I ANKARA

FOTO: THOMAS AUE SOBO
FOTO: LASSE TELLING
FRAMTIDSDRÖMMAR. Mofed Al Sabaa
framför pappans café. Han drömmer om att
få gifta sig med sin kärlek.
1 600
kronor i månaden, så
mycket får en familj att
leva på av UNHCR.
➤
– Om jag kunde så skulle jag gifta mig
med henne i morgon, säger Mofed Al Sabaa.
Jag älskar henne högt, hon är vacker, hon
respekterar mig och hon gör som jag säger.
Några gäster vill röka vattenpipa så
Mofed Al Sabaa reser sig, svingar kolglöden
i luften och placerar den i toppen av den
gröna pipan. Röken står som ett lång slöja
runt honom när han överräcker pipan till
gästerna.
– Jag ska betala mellan 5 000 och 7 000
dinarer (65 000–92 000 kronor) i hemgift
om flickans mor vill ha det. Min far hjälper
mig. Jag vill gärna ha barn nu och njuta av
livet med min hustru.
Mofed Al Sabaa lovordar de syriska
flyktingarna och säger att de arbetar hårt.
Han betonar att gränsen ska vara öppen ”då
syrierna är i en mycket svår situation”.
Tillbaka hos Amirs familj i det lilla
provisoriska tältlägret i Moghart
Alsakhar säger den syriske bonden
att han känner sig maktlös efter att
ha väntat i tre år i ett tält. Han visar upp
pappret som dokumenterar att att familjen
är registrerad som asylsökande i Jordanien
och att detta inte ger dem rätt att arbeta.
Varje månad får familjen 125 dinarer (drygt
1 600 kronor) att leva på av unhcr. Inget
av barnen går i skola då Amir och Aisha har
hört historier om våldtäkter och mord på
syriska barn i området.
– Om vi ska fortsätta att vara beroende
av andras hjälp så vill jag hellre resa till
Europa och arbeta, säger Amir. Min bror är
i Tyskland och han säger att jag lätt skulle
kunna få jobb där. Vi kan odla jorden och ha
kor och får som vi hade i Syrien.
Han berättar om familjens lantställe
utanför Damaskus och om släktingarna
som ännu är kvar bakom Bashar al-Assads
linjer. Framför Amir ligger en mobiltelefon
som brodern ringer till från Tyskland
varannan vecka. Senaste gången han ringde
berättade brodern att han skulle få sitt uppehållstillstånd
tio dagar senare. Broderns
barn är kvar i Jordanien. Nu är Amir nyfiken
på att höra nyheter från Tyskland.
Nära Wanash Café ligger Ali Ashours
barberarsalong. Här talar kunderna
högljutt om att de många syriska
flyktingarna har gjort att priserna
på mat och bostäder skjuter i höjden. En
man i svart läderjacka och kraftig mustasch
rabblar upp vad som har hänt sedan kriget i
Syrien startade:
Hyran för en familjelägenhet har stigit
från 100 dinarer (cirka 1 200 kr) till 300
dinarer. Ett kilo lammkött har gått upp från
sju till tolv dinarer. Kilopriset på kyckling
har stigit från 1,3 dinarer till 1,8 dinarer.
– Samtidigt är många syrier beredda
att arbeta för en lägre lön än jordanierna,
säger mannen med läderjackan.
Jordanien är ett land som kämpar med
en officiell arbetslöshet på tolv procent.
– Jag vet inte hur det ska gå med min
verksamhet, allt är osäkert och vårt land
går på knä, säger frisören Ali Ashour medan
han håller en engångshyvel i ena handen
och en cigarett i den andra handen. Vi
måste arbeta dubbelt så mycket för att
överleva.
I
ett hus i Amman sitter 12-årige syriern
Adib i sin rullstol och målar. Han målar en
pojke som också sitter i rullstol. På stolen
finns ballonger.
VÄNTAN. Adib
förlorade sina ben
i ett anfall från
Assadregimen.
Snart kommer
han att få sina
proteser.
16 AMNESTY PRESS NUMMER 1 2016
AMNESTY PRESS NUMMER 1 2016
17