You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
”Hänna köm ägge bårte katta!”<br />
ISSN 1402-2117<br />
Årg 11 Nr 1<br />
<strong>DAUM</strong>-<strong>KATTA</strong><br />
JUNIBLAD FRÅN DIALEKT-, ORTNAMNS- OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ, 2005<br />
”Hänna köm ägge bårte katta!” Uttrycket finns belagt på många håll i Västerbotten och Norrbotten och<br />
betyder ordagrant ’Nu kommer ägget ur kattan’. Innebörden är ungefärligen – med ett annat uttryck som<br />
knyter an till djurvärlden: ’detta är pudelns kärna’.
Redaktör edaktör edaktören edaktör en h hhar<br />
h ar or ordet or det<br />
I ett flertal artiklar i de senaste numren av <strong>DAUM</strong>-Katta har prof. em. Tryggve Sköld fört en argumentation<br />
där han ifrågasatt Kensingtonstenens autenticitet. Föreliggande nummer, som är ett specialnummer<br />
av Kattan, ägnas helt åt en artikel där Tryggve analyserar språket i ristningen på stenen.<br />
För den som inte är insatt i diskussionen om Kensingtonstenen återges här som bakgrund och resumé<br />
den artikel Staffan Lundmark publicerade i <strong>DAUM</strong>-Katta, vinterblad 2004.<br />
”I förra numret av <strong>DAUM</strong>-katta skrev Tryggve Sköld om en möjlig koppling mellan ett par ark med<br />
runalfabeten, skrivna på 1880-talet och den märkliga runstenen i Minnesota som påstår sig vara från<br />
1300-talet, ristad av nordbor långt före Columbus landstigning. Allt sedan stenen hittades år 1898 har<br />
debatten pågått om dess äkthet. Diskussionen har ofta varit mycket het och Tryggve lade en hel del ved<br />
på brasan med sin framställning i <strong>DAUM</strong>-katta. Det sensationella fyndet i <strong>DAUM</strong>:s arkiv<br />
uppmärksammades i media och diskussionen om Kensingtonstenens äkthet fick ny fart. Detta är det<br />
slutliga beviset för att stenen är en förfalskning menar kritikerna. Inte alls! menar stenens stridbara<br />
vänner.<br />
I detta nummer av <strong>DAUM</strong>-katta vill vi komplettera uppgifterna kring de ”Larssonska runorna” med att<br />
det inte är Edward Larsson som har skrivit båda bladen. Hans bror Emil skrev det äldre bladet.<br />
För den som väntar på mer om Kensingtonstenen så kan jag tänka mig att det är klokt att bevaka<br />
<strong>DAUM</strong>-katta i fortsättningen. Tryggve är här ganska ofta, och han skriver…”<br />
<strong>DAUM</strong>-<strong>KATTA</strong> är ett oregelbundet utkommande organ för Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (<strong>DAUM</strong>).<br />
<strong>DAUM</strong> ingår i myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet SOFI.<br />
Redaktör och ansvarig utgivare: arkivchef Ola Wennstedt<br />
I detta nummer kan du läsa hur Tryggve Sköld argumenterar omkring språket på Kensingtonstenen.<br />
Alltid lär man sig något i <strong>DAUM</strong>-<strong>KATTA</strong>!<br />
<strong>DAUM</strong>-<strong>KATTA</strong> finns också på Internet: http://www.sofi.se/daum/<br />
3
4<br />
© Christer Åhlin / Statens historiska museum
KENSINGTONSTENENS SPRÅK<br />
av Tryggve Sköld<br />
Det nya med de två arken med runor som<br />
presenterades i förrförra numret av denna tidskrift<br />
är för Kensingtonstenens del att man kan visa, att<br />
dessa runor fanns på 1800-talet i Dalarna, innan<br />
den famösa stenen upptäcktes i Amerika. Att det<br />
är fråga om samma runor som på stenen är det<br />
ingen tvekan om. Det verkar som om den som<br />
skrev runinskriften i Amerika hade ett ark med<br />
just samma runor som Edward Larsson hade<br />
hemma i Dalarna. Den okände runskrivaren har<br />
valt att ta runor än från den ena, än från den andra<br />
raden. Något självständigt tillskapande av runor är<br />
det inte fråga om på Kensingtonstenen.<br />
Sedan jag skrev min förra artikel om Edward<br />
Larssons runor och Kensingtonstenen har Staffan<br />
Lundmark funnit ut att namnteckningen C. E.<br />
Larsson inte tillhör Edward Larsson utan hans<br />
äldre bror Carl Emil Larsson. Staffan studerade<br />
deras noter och fann att de inte skrev riktigt på<br />
samma sätt och att handstilarna vid närmare<br />
påseende inte helt överensstämde med varandra.<br />
Papperet från 1883 är alltså skrivet av den äldre<br />
brodern och papperet från 1885 av den yngre<br />
brodern. Denne har alltså helt enkelt kopierat sin<br />
äldre brors ark.<br />
Hur gamla är typen av runor i andra runraden på<br />
