Grunddokument Hotet

Grunddokument Hotet 

Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige 

Karlis Neretnieks 

Redaktör 

Kungl Krigsvetenskapsakademien 

1

Förord 

Dokumentets syfte är att ge en beskrivning av de militära hot som Sverige kan stå inför i ett 

tio- till femtonårsperspektiv. Den ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskaps 

Akademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet- KV 21. Där ska den tillsamman med 

andra studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar utgöra ett underlag för fortsatta 

studier avseende vad som kan och bör göras för att möta skisserade hoten. Det såväl när det 

gäller Försvarsmaktens utveckling som när det gäller civila beredskapsåtgärder nödvändiga 

för att kunna möta olika typer av angrepp mot Sverige. 

Skälet till att boken syftar till att analysera hotet på längre sikt är att det tar tid att förändra 

Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapssystem. Tio till femton år är i 

många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning 

och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden. 

Det centrala kapitlet i dokumentet är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur 

de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas vid ett militärt 

angrepp mot Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett 

sammanhang är det möjligt att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som 

enskilt kan te sig hanterbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt 

farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder. 

Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar 

som ett instrument för att illustrera vilka eventuella hot som Försvarsmakten och det civila 

samhället kan ha att möta vid olika typer av angrepp mot Sverige. 

Jag vill här också tacka Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse utan vars välvilliga stöd 

det inte varit möjligt att driva projektet. 

Frank Rosenius 

Projektledare 

Krigföring i det 21:a århundradet 

Dokumentet avspeglar inte Försvarsmaktens eller någon annan myndighets syn på 

utvecklingen i Ryssland. 

Dokumentet får citeras med angivande av källa. Kommersiell eller mer omfattande 

användning av dokumentet, eller delar därav, t ex som kurslitteratur eller för annan 

bredare spridning får endast ske i samråd med Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

2

Innehåll 

.................................................................................................................................................... 2 

Inledning ..................................................................................................................................... 6 

Kapitel 1 Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform ......................................................... 11 

Historisk utveckling ............................................................................................................. 11 

Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning .................................................................... 13 

Litteratur och källor .............................................................................................................. 16 

Kapitel 2 Generell teknikutveckling ........................................................................................ 17 

Inledning ............................................................................................................................... 17 

Informations- och kommunikationsteknologi ...................................................................... 19 

System för fjärrbekämpning ................................................................................................. 20 

Rymdbaserade system .......................................................................................................... 21 

Obemannade system ............................................................................................................. 23 

Sammanfattande slutsatser ................................................................................................... 26 


Kapitel 3 Markstridskrafterna .................................................................................................. 29 

Organisatorisk utveckling .................................................................................................... 29 

Uppträdande ......................................................................................................................... 31 

.......................................................................................................................................... 32 

Infanteristen/Fotsoldaten ...................................................................................................... 32 

Mekaniserade förband .......................................................................................................... 33 

Indirekt eld ........................................................................................................................... 37 

Luftvärn ................................................................................................................................ 38 

Fältarbeten ............................................................................................................................ 39 

Fjärrstyrda/obemannade system ........................................................................................... 39 

Slutsatser .............................................................................................................................. 40 


Kapitel 4 Marin krigföring ....................................................................................................... 42 

Marina stridskrafter .............................................................................................................. 42 

Ryska Östersjömarinen ........................................................................................................ 43 

Nyproduktion och framtida fartygssystem ........................................................................... 44 

Trender ................................................................................................................................. 47 

Slutsatser .............................................................................................................................. 48 


Kapitel 5 Flygkrigföring ........................................................................................................... 51 

3

Inledning ............................................................................................................................... 51 

Generella utvecklingstrender ................................................................................................ 52 

Ryska system och delkomponenter ...................................................................................... 54 

Vissa trender i ryskt uppträdande ......................................................................................... 57 

Miltärgeografins betydelse ................................................................................................... 57 

Avslutning och slutsatser ..................................................................................................... 58 


Kapitel 6 Krigföring i cybermiljön ........................................................................................... 60 

Inledning ............................................................................................................................... 60 

Militär kontext ...................................................................................................................... 61 

Cybermiljöns karaktär .......................................................................................................... 63 

Uppträdande ......................................................................................................................... 65 

Attackvektorer ...................................................................................................................... 66 

Slutsatser .............................................................................................................................. 68 


Kapitel 8 Okonventionella komponenter ................................................................................. 71 

Inledning ............................................................................................................................... 71 

Samma förmåga men ökat nyttjande .................................................................................... 72 

Vita, gråa och svarta informationsaktiviteter ....................................................................... 74 

Specialförband och specialoperationer ................................................................................. 75 

Slutsatser .............................................................................................................................. 76 


Mattsson, Peter: Russian Military Thinking - A New Generation of Warfare, Journal of 

Baltic Security, Vol. 1, Issue 1, 2015 ................................................................................... 77 

Kapitel 9 Vilseledning .............................................................................................................. 78 

Inledning ............................................................................................................................... 78 

Manchuriet 1945 – att vilseleda en förberedd motståndare ................................................. 79 

Tjeckoslovakien 1968 – vilseledning för en kupp ............................................................... 80 

Georgien, Ukraina och bortom ............................................................................................. 82 


Kapitel 10 Scenarier ................................................................................................................. 83 

Inledning ............................................................................................................................... 83 

Beskrivning av de insatta ryska resurserna .......................................................................... 84 

Scenario 1 - Kris, påverka svensk beslutsfattning ................................................................ 90 

Scenario 2 – ”Hybridscenario” ............................................................................................. 94 

Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige .............................................................. 101 

Fortsättning av Scenario 3 - Utdraget krig ......................................................................... 111 

4

Författarpresentationer ........................................................................................................... 116 

5

Inledning 

Prognoser om framtiden är alltid behäftade med stora osäkerheter. Allt som kan komma att 

hända går inte att förutse. Sovjetunionens upplösning eller den ekonomiska krisen 2008-2009 

fanns knappast som planeringsförutsättningar i världens olika regeringskanslier. Det här 

dokumentet är därför i huvudsak en analys grundad på olika trendframskrivningar där 

förutsättningen är att t ex det inte sker omvälvande förändringar i Ryssland eller att t ex Nato 

upphör att existera. 

Boken är disponerad som ett antal analyser av hur rysk militär doktrin och olika typer av 

ryska stridskrafter, mark, sjö, och luft, bedöms utvecklas under de närmaste tio- till femton 

åren, följt av hur dessa kan och måste samverka vid olika typer av operationer. Avslutningsvis 

appliceras slutsatserna på tre scenarier som beskriver hur ett angrepp mot Sverige skulle 

kunna genomföras beroende på det strategiska målet för operationen. 

Redan här bör det nämnas att kärnvapenproblematiken inte analyseras närmare. Skulle 

Ryssland välja att utnyttja kärnvapen vid ett angrepp mot Sverige, och eventuellt även andra 

länder, går konsekvenserna för Sverige inte att överblicka. Det blir en process helt utanför 

svensk kontroll. Det innebär dock inte att svenska beslutsfattare inte bör vidta åtgärder för att 

så långt möjligt skydda befolkningen mot en sådan eventualitet. Det går heller inte bortse från 

att kärnvapenhot kan utnyttjas i utpressningssyfte, även om de inte används. 

Boken har skrivits av ett författarkollektiv där alla författare har varit delaktiga i att utforma 

samtliga kapitel. Skälet till denna modell, istället för ett antal författare som skriver om var 

sitt specialområde, är gruppens övertygelse att framtida krig kommer bestå av en kombination 

av en stor mängd samverkande system och åtgärder. Det har därför setts som värdefullt, och 

nödvändigt, att alla författare värderat hur olika faktorer, doktriner, vapensystem, 

psykologiska operationer mm, tillsammans kan interagera i ett större sammanhang. 

Författarna presenteras i slutet av dokumentet. 

Det är med avsikt som det inte finns en notapparat, dock finns litteraturlistor kopplat till varje 

kapitel. De bedömningar som görs i boken grundar på diskussioner inom gruppen om vad som 

bedöms som en sannolik utveckling grundat på egna erfarenheter, diskussioner i och utom 

tjänsten och läsning av olika alster. Då olika källors trovärdighet eller den vikt de tillmäts inte 

diskuteras i boken skulle en notapparat ha ringa värde. Det är författargruppens 

sammanvägda tankar och åsikter som presenteras, mindre vad andra tror. 

6

Vid utformningen av den ryska operationsplanen i de olika scenarierna finns vissa 

underförstådda antaganden avseende svensk militär förmåga. De redovisas inte explicit (andra 

delstudier har till uppgift att analysera vilka förmågor Sverige borde ha på sikt) men bygger 

på antagandet att dagens inriktning för Försvarsmakten inte har förändrats radikalt. Femton år 

i dessa sammanhang är en tämligen begränsad tid då viktigare materielsystem ofta har en 

livslängd på trettio år, i vissa fall längre. Exempelvis förutsätts JAS-systemet och de ubåtar 

som nu är beställda att vara i bruk även vid slutet av den studerade perioden. Samma 

antagande har gjorts när den gäller utvecklingen i Ryssland. De moderna materielsystem som 

är i bruk idag bedöms i huvudsak finnas kvar omkring 2030, dock efterhand kompletterade 

med sådana system som idag är prototyper eller under utveckling. 

För att belysa livslängden på några system som fortfarande är i bruk kan följande 

exempel vara illustrativa. Flygplanen B 52, ett amerikanskt bombflygplan, och A 10, 

ett amerikanskt attackflygplan, började produceras 1955 respektive 1976. Båda 

förväntas vara i bruk åtskilliga år till. Den tyska stridsvagnen Leopard 2 började 

produceras 1979 och kommer sannolikt vara ryggraden i såväl Sveriges som många 

andra länders stridsvagnsbestånd intill 2030. Det svenska granatgeväret Carl-Gustav 

har modellår 1948 och produceras fortfarande i vidareutvecklade versioner. 

Carl-Gustav M 3 Källa: SAAB 

Likaså finns det skäl att komma ihåg att ”livslängden” när det gäller taktik och operationer 

oftast också är lång. Att införa ett helt nytt tänkande tar en officersgeneration eller två innan 

den får fullt genomslag. Även här kan man därför anta att mycket av dagens metoder och 

tänkande kommer att leva vidare inom den studerade perioden. Dock, utvecklingen kommer 

inte att stå stilla. Ny teknik kommer påverka även sättet att föra krig. En viktig del av 

gruppens arbete har därför varit att försöka identifiera sådana tänkbara förändringar. 

De faktorer som analyseras är sådana som bedöms vara av intresse vid ett eventuellt angrepp 

mot Sverige och bygger på hur arbetsgruppen tolkar Sveriges militärstrategiska och 

geografiska läge. Det innebär t ex att mindre vikt har lagts vid att analysera rysk förmåga till 

att avskära Natos Atlantförbindelser, genomföra mycket storskaliga markoperationer, 

utkämpa ett kärnvapenkrig eller andra typer av operationer som primärt är en del i en 

konfrontation med en annan stormakt. Sveriges geografiska läge utgör också en styrande 

faktor vid valet av vilka olika ryska förmågor som behandlats mer detaljerat. 

