom var ”pojkar” och”flickor” samt ”minderåriga av båda könen”, är det inte alls orimligtatt betrakta detta som ett första delegitimerande tecken från den socialdemokratiskaarbetarrörelsens sida. När Arbetet i detta läge såledesbörjar tala om demonstranterna som någonting annat än organiseradearbetare är det ett tecken på förändrade gränsdragningar inom ramen350 Intervju med informant 020321: I.351 Intervju med informant 020321: I. Se även: ”Efter arbetstidens slut idag samlades ånyo stora skaror av arbetare, män och kvinnor, på Möllevångsgatansamt angränsade gator och gav som vanligt utryck åt denstarka och äkta indignation, som varje ärlig arbetare måste känna infördråparen och hans kamrater.” Folkets Dagblad Politiken, 24/11 1926.242

för den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella karta.Identitetsgrunden klass ersätts med genus och generation med avsiktenatt vara delegitimerande. Vad mer är utgör det ett tecken på direktskiftande gränsdragningar med avseende på det kollektivt utövadevåldet i konflikten. När de uttryck av våld som i Tillys typologi överinterpersonellt våld analytiskt kan avgränsas till fälten spridda attackeroch konfrontativa ritualer, uttryck som inte bara tolererats utan ävenföreskrivits av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, skiftar i riktningmot brutna förhandlingar medför detta även förändringar med avseendepå var den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö drar våldetsgränser inom politiken. Demonstranterna på Möllevången förvandlasi det läget från organiserade ”arbetare” till underförstått oorganiserade”kvinnor” och ”barn” som inte har bättre förstånd.ReaktionerHändelseutvecklingen i anslutning till konflikten vid A. W. Nilssonshade vid det laget blivit till en riksnyhet av mått. 352 De senastenyheterna från Malmö fick på kort tid nationell spridning viaTidningarnas Telegrambyrå (TT). Reaktioner på det inträffade börjadekomma från flera håll, på såväl nationell som regional och lokal nivå.I Stockholm regerade i detta läge den liberala regeringen, ledd avstatsminister C. G. Ekman, på de oroväckande nyheterna från Malmö.352 Helsingborgs Dagblad hade den 20 november i sina rubriker talat omen ”Dråpaffär av sensationell art i Malmö”. Den 24 november meddeladesamma tidning likaledes att det förekommit ”Svåra ligistkravalleri Malmö i går”. Skånska Aftonbladet talade i sina rubriker från den 20november om ”Det nattliga dådet på Möllevångsgatan”, och konstateradeden 24 november att ”Tusentals malmöligister lekte upplopp påtisdagskvällen”. Dagens Nyheter hade den 20 november i sina rubrikermeddelat ”Strejkande dödad under gruff med arbetsvillig”. Den 21 novemberrapporterade tidningen på om ”Malmödådet: hetsig stämningbland arbetarna”. Den 24 november meddelade samma tidning sinaläsare med stort uppslagna rubriker att det varit fråga om ”UPPLOPPI MALMÖ MED STENKASTNING OCH BLANKA VAPEN”. Socialdemokratenberättade den 21 november om ett ”Ruskigt uppträde iMalmö”. Måndagen den 22 november berättade på samma sätt FolktesDagblad Politiken för sina läsare om ett ”Ohyggligt brytardåd i Malmö”.Den 24 november kunde samma tidning berätta att ”Malmöpolisen gårtill anfall mot arbetarna”. Och samma dag meddelade Svenska Dagbladetatt det varit ”Ligister i farten i Malmö i går. Polisen gör Chock”.243

Socialministern, statsrådet Pettersson, infordrade av den anledningenin en rapport från länsstyrelsen i Malmöhus angående bakgrunden tilldet inträffade. 353 Detta föranledde i sin tur de regionala myndigheternaatt förelägga Malmöpolisen att sätta samman en polisrapport översåväl de aktuella händelserna som deras bakgrund. Det är dennaunder pågående konfrontationerna nedtecknade polisrapportsom tillsammans med ett mindre antal andra sådana från de olikapolisvaktsdistrikten utgör det huvudsakliga polisiära källunderlagetför händelserna ifråga. 354 Samma dag som socialministern infordradedenna rapport över händelserna i samband med konflikten reageradeäven den fackligt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsen iMalmö på det inträffade genom att i en annons i Arbetet sammankallasåväl styrelsen som representantskapet för Fco med anledning av”strejksituationen hos A. W. Nilssons”. 355 Bakgrunden till dettavar en skriftligen inkommen begäran från Avd. 71 av SvenskaLivsmedelsarbetareförbundet. I denna ombads Fco styrelsen att prövaom det med anledning av konflikten vid den nilssonska fabriken intevar befogat att sammankalla Fco representantskapet för att diskuterahela den uppkomna situationen. I den utfärdade annonsen kalladesstyrelsen och representantskapet till möte, klockan halv sju respektivehalv åtta följande kväll, för att diskutera den allvarliga situationen.I annonsen uppmanades alla organiserade ombud att hörsammakallelsen och mangrant sluta upp på mötet. 356Konfrontativa demonstrationerVid sextiden på onsdagskvällen började folksamlingar liksom föregåendekvällar att samlas på gatorna närmast intill A. W. Nilssons fabriker.Polisbevakningen förstärktes allteftersom demonstranter strömmadetill platsen, först vid sextiden och sedan vid halv sju, så att antalet po-353 Malmöhus läns landskansli, diarier over inkomna brev 1926, Bia: 201,brev från socialdepartementet ankommet den 24/11 1926 (LL); Arbetet,24/11 1926.354 Cent, Rapportjournal 1926, A3AA:30 (MS); Krim, Rapportkopior DelII 1926, A2A:42 (MS); Pol II, Rapportkopior 1926: II, A3A: 14 (MS);Pol IV, Journal, A2A: 13 (MS).355 Arbetet, 24/11 1926. Se även Arbetet, 25/11 1926.356 Arbetet, 24/11 1926; Arbetet, 25/11 1926; Malmö arbetarkommun,“Möllevångskravallerna 1926-1927”, E:VI (AAS); Arbetet, 24/11 1926;Uhlén, 1949, s 367; Uhlén, 1958, s 219.244

liser under kvällen slutligen kom att utgöra ett trettiotal till fots, såvälordningspoliser i uniform som kriminalpoliser i civila kläder, samt fyrauniformerade poliser till häst. 357 Trots det stora antalet människor somsamlades vid fabriksområdet visade sig onsdagens demonstrationer inledningsvisförhållandevis lugna till sin karaktär. Då kontorspersonalenslutade sin arbetsdag vid sextiden på kvällen och lämnade fabrikslokalerna,eskorterades de av två beridna poliser. Liksom tidigare dagar blevde omslutna av demonstranterna, men utan några av de föregående dagarnashotfulla konfrontationer från de senares sida. 358 Vid fabriksområdetfortsatte mycket människor att strömma till platsen fram till dessatt gatorna i fabrikens närhet var till bredden fyllda av många tusentalsdemonstranter. Arbetet uppskattade antalet till så många som bortåt15 000, Sydsvenska Dagbladet till ”flera tusen”, medan Malmöpolisennågot mera återhållsamt bedömde antalet församlade demonstrantertill någonstans mellan 5 000 och 6 000. 359 Många tusen demonstranteroch åskådare hade i varje fall denna dag kommit att samlats i Möllevångskvarteren.Vid halvåttatiden var så antalet församlade människorpå gatorna intill fabriksområdet så stort att biltrafiken var helt blockeradoch att spårvagnen längs Möllevångsgatan, vars ändhållplats varFolkets Park, inte kunde komma förbi. 360Bild 11:2. Möllevångsgatan med spårvagnen vid ändhållplatsen och A. W.Nilssons fabriker till höger i bild.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).357 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS).358 SDS, 25/11 1926.359 SDS, 25/11 1926; Arbetet, 25/11 1926, Cent, Rapportjournal, 26/111926, A3AA: 30 (MS).360 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS).245

På grund av den stora mängden människor och de störningar i trafikensom detta innebar beordrade polisbefälet på platsen att gatorna i fabrikensnärhet skulle utrymmas, i varje fall är det orsaken som uppges ipolisrapporten. Utrymningen av kvarteren närmast fabriken utfördesdärefter utan något motstånd från demonstranternas sida. De såledesutrymda gatorna spärrades av, endast personer som kunde uppge ettgiltigt ärende släpptes därefter in genom dessa avspärrningar. 361 Bortträngdafrån gatorna närmast fabriken började demonstranterna återigenatt samlas på Möllevångstorget. Demonstrationerna återupptogsdärefter med förnyad styrka. I över en timme blev demonstranternastående på Möllevångstorget. Demonstrationerna var högljudda medrop och visslingar som ekade över torget. En stor mängd demonstranterträngdes alldeles framför de av polisen upprättade avspärrningarna.Men inga försök från demonstranterna sida gjordes för att försökabryta sig igenom dessa. Malmöpolisens agerande vid denna tidpunktvar inriktat på att hålla demonstranterna borta från den nilssonskafabrikens närhet. 362 Det läge som därmed uppstått i den kollektiva interaktionenmellan ordningsmakt och demonstranter på Möllevångenkan således beskrivas i termer av avvaktande väntan. Demonstranternahade visat sin avsikt att uttrycka sina krav utanför fabriken. Polisenhade i sin tur nekat demonstranterna detta genom att låta utrymmagatorna närmast fabriken och därefter upprätta avspärrningar. Demonstrationernahade därefter återupptagits på Möllevångstorget. Polisenhade i sin tur svarat med att hålla sina ställningar vid de upprättadeavspärrningarna, vilket kan ses som uttryck för att demonstrationernapå torget åtminstone för tillfället tolererades. Denna interaktion hadevidare ägt rum utan att någondera av de kollektivt interagerande aktörernatillgripit något uttryck av våldsutövning. Det verkade tvärtomsom om båda sidor medvetet interagerade för att om möjligt undvikasådana våldsamheter som kommit till uttryck under den föregåendekvällens demonstrationer. Demonstranterna hade denna till skillnadfrån föregående kvällar inte utövat något våld gentemot de kontorsanställda.Inte heller hade polisens agerande för att utrymma gatornanärmast fabriken mötts av något motstånd. Malmöpolisen hade å sinsida gått betydligt mindre hårdhänt tillväga när gatorna närmast fa-361 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS).362 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS).246

iken utrymdes och avspärrningarna upprättades. Inte heller hade dedärefter återupptagna demonstrationerna på Möllevångstorget möttsav någon repressivt tvångsmakt ifrån polisens sida.Men vid niotiden på kvällen bröt sig plötsligt utan förvarning engrupp demonstranter ut ur folksamlingen på Möllevångstorget. Dennautbrytargrupp, omkring 300 till 400 till antalet, avtågade i samladtrupp från torget och marscherade under uppstämmandet av Internationalennedför Södra Förstadsgatan. Marschen gick längs med SödraFörstadsgatan ända fram till huset, beläget nära Davidhallsbron, därfabrikör A. W. Nilsson hade sin bostad. Där utbröt ”fullständiga orgieri visslingar” 363 , och ”ett vrålande utan like: Slå in rutorna, slå ihjäl dendjävulen och dylika uttryck, […] genljöd i luften.” 364 Ett par fönster ifabrikörens bostad på andra våningen krossades av stenkastning, ochett antal av demonstranterna försökte att tränga in i huset. Det senareförhindrades av en patrullerande polis som befunnit sig i platsens närhet,och som genom att fatta posto framför husets ingång med våldsmaktlyckades driva tillbaka demonstranterna ifråga. Polismannen fickkort därefter hjälp av en civilklädd kollega, som inte var i tjänst menhade kommit åkande med spårvagnen samtidigt som utbrytargruppenfrån Möllevångstorget hade kommit ”springande Södra Förstadsgatannorrut”. 365 Den civilklädde kollegan var Johan Levin, privatdetektiv,journalist, tidningsredaktör, polisfacklig ledargestalt, och under ett parår i början av 1920-talet representant för SAP i Malmö stadsfullmäktige.SAP hade han vid tiden för den nilssonska konflikten brutit med,och var med sin gentemot stadens socialdemokrati alltmer kritiska tidningSkånes Reflex en påtaglig nagel i ögat på den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö. Det är därför inte särskilt förvånande att Levinsedermera i Arbetet kom att pekas ut som ”en av de civila polismän,som vid tillfället visade största brist på omdöme och besinning.” 366Levin skildrade å sin sida det inträffade i Skånes Reflex, den tidning därhan var skribent, chefredaktör och ansvarig utgivare. Då spårvagnenmer eller mindre stannat upp längs Södra Förstadsgatans sträckningpå grund av att folksamlingen blockerat spåren hade Levin, således363 Skånes Reflex, 26/11 1926.364 Skånes Reflex, 26/11 1926.365 Skånes Reflex, 10/12 1926.366 Arbetet, 25/11 1926.247

enligt honom själv, stigit av och trängt sig fram och anslutit sig till sinuniformsklädde kollega utanför ingången till direktör Nilssons bostad.Kollegan befann sig i detta läge med dragen sabel i fullt handgemängmed den hotfullt påträngande skaran demonstranter. Levin slöt såledesupp med sin kollega framför porten och tillsammans lyckades de förhindrademonstranterna från att tränga in i huset och komma upp tilldirektör Nilssons bostad. 367Inom kort anlände också ytterligare polisförstärkning beordrad tillplatsen av polisbefälet på Möllevången. Den ankommande förstärkningenav poliser anslöt sig skyndsamt till de båda kämpande poliskonstaplarnautanför ingången till direktör Nilssons bostad. Försöketatt tränga in i huset avvärjdes därefter på kort tid. Sedan detta skettgjordes polisen chock med dragna sablar uppför Södra Förstadsgatan,det senare uppenbarligen för att skingra den högljutt ropande ochbusvisslande gruppen demonstranter och tvinga tillbaka den i riktningmot Möllevångstorget. Den pulserande Södra Förstadsgatan som medsitt nöjesutbud under alla omständigheter var en välbesökt del avMalmö vid denna tid på kvällen, gjorde situationen smått kaotisk närpolischocken inleddes. Det hela blev inte bättre av att polischockenråkade sammanfalla med att flera av biograferna på Södra Förstadsgatanvid samma tidpunkt hade avslutade sina kvällsföreställningar.Biobesökare strömmade således ut ur biografsalongerna bara för atthamna mitt i konfrontationerna mellan demonstranterna och polisen.Smått tumultartade scener utspelade sig därmed alltmedan poliser meddragna sablar gjorde chock för att skingra folksamlingarna på SödraFörstadsgatan. ”Ett sorgligt faktum, som aldrig uteblir vid pöbeluppträden”,skrev Levin någon dag senare om det inträffade, ”är att denoskyldige åskådaren alltid får lida lika med och mången gång även förden skyldige.” 368 Inom kort lyckades denna polisavdelning rensa SödraFörstadsgatan från människor. De demonstranter som dessförinnanbefunnit sig på plats utanför Nilssons bostad och som därefter av denutförda polischocken tvingats ge vika och falla tillbaka söderut längsgatans sträckning samlades kort därefter åter till en sammanhållen367 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS); Skånes Reflex,10/12 1926; Arbetet, 25/11 1926.368 Skånes Reflex, 26/11 1926.248

grupp på ett par hundra personer. Dessa började därefter åter att tågasöderut längs med Södra Förstadsgatans sträckning, nu åter i riktningtillbaka mot Möllevångstorget och den där kvarvarande större ansamlingendemonstranter. 369ObjektskiftenDenna demonstrationskväll var det således den mindre utbrytargruppenbland demonstranterna på Möllevångstorget som initierade detkonfrontativa våldet. De brutna förhandlingar det därmed kan sägasvara frågan om markerar även ett objektskifte. Ett sådant innebär ettskifte i relationerna mellan kollektiva aktörer som ställer krav utifrångemensamma intressen och de kollektiva aktörer som utgör målet förde ställda kraven. Ett sådant objektskifte påverkar vad mer är inte bararelationerna mellan de interagerande aktörerna, utan även vilka formeroch uttryck inom repertoaren som aktörerna vid det aktuella tillfälletbedömer vara tillgängliga och effektiva att utöva. Med objektskiftetkommer med andra ord även förändrade gränsdragningar, inte minstmed avseende på det sätt på vilket aktörer drar gränserna för det utövadevåldet. Liksom fallet är med uppåt- och nedåtgående nivåskiftenkan således även objektsskiften medföra betydande gränsskiften medavseende på det kollektiva våldets uttryck. 370Två objektskiften har redan ägt rum i konflikten, från strejkbrytarnatill de kontorsanställda och från strejkbrytarna till polisen.Dessa skiften betyder visserligen inte att de grundläggande kraven fråndemonstranternas sida förändrats. Det är fortfarande avlägsnandet avstrejkbrytarna, och då särskilt den för misshandeln av Wilhelm Jönssonutpekade gärningsmannen, som utgör det grundläggande kravetför demonstranterna. Det senare var ett krav som på ett mycket tydligtsätt hade artikulerats i Arbetets ledare och artiklar. Denna kväll komett liknande skifte att äga rum där målet för utbrytargruppen återigenkom att skifta mot fabrikör A. W. Nilsson varunder även en rumsligförskjutning av konfrontationerna ägde rum från fabrikens närområde369 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS); Arbetet, 25/111926.370 McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 142, 150f; Tilly, 2003, s 198.249

i Möllevångskvarteren till fabrikör Nilssons bostad på Södra Förstadsgatan.Det kan i sammanhanget vara värt att notera att åtminstonede två senare av dessa tre identifierade objektsskiften äger rum i ensituation då demonstranterna av en eller annan orsak i rumslig meningnekats tillgång till målet för de ställda kraven. Polisen blev målet fördemonstranterna när de förra nekade de senare tillträde till fabrikensnärområde. På samma sätt blev nu den nilssonska bostaden målet förutbrytargruppen av demonstranter när de senare återigen av polisensupprättade avspärrningar nekades tillträde till fabrikskvarteret. I dettafall är det den mindre utbrytargruppen av demonstranter från Möllevångstorgetsom initierar våldet och därmed bryter den ickevåldsammainteraktionen mellan polis och demonstranter. Malmöpolisens svar påde därmed brutna förhandlingarna är en repressivt utövad tvångsmaktsom ytterligare skiftar gränserna på det kollektiva våld som utövas frånbrutna förhandlingar till samordnade konfrontationer. Som vi ska se ärdetta bara de första tecknen på ett eskalerande kollektiv våld i interaktionenmellan demonstranter och polis denna kväll.Nattliga konfrontationerUnder den tid utbrytargruppen hade befunnit sig på Södra Förstadsgatanhade demonstrationerna på Möllevångstorget i stort sett fortsattsom förut denna kväll. Men när gruppen ifråga väl kommit tillbakaoch åter anslutit sig till demonstranterna på Möllevångstorget dröjdedet bara en kort stund innan demonstrationerna åter ändrade uttryck.Demonstranterna gjorde ett frontalangrepp mot polisens avspärrningari ett försök att bryta igenom dessa och åter ta sig fram till fabrikensnärområde. Detta försök var i första läget framgångsrikt varvid detinom kort nådde fram en skara på omkring 1 500 demonstranter tillden rundel, alldeles intill Folkets Park och inom synhåll av den nilssonskafabriken, som bildade en slags öppen plats i korsningen mellanParkgatan och Kristianstadsgatan. Där hejdades den framryckandeskaran demonstranter slutligen av polisen, varvid de förra svarade medatt ”uppgiva de mest infernaliska tjut och skrän”. 371 Där blev de bådasidorna stående för en stund. ”Varje polisens uppmaning till folkmäng-371 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).250

den att avlägsna sig och iakttaga lugn bemöttes endast med ökandetjut.” 372 Därefter beordrade polisbefälet på platsen hela den närvarandepolisstyrkan, femton till fots och fyra till häst, att med dragna sablarrycka framåt med avsikt att utrymma rundeln och ”de i närheten befintligagatorna, dit demonstranter under fortsatt tjut och skrän begivitsig”. 373 Inför denna polisens framryckning, med de fyra beridna polisernapå sina hästar högt över huvudena på de gående, tvingades inomkort demonstranterna att ge vika och med de framryckande polisernaefter sig återvända till Möllevångstorget. 374Därefter skingrade den ridande polisen alla försök från demonstranternaatt återsamlas i närheten av polisens avspärrningar. På så sättförhindrades något lika allvarligt försök att nå fram till fabriksområdetfrån att inträffa. Men ändå fortsatte försöken från demonstranterna attsamlas på antingen Möllevångstorget eller gatorna närmast polisensavspärrningar. Återigen är det den rumsliga kampen som står i fokusför kontrahenterna. Det asymmetriska förhållandet med avseende påförmågan att utöva kollektivt våld utgjorde på det hela taget en fördelför polisen. Demonstranterna kunde aldrig på någon punkt utöva ettvåldsamt motstånd som effektivt kunde stå emot den repressiva tvångsmaktsom den inkallade avdelningen poliser utövade. Tilly menar attdetta asymmetriska förhållande utgör en viktig analytisk utgångspunkti studiet av mötena mellan ordningsmakten och de kollektivt interagerandeaktörer vilka utövar motstånd gentemot dessa. Det finns mersällan någon resursmässig förmåga bland demonstranter att på någotframgångsrikt sätt utöva samlat motstånd. I de fall Malmöpolisen agerarmer samordnat gentemot demonstranterna i Möllevångskvarteret ärdenna repressivt utövade tvångsmakt nästan alltid framgångsrik.Tilly menar att denna asymmetri med avseende på förmågan att utövakollektivt våld medför att de som utövar motstånd istället tenderar attmöta ordningsmakten med ett undvikande agerande, där motståndetutövas sporadiskt och med en relativt stor spridning i rummet. Liksomtidigare kan det av demonstranterna utövade våldet framför allt372 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).373 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).374 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).251

hänföras till uttrycken för den avgränsade typen spridda attacker. Mendet kollektivt utövade våld som utbrytargruppen först uppvisar påSödra Förstadsgatan och demonstranterna på Möllevångstorget sedani angreppet gentemot polisens avspärrningar tar sådana uttryck att desnarast kan sägas utgöra exempel på samordnad konfrontation – detvill säga de tillfällen då någon kollektivt agerande aktör planmässigtoch med mycket hög grad av samverkan utövar kollektivt våld gentemotandra aktörer och/eller objekt med anknytning till dessa. Ävenpolisens gensvar mot detta gränsskifte kan sägas ta uttryck av samordnadkonfrontation. Det som kan skönjas i denna dags konfrontativavåldsamheter är således ett oroväckande gränsskifte med avseende pådet kollektivt utövade våldet i riktning mot en såväl ökande grad avsamordning som kortsiktigt utövad skada. 375 Dessa våldsamt konfrontativainteraktioner mellan polis och demonstranter fortsatte in ionsdagsnatten. ”Ända till vid 12-tiden på natten fortgingo här demonstrationernaoch togo stundtals rätt hotande former, så att den ridandepolisen gång på gång måste rida in i folkhoparna för att skingra dessa”,skrev Sydsvenska Dagbladets i sin skildring av det inträffade den följandedagen. 376 Men redan vid elvatiden på kvällen hade det skett enmärkbar avmattning av konfrontationerna. Kort därefter bedömdepolisbefälet på plats i Möllevångskvarteren att den inkallade reservpolisstyrkankunde skickas hem för natten. Och vid tolvtiden bedömdesden allmänna ordningen vara återställd vilket gjorde att allt polismanskap,förutom det fåtal som hade oturen att enligt patrulljournalen hapatrulltjänstgöring utanför fabriken, kunde skickas hem för natten. 377375 Tilly, 2003, s 34-41, 171-174.376 SDS, 25/11 1926.377 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).252

Kapitel 12Konfrontation och kompromissAnders Persson framhöll att man med förståndskulle lösa denna fråga. Det var en krävande uppgiftför ordningsmakten. Föreslog att man skulleförsöka komma till samförstånd med denna.[…] Johan Larsson ansåg det lönlöst att uppvaktapolismästaren och samtidigt demonstrera.Ansåg att ett sådant krav borde ställas, att därestej strejkbrytarna kommo bort inom en vecka,Representantskapet vidtaga andra åtgärder. […]A. Granlund föreslog att nedlägga arbetet lördagmorgon. Fler instämde i att alla organiseradeborde nedlägga arbetet om lördagen. […] Medanledning av att under mötets gång ett flertal personerinfunnit sig, som varit utsatta för misshandelfrån polisens sida, beslöt Representantskapet,på förslag av Anders Persson, att omedelbart utseen kommitté som skulle uppvakta polismästaren.Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapetsmöte, 25/11 1926, A: I-II (AAS)Torsdagen den 25 november handlade Malmötidningarnas förstasidesrubrikeråterigen om den gångna kvällens våldsamma konfrontationeri Möllevångskvarteren. ”Fortsatta uppträden i går i Möllevången”konstaterade Sydsvenska Dagbladet. I tidningens kort hållna artikelframgick att det varit frågan om fortsatta ”strejkuppträdanden”, menatt dessa inte tagit ”fullt lika skandalösa former som under tisdagskvällen.”Tidningens rapportering var förhållandevis saklig, deltagarnakallades visserligen för sådant som ”skrikhalsar”, men även kort ochgott för ”demonstranter”. Däremot lade tidningen tonvikt på sådantsom att den grupp som lämnat demonstranterna på Möllevångstorgetsjungit Internationalen när den tågat nedför Södra Förstadsgatan tillNilssons bostad. Tidningen lyfte åter fram polisen i positiva ordalag.”[S]tadens polisbefäl med polismästaren Yngve Schaar i spetsen vartalrikt representerat och redo att vilken minut som helst beordra sitt253

folk att ingripa om så skulle erfordras.” 378 Även i Arbetets huvudrubrikkonstaterades att det varit ”Avgjort lugnare i går ute på Möllevången”.En stor del av tidningens rapportering handlade denna dag om devåldsövergrepp tidningen menade att Malmöpolisen hade begått.Den polisiära ordningsmaktens repressiva agerande skildrades såledesingående. 379 Men tidningen konstaterade i nästa andetag att polisensagerande under den gångna onsdagskvällen trots allt inte på långavägar hade varit lika våldsamt som under tisdagskvällen, och att detsåledes på det hela taget varit betydligt lugnare på Möllevången. Ettstort utrymme lämnades även för ett utförligt referat av polisrapportenangående korgmakare Jönssons död samt av rapporten som Malmöpolisenpå socialministerns begäran sammanställt angående konflikten. 380Tidningen Arbetets artiklar denna dag var över lag betydligt mer återhållsammai sina skildringar av demonstrationerna än tidigare dagar.Inga hätska utfall mot den borgerliga pressen förekom, och inte hellerägnades ledaren åt att diskutera konflikten vid A. W. Nilssons ellervåldsamheterna i Möllevångskvarteren. I tidningen framhölls tvärtommed största bestämdhet att ”det inte är någon mening med att dessademonstrationer bli ett folknöje.” Tidningens skribent konstateradedärefter att större delen av folksamlingarna i Möllevången utifrån vadArbetets medarbetare kunnat förstå bestått av nyfikna åskådare. De aktivademonstranterna hade liksom tidigare mestadels utgjorts av ”yngreelement”. Tidningen uppmanade av den anledningen föräldrarna attförsäkra sig om att deras barn och ungdomar i fortsättningen höll sigborta från Möllevångskvarteren. ”Man borde inse, att följderna eljestkunna bli ödesdigra. Det är inte med skrän och oväsen konflikten skalösas”. Tidningen underströk vidare att stadens fackliga centralorganisationredan samma kväll sammankallats med anledning av den alltmervåldsamma utvecklingen under de senaste dagarna. 381 Det är på det378 SDS, 25/11 1926.379 Tidningen konstaterade bland annat att en av alla dem som utan förvarningblivit utsatt för polischocken på Södra Förstadsgatan var en socialdemokratiskstadsfullmäktigeledamot. Denne hade enligt tidningensskribent lämnat en biografföreställning alldeles innan polisens repressivainsats initierats och uppges i det följande tumultet ha fått ett par sabelhuggutdelade tvärs över benen. Arbetet, 25/11 1926.380 Arbetet, 25/11 1926.381 Arbetet, 25/11 1926.254

hela taget mycket slående hur Arbetets retorik med ens tycks skifta. Dethandlar således om ett gränsskifte där det kollektiva våld som utövatsav demonstranterna går från att ha varit något indirekt tolererat tillnågonting direkt förbjudet utifrån tidningens perspektiv. Konfliktenblev därmed överskridande snarare än avgränsad. Det hela blir på dethela taget så mycket mer slående eftersom Arbetet fram tills dennastund undvikit att beröra det våld som utförts av demonstranterna iMöllevångskvarteren. När nu det delegitimerande gränsskiftet inträffarblir dess uttryck så mycket tydligare. Det delegitimerande gränsskiftetges förklaringskraft genom att demonstranterna till större delen sägsutgöras av ”yngre element”. Återigen är det med andra ord en frågaom delegitimering genom organisering av skillnader där demonstranternaavgränsas från det institutionella maktcentrats officiella kulturellakarta.Återupptagna demonstrationerPolismästare Schaar gick denna torsdag ut i de ledande Malmötidningarnamed en uttalad vädjan till Malmöborna att inte komma tillfabrikens närområde av nyfikenhet och på så sätt bidra till fortsattafolksamlingar. 382 Samtidigt mobiliserade Malmöpolisen för att kunnabemöta ett uppåtgående nivåskifte med avseende på såväl antaletdemonstranter som rumslig spridning av demonstrationerna. De föregåendedagarna hade sett ett ständigt ökande antal demonstranteri Möllevångskvarteren. Även den föregående dagens försök från utbrytargruppendemonstranter att tränga in i Nilssons hem torde hamedfört att polisen denna dag menade sig behöva beredskap för attbemöta liknande situationer. Att sådana demonstrationer var att väntakunde det knappast råda något tvivel om från polisens perspektiv efterde senaste dagarnas ständigt växande folkskaror. Tidningspressens uppgifter,om att onsdagskvällen varit något lugnare, motsägs utifrån ettanalytiskt perspektiv av att uttrycken för det kollektiva våldet genomgåttett gränsskifte, från spridda attacker och konfrontativa ritualer tillsamordnad konfrontation som en följd av brutna förhandlingar. Förpolismästare Schaar, måste såväl demonstranternas utspel på SödraFörstadsgatan som den mycket samordnade och till en början fram-382 Arbetet, 25/11 1926; Skånska Dagbladet, 25/11 1926; Skånska Aftonbladet,25/11 1926.255

gångsrika genombrytningen genom polisens uppsatta avspärrningarkring fabrikskvarteren, ha tett sig som en synnerligen hotfull utveckling.Malmöpolisens mobilisering inför de denna kvälls förväntadedemonstrationer ledde till att fler poliser än vid något tidigare tillfällebeordrades till avspärrningarna på Möllevången. Antalet polisryttarefrån centralavdelningen fördubblades denna kväll från fyra till åttavilket i sin tur innebar att hela den beridna styrkan var på plats. 383Vid sextiden på torsdagskvällen, återigen väl att märka efter arbetsdagensslut, började folksamlingarna än en gång samlas intill polisens avspärrningarvid fabriksområdet. Det är en regelbundenhet som på ett tydligtsätt antyder att huvuddelen av demonstranterna var skolungdom eller arbetarevilka slöt upp efter skoldagens och arbetsdagens slut för att demonstreraoch konfrontera polisen fram tills dess att det var dags att gå tillsängs i den tidiga natten för att komma upp till skolan eller arbetet denföljande dagen. 384 Den tidsmässiga regelbundenhet med vilken demonstrationernaoch sedan konfrontationerna kom till uttryck i Möllevången varnågonting som även kom att uppmärksammas i samtiden. Ett exempel pådet senare återfinns som en skämtteckning i Skånska Dagbladet. På bildensyns en rundnätt poliskonstapel iklädd pickelhuva med en batong i handenoch en ung man iklädd keps, med en cigarett i mungipan, och medbåda händerna bekymmerslöst nedstoppade i byxfickorna. I bakgrundensyns en beriden polis på en stegrande häst samt ett par springande polisermed dragna sablar samt bakom dessa en antydd samling demonstrantermot en bakgrund av hyreshus. ”Polisen: – Stopp! Vart ska du hän? Pojken:– Jag ska hem och dricka kaffe, men jag kommer strax.” 385 Men även itidningarnas skildringar av konfrontationerna finns uppgifter som pekar383 Krim, Tjänstgöringsjournal 1926, D1A:18 (MS); Pol II, Patrulljournal1926, DI:38 (MS); Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS);Pol II, Rapportkopior 1926: II, A3A: 14 (MS); Pol IV, Journal, A2A: 13(MS); SDS, 26/11 1926.384 Detta med konfrontation som någonting vilket företrädesvis inträffar utanförarbetstid är något som uppmärksammats tidigare i internationell forskning.För ett exempel se: Archers referens till Harrison: ”three quarters ofBristol’s riotous crowds between 1790 and 1835 occurred outside workinghours, either in the lunch break or in the evening, which implied that theparticipants were not the unemployed, but people in work who could not affordto take time off to form riotous crowds during working hours.” Archer,2000, s 3.385 Skånska Dagbladet, 30/11 1926.256

på denna konfliktrepertoarens regelbundenhet kopplat till arbetets dygnsrytm.”Efter arbetstidens slut i dag samlades ånyo stora skaror av arbetare,män och kvinnor, på Möllevångsgatan samt angränsade gator”, skrev FolketsDagblad Politiken, och gav där ”som vanligt utryck åt den starka ochäkta indignation, som varje ärlig arbetare måste känna inför dråparen ochhans kamrater.” 386Bild 12:1. Skämtteckningen i Skånska Dagbladet den 30/11 1926 medanledning av demonstrationerna på Möllevången.Då kontorspersonalen denna torsdag under poliseskort lämnade fabrikenskedde detta åter under lugna och ordnade former. Demonstranter386 Folkets Dagblad Politiken, 24/11 1926. Se även: Intervju med informant020321: I.257

fortsatte däremot att strömma till platsen fram till dess att det någongång vid sjutiden fanns så mycket människor samlade intill avspärrningarnaatt polisen fattade beslutet att låta utrymma de närmast intilliggandegatorna. Detta kunde liksom föregående kväll ske utan någotmotstånd. Återigen församlades demonstranterna på de omgivandegatorna och på Möllevångstorget. Stora folksamlingar uppstod påBergsgatan och Kristianstadsgatan. Inte minst det stora antalet människorpå Bergsgatan innebar ett problem för polisen, eftersom det varstadsdelens huvudgata med en livlig bil- och spårvagnstrafik vilken nuhindrades att komma fram. Av den orsaken beordrades en avdelningpoliser till fots och till häst att skingra folksamlingarna på Bergsgatan.Men när denna insats inleddes visade det sig leda till motstånd fråndelar av demonstranterna. De framryckande poliserna hejdades ochtvingades till ljudet av en ihållande kör av rop och visslingar tillbakatill sina ursprungliga ställningar. 387 Polisbefälets svar på detta motståndkom omedelbart, ett tjugotal poliser varav sex polisryttare beordradesatt rensa Bergsgatan och intilliggande gator från folksamlingar.”Bergsgatan, Kristianstadsgatan samt närliggande platser voro då, sålångt de från en plats kunde överskådas, fyllda av demonstranter”. 388Då den beordrade utrymningen inleddes, först av Kristianstadsgatanoch Engelholmsgatan, sedan av Bergsgatan, möttes den framryckandepoliskontingenten återigen av våldsamt utövat motstånd från demonstranternassida. Bland demonstranterna ”befunno sig spridda oroselement,som sökte framkalla oordningar, vilket framgick därav att tjutoch skrän uppstämdes från olika platser.” 389Den framryckande skaran poliser svarade på motståndet från demonstranternassida med dragna sablar, batonger samt ridspön och polischockgentemot folksamlingarna. På femton minuters tid lyckadesavdelningen poliser på detta sätt utrymma de ovannämnda gatorna.Trafiken längs Bergsgatan kunde därefter hjälpligt passera. De bortmotadeskarorna demonstranter svarade å sin sida med att liksomföregående kvällar inom kort återsamlas på angränsande gator varifrånderas rop och busvisslingar snart återigen hördes utmana polisen.387 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).388 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).389 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS).258

Denna högljudda utmaning bemöttes av polisbefälet på platsen genomatt mindre patruller sattes samman med uppgift att fortlöpande underden återstående kvällen avpatrullera gatorna utanför avspärrningarna,att skingra alla där varande folksamlingar och på sätt återställa den allmännaordningen. Precis som tidigare kvällar bemöttes dessa polisensrepressiva insatser med ett på det hela taget undvikande agerande, därmotståndet ifrån demonstranterna utövades sporadiskt och med betydanderumsligt spridning i de till fabriken närliggande kvarteren.Bild 12:2. Bergsgatan.Källa: Fotosamlingen, Malmö stadsarkiv (MS).Då de ständigt framryckande patrullerna av polismän till häst och tillfots på detta sätt uppenbarade sig längs en gatusträckning rörde sig demonstranterunder högljutt utmanande rop, skrik och visslingar undanframför dem. En del av dessa demonstranter tog sin tillflykt till portgångaroch trappuppgångar, alltmedan de framryckande polispatrullernafrån dessa håll utsattes för ett bombardemang av tomflaskor, grusoch gatsten. Återigen kan det kollektivt utövade våldet således sägasuppvisa det uttryck av spridda attacker med dess rumsligt utspriddasporadiskt utvalda skärmytslingar från demonstranternas sida. 390390 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS); Krim, Rapportkopior,4/12, 1926, A2A:42 (MS).259

Fco styrelsens möteVid sjutiden på kvällen, det vill säga i samma stund som våldsamheteråter hade inletts i Möllevångskvarteren, samlades styrelsen förden Fackliga centralorganisationen (Fco) i Folkets Hus för att diskuteraden uppkomna situationen. Först diskuterades vilka åtgärder denfackliga arbetarrörelsen skulle kunna vidta för att få slut på våldet iMöllevången. Det blev närmast omgående en enighet i styrelsenkring ett förslag från ordföranden, Tage W. Nielsen, att den Fackligacentralorganisationen borde gå ut med ett uttalande där de senaste dagarnasagerande av Malmöpolisen skulle fördömas å det kraftfullaste.Uttalandet borde därutöver kräva att strejkbrytarna omedelbart måsteavlägsnas, följt av en uppmaning till de fackligt organiserade arbetarnaatt agera för ett slut på våldsamheterna, det senare genom att dessahelt enkelt skulle upphöra med demonstrationerna och hålla sig bortafrån fabriksområdet. 391 Det finns i sammanhanget en del som tyderpå att Axel Danielssons agerande under Malmörevolten 1890 med enliknande uppmaning publicerad i Arbetet fanns i bakgrunden till dettaförslag från styrelsens ordförande. Denna koppling mellan händelserna1890 och 1926 var åtminstone något som lyftes fram och betonades ien av Arbetets söndagsbilagor ett par veckor senare. 392 Liksom nu, hadevåldsamheterna då det begav sig haft sin bakgrund i demonstrationergentemot strejkbryteriet i samband med en arbetskonflikt. Den gångenhade Danielsson, sedan det stått klart att myndigheterna i Malmökallat in militära förstärkningar för att med repressiv tvångsmakt fåett slut på demonstrationerna, gått ut med ett upprop i Arbetet därMalmös arbetare uppmanats att hålla sig hemma. Den gången hadede militära förstärkningarna mötts av ett Malmö där lugnet redan varåterställt. Det finns en del som talar för att det nu var någonting liknandesom styrelsen för Fco hade för avsikt att åstadkomma, det villsäga gå ut med ett upprop där demonstranterna uppmanades att hållasig hemma och på så sätt låta Malmöpolisen möta ett återställt lugn. 393391 Nielsen läste upp förslaget till uttalade direkt vid mötets öppnande vilketbetyder att det var författat sedan innan. Fco, Protokoll 1926-1928,Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926, A: I-II (AAS).392 Arbetet, 18/12 1926. Se även: Uhlén, 1949, s 369; Uhlén, 1958, s 212,221.393 Hansson, 1925, s 72-91; Uhlén, 1937, s 63ff; Karlbom, 1985, s 54-57.260

Därefter diskuterades ett förslag från ett par av styrelseledamöternaatt genomföra en alternativ demonstration i facklig regi den följandelördagen, den 27 november, och att en deputation ifrån den fackligaarbetarrörelsen i samband med detta skulle överlämna en kraftfullthållen protestresolution till de berörda myndigheterna i Malmö. Densom ivrigast förespråkade en sådan alternativ demonstration var JönsJönsson, en erfaren styrelseledamot med poster som kassör, sekreterareoch vice ordförande i Fco bakom sig, men som nu endast satt i styrelseni egenskap av ledamot. Förutom att vara styreselledamot i Fco varJönsson såväl sekreterare i Arbetarkommunen som ledamot i Malmöstadsfullmäktige, således en viktig länk mellan den socialdemokratiskaarbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. I Fco hade Jönssontidigare visat sig vara en ivrig förespråkare till stöd för de strejkandei den nilssonska konflikten. Han hade således yrkat på avslag på enbegäran från Tryckeri A-B. Framtiden om köp av aktier i bolaget medmotiveringen att sådana pengar bättre kunde användas till understödför de strejkande på A. W. Nilssons fabriker. Han hade även i andrasammanhang på liknande sätt förespråkat ekonomiskt understöd till destrejkande arbetarna. 394 Men medan Jönsson talade sig varm för en avden fackliga arbetarrörelsen organiserad demonstration med anledningav händelserna i Möllevången fanns en annan styrelseledamot, GustavFontaine, som uttryckligen var av en helt annan åsikt i denna fråga.Fontaine, med posten som kassör i styrelsen, menade att det nu varav allra största betydelse att Fco agerade med kraftfulla uttrycksmedelför att så snart som möjligt få ett slut på de pågående våldsamheterna.Att den fackligt organiserade arbetarrörelsen i detta läge skulle anordnaen alternativ demonstration i Möllevången ansåg han alls intevara lämpligt. Detta skulle i värsta fall kunna leda till fortsatt våld,vilka den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden med all rätt skullekunna ställas till svars för. Fontaine sade sig stället vara av åsikten attarbetarna nu med kraft ”skulle uppmanas hålla sig ifrån demonstrationer”,det senare inte minst för att förhindra att A. W. Nilsson pånågot sätt skulle kunna komma att uppnå martyrstatus i högerpressenspropaganda. 395394 Se exempelvis: Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsensmöte, 15/11 1926, A: I-II (AAS); Fco, Protokoll 1926-1928, Protokollvid representantskapets möte, 17/11 1926, A: I-II (AAS).395 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,261

Det fanns således två tydliga läger i styrelsen, ett som leddes av JönsJönsson, vilket förespråkade demonstrationer, visserligen i ordnadeformer och under ledning av den fackliga arbetarrörelsen. Ett annatleddes av Gustav Fontaine. Det verkade för att demonstrationer, ialla dess former, snarast måste bringas till ett slut, så att den fackligtorganiserade arbetarrörelsen inte skulle framstå som medskyldigatill våldsamheterna i Möllevången. Någon enighet kunde inte nås istyrelsen i denna fråga. Den hänsköts därför till det möte med Fco:srepresentantskap som direkt efter styrelsemötets avslutande skulle följai Folkets Hus festsal. Däremot var styrelsen helt enig om Jöns Jönssonsförslag att göra korgmakare Wilhelm Jönssons begravning den följandesöndagen till en manifestation från den socialdemokratiskt organiseradefackliga arbetarrörelsens sida. Alla medlemmar av till Fco anslutnafackföreningar uppmanades att mangrant möta upp, samt att låta sinafanor gå täten för begravningståget. 396Tablå 12:1. Fackliga centralorganisationen (Fco) i Malmö. Fcostyrelsen i november 1926. Styrelsen bestod av sju ledamöter samtsju suppleanter, vilka valdes av representantskapet vid årsmötetInom styrelsen utsågs ordförande, vice ordförande, sekreterare, vicesekreterare och kassör.• Tage W. Nielsen. Expeditör. Kassör i grov- och fabriksarbetarförbundetsavdelning 8. Fco:s sekreterare 1914 ochordförande från 1925 till juli 1934. Styreselmedlem iMalmö Arbetarkommun sedan 1926. Ledamot av Malmöstadsfullmäktige sedan valet hösten 1926. 397• Gustav Fontaine. Målare. Under många år ordförande ochkassör i målarefackföreningen. Verksam i Fco:s styrelse somvice ordförande 1918-1920 och kassör 1921-1929. 398• August Magnusson. Textilarbetarnas expeditör och ombudsman.Ledamot av Fco:s styrelse från hösten 1924, sekreterare,1925-1928. Ledamot av Malmö stadsfullmäktige. 399A: I-II (AAS).396 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS).397 Svenska folkrörelser, 1936, s 790; Uhlén, 1949, s 343, 346, 552f; Arbetet,29/11 1926; Valsedel i Arbetet, 14/10 1926.398 Uhlén, 1949, s 336; 552f.399 Uhlén, 1949, s 252; 552f; Valsedel i Arbetet, 14/10 1926.262