bröderna Larssons papper? De är i varje fall inte<br />
äldre än från 1700-talet. Prickarna över de två<br />
runorna för ä och för ö visar detta. På medeltiden<br />
skrev man i svenskan æ för [ä] och œ eller ø för<br />
[ö] – som ännu i danskan. På 1500-talet införde<br />
de tyska boktryckarna, som kom till Sverige under<br />
Gustav Vasas regering, ett a respektive ett o med<br />
ett e över. Först på 1700-talet ersattes detta e med<br />
två prickar. 1<br />
Jag har emellertid den här gången inte för<br />
avsikt att skriva mer om runorna på<br />
Kensingtonstenen utan vill behandla inskriftens<br />
dialekt(er). Alla insiktsfulla lingvister som har<br />
behandlat stenens språk har sett att det är fråga<br />
om 1800-tal, inte om 1300-tal. Jag behöver bara<br />
hänvisa till Erik Wahlgrens grundliga behandling<br />
av ämnet och de forskare han hänvisar till. 2<br />
Frågan om vilket språk som inskriften är<br />
skriven på har man endast ytligt berört. Är det<br />
5<br />
norska eller svenska? Är det förresten fråga om en<br />
eller två som är inblandade?<br />
Jag skall först diskutera de olika inslagen i<br />
språket på stenen och sedan närmare studera ordet<br />
skelar i rad 4. Med hjälp av bröderna Larssons<br />
runor kan man nu läsa ordet på detta sätt. Det har,<br />
som vi skall se, en begränsad utbredning i de<br />
skandinaviska dialekterna. Man kan kanske med<br />
hjälp av utbredningen få ett begrepp om varifrån i<br />
Skandinavien den eller de som skrev runinskriften<br />
kom.<br />
Med hjälp av Henrik Williams läsning i<br />
Historiska Nyheter, 2003 och i tidningen Vi nr 21/<br />
2003 s.51 har jag skrivit om runorna till våra<br />
latinska bokstäver för att kunna behandla orden i<br />
vanlig skrift.<br />
Fyra språk<br />
Vid närmare påseende är det fyra språk som<br />
finns på stenen, nämligen engelska, fornsvenska,<br />
modern norska och (kanske) modern svenska. Jag<br />
skall behandla dem i nu nämnd ordning.<br />
Engelska är följande ord: of (rad 3), ded (rad<br />
8), from (rad 2). Endast genom att medvetet<br />
misstolka ljudlagar och dylikt kan man komma<br />
fram till något annat än att dessa ord är engelska.<br />
Det är vidare möjligt att fro (rad 2) också är<br />
engelska, men här är läget inte helt klart (se<br />
nedan).<br />
Fornsvenska är följande ord: ok (rad 1), ok (rad<br />
6), äptir (rad 6), fräelse af illu (rad 9), äptir (rad<br />
11).<br />
Man har velat dra långtgående slutsatser från<br />
denna fornsvenska. Den skulle nämligen visa att<br />
stenen är från 1300-talet.<br />
Allt hade varit gott och väl för den som tror på<br />
stenens äkthet – om det bara inte hade varit så att<br />
alla dessa ordformer funnes i en bok som säkert<br />
varit tillgänglig för den skämtsamme förfalskaren.<br />
Den ovannämnde svenskamerikanske<br />
professorn Erik Wahlgren har tryckt av de avsnitt<br />
som handlar om svenska språkets historia i Den<br />
kunskapsrike SKOLMÄSTAREN av Carl<br />
Rosander. 3 Den som skrev runorna har bara<br />
behövt se i den boken för att
hitta några lämpliga fornsvenska ord och fraser<br />
för att strö in i texten. Han har inte alls, som några<br />
forskare förmodat, behövt slå i fornsvenska texter<br />
och grammatikor för att hitta dem.<br />
Följande ord är otvetydigt norska:<br />
opdagelsefard (rad 2), ved (rad 4), og (rad 8), ve<br />
(rad 10). Det finnes emellertid också några andra<br />
ord som enklast förklaras som norska. Det gäller<br />
fro (rad 2) med o istället för å som i po. Med<br />
vanlig norsk stavning blir det frå. Detta uttal av<br />
från finns emellertid även i vissa svenska<br />
dialekter. Sist och slutligen kan ordet eventuellt<br />
vara engelska, en parallellform till from (jfr ovan).<br />
vore skip (rad 11) är ju rena moderna norskan.<br />
Men skall man ta alla förbehåll, så kan vore vara<br />
en svensk dialektform. Men svenskt skriftspråk är<br />
det absolut inte. Det finns en teoretisk möjlighet<br />
att skip skulle kunna vara fornsvenska, men ordet<br />
förekommer inte i den ovannämnda översikten av<br />
svensk språkhistoria som förfalskaren har tjuvläst i.<br />
Man blir förvånad när man på detta sätt kollar<br />
svenska och norska ord. De två skandinaviska<br />
språken är ju väldigt lika. Men det är ingen tvekan<br />
om att det på Kensingtonstenen finns ord som<br />