7

Ryssland är inte det forna Sovjetunionen. Istället för tidigare ca 290 miljoner innevånare 

består befolkningen idag av ca 140 miljoner. Den industriella basen är smalare, bl a ligger 

delar av den forna sovjetiska rustningsindustrin i det som idag är självständiga stater, t ex 

Ukraina. Den ryska krigsmakten består idag av knappa en miljon man, jämfört med ca två och 

en halv miljoner under sovjettiden. I båda fallen fanns, finns, det dock stora potentiella 

reserver som efter viss förberedelsetid skulle kunna sättas på krigsfot med utnyttjande av 

lagrad äldre krigsmateriel. 

Sovjetunionens sammanbrott drabbade krigsmakten hårt. Materieltillförseln upphörde i stort 

sett, utbildningen förföll och moralen sjönk. Den militärreform som initierades år 2008 har 

dock lett till stora förbättringar i alla dessa avseenden. Efter en långsam start, helt naturligt 

med de ledtider som modern materiel har och den tid det tar att på bredden återskapa förlorad 

kunskap har nu (2016) reformen tagit fart. Modern materiel levereras i stor skala, ny 

vapensystem har utvecklats och övningsverksamheten är kvalificerad och av stor omfattning. 

När reformen genomförts, måldatum är 2020, bedöms Ryssland ha en i de flesta avseenden 

modern och välövad krigsmakt. Med den tröghet som det innebär att reformera stora militära 

organisationer finns det därför skäl att anta att resultatet av den pågående reformen också 

kommer vara stommen i det vi ser 2030. De prototyper och utvecklingsprojekt vi ser idag 

kommer då vara volymmateriel. 

Sukhoi PAK-FA Källa: usairpower.net 

Hur spetsen kommer att se ut om femton år är svårt, men inte omöjligt, att prognosticera. Här 

finns två viktiga indikatorer, teknikutvecklingen generellt och ryskt militärt tänkande. Båda 

dessa områden ägnas därför var sitt kapitel som grund för vidare bedömningar i de senare 

stridskraftskapitlen. 

En viktig faktor att ta hänsyn till när det gäller att analysera de hot Sverige kan behöva möta 

är Sveriges strategiska läge. Ett grundläggande antagande är att vid ett eventuellt krig i vårt 

närområde kommer hela Östersjöregionen utgöra ett operationsområde. Inblandade parter 

kommer att genomföra sina militära operationer grundat på operativa krav och där enskilda 

länders gränser kommer att vara av underordnad betydelse. Räckvidden på moderna 

vapensystem gör att t ex operationer riktade mot Baltikum eller till stöd för Baltikum kommer 

att beröra svenskt territorium. Det gäller såväl insatser från Nato som motåtgärder från rysk 

8

sida. Det i kombination med Rysslands begränsade militära styrka, relativt Sovjetunionens, 

har lett studiegruppen till slutsatsen att det primära hotet mot Sverige i första hand utgörs av 

olika typer av begränsade angrepp, d v s endast ta delar av landet, med syftet att försvåra för 

Nato att ingripa till Baltikums försvar. 

Bilden nedan visar schematiskt Natos behov av svenskt territorium (blå pilar) vid eventuella 

operationer för att försvara Baltikum och fördelarna för Ryssland med att kunna flytta fram 

långräckviddiga vapensystem, bl a luftvärn, till svenskt territorium (de streckade cirklarna). 

Ytterligare ett område vilket måste vägas in är norra Skandinavien. Det kommer alltid vara ett 

vitalt ryskt intresse att skydda den ubåtsburna andraslagskapaciteten på Kolahalvön. 

Den tidigare hotbilden, från det Kalla kriget, där målet för ett sovjetiskt angrepp kan ha varit 

att tilltvinga sig en genommarsch genom Sverige, eventuellt kombinerat med att ockupera 

huvuddelen av landet, bedöms inte som relevant. Det är mer än tveksamt att Ryssland 

kommer ha de militära resurser som krävs för en sådan operation om man samtidigt måste 

kunna möta ett hot från Nato. Likaså har Rysslands relativa styrka, såväl ekonomiskt som 

militärt, gentemot Nato minskat i sådan utsträckning att ett långdraget krig knappast kan leda 

till framgång. Målen måste vara begränsade och kunna nås snabbt. Dessa antaganden har legat 

till grund för utformningen av scenarierna, men också för vissa bedömningar av hur de ryska 

stridskrafterna kommer att utvecklas på sikt. 

Vid prioriteringen av vilka vapensystem och metoder som förtjänar en djupare analys har 

Sveriges militärgeografi också spelat roll. Sverige är till mycket stor del omflutet av hav. Det 

9

komplicerar en angripares metoder för att sätta in större styrkor mot Sverige. En operation 

mot Sverige med syfte att ta delar av svenskt territorium kommer därför behöva vara en 

operation som kräver noggrann samverkan mellan olika typer av stridskrafter på marken, i 

luften och till sjöss. Något som gör en sådan operation sårbar – förutsatt att vi har förmågor 

med vilka vi kan ingripa i tid och med tillräcklig styrka. 

Samhällsutvecklingen har också lett till att nya angreppsmetoder har fått avsevärt större 

aktualitet. Nya sätt att sprida information och samhällets allt mer ökade beroende av 

informationsteknik inom snart sagt alla områden gör att angrepp inom dessa områden också 

måste beaktas. Möjligheterna att genom påverkansoperationer och olika typer av 

cyberangrepp påverka såväl vilja och förmåga att möta ett angrepp har därför ägnats speciell 

uppmärksamhet och exemplifieras i scenarierna. 

10

Kapitel 1 Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform 

Historisk utveckling 

Den ryska historien har sett ett antal militärreformer och doktriner. Det tsarryska imperiet kan 

ses som att ha genomfört fyra militärreformer. Den första genomfördes under Ivan IV (den 

förskräcklige) på 1500-talet, den andra under Peter I:s (den store) under inledningen av 1700- 

talet. En tredje militärreform genomfördes av krigsminister Miljutin under perioden 1860-65 

som ett resultat av Krim-kriget, medan en fjärde militärreform genomfördes till viss del under 

perioden 1905-1912 efter det misslyckade kriget mellan Japan och Ryssland. 

Efter den ryska revolutionen 1917 växte två skilda skolor fram. Leo Trotskij tillsammans med 

de återstående generalerna från tsartiden ville se en reguljär armé som skulle kunna fungera 

som kader i en massarmé bestående av arbetare och bönder. Kontrarevolutionärer sågs som 

den mest sannolika fienden, och socialistisk kampanda skulle kompensera för en bristande 

soldatutbildning. Michail Frunze och flera högre chefer från det ryska inbördeskriget, å andra 

sidan, ville sätta upp en lite reguljär armé och kader med en stor territoriell folkmilis. 

Eventuella motståndare utgjordes i första hand av andra nationer, och en revolutionär 

entusiasm antogs inte kunna kompensera för gedigen militär utbildning. Dessutom fanns det 

skillnader i hur marxist-leninismen skulle inkluderas i krigskonsten. Kliment Vorosjilov och 

Semjon Budjonnyj argumenterade för att marxistiska teorier ersatt traditionell krigskonst, 

medan Frunze, Trotskij och Tuchatjevskij ansåg att krigskonst var fristående från 

partidialektiken. 

11

Leo Trotskij förlorade den politiska maktkampen i Sovjetunionen 1924, och Frunze fick till 

uppgift att formulera en ny militärreform med vidhängande militärdoktrin mellan 1924 och 

1928. I tidens anda var marxist-leninismens principer och det sovjetiska kommunistpartiets 

mål riktlinjer för alla delar av militärreformen, inkluderat doktrinen, och historiskt långsiktiga 

dialektiska principer styrde utvecklingen. Den sovjetiska militärteorin implementerades inom 

de sovjetiska stridskrafterna på i stort sett alla nivåer. 

Flera tankeskolor utvecklades ur Frunzes militärreform, och för många bidrog marxistleninismens 

ideologi om global historisk bestämmelse till att skapa en offensiv doktrin. Detta 

märktes särskilt i de visionära och teknikdeterministiska idéer som formulerades av Michail 

Tuchatjevskij. Dessa idéer var i sin tur baserade på Vladimir Triandafillovs grundläggande 

tankar. Tuchatjevskiv utvecklade det så kallade djupanfallet som skulle företas med 

mekaniserade förband i samverkan med flyg i särskilda stötarméer. Dessa starka och allsidigt 

sammansatta arméer skulle både kunna genomföra genombrottsoperationer och slå mot djupet 

av motståndarens gruppering. I Tuchatjevskijs idéer ingick även planer för hur den tunga 

industrin skulle kunna producera de enorma mängder av främst stridsfordon, artilleri och flyg 

som skulle krävas för den nya sovjetiska krigföringen. 

Kommunistpartiet fastslog också att marinflyg och ubåtar skulle utgöra marinens strategiska 

komponent. Stalin inledde ett ambitiöst marint upprustningsprogram, men Sovjetunionens 

militärgeografiska läge gjorde det svårt för de olika flottorna i Östersjön, Norra ishavet, 

Svarta havet och Stilla havet att samverka. Något som blev tydligt inte minst under det Stora 

fosterländska kriget (1941-45) 1 . 

Stalins utrensningar 1937-38 drabbade officerskåren hårt. Stora delar av officerskåren 

avrättades eller fängslades på obestämd tid. Bland offren märktes även Tuchatjevskij. 

Kompetensbortfallet bidrog till den sovjetiska arméns undermåliga insatser under det Finska 

vinterkriget (1939-1940) samt under den katastrofala inledningen av det Stora fosterländska 

kriget (1941-1945). Sovjetunionen hade emellertid redan då inlett ett enormt 

reorganisationsarbete för att återinföra och modifiera de principer som införts under det sena 

1920- och 1930-talen. Efterhand skapades, under pågående krig, förmågan att effektivt 

uppträda med divisionsförband, arméer och armégrupper (fronter i rysk terminologi). 

Processen tog dock tid, år, och under tiden led man utomordentligt stora förluster. 

Under 1944 genomför den sovjetiska armén Operation Bagration eller den Vitryska 

operationen, en sommaroffensiv mellan den 22 juni och den 29 augusti som kombinerar 

många operationer över ett enormt geografiskt område och som såg sovjetiska tätförband nå 

ända fram till Warszawas utkanter. Den sovjetiska offensiven fortsatte så småningom ända till 

Berlin, och en synnerligen framgångsrik offensiv besegrade även de japanska styrkorna i 

Manchuriet under augusti 1945. Det är här skäl att påpeka vikten av vilseledning som en del 

1 

Andra världskrigets strider på Őstfronten benämns Stora fosterländska kriget i rysk 

historieskrivning. 

12

av planeringen på alla nivåer under det Stora fosterländska kriget (se kapitel 9, Vilseledning). 

En komponent som i dåtidens Sovjet, och i dagens Ryssland, intar en avsevärt mer 

framskjuten plats än i västerländskt militärt tänkande. 

I augusti 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb, och när de sovjetiska 

kärnvapenprogrammen mognade under 1950 talet infördes Chrustjovs militärreform (1959- 

1964). Planeringen utgick från att en konflikt i Europa skulle inledas med ett massivt 

kärnvapenangrepp, och därefter skulle mekaniserade- och stridsvagnsförband framrycka på 

stor bredd för att slutligen besegra en redan slagen motståndare. Överraskning och 

vilseledning spelade mindre roll. Doktrinen anpassades till ett kärnvapenkrig, och så även de 

ryska stridskrafterna. Dessutom grundades de Strategiska robottrupperna 1960. Den sovjetiska 

marinen expanderade också under amiral Sergej Gorsjkov, som tillträdde 1956, till att bli en 

strategisk och oceangående flotta med atomubåtar och robotbeväpnade fartyg. 

