Luther: Disputation 1544 - Lutherläsaren

Lutherläsaren 60Vad är en disputation?Disputationer har ända sedan antiken varit en metod föratt klargöra och pröva vetenskapliga rön. Respondentenformulerar sina rön så exakt som möjligt i en rad satsereller teser. En eller flera opponenter prövar sedantesernas giltighet och motsägelsefrihet, ofta i en muntligdebatt, disputation, med respondenten, i ett universitet.Disputationer hörde till Luthers verksamhet somprofessor vid universitetet i Wittenberg. Kändadisputationer är de 95 teserna 1517 ochHeidelbergdisputatitionen 1518. Disputationen, ellerteserna, som följer här kommer från slutet av Luthersliv, 1544.Satserna (14) till (26) innehåller mycket filosofiskterminologi och anknyter till den medeltidateologin/filosofin. Vi har satt de satserna med mindretext eftersom de troligen är mer svårtillgängliga med sindiskussion djupt inne i den skolastiska teologin. Luthersdisputation har inte sitt mål i debatten om "väsenheten"eller den "metafysiska enheten", utan handlar framförallt om Sonens person, som antog den mänskliganaturen, för att frälsa syndare. Det är därför vi firarjulhögtiden (W2 X: 186ff).10

Luthers disputation 1544Teologisk disputation om den heligaTreenighetens hemlighet, Sonensmänniskoblivande, lagen m.m. 1544. 11. När Gud, den himmelske Fadern, sade om sin Son"Lyssna till honom!" så ville han inte med det på något sättutesluta teologiska disputationer om trosartiklar.2. Men alla lyssnar inte på samma sätt till denne Lärare;bland dem finns alltid en del svaga som Satan sållar som vetei sitt såll.3. Därför är det nödvändigt med ett bestående Ordetsämbete i Guds kyrka, som dels styrker de svaga, dels bjudermotstånd mot Satan.4. Därför har också Kristus själv, vår Frälsare, även om haninte behövde det, gett sig i disputation med fariséerna, ochtagit sig an de svaga mot dem.5. Det är en helt obestridbar sanning att det finns en endaoch samtidigt trefaldig [tyska översättningen har "dreifaltig",inte "dreieinig"] Gud, som är den ende Skaparen av alla tingsom existerar utanför honom.1W2 X: 186–193. Övers. av Kristian Norrback.11

Lutherläsaren 606. Också om det skulle ingå något oegentligt uttryck här, såmåste ändå själva saken med Skriften försvaras motDjävulen.7. Enheten hos de tre personerna i det gudomliga Väsendetär en större enhet än hos något skapat väsende, ja, större änsjälva den metafysiska enheten.8. Icke desto mindre är denna enhet en trehet [Dreiheit], detvill säga en Gudom av tre skilda personer.9. På det sättet, att vilken som helst person är hela Gudomen,som om det inte skulle finnas någon annan Gudom.10. Och likväl är det sant, att ingen person är den endaGudomen, som om inte vilken som helst av de två andrapersonerna vore det gudomliga Väsendet.11. Denna skillnad mellan personerna är så stor, att av demendast Gud Sonen antagit den mänskliga naturen.12. Det är ett fel, både när man lär att Fadern skulle varaSonen, och också, att Fadern skulle ha antagit den mänskliganaturen.13. Hela metafysiken är på villovägar och måste spikas påkorset, när det handlar om Guds väsen.14. Scotus och andra skolastiska lärda ger oss endast en klen och kylig tröst medsina formella och reella distinktioner.15. Själve Magister Sententiarum har inte lärt helt rätt, då han om det gudomligaVäsendet hävdar, att det varken föder [zeuge] eller föds.16. Och Abbot Joakim har med rätta tillräknat honom det som ett fel, då handärmed har uppställt en fyrhet i det gudomliga Väsendet (nämligen ytterligare12