enbart förekommer i norskan. Däremot är det<br />
mindre säkert om det finns något ord som enbart<br />
förekommer i svenskan.<br />
Jag trodde först att läger var svenska, för ordet<br />
heter vanligen leir på norska. Men formen læger<br />
finns i nynorskan.<br />
J saknas<br />
Ett ord verkar vara entydigt svenskt. Det är hem<br />
(rad 7). På riksmål heter det hjem och på bokmål<br />
hjem och heim. På 1800-talsnorska skrev man<br />
hjem. Men kunde runristaren skriva hjem? Nej det<br />
gick ju inte. Om vi ser på bröderna Larssons<br />
runrader, så finns det i dem inte något j. 4 Vad gör<br />
förfalskaren då? Jo han utelämnar j och skriver<br />
den svenska formen, som i det skandinaviska<br />
klimat som rådde i Minnesota inte kan ha varit<br />
främmande för honom.<br />
Om vi utgår från 1800-talets skriftspråk i<br />
Norge och Sverige, så talar formerna på -e av<br />
substantiv, verb och adjektiv (och adjektiviska<br />
pronomen) för att det är fråga om norska.<br />
Substantivet rise (rad 5) tycks vara en<br />
skrivning för det norska reise, jfr svenskans resa.<br />
Det i i första stavelsen, som står för ej (ei) har<br />
uttytts som en amerikansk skrivning, påverkad av<br />
6<br />
engelskans skrivning med i för [ai]. 5 Ordet heter<br />
på riksmål reise och likadant på bokmål. Men på<br />
1800-talets dansknorska skrevs det rejse med j.<br />
Kan det ha varit avsaknaden av j i bröderna<br />
Larssons runrader som gjorde att den som skrev<br />
förlagan till runristningen tryggade sig till den<br />
”amerikanska” skrivningen?<br />
Vad fiske (rad 6) är för form av verbet,<br />
imperfektum eller infinitiv, är svårt att veta. I båda<br />
fallen skulle man i svenskan vänta ett fiska.<br />
Adjektivet röde (rad 7) är norska, jfr svenskans<br />
röda.<br />
Det adjektiviska pronominet vore (rad 11) är ju<br />
rena norskan. Jfr svenskans våra.<br />
Men nordiskaspråkare kommer naturligtvis att<br />
protestera mot min förenkling av problemet. Det<br />
finns nämligen s.k. -e-mål i svenskan. 6 Ja, det<br />
finns det. Men är det troligt att den som har gått i<br />
en svensk skola och överhuvud lärt sig skriva<br />
skulle använda annat än a-former, om han var<br />
svensk.<br />
En form som jag trodde var definitivt svensk är<br />
fan (rad 7). På riksmål heter finne nämligen fant i<br />
imperfektum. 7 Men bokmål har en biform fann,<br />
och en sådan finns också i nynorsk. 8<br />
Monoftongerna e resp. ö i sten (rad 5) och röde<br />
(rad 7) kunde eventuellt tyda på en svensk<br />
författare. 9 Men riksmålsordboken har både stein<br />
och sten, medan bokmål endast har stein. 10 1800talets<br />
dansknorska hade däremot sten. Riksmål<br />
har röd och anger rau(d) som dialektalt, folkligt,<br />
familjärt. Bokmålsordboken uppger röd med<br />
(raud) inom parantes. 11 På 1800-talet skrev man<br />
röd.<br />
Formen öh (rad 12) är väl mera problematisk.<br />
Riksmålsordboken tar upp ø men anger att det är<br />
en dansk eller svensk form och hänvisar till<br />
uppslagsordet øy. På 1800-talet skrev man<br />
dansknorska, alltså ø.<br />
Vi ser att de invändningar man kunde ha mot<br />
att språket är norska kan vara skenbara.<br />
På stenen står det emellertid inte ö utan öh. En<br />
av dem som har misstänkts för att ha ritat runorna<br />
hette ju Öhman (Ohman). Men sådana former<br />
med h finns i de språkprov som anförs i Den<br />
kunskapsrike skolmästaren. Det är att märka att<br />
användningen av h för att ange lång vokal inte är<br />
medeltida. Det här sättet att ange lång vokal kom<br />
in någon gång under nyare tid från Tyskland. 12<br />
Detsamma gäller förstås för ahr i samma rad.<br />
Skrivningen dagh (rad 11) kan förklaras på mer än<br />
ett sätt.
Professor Henrik Williams transkription av texten på<br />
Kensingtonstenen. Ur Historiska nyheter Special, 2003.<br />
Ändelsen -o i fro deno sten (rad 5) och i from<br />
deno öh (rad 12) har vållat forskarna bekymmer.<br />
Det är inte en regelrätt fornsvensk form. Kanske<br />
har förfalskaren, som säkert varit skäligen<br />
okunnig i fornsvenska böjningsmönster, dragit till<br />
med ett -o för att det ser gammalt ut. Kanske har<br />
han sett ändelsen i en svensk psalmbok, där vi har<br />
former som i allo lande. Eller är det kanske helt<br />
enkelt så att -e har blivit -o vid överföringen till<br />
runor. 13 Så har lätt kunnat ske, om vi utgår ifrån<br />
