Ernst Manker 1893–1972 - Nordiska museet

3ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CIXSvenska etnologer och folkloristerRedaktörer:Mats Hellspong och Fredrik SkottRedaktionskommitté: Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong,Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik SkottUPPSALA 2010Kungl. Gustav Adolfs Akademienför svensk folkkultur

4Omslagsbild: Etnologisk expedition till Västerdalarna 1926. Från vänster: Erik Lindstein,Nils Berglind, Sigurd Erixon, Olle Homman, Evert Eriksson, Sigfrid Svenssonoch Sam Owen Jansson. Foto: Nordiska museet.© Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2010ISSN 0065-0897ISBN 978-91-85352-83-8Printed in Sweden 2010Textgruppen i Uppsala AB

5InnehållFörord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) av Nils-Arvid Bringéus . . . 9Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) av Britt-Marie Insulander . . . . . . . . 17Johan Nordlander (1853–1934) av Lars-Erik Edlund . . . . . . . . . . . . . . . 25Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) av Bengt af Klintberg . . . . . . . . 33Nils Keyland (1867–1924) av Jan Garnert . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41Louise Hagberg (1868–1944) av Birgitta Skarin Frykman . . . . . . . . . . . . 51Martin P:n Nilsson (1874–1967) av Catharina Raudvere . . . . . . . . . . . . . 61Hilding Celander (1876–1965) av Fredrik Skott . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) av Nils-Arvid Bringéus . . . . . . . . 79Nils Lithberg (1883–1934) av Birgitta Svensson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87Waldemar Liungman (1883–1978) av Bengt af Klintberg . . . . . . . . . . . . 95Ernst Klein (1887–1937) av Barbro Klein . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105Sigurd Erixon (1888–1968) av Karl-Olov Arnstberg . . . . . . . . . . . . . . . . 113Åke Campbell (1891–1957) av Nils-Arvid Bringéus . . . . . . . . . . . . . . . . 121Ella Odstedt (1892–1967) av Agneta Lilja . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127Ernst Manker (1893–1972) av Eva Silvén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135Sven Liljeblad (1899–2000) av Jan-Öjvind Swahn . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143Dag Strömbäck (1900–1978) av Bo Almqvist . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151John Granlund (1901–1982) av Mats Hellspong . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161Olof Hasslöf (1901–1994) av Nils Nilsson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169Sigfrid Svensson (1901–1984) av Sven B. Ek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177Gösta Berg (1903–1993) av Janken Myrdal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) av Orvar Löfgren . . . . . . . . . . . . . 195Gunnar Granberg (1906–1983) av Jochum Stattin . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) av Bengt af Klintberg . . . . . . . . . . 211Julius Ejdestam (1912–1992) av Anders Gustavsson . . . . . . . . . . . . . . . . 219Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) av Janken Myrdal . . . . . . . . . . 225Anna-Maja Nylén (1912–1976) av Sofia Danielson . . . . . . . . . . . . . . . . . 231Alfa Olsson (1914–1967) av Christina Fjellström . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239Mats Rehnberg (1915–1984) av Mats Hellspong . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245Brita Egardt (1916–1990) av Jonas Frykman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253Börje Hanssen (1917–1979) av Birgitta Svensson . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261Anna Birgitta Rooth (1919–2000) av Jan-Öjvind Swahn . . . . . . . . . . . . . 271Phebe Fjellström (1924–2007) av Katarina Ek-Nilsson . . . . . . . . . . . . . . 277Bengt R. Jonsson (1930–2008) av Sven-Bertil Jansson . . . . . . . . . . . . . . 285Författare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295