Luthers disputation 1544"väsenheten" [die Wesenheit] vid sidan av de tre personerna, liksom abstraheradsom ett fjärde i Gudomen).17. Det är lika med intet, när kapitlet som börjar med orden "Firmiter deTrinitate" gillar Magister Sententiarum men fördömer Abbot Joakim.18. För emedan denne Magister utifrån Augustinus' s skrifter inte kunde förnekaatt en substans föds av en annan, visheten av visheten,..19. så har han inte heller kunnat förneka födandet av en väsenhet ur den andra,eller bara vad som helst som på samma sätt kan sägas om sann Gud.20. För att inte tänka på att allt annat är misstänkt, som påträffas i dennaförödelsens styggelse på helig plats.21. Det förefaller som om Magister befarade, att två eller tre väsenheteruppkommer, om man säger att en väsenhet föds av en annan.22. Han borde bara på samma sätt ha fruktat för att det blir två eller tre gudar,om en föds av den andra.23. Vi medger, att väsenheten i det skapade väsendet, för att tala medAugustinus, bör tas endast absolut och inte relativt (med hänseende på någotannat).24. Emedan han har insett att orden "substans", "vishet", "natur" och liknandetas relativt hos Augustinus och Hilarius25. så fanns ingen grund för att förneka detsamma för ordet "väsenhet", ochorsaka så mycket oro för ett enda ords skull.26. Därför har detta omdöme ogillats av Kardinal Cameracensis, den lärdaste avskolastikerna, och inte med orätt.27. Därför har endast Sonens person, det med Fadern ochden Helige Ande lika eviga Ordet, blivit kött.28. Så mycket har det kostat att förlösa det förlorademänniskosläktet, att det fordrades ett sådant och så oändligtstort offer.13

Lutherläsaren 6029. Därför var det helt omöjligt att en tillfyllestgörelse försynderna hade kunnat göras genom lagen eller lagensrättfärdighet.30. Ja, i stället ökades genom lagen synden och människornasfördömelse ända längst ner i helvetet.31. Det oaktat är lagen rättfärdig, helig och god, eftersomden kommer från en god, rättfärdig och helig Gud.32. Han fordrar emellertid även en lagens rättfärdighet, såvälden ceremoniella som den borgerliga lagens, och villverkligen att den iakttages ...33. fastän att han samtidigt vet, att den endast är träck ochsmuts i hans ögon, som aposteln säger.34. Nämligen för att inget kött skall berömma sig införhonom av egen rättfärdighet och vishet, det vill säga av sittträck, vilket liksom köttet är fördömt av Gud.35. Hur mycket mer, ja tre- och fyrfaldigt mer, måste alltsårättfärdigheten i mänskliga stadgar vara orenhet inför Gud;ja, det är ett sant djävulsträck inför Gud.36. Därför måste nu lagens rättfärdighet förstås relativt, somlydnaden mot lagen såväl som mot överheten.37. Med hänseende nämligen (relativt) till detta timliga liv,som är idel död och elände, bör den iakttas, för att vi här harfriden.38. Inför Gud, däremot, skall vi veta att vi med all vårlagrättfärdighet är idel smuts, vanära och skam.14

Luthers disputation 154439. Därför är vår rättfärdighet och berömmelse inför Gudendast detta Offerlamm, Guds Son, som vi omfattar med rentro.40. Efter sådan tro, och efter meddelandet av den HeligeAnde, behagar lydnaden för lagen Gud.41. Men inte för att den (lydnaden) skulle var värdig (Gudsbehag), eftersom mycken orenhet och ovärdighet från gamleAdam vidlåder den än, ...42. utan för att Offerlammets värdighet uppväger oändligtmycket vår träckiga ovärdighet.43. Och om lagrättfärdigheten för sin arrogans och dårskapsskull kunde anse sig själv som träck, så skulle den intetillräknas räknas som sådan.44. För Gud, barmhärtig och rättfärdig, lyfter den fattige urdyn, för att sätta honom bredvid sitt folks furstar. (Ps. 113: 7.8)45. Det låter han inte ske med dem som har ett obändigt ochstolt sinne i sin lagrättfärdighet.46. Eftersom de ensamma vill vara kloka och visa, så anses deför bara dårskap inför Gud, och blir evigt förkastade.47. Och Offrets kraft förblir hos de fattiga syndarna, förvilkas skull Kristus har kommit i världen för att göra demsaliga.15

Lutherläsaren 60Luther hänvisar till följande teologer:Hilarius av Poitiers, född cirka 315 i Poitiers, död367 i Poitiers, var en fransk teolog och räknas somkyrkofader. Han var biskop av Poitiers.Augustinus, Aurelius Augustinus, 354–430, kyrkofader,den tidiga kyrkans mest betydande västerländskateolog. Munken Luther fördjupade sig i augustinskteologi.Petrus Lombardus, Magister Sententiarum, troligenfödd mellan 1095 och 1100 i Lumellogno, Italien, död1160 i Paris. Han var en skolastisk teolog, samt biskopav Paris, och är framför allt känd för sin antologi överkyrkofädernas lärdom, Sententiæ.Joakim av Floris, född cirka 1130 i Celico,Kalabrien, död 1202. Han var en italiensk abbot inomcisterciensorden, teolog, mystiker.Duns Scotus, Johannes, född ca 1266, död 1308,medeltida skotsk teolog och filosof. Duns Scotus varmedlem av Franciskanorden.Christian Massäus, Kardinal Cameracensis, professorvid akademin i Cambray. Han dog samma år somLuther, 1546.16