att den som skrev förlagan med runor till stenen<br />
7<br />
hade bröderna Larssons alfabet som mall. I<br />
runalfabet nr.2 på brödernas ark skrivs tecknet för<br />
E så här: . Tecknet för O på Kensingtonstenen är<br />
taget från alfabet nr.1, de stungna runorna, och ser<br />
ut så här: . Vad är enklare än att runristaren har<br />
sett fel och knackat in ett tecken med de två<br />
tvärlinjerna åt ett håll i stället för åt två håll. Och<br />
då blir det O i stället för E.<br />
En form som inte utan vidare kan hänföras till<br />
något språk är mans (rad 10). Vi har ju 10 man i<br />
rad 7. Det är alltså fråga om ett flertal, och trots<br />
detta står ordet i singularis. Formen man är<br />
emellertid inte ovanlig när det är fråga om trupp<br />
o.dyl. i svenskan, som i visan: ”Vi lossa sand,<br />
ibland, på Söder Mälarstrand, vi var blott åtta<br />
man”.<br />
Detsamma gäller för norskan.<br />
Riksmålsordboken anger under mann:”…(alm.<br />
med pl.-formen mann efter tallord og ord med<br />
tallbet.)… en hær på 100 000 mann.; …”. Men<br />
mans!?! Vi har ju i svenskan ”10 mans<br />
besättning”. Har detta ev. spelat in vid ristningen<br />
av runorna och förorsakat ett fel? Eller är det en<br />
missriktad engelsk pluralisform med -s, trots att<br />
engelskan har pluralformen men. Det är ju tydligt<br />
att den som skrev runorna var påverkad av<br />
engelskan. Någon bra lösning kan jag inte finna.<br />
Jag överlåter åt mina värderade läsare att lösa<br />
problemet.<br />
Skelar<br />
Jag har valt att behandla ordet skelar för sig. Det<br />
har inte lästs så tidigare, för man hade inte<br />
tillgång till bröderna Larssons runor.<br />
På svenskt område finnes ordet medtaget i<br />
Svenska Akademiens Ordbok över Svenska<br />
Språket, där det heter: skäle, …n.; best. -et. pl. -<br />
en. …(numera blott i vissa trakter,<br />
bygdemålsfärgat) skjul …”. 14<br />
Ordet finnes i Dalmålsordboken, där det heter:<br />
skäl(e) II n. Ia-III …’(provisoriskt) skjul, lider;<br />
redskapsbod, skräpbod; slåtterkoja/(provinsial)<br />
shed’; … 15 Det är belagt från västra Mora, Ore<br />
och Siljansnäs.<br />
Under uppslagsformen *skäle finnes ordet<br />
belagt från några socknar på Gotland. 16<br />
Betydelsen är ’skjul; vagnsskjul, ett litet flattake<br />
hus jemte gifterna (fårhus på utmarken), hwarest<br />
gimbrarne erhålla sitt foder; skjul (såsom<br />
tillbyggnad till någon större
Edward Larssons alfabet.<br />
8
yggnad) alltid med flatt tak’. Från Vambling-bo<br />
finns en plural på -ar.<br />
Karin Hallén vid SOFI i Uppsala har varit<br />
vänlig att meddela mig uppgifter från dialektsamlingarna<br />
där.<br />
Hon hänvisar till ordboksuppgifterna från<br />
Dalarna och Gotland samt anger att det från<br />
Härjedalen (Hede, Storsjö, Tännäs, Vemdalen)<br />
finns ett flertal uppgifter om ordet çä£e (trol. n.) i<br />
betydelsen ’skjul’. Ett par belägg finns från<br />
Småland.<br />
Dessutom finnes det flera uppgifter om genus<br />
neutrum, formen çä`£e och betydelsen ’skjul,<br />
lider’ e.d. från Östergötland och Närke.<br />
Viktigt att notera är att inga uppgifter om detta<br />
ord kommer från Västergötland.<br />
Ordet finnes också i vissa norska områden.<br />
Under uppslagsformen skjæle, n. ’et Skuur, en<br />
aaben Sval eller Tilbygning’ anger Aasen att ordet<br />
finnes i Orkedalen. 17 Ross kompletterar med<br />
uppgifter från Nordmöre, Guldal och Röros, där<br />
betydelserna är ’Veeskjæle; Fjösskjæle;<br />
Huluskjæle; vilket han fyller ut med 2) ’dækket<br />
Gang mellem Tömmerbygninger’ från Guldal. 18<br />
Torp anger under skjæle 2 n.’skur, aapen sval’<br />
från Orkedal, Guldal, Nordmöre, Röros och<br />
’dekket gang mellem bygninger’ från Guldal. 19<br />
Trönderordboka anger: I skjæle n.’1. skur, open<br />
sval, tilbyggning eller gang, framfor seterbu, löe<br />
oa (Stangvik, Surnadal, Rindal, Hemne,<br />
Snillfjord, Agdenes, Börsa, Meldal, Rennebu,<br />
Horg, Budal, Singsås); særskilt om gangrom<br />
mellom bu og kjellar el mellom opphaldsrommet<br />
og mjölkbua i sterhus (Sunndal, Oppdal, Singsås).<br />
2. sterbu (flst Ndm). 3. dekt gang mellom<br />
tömmerbygningar (Haltdalen, Ålen, Röros). 4.<br />
vedrom på seter (Oppdal); vedskjul (Rindal)’. 20<br />
Lars S. Vikör vid Norsk Ordbok har haft<br />
vänligheten att svara på min förfrågan om skjæle.<br />
Han skriver bl.a: ”det viser seg at dei aller fleste<br />
