130 Figur 3. Det äldre centralområdet kring Dybäck/Vemmenhög transformerades av en yngre torpbebyggelse manifesterad av runstenar. Det ”nya” omorganiserade landskapet återkopplar ur olika aspekter till det förfutna (grafik Henrik Pihl)
de äldsta kungliga kontrollpunkterna i landskapet har de tidigmedeltida kungaleven utpekats. Kungaleven, som endast omtalas i Valdemars Jordebok från 1230-talet, anses ha utgjort den danske kungens förvaltningsgårdar under tidig medeltid. Flera av platserna har varit av betydelse redan under 1000-talets senare del, varför kungalevsorganisationen anses gå tillbaka till denna tid (Andrén 1983). Andra kungalev framstår i det arkeologiska <strong>och</strong> historiska källmaterialet som tämligen obetydliga platser. Karaktären av platserna framstår idag som mycket varierade, <strong>och</strong> hur kungaleven, som omtalas en enda gång ungefär samtidigt de ersätts av ett nytt förvaltningssystem, ska tolkas är en öppen fråga. I Vemmenhögs härad har kungalevet Örsjö legat strax norr om det äldre centralområdet kring Östra Vemmenhög. Örsjö är idag en obetydlig ort med en ordinär sockenkyrka, som dock visar att byn har varit ett lokalt kyrkligt centrum under medeltiden. För övrigt finns inget källmaterial som pekar på en plats av speciell betydelse under tidig medeltid. Ett något senare kungligt intresse finns istället koncentrerat till området kring Börringe. I samma jordebok, som nämner kungalevet Örsjö, omtalas Börringe kloster bland övriga kungliga egendomar (KVJ, 33r ). Nunneklostret av benediktinerorden upptas under den s.k. Ö-listan, som antas gå tillbaka på en ursprunglig kunglig förfoganderätt i kustbandet <strong>och</strong> öarna. Börringe ligger nu inte vid kusten, men området kring Börringesjön har uppenbarligen efter bebyggelsens koncentration till slättbygden betraktats som allmänningsmark, på vilken kungamakten haft betydande anspråk. Detta anspråk får en tydlig uppföljning när den stora <strong>och</strong> betydande riksborgen Lindholmen etableras i området omkring år 1300 (Skansjö 1995, s. 74f). Etableringen av benediktinerklostret i Börringe har skett i samförstånd mellan regnum <strong>och</strong> sacerdotium, dvs. mellan kung <strong>och</strong> kyrka. Som en kyrklig institution måste den ha sitt fulla stöd av ärkebiskopen i Lund, kyrkans överhuvud i landet <strong>och</strong> regionen. Biskopen invigde, men utförde även kontroll av verksamheten. Kungen har bidragit med temporalia <strong>och</strong> doterat klostret med tillräckliga egendomar. Samförståndet mellan kung <strong>och</strong> biskop upphörde dock under 1200-talet, vilket kom till uttryck under kyrkokampen, som kulminerade med att ärkebiskopen fick lämna Lund för Bornholm. Med utgångspunkt i Vemmenhögs härad framträdde kung <strong>och</strong> biskop som två åtskilda maktsfärer från högmedeltid. Lindholmen var en tydlig kunglig manifestation i området, <strong>och</strong> till borgen hörde ett stort resurs- <strong>och</strong> förvaltningsområde, slottslänet (Skansjö 1995, s. 89ff). För Lindholmens del har länets omfång varierat, men både hela <strong>och</strong> delar av härader i sydvästra <strong>och</strong> sydöstra Skåne har ingått. Till Lindholmen har det även funnits en sammanhängande kärndomän i borgens absoluta närhet, vilken utgjorde birket. Termen birk betecknade ett område som låg utanför häradernas rättsskipning <strong>och</strong> var ställt under en särskild jurisdiktion (jfr städerna). För Lindholmens del var det framför allt gårdarna i Aggarps <strong>och</strong> Svedalas socknar som ingick i 131