Ernst Manker (1893–1972) 135Ernst Manker(1893–1972)Eva SilvénFoto i privat ägo.1900-talets Sverige och dess modernisering rymmer otaliga bildnings- ochklassresor. En av dem gjordes av Ernst Manker, som kom att bli sin tids mestproduktive utforskare och skildrare av samisk kulturhistoria och samiskt liv.Han var utbildad som etnograf och verksam framför allt vid Nordiska museet.Förutom hundratals tryckta arbeten och till museet förvärvade föremål fyllerMankers arkiv åtskilliga hyllmeter: dokumentation från fältarbeten och kulturmiljöinventeringar,svar på frågelistor, manuskript till böcker och föreläsningar,utställningsdokumentation, korrespondens, tidningsklipp samt tusentals fotografier(jfr Kjellström 1998).Ernst Manker föddes och växte upp med tre syskon på Tjörn under sina förstasju år. Föräldrarna hade i början av 1890-talet blivit bönder och gårdsägareefter en tids arbete i USA; fadern hade även tillbringat ett tiotal år på sjön. Vidsekelskiftet 1900 flyttade familjen till en större gård i Göta älvdal. Efter folkskolanarbetade Manker tolv år i jordbruket, samtidigt som han inledde sin författarbanamed bl.a. artikeln ”Något om skygga hästar och körning av desamma”i tidskriften För Lantmannahem (1913). Som rekryt under första världskrigetblev han antimilitarist och skrev bl.a. pamfletten Under militärmaran(1917), utgiven av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Nyfikenhet ochbildningslust tog honom till studentexamen som privatist i Lund 1921 och filosofiekandidatexamen vid Göteborgs högskola 1924. De första publicerade texternaföljdes av åtskilliga andra: notiser, reseskildringar, naturstudier, kåserier,noveller och dikter i landsorts- och fackpress, veckotidningar och tidskrifter,vid sidan av hans vetenskapliga författarskap. I början skrev han under sitt ursprungliganamn Ernst Olsson, andranamnet Mauritz och andra pseudonymereller under sitt nya efternamn Manke – som dock visade sig vara upptaget, varfördet från slutet av 1920-talet i stället blev Manker (Berg 1985–1987, Frendel1964, Manker 1961, 1967).

136 Eva SilvénI Göteborg läste Manker bl.a. etnografi för professor Erland Nordenskiöldoch planerade att göra Afrika till sitt geografiska specialområde. Inledningsvisfick han till uppgift att packa upp och dokumentera tidigare orörda samlingarpå Göteborgs museums etnografiska avdelning och från 1925 på motsvarandeavdelning vid Riksmuseet i Stockholm. Men inför en första fältexpedition upptäcktesatt han blivit smittad med lungtuberkulos. ”Ett alltför hängivet uppgåendei packlårarnas innehåll hade inte varit bra för hälsan”, konstaterade hanmen blev efter något år på sanatorium friskförklarad (Manker 1967:74). Ett antalstudier om afrikansk kulturhistoria publicerades under åren runt 1930 samtidigtsom han verkade för att Riksmuseets etnografiska avdelning skulle brytasloss ur naturhistorien och bli ett självständigt Statens etnografiska museum(förverkligat 1935), där han hoppades att en gång som ”afrikanist” bli avdelningschef(Manker 1967:100). Men samtidigt hade han alltsedan sin första resanorrut 1926 börjat intressera sig för fjällvärlden och samerna, som blev ämnetför hans första bok, En stallo i Jokkmokk (1928). Med tiden visade det sig varasameforskningen som skulle ge honom den försörjning och den vetenskapligaplattform han strävade efter.Ett avgörande steg togs när Manker kallades till Uppsala av ”lappologen”och professorn i finsk-ugriska språk Karl Bernhard Wiklund, och erbjöds uppdragetatt samla material om den samiska trumman (Manker 1967:113 ff.).Uppgiften var att leta upp och dokumentera alla bevarade trummor, vars bildersågs som källor till andliga föreställningar och materiella kulturförhållanden.Inventeringsarbetet förde honom, med nyblivna hustrun Lill som medhjälpare,över hela Europa under åren 1932 och 1934, tills åttioen trummor var uppspåradeoch beskrivna. Som ett av hans största vetenskapliga verk utkom 1938 denförsta delen av Die lappische Zaubertrommel. Eine ethnologische Monographie,med undertiteln Die Trommel als Denkmal materieller Kultur (887 sidori stort format). 