belegga er frå Tröndelag, eller mer presist: Sör-<br />
Tröndelag fylke og dessutan frå Nordmöre, der<br />
dei snakker ei tröndersk dialekt. Vi har belegg frå<br />
ei rekkje bygder i dette området. I tillegg har vi<br />
nokre belegg frå Nord-Österdalen, som ligg lite<br />
sör for Tröndelag.<br />
Nokre fleirtalsform på -ar har vi ikkje belegg<br />
på…”<br />
På min särskilda förfrågan svarar Lars S. Vikör<br />
att ordet inte är belagt från Trysil.<br />
Norsk riksmålsordbok har skjæle, et, -r dial.<br />
’åpent skur, overbygget gang mellem to hus (Østg.<br />
9<br />
Fjeldb., 6)’. 21 Östg. Fjeldb. syftar på Østgaard,<br />
Nicolai Ramm: ”En Fjeldbygd”. Christiania 1852.<br />
Østgaard (1812-73) var född i Trondheim men<br />
uppvuxen i Tynset, alltså i norra Österdalen. 22<br />
Vi ser alltså att skäle resp. skjæle finnes belagt<br />
inom ett sammanhängande område som omfattar<br />
vissa delar av Dalarna och Härjedalen samt norra<br />
Österdalen, Sörtröndelag och Nordmöre. Ordet är<br />
neutrum, och pluralisändelsen -ar finnes strängt<br />
taget bara i Leksand, om vi går efter parallellordet<br />
bryne n. i Dalmålsordboken. Men brynär o.l. med<br />
ä- eller e-liknande vokal finnes i flera<br />
Dalasocknar. 23 Och en pluraländelse -er i neutrala<br />
substantiv på vokal finnes också i Österdalen. 24<br />
Norsk riksmålsordboks belägg har inget värde<br />
vad beträffar pluralisändelsen. Neutrala ord på -e<br />
har nämligen pluralis på -er i riksmålet.<br />
Om vi utgår från att det är en enda person som<br />
ritat runorna, ev. skrivit förlagan till runorna, så<br />
bör det ha varit en norrman. Både ord och former<br />
tyder på detta.<br />
Skall vi lokalisera denne norrmans språk, så får<br />
vi utgå från tre dialektala drag. Monoftongen t.ex.<br />
i hem (rad 7) kunde tyda på att han var från det<br />
område i Norge som ligger intill svenska gränsen<br />
vid sidan om Dalarna. I norra Österdalen används<br />
inte diftongerna. 25 Men snarast är det fråga om<br />
”dansknorska”. Och i hem kan avsaknaden av j i<br />
runalfabetet ha spelat en roll (se nedan).<br />
Utbredningen av skjæle kunde tyda på samma<br />
område, även om ordet främst är belagt i<br />
Sörtröndelagsdialekten. Ändelsen på -(a)r tycks<br />
emellertid utesluta tröndermål. 26<br />
Om vi tar förbehåll för -ar i skelar, så tyder<br />
alltså några få drag i Kensingtonstenens språk på<br />
att det är en norrman från norra Österdalen som<br />
har skrivit inskriften på stenen, eller kanske<br />
snarare förlagan till inskriften på stenen. 27 Vi får<br />
emellertid inte se bort ifrån att texten i det stora<br />
hela är skriven på 1800-talets dansknorska.<br />
En eller flera personer<br />
Jag har ovan i huvudsak laborerat med att det var<br />
en enda person som stod för förfalskningen och<br />
att denna sannolikt var en norrman. Men mycket<br />
talar för att flera personer har varit inblandade.<br />
Låt oss se, vilka moment som ingår i<br />
framställandet av stenen.
Först har väl texten skrivits på vanligt sätt med<br />
våra bokstäver. Sedan har denna överförts till<br />
runskrift. Det är troligt att detta har gjorts på<br />
papper så att man har fått en skiss.<br />
Det existerar några papper i Minnesota, som<br />
har sagts vara kopior av stenen. Men det finns<br />
forskare som har misstänkt att det snarare var<br />
fråga om ett eller flera utkast (ev. kopior av<br />
skriften) till inskriften på stenen. 28<br />
Skissen har sedan förts över på stenen. Den<br />
som har gjort detta måste nog ha haft ett sinne för<br />
hur man planerar ristningen på en sten, för<br />
utrymmet på stenen har disponerats med en viss<br />
omsorg.<br />
Slutligen har ristningen huggits in. Om det är<br />
en eller två som har gjort det är föremål för skilda<br />
utsagor.<br />
Fler än ett moment kan ha utförts av samma<br />
person. Vi får räkna med flera möjligheter. Texten<br />
har väl skrivits av en norrman, men har den<br />
överförts till runor av en norrman? Mig veterligen<br />
har man inte i Norge påträffat runinskrifter av den<br />
typ som finns på bröderna Larssons papper. Det<br />
ligger nära till hands att anta att det är en dalkarl<br />
som har ritat dem.<br />
Det är ju vissa omständigheter som tyder på<br />
detta. Den här typen av runor har – förutom på<br />
Kensingtonstenen – bara påträffats i Dala-Floda<br />