• A Kellgren. Vice sekreterare i Fco:s styrelse. 400• Jöns Jönsson. Bagare och lagerchef. Sekreterare i MalmöArbetarkommun. En av de ledande männen i bageriarbetarföreningen,ordförande, sekreterare och kassör under olikaperioder. Medlem av livsmedelsarbetareförbundets styrelse.Fco:s kassör 1916, sekreterare 1918-1919, vice ordförande1924, ledamot 1925-1927, och skulle åter komma att blivice ordförande 1927-1928. Ledamot av Malmö stadsfullmäktigemellan 1919-1928. 401• Gustav Sävström. Maskinist, Eldare- och Reparatörförbundet.Styrelseledamot i Fco. 402• Oscar Sörensen. Murare. Ordförande 1922-25 och viceordförande 1920-21 samt 1926-33 i murarearbetarförbundetsavd. 2 i Malmö. Styrelseledamot i Fco 1926-27. 403Trots att det inte kunde uppnås någon enighet i styrelsen kring fråganom en av Fco organiserad demonstration den nästkommande lördagenär det knappast något tvivel om att någon egentlig splittring inte fannskring den avgörande frågan för mötet, det vill säga att de våldsammakonfrontationerna i Möllevångskvarteren så snart som möjligt måstebringas till ett slut. Den avgörande fråga styrelsen med andra ord talarom på detta möte är hur de processer av mobilisering, polarisering ochuppåtgående nivåskifte vilka fram tills denna stund präglat händelseutvecklingeni konflikten, ska fås att övergå till processer av demobiliseringoch nedåtgående nivåskifte. Mobilisering och demobiliseringär som redan nämnts att betrakta som nära samhörande processer,och i samband med en avgränsad episod handlar det ofta om flera påvarandra följande sekvenser av mobilisering/demobilisering. Ett uppåtgåendenivåskifte tenderar att samspela med mobilisering medandetsamma kan sägas om nedåtgående nivåskifte och demobilisering.Återkommande sekvenser av mobilisering/demobilisering sker vidaredels i det lilla, dels i det stora. I det lilla sker sådana återkommandesekvenser flera gånger under låt oss säga en och samma dag. Varje kväll400 Uhlén, 1949, s 552f.401 Svenska folkrörelser, 1936, s 605; Uhlén, 1949, s 336; 552f; Arbetet,29/11 1926; Bringmark, 1962, s 164.402 Uhlén, 1949, s 552f; Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsensmöte, 8/12 1926, A: I-II (AAS).403 Svenska folkrörelser, 1936, s 1061; Uhlén, 1949, s 552f.263

vid sextiden har demonstranterna mobiliserat vid polisavspärrningarna.Varje kväll vid tolvtiden har sedan demonstrationerna avlutats med endemobilisering. På samma sätt har polisen mobiliserat för att bemötade förväntade demonstrationerna, och polisens agerande har delvishandlat om att åstadkomma en demobilisering bland demonstranterna.Det är vidare för all del möjligt att på samma sätt i sin tur bryta neddetta resonemang till att gälla flera sådana återkommande sekvenserav mobilisering/demobilisering, liksom därtill kopplade uppåtgående/nedåtgående nivåskiften, under loppet av en och samma dag. Men detsom Fco styrelsen i detta läge av händelserna diskuterar handlar snarareom en demobilisering i det stora, det vill säga att genom demobiliseringoch nedåtgående nivåskifte bringa såväl demonstrationerna somvåldsamheterna i Möllevången till ett slut.I styrelsen står Jöns Jönsson i detta sammanhang för en linje som gårut på att de nuvarande oorganiserade demonstrationerna ska ersättasmed organiserade sådana. Det skulle innebära att de nuvarande avordningsmakten delegitimerade demonstrationerna skulle ersättasav legitimerade sådana. Med en sådan linje skulle ett nedåtgåendenivåskifte kunna undvikas. Konflikten skulle snarare kanaliseras in iett legitimerat uttryck av demonstrationen som form. En sådan linjeskulle till och med kunna leda till ett uppåtgående nivåskifte utifråntanken att en demonstration organiserad av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i staden mycket väl skulle kunna uppbåda ett mycketstort antal demonstranter. Att det hela alls inte är orealistiskt visarde demonstrationer som organiserades under åren 1917 respektive1918 med bortåt 25 000 till 30 000 deltagare. Gustav Fontaine ståri detta sammanhang för en motsatt linje i styrelsen med åsikten attalla demonstrationer måste upphöra. Att ersätta de delegitimeradedemonstrationerna med av den fackligt arbetarrörelsen organiserade,medför enligt denna linje endast den högst påtagliga risken att ävendessa delegitimeras och bemöts med repressiv tvångsmakt av denpolisiära ordningsmakten, varefter Fco med all rätt skulle kunna gesskulden för fortsatta våldsamheter. Däremot är både Jönsson ochFontaine helt eniga om att Wilhelm Jönsson begravning om möjligtbör göras till en kraftfull manifestation ifrån den socialdemokratiskaarbetarrörelsens sida. På det konkreta planet innebär begravningenatt en högst betydande mobilisering kan åstadkommas av Fco inom264

amen för en legitimerad form av kollektivt agerande. Begravningenkunde nämligen ses som en form av manifestation vilken de berördamyndigheterna i Malmö skulle har mycket svårt att på något enkeltsätt delegitimera, det senare åtminstone så länge deltagarna inte agerarpå ett sådant sätt att Malmöpolisen får någon legitim anledning tillatt ingripa. Den polisiära ordningsmakten skulle helt enkelt ha mycketstörre utrymme att betrakta en demonstration i enlighet med Jönssonslinje såsom någonting förbjudet, medan ett begravningståg åtminstonemåste antas vara någonting tolererat.Fco representantskapets möteFco-styrelsens möte följdes av ett möte med dess representantskap, detvill säga de fackliga representanterna för respektive till Fco anslutenfackförening i Malmö. Detta möte beslutade enhälligt att bifalla styrelsensförslag om en manifestation hållen i samband med WilhelmJönssons begravning. Men i frågan om hur Fco skulle agera i förhållandetill den våldsamma utvecklingen av den nilssonska konflikten varenigheten inte lika stor. Liksom i styrelsen uppstod en mycket intensivoch stundtals upphetsad diskussion. Förslaget från styrelsen om en avFco organiserad demonstration den följande lördagen fick ett visst stödibland representantskapets medlemmar. Jöns Jönsson, som lyft frågani styrelsen, fortsatte att förespråka en sådan, men var samtidigt av denbestämda åsikten att ett villkor för en sådan var att Fco både begärdeoch fick vederbörligt tillstånd ifrån Malmöpolisen. Ett slag diskuteradesdet om att vända sig till myndigheterna med begäran om åtgärderför att få bort strejkbrytarna och bringa ett slut på arbetskonflikten,utan att detta ledde någonstans. Det talades sedan fram och tillbakaom frågan hur Fco skulle kunna agera för att få Polisföreningen Kamratenutesluten ur Arbetarkommunen, det senare efter krav från fleraledamöter som en reaktion gentemot polisens övervåld i Möllevången.Men det fanns även de bland ledamöterna som förespråkade en mersamförståndsinriktad linje. En av talarna, Anders Persson, var av åsiktenatt förståelse måste visas Malmöpolisens agerande i Möllevångeneftersom det var dess plikt att upprätthålla den allmänna ordningen.Förstånd måste användas i denna fråga, menade Persson, och han varav åsikten att ett närmande mellan Fco och Malmöpolisen kanskesnarare var den mest framkomliga vägen för att bringa de pågåendevåldsamheterna till ett slut. Från andra håll kom genast ivriga mothugg265

om att sådana försök till ett närmande mellan Fco och Malmöpolisenalldeles säkert inte skulle leda någonvart. 404Ett annat förslag som flera gånger framförts under mötet var det om enlokal storstrejk, liknande den som på ett framgångsrikt sätt företagits isamband med den av konfrontativa våldsamheter präglade Sundsvallskonfliktendet föregående året. Det fanns här en direkt parallell tillhändelserna i Malmö. I Sundsvall hade en strejkbrytare misshandlat enmurare från Borlänge vid namn R. G. Larsson så svårt att han avledefter ett par dagar. Detta dödsfall ledde liksom händelserna i Malmötill stora demonstrationer och till våldsamheter mellan demonstranteroch polis. Sundsvalls Fco inledde då i strid mot gällande LO-stadgaren lokal sympatistrejk. 405 Två framträdande förespråkare för en sådanlinje i Malmö var Axel Svensson och Gustav Lindstrand. En sådan lokalstorstrejk bland Malmös arbetare, menade de, skulle kunna utlysasför en eller flera dagar. Målet skulle i så fall vara att tvinga myndigheternaatt ingripa i den nilssonska konflikten för att bringa den till ettslut. När sedan strejkbrytarna hade avlägsnats skulle även orsaken tillvåldsamheterna vara borta. Flera mötesdeltagare biföll detta förslag ochförespråkade att Fco borde låta en sådan lokal storstrejk äga rum denkommande lördagen. Den skulle i så fall kunna inledas i samband medden av Jöns Jönsson förslagna demonstrationen. Lindstrand framfördevidare åsikten att ett tillägg i så fall borde göras till det av styrelsenföreslagna uttalandet som gick ut på att en lokal storstrejk var ett alternativom inte myndigheterna i Malmö innan lördagen hörsammatden fackliga arbetarrörelsens krav. 406 Men detta förslag möttes av hårtmotstånd. Det förespråkarna för den lokala storstrejken gjort med sittutspel var att driva en linje på mötet som alls inte tog sin utgångspunkti tanken på en omedelbar demobilisering av de pågående demonstrationerna.En lokal storstrejk betydde snarast en upptrappning avkonflikten. Denna linje utgick från tanken att en lokal storstrejk skullelamslå Malmö och tvinga myndigheterna att ingripa och genomföra dekrav den fackliga arbetarrörelsen ställt, och eftersom det främsta kravet404 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS); Arbetet, 26/11, 1926.405 Fackföreningsrörelsen, 1925:39, s 267-270; Casparsson, 1952, s 14-19.406 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,25/11 1926, A: I-II (AAS).266

var strejkbrytarnas avlägsnande skulle ett sådant ingripande innebäraen seger för arbetarparten. Det hade således gentemot styrelsens tvålinjer, en av den socialdemokratiska arbetarrörelsen organiserad demonstrationsvara eller inte vara, framträtt en tredje, vilken i sin hållningtvärtom förespråkade en upptrappning av konflikten.Fco deputationenMitt under dessa diskussioner om den lokala storstrejkens vara ellerinte vara anlände enligt mötesprotokollet flera ”blodiga och sönderslagna”personer till möteslokalen med vittnesmål om fortsatta våldsamheteri Möllevången. Med anledning av den dramatik detta avbrottinnebar lades diskussionerna om den lokala storstrejken för ett slag åtsidan. I detta läge tog Anders Persson åter till orda och föreslog attrepresentanter för den socialdemokratiskt organiserade fackliga arbetarrörelseni staden omedelbart borde uppvakta polismästaren för attmed honom dryfta vad som kunde göras för att få ett slut på våldsamheterna.När Persson tidigare på kvällen hade förespråkat samtalmellan den fackliga arbetarrörelsen och polisen hade han bemöttsmed uttalad skepsis. Men i denna stund verkar stämningen på mötetmed ens ha blivit en annan varför förslaget på kort tid möttes av ettutbrett stöd bland de församlade mötesdeltagarna. En deputationvaldes därför ut med ändamålet att söka upp polismästare Schaar föratt med honom dryfta vad som skulle kunna göras åt de pågåendevåldsamheterna. Denna utvalda skara representanter bestod av TageW. Nielsen, Anders Persson, Jöns Jönsson, Erik Eriksson, Johan Larsson,samt Allan Vougt, Arbetets huvudredaktör och ansvarige utgivare.Men den senare var inte närvarande på mötet och vid en förfrågansade han sig vara förhindrad att delta i en sådan deputation. Därförutsågs i stället två andra av tidningens medarbetare, Axel Uhlén ochAxel Lundgren, redaktör respektive redaktionssekreterare på Arbetet,som medlemmar av deputationen. Av de utvalda ingick således två avde ledande personligheterna i styrelsen, varav en var ordföranden fördensamma, tillika representanter för Arbetarkommunen, där den enavar sekreterare, och stadsfullmäktige, där de båda representerade SAP.Av de andra utvalda medlemmarna var Axel Uhlén och Axel Lundgrendessutom inflytelserika representanter för tidningen Arbetet, varav även267

den senare representerade SAP i Malmö stadsfullmäktige. Det var såledeslångtifrån endast representanter för den fackliga arbetarrörelsensom i denna stund gjorde sig beredda att lämna Folkets Hus för attträffa polismästare Schaar, utan för den socialdemokratiska rörelsen isin helhet. 407Den utvalda deputationen lämnade, kort efter det att de utsetts, mötetför att fullgöra uppdraget att sammanträffa med polismästaren. Efteratt telefonledes ha försökt få tag i Schaar för att bestämma ett möte,och fått beskedet att polismästaren befann sig i Möllevången för attleda polisarbetet, begav sig deputationen med bil den korta sträckanifrån Folkets Hus på Skolgatan till Möllevångskvarteren. Valet att tasig till platsen för demonstrationerna med bil torde ha varit ett sätt förgruppen att undgå de pågående repressiva polisinsatserna. Bilen parkeradespå den för stunden i det närmaste helt och hållet folktommaMöllevångsgatan. ”Endast ett antal poliskonstaplar samt en eller annanav där belägna fastigheters invånare syntes i gatan.” Här intill A. W.Nilssons fabrik och således innanför de av polisen upprättade avspärrningarnahoppades den utvalda deputationen således att kunna lokaliserapolismästare Schaar. Av en tillfrågad poliskonstapel fick de ocksåbeskedet att Schaar alldeles nyss begett till Möllevångstorget. Till fotsbegav sig således deputationens medlemmar av i riktning mot torget”där man då och då skymtade siluetten av en ridande poliskonstapel,som styrde kurs mot en eller annan mindre folksamling”. Det stodklart för gruppens medlemmar att man tydligen strax förut hade ”rensat”torget. 408 Framme vid Möllevångstorget möttes deputationen återigenav budskapet att polismästaren var steget före dem och således intelängre befann sig på platsen. Av den poliskommissarie som lämnats i407 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS); Arbetet, 26/11, 1926; Uhlén, 1949, s 367; Uhlén, 1958,s 219f. I representantskapets protokoll uppges endast sex personer sommedlemmar av deputationen, Nielsen, Eriksson, Persson, Larsson, Jönssonoch Vougt. Uhlén uppger att det var sju personer som utsågs, hanlägger till sig själv som en av de utvalda i deputationen. Uhlén uppgerdessutom att Vougt, som inte var närvarande vid mötet, hade förhinderatt delta i deputationen, varför Axel Lundgren utsågs i dennes ställe.Om det senare ger mötesprotokollet inga upplysningar. Däremot stårdet att läsa i Arbetets utförliga referat av Fco mötet att Vougt var densom först valdes, men Uhlén och Lundgren valdes när det visat sig attVougt hade förhinder. Uhlén, 1949, s 367; Uhlén, 1958, s 219f.408 Uhlén, 1949, s 367; Uhlén, 1958, s 219f.268

efäl fick de veta att Schaar denna gång begett sig hem till sin bostad.Med detta besked hade deputationens medlemmar inget annat att göraän att till fots återvända till den på Möllevångsgatan parkerade bilen.När mötet mellan deputationen och polismästare Schaar slutligen ägderum var det således i den senares tjänstebostad, belägen i det så kalladeGustav Adolfspalatset i hörnet av Amiralsgatan och Föreningsgatan. 409StorstrejkskravetMedan den utvalda deputationen på så sätt begett sig iväg för att sammanträffamed polismästare Schaar hade Fco mötet i Folkets Hus fortsattmed Gustav Lindstrand som ordförande. Frågan kan ställas varförmötet inte ajournerades medan den utsända deputationen utförde sittuppdrag. Frågan kan också ställas varför det just blev Lindstrand somövertog ordförandeskapet. På dessa frågor ger mötesprotokollet ingagivna svar, men klart är att mötet fortsatte även efter det att deputationenlämnat möteslokalen, sekreteraren fortsatte att föra protokollet,samt att detta skedde under ledning av en av dem på mötet som förespråkaten tredje och gentemot styrelsen oppositionell linje. Varför detinte var någon av de på mötet kvarvarande Fco styrelsens ledamötersom övertog ordförandeklubban kan tyckas märkligt. Hur som helståterupptog mötet under Lindstrands ledning den avbrutna diskussionenom en lokal storstrejk. Flera mötesdeltagare var av åsikten atten sådan allmän arbetsnedläggelse bland alla fackligt organiserade arbetarei Malmö hade alla förutsättningar att vara framgångsrik. En avmötesdeltagarna, Månsson, menade vidare att tiden för en sådan strejkinte kunde begränsas till en eller ett par dagar såsom inledningsvis föreslagits,utan att den måste utlysas på obestämd tid för att ha önskadverkan. Även en av styrelsens ledamöter, Kellgren, uttryckte i ett anförandesitt stöd för en lokal storstrejk. Men långtifrån alla mötesdeltagarevar lika övertygade om att en sådan skulle kunna komma att ledanågonstans. Istället varnades det från en och annan mötesdeltagare föratt en lokal storstrejk inte bara riskerade att vara verkningslös, utanäven kunde vara till mer skada än nytta. 410 Det visade sig i slutänden409 Uhlén, 1949, s 367; Uhlén, 1958, s 219f; Arbetet, 26/11 1926.410 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS).269

när omröstning vidtagits att antalet mötesdeltagare som ställde sigbakom någon av styrelsen båda linjer var i majoritet. Det förslag omlokal storstrejk som lades fram för omröstning röstades ned. Iställetröstade mötesdeltagarna igenom det av styrelsen framlagda förslaget tilluttalande i Arbetet. Men den lokala storstrejkens förespråkare gick intehelt lottlösa. Till det av styrelsen föreslagna uttalandet lades nämligenLindstrands tilläggsförslag, att ”om detta Representantskapets krav ejefterkommas, skulle Representantskapet senare taga i övervägande attallt arbete i Malmö skulle nedläggas och att återgång ej skulle ske förränstrejkbrytarna är avlägsnade.” 411 Mötet beslutade vidare att det antagnauttalandet skulle överlämnas till polismästare Yngve Schaar av enutvald skara Fco representanter den kommande lördagseftermiddagen,i samband med den av Jöns Jönsson föreslagna, men av representantskapsmötetännu inte beslutna demonstrationen. 412SamförståndsandaUnder tiden hade den utsända Fco-deputationen slutligen mottagitsav polismästare Yngve Schaar i dennes bostad. 413 Fco ordförandenTage W Nielsen förde ordet. När deputationen och polismästaren så411 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS).412 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS).413 Det finns anledning till en viss försiktighet här eftersom skildringarnaav detta möte uteslutande kommer ifrån de av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen producerade källmaterialet. Ingående skildringar avmötet återfinns såväl i Arbetet som i Uhléns båda historiker. Eftersomtvå av Arbetets medarbetare fanns som medlemmar i den av Fco mötetutsedda deputationen, varav Uhlén således var en av dessa, handlar det åena sidan om förstahandsskildringar. Det finns vidare mycket som talarför att Uhlén såsom facklig redaktör, således den som i vanliga fall skrevArbetets artiklar om konflikten, var den som skrev det mycket ingåendereferatet av mötet i tidningens följande upplaga. Men det handlar åandra sidan i så fall inte om några sinsemellan oberoende källor. Det ärdessutom en av tendens mycket belastad källa, vilken skrivits för att geFco en så stor legitimitet som möjligt i läsarnas ögon. Men inte destomindre är det källor som inte gärna kan bortses ifrån eftersom de trotsallt ger lika viktiga som ingående skildringarna av mötet ifråga. Arbetet,26/11 1926; Uhlén, 1949, s 345; Uhlén, 1958, s 176. Se även: Arbetsinställelseroch kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år 1925,Stockholm 1926, s 198-207.270

slutligen stod öga mot öga med varandra framförde Nielsen att denFackliga centralorganisationen hade gett den församlade skaran arbetarledareuppdraget att undersöka möjligheten att å denna församlingsvägnar ingå en överenskommelse med polismästaren. Avsikten var attpå så sätt bidra till ett återställande av lugnet i Möllevången. På dettasvarade Schaar att han i egenskap av att vara stadens polismästare förstoch främst hade ett ofrånkomligt åliggande att snarast möjligt återställaden allmänna ordningen i Möllevångskvarteren. Någonting annat voreatt begå ett allvarligt tjänstefel, menade Schaar. Han fortsatte däreftermed påpekandet att det beklagligt nog inom kort var att vänta polisiäraförstärkningar ifrån annat håll i riket om det inte snarast visade sigatt ordningen kunde återställas av Malmöpolisen själv. Det senare varnu alls inte någonting han själv önskade, skyndade sig därefter Schaaratt påpeka, eftersom han inte ville att ”Malmö skulle bli ett Kalmareller Sundsvall”. Med detta visade Schaar att han liksom deltagarnapå Fco-mötet drog direkta paralleller mellan det som nu utspelades iMalmö och de våldsamma konfrontationer som förutvarande år inträffati dessa båda städer i samband med demonstrationer i anslutningtill pågående arbetskonflikter. På detta svarade Nielsen att den allmäntförhärskande åsikten bland medlemmarna inom den fackliga arbetarrörelsenvar att det framför allt varit den beridna polisens utmanande ochvåldsamma agerande som retat upp demonstranterna i Möllevången.Nielsen framförde att det fanns en möjlighet att lugnet skulle kunnaåterställas om den beridna polisen som ett tecken på Malmöpolisensgoda vilja drogs tillbaka av polismästaren. Vad deputationen såledesanspelade på var en möjlighet till ett återställande av lugnet på Möllevångengenom att både arbetarrörelse och polis gemensamt skulle gåin för att i såväl ord som handling kollektivt interagera för att initieraprocesser av demobilisering och nedåtgående nivåskifte, samt därmedfå ett avslut på våldet i mötet mellan demonstranter och polis. 414Detta förslag ifrån deputationen diskuterades sedan fram och tillbaka,varefter Schaar till slut sade att han var beredd att gå Fco-deputationentill mötes i denna fråga och således inte låta utkommendera den beridnapolisen den följande dagen mot att Fco å sin sida agerade för ett414 Arbetet, 26/11 1926; Uhlén, 1949, s 345; Uhlén, 1958, s 176. Se även:Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år1925, Stockholm 1926, s 198-207.271

slut på demonstrationerna. I den fortsatta diskussionen sade sig Schaardärutöver även vara redo att följande dag dra tillbaka avspärrningarnatill fabrikens omedelbara närområde. För sin egen del utlovade Fcodeputationenatt vidta en rad mått och steg för att i görligaste månåterställa lugnet i Möllevångskvarteren. Fört och främst utlovadedeputationen en appell i Arbetet med en allvarsamt riktad uppmaningfrån Fco till alla fackligt organiserade arbetare i Malmö att agera för attbringa ett slut på våldsamheterna. Fco-deputationen lovade dessutomatt utse egna ordningsmän med uppgift vara att vara polisen behjälpligi händelse av fortsatta våldsamheter. Nielsen framförde även åsiktenatt det bästa sättet att återställa ordningen tveklöst måste vara enuppgörelse i konflikten och ett avlägsnande av strejkbrytarna. På dettaska Schaar, återigen i den av arbetarparten nedtecknade skildringen,ha svarat Nielsen ”att han naturligtvis inget hellre önskar än att irritationsmomentenkunde avlägsnas”, men att detta var någonting som ialla avseenden låg utanför hans befogenhet att åstadkomma. Det sompå så sätt åstadkommits mellan den av representantskapet utvalda Fcodeputationenoch polismästare Schaar var med andra ord ett närmandemellan de bägge parterna som tidigare samma kväll bemötts med såstort mått av skepsis av många av Fco-mötets deltagare. Det måste avden orsaken med all sannolikhet ha varit med visst mått av oro för hurdenna med polismästaren ingångna överkommelse för att få ett slut påvåldsamheterna skulle tas emot av de församlade mötesdeltagarna somdeputationen så slutligen sålunda återvände till det alltjämt pågåendemötet i Folkets Hus. 415Det var Tage W. Nielsen, efter att återigen tagit ordförandeklubban,som redogjorde för representantskapet om deputationens möte medpolismästare Schaar. Efter att ingående ha redogjort för såväl mötetsom de bägge parternas respektive utfästelser yrkade Nielsen att representantskapetskulle besluta att godkänna den ingångna överenskommelsen.Vidare yrkade han att det av Lindstrand föreslagna och i deputationensfrånvaro av mötet beslutade tillägget angående möjlighetenav en lokal storstrejk skulle bordläggas. Detta möttes av upprördaprotester från flera mötesdeltagare. Det förespråkarna för en lokal storstrejktrots allt lyckats få igenom under deputationens frånvaro hotades415 Arbetet, 26/11 1926; Uhlén, 1949, s 367f; Uhlén, 1958, s 220f.272

nu i ett slag av Nielsens yrkande på ett bordläggande av frågan. Fleratalare yrkade vidare på avslag på överenskommelsen med polismästareSchaar, däribland Månsson som varit en av de ivrigaste förespråkarnaför en lokal storstrejk. Andra talare yrkade bifall till Nielsens bådaförslag. Nielsen själv bemötte kritikerna med påpekandet ”att det nugällde allvar”, och att det gällde ”att förhindra att kamrater skulle fallaoffer för Åkarpslagar och Upploppsparagrafer”. 416 En mycket intensiv,för att inte säga upprörd, debatt följde. Förvisso ger mötesprotokolletendast en svag genklang av detta, men Nielsens förslag röstades knappastigenom av mötet så ”enhälligt” som Uhlén i efterhand har velatlåta påskina. 417 Båda Nielsens förslag röstades slutligen igenom av mötet,liksom ett av denne ytterligare framlagt förslag om att även bordläggadet av Jöns Jönssons förslag om en av Fco organiserad demonstrationtill representantskapets nästkommande möte. På kort tid hadesåledes den från mötet med Schaar återvändande Fco-ordföranden intebara lyckats med konststycket att få representantskapet att godkännadet i många läger kontroversiella förslaget om en överenskommelsemellan Fco och Malmöpolisen. Han hade dessutom sett till att bådeförslaget om lokal storstrejk och en av Fco anordnad demonstrationhade bordlagts, och därmed på ett mycket skickligt sätt förskjutit dessabåda förslag från dagordningen för den närmast överskådliga framtiden.Vad som måste ha stått helt klart för de allra flesta på mötetnärvarande representanterna var att det därmed åtminstone inte skullekomma att bli fråga om någon av Fco anordnad demonstration ellerlokal storstrejk den nästkommande lördagen, vilket varit det datumsom förordats av förespråkarna av båda dessa förslag. 418Demobiliserande argumentationTage W. Nielsen hade därmed lyckats manövrera den fackliga centralorganisationensmedlemmar att rösta igenom den linje vilken Fontaineunder såväl styrelse- som det åtföljande representantskapsmötet före-416 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS).417 Uhlén, 1949, sida 368.418 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 25/11 1926,A: I-II (AAS); Uhlén, 1949, sida 368; Uhlén, 1958, s 220.273

språkat, det vill säga att Fco skulle agera för att demonstrationer i alladess former skulle bringas till ett slut. Av de tre handlingslinjerna somhuvudsakligen diskuterats av mötesdeltagarna under loppet av kvällensegrade således den som förespråkat ett agerande av Fco för att om möjligtfå ett slut på alla former av demonstrationer i Möllevångskvarteren.Det är en handlingslinje som på det hela taget passar mycket väl in iden av tidigare forskning framhållna förekomsten av en uttalad samförståndsandainom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö. Intenog med att Fco genom en överenskommelse med stadens polismästareagerade för att få ett slut på demonstrationerna i Möllevångskvarteren.Fco hade i samband med överenskommelsen till och med åtagitsig att med egna ordningsvakter vara stadens polisiära ordningsmaktbehjälplig med att stävja alla tecken på fortsatta demonstrationer. Mendet ska samtidigt också framhållas att detta ingalunda varit en för densocialdemokratiska arbetarrörelsen självklar linje. Tidningen Arbetethade i egenskap av den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiellaspråkrör i Malmö fram till denna dag intagit en hållning som knappastkan sägas ha varit särskilt samförståndsinriktad. Tidningens tväraretoriska vändning i förhållande till de våldsamma demonstrationernai Möllevångskvarteren denna dag kan snarast sägas utgöra en markantförskjutning från stadens socialdemokratiska arbetarrörelses sida i denför avhandlingen avgörande frågan om våldets gränser inom konflikten.Inte heller hade detta varit en självklar linje i vare sig styrelsen eller representantskapetför Fco, där både Jönssons respektive Svenssons ochLindstrands linjer väckte sympati hos en betydande minoritet, samt ifallet med Lindstrands tilläggsförslag hos en tillräckligt stor majoritetför att det i första läget skulle röstas igenom. Det är först när den utsändadeputationen återvänder och Nielsen håller räfst och rättartingsom den i slutändan segrande linjen kan röstas igenom.InstitutionaliseringInstitutionalisering är en process med demobiliserande implikationer,eller kanske snarare är det så att demobilisering och institutionaliseringska ses som kompletterande processer. Dels handlar denna procsessom ”the substitution of more extreme goals and more robust tacticsfor more moderate ones”, dels om ”incorporation of performances274

and political actors into the routines of organized politics”. 419 Institutionaliseringhandlar således om den process där tolererade och/ellerförbjudna former och uttryck ersätts med föreskrivna sådana, det villsäga överskridande ersätts av avgränsade sådana. 420 Både Jöns Jönssonoch Gustav Fontaine kan således sägas förespråka en demobiliseringgenom institutionalisering i sina båda respektive linjer på Fco mötena;Jönssons linje genom att de av ordningsmakten delegitimerade demonstrationernaskulle omvandlas till legitimerade sådana. Hans linje gårsåledes ut på att demobiliseringen av de således delegitimerade demonstrationernaskulle motsvaras av en mobilisering av legitimerade sådana.Den avgörande poängen här är således att det överskridande uttrycketersätts med ett avgränsat sådant, det senare genom att en legitimeraddemonstration organiseras av den fackliga arbetarrörelsen först eftervederbörligt tillstånd från myndigheterna. Fontaines linje vill ersättaden delegitimerade och således överskridande form som demonstrationenutgjorde med en legitimerad sådan. Fontaines huvudsakligaargument är att demonstrationen som form i förlängningen utgör etthot mot den fackliga arbetarrörelsens förmåga att driva arbetskonfliktenvid A. W. Nilssons fabriker till ett framgångsrikt slut. Wilhelm Jönssonsbegravning framstår däremot utifrån både Jönssons och Fontainesperspektiv som ett sätt att uppnå en demobilisering genom institutionalisering,det vill säga att få en delegitimerad och därmed överskridandekonflikt att övergå till en legitimerad avgränsad sådan.En annan till demobiliseringen närliggande process är eskalering.Med denna process avses ”displacement of moderate goals and tacticsby extreme goals and tactics” samt ”the substitution of the routinesof organized politics for the disorder of life in the streets, buttressedby mass organization and purposive incentives. 421 Eskalering handlarsåledes om processen där föreskrivna och/eller tolererade former ochuttryck ersätts med förbjudna sådana. 422 Det är visserligen inte uttalat imötesprotokollet att det Svensson och Lindman avser när de förespråkaren lokal storstrejk i Malmö är en eskalering med avseende på de419 Tilly & Tarrow, 2007, s 101, 216.420 Tilly & Tarrow, 2007, s 97-102, 216.421 Tilly & Tarrow, 2007, s 101, 216.422 Tilly & Tarrow, 2007, s 97-102, 216.275

våldsamma demonstrationerna i Möllevångskvarteren. Det kan vidareockså hävdas att en lokal storstrejk är en form av institutionalisering.Det senare i den mening att en sådan organiserad av Fco skulle gesen legitimitet inom den egna rörelsen. Men avgörande här är fråganvad en lokal storstrejk i praktiken skulle betyda för den fortsattautvecklingen. Det är uppenbart att det Svensson, Lindstrand, Månssonmed flera förespråkar inte är en demobilisering följd av ett nedåtgåendenivåskifte, utan tvärtom en fortsatt mobilisering följd av ettuppåtgående sådant. Detta skulle i sin tur med all sannolikhet leda tillen motmobilisering från den polisens sida, inklusive ett inkallande avreservpoliser från sådana orter som Göteborg eller Stockholm, med enhögst påtaglig risk för fortsatt repressivt utövad tvångsmakt. Det villsäga just den utveckling som det poliska etablissemanget inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i staden gav uttryck för att vara månom att undvika.Institutionalisering och eskalering är på många sätt närliggande processeri konflikter. ”The opposite pathways intersect: Institutionalizationturns off those whose interest in public life is unsatisfied by theroutines of everyday politics […]. Escalation scares off timid souls andmotivates them to move into institutional politics […].” Resultatet aven sådan utveckling inom en kollektiv aktör, oavsett om det handlarom institutionalisering eller eskalering, är en ökad inre polariseringmellan olika fraktioner. 423 Det ska understrykas att hela frågan om lokalstorstrejk hade en betydligt radikalare ideologisk underton än den iförstaläget kan tyckas ha. Den allmänna arbetsnedläggelsen som formi konfliktrepertoaren, uttryckt i storstrejken och/eller generalstrejken,var för fackliga och politiska grupperingar till vänster om socialdemokratin– såsom syndikalister och kommunister – ett viktigt sätt att bedrivapolitisk kamp. 424 Avgörande för denna avhandlings del är att denav Svensson, Lindstrand, Månsson med flera lyfta frågan om en lokalstorstrejk kan sägas utgöra ett uttryck för förekomsten av en betydligtradikalare opposition utanför det etablerade ledarskapet i Fco-styrelsen.423 Tilly & Tarrow, 2007, s 97-102.424 Fackföreningsrörelsen, 1925:13, s 296-301; Casparsson, 1951, s 32f;Schiller, 1967, s 140-144; Karlbom, 1985, s 66-86; Schüllerqvist, 1992,s 52ff.276

Det var i så fall en gruppering som var beredd att dra andra gränsermed avseende på former och uttryck av konflikt än styrelsen hade velatgöra. Den splittring som visats i styrelsen i frågan om den av Jönssonförslagna av den fackliga arbetarrörelsen organiserade demonstrationenoch Fontaines motstånd till en sådan var visserligen reell, men dethindrade samtidigt inte de båda att vara överens om att demonstrationernasåsom de nu kom till uttryck måste bringas till ett slut. Detframförda förslaget om lokal storstrejk framstår mot bakgrund av dettasom en betydligt radikalare hållning inom den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö, således om att genom eskalering öka graden avkonfrontation i den nilssonska konflikten ytterligare ett par steg.Åter konfrontationer i nattenDet hade hunnit bli sent på kvällen innan Fco mötet kunde avslutas.Under tiden hade de våldsamma konfrontationerna i Möllevångskvarterenfortsatt utan att visa några tecken på att ebba ut. Såväl beridnasom fotburna poliser rensade gång efter annan med polischocker gatornakring fabriksområdet från demonstranter. Vid åttatiden på kvällenhade en äldre man, en före detta lantbrukare vid namn Jöns Hammarlund,som befunnit sig på trappan till ölhallen Rölöken på Bergsgatan,blivit anhållen sedan han vägrat lämna trappen på en uniformeradpolismans uppmaning. Då polismannen med knuffar och slag tvingatned Hammarlund från trappstegen hade denne svarat med att slå sinpromenadkäpp över polismannens vänsterarm med sådan kraft att käppenifråga knäcktes. 425 Det var ett av de fåtal anhållanden som Malmöpolisen,trots Arbetets braskande notiser om motsatsen, gjorde underdessa dagar. Det som gör händelsen ifråga värd att se närmare på äratt anhållandet ledde till ett polisförhör utfört av den detektiva polisenvilket i sin tur alstrat en av ett fåtal skildringar av situationen på Möllevången.Hammarlund hade gått Bergsgatan norrut till Rölöken, somlåg i hörnet av nämnda gata och Kristianstadsgatan, där han gått uppoch ställt sig på trappan för att bättre kunna överblicka situationen . 426425 Krim, Rapportkopior del II, 4/12, 1926, A2A:42 (MS).426 Krim, Rapportkopior del II, 4/12, 1926, A2A:42 (MS).277

På nämnda trappa hade uppehållit sig flera yngremanspersoner, och hade flera olika smärre grupperuppehållit sig däromkring. Därunder hade tjutoch visslingar hörts från Möllevångstorget ochhade omedelbart därefter minst ett 30-tal yngremanspersoner under tjut och visslingar kommitspringande från Möllevångstorget följda av tre àfyra polismän till fots. Personerna hade sprungitgenom Bergs- och Kristianstadsgatorna mot Skolgatan.De i närheten av ölhallen stående personernahade slutit sig till de springande. Hammarlundoch de andra å trappan stående personerna hadedock stannat kvar på trappan. En av polismännen[…] hade vid framkomsten till trappan yttrat:”Här får ingen stanna”, varefter han med batongbörjat slå bland de på trappan stående, varviddessa sprungit sin väg. Även Hammarlund hadefått ett slag av en batong å vänstra armen. 427På tal om det repressiva tvångsmakt som Malmöpolisen utförde gentemotdemonstranterna i Möllevångskvarteren kan det i sammanhangetvara på plats att låta Jöns Lönn, en av de detektiva poliskonstaplar somanhöll Hammarlund kort efter det att den senare med våldsmakt blivitnedmotat ifrån Rölökens trappsteg, komma till tals genom sitt uppgivnavittnesmål i polisrapporten:Vid ifrågavarande tillfälle hade han följt tätt efterde uniformerade polismän som år Bergsgatan motatbort de där församlade folket. Därunder hadehan hört någon av de uniformerande polismännenupprepade gånger tillsäga Hammarlund, vilkenLönn kände sedan flera år tillbaka, att begiva sigfrån platsen, vilket han emellertid icke behagatgöra. På grund härav hade han med nödigt våldförts Bergsgatan norrut, varunder Hammarlundyttrat: ”Slår du, så slår jag”, varefter han med sinpromenadkäpp tilldelat en uniformerad polismanett slag, som träffat denne, varvid käppen gåttsönder. 428427 Krim, Rapportkopior del II, 4/12, 1926, A2A:42 (MS).428 Krim, Rapportkopior del II, 4/12, 1926, A2A:42 (MS).278

Malmöpolisens under kvällen och natten återkommande repressivaaktioner besvarades av de församlade demonstranterna på samma sättsom tidigare. De repressiva insatserna från polisen bemöttes med ettundvikande agerande från demonstranterna, där motståndet utövadessporadiskt och med en betydande rumslig spridning i de gator, gränderoch gårdar som utgjorde området kring polisens avspärrningar.Ljudnivån var fortsatt högljudd, med ”tjut, visslingar och skrän frångator, gränsande till Möllevångstorget”, och på samma sätt fortsatte derumsligt utspridda grupperna av demonstranter att kasta gatsten ochtomflaskor mot de ständigt framryckande grupperna av fotburna ochberidna poliser. På så sätt fortsatte våldsamheterna fram tills elvatidenpå kvällen, varefter antalet demonstranter, återigen liksom tidigarekvällar, sakta men säkert började minska fram till dess att lugnet återhärskade i novembernattens mörker. 429429 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA:30 (MS); Krim, Rapportkopiordel II, 4/12, 1926, A2A:42 (MS); Uhlén, 1949, sida 367f; Uhlén,1958, s 220.279

Kapitel 13Konflikten institutionaliserasAv poliskammarens skrivelse denna dag framgåremellertid, att Malmö arbetarekommun har föravsikt att lämna biträde genom vakter, som skolahava till uppgift att mana till ordning och sökaförekomma folkskockningar. Länsstyrelsen ser idetta självmant lämnade erbjudande ett uttryckför en bestämd vilja på arbetarhåll att söka i görligastemån hindra vidare oordningar samt förmenar,att polisen genom en sådan åtgärd erhåller envärdefull hjälp i fullföljande av sin uppgift för denallmänna ordningens upprätthållande.Malmöhus läns landskansli, brevbok för allmännabrevärenden 1926, 26/11 1926, Aiab:23 (LL)Fredagen den 26 november konstaterade Sydsvenska Dagbladet i sinhuvudrubrik att ”Ligistuppträdena ute i Möllevången fortsätta ännui samma utsträckning”, följt av de båda underrubrikerna ”Även i gårblev polisen tvingad till en mängd chocker mot de aggressiva ligistelementen”och ”Fackförbundens centralorganisation erbjuder polismästarenmedverkan vid ordningens upprätthållande”. Tidningen lämnadeförst en redogörelse för den gångna kvällens och nattens ”skandalösauppträden”. Detta skedde naturligtvis inte ”utan friktion”, menadetidningens skribent, ”och här och där ställdes de tjänstgörande konstaplarnastålamod på hårda prov.” Folkmassans deltagare, menadeskribenten vidare, hade främst bestått av ungdomar. ”De störandeelementen utgjordes som vanligt mest av halvvuxna pojkar och yngrepersoner, varav även ett anmärkningsvärt stort antal flickor.” Tidningensskribent uppmärksammade även att ungdomar enligt uppgiftskulle ha kommit in till Möllevången från Arlöv och Limhamn för attslåss med polisen. Tidningen nämnde också en obekräftad uppgift attett ”större antal Limhamnligister […] äntrat en spårvagn, utan vidarevägrat erlägga avgift samt tvingat föraren att köra in mot staden”. Mendet var ett rykte som senare skulle dementeras. Ett relativt stort utrymmei tidningens reportage användes även för att beskriva demon-280

stranternas sammandrabbningar med polisen. ”Senare på kvällen blevoligistelementen i folkmassorna mera aktiva”, skrev tidningens skribent,så ”fort man kunde, sökte man locka polisen efter sig in i de mörkaresmågatorna för att här möta dem med glåpord och stenkastning.” Men,fortsatte skribenten, ligistelementen bland demonstranterna var ändåtrots allt mera passiva i sitt agerande denna kväll. ”Det torde redan ståklart för det övervägande antalet demonstranter, att man ej kan vinnaen strejk genom visslingar och krossade glasrutor.” Men, menade skribentenvidare i en avslutande kommentar, denna ”tendens till avståndifrån våldspolitiken har dock ännu icke hunnit tränga ned i de meraungdomliga lagren, vilkas uppträdande i går vittnade om allt annat änförsonligt sinneslag.” 430I tidningen redogjordes även för Fco-mötet och om den utvalda deputationensuppvaktning av polismästare Schaar. Enligt tidningens skribentska polismästaren endast kort efter detta möte ha haft ett samtalmed Sydsvenska Dagbladets reporter och då gjort uttalandet att hanfunnit ”den form av samarbete vilken föreslagits under uppvaktningen,[…] intressant och tilltalande.” Polismästare Schaar uttryckte såledesinför högerpressen i staden inga egentligt uttalade betänklighetergentemot ett samarbete mellan den polisiära ordningsmakten och densocialdemokratiska arbetarrörelsen, det helt och hållet avgörande varistället ordningens upprätthållande. Kunde detta ske genom ett samarbetemellan polisen och arbetarrörelsen så var allt gott och väl. ”Kanman hjälpa polisen med att upprätthålla ordningen och sålunda ettsamarbete till det allmännas bästa komma till stånd”, menade Schaari en kommentar till tidningens reporter, ”är detta givetvis enbart ägnatatt väcka tillfredsställelse.” Schaar uttryckte däremot sin mycket skarpaprotest gentemot allt tal i tidningen Arbetet om våldsövergrepp frånMalmöpolisens sida. ”Tvärtom har polisen visat prov på enaståendetålamod och fördragsamhet”, menade Schaar. Att polisen ”användersig av de maktmedel, som stå densamma till buds, får väl endast ansesrimligt”, menade han vidare, ”det är icke så lätt att få bukt med enfolkmassa på flera tusen personer.” Det var naturligtvis mycket olyckligtatt helt och hållet oskyldiga personer råkat komma mellan demonstranternaoch polisen, menade Schaar vidare, men tillade att det varnära nog en omöjlighet för den polisiära ordningsmakten att ”i mörker430 SDS, 26/11 1926.281

och dimma göra skillnad på dem, som anse sig ute i giltiga ärendenoch dem som tillhöra demonstranternas skara.” 431Denna dag var tidningen Arbetets huvudrubrik på helsida ”REPRE-SENTANTSKAPET TAGIT STÄLLNING” följt av underrubrikerna”Polisens framfart kulminerade på torsdagskvällen” och ”Representantskapetvädjar till Malmö stads invånare”. I de därpå följande underrubrikernatalade tidningen, dels om polisens våldsamma framfart medsablar och batonger, dels om att polismästare Schaar utfäst att dennadag inte kommendera ut den ridande polisen, dels att Fco representantskapetförbundit sig att medverka till ordningens återställande istaden. Inledningsvis konstaterade tidningen att ”[u]ppträdandena utepå Möllevången måste bringas till ett slut […] och till detta måste allmänhetenockså medverka, framför allt genom att ikväll och följandekvällar stanna hemma.” Tidningens skribent varnade för att inget mindreän en katastrof var att vänta om det hela tilläts fortsätta på sammasätt som hitintills.Bild 13:1. Förstasidan med huvudrubriker och underrubriker i Arbetet,26/11 1926.Skulden för det inträffade lade Arbetet åter oreserverat på Malmöpolisensövervåld och på den borgerliga Malmöpressens hetsagitation.431 SDS, 26/11 1926.282

”Det är beklagligt, men icke desto mindre en bister sanning, attansvaret för de senaste kvällarnas uppträden, huvudsakligen faller påpolisen”. Malmöpolisens agerande gentemot demonstranterna i Möllevångskvarterenbeskrevs av tidningens skribent som ”en av de storaskandalerna i den svenska ordningsmaktens historia”. Hade bara polisenden föregående kvällen använt samma återhållsamhet som underonsdagen, menade skribenten, så hade ingenting ordningsstörandeförmodligen inträffat under den gångna kvällen och natten. Men denpolisiära ordningsmaktens agerande gentemot demonstranterna hadeunder torsdagskvällen varit den rakt motsatta, menade skribenten.Därefter lämnades ett stort utrymme i tidningen åt att skildra Malmöpolisenspåstådda övervåld mot de ”fredliga människor, […] män,kvinnor och barn, vilka stodo som fredliga passiva åskådare”. Ett antalpoliser, menade skribenten, hade under torsdagskvällen ”fullständigtförlorat sans och besinning och uppträdde i fullständigt bärsärkarraseri.”Vidare var arbetartidningens skribent synnerligen kritisk till högerpressensoch då inte minst, enligt Arbetets skribent, Sydsvenska Dagbladetskrönikörs reservationslösa försvar av Malmöpolisens ”fullständigtbesinningslösa övervåld” gentemot demonstranterna på Möllevången.Men, menade skribenten avslutningsvis, ”[t]usentals […] vittnesmålär för konstaterandet av detta faktum långt mera avgörande, än enansvarslös provokatörs klasshatsfärgade diktning i Sydsvenskan.” 432Det av Fco representantskapet antagna uttalandet från torsdagskvällensmöte angående polisvåldet, strejkbrytarna och demonstrationernafanns, med en tydlig markering, inramat på Arbetets förstasida.Fackliga Centralorganisationens Representantskap,representerande cirka 20,000 fackligt organiseradearbetare i Malmö, har vid möte torsdagen den25 nov. behandlat, den under de senaste dagarnauppkomna situationen i anledning av konfliktenvid A. W. Nilssons fabrik.Representantskapet uttalar sin skarpaste protestemot det utmanande och besinningslösa sätt varpåordningsmakten – i synnerhet den beridna polisen– uppträtt i detta fall, och tolererar ej att det råa432 Arbetet, 26/11, 1926.283

våld, som av ordningsmaktens handhavare utövatsde senaste dagarna, användes. Representantskapetanser också, att den ordningsmakt, som arbetarnasjälva till stor del avlöna, ej ska användas till skyddåt strejkbrytare och kriminella förbrytare och tillatt terrorisera hederliga arbetare.Vi önska att vederbörande myndigheter medverkatill, att samtliga strejkbrytare omedelbartavhysas från fabriken ifråga, så att lugn och ordningånyo blir rådande.Representantskapet vill dessutom uppmanaalla organiserade arbetare att iakttaga det lugnoch den ordning, som alltid varit utmärkandeför Malmö arbetare, detta i synnerhet som Representantskapetär fullständig övertygat om attden nilssonska konflikten kommer att i sinomtid sluta med seger för arbetarnas synpunkter ochberättigade krav. 433Fco:s uttalande var mycket klart i sitt ställningstagande. Inledningsvislades tyngdpunkten på att Fco representerade över 20 000 fackligtorganiserade arbetare i Malmö. Polisens övervåld fördömdes liksomdet faktum att den polisiära ordningsmakten användes för att skyddastrejkbrytarna och därmed arbetsgivarpartens särintresse. Strejkbrytarnautpekades såsom kriminella förbrytare, och kravet i uttalandet varatt dessa skulle avhysas från fabriken. De gångna dagarnas våldsammademonstrationer ansågs vidare vara ett direkt resultat av strejkbrytarnasnärvaro, varför deras avhysning sågs som det avgörande steget förlugnets och ordningens återställande. Vidare uppmanade Fco alla organiseradearbetare i staden att iaktta ”det lugn och den ordning, somalltid varit utmärkande för Malmö arbetare”. 434 Med denna avslutandeuppmaning visade uttalandet att det nu var dags för de socialdemokratisktorganiserade arbetarna i Malmö att sluta upp och rätta in sigi leden. Det bärande argumentet här var en hänvisning till hävdvunnatraditioner av lugn och ordning.433 Arbetet, 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, A: I-II (AAS); Uhlén,1949, s 368; Uhlén, 1958, s 220.434 Arbetet, den 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, A: I-II (AAS);Uhlén, 1949, s 368.284