Under slutet av 1960-talet uppnåddes kärnvapenparitet mellan Sovjetunionen och USA. Det 

tidiga 1970-talets avspänning mellan supermakterna och SALT-avtalet 2 ledde så småningom 

till att konventionell krigföring ånyo började bli relevant i sovjetisk doktrin. Möjligheten att 

sätta in kärnvapen fanns naturligtvis kvar, men den gavs en lägre prioritet. Detta ledde till att 

Sovjetunionen förbättrade markstridskrafternas förmåga till strid på både taktiskt och operativ 

nivå, bland annat genom införandet av operativa manövergrupper, som likt 1930-talets 

stötarméer skulle bryta igenom en motståndares försvarsgrupperingar, nedkämpa operativa 

reserver och besätta mål i motståndarens bakre områden, vilket skulle eliminera 

motståndarens handlingsmöjligheter och få försvarssystemet att bryta samman. Dessutom 

gjordes experiment med att ombilda regementen och divisioner till brigader och kårer för att 

öka markstridskrafternas flexibilitet. Efter Berlinmurens fall 1989 upplöstes Warszawapakten 

och så småningom även Sovjetunionen. De före detta Warzawapaktsländerna valde dessutom 

att gå med i Nato, vilket drastiskt förändrade det nya Rysslands militärstrategiska läge. 

Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning 

Den ryska militärdoktrinen anpassades och utvecklades till det nya läget i och med 1992 års 

doktrinutkast, 1993 års doktrin samt doktrinen år 2000. Det är värt att nämna att betydelsen av 

kärnvapen nu framhölls främst som en avskräckande faktor. Den militärreform som 

genomfördes av Boris Jeltsin syftade till att skapa en överensstämmelse mellan Rysslands 

ekonomiska potential och dess väpnade styrkor, främst genom mindre numerär och högre 

kvalitet. 

2010 års militärdoktrin definierades som defensiv. Den pekar dock ut elva områden som ses 

som hot, bland annat om Nato expanderar sin infrastruktur i anslutning till Ryssland eller om 

främmande trupp grupperas gränsnära till Ryssland. Vidare anger doktrinen att landets 

kärnvapen skall moderniseras. 

2 

Strategic Arms Limitation Talk, som begränsade antalet kärnvapen som supermakterna 

förfoga över. 

13

Det inte helt lyckosamma kriget mot Georgien 2008 gav många lärdomar, bland annat med 

alltmer komplexa övningar som ett av resultaten. 2013 genomfördes totalförsvarsövningen 

Zapad 2013, en övning med femsiffrigt antal deltagare som inkluderade landstigningar, 

luftlandsättningar och en stor bredd av övrig militär verksamhet i ett område mellan Arktis 

och Voronezj. Övningsscenariot var med stor sannolikhet ett angrepp på Baltikum och Polen. 

I februari 2013 publicerade den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov en artikel där han 

pekade på ett antal faktorer som skulle påverka framtida krigföring. Innehållet i artikeln kallas 

ibland för ”Gerasimovdoktrinen”, det är dock att övertolka artikelns betydelse. Den är snarare 

en inventering av olika faktorer som han anser kan komma att prägla framtida krigföring. Han 

pekar på att skillnaderna mellan fred och krig har blivit otydligare. 

Enligt Gerasimov kräver kombinationen av den otydliga gränsen mellan krig och fred samt 

icke-linjär krigföring ”integrerad användning av militär styrka med politisk styrka, 

information och andra icke-militära medel”. Detta skall kompletteras med indirekta och 

asymmetriska angreppsvinklar möjliggjorda av specialförband, irreguljära styrkor samt 

privata militära företag. Dessa angreppsvinklar skall möjliggöra döljandet av ett angrepp 

framför allt om det kombineras med utnyttjandet av ”befolkningens potentiella förmåga till 

protester” samt ”externt finansierade och ledda politiska och sociala rörelser”. Icke-linjära 

angrepp skall genomföras över hela motståndarens territorium mot alla typer av fientliga 

objekt och enheter. 

En konflikt skall utkämpas i alla domäner, från den fysiska till den virtuella, och till lands, till 

sjöss, i luften samt i rymden. 

En central begrepp är så kallad reflexiv kontroll, d v s man vidtar åtgärder som i sin tur leder 

till åtgärder hos motståndaren vilka du kan utnyttja, eller med andra ord lura motståndaren till 

att vidta åtgärder som gynnar dig. Syftet kan självfallet också vara att få motståndaren att inte 

vidta åtgärder. En utebliven åtgärd kan i någon bemärkelse också ses som en åtgärd, eller 

snarare ett beslut att inte göra något. I kapitel 8 ”Okonventionella komponenter” finns ett 

fördjupat resonemang om reflexiv kontroll. 

Dessa koncept har prövats med tämligen stor framgång i Ukraina. Konsekvenserna för ett 

öppet och demokratiskt samhälle som Sverige om vi utsattes för ett fullskaligt icke-linjärt 

angrepp enligt Gerasimovs tankar är svåra att bedöma. Förutsättningarna i Sverige kan inte 

jämställas med de som fanns i Ukraina. Dock finns det tunga skäl att se till varianter på denna 

typ av angrepp. Att vår handlingsfrihet och beslutsförmåga skulle kunna påverkas redan innan 

ett militärt angrepp verkställdes framgår också med stor tydlighet i Kapitel 8 

”Okonventionella komponenter” där olika medel för påverkansoperationer beskrivs närmare. 

Även om Gerasimovs tankar äger stor aktualitet så är det viktigt att notera att Ryssland har en 

officiell, och avsevärt mer detaljerad militärdoktrin från december 2014. Mycket av vad 

Gerasimov pekar på i sin tidningsartikel återkommer i den officiella doktrinen men insatta i 

ett större sammanhang. Det finns därför skäl att varna för ett alltför okritiskt anammande av 

14

egreppet ”Gerasimovdoktrinen”. Snarare bör den officiella doktrinen läggas till grund för 

analyser av tänkbar rysk militär utveckling. Där framgår bland annat när det gäller hotbilden: 

- Att Nato, därmed i förlängningen USA, är Rysslands huvudmotståndare, 

- Att politiska omvälvningar i grannländer kan utgöra att hot som kan behöva mötas 

med militära medel, 

- Att en förstärkning av Nato:s förmågor, t ex utplacering av antimissilsystem, är ett hot 

- Att informationsoperationer (i mycket vid bemärkelse) mot Ryssland måste kunna 

mötas, 

- Att Ryssland måste kunna agera utanför sina gränser för att bekämpa terrorism och för 

att kunna skydda ryska medborgare. 

Bland de medel och metoder som pekas ut för att möta hoten framhävs bl a att påverka 

politiska och andra organisationer i motståndarlandet, informations- och cyberoperationer, 

precisionsvapen, elektronisk krigföring, obemannade system av olika slag och specialstyrkor. 

För att utnyttja resultaten av olika typer av okonventionella angrepp krävs dock en omfattande 

militärförmåga. 

En aspekt som görs mycket tydlig i doktrindokumentet är att en motståndare ska bekämpas i 

alla dimensioner samtidigt: på marken, i luften, till sjöss och i rymden. Krigföringen kommer 

att vara ickelinjär. 

Kärnvapen har en central roll i doktrinen och ses som ett medel som kan användas på flera 

konfliktnivåer. 

I doktrinen pekas också på behovet att kunna mobilisera resurser av olika slag, civila såväl 

som militära i händelse av en större konflikt. Där pekas att antal civila områden som t ex 

försörjning, transporter mm. Doktrinen är otydligare vad avser det konkreta innehållet i den 

militära mobilisering som nämns. Det är dock inte osannolikt att den militära organisationen 

ska kunna tillväxa kraftigt vid en mobilisering. De beredskaps- och mobiliseringskontroller 

som genomfördes i mitten på juni 2016 pekar i den riktningen. 

En faktor som lyfts fram i doktrinen är vikten av historisk, moralisk och patriotisk fostran som 

en viktig komponent för försvaret av Ryssland. En något udda komponent i en militär doktrin 

då den pekar på något som i de flesta länder ligger klart utanför den militära domänen, i den 

mån det överhuvudtaget är en stats uppgift – att påverka befolkningens sätt att tänka. 

15

Litteratur och källor 

Jonathan R. Adelman. The Evolution of Soviet Military Doctrine, 1945-84. Air University 

Review, March-April 1985 

Center for European Policy Analysis. Russia’s New Doctrine: How the Kreml Learned to 

Fight Tomorrow’s Wars. < cepa.org/content/russia%E2%80%99s-new-doctrine-how-kremlinhas-learned-fight-tomorrow%E2%80%99s-war-today 

The Embassy of the Russian Federation to the United Kingdom of Great Britain and Northern 

Ireland. The Military Doctrine of the Russian Federation, December 25, 2014 

 

Willard C. Frank, Jr. and Philip S. Gilette (ed). Soviet Military Doctrine From Lenin to 

Gorbachev, 1915-1991. New York: Praeger 1992 

Mark Galeotti. The Gerasimov Doctrine and Russian ‘Non-Linear War’.< 

inmoscowsshadows.wordpress.com/2014/07/06/the-gerasimov-doctrine-and-russian-nonlinear-war/> 

Margarete Klein. Russia’s New Military Doctrine. NATO, The United States and the “Color 

Revolutions. Berlin: Stiftung Wissenschaft und Politik, 2015 

Lars Ulfving. Rysk krigskonst. Een introduktion till den ryska militärvetenskapen sedd i ett 

militärteoretiskt, empiriskt och historiskt perspektiv. Stockholm: Foersvarshögskolan, 2005 

Liudas Zdanavičius and Matthew Czekaj (ed.). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise. 

Lessons for Baltic Regional Security.Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. 

https://www.scribd.com/doc/251695098/Russia-s-2014-Military-Doctrine 

16

Kapitel 2 Generell teknikutveckling 

Inledning 

Hur påverkar den tekniska utvecklingen krigens förande i det 21:a århundradet? Att 

prognostisera teknisk utveckling i ett framtida perspektiv är vanskligt. Det var t.ex. inte många 

som i början på åttio-talet insåg att en s.k. smartphone några decennier senare skulle vara var 

människas egendom. Å andra sidan är några decennier en inte allt för lång tid då det gäller 

kvalificerad försvarsmateriel. Mycket av den moderna försvarsmateriel som införs idag 

kommer fortfarande att vara i bruk om 20-30 år. Exempelvis kan vi anta att den nya materiel 

som förevisades i samband med segerparaden på röda torget i Moskva 2015, t.ex. den nya 

vapenplattformen ”Armata” 3 , kommer att utgöra kärnan i de Ryska förbanden för lång tid 

framåt. 

I detta kapitel beskrivs främst vissa teknikområden som bedöms var av stor betydelse för 

bedömningen av den ryska krigsmaktens utveckling. Mer specifika tillämpningar i form av 

existerande och framtida vapensystem redovisas i de olika stridskraftskapitlen; mark, sjö och 

luft. 

3 

Armataplattformen är tänkt att fungera som bas för stridsvagnar, artilleri, luftvärn och som ingenjörsfordon 

17

Genom historien har vi upplevt teknologier som signifikant ändrat förutsättningarna för krigens 

förande benämns ofta som disruptiv. Exempel på detta är är kulsprutan, stridsvagnen och 

atomvapnen. I framtiden kan vi förutse sådana tekniska genombrott inom flera 

teknologiområden, t.ex: 

• Nanoteknologi 4 , som bland annat kan leda till utvecklingen av stridsdelar med 10 gånger 

starkare effekt än dagens sprängämnen. 