och Älvdalen. 29 Ordet skäle är, som vi sett,<br />
upptecknat i västra Mora, Ore och Siljansnäs, om<br />
vi håller oss till Dalarna.<br />
Pluralis på -ar av bryne, som står som exempel<br />
på ord av den typ som skäle tillhör, har strängt<br />
taget upptecknats bara från Leksand. Men med ett<br />
e-ljud eller ä-ljud finns det i andra dalasocknar. 30<br />
Allt detta pekar mot ett ganska litet område.<br />
Leksand, Siljansnäs och Dala-Floda är<br />
grannsocknar.<br />
Är det fråga om en dalmas som har hjälpt till<br />
att överföra den norska texten till runor och därvid<br />
fått med några svenska drag? Vi har diskuterat<br />
ordet hem ovan. Där kan den runkunnige helt<br />
enkelt ha utelämnat j i hjem, eftersom det inte<br />
finns något j i bröderna Larssons runalfabet. 31<br />
Mycket skulle kunna förklaras om vi antar att<br />
det är en norrman som har skrivit texten till<br />
inskriften och att det är en dalmas som har<br />
överfört denna text till runskrift.<br />
Vem som har huggit in runskriften i stenen, om<br />
det är en eller två (en högerhänt och en<br />
vänsterhänt?), undandrar sig helt mitt bedömande.<br />
Det är en icke-språklig fråga. 32 Märkas bör<br />
10<br />
emellertid att det ev. kan ha varit samma man som<br />
ritade runorna på en skiss, men det kan också ha<br />
varit en annan (några andra) som högg in runorna.<br />
Längre än så här kommer vi inte med ett<br />
dialektgeografiskt försök till författarbestämning.<br />
Jag har inte tillgång till de skrivprov som är<br />
nödvändiga för en närmare kartläggning av<br />
eventuella författare.<br />
Men en person kan jag nog fria från<br />
misstankar. Det finns kopior av dennes brev i<br />
Wahlgrens stora arbete och i tidningen Vi. 33<br />
Olof Öhman skriver en prydlig svenska, inte<br />
norska. Den innehåller engelska ord och<br />
stavningen är i vissa fall skral, men icke desto<br />
mindre, det är svenska och denna svenska har<br />
ingenting gemensamt med språket på runstenen.<br />
Dessutom var Öhman från Hälsingland och inte<br />
från Dalarna.<br />
Om jag på detta sätt har friat Öhman från<br />
misstankarna att ha skrivit texten och från att ha<br />
tecknat runorna har jag väl gjort någon nytta med<br />
mitt inlägg.<br />
NOTER<br />
1. Se t.ex. Nordisk familjebok 4.upplagan, under<br />
bokstaven ä. Jfr Wahlgren, Erik: The Kensington<br />
Stone, a mystery solved. Madison 1958, s. 91ff.,<br />
116.<br />
2. Wahlgren 1958 (se ovan).<br />
3. Wahlgren 1958 s. 146 ff.<br />
4. Jfr. Hagen, S.N.:”The Kensington runic<br />
inscription”, Speculum XXV, No.3, 1950 s. 342,<br />
där runan felaktigt uppges stå för j. På bröderna<br />
Larssons ark står ju denna runa för el; se även<br />
Wahlgren, Erik: ”The Runes of Kensington”, in<br />
Studies in Honor of Albert Morey Sturtevant,<br />
Westport, Connecticut 1952, s. 60f.; se även<br />
Wahlgren 1958, s. 94 f.<br />
5. Se Jansson, Sven B.F. i Nordisk Tidskrift 1949,<br />
s. 395; Hagen, S.N.,a,a, s. 336; Wahlgren 1958, s.<br />
112f; planschen vid s. 82, (Hedberg har skrivit<br />
rese – med runan för e i första stavelsen i rad 11).<br />
Se vidare Wahlgren 1958, 135, 139; Linderoth-
Wahlgren 1958, 135, 139; Linderoth-Wallace,<br />
Birgitta i Viking Heritage Magazine 4, 2003, s. 7.<br />
6. Se t.ex. Wessén, Elias: Våra folkmål Karta 5.<br />
7. Norsk riksmålsordbok, Oslo 1937, Bind I:1<br />
spalt 1043.<br />
8. Bokmålsordboka, 4.opplag. Oslo 1988, s. 146,<br />
har bara fant. Nynorskordboka, Oslo 1986, s. 164,<br />
har fann.<br />
9. Aasen, Ivar: Norsk Ordbog s. 277. Till<br />
monoftongeringen av ei till e och au till ö se<br />
Bröndum-Nielsen, Dialekter og Dialektforskning,<br />
1927, Karta 4; Moberg, Lennart i Nysvenska<br />
Studier 33, 1953, s. 87f. Wessén, Elias: Våra<br />
folkmål, 9.uppl.,1969, s. 56.<br />
10. Norsk riksmålsordbok, Bind II:2, s. 2136,<br />
skriver sten…(særl. i bet 1 nu ofte avlöst av stein<br />
’1)a) ’enkelt (större ell. mindre) blokk, klump…’;<br />
Bokmålsordboka, s. 561, stein (men som efterled<br />
anges -stein el. sten).<br />
11. Norsk riksmålsordbok, Bind II:1, spalt 1265<br />
rød, adj., n.adv. -t ’1)a som har farve…’, spalt 988<br />
rau(d), adj.dial.folk., fam.’rød’. Bokmålsordboka<br />
s. 487 rød (raud). Jfr. Wahlgren 1958 s. 134, 136.<br />
12. Se Hagen 1950 s. 338f.; Wahlgren 1958 s.<br />
135, 136.<br />
13. Se Hagen 1950 s. 322, Wahlgren 1952 s. 57,<br />