Tidningen ägnade även förhållandevis stort utrymme åt att refereratorsdagskvällens Fco möte och den av representantskapet utvalda deputationenssammanträffande med polismästare Schaar. I den tillpolismästaren utlovade och av representantskapet antagna appellenom ett omedelbart slut på demonstrationerna, publicerad samma dagsom uttalandet från ovan men på tidningens sida fyra, återkom ochunderströks flera gånger att Malmö Fco representerade över 20 000 avstadens fackligt organiserade arbetare.Respektera Fackliga representantskapets beslut!I enlighet med det beslut, som igår av MalmöFackliga Representantskap fattades, anse vi vårplikt vara att till allmänheten rikta en enträgenvädjan att i afton med alla medel medverka tillordningens upprätthållande. Bakom Representantskapetsbeslut stå 20,000 arbetare, ochdessa ha genom sina representanters beslut ålagtsdelaktighet i förbindelsen att hävda det allmännakravet på lugn och ordning. Vi veta mer än väl attde i oroligheterna på Möllevången aktiva icke äroorganiserade arbetare utan mestadels pojkar ochflickor. Vi vädja till föräldrarna att hålla barnenhemma! Låt det bli allvar härutinnan! Lägg intefingrarna emellan!Kom ihåg, att från polischefens sida gjortsutfästelser, som innebära att den ridande polisenicke utkommenderas och att poliskedjorna dragestillbaka till gatorna närmast fabriken, men som åsin sida innebära en förpliktelse från Malmöarbetarnassida. Hjälp därför Representantskapetsordningsmän i deras arbete, respektera och lyddem, ty deras mandat ha tilldelats dem av representanternaför 20,000 organiserade arbetare! Ingademonstrationer i afton, inga nyfikenhetsbesök iMöllevången! 435Det är tydligt att mycket fanns att förlora för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö om uttalandet och appellens uppmaning till435 Arbetet, den 26/11 1926; Fco, Protokoll 1926-1928, A: I-II (AAS);Uhlén, 1949, s 368f; Uhlén, 1958, s 221.285

lugn och ordning inte skulle komma att hörsammas. Fortsatta demonstrationerskulle få det socialdemokratiska inflytandet bland stadensarbetare att framstå som svagt. Men det måste samtidigt med all sannolikhetockså ha framstått som en mycket tilltalande tanke ifrån detsocialdemokratiska ledaretablissemangets sida att nu ha en möjlighetgöra om den demobilisering som Axel Danielsson lyckades åstadkommaunder Malmöupproret 1890. Ett inte så litet moment av risktagandelåg med andra ord investerat i såväl uttalandet som appellen.Ett tecken på oron för detta återfinns bland annat i det flera gångeråterupprepade budskapet att den fackliga centralorganisationen i stadenrepresenterade så många som 20 000 arbetare. Ett annat tecken ärde återkommande uppmaningarna till den socialdemokratiska arbetarrörelsensalla medlemmar att respektera Fco:s representantskaps vädjanom lugnets och ordningens återupprättande. Det kraftfulla avståndstagandetgentemot polisen i uttalandet var samtidigt ett sätt för detsocialdemokratiska ledaretablissemanget att markera det faktum attde, trots uppmaningen till stadens arbetare att iaktta lugn och ageraför ordningens upprätthållande, inte på något sätt var polismästarensmarionetter och nickedockor.En ansenlig möda lades således ned på att klargöra att kampen motstrejkbryteriet på den nilssonska fabriken långtifrån var över bara föratt demonstrationerna i Möllevångskvarteren bringades till ett slut.Det var inte minst mycket tydligt i Allan Vougts inlägg denna dag,med den i sammanhanget talande rubriken ”Avspänning”. ”MalmöFackliga representantskap kunde göra denna utfästelse”, menadeVougt, ”i medvetande om att demonstrationerna ute i Möllevången desenaste dagarna iklätt sig sådana former att de på intet sätt äro uttryckför de organiserade arbetarnas vilja och ingalunda hedra ett samhällemed Malmö stads socialistiska traditioner.” Men Vougt var i nästa andetagsamtidigt mycket mån om att framhålla att kampen gentemotstrejkbrytarna för den skull på inget sätt var över. ”Vi vilja emellertidbestämt understryka att någon förändring i Malmöarbetarnas stridsställninggentemot strejkbrytarna icke därigenom förorsakats” och attrepresentantskapet var ”fullständig övertygat om att den nilssonskakonflikten” i sinom tid skulle komma att ”sluta med seger för arbetarnassynpunkter och berättigade krav”. Vougt konstaterade vidareatt representantskapet endast bordlagt frågan om fortsatta fackliga åt-286

gärder. Sådana skulle naturligtvis kunna bli aktuella i det fall den nuingångna uppgörelsen med polismästare Schaar inte skulle visa sig varanågonting annat än en återvändsgränd. Det är tydligt att Vougt numed kraft tog avstånd från allt som på något sätt skulle kunna tolkassom uppmaning till våldsutövning från arbetartidningen till den socialdemokratiskaarbetarrörelsens medlemmar i Malmö. Kampen gentemotstrejkbryteriet skulle istället föras vidare med sådana former ochuttryck i konfliktrepertoaren som bättre klingade till den hävdvunnatradition av disciplinerad skötsamhet som enligt Vougts mening varkaraktäriserande för de socialdemokratiska traditionerna. 436 Vad densocialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö således hoppades kunnauppnå med dessa i Arbetet publicerade uppmaningar, artiklar, appelleroch ledare, riktade till stadens organiserade arbetare, var processer avdemobilisering och nedåtgående nivåskifte genom en process av institutionaliseringav konflikten.Nedåtgående nivåskifteInga demonstrationer förekom heller denna regntunga fredagskväll.Kvarteret med A. W. Nilssons fabriker låg i det närmaste öde vilketvar något som beskrevs av en för en gångs skull enig tidningspress. ISydsvenska Dagbladet nämndes att gatorna närmast fabriken denna dagerbjöd en ovanligt fredlig anblick. ”Några polismän patrullerar tystfram och åter, några små grupper ynglingar kurade med uppdragnarockkragar i portgångarna eller vågade sig ett par steg ut på de genomvåtatrottoarerna. Det var dessbättre alltsammans.” 437 I Arbetet taladesdet om ”enstaka vandrare” och att det ”enda som kunde påminna om,att Möllevången de senaste dagarna varit skådeplatsen för de våldsammastepolischocker, […] var ett halvt dussintal polismän, posteradeomkring det trista nilssonska fabrikskomplexet.” 438 Malmöpolisen höllå sin sida sin del av överenskommelsen med en synbarligt minskad närvarovid fabriksområdet. Kontorspersonalen kunde denna kväll lämnafabriken och bege sig till sina hem utan några som helst trakasserier. 439436 Arbetet, 26/11 1926.437 SDS, 27/11 1926.438 Arbetet, 27/11 1926.439 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS); SDS, 27/11,287

Den enda folksamling som verkar ha ägt rum under kvällen var videlvatiden då en mindre grupp yngre personer samlades för att bese huren av strejkbrytarna i något ärende lämnar fabrikens skyddande murarför att ensam bege sig ut i regnrusket och kvällsmörkret. Denna folksamlingpå någonstans mellan tjugo och trettio personer, bestående avynglingar samt den grupp av de strejkande arbetare ifrån fabriken somdenna kväll agerade strejkvakter, kunde utan något synbart motståndskingras av de på platsen närvarande poliserna. Inget allvarligare än såverkar således ha inträffat under kvällen. Den ansenliga reservstyrka avpoliser som under kvällen hållits i beredskap utom synhåll från fabriksområdet,för att vid eventuellt fortsatta våldsamheter kunna rycka ut,behövde således heller aldrig tas i bruk. Denna polisstyrka frigjordesfrån tjänstgöring redan tidigt på kvällen, sedan det stått klart för polisbefäletpå platsen att några demonstrationer inte var att vänta. 440Om tidningspressen kan sägas vara närmast rörande överens om detförhärskande lugnet gick meningarna desto mer isär kring vad somorsakat denna plötsliga återgång till ordning i Möllevångskvarteren.Den huvudsakliga förklaring som högerpressen gav var det faktum attvädret gått från uppehåll och milda novembervindar till hällande regn,nordliga vindar, och en betydligt bistrare temperatur. Väderomslagetsamt Malmöpolisens mycket resoluta ingripande gentemot våldsverkarna,angavs av Sydsvenska Dagbladet som de huvudsakliga orsakerna tillatt lugnet och ordningen plötsligt återställdes i Möllevångskvarteren.”Det behövs åtminstone någorlunda hyggligt väder för att få skrik ochoväsen igång”, menade således tidningens skribent. 441 Föga förvånandevar Arbetets skribent av en något annorlunda åsikt. ”Naturligtvis bidrogdet ända till framåt niotiden silande regnet till att nyfikna avhöllosfrån att rekognosera slagfältet, men självklart är dock, att det varMalmö arbetarbefolknings respekt för sina organisationers beslut, somvar avgörande.” 442 Tidningen påpekade att enbart regnet inte torde havarit tillräckligt för att stoppa fortsatta demonstrationer något senare1926; Arbetet, 27/11 1926.440 Cent, Rapportjournal, 26/11 1926, A3AA: 30 (MS); SDS, 27/111926;Arbetet, 27/11 1926; Uhlén, 1949, sida 369; Uhlén, 1958, s 221441 SDS, 27/11 1926.442 Arbetet, 27/11 1926.288

på fredagskvällen, eftersom det hällande regnet hade slutat redan vidniotiden på kvällen och att det således därefter hade varit fullt möjligtför var och en som så önskade att demonstrera torrskodd. 443Det är svårt att inte instämma med Arbetets skribent i denna fråga.Visst kan det tänkas att ett väderomslag med hällande regn gjorde atten hel del av demonstranterna höll sig inomhus. Även en av de intervjuadeinformanterna uppger att ”[t]umultet tog slut […] då detstörtregnade vilket gjorde att folket höll sig hemma, därefter hade deväl ingen lust att fortsätta.” 444 Men det är samtidigt svårt att tro attenbart ett sådant väderomslag till det sämre skulle vara orsaken till attde många tusentals Malmöbor som i flera dagar i följd hade demonstreratsitt missnöje, över strejkbryteriet i allmänhet och strejkbrytarnainne i den nilssonska fabriken i synnerhet, och därmed kväll efter kvällutkämpat bittra stridigheter med Malmöpolisen för att kunna visa sittmissnöje i fabrikskomplexets närområde, helt plötsligt skulle avbrytaalla demonstrationer och stanna hemma. Arbetet skriver också i enkommentar den 29 november att: ”Det är […] endast med löje” arbetarnai Malmö ”bevittna hur en av borgartidningarna i går ansåg sigböra förklara lugnat i Möllevången med en hänvisning till – vädret!”Att det på kvällen varit ett ”härligt senhöstväder” som lockat massor avmänniskor att promenera i olika delar av staden ”synes icke bekommatidningen något nämnvärt” konstaterade tidningens skribent. 445Det är med andra ord möjligt att tala om demobilisering och nedåtgåendenivåskifte genom institutionalisering. Kopplat till dessa processerär det således samtidigt möjligt att tala om ett nedåtgående gränsskiftemed avseende på kollektivt våld. Tidningen Arbetet hade denna dagi sina rubriker, artiklar och ledare varit mycket tydlig med att delegitimeraalla fortsatta former och uttryck av demonstrationer som endel av den rådande arbetskonfliktens repertoar. Det tydligt skönjbaragränsskifte i Arbetets nyhetsrapportering jämfört med föregående dag,där det kollektiva våld som utövats av demonstranterna i ett slag gåttfrån att vara nånting indirekt tolererat till någonting direkt förbjudet,443 Arbetet, 29/11 1926.444 Intervju med informant 020321: III.445 Arbetet, 29/11 1926.289

får därigenom ett ytterligare eftertryck, varmed fortsatta demonstrationeri Möllevångskvarteret skulle ha varit att betrakta som någontingdelegitimerat av socialdemokratin i Malmö. Därmed kan den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i industristaden sägas ha dragit en myckettydlig gräns för våldet som en del av politiken.Polismannen, skriftställaren och tidningsredaktören Johan Levin skrevsamma dag en artikel i Skånes Reflex med rubriken ”Skandalerna pågrund av strejken hos A. W. Nilsson”. I egenskap av polisman var Levinföga förvånande mycket kritisk till det sätt på vilket Arbetet utmålatsåväl högerpressen som Malmöpolisen såsom huvudansvariga för debegångna våldsamheterna i Möllevången. Levin var tvärtom av åsiktenatt det i själva verket varit Arbetet som burit det huvudsakliga ansvaretför det våld som brutit ut i anslutning till den redan så inflammeradekonflikten:Arbetet skrev i dagar efter varandra artiklar ochfordrade, att arbetarna vid fabriken skulle bort.Jag ställer frågan: På vilket sätt? Förbjuder exempelvislagen arbetet vid fabriken? Nej! Sålundamåste våld användas. Detta var väl också Arbetetsmening, men den måste tala i förtäckta ordalag,ty det går ju inte att i ena spalten öppet provocerafram våld, medan man på den andra fördömervåldet å det bestämdaste. […] Arbetet är i allafall att gratulera, ty alltid finnes ligistelement sommed rullande ögon anamma deras fraser. 446I en ironiskt hållen passus påpekade Levin att det som under uppträdandenapå Möllevången av Arbetet betecknades ”såsom folketsberättigade livsyttringar” endast ett par år dessförinnan hade betecknatssåsom en skandal i samma tidning. Då hade det gällt sveket avde socialdemokratiska ledamöterna i Malmö stadsfullmäktige i fråganom nödhjälpsarbeten vilket föranlett det upprörda mötet vid Moriskapaviljongen i Folkets Park. De som då utsatts för ”visselkonserter, tjutoch skrän i det oändliga” hade alltså inte varit ”strejkbrytare, utan endel av arbetarnas förtroendemän, vilka man efter slutat möte följde446 Skånes Reflex, 26/11 1926.290

hem under grova tillmälen i allehanda tonarter.” Då hade det varitskandal, så inte alls när det var nu strejkbrytare som utsattes för sammabehandling, menade Levin som fortsatte med konstaterandet, att detväl var ändamålet som helgade medlen för arbetartidningen. 447447 ”Tok, tokigare, tokigast” var rubriken i en mindre artikel längre in i tidningen.Först har ”Arbetet” skrivit att strejkbrytarna hos A. W. Nilssonsmåste motas väck, konstaterade Levin. Detta föranleder ”demonstrationer”utan ledare, fortsatte han. Sedan beslutar fackliga representantskapetatt själv förhindra ”demonstrationerna” och skydda strejkbrytarna.Är det rim och reson i dylikt, frågade han sedan retoriskt? ”Äro arbetareledarnavärda annat än nedskrotning”, frågade han sedan avslutningsvis.Svaret på denna retoriskt ställda fråga var: ”Hela högen!” Skånes Reflex,26/11 1926.291

Kapitel 14Institutionaliserad konfliktFackliga centralorganisationen sammanträdde[…] för att dryfta den situation som uppståttgenom polisens provokation. Efter en livlig debattbeslöt centralorganisationen att om lördag anordnaen demonstration för att understryka kravetpå strejkbrytarnas avlägsnande, samt att, om dettaicke medföre resultat att nästa torsdag proklameralokal storstrejk. Om detta beslut vidhållits, skullekonflikten med all säkerhet snart vara bragt urvärlden, men – mötet upphävde strax sitt en gångfattade beslut. […] Centralorganisationens besluthar, som naturligt är, väckt en våldsam indignationbland Malmö arbetare.Folkets Dagblad Politiken, 26/11 1926I högerpressens ledarspalter var kritiken mot Arbetet kompakt. SydsvenskaDagbladet talade den 26 november i sin ledare om ”Ansvarslöshets”. Tidningen gick till hårt angrepp och anklagade Arbetet för att isin nyhetsrapportering ha agerat uppviglande och därmed provoceratfram våldsamheterna i Möllevången. ”Man torde […] få gå ned ändatill de lägsta kommunistiska pressalstren i vårt land för att finna motsvarighettill den […] slyngelaktighet och den ansvarslösa hets, somtidningen Arbetet i dessa dagar presterat”, menade Sydsvenska Dagbladetsledarskribent. Tidningen citerade flitigt ur Arbetets artiklar ochledare från de gångna dagarna och slog med kraft ned på meningarsåsom ’allt hänsynslösare kampformer’, ’strid på liv och död’ och attdet varit ’helt naturligt’ att strejkbrytarens misshandel lett till demonstrationerutanför den nilssonska fabriken. Ledarskribenten menade attArbetet med sådant formulerade uttalanden bar en stor del av ansvaretför de begångna våldsamheterna i Möllevången. ”Rätt så, det är somdet ska vara: skrän och oljud, överfall och stenkastning, allt dylikt är såinnerligt berättigat, sunt och naturligt, när det gäller att demonstrera292

mot några arbetsvilliga”, menade ledarskribenten i en bitsk, och tillikaironiskt hållen, passus. 448 Tidningarna på högerkanten sällade sigmangrant till Sydsvenska Dagbladet i kritiken av Arbetet. ”TidningenArbetet har på ett par månader lyckats rätt grundligt blamera dengamla, tämligen respekterade socialdemokratien i Malmö”, menadeexempelvis Skånska Aftonbladet i sin ledare från den 27 november. 449Inte heller Skånska Dagbladet skrädde orden i sin kritik av arbetartidningen.I sin ledare från den 27 november med rubriken ”Skandaluppträdandena”gick tidningen således till hårt angrepp gentemot Arbetetsnyhetsrapportering. 450Även den ingångna uppgörelsen mellan polismästaren och den socialdemokratiskaarbetarrörelsen kom att utstå mycken bitsk kritik ifrånhögerpressen. ”MALMÖ POLISCHEF FALLER TILL FÖGA FÖRARBETARNA”, lät Dagens Nyheter meddela sina läsare den 27 november,medan Helsingborgs Dagblad dagen dessförinnan under rubriken”Pöbelhjältar i Svärje” helt enkelt vägrat tro att en sådan överenskommelsemellan arbetarrörelse och polis kunde vara någonting med sanningenöverensstämmande.Sannerligen är det svårt att finna de rätta ordenför brännmärkande av denna makalösa fräckhetfrån arbetareorganisationens sida. Skulle det verkligenförhålla sig så, att pöbelhjältarnas talesmänmed sina pockande krav möjligen lyckats görapolismästaren förhandlingsmjuk, måste man sannerligenbeklaga, att ordningsmaktens främsterepresentant i Malmö inte är en karl. Vi vägradock in i det längsta tro, att polismästaren förnedratsig ända därhän till att ingå förhandlingarom avstående från sina lagenliga effektiva resurserför ordningens upprätthållande. I så fall vore enriksskandal oundviklig. 451Det var för övrigt inte bara högerpressen som var kritisk till den ingångnauppgörelsen. ”Polismästaren lyckas dupera fackliga centralorganisationen”,lät exempelvis Folkets Dagblad Politiken meddela sina läsa-448 SDS, 26/11 1926.449 Skånska Aftonbladet, 27/11 1926.450 Skånska Dagbladet, 27/11 1926451 Helsingborgs Dagblad, 26/11 1926.293

e i rubriken till en kritiskt hållen artikel den 26 november. Tidningenkunde avslöja att det enligt uppgifter till dess medarbetare i självaverket varit polismästaren i Malmö som, efter att ha hört talas om detförestående beslutet om demonstrationer och generalstrejk på Fco mötet,hade kontaktat ledarna för Fco för att genom övertalning försökaförmå dessa att ingå en uppgörelse. Övertalningsförsöket hade ocksålyckats, menade tidningen, varför den reformistiska majoriteten på Fcomötet hade kunnat trumfa igenom den blamerande överenskommelsentrots ett mycket ihärdigt motstånd ifrån många av de närvarande ledamöternai det fackliga representantskapet. Föga förvånande, meddeladetidningen sina läsare, hade det faktum att ledarna för Fco på ett sådantenkelt sätt ha låtit sig duperas av stadens polismästare, ”som naturligtär, väckt en våldsam indignation bland Malmö arbetare.” 452Bild 14:1. Skämtteckning i den kommunistiska ungdomstidningen Stormklockanangående ”inbördeskriget” i Malmö Arbetarkommun.452 Folkets Dagblad Politiken, 26/11 1926.294

I Stormklockan löd huvudrubriken den 4 december ”Malmöpolisenorganiserar gatukravaller” följt av underrubriken ”Socialdemokratiskapoliser, välsignade av socialdemokratisk borgmästare, skyddar brytarslöddretoch misshandlar arbetarna.” I artikeln konstaterade tidningensskribent att det ”börjar dugga tätt med meddelanden om strejkbrytaredådpå senare tid”. Strejkbrytarna uppges utgöra ”verkliga terrorligor”och utmålas som en ”samhällsfara” fullt jämförbar med svartskjortornai Mussolinis Italien. Malmöpolisen framställdes som provokatörer som”uppträtt på det mest skandalösa sätt och direkt försökt framprovoceravåldsamheter från arbetarna sida”. I en skämtteckning lyfts det somkallas inbördeskriget i Malmö Arbetarkommun fram, vilket i artikelnunderstryks med kommentaren att socialdemokraterna i staden genomsin uppgörelse med ordningsmakten ”fallit arbetarna i ryggen”. Tidningensskribent konstaterade även att Malmöpoliserna var att betraktasom ”goda socialdemokrater, ty deras organisation har ända till dessadagar varit ansluten till Malmö arbetarekommun.”I Arbetets ledare från den 27 november med rubriken ”Borgarpressenrasar” gick tidningens chefsredaktör, Allan Vougt, till såväl försvar sommotangrepp gentemot de kritiska rösterna i pressen mot överenskommelsenmellan polismästare Schaar och Fco. Vougt framhöll uppgörelsensåsom ”ljuspunkten i ordningsmaktens tillvägagångssätt i dennakonflikt”, och menade att polismästare Schaar åtminstone i dettaavseende kunde ”bära ansvaret med all heder”. Vougt gick därefter tillsärskilt hårt motangrepp gentemot den föregående dagens indigneradeledare i Helsingborgs Dagblad:Dess uttalande vittnar om hysterin i den borgerligapressen, men mellan raderna sticker därtillfram, och det ganska oförtäckt, uppfattningen attarbetarna icke äro medborgare, med vilka en polischeffår lov att förhandla. Battonger, ridpiskoroch sablar äro goda nog åt Malmö arbetare […].”Pöbelhjältarnas talesmän” är den benämningnämnda tidning anser lämplig för 20,000 organiserademalmöarbetare! Vet hut! 453453 Arbetet, 27/11 1926.295

Dessa höger- och vänsterpressens agitatoriska uttalanden, menadeVougt, var inte att betrakta som någonting annat än rena provokationer.Han underströk vidare att länsstyrelsen, den högsta polismyndigheteni länet, i uttalanden endast lovordat fackföreningarnastillvägagångssätt i denna sak. ”Vi tveka icke att beteckna detta som ettgrundligt nederlag för de ansvarslösa opinionsbildarna i den hetsandeborgarpressen och en avgörande seger för Malmö arbetare”, menadeVougt. ”Må de veta att bära den segern vidare!” 454I Träarbetaren var tonen i efterhand hård gentemot såväl strejkbrytarnasom polisen vilka enligt tidskriftens skribent hölls för att varade huvudsakligen skyldiga till de våldsamma konfrontationerna påMöllevången. Tidskriften som i egenskap av de strejkande arbetarnasförbundsorgan fortlöpande hade redogjort för konfliktens förlopp ladevidare även tonvikten på den i skribentens mening moraliska grunddet hela var frågan om.Det våldsdåd mot vår medlem, som fick dennatragiska vändning, blev även den droppe som fickbägaren att rinna över. Malmö arbetare mötteupp i 10,000-tal för att bestämt manifestera,att man icke längre stillatigande kunde åse attdessa för all moral och rättsbegrepp främmandeindivider fortfarande skulle få kvarstanna vid fabrikenoch ånyo lämnas tillfälle till utförande avvåldshandlingar. 455Det av strejkbrytarna utövade våldet framhålls således som någontingmoraliskt förkastligt och rättsvidrigt. Demonstrationerna i Möllevångskvarterenbeskrivs av tidsskriftens skribent som återhållsammamanifestationer där det varit Malmöpolisens brutalt våldsamma repressionsom fått dessa att övergå till det konfrontativa våldsamheter detdärmed skulle komma att bli frågan om:Men polisens uppträdande denna gång gentemotde vid fabriken församlade människoskarornatrotsar all beskrivning. Det var brutaliteten, hän-454 Arbetet, 27/11 1926.455 Träarbetaren, 1926:6, s 41.296

synslösheten, råheten och bristen på sunt förnuft,som därmed visades prov på. Det var som ompolisen närt en inre önskan att få sarga och såraoskyldiga människor, bara för att få se blodetrinna. Och detta sker enbart av den anledning,att Malmö arbetare och med dem sympatiserandemedborgare fordra att vara befriade från den faraför liv och lem, som strejkbrytarna genom sitttidigare handlingssätt visat sig vara. 456Det budskap Träarbetaren förmedlar till de fackligt anslutna medlemmarnai Svenska Träindustriarbetareförbundet är också den tolkningav det konfrontativa kollektiva våldet i anslutning till den nilssonskakonflikten som med tiden skulle komma att bli den fullständigt dominerandei historieskrivningen. De aktiva kollektiva våldsutövarnaär i denna tolkning strejkbrytarna som agerar med arbetsgivarpartensgoda minne och polisen som med sin tvångsmakt agerar som de förrashandgångna beskyddare. Arbetarpartens våldsutövning är i dennatolkning ett passivt motstånd gentemot strejkbrytarnas och polisensprovokativa kollektivt utövade våld. De senares agerande framställssåsom omoraliskt oförsvarbart medan arbetarnas agerande är moralisktförsvarbart. Det våld som de strejkande och deras sympatisörer utövadekan således sägas vara ett avgränsat sådant – ett i den officiella kulturellakartan moraliskt försvarbart våld. Det är en tolkning som i detstora hela oförändrad återfinns i Axel Uhléns båda fackliga historikerfrån 1940- och 50-talen, skildringar som därefter kommit att utgörahistorisk källa för den litteratur som berört konflikten ifråga. 457Ledardebatten i Arbetet och Smålands FolkbladKritik gentemot Arbetets nyhetsrapportering kom emellertid även inifrånden socialdemokratiska arbetarrörelsen. Den socialdemokratiskatidningen Smålands Folkblad var således mycket kritisk till Arbetetsställningstaganden. I en ledare daterad lördagen den 27 november456 Träarbetaren, 1926:6, s 41.457 Uhlén, 1949; Uhlén, 1958; Häger, 1989, s 272f; Billing & Stigendal,1994, s 192; Bengt Liljenberg, I en annan tid. Malmöbilder från förr,2005, s 89f.297

eskrev tidningens politiske medarbetare, Gunnar Lundberg, i mycketkritiska ordalag ”vår närmast ansvariga partikollegas ställningstagandetill händelserna i Malmö” såsom ett avsteg från den socialdemokratiskareformistiska och demokratiska linje som historiskt sett hade utstakatsav Hjalmar Branting, och som nu utgjorde den socialdemokratiska politikensgrund. Den hittillsvarande presspolemiken omkring konflikten,menade Lundberg, hade varit såväl hetsig som nervös. På den retorisktställda frågan om våldet i Malmö var högerhetsens fel, svarade Lundbergett tydligt nej. ”Mot högerhetsen gäller för arbetarna att ställa denmedvetna, ansvarskännande demokratins syn. Eljest riva vi sönder dengrund, som vi själva stå på.” Om detta inte gjordes, menade Lundbergmed tydlig udd mot Arbetet, var risken istället stor att man hamnade i”självvåldets träsk” 458 Denna mycket kritiskt hållna ledare i SmålandsFolkblad föranledde ett kraftfullt gensvar från Allan Vougt, som fannLundbergs utläggning angående Brantings demokratilinje ”smaklös”och någonting som väl bäst kunnat besparas ”den svenska socialismensstörste hövding”. Vougt konstaterade därpå att ingenting skulle havarit Branting mer främmande ”än att mitt under striden falla folk urden egna stridslinjen i ryggen”. Lundbergs mot Arbetet ”måttade hugg”kallade Vougt både ”dumt och meningslöst”. Vougt beskyllde Lundbergför att ha följt högerpressens nyhetsrapportering mer än den egnapressens, och konstaterade att ”man brukar annars inom vårt partispress mera lita till dess framställningar av ett sakförhållande än motståndarsidans”.Men Smålands Folkblad var inte ensamt bland den socialdemokratiskatidningspressen om att kritisera Arbetet, även om dessredaktör Lundberg gick längre än de flesta i sin kritik. Vougt ansåg sigsåledes även föranledd att gå i kraftfullt försvar gentemot ett uttalandei Socialdemokraten, där det med anledning av våldsamheterna i Malmöpå ledarplats framhållits att ”nävrätten i kampen mot strejkbryterietmåste avlysas”. I det fall tidningens ledarskribent med detta uttalandemenat att ”ge Malmö stads arbetare en vink om vad deras plikt är”,svarade Vougt från ledarplats i Arbetet, ”kunna vi upplysa om att derasmöda kunnats sparas till ett mera nödvändigt värv”. 459458 Smålands Folkblad, 27/11 1926.459 Arbetet, 30/11 1926.298

I ett svar till Vougt framhöll Lundberg att det alls inte varit högerpressensskriverier som färgat ställningstagandet i Smålands Folkblad,utan Arbetets egen hållning till våldet ifråga. Lundberg uttrycktedärefter återigen en hård kritik gentemot Arbetets nyhetsrapportering.Framför allt var han kritisk mot att tidningen inte betydligt tidigaremanat till lugn trots att det varit tydligt att våldsamheter var att vänta.”Är det förenligt med en demokrats och en arbetareledares ansvar attse oroligheter vänta, utan att med ett ord inskrida för att förhindradem? Vi svara på den frågan fortfarande ett klart nej”. Vougts beskasvar på Lundbergs tidigare kritik, att inga som helst läxor behövdes iMalmö rörande plikten mot demokratiska värden, möttes av Lundbergmed svaret att ingen på Smålands Folkblad betvivlat Vougts kunskaperom demokratins grundläggande förpliktelser, men däremot att deras”omsättande i målmedveten handling” hade brustit. 460 Vougt svaradeåterigen på Lundsbergs kritik, detta genom att på ledarplats beskylladen senare för citatförfalskning. Vougt menade att Lundberg vid tvåtillfällen hade felciterat Arbetet så att det framstått som om Malmötidningenuppmanat till våldsamheter även efter det att sådana hade utbrutitpå Möllevången. I sitt försvar uppgav Vougt att de båda citaten,vilka var återgivna på rätt sätt bortsett från feldateringen, hade trycktsdagarna innan några sådana våldsamheterna hade brutit ut. Angåendeuttalandena om ”allt hänsynslösare kampformer” och ”en strid på livoch död”, menade Vougt att dessa knappast, såsom Lundberg ansåg,skulle kunna ha tolkats som en uppmaning till våldsanvändning frånArbetets sida. Endast en enda uttolkare, menade Vougt, Skånska Dagbladet,hade förutom Smålands Folkblad betraktat detta uttalande somen direkt ”uppmaning till mord på strejkbrytare”.Vad som skrivits i Arbetet har stått i överenskommelsemed lägets krav i dess olika skiftningar ochkritik emot vad som sagts eller icke sagts ha viendast hört från dem, som bedöma hela dennasak från fjärran utsiktspunkter – i likhet med hrLundberg – eller under en snedvriden synvinkeloch utan kännedom om vad som verkligeninträffat. 461460 Smålands Folkblad, 1/12 1926.461 Arbetet 2/12 1926.299

Den 6 december svarade Lundberg, åter på ledarplats i SmålandsFolkblad, på Vougts beskyllningar om felcitat. Lundberg försvarademed eftertryck den sedan tidigare uttalade kritiken. Han gjorde detvidare helt klart att det var mot Vougt personligen som denna kritikvar riktad, inte mot Malmö arbetare. ”Vi har icke sagt något om, attMalmö arbetare brustit i ansvarskänsla”, menade Lundberg, tvärtomhar vi betonat att just den fackliga arbetareledningen gett tidningenArbetet en mer än välbehövlig ”lektion i hur en situation med godvilja kan ordnas upp.” Vougts tal om felcitat bemötte Lundberg medförklaringen att det visserligen mycket riktigt hade förekommit en beklagligmiss angående datumen i dennes debattinlägg, men att kritikeni all väsentligt fortfarande kvarstod. Det skulle vara ganska intressant,menade Lundberg, att få höra vad Arbetet då egentligen avsett med sin”feta fras om kamp på liv och död, som den behagat använda underpågående oroligheter”. Är det verkligen fredliga strävanden inom demokratinsramar som åsyftas av Vougt i hans braskande uttalanden,frågade Lundberg retoriskt, och avslutade sitt inlägg med att återigenfastslå den uttalade kritikens sakliga riktighet:Vi slå fast, vilket hr Vougt näppeligen kan bestrida,att Malmöaffären varit den allvarligaste sedanKalmarhistorien, och att stämningen förtätadespå ett otäckt sätt. Vi slå vidare fast, att det i ensådan situation är oändligt lätt att spela på känslosträngaroch föranleda övervåld, som främjar deantidemokratiska elementens framfart i samhället.[…] När det gäller obehagliga uppgörelser mellanarbetskraft och arbetsgivare, får icke demokratinglömmas. Ett parti, som strävar efter att bli detstora folkpartiet, får överhuvudtaget aldrig glömmasitt ansvar inför hela samhället. Det kravet ärobönhörligt. 462På det hela taget har Vougt svårt att försvara sig gentemot Lundbergskritik. Något svar på den senares fråga vad den förre egentligen avsettmed uttalandena på ledarplats om ”tålamod på bristningsgränsen”, ”allthänsynslösare kampformer”, och ”strid på liv och död” kom inte. Detvar med andra ord uttalanden som Vougt hade betydande problem attbortförklara. Lundbergs kritik i Smålands Dagblad sätter således fingret462 Smålands Folkblad, 6/12 1926.300

på Arbetets gränsskifte med avseende på våldet i Möllevångskvarteren.Det var ett gränsskifte som ägde rum inom loppet av ett par dagar,vilket är den huvudsakliga förklaringen till att Arbetet i efterhand hadesådana betydande svårigheter med att försvara sig gentemot kritiken.Det som sannolikt fick kritiken att blekna något var det faktum att Arbetettrots allt kunde peka på den avgörande demobiliserande betydelsetidningen i slutänden spelat för att bringa ett slut på det kollektivavåldet på Möllevången.Wilhelm Jönssons begravningBegravningen av korgmakare Wilhelm Jönsson söndagen den 28 novemberblev till en mäktig manifestation för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö. ”Många tusen arbetare följde Wilhelm Jönssontill den sista vilan”, meddelade Arbetet i sin huvudrubrik dagenefter begravningen, följt av en underrubrik, vilken konstaterade attdet hela varit ”En storslagen och imponerande opinionsyttring frånMalmöarbetarnas sida”. Begravningståget samlades vid Allmännasjukhusets kapell varefter det vid halvettiden satte sig i rörelse. Fackföreningsrörelsenmarkerade sin hedersbetygelse gentemot den avlidnekorgmakaren med blåsorkester och 59 sorgbeklädda fanor i täten förbegravningståget. Vid Östra kyrkogården hade en stor mängd människorsamlats vilka slöt sig till processionen när begravningståget passerade.När tåget passerade Värnhemstorget beräknade Arbetets utsändamedarbetare antalet deltagare i processionen till dryga 2 500, vilka följdesav ett tiotal bilar med den avlidnes närmaste familj och vänner. Påvägen fram till begravningsplatsen anslöt sig ytterligare något tusentalsörjande till processionen och vid ceremoniplatsen, där den högtidligabegravningen skulle hållas, hade många tusen människor slutit upp föratt invänta begravningstågets ankomst. Allt som allt uppskattade Arbetetmedarbetare antalet sörjande till någonstans mellan 6 000 och 7000 personer. 463 ”En värdigare hedersbevisning skulle Malmös arbetareicke kunnat giva den under så tragiska omständigheter bortgångne”,menade Arbetets skribent i en kommentar, följt av konstaterandet att”ett kraftigare bevis för solidaritet med den dödes kamrater och densak de kämpa för skulle icke kunna manifesteras”. 464463 Arbetet, 29/11 1926; Uhlén, 1949, sida 369f; Uhlén, 1958, s 221464 Arbetet, 29/11 1926.301

Vid begravningsplatsen placerades fanorna under högtidliga formeri en halvcirkel omkring ceremoniplatsens katafalk. Enligt Arbetet utsändamedarbetare var trängseln stundtals mycket stor när de tusentalsnärvarande i mån av plats slöt upp runtom denna halvcirkel. Kistanbars sedan in följt av de närmast sörjande samt begravningsgästerna.Den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen var myckettydligt representerad. Malmö Arbetarkommun representerades avsin ordförande, Per Larsson, sekreterare, Jöns Jönsson, och kassör, J.P. Berglund. Malmö Fco representerades av sin ordförande, Tage W.Nielsen. När de inledande psalmerna sjungits och den officierande kyrkoherdenhållit ett kort anförande, i vilket han på inget sätt berördede tragiska omständigheterna kring Wilhelm Jönssons bortgång, följdetal av Per Larsson och Tage W. Nielsen. I egenskap av ordförande iArbetarkommunen respektive Fco, tillika ledamöter för SAP i Malmöstadsfullmäktige, representerade de båda på ett mycket tydligt sätt detledande etablissemanget inom den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö. 465 I ett tal där Per Larsson framhöll Wilhelm Jönsson somvarande en ”fridsam människa”, samt en av de mest ”arbetsammaoch plikttrogna ibland oss” framförde han ett personligt tack till denavlidne, från fackföreningen, arbetskamraterna, förbundet och arbetarkommunen.I talet framhöll han även den avgörande betydelsen avatt solidariteten inom rörelsen respekterades:Du var en verksam medlem, du förstod, att omde fattiga, de små i samhället skola kunna tillkämpasig sin rätt så måste sammanhållningens,solidaritetens bud följas och respekteras. […]Du tillhörde ej dem, som syntes i talarstolen. Duvar en man av ledet, en av de tysta krafterna ochbland dem en av de främsta, en av dem, på vilkaframgången ytterst beror. Du sparade aldrig pådina krafter, du var alltid redo när det behövdes.Dessa röda dukar kring din öppna grav vittna omatt din gärning icke är glömd. 466I det därpå följande talet framförde Fco ordföranden Tage W. Nielsenen sista sorgtyngd hälsning från Malmös fackligt organiserade arbetare:465 Arbetet, 29/11 1926.466 Arbetet, 29/11 1926.302

När tanken glider in på det tragiska förhållande,som föranledde ditt frånfälle, känns det, somskulle besinningens band brista. Det är vemodigtoch bittert när kampen om det dagliga brödetkostar ett så stort offer och vemodet skingras ickeav det medvetandet, att det ej är i våra samvetenskuldkänslan trycker. Den plikttrogenhet, densolidaritetskänsla, det lugn, som präglade dittframträdande, var ett fullkomligt uttryck för vadarbetarklassen sätter högst. 467Efter de båda talen fördes kistan fram till graven och sänktes till tonernaav en sorgemarsch framförd av blåsorkestern medan de sorgebekläddafanorna sänktes till en sista hälsning. 468Den högtidliga begravningen av Wilhelm Jönsson kan sägas utgöra ettavgörande inslag i de processer av demobilisering och institutionaliseringsom följer i det nedåtgående nivåskiftets spår. Det konfrontativavåld mellan demonstranter och polis som utspelats i Möllevångskvarterenunder torsdagskvällen, vilka på fredagen övergått till ett fullständigtlugn, hade inte återupptagits på lördagen. Men begravningenutgjorde en händelse vilken mycket väl skulle kunna befaras utgöra enmobiliserande grund för ett uppåtgående nivåskifte och återupptagnademonstrationer, det vill säga fortsatta överskridande konfrontationeri konflikten. En sådan eskalering av konflikten ifråga skulle i detta lägeha inneburit en mycket betydande prestigeförlust för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i Malmö mot bakgrund av den demobiliseringoch nedåtgående nivåskifte som följt fredagens uttalande och appell iArbetet. Samtidigt utgjorde begravningen ett välkommet utrymme förden socialdemokratiska arbetarrörelsen att understryka vikten av enfortsatt demobilisering, liksom en återupptagen mobilisering inom ramenför den avgränsade konflikt den inledda institutionaliseringen avden nilssonska konflikten innebar. Begravningen av Wilhelm Jönssonutgör således ett viktigt offentligt forum för den socialdemokratiska arbetarrörelsensledare att mejsla ut den officiella kulturella kartan, införsåväl de många tusentals närvarande som Arbetets läsare, det eftersom467 Arbetet, 29/11 1926.468 Arbetet, 29/11 1926.303

talen på ett synnerligen ingående sätt refererades i arbetartidningen. Ide båda talen undviker de därmed således att beröra omständigheternakring den avlidnes bortgång på annat sätt än indirekt, som när Nielsentalar om det ”tragiska förhållande” som föranledde den avlidnes frånfälle.Både Larsson och Nielsen understryker på en och samma gångden alldeles avgörande vikten av solidaritetskänsla och disciplin blandde organiserade medlemmarna inom den socialdemokratiska arbetarrörelseni Malmö. Just solidaritetskänsla och plikttrogenhet utgör medandra ord bärande inslag i den officiella kulturella karta de båda talarnamejslar ut under loppet av begravningsakten. Några återupptagnademonstrationer utanför fabriken förekom inte heller denna eftermiddagoch kväll. Istället bestod det alltsedan fredagen inträdda lugnet påMöllevången.Storstrejk eller demonstrationDet dröjde nu ända till den 8 december innan Fco-styrelsen återigenhade ett möte. Denna gång var dagordningen huvudsakligen prägladav det föregående representantskapsmötet och dess utgång. En av deförsta punkterna på mötet var Tage W. Nielsens redogörelse för detmöte mellan Fco-deputationen och polismästare Schaar som ägt rumlördagen den 27 november, dagen innan Wilhelm Jönssons begravning.Vid mötet med Schaar hade det uttalande som fastställts vid styrelsensoch representantskapets möte torsdagen den 25 november (publiceradpå Arbetets förstasida följande dag), där polisen i skarpa ordalagkritiserats och krav framförts att vederbörande myndigheter skulleagera för att ombesörja strejkbrytarnas avlägsnande från den nilssonskafabriken, överlämnats till polismästaren. Enligt Nielsen hade Schaarhelt kort låtit meddela att han inte hade några som helst laglig rättatt beordra fabrikör A. W. Nilsson att låta avlägsna strejkbrytarna frånfabriken. Nielsen kunde däremot berätta att Schaar med eftertrycktackat ”för att ett så gott resultat uppnåtts”, samt att han hoppats att”om så skulle påfordras ett lika gott samarbete skulle kunna ske äveni fortsättningen”. 469 Även de följande tre punkterna på styrelsens dagordningberörde direkt det föregående representantskapsmötet och den469 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, A:I-II (AAS).304

ingångna överenskommelsen mellan Fco och polismästare Schaar. Detvå första av dessa gällde att två av styrelsens medlemmar inför styrelsemötetlåtit meddela att de avsagt sig sina uppdrag. I en skrivelse frånSvenska Maskinist-, Eldare-, och Reparatörförbundet hade det kortfattatmeddelats att Gustav Sävström avsagt sig alla sina uppdrag samt atten annan person i hans ställe hade valts att representera avdelningeni Fco. I en annan skrivelse avsade sig av ”anförda skäl” även Kellgrensin plats som ledamot i Fco styrelsen. 470 Intrycket är att Sävströmhelt enkelt avsatts av en missnöjd avdelning medan Kellgren valt attavgå på eget initiativ. Av protokollen framgår att Sävström under deföregående mötena ställt sig bakom styrelsens samförståndsinriktning,medan Kellgren tvärtom verkat för en lokal storstrejk ibland de fackligtorganiserade arbetarna i Malmö. Om så är fallet är det en tydligsignal att det inom Fco fanns ett mer eller mindre uttryckt missnöjegentemot styrelsens samförståndsinriktning bland de egna leden. Attså skulle vara fallet är i och för sig inte någonting märkligt med tankepå de motsättningar som kommit till uttryck mellan grupperingarnapå höger- respektive vänsterkanten i Fco. Men att två medlemmar avstyrelsen av denna orsak avgått från sina poster bör ha varit en ganskakänslig fråga, eftersom det kunde uttolkas som en misstroendeförklaringfrån en del av de egna medlemmarna gentemot den av Nielsenoch den samförståndsinriktade grupperingen i styrelsen under representantskapsmötetgenomdrivna linjen. 471Även nästföljande punkt på mötets dagordning berörde direkt denärmast föregående styrelse- och representantskapsmötena. I en skrivelsekrävde Svenska Livsmedelsarbetareförbundets avd. 5 att Fco:srepresentantskap ”omedelbart kallades till möte för att taga ställningtill den bordlagda frågan om demonstration och lokal storstrejk, föratt få bort strejkbrytarna”. I en med skrivelsen medföljande resolutionkrävde avdelningens medlemmar vidare att myndigheterna i Malmö”i samhällslugnets namn” skulle vidta alla nödiga åtgärder gentemotstrejkbrytarna, samt att en utredning skulle igångsättas på politisk470 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, A:I-II (AAS).471 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, A:I-II (AAS).305

nivå med anledning av ”polisledningens provokatoriska uppträdandeunder demonstrationsdagarna.” Det var en skrivelse som även den imånga avseenden kritiskt utmanade den av Nielsen genomdrivna samförståndsinriktningen.Nielsen som på ett skickligt sätt hade lyckatsmanövrera Fco representantskapet att rösta igenom en bordläggningav såväl demonstrationer som lokal storstrejk och att trumfa igenomen samförståndslinje stod nu återigen inför utmaningen att lugnaupprörda sinnen. Som svar på skrivelsen menade Nielsen att en lokalstorstrejk i hans ögon framstod som någonting oklokt, inte minstutifrån ett ekonomiskt perspektiv. Nielsen menade även att det inteheller fanns några som helst garantier för att en sådan lokal storstrejkskulle vara framgångsrik. Jöns Jönsson var inte lika negativt inställdtill en lokal storstrejk. Tvärtom menade han att det var viktigt att Fcoagerade gentemot strejkbrytarna, allra helst som det dagligen anländenya strejkbrytare till fabriken vilket endast skulle kunna komma attgöra konflikten än mer svårlöst om man nu inte från fackligt håll varberedd att göra någonting åt saken. Det viktigaste av allt var att depå det föregående mötet bordlagda frågorna nu återigen skulle kommaatt läggas inför representantskapet för ett avgörande, menade Jönssonavslutningsvis. Medan Jönsson på så sätt öppnade upp för Fco representantskapetatt slutgiltigt avgöra de bordlagda frågorna om demonstrationoch lokal storstrejk varnade Gustav Fontaine åter för att Fcopå något sätt skulle ställa sig bakom några sådana åtgärder. Istället varhan av åsikten strejken nu utan inblandning från Fco borde få fortsättasin gilla gång. Fontaine yrkade därför på avslag på det i skrivelsenställda kravet på ett möte med representantskapet i syfte att avgöra debordlagda frågorna. 472Jönsson var således av åsikten att representantskapet skulle komma attkräva att Fco skulle agera på något sätt i den nilssonska konflikten,medan Fontaine mot samma bakgrund fruktade att så skulle vara fallet.Johan Andersson, den suppleant som i kallats in för att ersätta Kellgren,var av den uttalade åsikten att en lokal storstrejk endast skullespela arbetsgivaren i händerna. Andersson menade att representantskapetnog borde kallas till möte, men att styrelsen måste agera på ett så-472 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, A:I-II (AAS).306

dant sätt att varken demonstrationer eller lokal storstrejk i så fall röstadesigenom. Jöns Jönsson menade att han för egen del ansåg att en lokalstorstrejk inte var det rätta vägen att gå, men att såväl frågan om ensådan som den om demonstrationer hade bordlagts och därför måstetas upp till behandling på det nästkommande representantskapsmötet.Jönsson uttryckte vidare den bestämda åsikten att han för sin del ansågstrejkbryteriet vara en samhällsfara. Av denna orsak menade han att endemonstration mot strejkbryteriet borde anordnas av Fco och att kritikdå även borde framföras gentemot den sittande regeringen för dess inställningi denna fråga (den socialdemokratiska regering som suttit vidmakten under sommaren 1926 hade fallit och tvingats avgå till följd avpå den så kallade Stripakonflikten). Mot detta talade Nielsen som varav åsikten att demonstrationer visserligen i en del fall hade en uppgiftatt fylla, men som var mer tveksam till om några sådana skulle visa sigvara fruktbara i detta fall. Ett möte med Fco representantskapet bordesammankallas, menade Nielsen, men var av åsikten att frågan om enlokal storstrejk i så fall helt skulle strykas ifrån dagordningen, medanrepresentantskapets medlemmar skulle få möjlighet att fatta beslut ifrågan om den av Jönsson föreslagna demonstrationen. Fco styrelsenbeslutade därefter att ett representantskapsmöte skulle sammankallasi enlighet med den inkomna skrivelsens förslag, och med rösternafyra mot en beslutade styrelsen i enlighet med Nielsens förslag att heltstryka frågan om en lokal storstrejk ifrån dagordningen. På så sätt hoppadesstyrelsemajoriteten uppenbarligen att helt kunna undvika denmer konfrontativa linje som framförts av bland andra Svensson ochLindstrand vid det föregående mötet med representantskapet. 473Det av Fco-styrelsen beslutade representantskapsmötet ägde rum förstden 20 december. Både Fontaine och Sörensson hade på styrelsemötetuttalat åsikten att det möte som behandlade frågan om av Fco anordnadedemonstrationer borde hållas vid lämplig tidpunkt. Att mötetifråga således lades först tolv dagar efter styrelsemötet och endast fyradagar före julafton kan ses som ett uttryck för att dessa synpunkterbeaktats. När sedan frågan om demonstrationer behandlades av representantskapetuttryckte en av dem som med hetta argumenterat emot473 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid styrelsens möte, 8/12 1926, A:I-II (AAS).307

en uppgörelse mellan Fco och Schaar att det nu mest skulle framståsom parodi att från fackligt håll anordna demonstrationer till förmånför de strejkande arbetarna på A. W. Nilssons fabriker. Allra helst, menadedenna kritiska röst vidare, eftersom det på det förgående mötetfattade beslutet att ingå en uppgörelse med Malmöpolisen faktisktinnebar att ingen av stadens fackligt organiserade arbetare ”fick röranågon strejkbrytare”. Jöns Jönsson talade å sin sida för av Fco anordnandedemonstrationer. Andra talare på mötet var av åsikten att en sådandemonstration vid denna tidpunkt skulle kunna åstadkomma merskada än nytta för de strejkande. Tage W. Nielsen framförde å sin sidaåsikten att ett i hans mening synnerligen tungt vägande skäl till att Fcointe borde anordna några demonstrationer var att de strejkande självainte begärt något sådant. Nielsen menade vidare att sådana former avsympatiaktioner till sin natur nog allra helst borde vara spontana. Efterytterligare inlägg utifrån samma typ av resonemang beslutade Fcorepresentantskapet att ställa sig bakom det av styrelsen fattade beslutetatt inte lyfta den bordlagda frågan om en lokal storstrejk, samt rörandefrågan om en av Fco anordnad ”demonstration att för närvarandeingen sådan skulle företagas.” 474Även den därpå följande punkten på representantskapsmötets dagordningberörde indirekt våldsamheterna i anslutning till den nilssonskakonflikten. Punkten ifråga behandlade de uttalanden i tidningspressenvilka anklagat Arbetet för att ha ”spelat provokatörens roll” i sambandmed de våldsamma konfrontationerna i Möllevångskvarteren. Styrelsenföreslog att representantskapet med anledning av dessa anklagelserskulle anta ett uttalande där Fco oreserverat ställde sig bakom Arbetetsnyhetsrapportering:Malmö Fackliga Representantskap har på mötemåndagen den 20 december behandlat de s.k.poliskravallerna i Möllevången ävensom omnämnandetav dessa i pressen.Representantskapet uttalar sitt fulla gillande avden med verkligheten överensstämmande redogörelse,som tidningen Arbetet lämnat över dessa474 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,20/12 1926, A: I-II (AAS).308

händelser. Representantskapet uttalar däremot sinbestämda protest emot de försök till överskylandeav polisens uppträdande, som gjorts, icke blott avde borgerliga tidningarna, utan även av arbetarnanärstående organ. I samband härmed ställer Representantskapeten bestämd maning till Malmöarbetare att prenumerera på tidningen Arbetetoch därigenom stödja en för arbetarnas intressengagnelig press. 475Det upplästa förslaget till uttalande följdes av en kortfattad diskussion.En ledamot var av åsikten att både den socialdemokratiska tidningsom avsågs i uttalandet, Smålands Folkblad, liksom dess chefsredaktör,Gunnar Lundberg, borde namnges i uttalandet. Flera andra av representantskapetsledamöter instämde i detta. En annan ledamot varav åsikten att det väl knappast skulle kunna leda någon vart att pekaut, vare sig den småländska arbetartidningen eller dess chefredaktör.Samme ledamot uttryckte också förvåning över att det lokalt i Malmöendast var Skånska Dagbladet som hade omnämnts i det utskick meduppmaning till stadens arbetarbefolkning att prenumerera på Arbetetsom Fco-styrelsen redan låtit göra i den fackliga centralorganisationensnamn. Det fanns andra lokaltidningar, såsom ”skandaltidningen”Skånska Reflex, som borde utpekas för sin gentemot stadens arbetarenedsättande nyhetsrapportering. Gustav Lindstrand menade i ett kritisktuttalande att han för sin del ansåg att styrelsen hade begått ettfelsteg när den i Fco:s namn, utan att först ha förankrat detta i representantskapet,hade uppmanat arbetarna i Malmö att prenumererapå Arbetet. Lindstrand anslöt sig därutöver till den redan framfördaåsikten att såväl Smålands Folkblad liksom dess redaktör Lundbergborde namnges i det av styrelsen föreslagna uttalandet. Detta inläggföljdes av omröstning i vilken representantskapet ”med överväldigandemajoritet” beslöt ”i enlighet med styrelsens förslag”. På så sätt kundeden institutionalisering konflikten som trumfats igenom av Nielsenoch den samförståndsinriktade grupperingen i styrelsen och bland majoritetenav representantskapets medlemmar nå vägs ände. 476475 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,20/12 1926, A: I-II (AAS).476 Fco, Protokoll 1926-1928, Protokoll vid representantskapets möte,309