• Adaptiv signaturanpassning, där sensorer scannar bakgrunden som imiteras och 

projiceras på det som ska skyddas. Därigenom anpassas skyddsföremålets signatur 

kontinuerligt till bakgrunden och chanserna till dolt uppträdande och överlevnad ökar. 

• Kinodynamisk rörelseplanering, som handlar om den algoritm som gör att robotar kan 

manövrera mot ett mål samtidigt som den indikerar, och undviker, hinder och hot. 

Duellen mellan luftvärnsrobotar och kraftigt manövrerande missiler eller UAV:er 

kommer innebära nya svåra utmaningar för luftvärnet. 

• Amorf struktur 5 i metalliskt glas som ger ett material som är tätare och därför starkare 

än vanlig metall och lika hållfast som keramer och segare än plast. Tekniken skulle 

bland annat kunna användas till att producera bättre projektiler och effektivare pansar. 

Gemensamt för ovanstående exempel är att det är mycket osäkert när de kan realiseras i form 

av produkter för militärt bruk. Osäkerheten ligger främst i att det förutom innovativ teknologi 

också krävs både en politisk vilja och en förmåga -inklusive tillräcklig ekonomi- för att skapa 

relevanta och effektiva militära materielsystem som påverkar krigens förande. Förutom 

teknikens möjligheter måste alltså även viljan och förmågan prognostiseras. 

I myten om Ryssland och landets militära kapacitet ingår att kvantitet alltid spelat en större roll 

än teknisk prestanda. Men för ryssarna har alltid teknologin varit drivande, även om man som 

följd av 1990-talets ekonomiska åtstramningar minskade sin försvarsrelaterade forskning och 

utveckling till ett minimum. Ryssland har bedömningsvis hamnat efter väst (läs USA) särskilt 

vad avser lednings- underrättelse- och lägesuppfattningssystem samt precisionsvapen. Stora 

ansträngningar görs nu för att minska detta förmågegap genom ett omfattande militärt 

moderniseringsprogram. Hela 10 % av Försvarsministeriets materielbudget i perioden 2011- 

2020 är avdelad för forskning och utveckling, vilket motsvarar ungefär 285 miljarder SEK. 

Den Ryska målsättningen är att minst 70 % av försvarsmaterielen skall vara modern i början av 

2020-talet. Många av de system vi ser idag kommer fortfarande att användas, t ex de idag 

moderna fordons- och vapensystemen. Strategisk avskräckning samt taktiska kärnvapen 

kommer med stor sannolikhet fortsatt att spela en viktig roll. Men dagens system kommer 

troligtvis att vara kompletterade med nya och/eller utvecklade system inom flera 

teknikområden, områden med säkrare prognos än de tidigare omnämnda disruptiva, t.ex. 

4 

Med nanoteknik menas teknik eller tekniska detaljer som är 1 – 100 nanometer i storlek. Nanoteknik är en teknologi som definieras som att 

arbeta med, och/eller framställa saker på, atomstorlek. Nanoteknik handlar om att utforska och använda atomer och molekyler för att designa 

nya material, komponenter eller system som har förbättrade eller nya egenskaper. 

5 

Amorf struktur är ett kemiskt begrepp som används för att beskriva ämnen som saknar en ordnad position hos ämnets atomer. 

Karakteristiskt för amorfa ämnen är att de saknar en bestämd smältpunkt. 

18

informations- och kommunikationsteknologi, 

system för fjärrbekämpning, 

rymdbaserade system, 

obemannade system samt 

cyber. 

I detta kapitel utvecklas de fyra förstnämnda områdena. Cyber behandlas i kapitel 7. 

Informations- och kommunikationsteknologi 

Metoder för att behandla, överföra och presentera information, i t.ex. datorer och smarta 

telefoner, utvecklas i snabb takt. Datakommunikationsområdets starka utveckling, inte minst 

inom mobiltelefoni och internet, gör att informations- och kommunikationsteknik används för 

allt mer komplexa produkter och tjänster, inte minst i militära sammanhang. 

En av många utmaningar är att erhålla tillräcklig överföringskapacitet och att hantera stora 

datamängder i den takt som informationsmängden ökar. En annan utmaning är att kunna sortera 

ut och presentera den för tillfället relevanta informationen. En tredje utmaning är det faktum 

att samtidigt som utvecklingen inom området bidrar till snabb förmågetillväxt inom många 

områden ökar också sårbarheten. Informations- och kommunikationstekniken är t.ex. 

huvudsaklig måltavla för cyberattacker. 

Verktyg att analysera stora datamängder utvecklas kontinuerligt, eftersom det handlar om 

digitalt lagrad information av sådan storlek (terabyte och petabyte) att det inte går att bearbeta 

den med traditionella databasmetoder. De utvecklade metoderna innefattar tekniker för very 

large databases (VLDB), datalager (data warehouse) och informationsutvinning (data mining). 

Vid sidan om analysverktygen utvecklas också mer automatiserade metoder att fusionera, 

sammanställa och presentera information. Utvecklingen leder också mot det som brukar 

benämnas som artificiell intelligens, vilket bland annat handlar om automatiserade förmågor 

att känna igen mönster, hantera information samt planera och sätta upp mål. Redan idag sköter 

smarta datorer transaktioner på den globala börsmarknaden och vi kan hitta militära 

tillämpningar av början till artificiell intelligens t.ex. i beväpnade obemannade flygande 

farkoster. 

Utvecklingen inom informations- och kommunikationstekniken leder till ökad snabbhet som 

medger ett högre tempo i beslutsfattandet. En utvecklad informations- och 

kommunikationsteknik utgör också basen för strid med system i samverkan, vilket i sin tur 

medger avsevärt ökade räckvidder och snabbare beslutscykler vid identifiering, målföljning och 

bekämpning i realtid. 

Ryssland har under de senaste åren satsat betydligt på att utveckla innovationsmiljön och 

förbättra teknologiföretagens verksamhetsförutsättningar, bland annat inom informations- och 

kommunikationsteknologiområdet vilket är ett av Rysslands prioriterade och statligt 

understödda teknologiområden. Intill 2020 bedöms upp till 10 miljarder Euro ha satsats genom 

statlig och privat finansiering. 

19

System för fjärrbekämpning 

Fjärrbekämpning handlar om förmågan att bekämpa mål på stora avstånd och med hög 

precision. Fjärrstridsmedel i form av kryssningsrobotar och ballistiska missiler är 

teknikområden under snabb utveckling och kommer redan inom en tämligen nära framtid utgöra 

”volymsystem” som kommer användas i stor omfattning. 

Ballistiska missiler är i princip raketer som skjuter upp en verkansdel som sedan följer en 

ballistisk kastbana mot målet. Verkansdelen kan vara konventionell eller nukleär. Räckvidden 

för de största interkontinentala ballistiska missilerna kan vara så lång som över 550 mil. De 

största missilerna avfyras från markgrupperade silos, medan mindre varianter kan avfyras från 

mobila ramper såsom markfordon, fartyg eller ubåtar. De ballistiska missilerna kan inte styras 

i banan, men verkansdelen kan vara försedd med målsökare för slutfasstyrning. 

Den mest moderna ballistiska missilen i Ryssland är Iskander-systemet (SS-26 STONE). Till 

skillnad från äldre missiler som förlitar sig på kemiska eller nukleära stridsspetsar för att kunna 

bekämpa mål på grund av sin brist på precision, så har systemet tillräcklig precision för nå 

avsevärd verkan med olika former av konventionella stridsspetsar. Senaste versionen av 

målsökare ger en träffsannolikhet inom 10 meter. Roboten kan förutom kärnladdningar bära 

spräng-, kluster-, termobariska 6 - eller EMP 7 -stridsspetsar. Räckvidden anges av Ryssland till 

maximalt 500 km, en längre räckvidd skulle bryta mot INF-avtalet (Intermediate-Range 

Nuclear Forces Treaty). Västliga bedömare pekar dock på möjligheten att förlänga räckvidden 

till ca 700 km genom ytterst enkla modifieringar. 

En kryssningsrobot har någon form av inbyggt navigeringssystem. Måldata kan uppdateras 

under flygtiden vilket förutsätter ett fungerande kommunikationssystem. Moderna robotar 

använder tröghetsnavigering och satellitnavigering, ofta i kombination. 

Det nya ryska ytfartygsbaserade kryssningsrobotsystemet SS-N-27 har en räckvidd på ca 250 

mil och kryssningsrobotversionen av Iskandersystemet, Iskander-K, når ca 200 mil. Ett fordon 

kan bära fyra till sex kryssningsrobotar. 

Ut luftförsvarssynvinkel är kryssningsrobotar att betrakta som små lågt flygande flygplan med 

måttlig hastighet som i princip kan bekämpas på samma sätt som andra flyghot. En ballistisk 

missil och dess verkansdelar har däremot helt andra banprofiler, bantider och hastigheter. 

Bantiden för en missil som avfyras på 60 mils avstånd är ca 6 minuter och nedslagshastigheten 

kan överstiga 2 km/sekund. Detta faktum ställer mycket stora krav på förvarning och 

luftförsvarssystemets prestanda. 

Precisionen hos ballistiska missiler kommer i den studerade tidshorisonten sannolikt att öka 

genom mer avancerad teknik för slutfasstyrning. Detta i sin tur kommer innebära att de får en 

6 

En termobarisk laddning fördelar bränsle som en aerosol i luften vilket antänds och reagerar med luftens syre. 

7 

Elektromagnetisk puls, EMP, mycket kortvarig, bredbandig och energirik elektromagnetisk puls som skadar elektronik genom de höga 

elektriska spänningar som pulsen inducerar, men är ofarlig för levande varelser. 

20

större operativ betydelse, även små mål som t ex enskilda byggnader kommer då kunna 

bekämpas. 

Vad gäller kryssningsrobotar går utvecklingen mot miniatyrisering av elektronik, förbättrade 

satellitbaserade navigationssystem, signaturreducering och förbättrad motorteknik. Tekniken 

kommer sannolikt bli billigare än idag vilket medför att kryssningsrobotar istället för att vara 

ett exklusivt vapen som sätts in i undantagsfall mot särskilt högvärdiga mål kan blir något av 

ett mängdvapen. 

Rymdbaserade system 

Satelliter används inom många områden och för flera syften – civila och militära. Den 

geostationära satelliten är placerad i en omloppsbana på ca 36 000 km höjd rakt över ekvatorn 

så att den följer jordrotationen och därmed ständigt befinner sig över en viss plats på jordytan 

vilket är fördelaktigt för de flesta kommunikationssatelliter därför att antennen vid jordstationen 

kan vara fast inriktad. Den polära satellit går i en polär bana från ca 160 km höjd upp till ca 

1000 km höjd som passerar de båda polerna med en typisk omloppstid på 90-100 minuter. 

Denna bana används t ex av spaningssatelliter. 

I dag snurrar över 1000 operativa satelliter i en omloppsbana runt jorden. Den 31 augusti 2013 

var antalet 1084 stycken varav 110 stycken tillhörde Ryssland. 

Den främsta militära användningen av satelliter är för egen radio och datakommunikation, för 

övervakning och avlyssning av motståndarens kommunikationer (mobiltelefoner, radio och 

radar), för positionering (t ex GPS) och för optisk spaning genom satelliter med bildalstrande 

optiska sensorer (upplösningen idag bättre än 1 meter) och/eller radarspaning med 

radarsensorer (SAR 8 ), där upplösningen är mellan 2-3 meter. 

