nr 765/2008 - EUR-Lex - Europa

13.8.2008 SV Europeiska unionens officiella tidning L 218/31(8) Ackreditering ingår i ett övergripande system som ocksåomfattar bedömning av överensstämmelse och marknadskontroll,och som syftar till att bedöma och säkerställa atttillämpliga krav uppfylls.(9) Ackrediteringens särskilda värde ligger i det att den är ettofficiellt uttalande om den tekniska kompetensen hos deorgan som har till uppgift att säkerställa att tillämpliga kravuppfylls.verksamhet som inte syftar till vinning till förmån förorganets ägare eller medlemmar. Samtidigt som nationellaackrediteringsorgan inte har som mål att maximera ellerfördela vinster, får de tillhandahålla tjänster mot betalningeller ta emot inkomster. Eventuella överskjutande vinster tillföljd av dessa tjänster kan utnyttjas till investeringar somytterligare utvecklar deras verksamhet, så länge detta ärförenligt med deras kärnverksamhet. Det bör därförbetonas att det primära målet för nationella ackrediteringsorganbör vara att stödja eller aktivt engagera sig iverksamhet som inte syftar till vinning.(10) Ackreditering används i samtliga medlemsstater, men harhittills inte reglerats på gemenskapsnivå. Bristen pågemensamma bestämmelser har lett till olika tillvägagångssättoch system inom gemenskapen, vilket har fått till följdatt olika medlemsstater har varit olika strikta vidackreditering. Det är därför nödvändigt att utveckla enheltäckande ram för ackreditering och att på gemenskapsnivåfastställa principer för hur ackrediteringen skaorganiseras och genomföras.(11) Inrättandet av ett enhetligt nationellt ackrediteringsorganbör ske utan att det påverkar fördelningen av arbetsuppgifternainom medlemsstaterna.(12) Om harmoniserad gemenskapslagstiftning föreskriver attorgan för bedömning av överensstämmelse ska utses fördess genomförande bör de nationella offentliga myndigheternainom gemenskapen betrakta öppen ackrediteringenligt denna förordning som det bästa sättet att styrka dessaorgans tekniska kompetens, för att den nivå som krävs närdet gäller förtroendet för intyg om överensstämmelse skatryggas. Nationella myndigheter kan emellertid anse att dehar tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning påegen hand. I så fall bör de nationella myndigheterna, för atttrygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utfördaav andra nationella myndigheter, ta fram den dokumentationsom krävs för att visa kommissionen och övrigamedlemsstater att de utvärderade organen för bedömningav överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven.(13) Ett ackrediteringssystem som grundar sig på bindandebestämmelser bidrar till att stärka det ömsesidiga förtroendetmellan medlemsstaterna beträffande kompetensen hosorganen för bedömning av överensstämmelse och följaktligenockså förtroendet för de intyg och provningsrapporterdessa utfärdar. Därmed förstärks principen omömsesidigt erkännande, och bestämmelserna om ackrediteringi denna förordning bör därför gälla organ somgenomför bedömningar av överensstämmelse, på såvälreglerade som icke-reglerade områden. Det som är avbetydelse är kvaliteten på intyg och provningsrapporter,oavsett om dessa gäller det reglerade eller oregleradeområdet, och det bör därför inte göras någon skillnadmellan dessa områden.(14) Enligt denna förordning bör de nationella ackrediteringsorganensicke vinstdrivande verksamhet förstås som en(15) Eftersom syftet med ackreditering är att tillhandahålla ettofficiellt uttalande om kompetensen hos ett organ somutför bedömning av överensstämmelse bör en medlemsstatfå ha högst ett nationellt ackrediteringsorgan, och medlemsstatenbör se till att organet arbetar på ett sådant sättatt dess verksamhet är objektiv och opartisk. Sådananationella ackrediteringsorgan bör inte samtidigt bedrivakommersiell verksamhet för bedömning av överensstämmelse.Det är därför lämpligt att föreskriva att medlemsstaternaser till att ackrediteringsorganens verksamhet utgöroffentlig myndighetsutövning, oavsett deras rättsliga status.(16) Vad gäller bedömning och kontinuerlig övervakning avkompetensen hos ett organ för bedömning av överensstämmelseär det nödvändigt att fastställa vilken tekniskkunskap och erfarenhet det har, liksom dess förmåga attutföra bedömningar. Det är därför nödvändigt att detnationella ackrediteringsorganet besitter relevant kunskap,kompetens och resurser för att kunna utföra sina uppgifterpå rätt sätt.(17) Ackreditering bör i princip drivas som en självbärandeverksamhet. Medlemsstaterna bör se till att finansiellt stödges för vissa särskilda uppgifter.(18) I de fall där det inte är ekonomiskt meningsfullt ellerhållbart för en medlemsstat att inrätta ett nationelltackrediteringsorgan bör medlemsstaten i fråga anlita detnationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstatoch uppmuntras att utnyttja denna möjlighet fullt ut.(19) Konkurrens mellan nationella ackrediteringsorgan skullekunna leda till en kommersialisering av denna verksamhetsom därmed är oförenlig med deras roll som sistakontrollinstans i arbetet med bedömning av överensstämmelse.Syftet med denna förordning är att se till attett ackrediteringsintyg inom Europeiska unionen är tillräckligtför hela unionens territorium, och att undvikadubbelackreditering, som i sig skulle innebära ytterligarekostnader men inget mervärde. Nationella ackrediteringsorgankan konkurrera på tredjeländers marknader, underförutsättning att detta inte påverkar deras verksamhet inomgemenskapen eller det samarbete och den referentbedömningsverksamhetsom organiseras av det organ som erkäntsenligt denna förordning.