Vad som således tycks framträda i det fackliga materialet är två huvudsakligagrupperingar, ett mer moderat etablissemang inom den fackligaledningen vilket kommer till uttryck i styrelsemötena och besluten vidrepresentantskapsmötena, och en mer radikalt sinnad minoritet vilketframför allt kommer till uttryck i de intensiva debatter som tycks hapräglat representantskapsmötet den 25 november. Vid mötet den 20december verkar denna radikalt sinnade minoritet bland representantskapetsmedlemmar ha övergått i vad som snarast kan betraktas såsomen desillusionerad tystnad. Detta hade redan framträtt i styrelsengenom de avhopp vilka tycks ha varit ett resultat av det kompromissinriktadeetablissemangets genomtrumfande av samförståndslösningensom ett sätt att få ett slut på de då pågående våldsamheterna i Möllevångskvarteren.Tidigare forskning har visat att de politiska grupperingarnatill vänster om SAP var marginaliserade och därmed inte hadenågot avgörande inflytande i Malmö. Billing, Stigendal och Olssonhar tagit detta som ett bevis för den samförståndsanda som de menarska ha präglat det mellankrigstida Malmö. 477 Men Andræ har tvärtomhävdad att detta mycket väl kan vara frågan om en alltför förhastadslutsats. En stark socialdemokrati och en svag facklig och partipolitiskvänster behöver alls inte betyda att några sådana sympatier saknades,menar han, utan snarare att dessa istället fanns som en del av densocialdemokratiskt organiserade arbetarrörelsen i Malmö. Andræ menaratt detta var förhållandet i Malmö vid tiden för revolutionsåren1917-1918. 478 Vad det fackliga materialet från 1920-talets nilssonskakonflikt tycks kunna visa på är framför allt två saker. För det första attdet finns en betydande kompromissvilja bland de ledande företrädarnaför Fco vilket understryker att det går att tala om en kompromissinriktadsamförståndsanda från deras sida. För det andra att denna uttaladekompromissvilja långtifrån var allenarådande, utan snarare något somdet fackliga ledaretablissemanget i Fco måste trumfa igenom i motsatsställningtill den betydande minoriteten betydligt mer radikalt sinnadefackliga ledamöter i representantskapet.I vilken utsträckning kan denna radikala minoritet sägas tillhöra grupperingarsom utanför det socialdemokratiskt dominerade Malmö snarareskulle ha varit organiserade till vänster om den socialdemokratiska20/12 1926, A: I-II (AAS).477 Billing, Olsson & Stigendal, 1989, s 122-126.478 Andræ, 1998, s 41. Se även: Gidlund, 1989, s 285.310

arbetarrörelsen? Som helhet innebar 1920-talet en ökande polariseringpå vänsterkanten i svensk politik mellan socialdemokrater, syndikalisteroch kommunister. 479 Åberg menar att det första världskriget inneburiten markant förstärkning av radikalism och militarism inom LOoch arbetarklassen. Vänstern bröt sig ut or SAP 1917 och bildade etteget vänstersocialistiskt parti, som 1921 blev Sveriges KommunistiskaParti (SKP). Under tidigt 1920-tal var kommunisterna starka inomLO, med markant inflytande inom ett flera LO-förbund. På flera avLO:s kongresser uppträdde kommunisterna som en välorganiseradopposition. 480 En bakgrund till SKP:s starka ställning inom LO vardet av kommunistpartiet utövade så kallade fraktionsarbetet riktatgentemot den socialdemokratiskt organiserade fackföreningsrörelsen.Det senare gick ut på att lokalt, regionalt och nationellt organiserakommunistiska fraktioner inom LO:s fackförbund, detta istället för attorganisera fackliga konkurrensorganisationer på kommunistisk grund.På lokal nivå var det den så kallade driftcellen som skulle genomdrivafraktionsarbetet. Enligt SKP:s instruktionsbok från samtiden riktadtill de egna medlemmarna skulle varje fackföreningsmöte föregås avett fraktionsmöte där driftcellens medlemmar skulle dra upp strategierför att utifrån gemensamma intressen kunna driva igenom sina krav imotsatsställning till fackföreningens socialdemokrater. 481En särskilt viktig uppgift för cellen är, att denmed all energi ihärdigt arbetar för att de fackligaförtroendeposterna på arbetsplatsen besättas avkommunister och oppositionellt sinnade kamrater.Vår paroll måste vara: Varje kommunist börvara fackföreningsfunktionär! 482I LO-tidningen Fackföreningsrörelsen ledde SKP:s fraktionsarbete tillåterkommande allvarsamt hållna ledare och artiklar som varnade defackligt organiserade socialdemokratiska medlemmarna för de följdersom denna kommunistiska infiltration skulle kunna komma att ledafram till.479 Sigfrid Hansson, Den svenska fackföreningsrörelsen, 1942, s 312-320;Schüllerqvist, 1992, s 52f.480 Åberg, 1998, s 36.481 Se exempelvis: Fackföreningsrörelsen, 1928:43, s 393-398; Fackföreningsrörelsen,1929:45, s 441-445; Casparsson, 1951, s 61-78.482 Fackföreningsrörelsen, 1928:43, s 397.311

Inom kommunistpartiet har som bekant funnits –och finns väl fortfarande – ett ”fackligt utskott”.Detta har haft som uppgift att organisera kommunistiskafraktioner inom fackföreningarna ochförbunden. Det har därjämte försökt ”taga handom” ledningen av de strejker och lockouter, i vilkade fackliga organisationerna varit invecklade. 483En del av motsättningarna mellan dessa grupperingar handlade igrund och botten om vilka former och uttryck inom repertoarensom var försvarbara i klasskampens namn. Medan den som Karlbompåpekar fanns ett visst mått av tvehågsenhet inom SAP med avseendepå kollektivt utövat våld som en del av den politiska kampen fannssamtidigt en tydligt uttalad reformism och en ambition att första handutkämpa denna kamp inom ramen för den avgränsade institutionellapolitiken. 484 Bland syndikalister och kommunister fanns en helt annaninställning till våld som en del av den politiska kampen. Den direktakollektiva aktionen utgjorde ett karaktäristiskt inslag i konfliktrepertoarensett från dessa vänsteroppositionella grupperingars perspektiv. Enform av kollektiv direkt aktion som ofta förespråkades av vänstern varstorstrejken och/eller generalstrejken, dessa båda konfliktens former ärsvåra att särskilja analytiskt. Från vänsterns perspektiv var storstrejkenoch/eller generalstrejken en revolutionär handling. Genom att lägganed arbetet skulle det kapitalistiska industrisamhället sluta fungera varefterde revolutionära förtrupperna skulle kunna skrida till verket. Ettcentralt inslag är vad mer är att en sådan nationellt hållen strejk skullekunna ta sin början lokalt för att sedan spridas till en landsomfattanderevolutionär rörelse. 485 Sett utifrån detta perspektiv var med andra ordkraven från den radikala minoriteten medlemmar inom Fco:s representantskapom en lokal storstrejk ett åtminstone potentiellt mycketpåtagligt hot gentemot den uttalat kompromissinriktade samförståndslinjenfrån det socialdemokratiska ledarskapet inom Fco.Men detta till trots finns det ingenstans i det socialdemokratiska materialetnågon antydan om att det kollektivt utövade våldet skulle hasin bakgrund i kommunistisk agitation. Det senare framstår så mycket483 Fackföreningsrörelsen, 1929:45, s 444.484 Karlbom, 1985, s 43.485 Fackföreningsrörelsen, 1925:13, s 296-301; Hansson, 1942, s 186-189;Casparsson, 1951, s 32f; Schüllerqvist, 1992, s 52ff.312

tydligare i kontrast mot den socialdemokratiska tolkning som i efterföljdentill 1931 års händelser i Ådalen lade ett avsevärt ansvar för detkollektivt utövade våldet på kommunisternas våldsagitation. I spåret avÅdalshändelserna höll Per Albin Hansson ett tal i Malmö med följandebudskap till stadens socialdemokratiskt organiserade arbetare:Om man sedan försöker […] fastställa vad sombrustit bland oss själva inom arbetarrörelsen, såfaller en sak genast i ögonen, nämligen den lätthetbolsjevikerna hade att tillskansa sig ledningen.[…] Åtskilliga, som till vardags fördöma bolsjevikernasvåldspredikande falla lätt, alltför lätt, förlockelsen att taga till hårdhandskarna mot t exstrejkbrytare. De låta sig dragas med, invecklas ikravaller, bli kanske rent av stenkastare. Andra gåvisserligen inte med, men draga sig för obehagetatt i uppjagade situationer säga det nödvändigavarningsordet. I båda fallen brister det i känslanför vad det demokratiska ansvaret förpliktar denenskilde till. Och när det hela så kommit i rullningföljer man med, glömmer bort till och medde lagar för fackorganisationers handlande somman själva varit med om att skriva […]. 486Liknande anklagelser förekom inte i Malmö 1926. Där kom iställetbetoningen av de våldsamma demonstranterna som ungdomar ochkvinnor att utgöra det huvudsakliga delegitimerande argumentet frånsocialdemokratiskt håll. En tillsynes uppenbar förklaring till det senarekan vara just det faktum att vänstern var marginaliserad i Malmö. Menatt åtminstone SKP faktiskt agerade kollektivt i anslutning till konfliktenkan skönjas i ett material som finns i arkivet för tidens svenskapolisiära säkerhetstjänst. Det handlar om ett dokument från senhösten1926 som talar om att ”indirekt underblåsa de gatudemonstrationer”som redan påbörjats i anslutning till ”konflikten i Malmö”.Angående konflikten i Malmö har vid mötet medpartiets A. U. kommunstyrelsen, tidningsstyrelsensamt en del av cell-ledarna beslutats;486 Per Albin Hansson, Demokrati: Tal och uppsatser, 1935, s 80f; Schüllerqvist,1992, s 138f.313

1/ att indirekt underblåsa samt utveckla de gatudemonstrationersom redan påbörjats, dock utanatt under några förhållanden nu inlåta partietsmedlemmar i någon allvarligare kamp.2/ Att beordra en av ledarna i Göteborg till Malmöför att bistå ledningen där samt stå i dagligrapport med partiets A. U.3/ Att om så påfordras Emil Andersson skall varaberedd att avresa till Malmö.4/ Partiets alla berörda organ uppfordras att påde vanliga vägarna framföra generalstrejkskravet.Det skall även framföras i partiets tidningar vilkabehandla denna sak. 487Att en av ledarna i Göteborg ska skickas till Malmö för att bistå medledningen kan tolkas som ett tecken på partiets begränsade organiseringi Malmö. Men intressant är framhållandet av generalstrejkskravet.Det finns visserligen inget som direkt kopplar utspelat från denradikala minoriteten i Fco till SKP. Men intressant är även att detkommunistiska partiorganet Folkets Dagblad Politiken redan sammadag som det avgörande Fco mötet i Malmö Folkets Hus hölls den 25november lät meddela sina läsare att arbetarna i Malmö förbereddekraftfulla åtgärder för att få bort de förhatliga strejkbrytarna vid A. W.Nilssons från såväl fabriken som staden. ”Man ämnar genom massdemonstrationerkräva strejkbrytarnas avlägsnande och om det inte hjälperförklara lokal storstrejk tills syftet är nått.” 488 Det vill säga sammakrav som sedan framförs av Lindstrand och de övriga i den radikalaminoriteten på mötet och som dessa också driver igenom medan Nielsenoch de övriga ledande representanterna för det socialdemokratiskaetablissemanget är iväg för att sammanträffa med polismästare Schaar.I den kommunistiska ungdomstidningen Stormklockan från den 18december 1926 meddelades att Malmö kommunistiska ungdomsklubbi början av samma månad ”inbjudit de strejkande vid A. W. Nilssonsfabriker till ett samkvämsmöte, varmed vi ytterligare ville understryka487 Säkerhetspolisens föregångare, Kommunistiska handlingar, År 1926, IIIC 27 (RA). I LO-tidningen Fackföreningsrörelsen pekas den omnämndaEmil Andersson ut som en ledande kommunist bakom fraktionsarbetet,Fackföreningsrörelsen, 1929:45, s 444.488 Folkets Dagblad Politiken, 25/11 1926.314

att den kommunistiska ungdomen betraktar de stridandes sak som sinegen.” Vidare refererades kortfattat från det tal från ungdomsklubbensordförande, Carl Jansson, höll vid mötet, där han framhöll att det medenighet och fast vilja gick att vinna striden vid den konfliktdrabbadefabriken.Men då fordras att Malmö arbetare förstgenom en ordnad demonstration kräver attstrejkbrytarslöddret avlägsnas från Malmöoch skulle inte detta medföra åsyftad verkan,så måste vi resa kravet på att lokal storstrejktillgripes och fortsättes till dess strejkbrytarnaär avlägsnade. Här fordras kampvilja ochsolidaritet, ty genom att en isolerad gruppkämpar de korslagda armarnas strid vinnesinga segrar. 489Återigen är det således samma krav som framförts av den oppositionellaminoriteten i Fco- representantskapet. När mötet närmat sig sittslut ”höll kamrat Lindstrand ett kort anförande vari han manade destridande att inte förtröttas i kampen”. Mycket talar väl för att det ärsamme Lindstrand som utgjort en av ledarna för den oppositionellagruppen inom Fco. Några långtgående slutsatser går inte att dra avdetta material. Inte heller är detta någonting analytiskt avgörande föravhandlingen. Men en möjlig förklaring till att ingen hets emot kommunisterförekommer från socialdemokratin i Malmö i novemberkonfrontationernasefterföljd skulle kunna vara att detta vore detsammasom att öppet erkänna att det inom stadens fackligt organiserade arbetarrörelsefanns en mer radikalt sinnad vänsteropposition.Kamratens uteslutningI Arbetet pekades polisen och högerpressen ut som de i huvudsak skyldigaparterna till våldsamheterna på Möllevången. Malmöpolisen ochinte minst den ridande polisen fick klä skott för sitt agerande underde så kallade Möllevångskravallerna. I Arbetets ledare skrev dess chefsredaktörAllan Vougt att han ansåg det ”fullt befogat, om vi uttala, att489 Stormklockan, 18/12 1926.315

denna novemberafton i Malmö betecknar en av de stora skandalernai svenska ordningsmaktens historia.” 490 Det dröjde inte länge förränskrivelser började strömma in till Malmö Arbetarkommun från stadensolika fackförbund med krav på uteslutning av Malmöpolisens fackligaorganisation, polisföreningen Kamraten. Detta var en fråga som tagitsupp redan på Fco representantskapets möte den 25 november, detmöte som ägt rum vid Folkets Hus mitt under pågående våldsamheteri Möllevångskvarteren. I en sådan skrivelse från ett möte i slutet avnovember menade till exempel Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning27 i Malmö att Kamratens medlemskap i Arbetarkommunen,och den därmed kollektiva anslutningen till SAP, riskerade att ”skadapartiets anseende” och utgöra en allvarlig grogrund för framtida inremotsättningar inom den socialdemokratiskt organiserade arbetarrörelseni Malmö. 491 Vid ett liknande möte den 15 december behandladeäven chokladarbetarna i Malmö, en del av Svenska Livsmedelsarbetarförbundet,”polisernas hänsynslösa framfart mot Malmö stads medborgare”och beslutade att i en skrivelse till Arbetarkommunen i stadeninstämma i de övriga förbundens krav på Kamratens uteslutning. 492Kraven på Kamratens uteslutning behandlades på Arbetarkommunensstyrelsemöte den 29 november. Där beslutades, med motiveringen attdet var ”taktiskt klokt med ett sådant tillvägagångssätt”, att fråganskulle bordläggas till dess att den pågående konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker var löst. 493 Men frågan om Polisföreningen Kamratensanslutning till Arbetarkommunen togs åter upp på styrelsens möte den9 januari 1927. Kraven från olika fackförbund i staden hade fortsattatt strömma in och frågan hade kommit att anta en sådan betydelse attden inte längre kunde bordläggas. Närvarande vid Arbetarkommunensstyrelsemöte var Erik Weber, Kamratens ordförande tillika representantför SAP i Malmö stadsfullmäktige. År 1919 hade Weber varit en av de490 Arbetet, 24/11 1926.491 Malmö arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).492 Se även skrivelser från Handelsarbetarförbundets avd. 12 Malmö,Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning 243, Malmö, LimhamnsArbetarkommun, Svenska Metallindustriarbetarförbundets Avd. 4 iMalmö, Malmö arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927,E: VI (AAS).493 Malmö Arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 29/11 1926, AII: 4(AAS).316

drivande krafterna i Kamraten bakom beslutet om en anslutning tillArbetarkommunen. Vid mötet i januari 1927 lämnade Weber en ”fullständigredogörelse över polisens skyldigheter vid dylika tillfällen enligtgällande lagar och förordningar”. Weber ansåg sedan annars för sin delatt poliserna ”inte borde vara kollektivt anslutna till Arbetarkommunen”.Efter en ”ingående diskussion” beslutade styrelsen sedan att krävaav Kamraten att de utpekade Malmöpoliser som agerat ”brutalt” och”oförsynt” under våldsamheterna i Möllevångskvarteren skulle uteslutasur polisföreningen. Troligtvis förutsåg styrelsen att Kamraten inteskulle kunna gå med på ett sådant krav. Det hela var alltså ett sätt attfå igång en process vilken skulle komma att leda fram till att Kamratenfrivilligt lämnade sin anslutning till Malmö Arbetarkommun. 494Inom Kamraten hade även medlemmar börjat agera för ett sådant utträdeur Malmö Arbetarkommun. Den 6 december inkom således ettfemtontal av polisföreningens medlemmar med en skrivelse till styrelsenvilken begärde att det snarast borde kallas samman ett föreningsmöteför att diskutera frågan om inte Kamraten borde begära utträdeur Malmö Arbetarkommun.Enär det under senare tiden såväl som vid fleraföregående tillfällen mot oss polismän riktats förnedrandehetsagitation i Arbetarkommunens publikationArbetet, i tydlig avsikt att försvåra vårtarbete med ordningens upprätthållande, och dåpolistjänsten ska skötas och ordningen upprätthållaspå ett opartiskt sätt utan att äventyras avintriger från något visst parti, anse vi det därförvara mest lämpligt att göra oss befriade från dyliksammanslutning. 495Oppositionen inom Kamraten hade med andra ord börjat vädra morgonluft.Den 12 december kallade styrelsen till föreningsmöte. Ettfyrtiotal medlemmar var närvarande vid mötet. Erik Weber, som vidtillfället var polisföreningens ordförande, var inte närvarande på mötet,enligt protokollet på grund av sjukdom. Mötet inleddes med ett avslagtill föreningen inkomna framställningar med begäran om bidrag, dels494 Malmö Arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 9/1 1927, AII: 4(AAS).495 Bodman, 1953, s 24.317

till Sagostunderna, dels till de strejkande arbetarna på A. W. Nilssonsfabriker. När frågan om Kamratens eventuella begäran om utträde urMalmö Arbetarkommun kom upp på bordet begärde den före dettaordföranden, Gustaf Lindstrand, ordet och höll ett längre anförandemed budskapet att det nu enligt dennes åsikt var dags för Kamratenatt omedelbart begära utträde. En ivrig debatt tog sedan vid med talarebåde för och emot ett sådant utträde. Motståndarna menade över lagatt ett beslut om utträde fattat av Kamraten skulle innebära ett indirekterkännande från polisföreningen att Arbetarkommunen hade rätt isak med sina anklagelser om övervåld. Bättre, menade dessa, att i så falllåta Malmö Arbetarkommun stå för beslutet om en sådan uteslutning.Lindstrand menade å sin sida att ”vi med mera högburet huvud kundelämna Arbetarkommunen därest vi själva begärde vårt utträde.” 496 JohanLevin uttryckte åsikten att en av mötet beslutad kommitté bordeutses med uppgift att sätta samman en protestresolution som skulletillsändas Tidningarnas telegrambyrå (TT), samt att uppvakta tidningenArbetet och styrelserna till de fackföreningar som agerat för attutesluta Kamraten för att framföra polisföreningens missnöje. Mötetbeslöt slutligen att avslå Lindstrands begäran om ett utträde ur MalmöArbetarkommun. 497I en skrivelse till Kamraten daterad den 10 januari 1927 redogjordeMalmö Arbetarkommuns styrelse för de inkomna kraven från de olikafackförbunden i staden om polisföreningens uteslutning ur den socialdemokratiskaarbetarrörelsen:Med anledning av demonstrationer som förekommitmot strejkbrytarna vid A. W. Nilssons fabrikeroch de oroligheter som följt, varvid polisens uppträdandeskarpt klandrats, har från en del fackföreningarskrivelser till kommunstyrelsen inkommitmed begäran om uteslutning av polisföreningenKamraten ur Malmö Arbetarkommun.Kommunstyrelsen har vid behandling av496 Bodman, 1953, s 25.497 Bodman, 1953, s 24f. Även Levins förslag om uppvaktningar av arbetarrörelsenavslogs, däremot biföll mötet hans förslag till resolution ochatt denna skulle tillsändas TT.318

nämnda skrivelser beslutat, att till Eder föreninggöra framställningen om, att de poliser, somunder oroligheterna i Möllevången uppträtt påett brutalt sätt, måtte ur Eder förening uteslutas.Detta som villkor för styrelsens förord för föreningenKamratens eventuella kvarstående i MalmöArbetarkommun. 498I ett kortfattat svar meddelade Kamratens styrelse att det vid ett medlemsmöteden 15 januari beslutats att det inte var möjligt för polisföreningenatt utesluta enskilda medlemmar vilka under ”oroligheternaendast hade gjort sin plikt”. 499 Vid mötet hade det åter kommit upp tilldiskussion om det inte var bättre om polisföreningen begärde utträdeur Arbetarkommunen. Vid detta möte hade Erik Weber låtit meddelaatt Kamratens styrelse var av åsikten att ett utträde nu var den endaåterstående utvägen. Återigen visar detta att Weber i detta läge verkadeför att bryta kopplingen mellan Kamraten och Arbetarkommunen.Han hade inte bara varit närvarande utan själv även tagit en mycketaktiv del i det möte med Arbetarkommunens styrelse då den aktuellaskrivelsen författades. Det hela var således ett spel där Arbetarkommunenville slippa att ta ansvar för en uteslutning medan majoritetenav Kamratens medlemmar tvärtom ville tvinga fram ett sådant beslutgenom att vägra ta initiativet till ett utträde. Således beslutade föreningsmötetåterigen att inte begära något sådant utträde utan tvärtominvänta en uteslutning ifrån Malmö Arbetarkommun. Vid mötet begärdeLevin återigen ordet och frågade styrelsen varför inget hänt frånstyrelsens håll angående den under det förra medlemsmötet beslutadeprotestresolutionen. På denna fråga svarade Weber kortfattat att hansåsom Kamratens ordförande inte ansåg det lämpligt för en polisföreningatt ge sig in i en sådan ”tidningspolemik”. Efter en kort debatt ifrågan beslutade medlemsmötet med 20 röster mot 6 att i enlighet medWebers förslag upphäva det föregående mötets beslut om en protestresolutionriktad till såväl den lokala som nationella tidningspressen. 500498 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS); Bodman, 1953, s 25.499 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS); Malmö Arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 17/1 1927, AII:4 (AAS).500 Bodman, 1953, s 25f.319

Vid Malmö Arbetarkommuns möte den 20 januari fastslogs att Kamrateninte följt det ställda kravet att utesluta de medlemmar i polisföreningensom brustit i omdöme och använt övervåld. En uteslutningav Kamraten var därmed någonting ofrånkomligt, det senare trots attMalmö Arbetarkommun nog helst hade velat slippa ta ansvaret för ensådan. En uteslutning skapade problem, inte minst för de Malmöpoliservilka liksom Weber var aktiva socialdemokrater. Vid en kollektivuteslutning av Kamraten var det ofrånkomligt att även dessa socialdemokratiskapoliser skulle komma att träffas av den socialdemokratiskaarbetarrörelsens fördömande. I Malmö Arbetarkommuns förslag tilluttalande står det således att läsa:Dessa polismäns osympatiska partitagande motarbetarna i en social konflikt kan inte anses förenligtmed varken en polismans uppgifter eller medett medlemskap i Arbetarkommunen. Självfalletkan ingen ha något att anmärka mot, att polisenupprätthåller ordningen, tvärtom, men vi måstebestämt vända oss emot ett polisuppträdande,som framkallar oroligheter och kravaller och somriktar sig mot part i en social konflikt. 501I och med detta beslutade mötet att Kamraten skulle uteslutas urMalmö Arbetarkommun.Med anledning av från flera fackföreningarinkomna skrivelser med begäran om PolisföreningenKamratens uteslutning ur MalmöArbetarkommun, beslöt Arbetarkommunen påsammanträde den 20 januari uttala att med densolidaritetsförklaring som kommit i uttryck iföreningen Kamratens skrivelse av den 15 januariföreningen därigenom icke uppfyllt villkoren förfortsatt kollektiv anslutning, utan densamma betraktasgenom nämnda beslut ha ställt sig utanförArbetarkommunen och således upphört att varakollektivt ansluten. 502501 Malmö Arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 20/1 1927, AII: 4(AAS).502 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI320

Märk väl att Malmö Arbetarkommun i sitt beslut formulerade det såatt det varit Kamraten som ställt sig utanför organisationen genom attinte ha uppfyllt de uppställda villkoren för fortsatt medlemskap. Intedesto mindre var det nu ett faktum att Arbetarkommunen tvingats uteslutaKamratens poliser. Frågan var som sagt komplicerad eftersom detbland dessa fanns politiskt aktiva socialdemokrater. Inte minst gälldeju detta Weber med förtroendeuppdrag såsom representant för SAP iMalmö stadsfullmäktige. Medlemsmötet beslutade av den anledningen,men inte utan en viss debatt i frågan, att lämna utrymme för enskildamedlemmar av Malmöpolisen att återigen kunna ansluta sig tillMalmö Arbetarkommun, det senare genom individuellt medlemskapeller genom medlemskap i Malmö Socialdemokratiska Förening. 503Kamratens uteslutning ur Malmö Arbetarkommun uppmärksammadesäven på centralt håll inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen.I en skrivelse från början av februari 1927 begärde den socialdemokratiskapartistyrelsen i Stockholm en utförlig redogörelse av MalmöArbetarkommun med anledning av Kamratens uteslutning. 504 MalmöArbetarkommun svarade i mitten av samma månad partistyrelsen i enskrivelse där Kamratens vägran att utesluta de utpekade poliser somagerat brutalt och hänsynslöst under demonstrationerna angavs varaden avgörande orsaken till uteslutningen. I skrivelsen underströk Arbetarkommunensstyrelse att Malmöpolisen under nämnda demonstrationerupprätt ”på ett så brutalt och obehärskat sätt, att saken kunnatfå en mycket allvarlig utgång” och ”att polisen, särskilt den ridande,begått fullkomligt omotiverade överfall på fredliga personer.” 505 Förutomden rent formella orsaken till Kamraternas uteslutande tilladestyrelsen i sin skrivelse att det dessutom helt enkelt var ”den enhälligauppfattningen bland arbetarekommunens medlemmar, […] att po-(AAS); Bodman, 1953, s 26.503 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).504 SAP, Verkställande utskottets protokoll 1917-1927, A3A:003 (ARAB);SAP, Protokoll: Partistyrelsen 1915-1930, A2C:004; Malmö Arbetarkommun,”Möllevångskravallerna” 1926-1927 (ARAB), E: VI (AAS);Malmö Arbetarkommun, Protokoll 1926-1934, 14/2 1927, AII: 4(AAS).505 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).321

lisföreningen skulle skiljas från arbetarekommunen.” 506 Malmö Arbetarkommunmotiverade således det fattade beslutet om uteslutning avKamraten som ett uttryck för den allmänna viljan bland medlemmarnai stadens socialdemokratiska arbetarrörelse. Med detta svar lät sig partistyrelsennöja även om det noterades att uteslutningen egentligen hadestridit mot de befintliga stadgarnas regelverk. 507Polisföreningen Kamratens uteslutning ur Malmö Arbetarkommun kanses som en del av den process av demobilisering som inletts i och medFco mötet under de pågående sammandrabbningarna i Möllevångskvarteren.De processer av mobilisering, polarisering och uppåtgåendenivåskiften, vilka präglat konflikten alltsedan dess utbrott och som letttill våldsamma konfrontationer mellan polis och demonstranter påMöllevången, hade på kort tid kommit att ersättas med processer avinstitutionalisering, demobilisering och nedåtgående nivåskifte. I dettaavgörande skifte spelade Fco en avgörande roll genom de institutionaliserandebesluten på de styrelse- och representantskapsmöten sombehandlade det våldsamheterna ifråga. Även begravningen av WilhelmJönsson kan i detta sammanhang ses som ett avgörande institutionaliserandemoment i denna demobiliseringsprocess, det senare allra helst idet läge där en högst påtaglig process av nedåtgående nivåskifte endastett par dagar dessförinnan medfört att alla demonstrationer i Möllevångskvarterenavbrutits. De processer av mobilisering som däreftersker ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens sida i den nilssonskaarbetskonflikten äger för en tid istället huvudsakligen rum inom denavgränsade konfliktens ramar. Det är utifrån detta perspektiv somuteslutningen av polisföreningen Kamraten kan ses som en viktig deli den process av demobilisering som ägde rum under slutat av 1926och början av 1927. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmökunde genom att utesluta Kamraten från Malmö Arbetarkommunvisa på handlingskraft i förhållande till de egna medlemmarna, samtidigtsom en tydligt delegitimerande gränsdragning kunde markerasgentemot den repressiva tvångsmakt vilket Malmöpolisen utövat påMöllevången.506 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).507 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).322

Institutionaliserande politikDet var inte bara polisföreningen Kamraten som i Möllevångshändelsernasefterföljd kom att få utstå svidande kritik från arbetarrörelseni Malmö. Malmöpolisen kom föga förvånande som helhet att få utsåhård kritik ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens olika delar.Det faktum att SAP innehade den politiska makten i Malmö stadsfullmäktigekom att göra sig påmint genom de repressalier som genom depolitiska kanalerna riktades gentemot Malmöpolisen. Hotet från politiskthåll kom således att utgöra en realitet för Malmöpolisen i efterdyningarnaav våldet i Möllevångskvarteren. Krav hade inte bara kommitfrån olika håll inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmöangående uteslutning av Kamraten. Flera skrivelser hade även anlänttill Malmö Arbetarkommun med krav att Malmöpolisen på något sättmåste dra någon sorts konsekvens för sitt våldsamma agerande underdemonstrationerna. I en skrivelse till styrelsen för Malmö Arbetarkommunfrån Svenska Järnvägsmannaförbundets avd. 27 framhålls blandannat att:Då i regel utförda stordåd på ett eller annat sättmåste belönas, torde Malmö arbetare hava skyldighetatt giva polisen den belöning som denärligen förtjänat, varför frågan om polisens lönerav Arbetarkommunens medlemmar bör uppmärksammas.Här kan onekligen vara ett lämpligttillfälle att gå den beryktade besparingskommitténtill mötes, och taga under övervägande huru storlön en polisman med de kvalifikationerna somden bevisat sig besitta bör komma i åtnjutande av[…]. 508Malmö Arbetarkommun hade redan vid tiden för de våldsamma händelsernapå Möllevången krävt att den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppenmed en interpellation skulle ta upp frågan i Malmöstadsfullmäktige angående ”förhållandena på A. W. Nilssons fabrikeroch polisens obehärskade uppträdande”. Vidare hade Arbetarkommunenäven krävt att det från politiskt håll skulle sättas press på508 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS)323

vederbörande myndigheter i ett försök att tvinga bort de förhatligastrejkbrytarna från den nilssonska fabriken. 509 I ett svar till Malmö Arbetarkommunhade den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppenlåtit meddela att det inte fanns någon att interpellera i stadsfullmäktigemed avseende på frågan om Malmöpolisens uppträdande. De meddeladevidare att de som stadsfullmäktigeledamöter alls inte kunde uttalasig i sådana frågor på annat sätt än genom att hålla anföranden understadsfullmäktiges sammanträden. Men samtidigt lät den socialdemokratiskagruppens stadsfullmäktigeledamöter meddela medlemmarnai Malmö Arbetarkommun att det fanns en möjlighet att få bort denridande polisen från Malmö. Det senare var betydelsefullt eftersom detframför allt hade varit den ridande polisen som i arbetarögon uppträtthårt och brutalt under demonstrationerna i Möllevångskvarteren.Kravet från Arbetarkommunen att partiets stadsfullmäktigeledamötermangrant skulle agera för att förmå myndigheterna i staden att få bortstrejkbrytarna från fabriken besvarades med att sådana myndighetersom byggnadsnämnden, brandstyrelsen och hälsovårdsnämnden, sedantidigare var inkopplade och i sin myndighetsutövning redan hade hunnitingripa gentemot en rad olika missförhållanden på fabriken. 510Under ett möte den 21 december beslutade den socialdemokratiskamajoriteten i Malmö stadsfullmäktige att polisnämnden skulle få iuppdrag att utreda den ridande polisens vara eller inte vara. Tre hästarmåste enligt avtal med statsmakten finnas, men de övriga föreslog densocialdemokratiska majoriteten i stadsfullmäktige skulle ersättas av detmer tidsenliga transportmedlet cykel. Dessutom skulle polisnämndenenligt samma beslut även utreda huruvida befattningen som kommissarieför den detektiva polisen inte skulle kunna avskaffas helt ochhållet, det senare eftersom den nuvarande innehavaren av befattningenenligt de socialdemokratiska stadsfullmäktigeledamöternas mening intetyckes ha någonting bättre för sig än att väcka Åkarpsmål gentemotstrejkande arbetare. 511 Med 29 röster mot 19 beslutade den socialde-509 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).510 Malmö Arbetarkommun, ”Möllevångskravallerna” 1926-1927, E: VI(AAS).511 Arbetet, 22/12 1926.324

mokratiska majoriteten i stadsfullmäktige att hänskjuta ärendet till polisnämndenför utredning. 512 Detta politiska manövrerande i frågornakring den ridande polisens och den detektiva chefens vara eller intevara föranledde ett synnerligen skarpt hållet uttalande i SydsvenskaDagbladet. Där framställdes de socialdemokratiska stadsfullmäktigeledamöternasuppenbara vilja att gå den egna arbetarrörelsen till mötesgenom att bestraffa Malmöpolisen för dess myndighetsutövning i sambandmed händelserna på Möllevången såsom någonting förkastligt:Årets sista stadsfullmäktigesammanträde i Malmöblevo i så måtto betydelsefullt, att det i högre gradän de tidigare visade den tendens till fortskridanderadikalisering, som behärskar det socialdemokratiskapartiet, samt den för varje dag ökandeundfallenheten för ytterlighetselementen inom deegna leden. […] Ingen torde på allvar kunna göragällande annat, än att denna aktion är ett uttryckför fjäsk för de oroselement, vilka bildade kärnani Möllevångskravallerna. […] Det socialdemokratiskamajoritetspartiets uppträdande vid årets sistastadsfullmäktigesammanträde kan ej betecknassom annat än ren och klar demagogi, avsedd attkittla massans sämsta instinkter, för att man sedanska kunna stå så mycket stadigare på dess axlar. 513På samma sätt som uteslutningen av Kamraten ur Malmö Arbetarkommunkan hotet om politiska repressalier ses som en del i denprocess av demobilisering som initierats av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen. Sydsvenska Dagbladets skribent var av åsikten att detsocialdemokratiska majoritetspartiets uppträdande vid det stadsfullmäktigesammanträdesom skulle besluta i frågorna om den beridnapolisens och den detektiva chefens vara eller inte vara inte kunde ”betecknassom annat än ren och klar demagogi”. Det är nog inte utan attdenne till viss del hade rätt eftersom det utifrån vad som framgår avArbetarkommunens eget mötesprotokoll klart och tydligt framgick attmedlemmarna förväntade sig att de socialdemokratiska ledamöterna istadsfullmäktige på ett eller annat sätt skulle agera politiskt gentemot512 Arbetet, 22/12 1926.513 SDS, 23/12 1926.325

Malmöpolisen. Men det hot om politiska repressalier som på kortsikt tycktes riktas gentemot Malmöpolisen kom på lite längre sikt inteatt framstå som särskilt påtagligt. I frågorna om den ridande polisensoch den detektive chefens vara eller inte vara, föreslog polisnämndeni sitt svar till stadsfullmäktige att antalet beridna poliser även fortsättningsvisskulle vara sex till antalet medan den detektiva chefen allsinte berördes. Istället föreslog polisnämnden att en mer omfattandeutredning borde genomföras angående behovet av en moderniseringav Malmöpolisen i dess helhet. En sådan genomfördes också underdet nästföljande året då representanter för Malmö polisnämnd företogen längre studieresa till bland annat England, Holland och Tysklandför att genom jämförande studier undersöka på vilket sätt en moderniseringav polisen i Malmö skulle kunna äga rum. 514 Det kan medandra ord hävdas att det som i stadsfullmäktige hade framstått som etthögst påtagligt hot om politiska repressalier genom att hänskjutas tillpoliskammaren kunde tillåtas tappa den demagogiska udden. Det kanmycket väl vara så att detta just var vad som avsågs från första stund,det vill säga att de retoriska inläggen under stadsfullmäktigemötetvar tänkta att tjäna som en tydlig markering, gentemot såväl de egnamedlemmarna som Malmöpolisen, medan det hela kunde tillåtas attrinna ut i sanden genom att övergå i en utredning angående polisensmodernisering i dess helhet. 515Brott och straffNågot av det mest iögonfallande med Möllevångshändelserna i november1926 var att de inte ledde till något omfattande rättsligt efterspel.516 Endast ett fåtal personer anhölls i samband med demonstrationerna.De allra flesta av dessa anhölls dessutom samma dag, tisdagenden 23 november. En 18 år gammal charkuterilärling anhölls sedanhan följt efter och sparkat kontorschefen på A. W. Nilssons fabrikerpå hälarna då kontorspersonalen lämnat fabriken på eftermiddagen. 517514 PK, Dossierer, Berättelse över studieresa 1928 (MS).515 Se även: Alm, 1966, s 36.516 Uhlén, 1949, s 370; Uhlén, 1958, s 222517 Pol IV, Journal, 23/11 1926, A2A.13 (MS). Se även: Arbetet 21/121926.326

En 25 år gammal chaufför anhölls vid åttatiden samma kväll på Möllevångstorgetsedan han vägrat åtlyda en tillsägelse ifrån en beridenpolis ”att gå från platsen, utan i stället sprungit och hoppat framförhästen, vilket beteende väckt allmän förargelse.” 518 Vid ungefär sammatidpunkt hade som redan nämnts även en 60-årig före detta lantbrukareanhållits och förts till fjärde polisdistriktets polisstation efter attha slagit en polis över armen med en promenadkäpp med sådan kraftså att käppen gick sönder. En 18-årig kontorsvakt hade slutligen videlvatiden samma kväll anhållits på Möllevångstorget. Polisen hadeskingrat en större folksamling och den unge mannen ifråga hade då”skrikit, visslat, och fäktat med armarna, samt uppmanat en del i hanssällskap varande personer att ävenledes skrika och föra oväsen”, vilketenligt polisrapporten ”förorsakat ytterligare folksamling och väcktallmän förargelse.” 519 De tre unga männen dömdes av polisdomstoleni enlighet 11 kapitlet 15 § strafflagen, varav chauffören och kontorsvakten,vilka båda greps på Möllevångstorget, till vardera 25 kronor iböter, medan den charkuterilärling som sparkat kontorschefen Rosénpå hälarna ådömdes ett bötesbelopp på 5 kronor. 520 Även om dessautdömda böter kunde sägas utgöra ganska mycket pengar var straffensom sådana påtagligt milda jämfört med vad som skulle ha varit falletom de dömts som upploppsdeltagare. I den så kallade ”upprorslagen”,strafflagens 10 kapitel 7 §, står det att läsa:Nu samlar sig folkmängd tillhopa och lägger detuppsåt å daga, att med förenat våld sätta sig uppmot verkställighet av offentlig myndighets bud,eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga, elleratt för sådan åtgärd hämnas: skingra sig de upprorsmän,på offentlig myndighets befallning; dåskola anstiftare till och anförare dömas till straffarbetefrån och med sex månader till och med tvåår; men de övriga vare från straff frie. 521I strafflagens kapitel 10 §13 står det vidare att läsa:518 Pol IV, Journal, 23/11 1926, A2A.13 (MS).519 Pol IV, Journal, 23/11 1926, A2A.13 (MS).520 Pd, 7/12, 14/12 & 21/12 1926, AI: 105 (MS).521 Sveriges rikes lag, Straff-Lag, kap. 10 § 7, 1928.327

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugneteller allmänna ordningen, utan att lägga å dagasådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrarsig ej den folkmängd, på offentlig myndighetsbefallning, utan visar trotsighet däremot; dåskola anstiftare och anförare av det upplopp tillstraffarbete i högst ett år och annan deltagare iupploppet till böter dömas. 522Händelserna var uppenbarligen inte ett uppror i enlighet med § 7,men inte heller § 13 ansågs i sammanhanget vara tillämplig. I lagensmening var således det kollektiva våld som utspelats i Möllevångskvartereninte att betrakta såsom ett ”upplopp” eftersom ingen dömdeseller ens ställdes till svars för delaktighet i ett sådant. Istället för attdömas till straffarbete eller till än drygare böter för medverkan i ”upplopp”ställdes de åtalade till ansvar för den i lagens mening betydligtmildare förseelsen ”förargelseväckande beteende” i enlighet med ordningsstadganför rikets städer. Det prövades med andra ord aldrig omhändelserna var att betrakta som ett ”upplopp” i lagens mening. 523Nils Perssons domUnder januari månad 1927 ställdes strejkbrytaren Nils Persson till svarsi Malmö rådhusrätt för misshandeln av Wilhelm Jönsson. Åklagarenyrkade att Persson enligt Strafflagens kapitel 14 § 13 skulle dömas förmisshandel. Maria Jönsson yrkade genom sin advokat Uno Gren attPersson inte endast skulle ställas till svars för misshandeln, utan ävenför Jönssons död, det vill säga det lagtexten kallade ”misshandel varavdöden följt”. För att kunna påvisa att misshandeln verkligen varit detsom lett fram till dödsfallet yrkade advokaten Gren på ett fyra veckorsuppskov i rättegången för att återigen kunna höra de båda obducerandeläkarna i frågan. Den 5 februari meddelade rådhusrätten att dethade bifallit Grens begäran om uppskov. Rättegångens slutdatum sattestill början av mars månad. Men uppenbarligen fann advokat Gren attdet inte fanns någon möjlighet för hans klient att vinna ett mål med522 Sveriges rikes lag, Straff-Lag, kap. 10 § 13, 1928.523 För en utförlig diskussion kring betydelsen av orden kravaller respektiveupplopp, se: Nyzell, 2004, s 81f.328

dödsmisshandel som rubricering. När rättegången återupptogs meddeladenämligen Maria Jönsson att hon inte längre yrkade på att denåtalade skulle ställas till svars för hennes avlidne makes död, samt atthon biföll åklagarens yrkande på dom för misshandel. På denna linjegick även Malmö rådhusrätt när den i början av april lät meddela sittdomslut. 524Enär målet får anses utrett, att svdn natten tillden 11 november 1926 å allmän plats här i stadenvåldfört sig å korgmakaren Vilhelm Jönsson genomatt med vänstra handen tilldela Jönsson ettslag å högra sidan av ansiktet, av vilket våld Jönssondock endast tillskyndats ringare skada, prövarrrttn med bifall till åklns talan rättvist döma svdn,jämlikt 143 § samt 11 kap. 15§ strafflagen, förmisshandel att böta etthundra (100) kronor tillkronan. 525Den för misshandeln av Wilhelm Jönsson åtalade strejkbrytaren NilsPersson dömdes således av Malmö rådhusrätt till dryga böter.524 Dombok i brottsmål, äktenskapsmål mm vid Rådhusrättens i MalmöAndra Avdelning 1927, A1DA: 146, Första delen N:r 1-100, § 7 (MS);Krim, Rapportkopior del II, 24/11 1926, A2A: 42 (MS); Uhlén, 1949,s 370; Uhlén, 1958, s 222.525 Dombok i brottsmål, äktenskapsmål mm vid Rådhusrättens i MalmöAndra Avdelning 1927, A1DA: 146, Första delen N:r 1-100, § 7 (MS).329