Ryssland är idag den enda nation som jämte USA disponerar och opererar militära satelliter i 

samtliga discipliner, d.v.s. spaning (optisk såväl som radarspaning), missilvarning och för 

militär kommunikation. I Ryssland har Luft- och rymdförsvarstrupperna (Vojska vozdusjnokosmitjeskoj 

oborony) uppgiften att, vid sidan om att upptäcka och avvärja robotattacker, skjuta 

upp och styra kommersiella och militära satelliter. En ny ledningsstab för rymd- och 

luftförsvarstrupperna inrättas 2016, troligtvis för att ta igen eftersläpning relativt väst vad avser 

de rymdburna lednings- underrättelse och informationssystemen. 

Då det gäller anti-satellitvapen ansågs tidigare endast USA och Kina disponera satelliter med 

kapacitet att förstöra motståndarens satelliter, men i december 2013 skickade Ryssland upp 

bärraketen Briz-KM med fyra satelliter ombord varav en verkade vara en inspektionssatellit 

som konstruerats för att leta upp "fientliga" rymdfarkoster och bekämpa dem. 

Satellitsystemets främsta begränsningar idag är att det är fortfarande är dyrt (en avancerad 

satellit kan kosta upp till 5 miljarder svenska kronor inklusive uppskjutningskostnader trots att 

den bara ”lever” i tre-fem år) och att det tar idag lång tid att få upp en satellit efter det att behov 

8 

Synthetic Aperture Radar (SAR), en typ av radar där ett flertal radarbilder sammanställs för att producera en radarbild med högre 

upplösning än vad som kan åstadkommas med en konventionell radar. 

21

är identifierat - flera år av planering kan krävas. En nackdel med polära, icke-stationära 

spaningssatelliter är att de regelbundet försvinner under horisonten varvid man tappar 

kommunikationen. Vidare passerar en satellit i de polära banorna varje punkt på jorden endast 

två gånger/dygn, varav bara en gång i dagsljus. Informationen får istället lagras och satelliten 

tömmas på insamlade data under den korta tid den är synlig ovanför horisonten. Det är således 

svårt att få kontinuerlig ögonblicksinformation om det som avspanas, och det finns därför risk 

för att efterfrågad information inte når mottagaren i tid. 

Inom satellitområdet handlar utvecklingstrenderna främst om att; 

 

 

 

 

minska tiden till att efter beslut få upp en satellit, 

minska tiden mellan att ett behov av information uppstår tills informationen når soldaten 

på fältet, 

förbättra kvaliteten på informationen och 

minskade kostnader. 

Inom den studerade tidshorisonten bedöms att en satellit kan placeras i sin bana snabbare än 

idag efter det att ett behov har identifierats. Detta kan åstadkommas bl a genom att satelliterna 

minskar i storlek och därigenom kan stora tunga bärraketer kunnat ersättas av mindre och 

lättare, vilket i sin tur möjliggör alternativa lösningar för uppskjutning, t.ex. raketer med 

satelliter som skjuts ut från flygplan. 

Vi kan därför, till skillnad mot idag, räkna med kontinuerlig ögonblicksinformation från 

samverkande satelliter som kontinuerligt kommunicerar, t.ex. genom optiska länkar, och 

avlöser varandra så att åtminstone någon av de satelliter som ingår i systemet ligger ovanför 

horisonten. 

Vi kan också förutse utvecklade sensorer med högre upplösningen, bättre än decimetrar, genom 

att t.ex. sätta fler pixlar på sensorn och genom linser som använder andra material än glas. 

Standardisering, ”plug and play-teknik” och miniatyrisering innebär att satellittekniken 

efterhand blir billigare. 

Då det gäller satelliter som bärare av vapen som kan verka mot mål på jordytan kan tekniken 

vara tillgänglig i den studerade tidshorisonten. Ett exempel kan vara satelliter som bär 

elektromagnetiska vapen som skjuter ned mot jorden och förstör elektronik genom 

elektromagnetiska pulser, ett annat exempel är laservapen. Ett tredje exempel är det koncept 

som presenterades av Pentagon redan 2003, ”Rods from God”. Konceptet går ut på att en satellit 

bär ett magasin med telefonstolpestora cylindrar av wolframkarbid vilka kan slungas mot 

jordytan med en hastighet av 11 000 m/s, vilket motsvarar en kinetisk energi om 120 ton TNT 

när målet träffas. Med 6 – 8 satelliter som samverkar i samma omloppsbana skulle vilket mål 

som helst på jordytan kunna bekämpas inom 12-15 minuter efter beslut om insats. 

Trots att tekniken sannolikhet kommer att vara tillgänglig är bedömningen att det inte kommer 

att finnas rymdbaserade vapen mot mål på jordytan operativa inom den studerade 

22

tidshorisonten, främst då de politiska aspekterna av ”en kapprustning i rymden” troligen 

fortfarande är starkt återhållande. Detta kan dock inte tas för givet. 

Obemannade system 

Obemannade farkoster för militära ändamål används både i luften (UAS 9 ), på marken (UGV 10 ) 

samt på respektive under vattenytan (ASV 11 respektive AUV 12 ). 

Generellt används obemannade farkoster för att låta människor slippa farliga, tråkiga eller 

”smutsiga” uppgifter. Exempel på användningsområden är röjning av minor, oexploderad 

ammunition och IED 13 , övervakning och spaning, telekrig och störsändning, transporter samt 

för vapeninsats. Användningen av militära obemannade farkoster har i hög grad ökat de senaste 

tio åren och särskilt tydlig har utvecklingen varit inom området obemannade flygfarkoster. 

De obemannade farkosterna kan indelas efter graden av autonomi 14 . Den helt autonoma 

farkosten kan utföra ett på förhand definierat uppdrag helt på egen hand och ”fattar beslut” utan 

påverkan av operatör under uppdragets genomförande. Den semiautonoma farkosten kan/måste 

uppdateras under uppdraget medan den teleopererade farkosten förflyttar sig enligt 

förprogrammerade regler till brytpunkter och överbringar information till en operatör som i sin 

tur fattar beslut om hur farkosten ska uppträda. Den lägsta graden av autonomitet är den 

fjärrstyrda farkosten (jmf radiostyrt modellflygplan). Oberoende av graden av autonomitet 

krävs en kommunikationslänk till den obemannade farkosten för att t.ex. få information om 

position och status, kunna ge nya instruktioner eller få tillgång till sensorinformation. 

UAS:er finns i flera olika storleks- och prestandaklasser, från den minsta på stridsteknisk nivå 

till stora med mycket lång räckvidd och flygtid på strategisk nivå. Ett exempel på den senare är 

RQ-4 (Global Hawk) som har en startvikt på 11 ton och en spännvidd jämförbar med 

trafikflygplanet Boeing 737. RQ-4 kan operera från ca 20 000 m höjd, upp till två dygn och har 

en maximal räckvidd på ca 23 000 km och kan avspana en yta av 100 000 km 2 per dygn. Flera 

operatörer och bildtolkar måste ofta gå i skift för att genomföra ett enda uppdrag. Till detta 

tillkommer baspersonal för att styra dem vid start och landning och underhåll. UAS av denna 

klass kräver hårdgjord ”riktig” flygbana. 

UAS av microklass (t ex ”Black Widow”) väger däremot några kilon, kan operera från ca 250 

m höjd upp till 30 min per pass och har en maximal räckvidd på upp till 2 km. Ett sådant system 

kan opereras av en enskild soldat. 

En UAS relativt låga fart gör den sårbar för motverkan från luftvärn och jaktflyg, och det krävs 

luftherravälde för att operera en större UAS med tillräcklig grad av säkerhet. 

9 

Unmanned Aerial System, även kallad “drönare” (på eng ”drone”). Jmf insektsvärldens drönarbi – en varelse som agerar viljelöst på någon 

annans uppdrag. 

10 

Unmanned Ground Vehicle 

11 

Autonomous Surface Vehicle 

12 

Autonomous Underwater Vehicle 

13 

Improved Explosive Device 

14 

Definierade av National Institute of Standards and Technology, NIST 

23

Sambandssystemet är för dagens UAS en svag länk. Mycket stora mängder data ska förmedlas, 

t ex för styrning av farkosten, kontroll av status och position samt, inte minst, överföra 

sensorinformation. För de kvalificerade UAS-systemen krävs satellitlänkar med stor bandbredd 

för att möjliggöra stor informationsmängd över långa avstånd. 

Ryssland disponerade tidigt ett antal UAS:er, men med moderna mått så var de stora, klumpiga 

och ”dumma”. Efter Georgien-kriget år 2008 insåg både den politiska och militära ledningen i 

Ryssland att man behövde förbättra förmågan till informationsinhämtning genom sensorer på 

obemannade farkoster. Under aktiviteterna i östra Ukraina har kunnat konstateras att Rysslands 

väpnade styrkor i stor omfattning använde UAS för informationsinhämtning. 

I Ryssland planeras för närvarande en omfattande forskningssatsning för att få fram ”hundratals 

nya drönare” för både spanings- och attackuppdrag. Det handlar bland annat om utveckling av 

hållfasta kompositmaterial, effektiva motorer och störningsskyddade navigationssystem. 

Programmet omfattar finansiering av forskning och utveckling, inköp, underhåll, teknik för 

serieproduktion och testanläggningar för system som skall vara operativa runt 2025. Det är dock 

tveksamt om satsningen omfattar mycket kvalificerade UAS för strategiska uppgifter, då 

utvecklingen inom satellitområdet troligtvis ger möjlighet att erhålla önskvärd förmåga på ett i 

många stycken bättre och kanske billigare sätt. 

UAS-teknikens stora styrka ligger främst på den taktiska och stridstekniska nivån, d.v.s. 

förmågan att med relativt små och billiga system möjliggöra för chefen på marken (eller till 

sjöss) att inhämta underrättelser och målkoordinater. Inom markstridskrafterna är trenden att 

föra ner UAS-tekniken till så låg organisatorisk nivå som möjligt - enskilt stridsfordon eller 

enskild soldat. 

Markbundna UGV:er används i dagsläget främst på stridsteknisk nivå, och då för röjning av 

minor, oexploderad ammunition och IED samt i viss mån spaning. Obemannade 

undervattensfarkoster, AUV, används främst för att avspana havsbotten t ex för att hitta minor. 

Med hjälp av Syntetisk apertursonar, farkostens fart och kraftfulla datorer kan en modern AUV 

simulera en flera meter lång antenn. När farkosten rör sig med 4 knops fart 20–25 meter över 

botten ger systemet en 400 meter bred bild där varje pixel motsvarar 5 centimeter av botten. 

För UGV:er liksom för AUV:er är idag en klart begränsande faktor energiförsörjningen, vilket 

begränsar farkostens aktionstid och aktionssträcka. Även kommunikationen mellan operatör 

och farkost är en begränsande systemfunktion, inte minst då både UGV och AUV grad av 

autonomitet ofta är låg. Operatörer krävs i mer komplexa situationer, vilket i viss mån utgör ett 

hinder vid snabba förlopp. 

Inom området obemannade system handlar utvecklingstrenderna främst om att; 

 

 

 

 

integrera fler funktioner och öka nyttolasten, 

öka uthållighet och räckvidder, 

förenkla hanterandet och öka autonomiteten samt 

minska kostnader för systemen samt utveckla nya, effektivare sensorer. 