1950 kom den andra delen, med undertiteln Die Trommel alsUrkunde geistigen Lebens (447 sidor, samma format). Förutom en ingåendemonografi över varje trumma rymmer böckerna en komparativ analys och diskussionav trehundra års forskning i ämnet. Etnologen John Granlund skrev enrecension av hela verket, där han i stort stödde Mankers tolkningar, lovordadeden rediga terminologin liksom fotografiernas och teckningarnas kvalitet samtframhöll arbetets stora betydelse för fortsatt forskning – allt präglat av Mankerskänsla för ”vetenskaplig akribi, konstnärlig balans och betydande människokunskap”(Granlund 1952:73).Under 1930-talet kom också den genre som Mankers första bok representeradeatt etableras som ett kännetecken för honom: dokumentära reseskildringardär egna upplevelser flätades samman med händelser, livsöden, sägner och myter,berättade av de människor han mötte. I genomsnitt vart tredje år under hansyrkesverksamma liv utkom en sådan bok på vanliga kommersiella förlag, medtitlar som Rajden går (1934), Under samma himmel (1939), Det nya fjällvattnet(1941), Markens gudar (1948) och Viddernas vandrare (1959). Tidigt fick hangoda recensioner för sin iakttagande blick och gestaltande förmåga men också

Ernst Manker (1893–1972) 137för sitt sätt att skildra samerna, ”inte som romantiska kuriositeter utan som riktiganutidsmänniskor”, som det stod i en baksidestext. Dessa böcker var oftaparallella utgåvor till vetenskapliga publikationer och alltid illustrerade medegna fotografier – Manker hade skaffat sin första kamera redan på 1910-talet.På bilderna möter betraktaren olika fjällmiljöer men framför allt blicken frånmän och kvinnor i olika åldrar, och inte minst barnen ägnade han ofta stor uppmärksamhet.Det Manker sökte – i Afrika eller Lappland – var människor, natur och äventyr,i kombination med insamling och forskning. Den politiska aspekt somskulle ha följt med en inriktning på Afrika – etnografins roll i det kolonialaprojektet – aktualiserades även i arbetet med de samiska frågorna. I bygget avvälfärdsstaten från 1930-talet och framåt kom majoritetssamhällets förhållandetill den samiska befolkningen att uttrycka åtskilliga av periodens spänningar,mellan segregering och assimilering av olika folkgrupper. Staten hade i lag definieratsamisk identitet i förhållande till renskötseln, och såsom avvikandekunde samerna förvägras samma rättigheter som andra medborgare. Under tidenefter andra världskriget inträffade en brytpunkt, då de tidigare rasorienteradeoch kulturhierarkiska argumenten successivt förlorade i trovärdighet,samtidigt som samerna i ökad utsträckning trädde fram som självständiga aktörer.Manker uttalade sig sällan i direkt politiska termer utan stödde samernas sakmed sina egna verktyg. I början av 1930-talet fick han kontakt med den framväxandesamerörelsen och började medverka i Samefolkets Egen Tidning. Dåfanns ännu inte någon landsomfattande organisation, så tidningen blev en betydelsefullsamisk röst och organisatör av de politiska och kulturella strävandena.1933 meddelades där att ett nytt forskningsuppdrag rörande den samiskatrumman hade anförtrotts ”en ung och vederhäftig forskare”, som redan i egnaböcker dokumenterat sig som ”en samvetsgrann och sympatisk ’upptäckare’ avintressanta och eljest förbisedda sidor i samernas liv ... mannen med det vaknaoch sanningsälskande intellektet och det varma, sympatiska hjärtat” (Park1933:15). Därefter medverkade Manker fortlöpande med artiklar om bl.a. musei-och kulturarvsfrågor, fältarbeten, tradition och modernitet i samiskt livsamt under kriget också som organisatör av en insamling till förmån för samernai Finland.Såväl Etnografiska museet som Nordiska museet hade vid den här tiden storasamiska föremålssamlingar. Vid sidan av andra aktörer återupplivade Mankernu en äldre vision om ett ”lapskt centralmuseum”. Det var samhällets moderniseringsom ansågs göra aktiv insamling och dokumentation nödvändig;den traditionella samekulturen sades vara i ”snabb upplösning” genom renskötselnsrationalisering, nya boendeformer och masskonsumtionens omdaning avvardagslivet. Manker såg förändringen som både nödvändig och rättvis menville bevara föremål och berättelser för samernas kännedom om sin egen historiaoch för framtida forskning. Som alternativa konstruktioner av ”centralmuseet”fanns en fristående institution, en placering vid Etnografiska museet eller