Kapitel 15Arbetskonflikt och avtalstvistBojkott hade strax efter strejkens igångsättandeblivit utfärdad och bojkotten blev synnerligenbesvärlig för firman. Under december 1927 entledigadesstrejkbrytarna och fabrikslokalerna utrymdesfullständigt. Den 16 januari 1928 tillkomförhandlingar som ledde till uppgörelse. Avtalupprättades med löner och andra bestämmelseri huvudsak i överensstämmelse med vårt förestrejkens utbrott gjorda erbjudande. Arbetet återupptogsden 30 januari och samtliga på en listaantecknade strejkande arbetare, då uppgående till113 man, vore i arbete den 4 februari. Strejkbrytarnavore borta, strejken hemförde seger för arbetarnaoch svenska träindustriarbetareförbundet.Men bläcket han knappt torka på underskriftenpå uppgörelsen förrän arbetsgivaren återanställdestrejkbrytare.Oscar Karlén, Den pågående agitationen, 14 minutertalarfilm, Rotebro ID 1231 (ARAB)Konflikten vid A. W. Nilssons fabriker kom att bli långvarig och verkarinte ha påverkats nämnvärt av de våldsamma händelserna i november1926 på annat sätt än att själva arbetskonflikten hårdnade än mer.”Konflikten, som förbittrats genom i samband med densamma inträffadeoroligheter i Malmö kvarstod vid årsskiftet […] olöst”, som denstatliga förlikningsmannen, professor Sigfrid Wallengren, skrev i sinberättelse för år 1926. 526 Ett förlikningsförslag förkastades av båda parteri januari 1927. Konflikten fortsatte således in i 1927. Under 1 Majdemonstrationen i detta ansåg sig Malmöpolisen med hänvisning tillÅkarpslagen vara föranledd att beslagta ett par av standaren som på ettmycket direkt sätt direkt anspelade på strejkbryteriet och den pågåendearbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker.526 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är1926, Stockholm 1927, s 116; Uhlén, 1958, s 222f.330

Bild 15:1. Samling inför 1 Maj demonstrationen i Malmö 1927. ”Bort medklasslagarna”, ”Ned med strejkbryteriet” och ”Human ordningsmakt” står detpå ett av standaren. Malmöpolisen beslagtog med hänvisning till Åkarpslagenett par av standaren under demonstrationståget som direkt anspelade på konfliktenvid A. W. Nilssons fabriker.Källa: Fotosamlingen, 1 Maj demonstrationer I, Arbetarrörelsens arkiv iSkåne (AAS).Förlikningsmannens upprepade försök att nå en lösning i konfliktenfortsatte sedan under hela våren och sommaren 1927 med ett i slutändenlika magert resultat. 527 Sådan var situationen vid Wallengrens hastigadöd sensommaren detta år. Därefter togs förlikningsmannaskapeti konflikten över av borgmästaren i Helsingborg, Johan Bååth. Den 1augusti 1927 avled även fabrikör Axel W. Nilsson, varefter ledningenför den nilssonska fabriken övertogs av den yngre av de båda bröderna,Ferdinand Nilsson. 528527 Träarbetaren, 1927:1, s 6f; . Träarbetaren, 1927:2, s 12; Träarbetaren,1927:3, s 17f, 20; Träarbetaren, 1927:4, s 29; Träarbetaren, 1927:5, s36; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhetär 1927, 1928, s 107.528 Uhlén, 1958, s 223. Se även: Träarbetaren, 1927:6, s 45; Svenska Träindustriarbetareförbundet.Styrelse och revisionsberättelse 1927, 1928, s15.331

Bild 15:2 En närbild på ett av de standar som Malmöpolisen beslagtogunder 1 Maj demonstrationen i Malmö 1927. ”Arbetarna kan ej svältas uttrots strejkbrytarehjälp” står det att läsa på standaret. Det är lätt att se attstrejkbrytaren inte betraktades som en ”normal människa” utifrån den socialdemokratiskaarbetarrörelsens officiella kulturella karta.Källa: Fotosamlingen, 1 Maj demonstrationer I, Arbetarrörelsens arkiv iSkåne (AAS).När den nytillträdde förlikningsmannen i mitten av oktober kalladede båda parterna till förhandlingsbordet ledde tre intensiva dagar avförhandling till att de båda parternas ståndpunkter ifråga om löner,ackord och semester, närmade sig varandra åtskilligt. En uppgörelsetycktes med ens vara inom räckhåll. Men det hela strandade då detunder den sista förhandlingsdagen stod klart att arbetsgivaren krävdeatt de under konflikten anställda arbetarna, det vill säga strejkbrytarna,skulle stanna kvar vid fabriken även efter det att en uppgörelse nåttsoch de strejkande arbetarna återgått till arbetet. Arbetarparten vägradekategoriskt att gå med på att behöva arbeta sida vid sida med strejkbrytarna,vilket medförde att möjligheterna till en förlikning, trots närmandenamellan den båda parterna, försvann och en fortsatt konfliktvar ett faktum. 529529 Träarbetaren, 1927:6, s 35; Svenska Träindustriarbetareförbundet avd.332

Vid det laget hade de lokala myndigheterna i Malmö förbjudit A. W.Nilssons fabriker att logera strejkbrytarna i fabrikslokalerna. Arbetsgivarpartenhade av den orsaken varit tvungen att hitta alternativabostäder år strejkbrytarna på annat håll i staden. Det senare var såledesen framgång för den socialdemokratiska arbetarrörelsens försök att viamyndigheter som byggnadsnämnden, brandstyrelsen och hälsovårdsnämndentvinga bort de förhatliga strejkbrytarna från fabrikslokalerna.530 I mitten av januari 1928 lät Ferdinand Nilsson meddela denstatlige förlikningsmannen att alla under strejken intagna arbetsvilligaarbetare varit permitterade sedan jul och att dessa inte skulle inkallasså länge eventuellt återupptagna förhandlingar pågick med arbetarsidan.531 Detta föranledde den statlige förlikningsmannen att göra ännuett i den långa raden företagna medlingsförsök, denna gång med störreframgång då båda parter i konflikten godkände det föreslagna avtalet.Därmed var den mycket bittra och långvariga arbetskonflikten tillsynesöver. 532 Det således mellan parterna ingångna avtalet redovisades i denstatliga förlikningsmannens årsberättelse för år 1928:Endast ett avtal ska gälla på arbetsplatsen. Minimilönför yrkesarbetare, som arbetat i yrke 4 åroch fyllt 20 år, skulle utgöra kr. 1.15, för verktygsarbetarekr. 1.15 och för icke yrkesarbetaresom fyllt 18 år, kr. 0.95. Lärlingar skulle erhålla9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 27/10 1927; Fackföreningsrörelsen,1928:9, s 214; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännensverksamhet är 1927, 1928, s 111f; Svenska Arbetsgifvareföreningensstyrelse- och revisionsberättelser för år 1928, 1929, s 49; Uhlén, 1949, s370ff; Uhlén, 1958, s 222ff.530 Uhlén, 1958, s 224.531 Från arbetarparten framställdes det senare som att Ferdinand Nilssonslutligen tröttnat på strejkbrytarna. I en av strejksångerna från de strejkandearbetarna på den nilssonska fabriken heter det i en strof: ”Ochkan du slöddret inte snart bli kvitt, fallera/så bed dem ta i helsike entitt, fallera/tag dynamit stubintråd och en burk, fallera/tänd på! Så blirdu kvitt varenda skurk, falleralleralle ralle ralle ralle ra fallera”. SvenskaTräindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Verkstadsklubben A. W.Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III (AAS).532 Träarbetaren, 1928:1, s 1f; Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännensverksamhet är 1928, 1929, s 81f; Svenska Träindustriarbetareförbundetavd. 9 Malmö, Protokoll 1924-1932, 26/1 1928 (AAS);Arbetet, 23/1 1928; SDS, 24/1 1928; Fackföreningsrörelsen, 1928:5, s118f; Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s 214.333

lön under första läroåret enligt överenskommelsei varje särskilt fall, under andra året 40, tredje60 och fjärde året 80 procent av utlärd arbetaresminimilön, att utgå som veckolön och såledesutan avdrag för helgdagar. Övertidsersättningenskulle utgöra 35, 70 och 100 procents tillägg åtimlönen, och arbetarna skulle ha fyra dagarssemester. Avtalet skulle gälla till den 1 juli 1929.I fråga om ackordpriserna hade desamma försnickeri- och korgmakeriavdelningarna prolongeratsoförändrade, varemot de för tapetserar- ochmetallavdelningarna reducerats med resp. 15 och5 procent.I fråga om arbetets återupptagande fastställdes,att arbetet skulle återupptagas snarast möjligtoch senast den 30 januari, i den omfattningförhållandena det medgåve. Vid konfliktensutbrott hos bolaget anställda personer, som funnesupptagna å en till förlikningsmannen underförhandlingarna ingiven lista, skulle under tidenintill den 4 februari hava av arbetsgivaren kallatsatt återträda i arbetet med skyldighet för dem attinom nämnda tid hörsamma denna kallelse. Denomnämnda listan upptog namnen på 112 av konfliktenberörda medlemmar samt tre verkmästare,som varit indragna i densamma. 533Det ingångna kollektivavtalet föranledde Axel Uhlén att i tidningenArbetets fackliga veckorevy den 4 februari nöjt konstatera att ”En iflera hänseenden lärorik Malmö-konflikt nu äntligen [är] avvecklad”.Den viktigaste lärdomen, menade Uhlén, var insikten att strejkbryterietendast hade förlängt en konflikt som lika gärna skulle kunna habilagts mycket tidigt. Det avtal som till sist underskrivits av de bådaparterna efter månader av strejk hade arbetarsidan varit beredd attskriva under redan innan den långvariga arbetskonflikten brutit ut ijuli 1926. ”Vi konstaterar […] att arbetsgivareföreningen skadar ejblott arbetarpartens – vilket är syftemålet – men ofta i än högre gradegna och arbetsgivarens, och ej att förglömma, samhällets intressen533 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är1928, 1929, s 81f; Uhlén, 1958, s 224f.334

genom att engagera strejkbrytarslöddret i arbetskonflikterna.” 534 Uhlénavslutade artikeln med konstaterandet att en minst lika viktig lärdomav den långdragna arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker var attden fackliga arbetarrörelsen med solidarisk uppslutning från medlemmaroch organisationer kunde utkämpa ”den stora dragkampen mellankapital och arbete” med förvissning om att konfliktvapnen, strejk,blockad och bojkott, till slut kan föra de mest segslitna och tillspetsadearbetskonflikter i hamn till arbetarpartens fördel. Det var med andraord en synnerligen belåten tongång i Uhléns fackliga krönika i Arbeteti februari 1928, då arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker i allaavseenden syntes ha avslutats till vad som måste betraktas som arbetarpartensfördel. 535Det hela var emellertid långt ifrån över. Det visade sig nämligen närden första gruppen av arbetare återvände den 27 januari, att tjeckoslovakenAumann, den förman som under hela strejken fortsatt att arbetapå fabriken, fortfarande var i arbete. De återvändande arbetarna vägradehelt sonika av detta skäl att återgå till arbetet och klargjorde förarbetsgivaren att de inte var beredda att göra detta förrän Aumann avlägsnatsfrån fabriken. I denna upphetsade situation ingrep direktörenför Allmänna arbetsgivareföreningen i Malmö, Malmgren, som var påplats i fabriken, genom att ordna så att Aumann avlägsnades. 536 Arbetetåterupptogs och den 2 februari var alla av de strejkande arbetarna i enlighetmed det ingångna avtalet åter i verksamhet på fabriken. I dettaläge kallade arbetsgivaren måndagen den 6 februari åter in inte mindreän 22 före detta strejkbrytare för att sätta dem i arbete inne på fabriken.Bland dessa fanns återigen förmannen Aumann. När arbetarna påfabriken, som under frukostrasten befann sig på fabrikens gårdsplan,insåg att de före detta strejkbrytarna var på väg in i fabrikslokalerna,bildade de kedja över gårdsplanen för att på så vis gemensamt försökahindra dem ifrån att komma in i fabriksområdet. På detta agerandesvarade arbetsgivarparten med att beordra de före detta strejkbrytarnata i sig in i fabriken, med våld om så krävdes, varvid situationen pågårdsplanen plötsligt tedde sig mycket hotfull. 537534 Arbetet, 4/2 1928.535 Arbetet, 4/2 1928.536 Träarbetaren, 1928:2, s 12; Uhlén, 1958, s 225; SDS, 12/2 1928.537 Arbetet, 6/2 1928; SDS, 12/2 1928; Träarbetaren, 1928:2, s 12; Fackföreningsrörelsen,1928:9, s 214; Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen”(talarfilm), Rotebro ID 1231 (ARAB) ; Uhlén, 1958, s 225f.335

Frågan om strejkbrytares anställning efter en arbetskonflikt var sedanlänge ett tvisteämne mellan arbetsgivar- och arbetarpart. Alltmedanarbetarparten krävde att strejkbrytare på inga villkor skulle få finnaskvar på arbetsplatsen var arbetsgivaren inte alltid lika villig att offradessa. 538 Men det kan knappast ha varit svårt för arbetsgivarparten attförstå att inkallandet av dessa före detta strejkbrytare inte skulle kunnaleda till någonting annat än ett återuppblossande av den arbetskonfliktsom endast kort dessförinnan efter mycket möda och stort besvär hadebringats till ett slut. I redogörelsen för konflikten framför förbundsordförandeOscar Karlén att det just varit detta som i själva verket varitarbetsgivaren Ferdinand Nilssons avsikt från första början:Strejkbrytarna vore borta, strejken hemfördeseger för arbetarna och svenska träindustriarbetareförbundet.Men bläcket hann knappt torka påunderskriften på uppgörelsen förrän arbetsgivarenåteranställde strejkbrytare. […] Ehuru bolagetsrepresentanter vid uppgörelsen förklarat att endast60 á 70 av de strejkande arbetarna kunde återintagasomedelbart, och att kanhända permitteringarändå måste vidtagas på grund av orderbrist, menuppgörelsen dock fastställde att 113 man skulleåter komma i arbete den 4 februari, hopsamladearbetsledningen till den 6e samma månad 22 somdet då sades hederliga strejkbrytare. Dessa uppmanadesatt gå anfallsvis tillväga för att komma inpå de organiserades arbetsplatser. De lydde orderoch rusade på de på gården varande arbetarnaanvändande sig av tillhyggen i form av slidknivaroch batonger. På så sätt kommo strejkbrytarna iarbete igen. Detta föranledde oss från förbundetatt ånyo utfärda blockat och bojkott för att hävdamedlemmarnas rätt till arbete. 539Detta arbetsgivarpartens agerande mötte inte endast kritik ifrånden socialdemokratiska arbetarrörelsens led. Herou, Arbetsbyrånför oorganiserades föreståndare, den arbetsförmedling vilken ”ioavbruten följd” försett fabriken med strejkbrytare, skriver angående538 Fackföreningsrörelsen, 1928:9, s215f; Schiller, 1967, s 29.539 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).336

arbetsgivarens beslut att anställa de före detta strejkbrytarna att dettavar någonting som inte kunde förväntas leda till något annat än enfortsatt konflikt. ”Men efter de oorganiserades återgång till arbetetbörjade fabriksledningen, mot byråns önskan, att bereda arbete för deoorganiserade, vilket, som man kunde vänta, ledde till att striden pånytt uppblossade”. 540Alldeles oavsett vilken avsikt arbetsgivarparten hade haft medinkallandet av de före detta strejkbrytarna föranledde detta attkonflikten återigen blossade upp. Arbetarsidan ställde kravet att de 22före detta strejkbrytarna måste lämna fabriken. I annat fall hade de inteför avsikt att återuppta arbetet. Svenska Träindustriarbetareförbundetkrävde i en skrivelse från den 10 februari ställd till AllmännaArbetsgivareföreningen i Malmö att om inte förhållandena vid fabrikensenast den 16 februari blev återställda till vad som var rådande närde strejkande arbetarna återvänt till fabriken den 4 februari, detvill säga innan de före detta strejkbrytarna fått anställning, skulleblockad och bojkott återigen komma att utfärdas mot allt arbete förfirmans räkning. Från arbetarpartens håll framfördes anklagelsen attarbetsgivarens avtal endast hade varit ett sätt att göra strejkbrytarnatill vanliga arbetare, det vill säga kringgå det ingångna avtalets kravatt inga strejkbrytare skulle få anställning vid fabriken genom attanställa dem efter det att avtalet ifråga var ett fullbordat faktum.”Var månne arbetsgivarsidans godkännande av uppgörelsen endasten manöver för att medelst avtal söka hindra arbetarnas möjlighet tillfortsatt försvar gentemot strejkbrytarna? Ja åtskilligt talar åtminstonedärför”, menade Karlén i egenskap av ordförande för Svenskaträindustriarbetarförbundet några år senare i en kommentar till dennadel av arbetskonflikten. 541 Från arbetarparten sågs intagandet av de föredetta strejkbrytarna inte som någonting annat än en ren provokationfrån arbetsgivarens sida. Det hade ju varit denna fråga som redan ioktober 1927 hade spräckt flera dagar av framgångsrika förhandlingarmellan de båda parterna. Det kan således knappast ha varit särskiltöverraskande för arbetsgivaren vilken reaktionen från arbetarhåll skulle540 Herou, 1932, s 2.541 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).337

li när de före detta strejkbrytarna således i samlad tropp marscherat ipå fabrikens gårdsplan mitt under arbetarnas frukostrast. 542Arbetsgivarparten hävdade, med stöd av Allmänna arbetsgivareföreningeni Malmö, å sin sida att det hela var i full överensstämmelse,såväl med det ingångna avtalet mellan parterna i den avslutade konflikten,som med paragraf 23, vilken stadgade att arbetsgivaren haderätt att ”fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetetsamt att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetarestående utom förening.” 543 Detta fick följande dag stöd i SydsvenskaDagbladet, som menade att arbetsgivaren, ”i full överensstämmelsemed förlikningsavtalet” hade tillåtit sig att ”komplettera arbetsstyrkanmed ett tjugotal arbetsvilliga”, vilka varit behjälpliga på fabriken underkonflikten, men att arbetarparten på grund av detta i strid mot detingångna avtalet vägrat att återgå i arbete. I tidningen framgick ävenatt ryktet om det inträffade på kort tid spritt sig i Möllevångskvarteren,och därmed framkallat folksamlingar allteftersom arbetare i denärliggande fabrikerna blivit lediga för dagen, så att gatorna i fabrikensnärhet under eftermiddagen varit fyllda med ”rätt mycket folk”.Men dessa folksamlingar till trots kunde tidningen konstatera att ingavåldsamheter uppstått invid fabriken, samt att Malmöpolisen vidsextiden på kvällen kunnat meddela tidningens medarbetare att ”ettfullständigt lugn” åter var rådande i Möllevångskvarteren. 544 Följandedag konstaterade tidningen att arbetarna även fortsatt vägrade arbetaså länge strejkbrytarna fanns på fabriken. De senare befann sig innei fabrikslokalerna men hade enligt tidningens uppgift ännu inte satt iarbete av arbetsgivaren. Tidningen konstaterade vidare att arbetarpartenshållning var klart avtalsstridig samt att arbetarna av arbetsgivarendärför fått beskedet att de inte behövde inställa sig på fabriken på onsdagsmorgonenifall de fortfarande intog denna hållning i frågan. Mendet senare utan att det hela skulle betraktas som att en konflikt åter542 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är1928, Stockholm 1929, s 82; Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen”(talarfilm), Rotebro ID 1231 (ARAB); Uhlén, 1949, s 370ff; Uhlén,1958, s 225f.543 Nycander, 2002, s 23.544 SDS, 7/2 1928.338

utit ut. Arbetarpartens förtroendemän hade under dagen anlänt frånStockholm varefter förhandlingar mellan dessa och arbetsgivaren hadeinletts i ett försök att återigen lösa tvisten dem emellan. 545Konfrontativa våldsamheterDet hade alltsedan demobiliseringen av de våldsamma demonstrationernai november 1926 och institutionaliseringen av den nilssonskakonflikten på återkommande basis fortsatt att förekomma konfrontationermellan strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympatisörer.546 Att det småskaliga våldet fanns med i bilden, även långtefter det att det storskaliga våldet i november 1926 var över, visadeinte endast det våldsamt konfrontativa mötet mellan arbetarna ochde inkallade före detta strejkbrytarna på fabrikens gårdsplan i februari1928. Det senare visades även med all önskvärd tydlighet rubrikerna ibåde Sydsvenska Dagbladet, ”Arbetsvilliga hos A. W. Nilsson överföllosi går”, och Arbetet, ”Två strejkbrytare misshandlade”, fredagen den10 februari 1928. 547 Sydsvenska Dagbladet gav i sin artikel en ingåendebeskrivning av det inträffade. Två före detta strejkbrytare hade vidhalvtiotiden på kvällen varit på väg till fabriken för att höra sig förom det fanns utsikt att åter få arbete. Då de närmat sig fabriken hadede igenkänts av den folksamling som fanns utanför på gatan. Av dessavar åtskilliga arbetande på fabriken som under kvällen kommit för atthämta verktyg och kläder som de haft inne på fabriken då arbetet därhade avbrutits. De två före detta strejkbrytarna uppgavs ha blivit igenkändaav den församlade skaran arbetare. Ett fyrtiotal av dessa hade dågenast kommit fram mot och omslutit de två före detta strejkbrytarna545 Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år1928, Stockholm 1929, s 49; SDS, 8/2 1928; SDS, 12/2 1928; se ävenArbetet, 8/2 1928.546 Se exempelvis: ”Återigen ett rått strejkbrytaredåd i Malmö. En av destrejkande slagen sanslös utan anledning”, Arbetet, 1/8 1927, ”A. W.Nilssons hjälpare skjuta med revolver mot folkmassan”, Arbetet 16/71927; ”A. W. Nilssons strejkbrytare leva rövare. En knivskärare huserarpå logementet”, Arbetet 18/7 1927; ”Strejkbrytarna göra gatorna iMalmö osäkra”, Arbetet, 19/7 1927; ”Strejkbrytarna jonglera med revolvraroch andra vapen”, Arbetet, 23/7 1927; ”Strejkbrytarbråket vidlokalstationen”, Arbetet, 18/5 1928.547 SDS, 10/2 1928; Arbetet, 10/2 1928339

samtidigt som någon i folkmängden hade frågat varthän de båda troddeatt de var på väg. Den ene hade endast ögonblicket därefter fått ettkraftigt slag i nacken med sådan kraft att han ramlade framlänges. Närhan sedan reste sig igen fick han genast flera slag över näsa och mun,så att blodet började spruta från näsan och läppen spräcktes på två ställen.Under tiden hade den andre fått ett slag på näsan så att även hanfallit omkull. På marken fick han därefter flera slag och sparkar riktadeemot sig. I det läget kom ytterligare en av de före detta strejkbrytarnatill platsen för misshandeln. Denne trängde sig genast emellan våldsverkarnaoch de två blodiga före detta strejkbrytarna och avvärjde påså vis fortsatt våld gentemot de båda. Den förra kunde därefter utanfortsatt våld ifrån folksamlingen sida hjälpa de båda in i den relativasäkerheten på fabriksområdet. 548I sitt reportage om samma händelse kunde Arbetet rätt nöjt ”bekräfta,att två strejkbrytare blivit rätt så grundligt genompryglade”. Tidningenunderströk samtidigt att ingen av arbetarna från A. W. Nilssons fabrikerpå något sätt skulle ha deltagit i den ifrågavarande misshandeln.Även om mycket riktigt många av arbetarna på A. W. Nilssons befunnitsig på platsen, menade tidningens skribent, var det endast något fåtalav dessa som på behörigt avstånd hade iakttagit misshandeln. Misshandelnifråga, menade tidningens skribent vidare med en knappastsärskild trovärdig oskuldsfullhet, hade utförts av två för de utanför A.W. Nilssons fabriker ”församlade människorna fullkomligt främmandepersoner”. 549 Det utövade våldet gentemot strejkbrytarna negligeradesdärefter i tidningens avslutande kommentarer, det senare med motiveringenatt det hela inte handlade om någonting annat högerpressensvidlyftiga fantasi.Det fyrtiotal, som både Aftonbladet och Sydsvenskanfablar om, voro nyfikna, mest pojkar,som skockade sig när de blevo varse att någotinträffat. Någon annan del i uppträdet togo de ej.Att en av strejkbrytarna skulle ha blivit sparkad iansiktet, när han låg på gatan, förnekas bestämtav de åsyna vittnen Arbetet lyckats komma i548 SDS, 10/2 1928; Arbetet, 10/2 1928.549 Arbetet, 10/2 1928.340

förbindelse med. […] Någon folksamling utanförfabriken – som Sydsvenskan också fantiserar om– har icke förekommit. Det skulle ju också varaalldeles meningslöst att av ren nyfikenhet samlasdärute på Möllevångsgatan. Ingenting har inträffat,som ställer några sensationella händelser iutsikt. Allt är lugnt och arbetarna äro fortfarandehemma i avvaktan på resultatet av de i Stockholmpågående förhandlingarna. 550Konflikten avveckladDå förhandlingarna återigen visade sig vara resultatlösa, och den statligaförlikningsmannen därefter misslyckats med sina försök till medlingmellan de båda parterna, var konflikten återigen ett faktum. Dettaföljdes av flera trevande medlingsförsök. Inte förrän i oktober 1928 dåden statlige förlikningsmannen slutligen fick höra att arbetsgivarpartenhade för avsikt lägga ned all tillverkning på fabriken, och den förreåterigen tagit kontakt med de båda parterna och uppmanat dem attkomma till sans, kunde dessa så slutligen komma överens om ett avtal,detsamma som det den förra. Strejkbrytarna hade då sedan länge redanlämnat fabriken. Den 31 oktober 1928 var således konflikten vid A. W.Nilssons fabriker så slutligen bilagd. Arbetarna återgick till sina arbetenoch inga strejkbrytare kom att återanställas. Konflikten hade då varat itvå år och fyra månader, och varit mycket nära att driva fabriken tillnedläggning. 551 Ännu vid ingången till 1930-talet var antalet anställdavid A. W. Nilssons fabrik mindre än hälften än den varit under företagetsstorhetstid i början och mitten av det föregående årtiondet.I det bistra ekonomiska läge som då rådde inom företaget övergavfabriksledningen den ursprungliga korgmöbelstillverkningen varvid550 Arbetet, 10/2 1928.551 Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet är1928, 1929, s 82; Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö,Protokoll 1924-1932, 22/11 1928; Träarbetaren, 1928:3, s 21; Träarbetaren,1928:4, s 33; Träarbetaren, 1928:5, s 42; Träarbetaren, 1928:6,s 48f; Fackföreningsrörelsen: Organ för landsorganisationen i Sverige,1928:45, s 461f; Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm),Rotebro ID 1231 (ARAB); Uhlén, 1949, s 370ff; Uhlén, 1958, s 227f;Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år1928, 1929, s 49.341

tillverkningen helt och hållet kom att inriktas på stålrörsmöbler ochbarnvagnar. Det visade sig vara en lyckosam omställning, inte minsteftersom företagets stålrörsmöbler kom att bli mycket populära tackvare den nya funkisstilen. I slutet av 1930-talet var antalet anställdaåterigen tillbaka på det tidiga 1920-talets nivå. Såväl möbel- som barnvagnstillverkningengick under ett antal år mycket bra. År 1965 lämnadeföretaget Malmö och flyttade till Kristianstad. Fabrikskomplexetpå Möllevångsgatan i Malmö jämnades bortsett ifrån kontorslokalernamed marken 1966. En allt sämre lönsamhet för företaget ledde 1971till att barnvagnstillverkningen såldes till Bröderna Ivarsson i Osby(BRIO). År 1973 avyttrades även stålrörstillverkningen, denna gångtill Einar Olssons Industrier AB i Osby, varefter bolaget den 30 mars1973 slutligen gick i frivillig likvidation. 552552 Liljenberg, 2005, s 89.342

Del IIIAvslutningA. W. Nilssons strejk 1926Mel. Okänd.A. W. Nilsson är en gammal fjant,i hela landet välbekant,fast snygg att skåda utanpå,är själen svart ändå.Som arbetsgivare är han som få,emot arbetaren brutal och rå,som dårar dem han nämner mest,precis, som vore de med honom släkt.”Arbetaren sin lön är värd”,av honom det betraktas som flärd,hans tanke ej så långt har gått,att genom dem sin rikedom han fått.Med allt patrask han rafsat hop,han tror sig kuva skall den trupp,som ärligt strävar för sin rätt,fast ej på A. W. Nilssons sätt.Nils Persson, Edlund, Frick likaså,för honom såsom gentlemän lär stå,och skånska Olle som han nämns,som aldrig har fått lära skäms.Sen kommer Magnusson och herr Rosén,Ni vet väl han som har så snygga ben,Han också är en viktig själ,Blott det ej gäller arbetarnas väl.Så kommer ingenjör herr Dahl,han också synes ganska skral,också herr Aumann liten fet,han som fick trasig skjorta ni vet.343

Så finns det också en kvinnlig individ,som bär det vackra namnet Märta Frid,men att hon så helt fridsam är,det synas kan som en misär.Källa: Svenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9Malmö, Verkstadsklubben A. W. Nilssons fabriker,Diverse handlingar 1914-1955, A: I – L: III (AAS).344

Kapitel 16Våldets skiftande gränserMan vet inte vad massan är, förrän man sett engatukravall. Och det man kallar jäsning, harman ingen aning om, innan man hört jäsningenmumla och sjuda omkring en brutal polismakt,som slår åt alla håll, arresterar och skriker och detoaktat ej förmår tysta detta dova, ödesdigra knot,vilket i ett enda ögonblick kan förvandla sig i ettvilt rytande. Massan, pöbeln, dräggen, man måkalla det vad som helst, så är det ett underbartväsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, medsäkrare instinkter än den fullkomligaste individ.Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarnaoch batongerna och riva upp gatstenarna, dessaså kallade busar, som ingenting ha att förloraoch icke värdera sitt liv en vitten, emedan det ärfattigt och eländigt – må vi befria oss från gamlafördomar och ta hatten av för dem! De synes ickeunder vanliga förhållanden, utan komma fram ijäsningstider och bilda revolutionens ursinnigttappra förtrupp. […] Möta de en inbrytandepolisstyrka med stenar och förbannelser, såser det styggt ut, men det är icke ett utbrott avderas råhet, utan av deras berättigade hat till ettsamhälle, som de ej känna annat än av deras våldsammatryck mot deras skuldror.Axel Danielsson, ”Massan makt”, den 5 juni1890, Bengt Lidforss, Urval av Axel Danielssonsskrifter, 1908, s 529f.Det är dags att göra bokslut över avhandlingens mikrohistoriska ingångoch dra ihop de analytiska trådarna från det bitvis mycket dramatiskaexempel som arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker i Malmöutgör. Var drog då den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmödet kollektivt utövade våldet gränser inom politiken i anslutning tillkonflikten vid den nilssonska fabriken? Och kopplat till denna övergripandefrågeställning: Hur gjorde dess medlemmar när de utövadekollektivt våld? Hur diskuterade dess företrädare det kollektivt utövadevåldet? Samt hur diskuterades denna kollektiva våldsutövning i den345

offentliga debatten? För det första tenderar de gränsdragningar medavseende på våldet som en del av den politiska kampen som görs underloppet av konflikten ifråga att skifta över tid och rum. Från det attkonflikten bröt ut på försommaren 1926 fram till dess att den biladespå senhösten 1928 utgjorde ett småskaligt kollektivt våld en del avde former och uttryck inom arbetskonfliktens repertoar som arbetarpartenutövade i de konfrontativa interaktionerna med de strejkbrytaresom arbetsgivarparten rekryterat. Detta småskaliga kollektiva våld kansägas vara såväl tolererat som föreskrivet av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen genom sådant som arbetarpressens ledare och artiklardär den officiella kulturella kartan genom att organisera skillnadermellan ”vi” och ”dem” – mellan strejkande och strejkbrytare – mejslasut. Utifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturellakarta utgör detta småskaliga våld således något som faller inom ramenför en avgränsad konflikt. Det är under de första månaderna svårt attåterfinna exempel från Arbetet där kollektivt våld från de strejkandeoch deras sympatisörer delegitimeras, det vill säga utgör någontingförbjudet och därmed en överskridande konflikt. Ett sådant är dockdet tillfälle då Arbetet i en tydligt delegitimerande artikel slår ned påde maskinskrivna lappar som satts upp runtom i Malmö och somuppmanar stadens arbetare att demonstrera. Men även i detta fall handladedet mindre om en delegitimering av demonstrationen som delav repertoaren utan mer om att det var frågan om kollektiva aktionervilka inte var sanktionerade av någon till den socialdemokratiska arbetarrörelsenknutna organisationer.De närmast dagligen förekommande och från gång till annan konfrontativtvåldsamma demonstrationer de strejkande och deras sympatisörerföretar utanför den nilssonska fabriken på Möllevångsgatan underdenna tid möter inga andra reaktioner än välvillig legitimering avArbetet liksom av fackliga och politiska organisationer på lokalplanet.Detta kollektivt utövade våld tog sig uttryck vilka utifrån typologinöver interpersonellt våld kan avgränsas inom fälten spridda attackeroch våldsamma ritualer. Det förra av dessa båda typologiskt avgränsadeuttryck i de återkommande skärmytslingarna mellan strejkbrytarna, destrejkande och deras sympatisörer som förekommer på gatorna utanförfabriken, liksom i den skadegörelse med sådant som stenkastning346

mot fabrikens fönster som på samma sätt fortgår under loppet avsommaren och hösten konfliktens första år. Det senare av dessa bådatypologiskt avgränsade uttryck i de hemföljningar/uppvaktningar somde strejkande och deras sympatisörer fortlöpande utövar gentemotstrejkbrytarna på fabriken liksom mot dem som associeras med dessa.Det var uttryck av kollektivt utövat våld från arbetarpartens sida somi den offentliga debatten i arbetarpressen gavs ett legitimerande skenav att vara någonting moraliskt försvarbart som en del av den politiskakampen. Men när samverkande processer av mobilisering, polariseringoch nivåskiften under loppet av sommaren och hösten ledde fram tillskiften med avseende på det kollektivt utövade våldets uttryck skeräven en förändring i den socialdemokratiska arbetarrörelsens inställning.Det avgörande gränsskiftet med avseende på polarisering ochuppåtgående nivåskiften i konflikten äger rum när nyheten om denstrejkandes död till följd av strejkbrytarens misshandel slås upp storti Arbetets rubriker. När leden av demonstranter växer utanför fabrikenoch vreden över det utövade strejkbrytarvåldet även drabbar fabrikenskontorsanställda ges till en början demonstrationerna fortsatt en legitimiteti Arbetet, vars ledare och artiklar åtminstone tycks hota medvåld som en del av den politiska kampen. Men när gränsskiften skerfrån spridda attacker och våldsamma ritualer till brutna förhandlingaroch samordnad förstörelse med avseende på det kollektiva våldets uttrycki typologin börjar även ett skifte äga rum i den socialdemokratiskaarbetarrörelsens gränsdragningar.Det storskaliga kollektiva våld som demonstrationerna i november underkonflikten första år kom att skifta över till delegitimerades såledessnart i Arbetets ledare och artiklar. Det senare genom att organiseraskillnader mellan ”vi” och ”dem” på den officiella kulturella kartan– där de förra utgörs av disciplinerade organiserade arbetare och desenare utgörs av ungdomar och kvinnor som inte vet bättre än att utövakollektivt våld på det sätt som i detta skede av konflikten kommertill uttryck i den konfrontativa interaktionen mellan demonstranteroch polis i Möllevångskvarteren. Medan det småskaliga våldet uttryckti spridda attacker och våldsamma ritualer legitimerats som någontingförsvarbart inom den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturellakarta kom det storskaliga våldet uttryckt i brutna förhandlingar347

och samordnad förstörelse tvärtemot att delegitimeras. Det senareär således frågan om ett gränsskifte där konflikten går från att i densocialdemokratiska arbetarrörelsens ögon vara avgränsad till överskridande,det storskaliga våldet utgör således ett förbjudet uttryck i denofficiella kulturella kartan. Återigen är det, åtminstone delvis, inte devåldsamma demonstrationerna i sig som föranledde detta gränsskifteutan det faktum att det handlar om former och uttryck i konfliktensrepertoar som inte är sanktionerade av den socialdemokratiska arbetarrörelsen.Men endast delvis därför att det även är tydligt att det inomdet fackliga och politiska ledaretablissemanget fanns en uttalad vilja attstävja de uttryck av våldsamma konfrontationer som i detta läge ägerrum på Möllevången. Även om detta är en omstridd hållning inomsåväl styrelsen som representantskapet för Fco, där det inte minst i densenare samlingen fackliga ledamöter fanns en betydande radikal minoritetsom under mötet gjorde sin röst hörd, kom de fattade beslutenatt understryka delegitimeringen av det kollektivt utövade våldet i dekonfrontativa interaktioner som ägde rum mellan polisen och demonstranternai Möllevångskvarteren. Dessa delegitimerande beslut lederi sin tur till de processer av demobiliserande institutionalisering somden socialdemokratiska arbetarrörelsen iscensätter genom sådant somuppgörelsen med polismästaren, uppropet i Arbetet, liksom andra åtgärdersåsom att tillhandahålla ordningsvakter för att hjälpa polisen attstävja fortsatta demonstrationer.De delegitimerat överskridande formerna och uttrycken inom repertoarenersätts därmed med legitimerat avgränsade sådana. I detta fallhandlar det inte endast om den socialdemokratiska arbetarrörelsensgränsdragningar utan även om polisens sådana. Men begravningenav den avlidne korgmakaren med sina många tusen deltagare utgörett uttryck av demonstrationen som form inom repertoaren som ävenpolisen legitimerar genom att inte ingripa mot den med repressivtvångsmakt. Konflikten institutionaliseras därmed och skiftar återigentill föreskrivna eller åtminstone tolererade former och uttryck inomarbetskonfliktens repertoar. Bidragande institutionaliserande processerär, förutom den manifestation begravningen utgör, även Kamratensuteslutning och de politiska repressalier som den socialdemokratiskagruppen i Malmö stadsfullmäktige åtminstone ger sken av att rikta348

gentemot Malmöpolisen genom utredningen i polisnämnden. Menkonfliktens institutionalisering medför återigen ett skifte med avseendepå gränsdragningen i den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiellakulturella karta kring det kollektivt utövade våldet som uttrycki arbetskonfliktens repertoar. Medan det storskaliga ickesanktioneradevåldet inte legitimerats är det motsatta fallet med det småskaligasanktionerade våldet. I den fortsatta konflikten kom de typologisktavgränsade uttryck av spridda attacker och våldsamma konfrontationersom präglat den konfrontativa interaktionen mellan strejkbrytarna,de strejkande och de senares sympatisörer åter att utgöra ett moralisktförsvarbart kollektivt utövat våld.Nu är det dags att se hur mikrostudien passar in i en mer övergripandebild av samförstånd och konflikt i svensk historia. Det kommandekapitlet skall därför inledas med en övergripande diskussion av hurdessa frågor har hanterats i svensk historieskrivning. Därefter följer idetta avslutande kapitel en diskussion utifrån avhandlingens frågeställninghur det under arbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker kollektivtutövade våldet har kommit att gestaltats i såväl lokal som nationellhistorieskrivning.349

Kapitel 17Samförståndets Sverige –en teleologisk historia?Vad som inte framkommer i socialdemokratinshistorieskrivning, är att kampen om allmänrösträtt hade en parallell strid: vänsterns ochsocialdemokratins kamp mot varandra om utvecklingenoch arbetarklassen. […] Det är bara ikraft av sin dominans som socialdemokratin harlyckats med att göra historien till sin. Så får tillexempel hungerupploppen runt om i landet ettganska litet utrymme i partihistoriken. Socialdemokraternauttrycker en stark irritation överatt vänstern tog egna initiativ. Man menar attvänstersocialisterna försökte ”utnyttja” hungeroroligheternaför egna syften. […] Å ena sidan kansocialdemokraterna inte förneka det berättigade ihungerdemonstrationerna, å den andra leddes deinte av SAP. Man skulle kunna tolka det som attsocialdemokraterna har svårt att förhålla sig tillutomparlamentariska aktioner som de själva intehar haft kontroll över.Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia:Historieskrivning som ideologisk maktresurs1892-2000, 2001, s 345f.”Den svenska modellen”, skriver Per Thullberg och Kjell Östberg i inledningentill antologin med samma namn, är ett begrepp:som ofta använts både i Sverige och utomlands närdet gäller att fånga det specifikt svenska i samhällsutvecklingenunder 1900-talet. Såväl utländskasom svenska samhällsforskare utnyttjar begreppet.Sverige uppfattas som unikt i sin fredliga utvecklingfrån ett fattigt agrarsamhälle till en avanceradindustristat med en av världens högsta levnadsstandard.Utvecklingen har varit snabb men lugn– revolutioner har lyst med sin frånvaro – och denpolitiska samdräkten har – i varje fall ifrån ett utländsktperspektiv – varit påfallande. 11 Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen, 2006, s 5.350

Det finns således en såväl nationell som internationell uppfattning därvåldsamma konflikter är någonting som på det hela taget lyser medsin frånvaro i modern svensk historia. Det senare inte minst underfolkhemmets skördetider på 1950- och 60-talen, innan föreställningarom kompromissvilja och samförståndsanda sakta men säkert börjadespricka under intryck av det sena 1960-talets och 70-talets sociala –såväl kulturella, ekonomiska som politiska – spänningar i Sverige. 2Men denna fråga om konfliktens och våldets vara eller inte vara haräven dryftats utifrån ett längre historiskt perspektiv, som ibland sagtssträcka sig från 1840-tal till 1960-tal, och ibland från 1540-tal till2000-tal. 3Men om enighet råder kring den övergripande betydelsen av ”densvenska modellen” är detsamma inte fallet med dess mer konkretabetydelse. Begreppet har nämligen flera distinkta om än närliggandebetydelser. I en första betydelse används begreppet för att beskriva1900-talets välfärdssamhälle. I en andra betydelse används begreppetför att beskriva det institutionaliserade förhandlingssystem mellanarbetare, arbetsgivare och statsmakt som växte fram under loppet av1900-talets första decennier, med decemberkompromissen 1906 ochSaltsjöbadsavtalet 1938 som avgörande hörnstenar. I en tredje betydelseanvänds begreppet för att beskriva den kompromissvilja som pådet hela taget tycks ha präglat det politiska beslutsfattandet under enstor del av 1900-talet. 4 I en del fall har ”den svenska modellen” ävensetts som alla de ovan nämnda betydelserna sammantaget. 5 Och så2 Gösta Esping-Andersen, ”Jämlikhet, effektivitet och makt: Socialdemokratiskvälfärdspolitik”, Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red),Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989, s 219;Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, 1997, s 457, 473f; LarsMagnusson, Håller det svenska modellen? Arbete och välfärd i en globaliseradvärld, 2006, s 54f.3 Thullberg & Östberg, 1994, s 5f.4 Esping-Andersen, 1989, s 219; Schüllerqvist, 1992, s 16; Thullberg &Östberg, 1994, s 5; Martin Åberg, Samförståndets tid: Konflikt, samarbeteoch nätverk i svensk lokalpolitik, 1998, s 13, 17; Lars Berggren & MatsGreiff, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2000, s 246-250;Berggren, 2003, s 195; Magnusson, 1997, s 445f; Magnusson, 2006, s50-58.5 Berggren & Greiff, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2009, s303.351

finns det en fjärde betydelse av begreppet. Där står ”den svenska modellen”för ett svenskt samförstånd med rötter tillbaka till 1540-talet,med den starka statsmakt som då växte fram och som ska ha skapat institutionellaförutsättningar för politisk interaktion utan våld, på såvällokal som regional och nationell nivå. Enligt denna forskningstraditionär 1900-talets kompromissinriktade samförståndsanda endast en modernfortsättning eller utlöpare på en mycket lång historisk utveckling– ett uttryck för svensk mentalitet – därav talet om ”den svenska modellenstidigmoderna rötter”. 6 I den sistnämnda betydelsen har Sverigekommit att betraktas som ett historiskt undantag i jämförelse med detövriga Europa, och det är särskilt i förhållande till denna betydelsesom våldsamma konflikter blir svåra att förstå och förklara i svenskhistorieskrivning.Det har framhållits att när länder som Tyskland, Frankrike ochEngland, från tidigmodern tid och framåt präglats av våldsammakonflikter, så har Sverige vid samma tid varit förhållandevis förskonatfrån liknande händelser. 7 Det sociala och politiska kollektiva våldsom trots allt ägt rum i Sverige från 1540-tal till 2000-tal har utifråndetta perspektiv setts som undantagen vilka på det hela taget bekräftarregeln om kompromissernas Sverige. Så har exempelvis klubbekriget1596-97 förklarats av Lars-Olof Larsson och dalaupproret 1743 samtfrälsebonderörelsen i Halland 1772 av Eva Österberg, och så har desvenska revolutionsåren 1917-18 förklarats av Carl Göran Andræ. 8 En6 För en historievetenskaplig diskussion om ”den svenska modellens tidigmodernarötter se: Eva Österberg, ”Bönder och centralmakt i det tidigmodernaSverige: Konflikt – kompromiss – politisk kultur”, Scandia1989:1; Peter Aronsson, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som socialarena i tre Smålandssocknar, 1680-1850, 1992; Eva Österberg, ”Vardagenssträva samförstånd: Bondepolitik i den svenska modellen frånvasatid till frihetstid”, Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark(red), Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån, 1994; Eva Österberg,”Stark stat och starkt folk: En svensk modell med långa rötter?”, KjellHaarstad, Anders Kirkhusmo, Dagfinn Slettan & Steinar Supphellen(red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn Sandnäs, 1996; Lars-Olof Larsson,Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?, 2002, s 280f; Jens Lerbom,Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förnationella identiteterpå Gotland 1500-1700, 2003.7 Österberg, 1989; Österberg, 1994; Österberg, 1996; Larsson, 2002, s280f.8 Larsson, 2002, s 281; Österberg, 1994, s 129; Andræ, 1998, s 385,352

inom den historiska forskningen vedertagen bild har med andra ordkommit att bli den av ett Sverige där förekommande fall av våldsammakonflikter är undantagen i en lång historisk utveckling av fredligakompromisser, från 1540-tal till 2000-tal. 9En teleologisk historiaI en artikel om arbetarhistoriska synteser pekar historikern Lars Berggrenpå att det finns ett grundläggande problem med de tolkningar ochunderliggande förutsättningar som svensk arbetarhistorisk forskningtill stor del byggt på. 10 Berggren menar att forskningen haft en tendensatt skriva historien sett i ett efterhandsperspektiv, i detta fall utifrånden socialdemokratiska fackliga och politiska arbetarrörelsens historia.En hel del historiskt inriktad forskning, och då inte enbart arbetarhistorisk,menar Berggren, har varit inriktad på att förklara ”den svenskamodellen”, med dess anda av samförstånd och kompromissvilja, ochpå att förklara dess historiska rötter. Denna forskning har haft entendens att överbetona samförstånd och underbetona konflikter, menarBerggren vidare. Han konstaterar att denna forskning visserligenvarit både viktig och nödvändig, men att den samtidigt medfört attforskningen inte varit lika fokuserad på att diskutera förekomsten avkonflikter i modern svensk historia. 11 Berggren lyfter i artikeln framtre avhandlingar i historia, Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriverÅberg, 1998, s 24f.9 Thullberg & Östberg, 1994, s 5; Österberg, 1994; Österberg, 1996.För en kritisk diskussion, se: Linderborg, 2001, s 383ff; samt Börje Harnesk,”Den svenska modellens tidigmoderna rötter?”, Historisk tidskrift,2002:1, s 78-90. Harnesk skriver bland annat att tolkningen om densvenska modellens tidigmoderna rötter ter sig ”logisk och enkel. Denerbjuder en helhetsbild av ett långt historiskt skede, en syntes av det slagsom så sällan förekommer i svensk historieskrivning. Syntesen ger ensorts aha-upplevelse, en känsla av att en befintlig med osystematiseradkunskap om den tidigmoderna tiden fått ett mönster som placerar vårtsamhälle i ett historiskt sammanhang: här kan vi förstå folkhemmet,Saltsjöbadsandan, välfärdsreformerna, och den svenska plikttrogenhetenhar sitt ursprung. Men det är vid närmare reflektion svårt att veta omaha-upplevelsen grundar sig på bitar som faller på plats eller på att viprojicerar vår (förmodat) intima kännedom om dagens Sverige på äldretider.” Harnesk, 2002, s 79f.10 Berggren, 2003, 186f, 190-196.11 Berggren, 2003, 186f, 190-196. Se även: Schüllerqvist, 1992, s 17ff.353

historia, Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider, och Roger JohanssonsKampen om historien – Ådalen 1931, alla tre från 2001, där derespektive författarna diskuterar den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsensförhållande till historia och historieskrivning. Linderborggör det i en avhandling helt fokuserad på socialdemokratins historieskrivning,Zander i en avhandling där detta endast utgör en del avett större historiografiskt sammanhang, och Johansson i en avhandlingmed utgångspunkt i Ådalshändelserna 1931 i en analys av kampen omhistorien, där den socialdemokratiska arbetarrörelsen utgör huvudaktören.12 Berggren konstaterar i artikeln att författarna i sina respektiveavhandlingar alla tre på ett mycket konkret sätt har ”pekat på det näraförhållandet mellan tolkningen av det förflutna och kampen om framtiden”,och dess koppling till den svenska socialdemokratins intresseför och inflytande över såväl historieskrivning som dess uttolkningar. 13Berggren har kallat detta för en teleologisk historieskrivning. 14 Sewellmenar att en sådan teleologisk tendens utgör en avgörande problematikför sociologi som vetenskaplig disciplin. Samma kritiska utsago ärsåledes enligt Berggrens mening möjlig att göra med utgångspunkt isåväl arbetarhistoria som historievetenskap. Med teleologi avser Sewell:A teleological explanation is the attribution of thecause of a historical happening neither to the actionsand reactions that constitute the happeningnor to concrete and specifiable conditions thatshape or constrain the actions and reactions butrather to abstract transhistorical processes leadingto some future historical state. Events in somehistorical present, in other words, are actuallyexplained by events in the future. 1512 Linderborg, 2001; Zander, 2001; Johansson, 2001.13 Berggren, 2003, s 196.14 Berggren, 2003, s 186f, 190-196. Sewell, 2005, s 85.15 Sewell, 2005, s 85. Sewell är vidare kritisk mot den sociologiska forskningenså kallade moderniseringsteori som han menar tenderar att utövaen telelogisk historiesyn. Sewell, 2005, s 84f. För exempel på det senare isvensk sociologisk forskning, se: Abby Petersons, Contemporary PoliticalProtest: Essays on Political Militancy, 2001. Peterson skriver bland annatatt hon ska ”investigate this new wave of militancy which has infiltratedeven the historically ’non-violent’ alternative political culture which354