66f. I Wahlgren 1958 s. 113, 172 och fig. 10.<br />
Wallace 2003 s. 7. Hänvisningen till den svenska<br />
psalmboken har gjorts av fil.mag. Nina Sköld.<br />
14. Svenska Akademiens Ordbok 27, sp. 5780f.<br />
15. Ordbok över Folkmålen i Övre Dalarna, Häfte<br />
32, s. 2287f.; Ia-III hänvisar till Levander, Lars:<br />
Dalmålet I-II. 1925, 1928, och anger det neutrala<br />
substantivets böjning.<br />
16. Gotländsk ordbok på grundval av C.och<br />
P.A.Säves samlingar redigerade av Herbert<br />
Gustavson. Andra bandet, Uppsala 1941-45, s.<br />
883.<br />
11<br />
17. Aasen, Ivar: Norsk Ordbog. Sjette Udgave.<br />
Oslo 1983. s. 679.<br />
18. Ross, Hans: Norsk Ordbog, Oslo-Bergen-<br />
Tromsö. 1971, s. 671.<br />
19. Torp, Alf: Nynorsk etymologisk ordbok.<br />
Uforandret opptrykk. Oslo 1963, s. 605. Torp<br />
anför också ett skjæle n.1. ’skal, om en liten baat’<br />
från Solör.<br />
20. Jenstad, Tor Erik, og Dalen, Arnold:<br />
Trønderordboka. Trondheim. 2.utgave 2002, s.<br />
288.<br />
21. Norsk riksmålsordbok. Bind II:1, s. 1658.<br />
22. Askehoug og Gyldendals Store norske<br />
leksikon, Ts-Å. 2.utgave. Oslo 1959, s. 676.<br />
23. Se Levander, Lars: Dalmålet II, Uppsala 1928,<br />
s. 196-197.<br />
24. Larsen, Amund B.: Oversigt over de norske<br />
bygdemål. Kristiania 1897, s. 46.<br />
25. Larsen, a.a.s.43; Moberg, Lennart: ”Den<br />
östnordiska diftongförenklingen” i Nysvenska<br />
studier 33, 1953 s. 87f. Jfr.dock Larsen a.a. s. 86f.<br />
26. Larsen, a.a. s. 92,95.<br />
27. Begreppet norra Österdalen framgår av kartan<br />
i slutet av Amund B. Larsens arbete.<br />
28. Wahlgren 1958 s. 139ff. och fig. 10.<br />
29. Om dalrunorna se Helmer Gustavson och<br />
Sven-Göran Hallonquist: Runor i Dalarna,<br />
Älvdalen 1985. H.Gustavson: ”Nytidsrunor – en<br />
ny syn på dal-runorna” i Vår språkliga spännvidd,<br />
Stiftelsen Bonäs Bygdegård, Uppsala 2004, ss.<br />
63-72; den-samme: ”The non-enigmatic runes of<br />
the Kensington stone”, Viking Heritage 3, 2004, s.<br />
31-32.<br />
30. Levander, Lars: Dalmålet II, s. 197.
31. Orsaken till att det inte finns något j i bröderna<br />
Larssons alfabeten är att den s.k. ramuska principen<br />
inte har införts i gamla alfabeten. Tidigare användes i<br />
och j om vartannat. Men Ramus menade att j skulle<br />
stå för konsonantiskt uttal och i för vokaliskt uttal, så<br />
som vi har det nu (se Wessén, Elias: Svensk språkhistoria<br />
I. Stockholm 1969, s. 161).<br />
32. Se Wahlgren 1958 s. 69.<br />
33. Wahlgren 1958 s. 55; Tidningen Vi 4/3-04<br />
s. 52f.<br />
Artikelförfattaren Tryggve Sköld forskar i <strong>DAUM</strong>:s<br />
bibliotek.<br />
Edward Larsson i sitt vardagsrum med fiolen i famn lyckligt ovetande om den oreda hans runuppteckningar<br />
skulle komma att skapa.<br />
12
SKRIFTER UTGIVNA AV DIALEKT-, ORTNAMNS-<br />
OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ<br />
Serie A. Dialekter<br />
1. Evert Larsson och Sven Söderström, Hössjömålet: ordbok över en sydvästerbottnisk dialekt /på<br />
grundval av Evert Larssons samlingar; utarbetad av Sven Söderström. - 2. uppl.1980. Pris 85:-<br />
2. Algot Hellbom, Äldre källor till Medelpads bygdemål. 1981. Pris 40:-<br />
3. Olavi Korhonen, Samisk-finska båttermer och ortnamnselement och deras slaviska bakgrund : en studie<br />
i mellanspråklig ordgeografi och mellanfolklig kulturhistoria. 1982. Pris 40:-<br />
4. Magdalena Hellquist, Abraham Abrahamsson Hülphers och folkmålen i Westerbotten : ett bidrag till<br />
dialektstudiets historia. 1984. Pris 30:-<br />
5. Harald Fors, Ordbok över Öre-Långselemålet : en svensk dialekt i södra Lappland. 1984. Pris 85:-<br />
6. Harald Fors, Register till Ordbok över Öre-Långselemålet : en svensk dialekt i södra Lappland. 1985.<br />
Pris 40:-<br />
7. Folkmålsberättelser från Västerbottens inland : inspelningar från Örträsk socken / utskrivna och<br />
kommenterade av Harald Fors. 1986. Pris 40:-<br />
8. Margareta Svahn, Finnskägg, tåtel och sia : om folkliga namn på gräs. 1991. Pris 125:-<br />
9. Staffan Wiklund, Våtmarksord i lulemålen : en ordgrupp sedd ur informant- och intervjuarperspektiv.<br />
1992. Pris 125:-<br />
10. Jan-Olov Nyström, Ordbok över lulemålet : på grundval av dialekten i Antnäs by, Nederluleå socken.<br />
1993. Pris 125:-<br />
11. Åke Hansson, Nordnorrländsk dialektatlas. 1. Text. 2. Kartor. 1995. Pris 170:-<br />