24

Utvecklingen bedöms gå mot att med hjälp av standardisering och miniatyrisering kunna 

integrera flera funktioner i en obemannad farkost, kunna bära mer nyttolast samt att tillverka 

billigare system. Energiåtgången bedöms också komma minska och uthållighet och räckvidd 

bedöms öka. 

Genom nya sensorteknologier, inte minst vad gäller s.k. laserradarteknologi, kommer förmågan 

vad gäller att kunna hitta, identifiera, positionera och spåra fordon, personer och 

smyganpassade mål ha förbättrats. Sensorsystemen kommer att kunna samarbeta och dela data 

och information i realtid mellan olika obemannade system. Med hjälp av effektiva digitala 

datalänkar kan systemen i realtid kunna nå tillbaka till nationella bibliotek för stöd av 

måligenkänning, målklassificering och identifiering vilket ger möjlighet till att spåra enskilda 

individer och identifiera dessa med automatiska målidentifieringsalgoritmer. 

Trenden går också mot att göra det lättare att använda framför allt UAS:er. Bl a drivs 

forskningsprojekt som syftar till att göra det möjligt för en operatör att styra flera UAS samtidigt 

samt att fler och bättre autonoma funktioner används, vilket kommer att minska operatörens 

arbetsbelastning, öka tillförlitligheten och hastigheten på uppdragen, minska krav på bandbredd 

alternativt tillåta bättre prestanda med samma bandbredd. 

Inom några decennier bedöms UAS:er fått ökad förmåga att även operera i ett luftrum utan 

luftherravälde genom ökad förmåga till automatisk undanmanöver och genom integration av 

andra typer av automatinitierade motmedel. Det är inte osannolikt att utvecklingen också går 

mot mycket små UAS med vingspann på mellan 100 och 150 mm som kan uppträda i svärmar 

och upprätta kommunikations- och sensornätverk. Ett tänkbart användningsområde skulle 

kunna vara vid strid i urban miljö och byggnader. 

En stor del av spanings- och övervakningsuppdrag, samt även många attackuppdrag, kommer 

sannolikt att genomföras av obemannade flygande system på morgondagens slagfält. 

Attackuppdrag bedöms däremot fortfarande komma kräva ”man-in-the-loop”, och den 

obemannade farkosten kommer sannolikt inte tillåtas att autonomt och självständigt fatta beslut 

om bekämpning. 

Vad avser markbundna UGV och obemannade undervattensfarkoster AUV har utvecklingen av 

nya batterier och energiförsörjningssystem drivits av den civila marknaden. Det har medfört att 

dessa får möjlighet till längre aktionstid och räckvidd. Även den autonoma förmågan ökar 

sannolikt, främst på grund av forskningsresultat inom styrautomatik och signalbehandling. 

Kommunikationen mellan operatör och farkosten har också troligtvis förbättrats, bl. a genom 

bättre störskydd genom att frekvenshoppande system. Utvecklingen av artificiell intelligens har 

gått framåt och medfört att såväl UGV:er som AUV:er i viss mån kan reagera självständigt, 

vilket i sin tur ger effekt vid snabba situationer. Dock bedöms att det fortfarande kommer krävas 

operatörer för att hantera mer komplexa situationer. Sammantaget innebär utvecklingen att 

UGV:er i allt större utsträckning kommer, framför allt på stridsteknisk nivå, att användas till; 

 

spaning och övervakning, 

25

hinder- och vägröjning, 

transporter och bärhjälp, 

skydd och patrullering av basområden, 

transportkonvojer, 

evakuering av skadade samt som 

vapenplattform i strid (ARV 15 ). 

Framtidens utvecklade AUV kommer vid sidan om minspaning och –röjning kunna användas 

för t ex; 

 

 

 

 

havsövervakning under och över ytan i ett större område under lång tid, 

undervattenssäkring av basområde genom att dolt övervaka närområden och 

transportleder, 

dold underrättelseinhämtning i annan nations farvatten samt 

genom vapeninsats förneka en motståndare kontroll till sjöss. 

Sammanfattande slutsatser 

I Sverige har vi vad gäller allt väsentligt tillgång till nödvändig teknik inom de flesta aktuella 

områdena. Vi kan också utan tvekan formulera militära behov där modern teknik skulle 

innebära en avsevärt ökad förmåga. Det är i huvudsak en fråga om resurser och därmed i 

förlängningen politisk vilja. I Ryssland upplever man också behoven men till skillnad mot 

Sverige satsar man stora resurser på ökad och ”samtidsanpassad” militär förmåga. Sammantaget 

finns det alltså risk för att det förmågeglapp Sverige relativt Ryssland på goda grunder upplever 

idag kommer att ha ökat inom en inte allt för avlägsen framtid. 

Den Ryska teknikutveckling tar sikte på att förstå situationen på såväl strategisk, operativ som 

taktisk nivå, och utifrån detta kunna agera med väl avvägda precisionsinsatser. Detta kan ske 

genom att information från satelliter, obemannade farkoster, fartyg, soldater och 

undervattensfarkoster länkar in information i nära realtid oavsett avstånd och enorma 

datamängder autonomt processas och sammanfogas med olika typer av information. 

I luftarenan medger ett gott underrättelseunderlag i kombination med ballistiska missiler och 

kryssningsrobotar med mycket hög precision att motståndares luftförsvar kan förstöras utan 

insats av egna flygande system 

Inom den maritima arenan ökar möjligheterna avsevärt då det gäller att lokalisera en 

motståndares örlogsfartyg, vilket medför att det bli svårare för dennes ytstridsfartyg att uppträda 

och komma till verkan. Samtidigt erbjuder kvalificerade ytstridsfartyg stora fördelar för den 

som är överlägsen, då de från internationellt vatten kan understödja landoperationer med 

precisionsbekämpning och flygande obemannade farkoster. Under havsytan kan autonoma 

beväpnade undervattensfarkoster täcka stora ytor dolt och bestrida en motståndares kontroll till 

sjöss. 

15 

Armed Robotic Vehicle 

26

På markarenan medger den tekniska utvecklingen bättre möjligheter till precisionsbekämpning 

på långa avstånd samtidigt som en sannolik utveckling inom materialtekniken medför 

förbättrade skyddsnivåer för egna enheter genom ökat fysiskt skydd per viktenhet. Sensorer 

kommer generellt att vara mer effektiva än idag, och utan en offensiv och fokuserad utveckling 

inom signaturanpassningsområdet kommer det inte vara möjligt att hålla jämna steg med 

sensorutvecklingen. 

Ett inte otänkbart perspektiv är att den tekniska utvecklingen skulle kunna leda till att Ryssland 

bedömer att de politiska och operativa riskerna, samt riskerna för egen personal är, så mycket 

lägre att tröskeln för krigföring sänks. Speciellt om presumtiva motståndare inte tillgodogör sig 

de möjligheter som teknikutvecklingen innebär. 


FM2013-276:1, 2013-10-01, Försvarsmaktens redovisning av perspektivstudien 2013 

13FMV4481-18, november 2013, Teknisk Prognos 2013 



FOI-R—0729-SE, december 2002, Inledande studie av möjligheterna att bekämpa stridsdelar 

till ballistiska robotar 

FOI-R—1217—SE, april 2004, Militarisering av rymden 

FOI-R-2563-SE, September 2008, Det kaukasiska lackmusttestet 

FOI-R--3319—SE, Januari 2012, Förstudie obemannade farkoster 

FOI-R—3733—SE, december 2013, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv 

FOI-R—3904, juni 2014, Lasersensorkoncept för UAV 

Militära och civila satelliter för jordobservation, Hans Jonsson, Metria Geoanalys,2011-03-14 

SVD 2013-04-13, Big data gör om vår värld i grunden, Sam Sundberg 

SVD, 2013-11-05, Rymden full av militära satelliter, Thomas Mohlén 

Ny Teknik, 2014-11-19, Ryssland har en jaktsatellit, Jan Melin 

Flygvapennytt nr 4, 2000 

http://www.fmv.se/sv/Projekt/Ornen---Taktisk-UAV-03/ 

27

http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/Korpen-och-Ornen-spanar-i- 

Timbuktu/ 

http://www.svd.se/attackdronare-i-rysk-militar-storsatsning 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ny-svensk-satellit-undersoker-vackert-fenomen/ 

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.191303-usa-vill-ha-rymdvapen 

http://www.rymdforum.nu/?id=605 

http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyhetsarkiv/Nyheter-2013/Effektivare-ubatsjaktmed-obemannad-farkost/ 

https://www.tekes.fi/sv/program-och-service/vax-och-bli-internationell/mojligheter-iryssland/ 

https://oplatsen.wordpress.com/2013/02/13/lasvarda-finska-uppgifter-om-markrobotsystemiskander-m/ 

http://www.thebureauinvestigates.com/2013/05/02/april-2013-update-us-covert-actions-inpakistan-yemen-and-somalia 

https://sv.wikipedia.En kryssningsrobotorg/wiki/Big_data 

https://sv.wikipedia.org/wiki/9K720_Iskander 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kryssningsrobot 

28

Kapitel 3 Markstridskrafterna 

Organisatorisk utveckling 

Det tar i fredstid storleksordningen tio till femton år att genomföra större organisatoriska 

förändringar i en krigsmakt. Från tanke på ett nytt system till att förbanden är utrustade och 

övade. Den år 2015 offentligt presenterade ryska stridsvagnen T-14 Armata skulle kunna tjäna 

som exempel. Omkring 2010 fattades beslut om att vagnen skulle produceras och bli den nya 

huvudstridsvagnen i den ryska organisationen (utvecklingsarbetet hade påbörjats långt 

tidigare). Enligt officiella uppgifter är målet att producera i storleksordningen 2300 vagnar till 

2020. Även om man lyckas med att uppnå den målsättningen innebär det att huvuddelen av de 

nya förbanden kommer var fullt användbara först en bit in på 2020-talet. Personal måste 

utbildas, en lämplig logistikorganisation måste skapas (reservdelar, ammunition, mekaniker 

mm), ny stridsteknik måste utvecklas och övas – det räcker inte med att bara anskaffa ett antal 

vagnar. 

Generellt ser vi när det gäller markstridskrafterna en utveckling där stora volymer av tämligen 

okvalificerade förband ersätts med färre men mer avancerade. Två bidragande orsaker är den 

ryska demografin och teknikutvecklingen. Den tiden är förbi när man hade en stor reservoar 

av soldater som kunde utrustas med tämligen enkla system som bara krävde en kort 

utbildning. De nya vapensystemen är också avsevärt dyrare än de som ska ersättas. Den 

tidigare nämnda Armata-stridsvagnen uppges kosta ca 3 gånger mer att anskaffa än sina 

föregångare. Det går inte att slösa med ett begränsat antal människor och med dyra system. 

Något som påverkar såväl antalet förband, hur de kommer att uppträda som materielens 

utformning. 