Det handlar således i den svenska forskningens fall om hur en teleologiskhistoria, där socialdemokratins tolkning av historien utgjortutgångspunkten, har berättats och återberättats under loppet av dettjugonde århundradet. Det handlar vidare om en historia som börjadeta form under 1920-talet, som förstärktes efter den socialdemokratiskavalsegern 1932 och krisuppgörelsen mellan SAP och Bondeförbundet1933, och som fortfarande i det tidiga 2000-talet kan sägas sättaavtryck i svensk historieskrivning. 16I Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivningsom ideologisk maktresurs 1892-2000, från 2001, blir både kopplingenmellan den socialdemokratiska arbetarrörelsens intresse för historia ochhistorieskrivning, och betydelsen av detta för den historievetenskapligaforskningen, åskådliggjord. Linderborg menar att det finns en historisksjälvbild i Sverige om ett land som historiskt varit mycket framgångsrikt,något som inte minst kommer till uttryck i historieskrivningen,om vägen från det fattiga agrara till det välmående industriella Sverige.I denna självbild, menar Lindeborg, finns tanken på förekomsten avett historiskt uppkommet samförstånd mellan ”härskare” och ”undersåtar”i Sverige från vikingatid till nutid. I denna självbild finns ocksåtanken om att våldsamma konflikter historiskt sett aldrig varit ”densvenska vägen”. De två samlande begreppen för denna självbild menarLinderborg vara ”folkhemmet” och ”den svenska modellen”. Detta är,menar Linderborg, ett resultat av att den svenska socialdemokratinvarit framgångsrik i att använda historia och historieskrivning som enideologisk maktresurs. Den tidiga forskningen kring SAP i Sverige varenligt Linderborgs mening i hög grad präglat av att forskarna inomhistorievetenskapen själva var socialdemokrater. Även om detta inte ilika hög grad är fallet idag, menar Linderborg, så har mycket av denkonkreta forskningen kring det socialdemokratiska folkhemmetsSverige, i åtminstone det stora flertalet av fallen, tenderat att vara mycketsympatiskt inställd till den socialdemokratiska historiesynen elleronce dominated in Sweden.” Peterson, 2001, s viii. Hos Peterson gårtolkningen av det nutida kollektivt utövade våldet således hand i handmed föreställningen om ett huvudsakligen ickevåldsamt förflutet.16 Berggren 2003, s 186f, 190-196. Se även: Schüllerqvist, 1992, s 16-19,199-208.355

åtminstone anammat tanken på kompromissernas Sverige. Detta harföljaktligen kommit att avspegla sig, inte bara inom socialdemokratinsegen historiesyn och historieskrivning, utan även inom den akademiskahistorievetenskapliga forskningen. 17I avhandlingen Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatterom svensk historia från sekelskifte till sekelskifte från 2001, skriver UlfZander i likhet med Linderborg om den socialdemokratiska arbetarrörelsensideologiska historiebruk och dess betydelse för den historievetenskapligaforskningen i Sverige. Zander menar att det delvis varen omsvängning inom socialdemokratins inställning till nationalstatensom föranledde ”folkhemstanken” och dess ”samförståndsmodell”. Detvar vid tiden kring 1920-talets mitt som socialdemokratin, vilken framtill dess utifrån den socialistiska internationalismen ideologiskt varitmotståndare till nationalistiska tongångar, nu försiktigt började talautifrån allt mer utpräglat nationalistiska utgångspunkter. Vid den socialdemokratiskakongressen 1924, framhåller Zander, höll exempelvisPer Albin Hansson ett tal till ”fosterlandet” Sverige, och delegaternasjöng om vartannat sånger som ”Du gamla du fria”, ”Sverige”, ”Arbetetssöner”, och ”Internationalen”. År 1926 talade Hansson underrubriken Sverige åt Svenskarna – svenskarna åt Sverige! om nödvändighetenatt utjämna de stora klasskillnaderna, och på så sätt göraSverige till det ”goda hemmet” för alla svenskar. Två år senare, 1928,höll sedan Hansson sitt berömda folkhemstal i riksdagens andra kammare,där denna tanke än tydligare utmejslades. 18 Dessa nationalistiskatongångar vann, trots ett uttryckligt motstånd från Hanssons politiskamotståndare inom socialdemokratin, ett allt större gensvar inom SAPunder 1920- och 1930-talen. Detta var, menar Zander vidare, ett led iden svenska socialdemokratins övergångs från ”arbetarparti” till ”folkparti”,där de politiska ambitionerna kom att rikta sig mot ”bondeklassen”och ”medelklassen” i lika hög utsträckning som ”arbetarklassen”. 1917 Linderborg, 2001, s 13, 329-396. Se även Karlbom, 1985, s 41f; Schüllerqvist,1992, s 17ff.18 Zander, 2001, s 206-239. se även: Schüllerqvist, 1992, s 54f.19 Zander, 2001, s 206-239. Vad Zander inte är lika tydlig med är attSAP:s inkludering av bondeklassen och medelklassen var grundat på enmarxistisk analys. Det är inte så enkelt att SAP vid denna tid blir ettpolitiskt mittenparti, snarare att det ideologiskt tolkades som om såväl356

”I efterhand framtår det socialdemokratiska skiftet från klass- tillfolkparti som en av de mest avgörande faktorerna bakom utvecklandetav socialdemokraternas ideologiska historiebruk”, skriver Zander. Enviktig utgångspunkt i detta pragmatiska strategiskifte var SAP:s tydligabrytning med vänstern. Folkhemsbegreppets anda av klassamarbetekom från och med kampanjen för en ”folkpolitik”, vilken iscensattesav socialdemokraterna 1929, att knytas till en uttalad antikommunismi den socialdemokratiska politiken. 20Denna förändring inom SAP fick betydelse för historieskrivningen,menar Zander, som under mellankrigstiden kom att domineras avsocialdemokratins ideologiska historiebruk. Socialdemokraterna medverkadei ökad utsträckning i historieproduktionen under 1920- och1930-talet. Denna socialdemokratiska historieskrivning kom vidareockså att knytas till de stora ledargestalterna, som Hjalmar Brantingoch Per Albin Hansson, samt deras ”framsynta ledning” av den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i dess vandring från ”mörker till ljus”,från ”utmanare till makthavare”, och från ”klassparti till folkparti”.I denna teleologiskt präglade historieskrivning kom begrepp som”folkhem” och ”samförstånd” således att knytas till dessa ledargestalter.Den socialdemokratiska synen på det förflutna under 1930-taletpåverkades märkbart av omsvängningen från klass- till folkparti,och av positionen som statsbärande parti efter 1932, och detta i enbönder som medelklass i 1930-talet kände sig hotad av det kapitalistiskasystemet, och således kunde förväntas lockas av SAP:s politik. I öppningstalettill 1932 års kongress framhöll Per Albin Hansson bland annatatt ”[i]cke blott lönearbetare lida under det kapitalistiska systemetsbrister, även bondeklassen ser sin trygghet hotad och långt in i medelklassenkänner man osäkerheten växa och längtar efter en radikal förändring.”Villy Bergström, ”Program och ekonomisk politik 1920-1988.SAP i regeringsställning”, Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red),Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år, Kristianstad1989, s 26. Med ”folkparti” menades därtill snarast ett ”småfolketsparti”. Redan 1895 hade Branting förespråkat en ”folkpartimodell”.1911 års partikongress och programrevision hade formellt antagit uppfattningenatt socialdemokratin var en rörelse för allt ”småfolk”, vare sigde var arbetare eller småbönder. Efter valet 1928 och under 1930-taletslår ”folkpartitanken” sedan igenom med full kraft inom SAP. Esping-Andersen, 1989, s 226.20 Zander, 2001, s 206-239. Se även: Esping-Andersen, 1989, s 226;Schüllerqvist, 1992, s 129-165; Johansson, 2001, s 87-119, 446-453.357

politisk situation som var betydligt mer stabil än under 1920-taletsminoritetsparlamentarism. Socialdemokratin hade på några korta årtiondengått från att vara den svenska statsmaktens främsta utmanare,till att som innehavare av den politiska makten bli statsmaktens allraivrigaste försvarare, vilket med största sannolikhet även kom att påverkaderas syn på konflikter i allmänhet, och våldsamma sådana i synnerhet.”I backspegeln framstår folkhemmet som den politiska metaforsom dominerat 1900-talets offentliga debatt i Sverige”, menar Zander,”[…] folkhemsbegreppet är delvis ett resultat av den historieskrivning,främst företrädd av socialdemokraterna, där folkhemmet ställts – ochställs – i skarp kontrast mot det gamla, omoderna Sverige.” 21 Densocialdemokratiska arbetarrörelsen kan således sägas ha varit påtagligtframgångsrik i bruket av historia som ideologisk maktresurs. 22I Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetandeoch historiebruk 1931-2000 från 2001, har Roger Johanssonstuderat hur socialdemokratin förhållit sig till Ådalshändelserna 1931,den kanske mest dramatiska händelsen av våldsam konfrontativ politiki 1900-talets Sverige. Johansson konstaterar att kretsen kring Per AlbinHansson och partiledningen i SAP vid tiden för skotten i Ådalen tolkadehändelserna som orsakade av ”olyckliga omständigheter”. De menadeatt det var den hårda tonen mellan å ena sidan kommunisterna,och å andra sidan arbetsgivarna och högern, samt de svåra ekonomiskatiderna, som var Ådalshändelsens viktigaste utlösande faktorer. Ansvaretför händelserna låg enligt denna tolkning således först och främst påkommunisternas våldsagitation, högerns ofördragsamhet, samt arbetsgivarorganisationernasval att provocera arbetarna genom användandetav strejkbrytare i den bakomliggande arbetskonflikten. Det kollektivtutövade våldet i Ådalen kom därmed att bli ett viktigt politiskt argumentför folkhemstanken. Men vid tiden för Ådalshändelserna fannsdet samtidigt en rad motsatta tolkningar kring det inträffade, frånkommunisterna, högern och arbetsgivarorganisationerna, men ävenfrån socialdemokratiskt håll, utanför kretsen kring Per Albin Hanssonoch partiledningen i Stockholm. Den socialdemokratiska tolkningav händelserna som gick emot partiledningens, och som bland annat21 Zander, 2001, s 220.22 Zander, 2001, s 206-239.358

vann anslutning inom den fackliga rörelsen och i arbetarkommunernai Stockholm och Göteborg, talade istället om ”massmord” på ”fredligaarbetare”, och anklagade SAF för att medvetet ha provocerat fram händelsernai ett försök att ”komma åt den fackliga rörelsen”. Det uppstodalltså redan direkt efter att skotten fallit i Ådalen en uttalad kamp omtolkningsföreträdet kring vad de våldsamma konfrontativa händelsernai Ådalen handlat om. De tolkningar som socialdemokrater i kretsenkring Per Albin Hansson gjorde ställdes således i skarp kontrast tillkommunisternas, arbetsgivarnas och högerns, men även mot andra ochuttalat motsatta tolkningar inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen.På längre sikt var det den Hanssonska tolkning av händelseförloppetsom kom att dominera historieskrivningen, menar Johansson, vilketmedfört att det kollektivt utövade våldet i Ådalen kunnat ses som ännuett av undantagen till regeln om kompromissernas Sverige. 23Det finns utifrån Berggrens debattinlägg i liksom Linderborgs, Zandersoch Johanssons avhandlingar – som alla lyft fram och betonat den socialdemokratiskaarbetarrörelsens mycket framgångsrika användning avhistoria och historieskrivning som ideologisk maktresurs – all anledningatt ha en kritisk blick gentemot det som skrivits om konflikter, inteminst konfrontativt våldsamma sådana, för modern svensk historiasvidkommande. Det är en tanke som är värd att bära med sig i dessaavhandlingens avslutande diskussioner, inte minst eftersom den i förlängningenfår konsekvenser för historievetenskaplig forskning, och tillviss del frånvaron av sådan forskning, med utgångspunkt i konfrontativtvåldsamma konflikter i svensk historia.Konflikt och kompromissDen svenska demokratins förhistoria hävdas oftavara präglad av en unikt fredlig utveckling. Utanrevolutioner, våldsamheter eller hot om våldförändrades riket snabbt från ett fattigt agrarsamhälletill en modern industristat, en utvecklingsom flera forskare finner rötter till i en specifiktsvensk politisk kultur med gamla demokratiska23 Johansson, 2001, s 87-119, 446-453. Se även: Schüllerqvist, 1992, s129-165.359

anor. Denna konservativt anstrukna historiesynhar under 1900-talet starkt färgat den generellaföreställningen om Sveriges historia. Perspektivethar följaktligen blivit centralt i Sveriges socialdemokratiskaarbetarepartis historiesyn. SAP presenterarsig under 1900-talet som den självklareförvaltaren av denna samförståndsanda och ser”folkhemmet”, ”den svenska modellen” ochvälfärdsstaten som exklusivt svenska fenomeninom ramen för denna förhandlingskultur. 24I artikeln från vilket citatet från ovan är hämtat skriver historikernVictor Lundberg om den svenska demokratins förhistoria med utgångspunkti den statsmannamässiga begravningen av den radikaltvänsterliberale militären och politikern Julius Mankell i februari 1897.Genom en analys av Mankells delaktighet i två av det sena 1800-taletssociala rörelser i Sverige, skarpskytterörelsen och rösträttsrörelsen, samtde nationalistiskt, liberala, radikala kretsar i vilka Mankell rörde sig,kan Lundberg visa på att det finns en delvis annan bild av det svenska1800-talet där våldet i allra högsta grad var en del den politiska dagordningen.Mankells förespråkande av folkbeväpning och storstrejkermöttes visserligen med skepsis inom exempelvis rösträttsrörelsen vidtiden för hans död på 1890-talet. Men så hade det inte varit ett parårtionden dessförinnan, då hotet om en våldsam folklig resning ansågsvara ett försvarbart sätt att agera politiskt. Lundberg menar dock attdet redan vid begravningen och i den socialdemokratiske ledaren HjalmarBrantings minnesteckning fanns en ansats att inordna den radikaltvänsterliberale Mankell ”i en socialdemokratisk tradition av demokratisktreformarbete och samförståndsanda.” 25 I ett efterhandsperspektivär det således den socialdemokratiska arbetarrörelsens historia somlyser klar medan de politiska alternativen, inte minst de radikala ellervåldsamt revolutionära sådana, lyser med sin frånvaro. 2624 Victor Lundberg, ”Den siste af de typiske 1848 års män i Sverige’.Anteckningar om Julius Mankell och den svenska demokratins förhistoria”,Historisk tidskrift 2005:3, s 425. Se även: Victor Lundberg, ”TheViolent Democrat – and the Radical Tradition in Sweden”, Edgren, Lars& Olofsson, Magnus (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009.25 Lundberg, 2005, s 425.26 Lundberg, 2005, s 425.360

Lundberg framhåller att det kanske inte är något stort problem attMankell ”stöps om till socialdemokrat eller hamnar i skymundan närSveriges fredliga samförståndskultur betonas”. 27 I det senare är jag intealls säker på att jag håller med. Den svenska socialdemokratin i Lundbergsartikel framstår stundtals som någonting alltför endimensionelltkompromissbetonat när det i själva verket länge fanns betydande krafterinom SAP som stod för en betydligt mer radikal uttolkning av socialdemokratin.Den avgörande partisprängningen mellan reformister ochrevolutionärer ägde trots allt inte rum förrän 1917. Därtill hade ävenden reformistiska socialdemokratin ett ganska motsägelsefullt förhållandetill kollektivt utövat våld som en del av den politiska kampen.Det ska inte förglömmas att hotet om revolutionärt politiskt våldvar av avgörande betydelse för den demokratiska processen i det sena1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige. Detta är tydligt underför det demokratiserande Sverige så betydelsefulla årtal som 1865 och1917. Inte minst var det under de revolutionärt präglade orosåren1917-1918, alltså även efter det att de vänsteroppositionella lämnatSAP, tydligt att det även inom socialdemokratins led fanns utrymme förett moraliskt försvarbart revolutionärt politiskt våld. 28 Det fanns vidarefortfarande under mellankrigstiden betydande fraktioner inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen som med all kraft motsatte sig den PerAlbin Hanssonska officiella kulturella kartans tal om klassöverskridandekompromissvilja och samförståndsanda. 29 Däremot har Lundberg helträtt när han lyfter fram det problematiska med att ”den, tidvis inflytelserika,tradition av politisk radikalism och konfliktsyn som [Mankell]företrädde riskerar att undervärderas i forskningen eller sidsteppas avnutidens moderna och snäva politiska kategorier.” 30De dramatiska åren 1917-1918 har ägnats en studie av Carl Göran Andræ.I denna studie står de år som kanske mer än några andra präglatsvåldsamma konflikter i fokus för en folkrörelsehistorisk forskning, därkompromissvilja och samförståndstanke framstår som tydliga i densvenska historievetenskapliga forskningen. Andræs studie är ett resultatav det forskningsprojekt kring de svenska folkrörelserna som initieradesav Statens humanistiska forskningsråd 1965. 3127 Lundberg, 2005, s 437.28 Karlbom, 1985, s 4, 43; Andræ, 1998, s 108f, 243-266, 290.29 Molin, 1989, s 324.30 Lundberg, 2005, s 438.31 Stråth, 1982, s 35; Åmark, 1994, s 27.361

Studien kan ses som ett inlägg i forskningen kring vad som kan betraktassom det långa 1800-talet med startpunkt i 1789 och slutpunkt1918, då de landsomfattande revolutionära rörelserna ledde fram tillpolitiska reformer och genombrottet för den parlamentariska demokratin,samt i förlängningen av detta det socialdemokratiska folkhemmetoch välfärdsstaten. Andræs studie är intressant i den bemärkelse attden närmast sluter an till den svenska forskningstradition som talarom ”den svenska modellens” långa historiska rötter. Andræ menar atti de skandinaviska länderna – Danmark, Norge och Sverige – fannsdet en historiskt förankrad kultur av kompromissvilja och samverkanöver klassgränserna. Visserligen fanns det kollektivt utövade våldetalltid hotande nära under revolutionsåren 1917 och 1918, menarAndræ, men ”en mycket gammal politisk tradition av samverkan överklassgränserna” i dessa länder ledde till att kollektivt våld i någon meromfattande mening kunde undvikas. 32 Det råder ”ingen tvekan omatt vi 1917-1918 hade en revolutionär situation i vårt land”, skriverAndræ, ”men det blev, om man så vill, en revolution på svenska”. 33Enligt Andræ var orsaken till detta den svenska kompromissvilja ochsamförståndsmodell, med historiska rötter tillbaka till tidigmoderntid, som präglade den politiska kulturen i Sverige. En politisk kultursom från 1880-talet och framåt, genom den reformistiska svenskasocialdemokratiska arbetarrörelsens försorg, ledde fram till demokrati,folkhem och välfärdsstat. Andræs studie utgör således ett tydligt exempelpå hur våldsamma konflikter tolkas in i ramen för ett övergripandeteleologiskt perspektiv genom att betraktas som avvikelser från engiven historiskt förankrad norm. 34Nu saknas det förvisso inte svensk forskning som utgått från ett teoretisktkonfliktperspektiv. Det fanns inom den svenska arbetarhistoriskaforskningen på 1970- och 80-talen en uttalad kritik gentemot denfolkrörelsehistoriska historieskrivning och historievetenskapliga forskningsom dessförinnan hade bedrivits i Sverige. Medan det folkrörelsehistoriskaforskningsfältet – som Carl Göran Andræ kan sägas vara endel av – ofta arbetade utifrån ett konsensusperspektiv – arbetade det32 Andræ, 1998, s 312.33 Andræ, 1998, s 313.34 Andræ, 1998. För en kritisk läsning av Andræs folkrörelsehistorisktpräglade historieskrivning, se: Linderborg, 2001, s 385.362

arbetarhistoriska forskningsfältet utifrån ett tydligt konfliktperspektiv.Det är med detta konfliktperspektiv i åtanke inte särskilt förvånandeatt arbetarhistoriker ofta kom att bedriva forskning med teoretiskarötter nära det internationella forskningsfältet kring sociala och politiskakonflikter. Framför allt kom den inflytelserika brittiska historiematerialistiskaskolbildningen, med förgrundsfigurer som Eric J.Hobsbawm, George Rudé och E. P. Thompson, att vara en avgörandeinspirationskälla för den socialhistoriskt inriktade arbetarhistoriskaforskningen i Sverige. I sina forskningsansatser hade vidare dessa brittiskahistoriematerialister inte minst uppvisat ett betydande intresse förvåldsamma konflikter, med för forskningsfältet klassiska studier somHobsbawms Primitive Rebels, Rudés The Crowd in History, Hobsbawms& Rudés Captain Swing, samt Thompsons ”The Moral Economy of theEnglish Crowd in the Eighteenth Century” och ”The Patricians andthe Plebs”. 35 Det är mot denna bakgrund minst sagt förvånande hurlite konkret socialhistorisk forskning med utgångspunkt i liknandevåldsamma konflikter som intresset för den brittiska historiematerialistiskaforskningen på det hela taget resulterade i inom det svenskaforskningsfältet. 36Även med ett konfliktperspektiv är det således inte nödvändigtvis falletatt det är den våldsamma konflikten som hamnat i centrum för intresset.I den svenska arbetarhistoriska forskningen utgör våldsammakonflikter den analytiska utgångspunkten, men de har tenderat att bliden bakomliggande kuliss mot vilken det historiska dramat om densvenska arbetarklassens vandring ”från mörker till ljus” spelats upp. 37Det ska genast framhållas att det härvidlag finns ett antal viktiga un-35 E. J. Hobsbawm, Primitive Rebels, 1959; George Rudé, The Crowdin History, 1964; E. J. Hobsbawm & George Rudé, Captain Swing,1968; Thompson, 1993 (1971); E. P. Thompson, ”The Patricians andthe Plebs”, E. P. Thompson, Customs in Common: Studies in TraditionalPopular Culture, 1993 (1974).36 Det är visserligen sant att den brittiska historiematerialismen fick sittriktigt stora genombrott i den svenska arbetarhistoriska forskningenförst i slutet av 1980-talet. Men det fanns inspirationen från den brittiskahistoriematerialismen betydligt tidigare än så: Thompsons essäerfanns översatta till svenska, redan 1983 med ett efterord av Lars Magnusson.Thompson, 1983.37 För en kritisk diskussion av detta, se exempelvis: Johansson, 2001;Berggren, 2003; Lundberg, 2005.363

dantag. Här återfinns exempelvis Rolf Karlboms klassiska avhandlingHungerupplopp och strejker från 1967, Bo Blomkvist avhandling Internationali miniatyr från 1979, och Bunny Ragnerstams svit i två delarpå temat arbetare i rörelse, båda från mitten av 1980-talet. 38 Karlbom,Blomkvist och Ragnerstam påpekar alla att det fanns en betydande socialistiskarbetarrörelse i Sverige långt innan socialdemokratins genombrottsårpå 1880-talet, att det är ganska problematiskt att i så stor utsträckningsom gjorts sätta likhetstecken mellan ”arbetarrörelsen” ochden ”socialdemokratiska arbetarrörelsen”, samt att SAP i alltför höggrad tillåtits inneha tolkningsföreträdet i svensk historieskrivning. Tilldessa undantag hör också Yngve Tidman, Roger Johansson och ÅkeSundell, alla tre med forskning om den socialdemokratiska arbetarrörelsensförhållande till konfrontationer präglade av kollektivt utövatvåld, som Amaltheahändelsen 1908 hos Tidman, och Ådalshändelsen1931 hos Johansson. 39 Inte minst Sundells studie av kollektivt utövatvåld i samband med föreningsrättsliga arbetskonflikter inom trädgårdsnäringeni Malmö med omnejd så sent som 1936 är härvidlag intressant,det senare eftersom det i allra högsta grad sätter strålkastarljusetpå och problematiserar föreställningen av 1930-talet som ett årtiondepräglat av kompromissvilja och samförståndsanda. 40Själv har jag på liknande sätt lyft fram konfrontativa kollektivt utövadevåldsamheter mellan polis och demonstranter i Eskilstuna 1937.Under höstmarknaden i detta år ledde polisens ingripande gentemotalkoholförtäringen vid stadens tivoliplats, med anhållandet av enung berusad grovarbetare som den utlösande faktorn, till stora och38 Karlbom, 1967; Bo Blomkvist, International i miniatyr: Studier i skånskarbetarrörelse före 1880 och dess internationella kontakter, 1979; Ragnerstam,1986; Bunny Ragnerstam, Arbetare i rörelse: Historisk krönika,andra bandet, 1987.39 Tidman, 1998; Sundell, 1997; Johansson, 2001; Johansson, 2002. Ettundantag här är Roddy Nilssons bidrag i en antologi om våld. Nilssontar bland annat upp och diskuterar den ”moraliska panik” som ungdomskravaller,såsom Påskkravallerna 1948, kravallerna Berzelii park1951, Nyårskravallerna 1956-57 och Hötorgskravallerna 1965, förorsakadei 1950- och 60-talens svenska folkhemsidyll. Roddy Nilsson,”Kravaller i folkhemmet: Ligister, mods och kollektivt våld under efterkrigstiden”,Eva Österberg & Marie Cronberg (red), Våld: Representationoch verklighet, 2006.40 Sundell, 1997.364

högljudda demonstrationer på Fristadstorget. Senare samma kvällgjordes vidare försök från demonstranternas sida att med våld frita allahöstmarknadens anhållna fyllerister genom att storma polisstationen.Endast polisens försvar av ingången hindrade den uppretade folksamlingenfrån att tränga in. När sedan polismästaren knuffades omkullunder ett försök att tala folksamlingen tillrätta svarade polisen medatt göra chock med dragna sablar över Fristadstorget och skingrade påså sätt demonstrationerna. Det var vidare kollektivt utförda våldsamhetersom det politiska ledaretablissemanget i den socialdemokratisktstyrda industristaden hade mycket svårt att förklara, eller bortförklarapå annat sätt än att det varit marknadsbesökare från den omgivandelandsbygden och tillresta ungdomsligister från Stockholm som ageratvåldsamt, inte stadens egen skötsamt disciplinerade arbetarbefolkning.I tidningarna gjordes en stor poäng av den inflyttning från landsbygdtill stad som ägt rum under mellankrigstidens högkonjunktur, ochhur dessa inflyttade bönder inte lärt sig att hantera alkohol på ett likaansvarfullt sätt som stadens inhemska arbetarbefolkning. Invandradelandsbygdsbor, marknadsbesökare från den omgivande landsbygden,och tillresta så kallade ungdomsligister från Stockholm utmåladessåledes i tidningarna och i politiska uttalanden som de huvudsakligavåldsverkarna. Det senare trots att alla utom en av dem som efteråti Eskilstuna rådhusrätt åtalades och dömdes till böter eller fängelseför delaktighet i de inträffade kollektivt utövade våldsamheterna vararbetare från staden. 41Inte desto mindre är det tydligt att den svenska arbetarhistoriskaforskningen, i den mån våldsamma konflikter över huvud taget haruppmärksammats, allt som oftast tenderat att skriva in sig i teleologin.42 Det senare gäller i allra högsta grad den i inledningen omnämndaforskningen kring arbetarkultur – från 1840-talets ”egensinniga” hantverkaretill 1940-talets ”skötsamma” arbetare – som alltsedan slutet av41 Stefan Nyzell, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: Reflektionerkring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier av socialaprotester i mellankrigstidens Sverige”, Nils Andersson, Lars Berggren& Mats Greiff, Sociala konflikter och kulturella processer: Historia medmänniskor i centrum, 2004, s 76-99. Se även: Stefan Nyzell, Egensinnetsstad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937, opublicerat manuskript.42 Se exempelvis: Cederqvist, 1980; Johansson, 1982; Andræ, 1998.365

1980- och början av 1990-talet kommit att dominera den kulturhistorisktinriktade arbetarhistoriska forskningen i Sverige. 43 Trots att exempelvisBjörn Horgby i Egensinne och skötsamhet från 1993 skriver omvåldsamma konflikter i Norrköping blir det utifrån syftet att undersökaoch förklara den kulturella förändringen från 1840-talets ”egensinniga”till 1940-talets ”skötsamma” arbetare på. Men Horgbys användningav de idealtypiska begreppen ”egensinne” och ”skötsamhet” är inteutan problem. 44 Detta kan ses som resultatet av en analytisk ingångmed utgångspunkt i begrepp som i grund och botten är konstrueradesom delar av den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggda värld,ett vi skötsamma mot dom egensinniga arbetare, konstituerat inomramen för det Ronny Ambjörnsson, och i dennes spår Mats Franzén,kallat för ”det skötsamma projektet”. 45 De våldsamma konflikter somHorgby trots allt studerar blir således betraktade som ett led i denreformistiskt socialdemokratiska arbetarrörelsens väg ”från mörker tillljus”. Detta är nu sannolikt inte Horgbys mening – han varnar själv fören sådan analytisk glidning. Problemet kanske snarare ligger i Horgbysutgångspunkt i en disciplineringsteori. Men inte desto mindre hamnarHorgby ändå där, i en teleologisk historieskrivning där våldsammakonfrontationer utgör den bakomliggande kuliss mot vilken dramatom den skötsamt disciplinerade arbetarklassens vandring mot ljusetspelats upp.En viktig motvikt till bilden av ett kompromissernas och samförståndetsSverige är återigen Karlboms nyss nämnda bok om hungerupploppoch strejker, och det finns anledning att stanna till och blickanärmare på vad denne faktiskt kommer fram till med avseende påvåldsamma konflikter i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-taletsSverige. Det är visserligen viktigt att påpeka att Karlboms källmaterialinte täcker in alla konflikter på den svenska landsbygden eller i städerna.46 Således finns till exempel inte det konfrontativa våldet i skånskaKlågerup 1811 med i Karlboms avhandling. Det finns all anledningatt misstänka att antalet våldsamma händelser skulle visa sig större än43 Se exempelvis Magnusson, 1988; Ambjörnsson, 1998; Franzén, 1992;Skarin-Frykman, 1990; Horgby, 1993; Lindqvist, 1994; Billing & Stigendal,1994.44 Jmf: Lüdtke, 1986.45 Ambjörnsson, 1988; Franzén, 1991.46 Cederqvist, 1980, s 26.366

vad som hittills antagits om en studie skulle ta sig an uppgiften att systematisktundersöka förekomsten av konfrontativt våld på den svenskalandsbygden under 1800-talet. Det är visserligen inte särskilt troligt atten sådan studie skulle finna många storskaliga våldsamma händelsersom de i Klågerup 1811. Men som historikern Magnus Olofsson harvisat i sitt avhandlingsarbete om den så kallade tullbergska rörelsenfinns det också våldsamma konflikter av tämligen storskalig omfattningpå landsbygden i det sena 1800-talet som hittills knappast rönt någotnämnvärt intresse alls inom den historievetenskapliga forskningen.Den tullbergska rörelsen innefattade händelser av utpräglat våldsamtslag. Olofsson har visat att det förekom både bombattentat och vadsom måste betraktas som dödspatruller under loppet av den tullbergskarörelsen. 47 Det som Karlbom å sin sida visat i sin avhandling äratt 1800-talets Sverige snarast kan sägas ha varit karaktäriserat av enmängd småskaliga men bitvis ganska våldsamma händelser som ägderum i lokalsamhället. Det handlar alltså enligt Karlbom om ett slagssmåskalighetens politiska våld. 48Denna utpräglat lokala karaktär och småskalighet i de våldsammakonflikter som Karlbom uppmärksammat kan i sin tur vara en viktigpusselbit i förklaringen av att sådana händelser mer sällan har lyftsfram och analyserats i svensk historievetenskaplig forskning. Det ärvid en läsning av Karlboms undersökning slående hur många sådanasmåskaliga lokala våldsamma konflikter som förekom på i stort sättalla håll i Sverige mellan åren 1798 och 1867. Det senare blir än mertydligt då Karlbom lägger ut dessa våldsamma konflikter på en översiktligkarta över Sverige. På det lokala planet kan 1800-talets Sverigeknappast betraktas som särskilt kompromissbetonat. Det är endast vidett fåtal tillfällen som dessa småskaliga konflikter på lokalplanet spridsför att bli landsomfattande och därmed storskaliga konflikter, ävenom sådana landsomfattande konfliktvågor trots allt ändå förekommer,åtminstone åren 1855, 1867 och 1917. Lägg därtill det storskaliga våldsom faktiskt förekommer, så blir den bild som träder fram rätt kontras-47 Magnus Olofsson, Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden1867-1869, 2008. Se även: Magnus Olofsson, ”The TullbergMovement: The Forgotten Struggle for Landownership”, Lars Edgren& Magnus Olofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009, s 55-74.48 Karlbom, 1967.367

trik gentemot tanken på ”den svenska modellens långa historiska rötter”.Argumenten bakom tanken på ett kompromissernas Sverige medlånga historiska rötter bygger till stor del på den påvisade frånvaronav mer storskaliga våldsamma konflikter. Undantagen som bekräftarregeln enligt dem som hävdar ”den svenska modellens” långa historiskarötter i Sverige utgörs således av klubbekriget 1696-97, dalaupproret1743, frälsebonderörelsen i Halland 1772, Klågerupsupproret 1811,Crusenstolpska kravallerna 1838, marsoroligheterna i Stockholm1848, hungeroroligheterna 1855 och 1867, de landsomfattandeoroligheterna under revolutionsåren 1917-1918, samt våldet på densvenska arbetsmarknaden under 1920- och det tidiga 1930-talet. Påmakronivån ter sig Sverige kanske konsensusbetonat, utan mer än ettantal storskaligt våldsamma konflikter satta på undantag i förhållandetill en mer övergripande nationell utveckling med långa historiska rötter.Men på meso- och mikronivåerna blir däremot bilden annorlunda,det är i lokalsamhällets småskaliga nivå som det kollektivt utövadevåldet återfinns. 49Det är inte heller i förändringen av arbetskonfliktens repertoar sombakgrunden till det den svenska kompromissviljan och samförståndsandanstår att finna. Det är en del av en väl efterforskad förändringsom kan sägas vara gällande för hela den industrialiserade världen.Tilly har lyft fram att strejken som konfliktform har långa historiskarötter. Under 1800-taet var strejken betraktad som illegal och av denorsaken utsatt för repression från statsmaktens sida. Men allteftersomindustrialiseringens vågor böljande över Europa och Nordamerika komstrejken med tiden att betraktas som ett självklart inslag i arbetskonfliktensrepertoar, på samma sätt som blockaden, bojkotten, lockoutenoch strejkbryteriet. “By 1900 they were facts of working class life”,skriver Tilly, och “[i]n the process, strikes routinized: settled downto a few standard formats, acquired their own jurisprudence, becameobjects of official statistics.” 50 Det är istället i hur denna förändringav arbetskonfliktens repertoar i det svenska forskningsläget har kommitatt kopplas till den socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring”från mörker till ljus” som den huvudsakliga problematiken återfinns49 Karlbom, 1967; Klockare, 1967; Rangerstam, 1986; Rangerstam, 1987;Horgby, 1993; Andræ, 1998; Johansson, 2002; Olofsson, 2008.50 Tilly 1978, s 159.368

– det vill säga återigen i dess teleologiska historiesyn. Det senare ärexempelvis tydligt inom en del av den forskning kring arbetskonfliktensförändrade repertoar som framför allt under 1980-talet gjortsför svensk del – som Jane Cederqvists, Arbetare i strejk och IngemarJohanssons Strejken som vapen, båda från det tidiga 1980-talet. Bådadessa avhandlingar är ambitiösa studier och viktiga bidrag till detsvenska forskningsläget kring arbetskonflikter. Men de har en teleologiskslagsida och kopplar den förändrade repertoaren till framväxtenav en medveten fackligt organiserad arbetarrörelse. De former ochuttryck som förekommer i repertoaren i de förindustriella och tidigindustriellakonflikterna framställs ofta som ”primitiva” medan deindustriella framhålls som ”avancerade”. Kopplat till de äldre formernaoch uttrycken är bruket av våld. Det senare medan industrisamhälletsarbetskonflikter alltmer kom att vara ickevåldsamma i takt med denfackliga och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsens framväxt. 51 Imindre grad gäller denna kritik Bernt Schillers studie av storkonflikten1909 från 1967. Schiller fokuserar inte på konflikten i sig utanpå dess bakgrund. Fokus i avhandlingen ligger på förhållandet mellanarbetar- och arbetsgivarorganisationerna och de kompromisser somuppstår på ett sådant sätt att det framgår att dessa är tillfälliga sådanai en fortlöpande konflikt grundad i maktförhållandena mellan de inblandadeparterna. Schiller är vidare också mycket tydlig med att lyftafram de motstridiga intressena som finns inom såväl arbetarrörelsensom arbetsgivarorganisationerna. På så sätt undviker han också att fallain teleologin. 52Två saker bör framhållas angående de förändrade formerna och uttryckeni arbetskonfliktens repertoar. För det första att den förindustriellarepertoarens former och uttryck inte alldeles oproblematiskt kanbetraktas som någonting primitivt. Hela diskussionen utifrån begreppsom primitiva och avancerade former av arbetskonflikter är i grundoch botten teleologisk. Bland annat har historikern Mats Greiff framhållitatt:51 Cederqvist, 1980; Johansson, 1982, s 34; Åmark, 1989, s 59. För enkritik av detta synsätt, se bland annat slutordet i Mats Greiffs, Kvinnornamarscherade demonstrativt iväg: Strejker och facklig organiseringbland kvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914, 1996, s 81-84; Hilson,2001, s 362.52 Schiller, 1967.369

I allmänhet har arbetarrörelsens utveckling frånslutet av 1800-talet och framåt setts som enprogressiv rörelse från outvecklade kamp- ochorganisationsformer till något mera välutvecklat.I denna process ses bildandet av fackliga organisationersom avgörande händelser. Det viktigastesteget tas, enligt denna syn, när de första manligayrkesföreningarna grundas. Kampformer utanfackföreningar betraktas ofta som omogna. 53För det andra att den industriella repertoarens former och uttryck,trots en allt högre grad av institutionalisering, alls inte innebar attvåldet försvann. Bland annat har Mary Hilson kritiserat denna teleologiskatendens i det svenska forskningsläget:[…] we should be wary of a teleological view ofSwedish labour history which tends to take theexistence of the fackförbund for granted. Differentforms of labour protest, whether localized,spontaneous, or even violent, are seen as a phasein the transition towards modern trade unionism,where well-organized campaigns to secure collectivebargaining are central. 54Hilson menar således att det finns en ganska problematisk teleologiskhistoriesyn härvidlag som tar den fackliga organiseringen för någontinggivet, och som med strålkastarljuset på den fackligt organiserade arbetarrörelsenlägger lokala, spontana, och inte minst våldsamma formeroch uttryck i skugga. Tilly skriver vidare angående strejkens institutionaliseringsom form och uttryck i arbetskonfliktens repertoar att:By “routinized”, I do not mean ’calmed’ down.Despite the complex, standard rules accordingto which they are played, professional hockeymatches are often angry, bone breaking crunchingaffairs. The same is true for strikes. 5553 Greiff, 1996, s 81. I sin studie av strejker och facklig organisering blandkvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914 lyfter Greiff fram exempel påkollektivt utförda aktioner av arbetare som var framgångsrika trots attdeltagarna inte var fackligt organiserade. Greiff, 1996.54 Hilson, 2001, s 362.55 Tilly 1978, s 159.370

Det är bara att blicka mot det mellankrigstida Sveriges arbetskonflikterför att bekräfta Tillys utsaga. Vid denna tid hade strejken kommit attbli en central del i arbetskonflikten repertoar, den hade kommit attomges med ett alltmer utpräglat institutionellt regelverk. Statens förlikningsmänliksom det återkommande talet om lagstiftning utgjordeett mycket tydligt uttryck för statsmaktens intresse att agera institutionaliserandeinom arbetsmarknadens område. Lagstiftning i form avÅkarpslagen hade då sedan flera årtionden utgjort en del av denna institutionaliseringsprocessav formerna och uttrycken i arbetskonfliktensrepertoar. Men detta innebar inte att arbetskonflikten uteslutande varfredlig i sina uttryck. Tvärtom visar 1920-talet och det tidiga 1930-taletsåterkommande såväl småskaliga som storskaliga konfrontativavåldsamheter på den svenska arbetsmarknaden med visst eftertryck attdenna konfliktrepertoar även inkluderade uttryck av kollektivt utövatvåld. 56En starkt bidragande orsak till den långtgående teleologin i dennadominerande uttolkning i svensk historieskrivning är att det ytterst ärresultatet av en utpräglat makrohistorisk forskningsansats. Innan dettaavslutande kapitel avrundas ska något därför sägas om denna ansats iforskningen med avseende på det konfrontativa våldets vara eller intevara i modern svensk historia.”Den historiska kompromissen”En för svenskt vidkommande inflytelserik forskningsansats med utgångspunkti förändringen på makronivå från ett konfliktfyllt 1800-taltill ett konsensusbetonat i 1900-tal är Walter Korpis studier av ”denhistoriska kompromissen”. Korpis så kallade maktresursteori har haften markant betydelse för forskningen om våldsamma konflikter i56 En utlöpare av detta är det våld eller hot om våld som fortfarande utgören del av arbetskonfliktens repertoar under sådant som blockader avarbetsplatser utan kollektivavtal. Detta gäller i synnerlighet de syndikalistiskakollektivt utförda aktionerna. Men inte uteslutande så. Ävenblockader utförda av LO-anslutna fackföreningar visar på en hög konfrontationsgradmed tydligt hotfulla inslag. Arbetskonflikten är såledesfortfarande de arga benknäckande affärer som Tilly talar om. Tilly 1978,s 159.371

modern svensk historia alltsedan den numera klassiska Arbetarklasseni välfärdskapitalismen från 1978. 57 I en artikel där Korpi utvecklar sittresonemang kring maktresursteorin, menar han att det i de västerländskasamhällena finns tre grundläggande typer av maktresurser– våldsmedel, arbetskraft och kapital. Våldsmedel, menar Korpi, varinnan det demokratiska genombrottet en viktig maktresurs vid inrikespolitiskamotsättningar, men har därefter kommit att få en merbegränsad betydelse som maktresurs i Sverige. Detta innebär, menarKorpi, att arbetskraft och kapital från och med det demokratiskagenombrottet i det tidiga 1920-talet kommit att bli de två på det helataget avgörande maktresurserna. Den enskilt viktigaste inrikespolitiskafrågan i den demokratiska industristaten Sverige är således enligt Korpiden återstående kampen över maktresurserna arbete och kapital, detvill säga vilka aktörerna är som kontrollerar dessa båda grundläggandemaktresurser. Detta har i sin tur haft en avgörande betydelse för densvenska inrikespolitiken, menar Korpi, och här återfinns också förklaringentill SAP:s långvariga politiska maktinnehav i Sverige. 58Korpi hävdar att fram till början av 1930-talet var den svenska arbetarrörelsen”hänvisad till att främst slåss på arbetsmarknaden genomstrejker, för högre löner, mot lönesänkningar”. 59 Det fanns, menarhan, inga alternativ, vilket i sin tur medförde att Sverige hade högstantal strejker och lockouter i den industrialiserade världen. Inte minstkom det inrikespolitiskt instabila minoritetsparlamentarismen på1920-talet att än tydligare visa på arbetskonflikten som en avgörandearena för politisk kamp. Men i det tidiga 1930-talet kom det helaatt ta en annan vändning. Det avgörande för denna var att SAP, ioch med valsegern 1932 och krisuppgörelsen med Bondeförbundet1933, lyckades bryta minoritetsparlamentarismen och därigenom57 Walter Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, 1978. Både Jane Cederqvistoch Ingemar Johansson är exempelvis präglade av Korpis maktresursteorii sina respektive avhandlingar om arbetskonflikter i 1800-och 1900-talets Sverige. Även den annars så kritiske Åmark bygger påKorpis maktresursteori i sin argumentation om den relativa frånvaron avöppet våld i samband med arbetskonflikter i Sverige. Cederqvist, 1980;Johansson, 1982; Åmark, 1989, s 59.58 Walter Korpi, ”Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier”,Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen, 2006(1994), s 20.59 Korpi, 2006 (1994), s 20.372

skapa de inrikespolitiska förutsättningarna för vad Korpi kallar ”denhistoriska kompromissen”. Denna kompromiss var ett resultat av attmaktresurserna mellan parterna på arbetsmarknaden hade förskjutitstill den fackligt och politiskt organiserade socialdemokratins förmån.Den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Sverige hade därmed nåtten närmast helt dominerande maktposition. Den historiska kompromissenmöjliggjorde även att SAP hade möjligheten att med hot omlagstiftningsåtgärder tvinga de respektive parterna på arbetsmarknadentill överläggningar – vilket i sin tur leder fram till Saltsjöbadsavtalet1938 och till de efterföljande decenniernas arbetsfred. Den historiskakompromissen, på det sätt Korpi framställer den, är således att betraktasom den hörnsten på vilken tanken om ”den svenska modellen” kommitatt vila. Det hela bygger således på tanken att det jämviktsläge somi det tidiga 1900-talet rådde mellan arbete och kapital – vilket leddetill betydande konflikter – från och med den historiska kompromisssom uppnåddes på 1930-talet övergått till ett så betydande överlägemed avseende på maktresurser för arbetarsidan att denna helt kom attdominera svensk politik. 60De båda historikerna Alf Johansson och Lars Ekdahl skriver i en kritiskartikel angående Korpis antaganden om ”den historiska kompromissen”att:En central tanke hos Korpi är, att industrinsföretagare och arbetarrörelsen på 1930-talet ingicken kompromiss av avgörande betydelse förhela samhällsutvecklingen. […] Kompromisseninnebar att arbetarrörelsen kunde utöva den politiskamakten på villkor att den inte undergrävdeindustriföretagarnas ställning. De senare fortsatteatt bestämma inom industrin på villkor att de accepteradefackföreningarnas rätt att förhandla omlöner och anställningsvillkor. Denna kompromissom samhällsmakten uttrycktes i en rad politiskaoch fackliga uppgörelser under 1930-talet. Dennya maktfördelningen i samhället kom att hålla iflera decennier. Korpi talar därför om ”den historiskakompromissen”. 6160 Korpi, 2006 (1994), s 11-26.61 Alf Johansson & Lars Ekdahl, ”Den historiska kompromissen som till-373