12. Astrid Lundgren, Ordbok över Nysätramålet : en nordvästerbottnisk dialekt. 1997. Pris 220:-<br />
13. Asbjørg Westum, Ris, skäver och skärva : Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett<br />
kognitivt perspektiv. 1999. Pris 145:-<br />
Serie B. Namn<br />
1. Nordsvenska ortsboöknamn / sammanställda av Lars-Erik Edlund. 1984. Pris 105:-<br />
2. Lars-Erik Edlund, Studier över nordsvenska ortsboöknamn. 1985. Slutsåld<br />
3. Else Britt Lindblom, Studier över önamnen i Luleå skärgård. 1988. Pris 105:-<br />
Serie C. Folkminnen och folkliv<br />
1. Phebe Fjellström, Väckelsen, folkmusiken och folkrörelserna. 1981. Pris 30:-<br />
2. Visor i västerbottnisk tradition / i urval av Alf Arvidsson. 1981. Slutsåld<br />
3. Alf Arvidsson och Tone Dahlstedt, Vitra och bäran : två studier i norrländsk folktro. 1983. Slutsåld<br />
4. Alf Arvidsson, Arbetslivets folktro : en sammanställning av traditionsmaterial från Övre Norrland. 1986.<br />
Pris 40:-<br />
5. Carl Johansson, Mujto : minnen från jägar- och fiskartiden och den gamla renkonstens dagar. 1989.<br />
Slutsåld<br />
6. Slatta fra Wästerbottn : 415 spelmanslåtar från Västerbotten / samlade och kommenterade av Siw<br />
Burman och Gunnar Karlsson. 1987. Slutsåld<br />
7. Magdalena Hellquist, Bättre grå kaka än ingen smaka : ordspråk och talesätt i Övre Norrland. 1986.<br />
2. översedda uppl. 1995. Pris 125:-<br />
8. Albin Edlund, Vårleden : minnesbilder från Holmön. 1991. Pris 85:- hft., 120:- inb.<br />
9. Olof Petter Pettersson, Nybyggares dagliga leverne. 1999. Pris 250:-<br />
10. Irene Nilsson, Det som en gång var...: Ett småbrukarår i södra Lappland. 2004 Pris 150:-<br />
Serie D. Meddelanden<br />
1. Tone Dahlstedt och Barbro Holmgren, Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944-1945 :<br />
de finska ”koflickornas” vistelse i Sverige. 1979. Pris 10:-<br />
2. Pirjo Rissanen, Samiskt fältarbete. 1981. Slutsåld<br />
3. Lillian Rathje, Norrländsk folkmedicin : sammanställning av folkmedicinskt arkivmaterial. 1984.<br />
Slutsåld<br />
4. Sameland i förvandling. 1986. Slutsåld<br />
5. O. P. Pettersson, Lapplandsforskaren : fem föredrag. 1994. Pris 65:-<br />
Serie E. Växtnamn<br />
1. Aspekter på växtnamn. 1997. Pris 125:-<br />
2. Gustav Fridner, Folkliga växtnamn i Västerbotten / Redigerad av Sigurd Fries, Jan Nilsson och<br />
Margit Wennstedt. 1999. Pris 170:-<br />
Serie F. Musikliv<br />
1. Gunnar Ternhag, Jojksamlaren Karl Tirén. 2000. Pris 150:-<br />
2. Alf Arvidsson, Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå<br />
1920-1960. 2002. Pris 160:-<br />
13
ÖVRE NORRLANDS ORTNAMN<br />
Ortnamnen i Norrbottens län<br />
3A Bodens kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1987.Pris 85:-<br />
5 Haparanda kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1992. Pris 125:-<br />
7A Kalix kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1980. Pris 40:-<br />
7B Kalix kommun : naturnamn / av Gunnar Pellijeff. 1985. Pris 65:-<br />
9A Luleå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1990.Pris 85:-<br />
11A Piteå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1988. Pris 85:-<br />
13A Överkalix kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1982. Pris 40:-<br />
14 Övertorneå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1996. Pris 125:-<br />
Ortnamnen i Västerbottens län<br />
14A Vännäs kommun : bebyggelsenamn / av Claes Börje Hagervall. 1986. Pris 65:-<br />
ÖVRIGA UTGIVNINGAR<br />
Kattgôbben Mormoras : saga på Ume-/Sävarmål. Texthäfte. Pris 40:-<br />
Kattgôbben Mormoras : sagan inläst av Filip Gerhardsson på CD/kassett. CD 120:-, kassett Pris 80:-<br />
Filip Gerhardssons skrönor. 10 CD eller kassetter. Pris 100:-/kassett, 120:-/CD<br />
Tomas Fischer Trio. CD med Umeås jazzprofiler. Pris 150:-<br />
<strong>DAUM</strong>-Katta : nyhetsblad. Nr. 1(1994) -. 1-2 nr/år. Gratis<br />
14
SPRÅK- OCH FOLKMINNESINSTITUET<br />
DIALEKT-, ORTNAMNS- OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ (<strong>DAUM</strong>)<br />
Länsmansvägen 5, 904 20 UMEÅ,<br />
Telefon expedition och bibliotek: 090-13 58 15<br />
Telefax: 090-13 58 20<br />
daum@sofi.se<br />
www.sofi.se/daum/<br />
Arkivchef: 13 58 16 , Förste forskningsarkivarie: 13 58 18,<br />
Forskningsarkivarier: 13 58 17 (samiska), 13 65 33 (datorer), 13 65 63 (musik),<br />
13 58 53 (assistenter), 13 58 52 (assistent)