138 Eva SilvénNordiska museet, men efter hand segrade linjen att sameforskningen borde sessom en del av den nordiska kulturhistorien. Efter ett intensivt lobbyarbete beviljadesNordiska museet statliga medel för en tjänsteman med speciellt uppdragatt handha museets samlingar av samiska kulturföremål, bedriva fältforskningoch fungera som rådgivare åt andra museer med samiska samlingar. Självklartfick Ernst Manker tjänsten (Tomasson 1934, 1939, Årsberättelse 1940:217 f., Manker 1942, 1943, Sommarström 1972). Samerna hamnade på Nordiskamuseet men blev ändå inte någon angelägenhet för folklivsforskarna runtden Hallwylska professuren. Varken Manker själv eller samefrågorna inkluderadesegentligen i det växande etnologiska och folkloristiska forskningsfältet,och efter Manker följde ytterligare två etnografer på tjänsten.Trots att andra världskriget bröt ut två månader efter det att Manker hadetillträtt 1939, började han med en rivstart. Utifrån den nya positionen kundehan skriva sin dagordning på ett annat sätt än tidigare, då han varit beroende avtillfälliga anslag, arvoden och anställningar. Organisatoriskt kom ”Lapska avdelningen”inledningsvis att sortera under Allmogeavdelningen men blev från1947 en självständig enhet. En annan nyordning var Lapska arkivet. Mankersamlade där allt befintligt material med samisk anknytning i museets arkiv, förvärvadeoriginalhandlingar från exempelvis Johan Turi, Ossian Elgström, EmilieDemant Hatt och Nils Nilsson Skum samt tillfogade efter hand all dokumentationfrån sin egen verksamhet. Även föremålssamlingen utökades aktivt genomköp och gåvor. Manker hade också idén att alla statliga samlingar av föremålmed samisk härkomst borde samlas på Nordiska museet, ”det lapskacentralmuseet”. Han lyckades få föremål från Historiska museet överförda somdeposition, däremot inte från Etnografiska museet.Samma år som Manker tillträdde sin tjänst vid Nordiska museet började hanförteckna ordningsmännen i de omkring femtio samebyarna och andra möjligakontaktpersoner, som tillsammans kom att forma ”den lapska ombudskåren”.Dess uppgift skulle i första hand vara att besvara de åtta frågelistor som Mankersände ut 1941–1953 och vars svarsmaterial kom till användning i vetenskapligaartiklar och monografier (Silvén 2009a). En del av ombuden kände Manker sedantidigare, och flera blev till och med vänner, då hans jordnära bakgrund sannoliktminskade distansen till akademikern från Stockholm (jfr Kjellström1990–1991, Ruong 1972). Ombuden i samebyarna var renskötande män, mengenom det mångåriga samarbetet, även i andra frågor, kom kontaktytan iblandatt vidgas och inkludera även andra familjemedlemmar. Det fanns också någrakvinnor bland dem som Manker rekryterade utanför samebyarna.Med utgivningen av Die lappische Zaubertrommel hade Manker startat denvetenskapliga serien Acta Lapponica. Nummer två i serien blev renskötarenoch konstnären Nils Nilsson Skums Same sita – lappbyn (1938), med textenöversatt och normaliserad av den samiske språkforskaren Israel Ruong. I ActaLapponica publicerade Manker den vetenskapliga versionen av sina undersökningar,som den stora dokumentationen 1939–1940 av de samiska områdenlängs Stora Lule älv som skulle läggas under vatten i och med utbyggnaden av

Ernst Manker (1893–1972) 139kraftverket i Porjus: Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar (1944). Senareverk blev The nomadism of the Swedish mountain lapps (1953), Lapparnas heligaställen (1957), Fångstgropar och stalotomter (1960), Lappmarksgravar(1961) samt Skogslapparna i Sverige (1968). Även andra studier bereddesplats, bl.a. Karl Tiréns Die lappische Volksmusik (1942) och Johannes SchefferusLappland (1956, den första svenska översättningen av Lapponica, utgivenpå latin 1673). Som en extra drivkraft bakom utgivningen angav Mankerden maktstrid som i början av 1940-talet uppstod mellan honom och Björn Collinder,K. B. Wiklunds efterträdare på den lärostol som dittills hade betraktatssom centrum för den svenska sameforskningen (Manker 1967:117 ff.).En sak fick Manker emellertid skjuta på några år – en ny samisk basutställning(Silvén 2008a, 2008b). På grund av krigsrisken var delar av de samiskasamlingarna evakuerade, men 1947 öppnades ”Lapparna”, som kom att ståkvar i trettio år. Där skildrades det historiska samiska livet med renskötsel,manlig