Johansson och Ekdahl är bland annat kritiska till hur Korpi drar fram”den historiska kompromissens” konsekvenser från 1930-tal till 1970-tal. Det de i första hand vänder sig mot är att Korpi i sin analys avsåväl 1930-talets kompromiss som utvecklingen därefter i alltför höggrad är präglad av den självförståelse på det sätt som den framträder iSAP:s egen historieskrivning:I detta maktresursperspektiv saknas en analysav de verkliga intressefrågor som styrt organisationersoch gruppers ställningstaganden ochrelationer till varandra under den historiskakompromissen. […] Korpis maktresursperspektivmåste […] kompletteras med en analys av de påkort sikt skiftande intressena och strävandena hosviktiga grupper bland såväl anställda som arbetsgivare.Själva ramen inom vilken aktörerna rördesig skulle kunna kallas en kompromiss. Men ensådan ordning måste ju vila på eller åtminstonevara förenlig med olika gruppers specifika intressenoch strävanden på kort och medellång sikt. 62Medan Korpis analys av ”den historiska kompromissen” bygger på ettmakrohistoriskt perspektiv, där kompromissvilja och samförståndsandalyser tillsynes klart, påpekar Johansson och Ekdahl att en annan bildtycks träda fram då det analytiska strålkastarljuset istället riktas mot ettmeso- och/eller mikrohistoriskt perspektiv. 63 Det tror att i det mesooch/ellermikrohistoriska perspektivet framstår ”den historiska kompromissen”inte alls som någonting historiskt självklart utan snararesom en mängd mer eller mindre tillfälliga maktallianser utifrån mycketskiftande intressen hos olika grupperingar inom såväl arbetarrörelsenssom arbetsgivarnas organisationer. Den fackligt och politiskt organiseradesocialdemokratiska arbetarrörelsen har alltför ofta setts som enenhetlig interagerande aktör, medan sådant som konflikter mellanolika fackföreningar, fackföreningar och partiorganisationer, eller olikapartiorganisationer, inte har setts som någonting särskilt betydelsefullt.Mot denna bild är det viktigt att lyfta fram den forskning som trotsfällig maktallians”, Häften för kritiska studier 1996, s 4.62 Johansson & Ekdahl, 1996, s 5.63 Johansson & Ekdahl, 1996, s 4f.374

allt finns och som visat på de motstridiga intressen som från en tidtill en annan varit närvarande mellan olika delar inom såväl arbetarsomarbetsgivarpart. 64 Det kan också nämnas att forskning visat på attliknande kompromisser på det lokala planet, såsom i den framväxandeindustristaden Malmö, tycks ha funnits så tidigt som 1890-talet, ochi än högre utsträckning i det tidiga 1900-talet. 65 Försök att skapafredliga förhållanden på arbetsmarknaden dryftades flitigt från såvälvänster som höger på den ideologiska skalan under loppet av 1900-taletsförsta decennier. Inte minst 1920-talet såg flera sådana initiativ.Helt klart är således att 1938 års arbetsfredsavtal hade en lång historiskbakgrund som Korpi och andra inte tagits hänsyn till i tillräcklig storutsträckning. 66Makrohistoria, mesohistoria, mikrohistoriaMärk väl att Korpi arbetar ifrån ett uttalat konfliktperspektiv, men attdet i det makrohistoriska perspektivet inte är konflikterna, utan arbetsfreden,som präglar Sverige efter 1933 års krisuppgörelse. Det är utifråndetta perspektiv, vilket Johansson och Ekdahl hävdar i sin artikel,viktigt med historievetenskaplig forskning på meso- och mikronivåsom kritiskt kan utmana den makrohistoriskt präglade forskningen omförklaringen till ”den svenska modellen”. Det avgörande problemet härär alltså, vilket de båda också har framhållit, att den makrohistoriskablickpunkt som Korpi utgår ifrån helt enkelt inte tar tillräckligt myckethänsyn till interaktionen mellan de respektive inblandade aktörerna.I ett meso- eller mikroperspektiv träder en delvis annan bild avkompromissernas Sverige fram. Där är ”den historiska kompromissen”i 1900-talets förlängning ett resultat av en lång rad tillsynes mycketkonfliktfyllda interaktioner mellan aktörer. Det är konflikter där detinte enkelt går att särskilja stridslinjerna, de återfinns såväl inom sommellan kollektivt interagerande aktörer som SAP, LO och SAF. Dennakritiska iakttagelse är viktig, inte minst eftersom Korpis maktresursanalyshar haft ett så stort inflytande på forskningen kring konflikteri modern svensk historia. Korpi talar visserligen själv i huvudsak omtiden efter krisuppgörelsen 1933, men hans maktresursanalys även har64 Johansson & Ekdahl, 1996, s 4-7; Schüllerqvist, 1992, s 18fff, 41-6065 Billing & Stigendal, 1994; Billing, Stigendal & Olsson, 1989.66 Johansson & Ekdahl, 1996, s 4-7.375

kommit att prägla forskningen kring konflikter i Sverige före dennatidpunkt. 67 Korpi själv är kritisk mot en socialdemokratiskt självförhärligandeteleologi. Det analytiska problemet ligger således inte där utani den makrohistoriska ansatsen. Det senare är en avgörande tanke, inteminst eftersom Korpis maktresursanalys har fått ett så stort inflytandepå den forskning som berört frågor om det politiska våldets gränser. 68Det behövs mer av både mesohistoriskt och mikrohistoriskt inriktadforskning inom det aktuella forskningsfältet. En viktig mesohistoriskstudie över våldsamma konflikter i det sena 1800- och det tidiga1900-talets Sverige är skriven av Roger Johansson. 69 Johansson tar påett mycket handfast sätt utgångspunkten i Ekdahls och Johanssonskritiska läsning av Korpis maktresursteori. De utpräglat mesohistoriskaansatserna hos Johansson är av den orsaken viktiga för det svenskaforskningsläget. Johansson menar i sina studier att konflikter mellanöverhet och folk kom att ta nya former och uttryck i och med denframväxande arbetarrörelsens fackliga och politiska organisering.”Man kan i Sveriges historia se perioden 1880-1905 som ett uppbyggnadsskede,och hela perioden 1880-1932 (38) som ett anmärkningsvärtpendlande mellan samarbete och konflikt arbetare-arbetsgivare”,skriver Johansson. 70 Vidare identifierar han de två inledningsvis refereradeperioderna av intensifierande sociala och politiska konflikter, denförsta under åren 1908-1917, och den andra i den sena 1920- och dettidiga 1930-talet. Under den första perioden användes exempelvis våldvid sprängningen av logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn. 71 År1909 genomfördes storkonflikten med över 330 000 arbetare lockoutadeoch ute i strejk och som ledde fram till ett mycket stort bakslagför arbetarrörelsen. Under det oroliga året 1917 uppstod omfattandesoldat-, hunger- och rösträttsdemonstrationer, vilka genomfördes undermer eller mindre förtäckta hot om revolution. Under den andra67 Cederqvist, 1980; Johansson, 1982. Se även kritik från bland annatGreiff, 1996, s 81-84; Hilson, 2001, s 362.68 Korpis inflytande syns som redan nämnts exempelvis tydligt i JaneCederqvists och Ingemar Johanssons avhandlingar om strejker i svenskhistoria. Cederqvist, 1980; Johansson, 1982.69 Johansson, 2002, s 103-141. Se även: Johansson, 2001; Österberg, Andersson,Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 28ff.70 Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 28.71 Se även Tidman, 1998; Johansson & Berggren, 2008.376

perioden hade Sverige den högsta lockout- och strejkfrekvensen i Europa.Det var konflikter som innehöll konkreta våldinslag. ”Konfliktermellan strejkande arbetare och strejkbrytare, med dödlig utgång ellerskottlossning”, skriver Johansson, ”ägde rum t.ex. i Malmö 1926, Halmstad1931, Ådalen 1931, Sandarne 1932 och Clemensnäs 1932.” 72Men konstaterar Johansson, Sverige hade bland de mest organiseradearbetarna och arbetsgivarna i Europa. Det jämviktsläge som därmeduppstod mellan LO och SAF i det tidiga 1900-talet, menar han, ären starkt bidragande orsak till att konflikterna på den svenska arbetsmarknadenvisserligen var bittra, men i regel utan dödsbringande våld.På så sätt rehabiliterar Johansson även Korpis maktresursteori, det är ijämviktsläget som konflikterna blir som mest intensiva i mötet mellande olika aktörerna på arbetsmarknaden. För svensk del innebar de centralistiskatendenserna inom LO och SAF att detta jämviktsläge kundeupprätthållas för att slutligen befästas. 73 Inledningsvis klargjordes attdet på inga sätt är avsikten i denna avhandling att ersätta bilden avett kompromissernas Sverige med ett konflikternas sådant, utan attnyansera och problematisera den förra bilden. Detta senare görs iavhandlingen, dels genom den mikrohistoriska ansatsen i analysen avarbetskonflikten vid A. W. Nilssons fabriker utifrån frågan om våldetsgränser inom politiken, dels genom den historiografiska ansatsen ianalysen av hur detta våld har gestaltats i historieskrivningen. Fråganom våldets gestaltning berör, å ena sidan hur historieskrivningen harförhållit sig till det kollektivt utövade våldet i samband med konfliktenvid A. W. Nilssons, å andra sidan hur denna lokala historieskrivningförhåller sig till en nationellt hållen sådan, och de tolkningsramar somåterfinns inom denna med avseende på det politiska våldets vara ellerinte vara i modern svensk historia. Det är långt ifrån avsikten i dennaavhandling att hävda någonting annat än att det jämviktsläge som uppstårmellan arbete och kapital i den senare delen av 1800-talet och dentidigare delen av 1900-talet leder till intensifierade konflikter, liksomatt valsegern 1932 och krisuppgörelsen 1933 leder till att detta jämviktslägebryts till förmån för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Detär ju tveklöst hotet om lagstiftningsåtgärder på arbetsmarknaden från72 Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 29.Se även Sundell, 1997.73 Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002,s 28ff.377

ett SAP i maktställning som tvingar fram de förhandlingar mellan SAFoch LO vilka leder fram till kompromisserna i Saltsjöbadsavtalet 1938.Detta betyder nu inte att konflikter saknas, eller att dessa saknar inslagav våld. Det är ett omstritt politiskt våld vilket i den kamp sområder om tolkningsföreträde har tenderat att hamna i skuggan medanstrålkastarljuset istället fastnat på kompromissernas och samförståndetsSverige. I inledningen till en antologi som avser att lyfta fram sådanatendenser i svensk historieskrivning i ljuset hävdar Lars Edgren ochMagnus Olofsson att tolkningar av historia är ”potent forces in shapingcontemporary understandings of nations and their purpose”. Vidaremenar de att det snarast tillhör regel än undantag att länder har sådanadominerande nationella uttolkningar av sin historia. “Swedish historiographyis therefore in no way strange in having dominant interpretiveschemas, relevant for contemporary society”, menar de vidare. Menvad de menar vara något mer förvånande för svensk historiografis delär att ”there has been relatively little public or scholarly debate aboutthese overriding interpretations”. Detta har, menar de, medfört attdenna nationellt dominerande uttolkning av modern svensk historiakommit att vara “both unchallenged and curiously unarticulated”. 74Det avgörande problemet för forskning kring våldsamma konflikteri svensk historia är att denna dominerande uttolkning så markantbetonar ett Sverige präglat av konsensus, kompromissvilja och samförståndsanda.Kritiska röster har som framgått av detta kapitel i allthögre grad börjat höras alltsedan det tidiga 2000-talet. Men somockså framgått har sådana röster även hörts tidigare än så, även om detillhört undantagen. Således skriver Karlbom 1985 i en studie av SAP:shistoria att det redan under mellankrigstiden uppstod ”mönsterbildandeförklaringar om arbetarrörelsens grundmurat fredliga avsikter.” 75Det har, för att återigen understryka vikten av detta, att göra medsocialdemokratins väg från politisk utmanare till innehavare av politiskmakt. Så snart socialdemokratin började växa sig stark, menar Karlbomvidare, ”och inlemmas i de beslutande organen, kom man från partietssida att understryka dess parlamentariska traditioner”. 76 Denna avhandlingansluter sig som synes till de kritiska rösterna. Inte för att ersätta74 Edgren & Olofsson, 2009, s 275 Karlbom, 1985, s 41.76 Karlbom, 1985, s 41.378

ilden av ett kompromissernas Sverige med den om ett konflikternassådant, utan, som redan fastslagits, för att nyansera den förra bilden.Nu är det dags att se hur det under arbetskonflikten vid A. W. Nilssonsfabriker kollektivt utövade våldet har kommit att gestaltats i såväl lokalsom nationell historieskrivning.En lokalhistorisk teleologiDen som har etablerat såväl konflikten vid A. W. Nilssons fabriker somde våldsamma konfrontationerna i november 1926 i historieskrivningenär tidningsredaktören och skribenten Axel Uhlén, vars Facklig kampi Malmö under sju decennier från 1949 och Vi i träindustri: Fackligkrönika 1924-1948 från 1958 båda på ett ingående sätt berör såväl denflera år långa arbetskonflikten i dess helhet som de våldsamma demonstrationernai november konfliktens första år. 77 Uhlén var vid tiden förden nilssonska konflikten facklig redaktör för Arbetet i Malmö, och somsådan en medlem av den inre ledarkretsen i stadens socialdemokratiskaarbetarrörelse. Uhléns texter kan således sägas utgöra såväl källor tillsom kvarlevor av händelserna ifråga. Det är källor skrivna av en ledandesocialdemokrat i arbetarstaden med en nära insyn i händelseutvecklingenrörande arbetskonflikten. Han var ett förstahandsvittne till såvälarbetskonflikten som de våldsamma demonstrationerna i november, liksomhur båda dessa hanterades av den fackligt och politiskt organiseradesocialdemokratiska arbetarrörelsen i Malmö. Men samtidigt innebärUhléns nära koppling till händelserna ifråga, liksom det faktum att hani sina två böcker skriver den socialdemokratiska arbetarrörelsens lokalahistorik, att den historieskrivning som kommit att etablera händelseni den lokala historieskrivningen kan sägas vara präglad av en påtagligtendens till förmån för arbetarparten i konflikten. De slutsatser Uhléndrar i sina fackliga historiker är också föga förvånande att skuldbördanför våldet läggs helt och hållet på strejkbrytarna och Malmöpolisen,samt i förlängningen av detta på arbetsgivarparten och den borgerligahögerpressen, de förra för att i första läget ha inkallat strejkbrytarna ochde senare för att ha tagit strejkbrytarvåldet i försvar även sedan dess detlett fram till en strejkande arbetares död. 7877 Uhlén, 1949, s 363-372; Uhlén, 1958, s 212-228..78 Uhlén, 1949, s 363-372; Uhlén, 1958, s 212-228.379

Det är knappast förvånande att Uhléns skildringar av den nilssonskakonflikten ligger nära Arbetets rapportering. Det är den officiella kulturellakarta som mejslats ut av den socialdemokratiska arbetarrörelsenunder arbetskonfliktens gång som ligger till grund för hur det kollektivtutövade våldet i anslutning till konfrontationerna mellan strejkbrytarna,de strejkande och de senares sympatisörer skildras i de bådaav Arbetets fackliga redaktör författade historikerna. Strejkbrytarnautmålas således som ett ”sammanrafsat slödder och i stor utsträckningkriminella element.” 79 Uhlén skriver att det under ”sådana förhållandenär […] naturligt att demonstrationer skulle uppkomma vid fabriken,vilken hölls noga bevakad av polis.” 80 Den konfrontativa interaktionenmellan strejkbrytarna, de strejkande och de senares sympatisörer uppgesi historiken från 1949 ha föranlett ”ett och annat intermezzo”utan att någon mer ingående förklaring till vad dessa skulle ha inneburitges läsaren. 81 I historiken från 1958 framhålls att ”[s]kärmytslingarmellan strejkande och strejkbrytare förekom”. 82 Den av NilsPersson utövade misshandeln av Wilhelm Jönsson skildras däremot påett synnerligen ingående sätt. Här framträder också tendensen tydligt.Liksom i Arbetets rapportering under loppet av konfrontationerna inovember framställs den strejkande Jönsson som ett passivt offer förstrejkbrytaren Perssons aktivt utövade våld. Uhlén ger således följandeskildring av det nattliga mötet:Bland strejkbrytarna fanns en ökänd slagskämpe,Nils Persson, som vid ett par tidigare tillfällenhade utmärkt sig även i Malmö. Natten mellanden 10 och 11 november 1926 mötte denne påen gata i fabrikens närhet en av de strejkande,en 47-årig korgmakare Wilhelm Jönsson, somvar på väg till sitt hem. Jönsson, som var entillbakadragen, tystlåten och fridsam man, tilltaladeinte Persson, men denne, som kände igenhonom såsom varande en av de strejkande, sågsig hastigt omkring för att övertyga sig om attinga vittnen fanns och tilldelade därefter Jönsson79 Uhlén, 1949, s 364. Se även: Uhlén, 1958, s 215.80 Uhlén, 1949, s 364.81 Uhlén, 1949, s 364.82 Uhlén, 1958, s 216.380

ett våldsamt slag i ansiktet. En pipa, som Jönssonhade i munnen, bräcktes och pipskaftet trängdein i munhålan och förorsakade svår skada. Slagethade även i övrigt tagit hårt. 83Huvudansvaret för det småskaliga våldets övergång till ett storskaligtsådant läggs vidare på Malmöpolisens utövade repressiva tvångsmaktgentemot demonstranterna utanför fabriken.Det berodde på att polisen upprepade gångergjorde chock med dragna sablar eller batongeri de relativt trånga gatorna i kvarteren kringMöllevångsgatan och Möllevångstorget. Mångapoliser uppträdde också anmärkningsvärt obehärskatoch den ridande polisen rentav livsfarligt dåden sprängde fram t. o. m. på trottoaren och slogmed sina ridpiskor till höger och vänster utan attse efter om det var kvinnor, barn, gamla gubbareller ynglingar, som dabbades av slaget. 84Det Uhlén sedan framför allt tar fasta på är hur det kollektivt utövadevåldet i samband med demonstrationerna i november slutligen upphördeefter flera dagar av våldsamma konfrontationer mellan demonstranteroch polis i Möllevångskvarteren.Våldet är visserligen inte frånvarande hos Uhlén. Men å andra sidankan detta kollektiva våld sägas utgöra en del av teleologin om Sverigesväg från agrarsamhälle till industrisamhälle, där det senare kännetecknasav kompromissvilja och samförståndsanda. Genom att geden socialdemokratiska arbetarrörelsen rollen som den kollektiva aktörvilken agerade för att få ett slut på de våldsamma demonstrationernahar det kollektiva våldet i samband med den nilssonska konfliktenkunnat skrivas in i en lokalt hållen historieskrivning om en utprägladkompromissinriktad Malmöanda. Det problematiska med denna historieskrivningär att den i det närmaste helt och hållet bortser från detsmåskaliga kollektivt utövade våld som under loppet av arbetskonfliktenutövades i den långa raden konfrontationer mellan strejkbrytarna,83 Uhlén, 1949, s 365.84 Uhlén, 1949, s 366.381

de strejkande arbetarna och de senares sympatisörer. Det var fråganom ett småskaligt våld som förekom såväl före som efter de omskrivnademonstrationerna i november konfliktens första år. Det var frågan omett våld som dessutom hade såväl indirekt som direkt legitimerandestöd ifrån den socialdemokratiska arbetarrörelsen fackliga och politiskagrenar i Malmö. Det är naturligtvis av vikt att liksom Uhlén lyfta framatt det är den fackligt organiserade socialdemokratiskt arbetarrörelsensom under de konfrontativa händelserna i november agerar för attgenom uppropet i Arbetet bringa det storskaliga kollektivt utövadevåldet under demonstrationerna i Möllevångskvarteren till ända. Mendet är samtidigt av vikt att påpeka att detta storskaliga våld inte kansärskiljas från det småskaliga våld som präglat arbetskonflikten alltsedandess utbrott under försommaren 1926 och som skulle kommaoch fortsätta att prägla denna konflikt fram till dess att den biläggssenhösten 1928. Det våld som socialdemokratin i Malmö kan sägasha agerat delegitimerande gentemot var med andra ord det storskaligavåld som demonstrationerna övergått till sedan Malmöpolisen beordratsåterställa ordningen, inte det småskaliga våld som kan sägas hapräglat arbetskonflikten såväl före som efter dessa demonstrationer inovember.Det är de avgränsade konfrontationerna som ges legitimitet i Uhlénsskildring medan de överskridande konfrontationerna visserligen gesen förklaringsgrund men åtminstone underförstått delegitimeras. Denorganisering av skillnader i form av den officiella kulturella kartansbetoning av ungdomar och kvinnor i demonstranternas led som utgören viktig del av delegitimeringen i Arbetet framstår däremot inte likatydligt i dessa skildringar. Uhlén betonar visserligen det stora antaletnyfikna och att der rör sig om ynglingar men detta framstår inte allspå samma sätt avgörande som i Arbetets delegitimerande nyhetsrapportering.En förklaring till detta är att någon sådan delegitimering intelängre framstår som lika angelägen 1949 respektive 1958. Tvärtom kansägas att demonstranterna åter huvudsakligen utgörs av organiseradearbetare vars demonstrerade ilska i många avseenden är fullt berättigad.Men liksom i Arbetets rapportering nämns ingenting om det kollektivavåld demonstranterna utövar gentemot de kontorsanställda. Däremotframhålls den institutionaliserade manifestation som begravningen382

av den avlidne utgjorde som ”en demonstration, en mera värdig ochimponerande demonstration än någon föregående.” 85 Det jämförelsevisstörsta utrymmet i Uhléns skildringar får med andra ord det institutionaliseradeagerandet från den socialdemokratiska arbetarrörelsen attfå den i polisens ögon i och med demonstrationerna i november överskridandekonflikten till att åter bli en avgränsad sådan. Uhlén betonaravslutningsvis även vikten av att demonstrationerna i november inteleder fram till några omfattade rättsliga följer och drakoniska domar.”Om så hade skett”, skriver han, ”är det inte uteslutet att stämningenhade upphetsats på nytt och nya demonstrationer blivit följden.” 86Några fortsatta demonstrationer blev det nu inte tal om. Inte hellerden lokala storstrejk som den radikala minoriteten i Fco representantskapetvelat driva igenom. Istället kunde den socialdemokratiskaarbetarrörelsens institutionella agerande i och med det framgångsrikauppropet i Arbetet och det åtföljande lugnet på Möllevången ges historiskförklaringskraft genom att jämföras med den av Axel Danielssoni samma tidning publicerade appell till Malmös arbetare underMalmörevolten1890. 87 På så sätt kunde också den mellankrigstidakonflikten sättas i ett längre historiskt skeende där kompromissviljaoch samförståndsanda blir karaktäriserande för den socialdemokratiskaarbetarrörelsen i MalmöDen historieskrivning som i Axel Uhléns efterföljd har berört konfliktenvid A. W. Nilssons fabriker 1926-1928 och de konfrontativavåldsamheterna i november 1926 har mer eller mindre helt utgått fråndennes på 1940 respektive 1950-talet skriva teleologiskt anstruknaskildringar av händelserna ifråga. Detta gäller Bengt Åke Häger iöversiktsverket Malmö stads historia från 1989, samt Peter Billing ochMikael Stigendal i avhandlingen Hegemonins decennier: Lärdomar frånMalmö om den svenska modellen från 1994. 88 Än tydligare framträderdenna dominerande teleologi i den mer utpräglat populärhistoriska85 Uhlén, 1949, s 370.86 Uhlén, 1949, s 370.87 Uhlén, 1949, s 369; Uhlén, 1958, s 212.88 Häger, 1989, s 272f; Billing & Mikael Stigendal, 1994. Bengt Liljenberg,I en annan tid. Malmöbilder från förr, 2005, s 89f. För ett undantagse: Berggren & Greiff, 1992 s 47f.383

litteraturen kring Malmös historia. Ett exempel på detta är BengtLiljenbergs I en annan tid: Malmöbilder från förr från 2005 helt ochhållet ger tolkningsföreträdet i skildringen av den nilssonska konfliktentill den socialdemokratiska arbetarrörelsen. 89 Det är med andraord Uhléns skildringar av konflikten som på det hela taget kan sägasdominera såväl den historievetenskapliga som den populärvetenskapligahistorieskrivning som på ett eller annat sätt kommit att berörahändelserna ifråga. På så sätt kan det hävdas att den lokalt förankradehistorieskrivning som idag finns kring konflikten vid A. W. Nilssonsfabriker på ett mycket konkret sätt utgör ett utslag av den socialdemokratiskaarbetarrörelsens intresse av att skriva sin egen historia.Det visar även med allra största tydlighet på det genomslag såsom ideologiskmaktresurs denna teleologiska historieskrivning på lokalplanethar haft på såväl historievetenskaplig forskning som populärhistoria.Det är vidare frågan om en lokalt hållen historieskrivning som på ettmycket tydligt sätt anknyter till den nationellt hållna teleologin om ettkompromissernas Sverige. Denna teleologiskt anstrukna historieskrivningutgör så att säga en delförklaring till den utveckling som någotårtionde senare skulle komma att utgöra grundbulten för ”den svenskamodellen”.”Striden ägde rum i Malmö”Samtidigt som den nilssonska konflikten kommit att få ett relativtstort genomslag i den lokala historieskrivningen medan den är i stortförblivit bortglömd i den nationella finns ändå spåren av en nationellsådan tolkning. Som framkommit av avhandlingens huvuddelfick händelserna i anslutning till konflikten i Malmö ett relativt stortgenomslag i rikspressen. Av detta följer att konflikten som sådan varomstridd i pressdebatten med utgångspunkt i den ideologiska färgrespektive rapporterande tidning hade. Denna tidningsdebatt harmer eller mindre förblivit utan betydelse i den lokalt hållna historieskrivningenkring konflikten. Det undantag som återfinns här ärden skildring som ges av konfrontationerna i november i Träarbetaren.Det som utmärker den senare är att den i det stora hela ligger mycket89 Liljenberg, 2005, s 89f.384

nära Arbetets skildring och den som några årtionden senare träder frami Axel Uhléns båda fackliga historiker. Att de strejkande träarbetarnasegen förbundstidning intresserar sig för händelserna i Malmö ärnaturligtvis inte någonting märkligt. Inte heller att den skildring somframkommer där ligger mycket nära den som i andra sammanhang gesav företrädare för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Denna skildringutgör även grundstommen i det nationella material som berörtde våldsamma konfrontationerna i Malmö i anslutning till den nilssonskakonflikten. Detta material utgörs av en så kallad talarfilm frånnågon gång under 1930-talet med titeln ”Den pågående agitationen”. Idenna film håller Svenska Träindustriarbetarförbundets dåvarande ordförande,Oscar Karlén, ett tal inför rullande filmkameror på temat denborgerliga högerpressens ohejdade ”hetsagitation” gentemot fackföreningsrörelsen.90 Det som gör filmen intressant för denna avhandling äratt det Karlén i sitt tal huvudsakligen uppehåller sig vid är våldsammauttryck som en del av arbetskonfliktens repertoar med utgångspunkti en facklig strid som ett par år dessförinnan ägt rum i Malmö. Detvar en konflikt som högerpressen enligt denne utnyttjat i sin hetsagitationgentemot den fackliga arbetarrörelsen. Den fackliga strid somKarlén på detta sätt använder som utgångspunkt i sin diskussion omvåldsutövning som en del av den fackliga kampen är konflikten vid A.W. Nilssons fabriker. 91Talet ifråga spelades inte in i samband med något av ordföranden hålletallmänt tal, utan i en studio med en troligtvis ganska liten skaraåhörare. Någon publik syns aldrig i bild, inte heller hörs ljudet avnågon sådan. Istället syns Oscar Karlén tala gentemot filmkameran frånsin plats bakom ett blomsterförsett podium. Kamerans vinkel ändras90 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB). Talarfilmen finns bevarad på Arbetarrörelsens arkiv ochbibliotek (ARAB), samt på Statens ljud- och bildarkiv (SLBA). Filmen,som är 14 minuter lång, är odaterad. Även produktionsbolaget är okänt.Axel Uhlén skriver att filmen inte upptogs på den fackliga rörelsensbekostnad utan privat initiativ någon gång under 1930-talet. Uhlénuppger vidare att filmen ifråga bland annat användes vid Träindustriarbetarförbundetskursverksamhet. Uhlén1958, s 67; Oscar Karlén, ”Denpågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID 1231 (ARAB).91 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).385

två gånger under talet med tydliga avbrott för detta. Den enda personsom hörs på filmen förutom den facklige ledaren är den som avbrytertalaren när det är dags att flytta kameran till en ny vinkel. Intrycket ärsåledes att det hela är ett studioarbete. Talet framförs i första hand tillkameran, och till den publik som förväntades utgöra filmens åskådare.Eva Blomberg skriver att det vid mitten av 1930-talet blev populärt förfackliga förbundsstyrelser att medverka i sådana ”talarfilmer”. Det handladeofta liksom här är fallet om att förbundsordföranden framfördeett väl valt tal som filmades. Filmen skickades sedan runt till avdelningarna.På så sätt fick medlemmarna på lokalplanet se sin förbundsordförandehålla tal utan att denne behövde lägga ned alltför myckettid på resor runtom i landet. Blomberg uppger vidare att ett specielltfilmbolag bildats för att göra dessa filmer, AB Svensk Talfilm. Dessafilmade tal kan på många sätt och vis jämföras med de historiker somden socialdemokratiska arbetarrörelsen därutöver har varit mån omatt skriva. Med stor sannolikhet var det med andra ord inte vilka talsom helst som spelades in, utan ett noga utvalt sådant, det som kundeförväntas vara av särskilt intresse för fackförbundets lokalavdelningaratt lyssna på. 92Talarfilmen är med all sannolikhet en del av den fackliga arbetarrörelsenssvar på en hätsk lagstiftningskampanj från högerns sida i dettidiga 1930-talet. 93 Karlén säger i talets inledning bland annat att den”borgerliga pressen […] försvåra fackföreningsrörelsens arbete. Manvill med denna […] verksamhet ingiva allmänheten den uppfattningenatt arbetarrörelsen brutaliserats och att den därför måste bindas genomnya lagar om rätt och frihet skola kunna värnas.” 94 I Träarbetaren målasdenna ”hets mot fackföreningsrörelsen” upp med breda penseldrag i enartikel från slutet av 1930. Argumenten i denna artikel är i huvudsakdetsamma som i talarfilmen men utan den nilssonska konflikten somdet bärande exemplet, att fackföreningsrörelsens kampformer enligthögern felaktigt utmålades som ”råa”, ”primitiva,” samhällsfarliga”92 Eva Blomberg. ”Vet och vetande, hut och hållning. Magister Film ifolkbildningens tjänst”, Häften för kritiska studier 2001:1, s 46.93 Fackföreningsrörelsen, 1930:46, s 497f.94 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).386

och ”frihetsfientliga”. 95 Åmark skriver angående detta att högern var”drivande, med en särskilt aggressiv kampanj under första hälftenav 1930-talet, riktad mot vad man påstod var ett missbruk av fackligastridsåtgärder.” Högern ville bland annat ha ”en lag som skyddadetredje man från att dras in i konflikterna, genom blockader, bojkotter,hot och trakasserier”. Särskilt kontroversiellt framstod för LO ”tankenatt strejkbrytare skulle vara ”tredje man”, men rätt att under statensbeskydd stå ”neutrala” i konflikterna och med statligt skydd mottrakasserier efter konflikterna”. 96Det inspelade talet är på det hela taget ett försvarstal från en ledandefacklig företrädare där Karlén vänder sig emot den borgerliga högerpressensanklagelser att den fackligt organiserade arbetarrörelsen skulleha ”brutaliserats” samt utöva ”övergrepp” i form at ”facklig terror” i deuttryck inom arbetskonfliktens repertoar som används av arbetarpartenunder de många och långa konflikterna på arbetsmarknaden.Att företeelser i enstaka fall förekommer somkunna betecknas såsom övergrepp i ena ellerandra avseendet vill jag och ej heller någon annansom känner ansvaret inför rörelsen förneka.Men dessa enstaka fall som verkligen kunna sägasha förekommit kan rimligen icke rörelsen somsådan lastas för. Den inom landsorganisationeni Sverige organiserade fackföreningsrörelsen, somju praktiskt taget omfattar hela den fackliga sammanslutningeni vårt land, har å sina kongresseröppen tagit avstånd från sådana vidtagna åtgärdersom kunna betecknas såsom övergrepp eller somkunna sägas strida mot det allmänna rättsmedvetandet.Det är icke blott beslut om avståndstagandesom fattats utan rörelsen har även ihandling visat att den bekämpar de företeelserinom densamma som kunna sägas leda fram tillåtgärder skadliga för rörelser och dess arbete. 9795 Träarbetaren, 1930:5-6, s 17f.96 Åmark, 1989, s 63. Se även: Träarbetaren, 1930:5-6, s 17f; Fackföreningsrörelsen,1930:46, s 497f; Träarbetaren, 1931:1, s 1;.97 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).387

Det Karlén vill åstadkomma med den ingående skildringen av arbetskonfliktenvid A. W. Nilssons fabriker är inte bara att svärja den fackliga arbetarrörelsenfri från högerpressens anklagelser om ”fackföreningsövergrepp,terror och blockadraseri”, utan även att vända på dessa anklagelser ochvända dem eller motsvarande sådana tillbaka mot det borgerliga lägret.Det senare gör Karlén i talet genom att lyfta fram och betona det kollektivavåld strejkbrytarna utövat gentemot de strejkande.Strejkbrytarna sökte allt emellanåt sak med destrejkande arbetarna och i synnerhet vore strejkvakternautsatta därför. Våld utövades även motstrejkande arbetare och i ett fall med dödlig utgång.Strejkbrytaren Nils Persson överföll utan anledningkorgmakaren Wilhelm Jönsson en natt dådenne var på hemväg från Folkets Hus. På grundav överfallet tillstötte hjärnblödning och dödenföljde. Strejkbrytaren undslapp emellertid medblott 100 kronors böter. Denna händelse upprördesinnena hos Malmöarbetarna och stora demonstrationermot strejkbrytarna och deras uppträdandeförekommo. 98På så sätt sammanfattar Karlén det han anser vara den huvudsakligabakgrunden till de våldsamma konfrontationerna på Möllevången i november1926. Det vill säga ett utövat våld med dödlig utgång från enstrejkbrytare gentemot en strejkande vilket leder fram till stora demonstrationersom i sin tur blir våldsamma när Malmöpolisen ingripermed repressiv tvångsmakt. Vid sidan av de förhatliga strejkbrytarnaär det således huvudsakligen Malmöpolisen vilka i talarfilmen utpekassåsom arbetsgivarpartens handgångna medlöpare.I den borgerliga pressen hade man alltsedanstrejkens utbrott underförstått låtit påskina attpolisen visat en oförtydbar flathet mot den av destrejkande arbetarna utövade kontrollen. Vid deförekommande demonstrationerna kan det emellertidicke sägas att polisen visade någon flathet.Den högg med sablar hänsynslöst in på folkmas-98 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).388

sorna. Arbetarna tappade emellertid icke besinningenoch tack vare detta förhållande kundeen annars oundviklig katastrof undgås. Kvar ståri Malmöarbetarnas medvetande från dessa demonstrationsdagarpolisens därmed oförklarligt råaoch brutala uppträdande. 99Karlén fortsätter därefter med ytterligare skildringar våld som, enligthonom själv, begåtts av det borgerliga lägrets handgångna medlöparegentemot de strejkande träindustriarbetarna under den två år ochnästan fyra månader långa arbetskonflikten. Återigen är det strejkbrytarnasom får bära det huvudsakliga ansvaret för det utövade våldet.Karlén ägnar därefter en lång stund av talet till att räkna upp ettantal vapen – huvudsakligen hemmagjorda knivar och batonger – somstrejkbrytarna enligt honom ska ha låtit färdigställt åt sig för att kunnabrukas gentemot de strejkande under de återkommande skärmytslingarnautanför fabriken. 100Karlén menar att den borgerliga högerpressen under hela den tid dennilssonska konflikten ägt rum ägnat den mycket uppmärksamhet,samt att arbetarparten under hela denna tid misskrediterats medanarbetsgivarpartens agerande omhuldats. Inte minst det utövade strejkbrytarvåldetmenar han kritiklöst har försvarats av högerpressens hetspropagandapå ett sätt som konsekvent satte fackföreningsrörelsen idålig dager.Kan det sägas att det var de organiserade arbetarnaoch deras organisation som gjorde sigskyldiga till övergrepp genom att resa fordran omatt förut utan strid i riksavtal med svenska arbetsgivareföreningenupprättade arbetsvillkor ävenskulle få gälla i denna fabrik i Malmö? Nej, övergreppen,i den mån de förekommo, härledde sigfrån en oresonlig och till tänkesättet antikveradarbetsgivare, som med strejkbrytares hjälp hade99 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).100 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB). Se även: Uhlén, 1958, s 216f.389

föresatt sig att påtvinga arbetarna förnedrandearbetsvillkor, för vilken åtgärd han märkligt nogäven erhöll fullt stöd, utav icke blott allmännaarbetsgivarföreningen i Malmö, utan även avsvenska arbetsgivarföreningen och hela den svenskaborgerliga pressen. 101I Karléns skildring står arbetsgivarparten för våld medan arbetarpartenstår för ickevåld. Det var blott och enbart ”de strejkande arbetarnaslugna uppträdande och fasta disciplin”, menar Karlén, som under arbetskonfliktensgång ”bildligt talat tog vapnen ur strejkbrytarnas händervid de tillfällen då dessa hade föresatt sig att nyttja desamma.” 102Budskapet är att det hela kunnat sluta i något av fullständig katastrofutan denna fast uppvisade disciplin från de strejkande såväl som derassympatisörers sida. Till skillnad från Uhlén som ett par årtiondensenare understryker att det förekommit ömsesidiga skärmytslingar mellanstrejkbrytarna och de strejkande framträder i Karléns skildringaren arbetarpart som är passivt ickevåldsam gentemot arbetsgivarpartensaktiva våldsanvändning. Här är det således inte ens tal om något moralisktförsvarbart våld. Det senare har med all sannolikt att göra medden situation i vilken talet kommit till. Det handlar som sagt om enfacklig företrädares försvarstal gentemot högerns hätska lagstiftningskampanjriktad gentemot arbetarpartens använda former och uttrycki arbetskonfliktens repertoar. Det är därför inte sannolikt att Karlénpå något sätt skulle försvara ett utövat våld. En annan förklaring äratt den socialdemokratiska arbetarrörelsens officiella kulturella kartagjorde en mycket snävare gränsdragning med avseende på våld som endel av politiken efter händelserna i Ådalen 1931. Detta inte minst efterden kamp om tolkningsföreträde som utkämpats inom socialdemokratini dessa händelsers efterföljd och där den Per Albin Hanssonska linjendär skulden för våldsamheterna lades såväl vänsterut som högerutframstod som segrare. Ett exempel på hur den officiella kulturellakartan kunde te sig i Ådalshändelsernas efterföljd framträder blandannat i följande citat hämtat från LO-tidningen Fackföreningsrörelsen ianslutning till det konfrontativa våldet i Halmstad samma år:101 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).102 Oscar Karlén, ”Den pågående agitationen” (talarfilm), Rotebro ID1231 (ARAB).390

Uppträdanden av det slag som förekommit iHalmstad med anledning av konflikten mellanbrädgårdsarbetarna och deras arbetsgivare måste[…] betecknas som föga överensstämmande medden anda, som bör behärska inom fackföreningsrörelsen.Harmen mot strejkbrytarna är ennaturlig reaktion hos organiserade arbetare ochmed dem sympatiserande medborgare, men attlåta den taga sig uttryck i upptåg och störande avden allmänna ordningen är alltför primitivt ochsträngt taget stridande mot det som konstituerardet fackliga organisationsväsendet. 103Medan harmen från de fackligt organiserade arbetarna gentemot strejkbrytarnabeskrivs som naturlig delegitimeras på ett mycket tydligt sättdet konfrontativa våld som denna ilska gett upphov till. Även här ärdet mycket tydligt att det kollektivt utövade våldet inte ses som någotförsvarbart sätt att bedriva den politiska kampen på. Vad mer är markerasgenom organisering av skillnader att de som utövar det kollektivavåldet i konfrontationernas Halmstad inte är de disciplinerat ansvartagandefackligt organiserade arbetarna. Återigen är det liksom är falletmed de våldsamma konfrontationerna i anslutning till den nilssonskakonflikten i Malmö ungdomar som inte vet bättre liksom företrädareför vänstern som utpekas som huvudansvariga.Vi vilja också gärna tro, att det verkligt målmedvetnaoch ansvarskännande fackföreningsfolket iHalmstad icke bär ansvaret för detta återfall tillprimitivare metoder. Det har väl förhållit sig så,att krafter varit i rörelse, som icke haft mycketatt skaffa med fackföreningsverksamheten, d. v. s.äventyrslystna ungdomar och individer, för vilkatillfredsställandet av politisk fåfänga betytt meraän omtanken om de i arbetskonflikten inveckladearbetarnas intressen. 104Det ska tilläggas att Fackföreningsrörelsens redaktör och sannolikt densom författat citatet ovan var Sigfrid Hansson, bror till Per Albin103 Fackföreningsrörelsen, 1931:19, s 476f.104 Fackföreningsrörelsen, 1931:19, s 476f.391

Hansson, vilket gör att den officiella kulturella karta som framkommerdär kan antas vara mycket nära den i kretsen kring partiledaren. Detgår med all sannolikhet att liksom fallet är med Ådalshändelserna hittamotstridiga tolkningar från andra håll inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen. Men det är en gränsdragning med avseende på detkollektivt utövade våldet inom politiken som är värd att lyfta fram eftersomden med all sannolikhet utgör en del av den officiella kulturellakartan i den folkhemspolitik som under loppet av 1930-talet kom attbli framträdande inom den socialdemokratiska arbetarrörelsens byggdavärld. I den meningen utgör såväl Oscar Karléns tal och Sigfrid Hanssonsartikel exempel på omstridd politik där kampen om tolkningsföreträdeför den socialdemokratiska arbetarrörelsens del handlade omatt mejsla ut en officiell kulturell karta där politiskt våld inte längrevar någonting försvarbart. En tydlig analytisk poäng med att på dettasätt lyfta fram våldets skiftande gränser inom en av lokalsamhälletskollektiva aktörer är att visa på vikten av det flerpolära spänningsfältet.Det är i fallet med den nilssonska konflikten uppenbart att det interäcker med en analys av konfrontationerna mellan parterna utifrån ettbipolärt perspektiv. Snarare visar den mikrohistoriska ingången i densocialdemokratiska arbetarrörelsen att den även inom denna finns betydandeflerpolära spänningar vilka kommer till uttryck den konfliktfylldainteraktionen inom densamma.Ett skötsamt våldI och med den allmänna och lika rösträttens genomförande komden parlamentariska reformismen alltmer att framstå som den socialdemokratiskaarbetarrörelsens ideologiska ledstjärna. När sedanfolkhemstanken börjat etableras under den senare hälften av 1920-taletoch den första hälften av 1930-talet var den politiska grunden förbereddför det som skulle komma att benämnas ”den svenska modellen”.Men som redan konstaterats är det vanskligt att i det historiskaefterhandsperspektivet måla upp en bild av perioden 1908-1917 somen given utveckling mot sociala och politiska reformer, liksom avperioden 1925-1933 som en lika given utveckling mot folkhemmetsoch arbetsfredens Sverige. På det hela taget framstår 1920-talet somett årtionde där svensk historia mycket väl hade kunnat ta en annanväg. Det politiska våldet är hela tiden närvarande under detta år-392

tionde, det senare inte minst under de många och långa konflikternapå arbetsmarknaden. Inte desto mindre är 1920-talet en mycket styvmoderligtbehandlad tidsperiod i svensk historia. Det är inte 1920-taletskonflikter som lyfts fram i den svenska historieskrivningen utan1930-talets kompromisser. En del av förklaringen till det senare är attden svenska socialdemokratin som institutionellt maktcentra (ellerflera institutionella maktcentrum) haft goda förutsättningar att medhistorieskrivning som ideologisk maktresurs hävda sina intressen i denideologiska kampen om tolkningsföreträde över modern svensk historia.I denna historieskrivning har begrepp som ”folkhemmet” och ”densvenska modellen” kommit att utgöra avgörande delkomponenter. 105Det samförståndsprojekt som träder i förgrunden i och med folkhemsideologinkom på så sätt att sätta en prägel på denna kamp omtolkningsföreträde. På kortare sikt innebar detta en ständigt återkommandekamp om tolkningsföreträde mellan samförståndsprojektetsförespråkare och dess uttalade kritiker. Det är en kamp som dessutomstår och väger på en knivsegg under det sena 1920-talet och det tidiga1930-talet, det vill säga under den tid de inre stridigheterna, mellan åena sidan Per Albin Hansson och å andra sidan Arthur Engberg ochZeth Höglund, inom ledningen för socialdemokratin ställdes på sinspets.Det sätt på vilket kretsen kring Per Albin Hansson driver denna kampom tolkningsföreträde kan med Sewells begrepp kallas för organiseringav skillnader – eller annorlunda uttryckt genom konstruktionenav ”den andre” i svensk politik. Utifrån ett sådant perspektiv utgörs”den andre” av motståndare från vänster såväl som till höger om socialdemokratin.Åren 1917–18 utgjordes motståndet till vänster om SAPföreträdesvis av syndikalister och vänstersocialister, år 1931 av kommunister.Motståndet till höger utgjordes under hela denna tidsperiodföreträdesvis av arbetsgivarorganisationerna och den borgerliga högern.Men som redan framkommit var de inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen som inte anslöt sig till den Hanssonska folkhemstankenskompromissvilja en del av ”de andra”. ”Den andre” fanns såledesutifrån det Hanssonska perspektivet lika mycket innanför som utanförden fackliga och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsen. 106 Detvar en utbredd uppfattning inom den fackliga arbetarrörelsen i hela105 Linderborg, 2001, s 330-353.106 Linderborg, 2001, s 330-350; Johansson, 2001, s 87-119.393

Sverige, något som även Stockholms och Göteborgs arbetarkommunerställde sig bakom, att våldet i Ådalen var ett av den utkommenderademilitären och med borgerlighetens goda minne utfört ”massmord”av ”fredliga arbetare”. Detta visar med all tydlighet att någon sådansvart-vit uppdelning mellan fredliga socialdemokrater och våldsammakonfliktinriktade kommunister således inte låter sig göras på något enkeltsätt. Våldets gränser kan tvärtom sägas vara någonting i grund ochbotten omstritt inom socialdemokratin under mellankrigstiden. Omfrågan om det moraliskt försvarbara våldets gränser under åren 1917-18 framför allt hade handlat om det revolutionära våldet som ett tänkbartalternativ om sociala och politiska reformer uteblev, handlade detunder loppet av 1920- och det tidiga 1930-talet (liksom det hade gjortunder 1900- och 1910-talen) istället mestadels om det konfrontativavåldet mellan strejkande och strejkbrytare under arbetskonflikter.Att tanken på ett kollektivt utövat våld som en del av den politiskakampen inte var någonting helt främmande för den svenska socialdemokratinkan vidare skönjas i en diskussion angående detta år 1925under förhandlingarna om SKP:s eventuella uppgång i SAP:Våld i den politiska kampen kunde, deklareradeZeth Höglund, ”aktualiseras endast om borgarklassenskulle med våld upphäva demokratien.Under sådana förhållanden, under onormalatider alltså kan arbetarklassen tvingas söka andrakampmetoder.” Arthur Engberg, ledare för SAP:sförhandlingsdelegation, gav uttryck åt samma uppfattning:”Det är självklart, att ett undantagslägekan skapas, om våra motståndare pröva en våldskupp.Och undantagslägen kunna framtvingaalldeles särskilda medel.” 107Våld som en del av politiken kunde med andra ord vara moralisktförsvarbart om det utövades i självförsvar. Liknande argument kundehöras från socialdemokratiskt håll i samband med 1930-talens nazistbråk.108 Det var ett argument som även användes i försvaret avstrejkande arbetares kollektivt utövade våld gentemot strejkbrytare.107 Karlbom, 1985, s 44.108 Se exempelvis: Johan A. Lundin, ”Slaget på Limhamns torg”, Limhamniana,Malmö 2005.394