29

Vid det Kalla krigets slut hade Sovjetunionen i storleksordningen 290 divisioner, varav 

huvuddelen utgjordes av kaderförband vilka var beroende av mobiliseringsåtgärder för at bli 

fulltaliga. Dagens planer pekar i en riktning av ca 100 brigader/regementen, i huvudsak 

stående förband och där 70% av materielen är ny eller kraftigt moderniserad till år 2020. Om 

inget radikalt sker så kommer den ryska armén, eller snarare dess moderna delar, sannolikt 

vara ungefär av den omfattningen även år 2030. Här finns det dock skäl att påpeka att det 

årligen utbildas i storleksordningen 300 000 värnpliktiga vilket under de kommande femton 

åren skulle skapa en reserv på ungefär 4,5 miljoner personer. Även om man räknar med ett 

stort bortfall efter avslutad värnpliktstjänstgöring p g a hälsoskäl, arbete inom andra 

totalförsvarssektorer, flytt utomlands mm finns det en stor potential att sätta upp reservmobiliseringsförband 

med äldre lagerhållen materiel. I vilken utsträckning dagens ca 10 000 

stridsvagnar, ca 20 000 pansarskyttefordon och ca 6 000 artilleripjäser som är i bruk eller 

finns i lager är i användbart skick, och kommer så vara år 2030 är osäkert. Sannolikt är dock 

att en stor del av materielen kommer att var användbar då de underhållsåtgärder som krävs 

kan genomföras till en tämligen begränsad kostnad. 

Det finns idag starka tecken som tyder på att man i Ryssland åter börjat lägga större vikt vid 

mobiliseringsenheter. I traditionell rysk doktrin har alltid reserver tillmätts mycket stor 

betydelse. Landets storlek talar också för att de planerade cirka hundra brigaderna knappast 

kan ses som tillräckliga för att genomföra ett större krig eller fler begränsade operationer 

samtidigt. Ett hypotetiskt exempel. Förutsatt att 1/3 av de personer som utbildats mellan 2015 

och 2030 är gripbara och om också 1/3 av materielen vidmakthållits så skulle det räcka till för 

att fördubbla organisationen. Från ca 100 brigader till i storleksordningen 200 brigader. Dessa 

reserv- eller mobiliseringsförband skulle då ha en modernitetsgrad motsvarande den som är 

standard idag (2016). Att Ryssland skulle avstå från denna möjlighet är mindre sannolikt. Det 

är världens största land, gränsande till många oroshärdar och dessutom övertygat om att stora 

delar av omvärlden har fientliga avsikter. Att då bara endast lita till en mindre stående 

organisation framstår nog i ryska ögon som en oacceptabel risktagning. Man kommer 

sannolikt att utnyttja de reserver som finns. Frågan är hur lång tid det kan ta innan de kan 

användas i strid. Beroende på hur väl förberett det hela är så kan antagligen tidsspannet röra 

sig mellan veckor för mer prioriterade förband till månader för andra. 

När det gäller förbandsutvecklingen tycks det finnas två trender. Den ena går i riktning mot 

ökad rörlighet bl a i form av allt fler och mer kvalificerade luftlandsättningsförband och 

mycket mobila markförband. Detta ger en förmåga till snabba, och tämligen kraftfulla, 

insatser i perifera delar av Ryssland och i dess närområde. Den andra trenden är utvecklingen 

av tunga förband med hög eldkraft och med ett mycket gott skydd, d v s utpräglade 

anfallsförband. Målet är att kunna genomföra offensiva operationer mot en kvalificerad 

motståndare. En trend diametralt motsatt den vi sett de senaste decennierna i väst. 

Sammantaget innebär detta att den materiel vi ser idag i form av prototyper är den som 

kommer utgöra det styrande hotet omkring 2030, det även om den inte finns överallt i den 

ryska organisationen. Saknar vi förmåga att bekämpa dessa system är risken överhängande för 

30

”smörknivseffekter” – vi saknar möjligheter att hejda/bekämpa angriparen där han väljer att 

satsa dessa system. Det kommer självfallet också att finnas vissa än nyare system om tio till 

femton år, men de kommer sannolikt bara finnas i begränsad omfattning med hänsyn till den 

tid det tar att utveckla och förbandssätta helt nya vapensystem. Dock, här finns det skäl att 

vara mycket uppmärksam på ”game changers”, d v s ny teknologi som radikalt kan påverka 

våra möjligheter att verka, t ex olika typer av motmedel som drastiskt kan minska verkan av 

olika typer av pansarvärnsvapen. 

Trots att de system som för närvarande är på väg att introduceras kommer utgöra den styrande 

hotbilden vad avser det vi måste kunna möta så finns det skäl att komma ihåg att det som 

idag, 2016, är volymsystemen till stor del också kommer att leva vidare till 2030, och bortom. 

De kommer då sannolikt till del vara modifierade med viss ny teknik, t ex aktiva 

skyddssystem. De kommer att finnas både som delar i de moderna förbanden och i form av 

potentiella mobiliseringsförband. Den motståndare vi kan se framför oss, och som vi skall 

kunna möta i framtiden, kommer därför sannolikt bestå av vissa ”game changers”, sådant som 

är prototyper idag, men också till en stor del av dagens volymmateriel. 

Uppträdande 

Att radikalt ändra en krigsmakts sätt att uppträda såväl på operativ som taktisk nivå är också 

en tidskrävande process. Tillgänglig materiel, inövade förfaranden, befälskårens utbildning 

och därmed tänkesätt är alla faktorer som påverkar möjligheterna att snabbt introducera nya 

metoder. Även i detta avseende kan man därför anta att de förfaranden vi ser tillämpas och 

utvecklas idag till stor del kommer vara det vi kommer att se imorgon. Här finns dock det skäl 

att understryka att det inte är detsamma som vi såg igår. Eller uttryck på ett annat sätt: 2% 

förändring per år ger 37% förändring på 15 år (till 2030) men 84% förändring på 30 år (sedan 

2000). Den pågående militärreformen är inte bara en fråga om att skapa en ny organisation 

och tillföra ny materiel, den är också ett led i att reformera taktik och ledning. 

De tendenser vi ser idag visar på en tydlig strävan till att öka hastigheten i operationerna. Det 

bland annat genom att utveckla förmågan till att påbörja operationer direkt ur fredsgruppering, 

utan långa och röjande förberedelser, och snabba operativa förflyttningar över långa avstånd. 

Kopplat till detta utvecklas metoder och vapensystem för att tidigt, helst innan 

huvudoperationen påbörjas, förlama en motståndare genom att genom att slå ut 

ledningssystem (såväl militära som civila) och andra vitala komponenter. Det kan ske t ex 

genom omfattande insatser av specialstyrkor, långräckviddiga markmålssystem och 

cyberangrepp. 

Även om olika typer av nya vapensystem kommer vara viktiga komponenter i striden finns 

det också en grundläggande rysk uppfattning om att det endast är med markstridsförband man 

kan ta och hålla terräng. Det vill säga hindra en motståndare att utnyttja eller kontrollera ett 

område. 

Det finns heller inget skäl at tro att den traditionella inriktningen för rysk markstrid, att snabbt 

nå in på en motståndares djup med konventionella markstridsförband, och därmed riva upp 

31

hans förmåga till organiserat motstånd, kommer att överges. Snarare ser vi en strävan att 

utveckla det konceptet med utnyttjande av modern teknik och de förmågor det kan skapa. 

Denna nya inriktning till snabbare förlopp kommer sannolikt kräva mer självständiga chefer. 

Mycket talar för att Ryssland är på väg i den riktningen. En mycket ingrodd kontrollkultur 

och ovilja (rädsla) för att ta ansvar kan påverka hur långt man kommer att nå i detta avseende. 

Det finns dock en klar tendens till ökad en delegering till t ex brigadchefer, något som kan 

innebära att vi kommer se ett flexiblare uppträdande hos ryska förband i framtiden. 

Det är framförallt på den taktiska nivån vi kan förvänta oss en ökad flexibilitet. 

Förändringarna på operativ nivå är mera frukten av den militärtekniska utvecklingen. Redan 

den sovjetiska krigsmakten hade en anmärkningsvärd flexibilitet och förmåga till fantasifulla 

lösningar på operativ nivå. Skillnaden på denna nivå kommer sannolikt att vara att 

möjligheterna till operativ överraskning kommer att öka. 

Chalkin Gol 

Första gången i historien det genomfördes en operation på operativ nivå med 

mekaniserade förband var vid Chalkin Gol i Mongoliet 20-30 augusti 1939. Den 

planerades och genomfördes av den framtida marskalken av Sovjetunionen Grigorij 

Zhukov. Han lyckades där med en underlägsen styrka, ca 57 000 man, i grunden besegra 

den 6. Japanska armén bestående av ca 75 000 man på ungefär en vecka. 

Huvudingrediensen i planen vara att med mekaniserade förband bryta igenom svagt 

försvarade sektorer hos motståndaren och sedan snabbt framrycka på djupet av dennes 

gruppering och inringa de förband som var grupperade i den som japanerna antog 

farligaste riktningen. Zhukov tillämpade här för första gången flera komponenter i den 

”Blitzkriegsmodell” som tyskarna senare så framgångsrikt skulle tillämpa i Europa. I 

operationen ingick också omfattande vilseledningsåtgärder som skenförflyttningar, falska 

befästningsarbeten och vilseledande signalering. 

Infanteristen/Fotsoldaten 

Den ryske infanteristen kommer även fortsatt ha en nyckelroll i markstriden. Behovet av 

soldater som uppträder till fots, vid t ex strid i bebyggelse och annan oländig terräng eller där 

behovet av graderad verkan är en viktig faktor, kommer att kvarstå. 

Utrustningsmässigt går man i Ryssland i samma riktning som i väst. Den enskilde soldaten 

ges alltmer kvalificerad utrustning. Kroppsskydd är redan idag standard. Efterhand kommer 

den enskilde soldaten även utrustas med mörkerstridsmedel samt sambands- och 

informationshanteringssystem. ”Raznik”-systemet, med flera av dessa komponenter, som är 

under införande utgör ett mycket markant framsteg när det gäller att öka stridsförmågan hos 

enskilda soldater och vid lägre förband. 

Den här typen av utrustning är dock dyr och kräver omfattande utbildning för att kunna 

utnyttjas optimalt. Mycket talar för att det även här kommer att finnas en high –low mix. 

32

Personalen i de stående förbanden, bl a luftlandsättningsförband och andra prioriterade 

enheter, kommer troligen vara mycket väl utrustad och utbildad. Dessa förband kommer 

sannolikt stå för de inledande insatserna vid olika angreppsoperationer, och då utgöra en 

mycket kvalificerad motståndare. Huvuddelen av soldaterna i olika typer av reservförband 

kommer inom det aktuella tidsperspektivet sannolikt att sakna mycket av denna utrustning. 

Mekaniserade förband 

Trots att det pågår en förskjutning inom den ryska armén i riktning där olika typer av 

specialförband och lättrörliga förband ökar kommer de tyngre mekaniserade förbanden även i 

framtiden utgöra ryggraden i den ryska armén. Skälet är tydligt. Den ryska krigsmakten är 

inte primärt inte inriktad på expeditionära insatser över långa avstånd. Behovet att snabbt sjöoch 

lufttransportera stora styrkor finns inte på samma sätt som för t ex USA. Istället kan man i 

det ryska fallet optimera anfallsförmågan (därmed också automatiskt också försvarsförmågan) 

hos förbanden. 

Inriktningen i reformen 2008, att gå från en divisionsstruktur till en brigadstruktur, tycks till 

delar ha omprövats. Vissa brigader har åter uppgraderats till divisionsförband. Sannolikt har 

man kommit till slutsatsen att kontrollspannet med många brigader under en arméchef 

(motsvarar grovt armékår i väst) blev för stort och att anfall i en kraftsamlingsriktning kräver 

en kraftfullare sammanhållen styrka under en chef. Det gäller inte bara manöverförbanden 

utan också olika typer understödsförband som då också kommer kunna koordineras bättre mot 

en given uppgift. Där denna återgång till divisionsstrukturer genomförs kommer det sannolikt 

leda till en ökad offensiv förmåga, dock antagligen på bekostnad av lägre chefers 

handlingsfrihet. Eventuellt kan denna senare nackdel uppvägas av att man bibehåller 

brigadstrukturen inom ramen för divisioner. Ytterligare en aspekt som bör vägas in är att en 

division, med sin större allsidighet, kan vara väl lämpad för att ensam genomföra en 

begränsad operation. 

