UTMANINGENShakila vill ge skrotarbetarnaett bättre livSophögarna med elektroniskt avfall växer sig allt större i Pakistan. Detbetyder jobb till tusentals människor – och usla arbetsvillkor för likamånga. Forskaren Shakila Umair försöker ändra på det.Vi har sett dem i flera år,bilderna på kasseradedatorer, telefoner ochannan elektronik frånEuropa och USA sombygger berg i Nigeria, Kinaoch Indien. Men Pakistan?En okänd fläck på skrotkartan innanKTH-forskaren Shakila Umair för treår sedan började titta närmare på sitthemland.– Lukta på det här, säger hon ochknyter upp en liten plastpåse. Jag harhaft den i tre år nu och det stinkerfort farande. Gissa hur det luktade då …I påsen finns en handfull små, välförslutna förpackningar med grusliknanderester av kretskort, koppartrådar,muttrar, skruvar, bly och guld.Det sticker fränt i näsan av bränd metalloch kemikalierester från elektronik somslängts i USA, EU, Mellanöstern, Asienoch ibland även Afrika.Två gånger har Shakila Umair, somflyttade till Sverige för snart tio år sedan,besökt Pakistans sju största städer för attbilda sig en uppfattning om hur stor denhär återvinningsindustrin kan tänkasvara. Hon har sett samma sak överallt:drivor av teveapparater, datorer,mobiler, läsplattor och elektroniskaleksaker i gränder, på marknader ochpå hustak. Mörka kyffen där människor,både barn och vuxna, sitter direkt pågolvet och monterar isär elektroniken,bänder upp färgpatroner, bränner lossmetaller med svetslåga eller fräter bortdem med starka syror. Bostäder därbaljor med den ena vätskan giftigare änden andra samsas om utrymmet medlekande barn och kastruller med mat.Händer utan handskar och munnarutan skydd.Delarna säljs till reparatörer sombygger nytt av det gamla, till fläktindustrinsom behöverkoppar, till möbeltillverkarnasom behöver plast och tillsmyckeshandlarna sombehöver guld och silver. Allttas till vara i denna industrisom försörjer allt fler.– Det är inte importeni sig som är problemet, sägerShakila. Det är arbetsförhållandenasom inte fungerar.De som jobbar med dethär har ingen aning om hurfarligt det är, säger hon. Devet inte vad det får för konsekvenseratt dumpa kemikalieresteri floder och dikenoch de vet inte att vårtorna,eksemen, astman, huvudvärken ochden i övrigt vacklande hälsan orsakatsav arbetsmiljön. De vet inte heller att deriskerar mycket värre sjukdomar än så.Regeringen säger sig inte ha någon aningom vad som pågår och ideella organisationerser ut som frågetecken när Shakilaför ämnet på tal. Tiotusentals ton skrot,kanske så mycket som hundra tusen,passerar illegalt gränskontrollen varjeår och kan så göra för att det helt enkeltdeklarerats som något annat.Bristen på överblick och kontroll ärtotal. Halvvägs genom sin avhandlingom elektronikåtervinningens effekterSHAKILA UMAIRUtbildning: Masterexameni miljöteknik och hållbarinfrastruktur från KTH. Halvvägsgenom sin doktorsavhandling.på människor och miljö i Pakistan,är Shakila ensam om att ha gjort endjupare granskning av läget i Pakistan.Och hon har lyckats få en del uppmärksamhet.Ett år in i projektet börjadehon personligen förse ministrarna förmiljö och miljöskyddsamt Pakistans störstafrivilligorganisation förmiljö med informationom det hon ser. Hon harockså presenterat sinaforskningsresultat på flerainternationella konferenseroch hemma i Pakistanhar ämnet avhandlats påtidningarnas förstasidor.Och efter det? Tystnad.– Villkoren för arbetarnahar inte förbättrats ettdugg, säger hon. Medvetenhetenhar ökat, ändåhar ingen ställt några kravpå bättre arbetsvillkor.Shakila tänker be de stora elektronikproducenternaom hjälp att förändravillkoren för hur deras produkter slutar.De skulle kunna förse arbetarna medlämpliga lokaler, skyddsutrustning ochutbildning i hur man hanterar elektronikenpå ett säkert och miljövänligt sätt.– Jag vill också åka tillbaks och jobbaaktivt med att förbättra villkoren.All min forskning är baserad på vadmänniskorna som jobbar i industrin haranförtrott mig. Det här är ett sätt att genågot tillbaka.Bästa minne: Inte bäst, menoförglömligt. Dagen då jaghittade min första elektronikåtervinningsplatsi Rawalpindi.Gör om fem år: Kanske är jagi Pakistan och förbättrar villkorenför arbetarna.Största utmaningen: Att fåden enorma elektronikåtervinningenunder kontroll.TEXT AGNETA PERSSONFOTO ANNA SIMONSSON12 INGENJÖREN 5 • 2014
EXPLOSION. I en av debyar Shakila Umair besökteför tre år sedan jobbadeomkring tio personer medelektronikåtervinning. Ett årsenare hade antalet i branschenökat till 250 personer.
Change language