och kvinnlig slöjd, dräktskick och andlig kultur. I motsats till den föregåendeutställningens typologiska serier kallade Manker ibland ”Lapparna” fören ”skådesamling”. Allmänheten ville hellre uppleva än studera föremålen,menade han, och lade därför tonvikt på åskådlighet och funktionella samband.Till detta fogades en konstnärlig ambition, med målningar och teckningar avFolke Ricklund, Helmer Osslund, Ossian Elgström och Nils Nilsson Skumsamt porträttskulpturer av Runo Johanson (Lette).Till Nordiska museets framställning av samisk kultur hörde dessutomsamevistet på Skansen, som fram till 1965 var en del av museet. Även härkom de samiska ombuden till nytta, bl.a. för att rekrytera familjer som säsongsvisskulle levandegöra vistet, som en publikattraktion. På så vis fortsattesen tradition från Artur Hazelius tid, då grupper av samer turnerade mellanvärldsutställningar och zoologiska parker på kontinenten. Samtidigt uppträddeen ny form för medialisering av det samiska: spelfilmen. Genom Mankersförmedling hamnade några av Skansensamerna på rollistan till ”SampoLappelill” (1949) och han bidrog också själv till att osäkra gränsen mellanfiktion och verklighet genom att i flera av sina populära böcker kalla nordsamenPer Henning Nutti ”Midnattssolens son” efter hans roll i filmen medsamma namn (1939).Mankers ”lapska centralmuseum” var en enmansinstitution, men med ettrikt förgrenat nätverk av kontakter. Vid sidan av egna undersökningar leddeManker 1948–1958 fältinventeringar av fasta fornlämningar i samarbete medde nordligaste länens landsantikvarier. Även i Nordnorge gjordes forskningsresor,tillsammans med bl.a. Ørnulv Vorren från Tromsø universitet och museum.I boken Över vidderna (1952) beskriver Manker flera av dessa resor ochjämför dem med etnografiska forskningsfärder i andra världsdelar. 1950–1958var han ordförande i Svenska Fjällklubben, en organisation för erfarna fjällentusiaster,och 1967 fick han Svenska Turistföreningens Dag Hammarskjöld-medalj.1947 blev han hedersledamot av Royal Anthropological Institutei London, 1953 hedersdoktor vid Stockholms högskola, ”såsom efter av-

140 Eva Silvénlagda prov”, och 1967 tilldelades han den norska Qvigstadmedaljen. Mankerpublicerade sig huvudsakligen på svenska, men när han skrev för en internationellläsekrets speglade han sin tids forskningsorientering med verk på tyska föreandra världskriget, därefter på engelska.Så fylldes Mankers drygt två decennier med fast tjänst på Nordiska museetfram till pensionen 1961. Hustrun Lill var inte yrkesutbildad men arbetadeutanför hemmet fram till de två barnens födelse, 1935 och 1941. 1952 byggdefamiljen sig ett sommarhus på Tjörn, och erfarenheter från barnaåren gestaltadesnu till dikter i Lyhört (1952) och berättelser i Tjörn. Minnen och återseenden(1954) samt Tjörn och bron (1969). Särskilt somrarna runt pensioneringen,men även tidigare, ägnade Manker åt att tillsammans med sommargrannenLeif Olsson inventera alla kvarnlämningar på ön, som publiceradesbl.a. i Kvarnarna på Tjörn (1965). Efter pensioneringen utkom ytterligarenågra självbiografiska böcker. Men Manker var också fortsatt verksam somforskare intill sin bortgång 1972, då han arbetade med förhistoriska fynd avskidor, med förhoppningen att en datering med hjälp av C14-metoden skullekasta nytt ljus över frågan om den samiska befolkningens härkomst och historia(Berg 1972).Mankers sista bok blev utgiven postumt, Medmänniskor i norr (1978), enbildbaserad betraktelse över de samer han mött genom åren, med de mest kändafotografierna. I förordet reflekterade han över 1960- och 1970-talens samepolitiskasituation och hoppades att denna bildkrönika ur det förgångna inte skullevara till förfång utan en tillgång för dagens socialt kämpande samer. Han vändesig mot de ”mer välmenta än i sak insatta supporters” som talade om diskriminering,förtryck och slum bland samerna, vilket han menade var att förväxlafattigdom med en tidigare primitiv livsform (Manker 1978:6 f.). Även i annatsammanhang hade han ondgjort sig över ett ”uppskärrat minoritetspatos” frånutomstående, särskilt när samerna likställdes med ”zigenarna, Sydafrikas negreroch indianerna i reservaten