De senare utpekades av arbetarrörelsens företrädare som ohejdat brutalavåldsverkare medan de förra endast sades agera i rent självförsvar.Här återfinns också en för avhandlingen avgörande koppling mellanskötsamhets- och samförståndsprojekten inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsen. I konstruktionen av en officiell kulturell karta med utgångspunkti den disciplinerat ”skötsamme arbetaren” kom det odisciplineradevåldet att kopplas till ”den andre” – det vill säga den ”mindreskötsamme”, eller rätt och slätt ”egensinnige” arbetaren. Lägg märketill den ovan gjorda distinktionen mellan disciplinerat och odisciplineratvåld, vilket är en helt avgörande faktor utifrån den fackligt ochpolitiskt organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsens perspektiv.Medan det odisciplinerade våldet kopplades till ”den andre”, kvarstodhela tiden möjligheten till ett disciplinerat sådant inom ramen för ”detskötsamma projektet”. En strejkande arbetares självförsvar gentemoten strejkbrytares övervåld var således under vissa omständigheter attbetrakta som ett sådant uttryck för ett moraliskt försvarbart våld.Det går således att tala om förekomsten av ett slags ”skötsamt våld”.Men att våld skulle kunna betraktas som sådant förutsatte uppfyllandetav åtminstone två grundläggande krav, dels att det var sanktionerat,dels att det var moraliskt försvarbart. Det är också utifrån ett sådantperspektiv som de inom socialdemokratin motstridiga tolkningarnaav det konfrontativa våldet i samband med Ådalshändelserna ska ses.Medan den spridda tolkningen inom bland annat arbetarkommunernai Stockholm och Göteborg, liksom inom en stor del av den fackligaarbetarrörelsen, var att våldet helt och hållet var förorsakat av denutkommenderade militären och arbetsgivarna, lade Per Albin Hanssonoch kretsen av ledande socialdemokrater närmast honom en lika storandel av skulden på kommunisterna och demonstranterna i Ådalen.Båda tolkningar av Ådalshändelserna kritiserade således militären,arbetsgivarna och högern. Medan den förra uttolkningen åtminstoneindirekt sanktionerade det av demonstranterna utövade våldet gentemotstrejkbrytarna i Ådalen, var Hansson tydlig med att detta intevar fallet från hans sida. Men medan partiledningen i Stockholm påså sätt gav uttryck för att det utövade våldet gentemot strejkbrytarnai Ådalen inte var någonting sanktionerat, var det samtidigt så attvåld utövat gentemot strejkbrytare under arbetskonflikter under vissa395

givna förutsättningar mycket väl kunde anses vara någonting moralisktförsvarbart. Åtminstone gäller det senare det småskaliga våldet på denvardagsnära politiska nivån. Det kan med andra ord hävdas att detmoraliskt försvarbara kollektivt utövade våldets gränser inom politikeni grund och botten var någonting omstritt inom socialdemokratin imellankrigstidens Sverige.Det kan utifrån den mikrohistoriska fallstudie som den nilssonskakonflikten i Malmö utgör konstateras att de inslag av skötsamhetensoch samförståndets kulturella projekt inom den socialdemokratiskaarbetarrörelsens byggda värld som kan skönjas under loppet av de våldsamtkonfrontativa demonstrationerna i november 1926 i allra högstagrad var omstridda. Det är således först i det historiska efterhandsperspektivetsom kompromissviljan och samförståndsandan framträdersom någonting tillsynes självklart. Det som annars på något längre siktutmärker historieskrivningen kring den nilssonska konflikten i Malmö1926-1928 är snarast frånvaron av kampen om tolkningsföreträde. Detsenare eftersom den teleologiskt anstrukna skildring Axel Uhlén geroch som ter sig i överensstämmande med den socialdemokratiska arbetarrörelsensofficiella kulturella karta i det svenska folkhemmets 1940-och 1950-tal har varit i det närmaste fullständigt dominerande. Detfinns här en tydlig åtskillnad från den debatt som förekom i anslutningtill den nilssonska konflikten där det småskaliga våld som utövades avde strejkande och deras sympatisörer kunde ses som någonting moralisktförsvarbart, där en strejkbrytare helt enkelt gott och väl kunde fåen smäll på käften. I efterhand är det således det storskaliga våldet ochframför allt den socialdemokratiska arbetarrörelsens agerande för att ikompromissuppgörelsen med polismästaren i Malmö bringa demonstrationernatill ett slut som dominerar den befintliga historieskrivningen.Detta medan det småskaliga våldet tenderar att inte träda framalls i historieskrivningen. De gränsdragningar med avseende på detpolitiska våldet skiftade allteftersom de småskaliga övergick till storskaligakonfrontationer, och skiftade igen när dessa återigen övergicktill småskaliga sådana. Medan det småskaliga våldet föreskrevs elleråtminstone tolererades avgränsades det storskaliga våldet som någontingförbjudet. Av det följer att gränserna för den avgränsade och överskridandekonflikten tenderar av vara skiftande på ett sätt som under-396

stryker politikens omstridda dimension. Men det senare är något somlätt förbises i den befintliga teleologiskt anstrukna historieskrivningenkring det kollektivt utövade våldet som en del av politiken. Det handlarsåledes, för att avsluta, om en historieskrivning där de kollektivaaktörer som agerat utifrån gemensamma intressen i konfrontativt våldhelt enkelt kommit att utdefinieras från det historiska förloppet – detkollektiva våldets politik är ju som bekant inte det svenska sättet.397

English summary“The Fight Took Place in Malmö”: The Möllevången Riots of 1926. AStudy of Political Violence in Inter-War SwedenDuring a few days at the end of November 1926, the Möllevångenneighborhood in Malmö was the scene of violent confrontations betweenthousands of demonstrators and a large part of the city policeforce. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begunearly in July that year at A. W. Nilsson factory. The workers went onstrike, and a week or so later the factory owner employed a local recruiterof strike-breakers. From the very first, trouble arose wheneverthere was an encounter between the strike-breakers and the strikingworkers. Day and night, the workers had pickets standing outsidethe factory and from the very beginning there were almost dailydemonstrations outside the factory, attracting nearly two hundred participants.Whenever the strike-breakers moved outside the protectingwalls of the factory, they were harassed in a menacing way. The perpetratorstried to frighten the strike-breakers into giving up their workat the factory. More than once, the police had to interfere, becausethe situation had become even more menacing and outspokenly violent.The strike-breakers on their part retaliated by arming themselvesand by giving as good as they got when it came to insults and threatswhenever they met the demonstrators outside the factory. Due to thefrequent rows outside the factory, the police soon patrolled the vicinityevery day. Still, the confrontations between the strike-breakers and thestriking workers and their sympathizers became more frequent duringthe summer and autumn. On the night between the 10 and the 11November something took place which would worsen the tense situationoutside the factory. In the street, a strike-breaker and a strikingworker were having an argument, which led to the former giving thelatter a blow to the head. Just over a week later he died of complicationscaused by the blow. Within the Social Democratic movement in398

Malmö no one doubted that the blow to the head and the ensuingdeath were directly connected. As soon as the news of the death ofthe striking worker was published in the newspapers, there were severalthousands participants in the demonstrations outside the A. W.Nilsson factory. When the police after a few days, ordered to restoreorder, started trying to force the increasing numbers of demonstratorsto leave the vicinity, these resisted, thus causing several days of violentconfrontation in the Möllevången area.The strike at A. W. Nilsson factory was not the only conflict in Malmöat this time where the employer used strike-breakers, the encountersbetween these and the striking workers causing violent demonstrations.Nor did such confrontations occur only in Malmö during theinterwar period. The year before the conflict, there had been violentconfrontations between the police and people demonstrating againststrike-breakers in Sundsvall (1925) and in Kalmar (1925), and therewere to be similar incidents in Halmstad and in Ådalen (1931) andin Sandarne and Clemensnäs (1932). . What happened in Malmö in1926 may be considered to be part of a protracted period of escalatinglabor disputes between the employed and the employer on the Swedishlabor-market, lasting between 1925 and 1932. A similar periodcan furthermore be said to have occurred between 1908 and 1917.This violence, however, has only seldom been emphasized in Swedishresearch. On the contrary, the research on working-class history inparticular, has stressed the absence of violence. It is true that largescalecollective violence occurred but rarely, even though the eventsdescribed above, occurring during the period of escalating conflicts inthe late 1920s and early 1930s, may be considered to be events wheremore large scale violence was used. Still, violence occurs in Sweden aswell. True, it is arguably mostly small-scale, but till obviously collectivein its character, like the more or less daily confrontations betweenthe strike-breakers and the striking workers taking place outside theA .W. Nilsson factory in Malmö. This violence is collective as well, theworkers and the strike-breakers being more or less equally responsiblefor the acts of violence. The workers used to harass the strike-breakers,a form of collective violence in connection with industrial disputes,more or less tolerated by the union as well as by the political leadership399

within the Social Democratic labor movement. It is acts of violence,which, though they occurred openly in those days, have been more orless forgotten in Swedish research on industrial action. In latter yearsthis has been explained by the fact that this research remarkably oftenhas been focused on explaining ”the Swedish Model” with its spirit ofmutual understanding and willingness to compromise, as well as by itshistorical roots, thus giving Swedish historical research a teleologicaltendency, conflicts having been played down, while putting stress onand emphasizing mutual understanding.The purpose of this thesis is to study the boundaries of collectiveviolence within politics in inter-war Sweden. Five questions are asked:Where did the local social democratic movement draw the boundariesof collective violence within politics during the industrial conflictat the A. W. Nilsson factories in Malmö? How was collective violenceused during the conflict? How did representatives from the socialdemocratic movement discuss this use of collective violence? How wasthis collective violence being discussed in the public debate that tookplace in the newspaper press? In what way has this collective violenceused during the industrial conflict come to be seen in the writing ofhistory?In an article on labor history syntheses, the historian Lars Berggrenpoints out the fundamental problem of the interpretations and underlyingconditions providing the main basis of Swedish working-classhistorical research. In his article, Berggren emphasizes three historytheses, published in 2001: The Social Democrats Write History by ÅsaLinderborg, Great Days of Old, Modern Times by Ulf Zander andThe Struggle for History – Ådalen 1931 by Roger Johansson. In theirtheses, the writers discuss the relationship of the Social Democraticlabor movement to Swedish history. Linderborg’s thesis focuses on theSocial Democratic movement, whereas Zander makes this a part of alarger historiographical context. In Ådalen in1931 some male workerswho were demonstrating against the strike-breakers and a femaleonlooker were killed by Swedish troops. When writing his analysis ofthe struggle for history, Johansson sets out from these events, usingthe trade union and political Social Democratic labor movement as400

one of the main actors. Berggren observes that in their theses all threewriters have very clearly pointed out “the close relationship betweenthe interpretation of the past and the struggle for the future” and itsconnection with Social Democratic interest in and influence uponthe writing of Swedish history. In this context it is about the way ateleological story, based on the interpretation of history made by theSocial Democratic labor movement, has been told and retold in the20 th century. It is about a teleology formed as early as the 1920s andstrengthened after the Social Democratic victory in the 1932 electionsand the 1933 crisis agreement between the Social Democratic Party(SAP) and the Farmers’ Party. It could still be said to be in evidencewhere the writing of Swedish history is concerned.Berggren’s article as well as the research of Linderborg, Zander andJohansson stresses the successful use of history as an ideological powerresource by the Social Democratic movement. This provides a basis forregarding critically what has been written about social and politicalconflicts in Sweden, especially violent ones. This is an idea which weshould discuss further, not least because it will eventually have consequencesfor historical research – and, to some extent, the lack of suchresearch – dealing with political violence in Sweden.In other words, where Sweden is concerned, more research on socialand political conflict and collective violence is needed, with a mesohistorical as well as a micro historical focus. This is actually true ofthe period from early modern to modern times, but research on 20 thcentury Sweden in particular is needed.Today, one of the best studies on social and political conflict and collectiveviolence in the late 19 th and early 20 th centuries is the one writtenby the historian Roger Johansson. The distinctly meso historicalattempts made by Johansson in his articles extremely important to theweak position held by the research on the connections between socialand political conflict and collective violence in late 19 th and early 20 thcentury Sweden. At this time, according to Johansson, the conflictsbetween the authorities and the people took on a different shape, dueto the organization of the labor movement. ”In Swedish history one401

could regard the years between 1880 and 1905 as a build-up stage,while the entire period between 1880 and 1932 (or 1938) could beconsidered to have been years with remarkable oscillation between cooperationand conflict workers-employers”, Johansson writes. Accordingto him there were, during the first half of the 20 th century, twoidentifiable periods of intensifying conflicts, one during the years 1908to 1917 and another one in the late 1920s and early 1930s. Duringthe first period, collective violence was used when the Amalthea wasblown up in Malmö harbor. In 1909 the Major Conflict broke out,with more than 330 000 workers being locked out and on strike, aconflict which led to a major setback for the labor movement. Duringthe troublesome year of 1917, there were widespread demonstrations,involving soldiers as well as people demonstrating against hunger andfor franchise. Threats of revolution, more or less veiled, were used.During the second period, Sweden had more strikes and lockoutsthan any other European country. “Conflicts between striking workersand strike-breakers where people died or shots were fired took placein Malmö (1926), Halmstad and Ådalen (1931), Sandarne and Clemensnäs(1932)”, Johansson writes. According to him, Swedish workersand employers were better organized than those in the rest of Europe,which may have been one reason why deadly violence so seldom occurred,even though the number of conflicts was considerable.Only in a later teleological perspective it is possible to paint a pictureof the period between 1908 and 1917 as having displayed a distinctdevelopment towards parliamentary reform. With regard to crisisagreement and industrial peace, this is true of the period between1925 and 1933 as well. Still, Swedish 20 th century history has becometantamount to “the people’s home”, “the welfare state” and “theSwedish Model”. In this country of mutual understanding, there hassimply not been room for violent social and political conflict. Fromthis perspective, the collective violence that occurred in connectionwith the industrial action at A. W. Nilsson factories in Malmö (1926-28) becomes an interesting subject for study. Using a micro historicalapproach to these events, we can throw light upon small-scale as wellas large-scale violence, as well as upon the fact that open violence hasbeen, more or less, concealed in the writing of history dealing with402

these events. A micro historical survey of what happened in Malmöduring the interwar years shows that the small-scale violence, occurringthroughout the conflict, as well as the large-scale collective violence ofthe demonstrations in late November 1926, have become incorporatedinto a local story of consensus. Here we have a very clear connectionto the national story of Swedish consensus.In his work, Axel Uhlén, writer of working-class history, has describedthe conflict at A. W. Nilsson factories in November 1926 as well asthe violence that took place. In his works Facklig kamp i Malmö undersju decennier (1949) and Vi i träindustrin. Facklig krönika 1924—1948(1958) he thoroughly discusses the labor dispute as a whole, as well asthe violence occurring at the November demonstrations. At the timeof the conflict at A W Nilsson Uhlén was trade-union editor at Arbetet,leading working-class newspaper in Malmö, and a member of the innercircle of the Social Democratic labor movement in the city. Thus, fromthe point of view of source criticism, Uhlén’s texts may be consideredas narratives of the events as well as remains of what happened. Thesesources are written by a leading Social Democrat in the working-classtown, who had close access to what happened during the industrialaction. Besides, he was a first-hand witness of the conflict as such andof the violent demonstrations and their handling by the Social Democraticlabor movement in Malmö. Because of Uhlén’s close connectionwith the events and the fact that he has written the local history of theSocial Democratic labor movement, we might claim that his historywriting is biased – the Social Democratic labor movement in Malmöand the striking workers are regarded with considerable sympathy.Not very surprisingly, Uhlén lays the entire blame for the collectiveviolence on the strike- breakers and the police, on the employers, whohad summoned the strike-breakers, and on the Conservative press,which had more than once defended the actions of the strike-breakers,the police and the employers.As his starting-point, Uhlén takes the end of the collective violenceconnected with the November demonstrations. After several days ofviolent confrontation between demonstrators and police in the Möllevångenarea, the local Social Democratic labor movement summoned403

a meeting of their representative body in order to discuss the escalatingviolence in connection with the Nilsson conflict. After a stormy debateit was decided that the trade union movement should act to stop theviolence. A majority of the members felt that violence could not furtherthe outcome of the conflict. An agreement was reached betweenrepresentatives of the Social Democratic labor movement and the policecommissioner, according to which the labor movement would takeaction to end the demonstrations and the violence. An appeal was thuspublished in Arbetet by the central organization of the union – FackligaCentralorganisationen (Fco). In this appeal, all organized workersin Malmö were asked to end the demonstrations immediately and tokeep away from the factory area in Möllevången. The same evening,after a week of demonstrations, involving thousands of participants,and several days of violent confrontation between demonstrators andpolice, all violence came to an end.Collective violence is certainly not absent in Uhlén’s writing. On theother hand, we could claim that this violence is well integrated in theteleological story of Sweden’s journey from agricultural to industrialsociety, a society characterized by consensus and willingness to compromise.Because the Social Democratic labor movement was maderesponsible for trying to put a stop to the collective violence at A. W.Nilsson factories, in local history writing this violence has been consideredas an important part of the predetermined road to “the SwedishModel”. A problem with this story of local consensus is the fact that,to a large extent, it tends to disregard the collective violence exercisedby the striking workers, organized by the Social Democratic Party, andby those in sympathy with them. This collective violence, indirectlyand directly supported by the unionist and political branches of theSocial Democratic labor movement in Malmö, occurred before as wellas after the violent November demonstrations. Naturally, it is importantto stress the fact that it is the Social Democratic labor movement,which, by publishing the appeal in “Arbetet” tries to put a stop to thedemonstrations and the violence. It is also important, however, topoint to the fact that this was violence, which had characterized theindustrial action from the very first and was to do so until its final endmore than two years later. The collective violence against which the404

labor movement took action was the large-scale violence which was theresult of the police trying to restore order, not the small-scale collectiveviolence characteristic of the labor conflict before as well as after thesedemonstrations.Most historical research on the conflict at A. W. Nilsson factories(1926-28) and/or the violence in November of 1926 has set out fromUhlén’s description. Bengt Åke Häger in his survey: Malmö stads historia(1989), for example, and Peter Billing and Mikael Stigendal inHegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen(1994). This is even more evident in popular historical literature. Oneexample is I en annan tid: Malmöbilder från förr by Bengt Liljenberg(2005), which, in its description of the industrial action at A. W. Nilssonfactories, accords preferential right of interpretation to the labormovement. In other words, we might say that the scholarly as well asthe popular writing of history dealing with these incidents is dominatedby the story of local consensus, established in the 1940s and 50sby Uhlén. The locally based history writing of today, dealing with theconflict at A. W. Nilsson factories, is thus a very concrete manifestationof the interest shown by the Social Democratic labor movementin writing its own history. It also shows the impact this history writing,viewed as an ideological power resource, has had on popular as wellas scholarly historical research. Furthermore, it is a local history veryclearly connected to the national story of Swedish consensus. Basically,this is all a question of teleology, collective violence as part of politicswithin Swedish history having been played down, while occasions ofconsensus and absence of violence have been pointed out and stressed.405

Källor och litteraturOtryckta källorIntervjuerIntervju med informant 020219 (Carlsson)Intervju med informant 020320 (Lundberg)Intervju med informant 020321: I (Andersson)Intervju med informant 020321: III (Sjöberg)Intervju med informant 020322: I (Bjursberg)Intervju med informant 020322: II (Persson)Intervju med informant 020325: I (Ström)Intervju med informant 020325: II (Rasmussen)Intervju med informant 020327 (Sjögren)ArkivArbetarrörelsens arkiv i Skåne (AAS)Malmö arbetarkommun”Möllevångskravallerna 1926-1927”, E: VIProtokoll 1926-1934, AII: 4406

SOC DEM Stadsfullmäktigegruppen, Protokoll 1910-1934,A: IV-4Malmö fackliga centralorganisation (Fco)Protokoll 1926-1933, A: I-IISvenska TräindustriarbetareförbundetFoto, Mapp IIISvenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, Protokoll1924-1932, A: I-IISvenska Träindustriarbetareförbundet avd. 9 Malmö, VerkstadsklubbenA. W. Nilssons fabriker, Diverse handlingar 1914-1955,A: I – L: IIISvenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Mötes/styrelseprotokoll 1910-1927, A: I-IISvenska Träindustriarbetareförbundet avd. 11 Malmö, Protokoll1927-1955, A: I-IIArbetarrörelsens arkiv i Stockholm (ARAB)Svenska TräindustriarbetareförbundetRepresentantskaps och Förbundsrådets protokoll, Protokoll1924-1926, A03A:001Verksamhetsberättelser, B02:001Socialdemokratiska partiet (SAP)Verkställande utskottets protokoll 1917-1927, A3A:003407

Protokoll: Partistyrelsen 1915-1930 (Mikrofilm), A2C:004Landsarkivet i Lund (LL)Malmöhus läns landskansliDiarier over inkomna brev 1926, Bia:201,Brevavdelningens diarium över avgångna brev 1926, BIII aa: 23Brevbok för allmänna brevärenden 1926, Aiab:23, brev från socialdepartementetankommet den 24/11 1926Riksarkivet (RA)SocialdepartementetHuvudarkivet, Ingående diarier, diarium för 1926Huvudarkivet, Utgående diarier, utgående expeditionsregister1926Säkerhetspolisens föregångareKommunistiska handlingar, År 1926, III C 27Stadsarkivet i Malmö (MS)Urklippssamlingen (Box 97)MalmöpolisenCentralpolisen (Cent), Rapportjournal 1926, A3AA:30408

Kriminalpolisen (Krim), Rapportkopior Del II 1926, A2A:42Kriminalpolisen (Krim), Tjänstgöringsjournal 1926, D1A:18Polisdomstolen (PD), Dombok hos Malmö polisdomstol 1926IV, A I:105Poliskammaren (PK), Protokoll II-III 1926, A1:72Poliskammaren (PK), Dossierer, Berättelse över studieresa 1928Polisvaktsdistriktet II (Pol II), Patrulljournal 1926, DI:38Polisvaktsdistrikt II (Pol II), Rapportkopior 1926: II, A3A: 14Polisvaktsdistrikt IV (Pol IV), Journal, A2A: 13Malmö rådhusrättDombok i brottsmål, 1927, Första delen N:r 1-100, A1DA:145Företagsarkiv & gårdsarkivAB A. W. Nilssons fabriker, Handlingar efter ämne 1892-1971o. odat. F: 1PeriodikaArbetet, 1926, 1927, 1928Dagens nyheter, 1926Fackföreningsrörelsen, 1921, 1925, 1927, 1928, 1931Folkets Dagblad-Politiken, 1926409

Helsingborgs Dagblad, 1926Levande Livet, 1977:2Skånes Reflex, 1926, 1927Skånska Aftonbladet, 1926Skånska Dagbladet, 1926Slakteri och Charkuteriarbetaren, 1913Smålands Folkblad, 1926Social-Demokraten, 1926Stormklockan, 1926Svensk Polistidning, 1917, 1918, 1919, 1920, 1921, 1926, 1927Svenska Dagbladet, 1926Sydsvenska Dagbladet Snällposten (SDS), 1926, 1927,1928Träarbetaren, 1918, 1921, 1926, 1927, 1928, 1029, 1930FilmArbetarrörelsens arkiv i Stockholm (ARAB)Oscar Karlén, Den pågående agitationen, 14 minuter talarfilm,ARAB Rotebro ID 1231410

Tryckta källor och litteraturAlm, Kurt, Möllevångskravallerna, Opublicerad trebetygsuppsats i historia,Historiska institutionen Lunds Universitet, 1966Ambjörnsson, Ronny, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländsktsågverkssamhälle 1880-1930, 1998Aminzade, Ronald R., Goldstone, Jack A., McAdam, Doug, Perry, ElizabethJ., Sewell, William H. Jr, Tarrow, Sidney & Tilly, Charles (eds),Silence and Voice in the Study of Contentious Politics, 2001Andræ, Carl Göran, Revolt eller Reform: Sverige inför revolutionerna iEuropa 1917-1918, 1998Andersson, Lars I., Tradition och förändring: Den skånska högern och dessborgerliga omgivning 1928-1936, 2003Andréasson, Ulf, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politiskkamp inom arbetarrörelsen i Sverige 1920-34, 2008Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år1925,1926Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år1926, 1927Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år1927, 1928Arbetsinställelser och kollektivavtal samt Förlikningsmännens verksamhet år1928, 1929Archer, John E., Social Unrest and Popular Protest in England 1780-1840,2000Aronsson, Peter, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena itre Smålandssocknar, 1680-1850,1992411

Berggren, Lars, ”Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?”, Historisktidskrift, 2003:2Berggren, Lars, Ångvisslans och brickornas värld: Om arbete och fackligorganisering vid Kockums mekaniska Verkstad och Carl Lunds fabrik iMalmö 1840-1905, 1991Berggren, Lars & Greiff, Mats, Från sillamarknad till SAAB-fabrik: Industrialisering,facklig organisering och politisk mobilisering, 1992Berggren, Lars & Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid,2000Berggren, Lars & Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid,2009Berglund, Mats, Massans röst: Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848, 2009Beskrivning över Malmö med omnejd,1937Billing, Peter, Hundra år i folkets tjänst: Malmö Folkets Park 1891-1991,1991Billing, Peter & Stigendal, Mikael, Hegemonins decennier: Lärdomar frånMalmö om den svenska modellen, 1994Billing, Peter, Stigendal, Mikael & Olsson, Lars, ”’Malmö – vår stad’:Om socialdemokratisk lokalpolitik”, Misgeld, Klaus, Molin, Karl &Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under100 år, 1989Bjurling, Oscar, Allmänna arbetsgivareföreningen 1902-1932, 1933Bjurling, Oscar, ”Kultur och okultur i krig och fred”, Bjurling, Oscar(red.), Malmö stads historia: Femte delen/1914 –1939,1989Blomberg, Eva, ”Vet och vetande, hut och hållning: Magister Film ifolkbildningens tjänst”, Häften för kritiska studier 2001:1412

Blomberg, Eva, ”Revolutionary Outsiders in Sweden: Reclaiming HumanDignity”, Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), Political Outsidersin Swedish History 1848-1932, 2009Blomkvist, Bo, International i miniatyr: Studier i skånsk arbetarrörelse före1880 och dess internationella kontakter,1979Bodman, Erik, Polisföreningen kamraten 1903-1953, 1953Bonnell, Victoria & Hunt, Lynn (eds), Beyond the Cultural Turn: Newdirections in the Study of Society and Culture, 1999Bringmark, Gösta, Från Dagträl till medborgare: Malmö stadsfullmäktige100 år, 1962Burke, Peter, What is Cultural History?, 2004Casparsson, Ragnar, LO under fem årtionden II 1924-1948, 1951Cederqvist, Jane, Arbetare i strejk: Studier rörande arbetarnas politiskamobilisering under industrialismens genombrott, 1980Davis, Natalie Zemon, ”The Rites of Violence: Religious Riots inSixteenth-Century France”, Past and Present, 1973:59.Davis, Natalie Zemon, Society and Culture in Early Modern France: EightEssays, 1987Desan, Suzanne, ”Crowds, Community, and Ritual in the Work of E. P.Thompson and Natalie Davis”, Hunt, Lynn, “Introduction”, Hunt,Lynn (ed), The New Cultural History, 1989Diani, Mario & McAdam, Doug (eds), Social Movements and Networks;Relational Approaches to Collective Action, 2003Edberg, Leif & Svärd, Holger, Polismännens fackliga verksamhet: Polisväsendetsuppkomst och utveckling samt polispersonalens fackliga arbeteoch organisationer, 1963413

Edgren, Lars, ”Egensinniga arbetare”, Historisk tidsskrift, 1995:4Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), Political Outsiders in SwedishHistory 1848-1932, 2009Ekelund, Robin, Identiteter i konflikt: En studie av strejkande och strejkbrytarei Malmö 1926, Opublicerad C-uppsats i historia, Historiskastudier Malmö högskola, 2008Esping-Andersen, Gösta, ”Jämlikhet, effektivitet och makt: Socialdemokratiskvälfärdspolitik”, Misgeld, Klaus, Modin, Karl, & Åmark, Klas(red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989100 år med A. W. Nilssons, 1855-1955, 1955Franzén, Mats, Den folkliga staden: Söderkvarter i Stockholm mellan krigen,1992Franzén, Mats, ”Egensinne och skötsamhet i svensk arbetarkultur”, Arkiv:För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49Friberg, Katarina, The Workings of Co-operation: A Comparative Study ofConsumer Co-operative Organization in Britain and Sweden, 1860 to1970, 2005Flink, Ingvar, Strejkbryteriet och arbetets frihet: En studie av svensk arbetsmarknadfram till 1938, 1978Gidlund, Gullan, ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen: SAP:sorganisationsutveckling”, Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åmark, Klas(red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989Greiff, Mats, Kvinnorna marscherade demonstrativt iväg: Strejker och fackligorganisering bland kvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914, 1996Greiff, Mats, Kontoristen: Från chefens högra hand till proletär, 1992Greiff, Mats, ”Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter”:Katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1950-1914, 2004414

Hall, Patrik, Den svenskaste historien: Nationalism i Sverige under sexsekler, 2000Hanagan, Michael P., Page Moch, Leslie & te Brake, Wayne, “Introduction”,Hanagan, Michael P., Page Moch, Leslie & te Brake, Wayne(eds.), Challenging Authority: The Historical Study of ContentiousPolitics, Social Movements, Protest, and Contention, Volume 7,1998Hansson, Per Albin, Demokrati: Tal och uppsatser, 1935Hansson, Sigfrid, Svenska träarbetareförbundets historia, 1889-1923, 1925Hansson, Sigfrid, Den svenska fackföreningsrörelsen, 1942Harnesk, Börje, ”Den svenska modellens tidigmoderna rötter?”, Historisktidskrift, 2002:1Hellström, Gustav, Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros,1931Herou, A. E., Arbetsordning för Arbetsbyrån för oorganiserade, 1911Herou, A. E., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet förår 1911, 1912Herou A. E., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet förår 1914, 1915Herou A. E., Berättelse öfver Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet förår 1916, 1917Herou A. E., Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhetunder år 1919, 1920Herou A. E., Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet förår 1920, 1921Herou A. E., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade,dess verksamhet under år 1921 och dess uppgifter i samhället, 1922415

Herou A. E., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade,dess verksamhet under år 1922 och dess uppgifter i samhället, 1923Herou A. E., En samhällelig institution: Några ord om Arbetsbyrån föroorganiserade, dess verksamhet under 1923 och dess uppgifter i samhället,1924Herou A. E., Vilja till arbete: Några ord om Arbetsbyrån för oorganiserade,dess verksamhet under år 1927 och dess uppgifter i samhället, 1928Herou A. E., Berättelse över Arbetsbyrån för oorganiserade verksamhet för år1928, 1929Herou A. E., Berättelse över Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhetunder år 1928, 1929Herou A. E., En kort historik över Arbetsbyråns för oorganiserade verksamhetåren 1909-1929, 1930Herou A. E., En kort resumé over Arbetsbyråns verksamhet under år 1931,1932.Hilson, Mary, ”Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona,Sweden, c 1880-1925”, International Review of Social History,2001:3Hilson, Mary, Political Change and the Rise of Labour in ComparativePerspectives, 2006Hilson, Mary, ”A Concensual Democracy? The Historical Rosts of theSwedish Model”, Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), PoliticalOutsiders in Swedish History 1848-1932, 2009Hjelm, Jonny Klämda mellan sköldarna: Sveriges arbetsledare under 1930-och 1940-talen, 2002Hobsbawm, E. J., Primitive Rebels, 1959Hobsbawm, E. J., & Rudé, George, Captain Swing, 1968416

Horgby, Björn, ” Långa och korta planeringsperspektiv i arbetarkulturen”,Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49Horgby, Björn, Egensinne och skötsamhet: Arbetarkulturer i Norrköping1850-1940, 1993Hunt, Lynn, Politics, Culture, and Class in the French Revolution, 1984Hunt, Lynn, “Introduction”, Hunt, Lynn (ed), The New Cultural History,1989Håkansson, Inger, Strejken vid A. W. Nilssons fabriker – en undersökningav pressdebatten i Arbetet och SDS 1926-1928, Opublicerad uppsats ihistoria 40 p, Historiska institutionen Lunds Universitet, 1984Hårleman, G., ”Polisväsendet”, Hårleman, G., (red), Malmö. En skildringi ord och bild av stadens utveckling och nuvarande tillstånd, 1914Häger, Bengt Åke, ”I skuggan av världskrig och världskris”, Bjurling,Oscar (red.), Malmö stads historia: Femte delen/1914 –1939, 1989Iggers, George G., Historiography in the Twentieth Century: From ScientificObjectivity to the Postmodern Challenge, 1997Johansson, Alf & Ekdahl, Lars, ”Den historiska kompromissen somtillfällig maktallians”, Häften för kritiska studier, 1996:2Johansson, Ingmar, Strejken som vapen: Fackföreningar och strejker i Norrköping1870-1919,1982Johansson, Roger, ”Bilden av Ådalshändelserna 1931 – 70 år av kamp omhistorien”, Historisk tidskrift 2002:2Johansson, Roger & Berggren, Lars, ”Bomben som skakade Sverige: Omstrejkbrytare och ungsocialister i Malmö hamn”, Larsson, Petter (red),Ekot från Amalthea: en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-taletsnya strider, 2008Johansson, Roger, ”Folkhemmets tröskel – Ådalen 1931”, Österberg, Eva(red), Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia, 2002417

Johansson, Roger, Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter,historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, 2001Johnston, Hank & Klandermans, Bert, “The Cultural Analysis of SocialMovements”, Johnston, Hank & Klandermans, Bert (eds), SocialMovements and Culture, Social Movements, Protest and Contention,Volume 4, 2004 (1995)Karlbom, Rolf, Hungerupplopp och strejker: En studie i den svenska arbetarrörelsensuppkomst, 1967Karlbom, Rolf, Från Kopparbergsprivilegierna till Åkarpslagen: Rättshistoriskastudier rörande bestraffning av arbetsvägran och strejker, 1979Karlbom, Rolf, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia 1899-1902, 1985Karpantschof, René, Gaden og Parlamentet. Kollektive aktioner, demokratiog den moderne politiks tilblivese i Danmark 1835-1901, 2007Karpantschof, René & Mikkelsen, Flemming, ”Vold, politik og demokratii Danmark efter 2. verdenskrig”, Arbejderhistorie 2008:1Klockare, Sigurd, Svenska revolutionen 1917-1918, 1967Kok, Jan (ed), Rebellious Families: Household Strategies and Collective Actionin the Nineteenth and Twentieth Centuries, 2002Korpi, Walter, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, 1978Korpi, Walter, ”Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar ochstrategier”, Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen,2006Kullman, Harry, Natthämtaren, 1962Lawrence, Jon, Speaking for the People: Party, Language and Popularpolitics in England, 1876-1914, 1998418

Lerbom, Jens, Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förnationellaidentiteter på Gotland 1500-1700, 2003Levi, Giovanni, ”On Microhistory”, Burke, Peter (ed), New Perspectiveson Historical Writing, 1993Lidforss, Bengt, Urval av Axel Danielssons skrifter: Med levnadsteckningoch karaktäristik, 1908Liljenberg, Bengt, I en annan tid: Malmöbilder från förr, 2005Linderborg, Åsa, Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning somideologisk maktresurs 1892-2000, 2001Lindqvist, Mats, Klasskamrater: Om industriellt arbete och kulturell formation1880-1920, 1994Lindskog, Claes, Sydsvenska Dagbladet Snällposten 100 år,1948Luedtke, Alf, “Cash, Coffee-Breaks, Horseplay: Eigensinn and Politicsamong Factory Workers in Germany circa 1900”, Hanagan, Michael& Stephenson, Charles (eds), Confrontation, Class Consciousness, andthe Labor Process: Studies in Proletarian Class Formation, 1986.Lundberg, Victor, ”’Den siste af de typiske 1848 års män i Sverige’.Anteckningar om Julius Mankell och den svenska demokratins förhistoria”,Historisk tidskrift 2005:3Lundberg, Victor, ”The Violent Democrat – and the Radical Tradition inSweden”, Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), Political Outsidersin Swedish History 1848-1932, 2009Lundin, Johan A., ”Slaget på Limhamns torg”, Limhamniana, Malmö2005Lundin, Johan A., Näten på Limhamn: Sociala relationer i ett lokalsamhälle1870-1914, 2006Magnusson, Lars, Den bråkiga kulturen: Förläggare och smideshantverkare iEskilstuna 1800-1850, 1988419

Magnusson, Lars Håller det svenska modellen? Arbete och välfärd i englobaliserad värld, 2006Malmö stads årsbok 1926, 1927Malmö stads årsbok 1927, 1928McAdam, Doug, “Beyond Structural Analysis: Toward a More DynamicUnderstanding of Social Movements”, Diani, Mario & McAdam,Doug (eds), Social Movements and Networks: Relational Approaches toCollective Action, 2003McAdam, Doug McCarthy, John D. Zald, Mayer N. (eds), ComparativePerspectives on Social Movements. Political Opportunities, MobilizingStructures, and Cultural Framings, 2005 (1996)McAdam, Doug, Tarrow, Sidney & Tilly, Charles, Dynamics of Contention,2003 (2001)McAdam, Doug McCarthy, John D. Zald, Mayer N., “Introduction: Opportunities,mobilizing Structures, and Framing Processes – Towards aSynthetic, Comparative Perspective on Social Movements”, McAdam,Doug McCarthy, John D. Zald, Mayer N. (eds), Comparative Perspectiveson Social Movements. Political Opportunities, Mobilizing Structures,and Cultural Framings, 2005 (1996)Melucci, Alberto, Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov idagens samhälle,1992Mikkelsen, Flemming (red), Protest og opror: Kollektive aktioner i Danmark1700-1985, 1986Mikkelsen, Flemming, Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, 1992Molin, Karl, ”Partistrid och partiansvar: En studie i socialdemokratiskförsvarsdebatt”, Misgeld, Klaus, Modin, Karl, & Åmark, Klas (red),Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, 1989Nilsson, Roddy, ”Kravaller i folkhemmet: Ligister, mods och kollektivt420

våld under efterkrigstiden”, Österberg, Eva & Cronberg, Marie (red),Våld: Representation och verklighet, 2006Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden: Ett perspektiv på Sveriges1900-tal, 2002Nyström, Hans, Hungerupproret 1917, 1994Nyzell, Stefan, ”Spottloskor, gatsten, sablar och batonger: Reflektionerkring begreppen kollektiv aktion och kollektivt våld vid studier avsociala protester i mellankrigstidens Sverige”, Andersson, Nils, BerggrenLars & Greiff, Mats, Sociala konflikter och kulturella processer:Historia med människor i centrum, 2004Nyzell, Stefan, Arbetarnas Möllevången och Möllevångskravallerna 1926,Malmö museers e-skrifter nr 4, 2005Nyzell, Stefan, “Arbetarkultur i brytningstid”, Scandia 2007:1Nyzell, Stefan, ”Sweden, Country of Consensus – A Teleological History?:An Essay on Social and Political Collective Violence in SwedishHistory”, Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), Political Outsidersin Swedish History 1848-1932, 2009Nyzell, Stefan, Egensinnets stad: Marknadskravallerna i Eskilstuna 1937,opublicerat manuskript.Odén, Birgitta, Leda vid livet: Fyra mikrohistoriska essäer om självmordetshistoria, 1998Olofsson, Magnus, Tullbergska rörelsen 1867-1869, 2008Olofsson, Magnus, ”The Tullberg Movement: The Forgotten Struggle forLandownership”, Edgren, Lars & Olofsson, Magnus (eds), PoliticalOutsiders in Swedish History 1848-1932, 2009Peterson, Abby, Contemporary Political Protest: Essays on Political Militancy,2001421

Ragnerstam, Bunny, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, Förstabandet,1986Ragnerstam, Bunny, Arbetare i rörelse: Historisk krönika, Andra bandet,1987Rudé, George, The Crowd in History: A Study of Popular Disturbances inFrance and England, 1730-1848, 1995 (1964)Sewell Jr., William H., Logics of History; Social Theory and Social Transformation,2005Schiller, Bernt, Storstrejken 1909: Förhistoria och orsaker, 1967Schüllerqvist, Bengt, Från kosackval till kohandel: SAP:s väg till makten,1992Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia: Tillväxt och omvandlingunder två sekel, 2001Scott, James C., Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts,1990Skarin Frykman, Birgitta, ”Arbetarkultur och arbetarkulturforskning”,Arkiv: För studier i arbetarrörelsens historia, 1991:48-49Skarin Frykman, Birgitta, Arbetarkultur – Göteborg 1890, 1993Smitt, Rikard, Malmöföretagen – förr och nu, 2007Stadsfullmäktiges i Malmö protokoll med bihang 1926, 1926Stadsfullmäktiges i Malmö protokoll med bihang 1927, 1927Stråth, Bo, Varvsarbetare i två varvsstäder: En historisk studie av verkstadsklubbarnavid varven i Göteborg och Malmö, 1982Sundell, Åke, Patriarkalism och föreningsrätt: Om produktion och fackligkamp inom handelsträdgårdsnäringen i Malmö med omnejd fram till1936, 1997422

Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1926,1927Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1927,1928Svenska Arbetsgifvareföreningens styrelse- och revisionsberättelser för år 1928,1929Svenska folkrörelser, 1936Tarrow, Sidney, Power in Movement: Social Movements and ContentiousPolitics, 2002 (1998)Thompson, E. P., ”The Moral Economy of the English Crowd in theEighteenth Century”, E. P. Thompson, Customs in Common: Studies inTraditional Popular Culture, 1993 (1971)Thompson, E. P., ”The Patricians and the Plebs”, E. P. Thompson, Customsin Common: Studies in Traditional Popular Culture, 1993 (1974)Thompson, Edward P., Customs in Common: Studies in Traditional PopularCulture, 1993Thompson, Edward P., Herremakt och folklig kultur: Socialhistoriskauppsatser, 1983Thor, Malin & Hansson, Lars (red), Muntlig historia, 2006Thullberg, Per & Östberg, Kjell (red), Den svenska modellen,1994Tidman, Yngve, Spräng Amalthea: Arbete, facklig kamp och strejkbryteri inordvästeuropeiska hamnar 1870-1914, 1998Tilly, Charles, The Vendée, 1976 (1964)Tilly, Charles, From Mobilization to Revolution, 1978Tilly, Charles, Popular Contention in Great Britain 1758-1834, 1995423

Tilly, Charles, “Political Identities”, Hanagan, Michael P., Page Moch,Leslie & te Brake, Wayne (eds.), Challenging Authority: The HistoricalStudy of Contentious Politics, Social Movements, Protest, and Contention,Volume 7, 1998Tilly, Charles, The Politics of Collective Violence, 2003Tilly, Charles & Tarrow, Sidney, Contentious Politics, 2006Tilly, Charles, Contentious Performances, 2008Tjänstemannafrågan: Social formering, politik och organisering under1900-talets början, Arne H. Erikssons efterlämnade texter i redaktionav Helena Bergman och Lars-Erik Hansen, 2007Uhlén, Axel, Arbetet 1887-1937: Minnesskrift, 1937Uhlén, Axel, Facklig kamp i Malmö under sju decennier, 1949Uhlén, Axel, Vi i träindustri: Facklig krönika 1924-1948, 1958Wigforss, Ernst, Skrifter i urval, volym I, Socialisten, 1980Wigforss, Ernst, Skrifter i urval, volym VIII, Minnen, 1980Zander, Ulf, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter omsvensk historia från sekelskifte till sekelskifte, 2001Åberg, Martin, Samförståndets tid: Konflikt, samarbete och nätverk i svensklokalpolitik,1998Åmark, Klas, “Sammanhållning och intressepolitik: Socialdemokratinoch fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar”, Misgeld,Klaus, Modin, Karl, & Åmark, Klas (red), Socialdemokratins samhälle:SAP och Sverige under 100 år, 1989Åmark, Klas, Vem styr marknaden? Facket, makten och marknaden 1850-1990, 1994424

Åmark, Klas, Solidaritetens gränser: LO och industriförbundsprincipenunder 1900-talet, 1998Österberg, Eva, ”Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige:Konflikt – kompromiss – politisk kultur”, Scandia 1989:1Österberg, Eva, ”Vardagens sträva samförstånd: Bondepolitik i den svenskamodellen från vasatid till frihetstid”, Broberg, Gunnar, Wikander,Ulla & Åmark, Klas (red), Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån,1994Österberg, Eva, ”Stark stat och starkt folk: En svensk modell med långarötter?”, Haarstad, Kjell, Kirkhusmo, Anders, Slettan, Dagfinn &Supphellen, Steinar (red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn Sandnäs,1996Österberg, Eva (red), Socialt och politiskt våld: Perspektiv på svensk historia,2002Österberg, Eva, Andersson, Irene, Hultman, Lars, Johansson, Kenneth& Johansson, Roger, ”Fredliga Moder Svea? – Socio-politiskt våld ochden svenska modellen”, Eva Österberg (red), Socialt och politiskt våld:Perspektiv på svensk historia, 2002425

Denna avhandling är tillkommen inom ramen för Forskarskolan i historia.Forskarskolan i historia är en av de nationella forskarskolor somtillkom på regeringens initiativ hösten 2000. Forskarskolan genomförsi samarbete mellan Lunds och Växjö universitet samt Malmö och Södertörnshögskolor med Lunds universitet som värdhögskola.Doktorsavhandlingar från forskarskolan i historia:Stefan Persson, Kungamakt och bonderätt: Om danska kungar och bönderi riket och i Göinge härad ca 1525–1640, Makadam förlag, Göteborg2005Sara Edenheim, Begärets lagar: Moderna statliga utredningar och heteronormativitetensgenealogi, Symposion, Eslöv 2005Mikael Tossavainen, Heroes and Victims: The Holocoust in Israeli HistoricalConsioussness, Department of History, Lund 2006Henrik Rosengren, “Judarnas Wagner”. Moses Pergament och den kulturellaidentifikationens dilemma omkring 1920–1950, Sekel Bokförlag,Lund 2007Victor Lundberg, Folket, yxan och orättvisans rot: Betydelsebildning kringdemokrati i den svenska rösträttsrörelsens diskursgemenskap, 1887–1902,Bokförlaget h:ström – Text och Kultur, Umeå 2007Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer,sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet,Sekel Bokförlag, Lund 2007Jesper Johansson, ”Så gör vi inte i här i Sverige: Vi brukar göra så här”.Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945–1981, Växjö UniversityPress, Växjö 2008Christina Jansson, Maktfyllda möten i medicinska rum: Debatt, kunskapoch praktik i svensk förlossningsvård 1960–1985, Sekel Bokförlag, Lund2008426

Anne Hedén, Röd stjärna över Sverige: Folkrepubliken Kina som resurs iden svenska vänsterradikaliseringen under 1960– och 1970-talen, SekelBokförlag, Lund 2008Cecilia Riving, Icke som en annan människa: Psykisk sjukdom i mötetmellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft, Gidlund,Hedemora 2008Magnus Olofsson, Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden1867–1869, Sekel Bokförlag, Lund 2008Johan Östling, Nazismens sensmoral: Svenska erfarenheter i andra världskrigetsefterdyning, Atlantis, Stockholm 2008Christian Widholm, Iscensättandet av Solskensolympiaden – Dagspressenskonstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912,Bokförlaget h:ström – Text och Kultur, Umeå 2008Ainur Elmgren, Den allrakäraste fienden: Svenska stereotyper i finländskpress 1918–1939, Sekel Bokförlag, Lund 2008Andrés Brink Pinto, Med Lenin på byrån: Normer kring klass, genus ochsexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921–1939, Pluribus,Lund 2008Helena Tolvhed, Nationen på spel: Kropp, kön och svenskhet i populärpressensrepresentationer av olympiska spel 1948–1972, Bokförlageth:ström – Text och Kultur, Umeå 2008Lennart Karlsson, Arbetarrörelsen, Folkets hus och offentligheten i Bromölla1905–1960, Växjö University Press, Växjö 2009427

Stefan Nyzell, född 1975, är verksam vid Historiska studier, Malmöhögskola. ”Striden ägde rum i Malmö”: Möllevångskravallerna 1926.En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige är hans doktorsavhandlingi historia. Han har tidigare publicerat artiklar som “Sweden,Country of Consensus – a Teleological History? An Essay on Social andPolitical Collective Violence in Swedish History”, Lars Edgren & MagnusOlofsson (eds), Political Outsiders in Swedish History 1848-1932, 2009;”Arbetarkultur i brytningstid”, Victor Lundberg (red), Arbetarhistoriai brytningstid: Landskrona i maj 2005, 2007; och ”Spottloskor, gatsten,sablar och batonger: Reflektioner kring begreppen kollektiv aktion ochkollektivt våld vid studier av sociala protester i mellankrigstidens Sverige”,Nils Andersson, Lars Berggren, och Mats Greiff (red), Sociala konflikter ochkulturella processer: Historia med människor i centrum, 2004.