eller Västern-städernas slum” (Manker 1970:10). Mot det tidigare 1900-talets tidsanda hade Manker strävat efter att mötasamerna som jämlikar, varken nedlåtande, ömkande eller romantiserande, ochi hans ögon tålde de inte sådana paralleller. Det fanns i hans synsätt ett drag avelitism, att sätta samerna på piedestal – stolta och starka människor som kundeklara sig själva och bemästra naturens utmaningar.I Mankers framställningar möter vi framför allt samerna som individer ochsom folk, mer sällan som de ”typer” som tillhandahölls av rasbiologin, en underflera decennier legitim vetenskap. Det hände dock att han använde dess terminologiför att beskriva och diskutera samers utseende, kroppskonstitutionoch mentalitet, även efter andra världskriget (Manker 1947:39 ff.). Under krigetuttryckte han i viss kollegial och privat korrespondens en tyskvänlig hållning,men vilken betydelse detta kan ha haft för hans verksamhet återstår attundersöka. Här öppnas för frågor om sameforskningens samhälleliga konsekvenseri såväl samtiden som framtiden (jfr Silvén 2008c, 2009b). Förhållandetmellan etniska gruppers kulturella erkännande, identitetsformering och sociala

Ernst Manker (1893–1972) 141och politiska rättigheter är en relevant fråga för etnografins, etnologins ochfolkloristikens forskningsfält. I ljuset av vår tids urfolks- och minoritetspolitikär det något som Ernst Mankers arbete placerar högt på dagordningen.LitteraturBerg, Gösta, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Ethnologia Scandinavica, s. 146–147.— 1985–1987: Ernst Mauritz Manker. Svenskt biografiskt lexikon 25, s. 71–73.Frendel, Yvonne, 1964: Ernst Mankers tryckta skrifter 1925–1963. Stockholm. (Nordiskamuseet.)Granlund, John, 1952: [Rec. av] Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel. Rig,s. 71–72.Kjellström, Rolf, 1990–1991: Ernst Manker – etnograf i Sameland. Till fjälls, s. 65–67.— 1998: Nordiska museets sameforskning. Nordiska museet 125 år. Red. Hans Medelius,Bengt Nyström & Elisabet Stavenow-Hidemark. Stockholm. S. 258–259.Manker, Ernst, 1942: Nordiska Museets sameavdelning. Samefolkets Egen Tidning 4,s. 41–42.— 1943: Ett lapskt centralmuseum. Rig, s. 25–26.— 1947: De svenska fjällapparna. Stockholm.— 1961: Älvens vatten blänker motsols. Stockholm.— 1967: På tredje botten. Minnesbilder. Stockholm.— 1970: Åter mot norr. Minnesbilder och studier. Stockholm.— 1978: Medmänniskor i norr. Sundsvall.Park, Gustav, 1933: Ett betydelsefullt samiskt kulturföremål utforskas. SamefolketsEgen Tidning 2, s. 14–15.Ruong, Israel, 1972: Ernst Manker. Samefolkets Egen Tidning 1–3, s. 43–44.Silvén, Eva, 2008a: Samiska scener och scenerier. För Sápmi i tiden. Red. ChristinaWestergren & Eva Silvén. Stockholm. S. 121–137. (Fataburen.)— 2008b: Staging the Sami – narrative and display at the Nordiska Museet in Stockholm.Comparing. National museums, territories, nation-building and change. Red.Andreas Nyblom & Peter Aronsson. Linköping University Electronic Press 2008,s. 311–319.— 2008c: Cultural diversity at the Nordiska Museet in Stockholm. Outline of a story.Scandinavian museums and cultural diversity. Red. Katherine Goodnow & Haci Akman.New York/Oxford. S. 9–22.— 2009a: Konstruktionen av ett samiskt kulturarv. Ernst Manker och den lapska ombudskåren.Föredrag vid konferensen ”Älvar att korsa: Bygga broar eller vada? Traditionelloch akademisk kunskap i samisk forskning”, Umeå. (U.u.)— 2009b: The construction of a Sami cultural heritage. Essentialism or emancipation.Föredrag vid ”Byggstenar. 31:a Nordiska etnolog- och folkloristkongressen”, Helsingforsuniversitet samt ”4. International Sami Research Seminar”, Stockholm.(U.u.)Sommarström, Bo, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Fataburen, s. 267–268.[Tomasson, Torkel], 1934: Frågan rörande den samiska kulturminnesvården har aktualiserats.Röster för ett samiskt centralmuseum. Samefolkets Egen Tidning 4, s. 30–32.— 1939: Den samiska kulturminnesvården säkerställd. Nordiska museets lapska avdelning– en central för den etnografiska forskningen bland samerna. Samefolkets EgenTidning 3, s. 23.[Årsberättelse.] Nordiska museet och Skansen under år 1939. Fataburen 1940, s. 163–247.