Här är det viktigt att observera att även de ryska luftlandsättningsförbanden är att betrakta 

som mekaniserade förband, om än med lättare stridsfordon än de tunga mekaniserade 

förbanden. Båda typerna av förband redovisas därför i detta avsnitt. 

Tunga mekaniserade förband (hög proportion stridsvagnar) 

De stående tunga brigaderna, stridsvagnsbrigaderna, kommer i detta tidsskede sannolikt till 

stor del vara utrustade med sådana typer av stridsfordon vilka idag är prototyper eller just satts 

i produktion. De kommer ha hög eldkraft och en mycket hög skyddsnivå, såväl i form av 

passivt skydd som olika aktiva motmedel. Armatafamiljen: stridsvagnen T-14 och 

stridsfordonet T-15 kommer vara stommen i dessa brigader/regementen. De kommer att vara 

den dedikerade anfallskomponenten i såväl anfalls- som försvarsstrid. Det är fullt möjligt att 

vissa fordon kommer att vara fjärrstyrda, främst en del stridsvagnar och fältabetsfordon, då 

förbanden kommer att sättas in i vad som kan vara en extrem hotmiljö. 

33

Mekaniserade förband (hög proportion mekaniserat infanteri) 

Även de mekaniserade brigaderna kommer att till 2030 ha tillförts en ny generation 

stridsfordon, Det bandgående Kurganetz-25 eller hjulgående Bumerang kommer att vara 

standardfordonet i det mest prioriterade förbanden. Det tillsamman med stridsvagnar av 

Armatafamiljen. De mekaniserade brigadernas högre personalinnehåll (mer mekaniserat 

infanteri, färre stridsvagnar) kommer göra att de lämpar sig för fler uppgifter än 

stridsvagnsbrigaderna, t ex försvar och strid i bebyggelse mm. De kommer dock inte kunna 

utveckla samma koncentrerade anfallskraft som de tunga förbanden. Därmed inte sagt att de 

inte kommer att sakna anfallsförmåga, tvärtom (se indikativ organisation nedan). 

Slående är framförallt fordonens höga skyddsnivå och den kraftfulla och mångsidiga 

beväpningen på pansarskyttefordonen. Dagens västliga stridsfordons- och pansarvärnssystem 

står här inför en stor utmaning – eller snarare ett allvarligt problem. 

”Lätta” mekaniserade förband 

Utöver de mekaniserade förbanden som är optimerade för främst anfallsstrid mot en 

kvalificerad motståndare och där huvuddelen av stridsfordonen är bandgående och tungt 

beväpnade pekar utvecklingen också mot att vissa förband organiseras med tanke på att ha en 

mycket hög operativ rörlighet, på marken och genom lufttransport. De kommer att utrustas 

huvudsakligen med hjulgående pansarskyttefordon och ha ett tämligen högt personalinnehåll. 

Främst kommer de lämpa sig för insatser mot en mindre kvalificerad motståndare, men kan 

också utgöra en viktig komponent för att vara först på plats, innan andra förband kan tillföras. 

Deras defensiva förmåga kommer att vara stor även mot en kvalificerad motståndare. 

Organisationer är aldrig statiska. Förband är alltid under omorganisation. Beroende på i vilket 

geografiskt område förbanden kan förväntas ha sin huvuduppgift eller i vilken överordnad 

organisation de ingår (t ex brigad/regemente i en division, eller självständig brigad) så 

kommer det också att leda till olika lösningar. Framförallt kommer de i brigaderna ingående 

stödfunktionerna variera beroende på hur stort kravet är att förbandet skall kunna agera 

självständigt, utan stöd från högre nivåer. Dock, vissa grundstrukturer kommer antagligen 

vara tämligen likartade. Med hänsyn taget till pågående omorganisationer och faktorer som 

utgör kärnan i ryskt lantmilitärt tänkande (t ex den vikt man i Ryssland tillmäter indirekt eld) 

så är det sannolikt att brigadnivån i framtiden kommer att ha ungefär följande struktur: 

Mekaniserad brigad 

- Ledningsförband 

- Spaningsförband (med pansrade spaningsfordon, UAV:er och andra sensorer) 

- Förband för elektronisk krigföring 

- Stridsvagnsbataljon (ca 30-40 stridsvagnar) 

- Tre mekaniserade bataljoner (vardera med drygt 30 pansarskytte/stridsfordon, samt 

granatkastar-, pansarvärns-, spanings- ingenjör- och logistikomponenter av kompani 

eller plutonsstorlek) 

- Två artilleribataljoner, varav en med salvpjäser (ca 18 pjäser per bataljon) 

34

- En till två luftvärnsbataljoner (med en blandning av fordonsburna eldrörssystem och 

kort- och medellångräckviddiga luftvärnsrobotar) 

- Pansarvärnsbataljon 

- Ingenjörsbataljon 

- En logistikbataljon (underhållstransporter, reparationstjänst, sjukvård mm) 

Sammantaget i storleksordningen ca 4500 man, 30-40 stridsvagnar, ca 150 

pansarskyttefordon av olika varianter, 36 artilleri-/salvpjäser samt förmåga till 

kvalificerad underrättelseinhämtning, elektronisk krigföring och förbindelsearbeten 

(broar, mineringar). Förbandet kommer ha en påtagligt god luftvärns- och 

pansarvärnsförmåga där det kommer finnas dedikerade system för att bekämpa drönare 

och målsökande stridsdelar, t ex i form av laservapen. 

Stridsvagnsbrigad 

Den avgörande skillnaden mellan mekaniserade brigader och stridsvagnsbrigader kommer att 

vara proportionen mellan stridsvagnar och pansarskyttefordon i förbandet. Istället för en 

stridsvagnsbataljon kommer stridsvagnsbrigaden sannolikt ha i storleksordningen tre sådana, 

men bara en mekaniserad skyttebataljon. Genom att stridsvagnsbrigaden är ett uttalat 

anfallsinstrument i riktningar där man eftersträvar ett avgörande och att den kommer ha ett 

begränsat personalinnehåll talar mycket för att den oftast kommer att uppträda inom ramen för 

ett högre förband (division) varför vissa av stödfunktionerna kan minskas – dock knappast de 

som direkt bidrar till förbandets anfallskraft, t ex artilleri. 

”Lätt brigad” 

Genom att operativ rörlighet, snabbhet och mångsidighet är de främsta kriterierna för den här 

typen av brigad är dess struktur mer att betrakta som en palett av resurser som vilka 

kombineras m h t uppdragets art. Beroende om det rör sig om en fredsbevarande insats, första 

resursen som kan flygas in till ett taget flygfält, uppföljning bakom de dedikerade 

anfallsförbanden för att rensa ett taget område, så kommer förbandets utseende att skifta. 

I grunden kommer dock antagligen förbandet ha en grundstruktur som liknar den 

mekaniserade brigaden men där det kommer att saknas stridsvagnar, pansarfordonen kommer 

att vara hjulgående, de tyngsta artillerikomponenterna kommer att vara ersatta av lättare 

pjästyper – allt för att öka den operativa rörligheten. Även om förbandstypen inte kommer att 

ha den anfallsförmåga som en mekaniserad brigad eller en stridsvagnsbrigad så kommer den 

inte på något vis att vara en lätt motståndare ens för de mest kvalificerade markstridsförband 

som vi kan förvänta oss att se i väst i motsvarande tidsperiod. 

Reservförband 

Det är sannolikt att det i Ryssland kommer att finnas ett stort antal reservmobiliseringsförband 

bemannade med i huvudsak värnpliktiga och utrustade med vad som då 

är äldre materiel. Potential finns, om tid ges, att fördubblade den reguljära organisationen. 

Organisatoriskt kommer reservförbanden antagligen vara snarlika de reguljära förbanden. 

Materielen kommer bestå i huvudsak av vad som i dag är volymmateriel, t ex stridsvagnar av 

35

typ T-72 och pansarskyttefordon som BMP-2 och BMP-3. Många av fordonen kommer 

sannolikt var modifierade med bättre eldledningsutrustning och aktiva skyddssystem som kan 

bekämpa anflygande stridsdelar, t ex pansarvärnsrobotar, i banan. 

Då förbanden sannolikt kommer att sakna många av de system, t ex avancerat luftvärn (de får 

leva med dagens system – 2016), moderna datoriserade stridsledningssystem mm så kommer 

de i första hand sättas in mot mindre kvalificerade motståndare eller där det finns gott om tid 

för att vidta förberedelser, t ex i förväg planerad fördröjningsstrid. Det kan dock inte uteslutas 

att de förstärks med enstaka mycket kvalificerade system, t ex för telekrigföring, om man gör 

bedömningen att motståndaren är speciellt sårbar i ett visst hänseende. Framförallt kommer de 

kunna frigöra de mest kvalificerade förbanden för de viktigaste uppgifterna. Dessa förbands 

största svaghet kommer antagligen vara utbildningsnivån, i det fall inte lång tid står till 

förfogande, åtskilliga månader, för att återuppliva gamla kunskaper och förmågor som för att 

lära in nya. 

Luftlandsättningsförband 

Luftlandsättningsförbanden kommer sannolikt även fortsatt tillhöra de mest prioriterade vad 

avser bemanning, utrustning och utbildning. Deras höga rörlighet och möjligheterna att sätta 

in dem med mycket kort förvarning gör att de kommer vara en avgörande komponent i det 

ryska konceptet att snabbt vinna avgörande framgångar, ställa motståndaren inför ett fait 

accompli. Speciellt då i riktningar där det kan vara svårt att tidigt sätta in mekaniserade 

förband. Att de luftburna förbanden ska kunna ges operativt avgörande uppgifter, även i 

områden som kan ligga långt utanför Rysslands gränser, understryks av att de fortsatt 

organiseras i divisionsförband, något som medger tämligen omfattande autonoma operationer. 

Generellt löser luftlandsättningsförbanden sina uppgifter genom anfall. Det innebär att 

förbanden luftlandsätts i oförsvarade, eller svagt försvarade områden, för att därefter 

framrycka och ta målet vilket sedan försvaras genom en kombination av anfalls- och 

försvarsstrid. Inget tyder på att de kommer att uppträda annorlunda i framtiden. 

Förbandens materiel återspeglar väl den tänkta taktiken. De idag existerande 

luftlandsättningsbara stridsfordonen kommer sannolikt till stor del vara ersatta med nya typer 

med avsevärt större eldkraft, t ex BMD-4 som är beväpnat med såväl en 10 cm som en 30 mm 

kanon. 

Det utvecklas också metoder och materiel för precisionsfällning av mindre förband. Det 

innebär inte bara att förbandet kan landsätta i direkt anslutning till ett objekt utan också att 

tiden för samling och därefter insats kan minskas. Det möjliggör också dolda, svårupptäckta, 

luftlandsättningar i situationer där det kan vara av värde, t ex vid spaningsuppdrag. 

Framtidens ryska luftlandsättningsdivision kommer sannolikt likna de som finns idag. 

Divisionen kommer att innehålla; två, eventuellt tre, luftlandsättningsregementen, ett 

artilleriregemente, en luftvärnsbataljon och en ingenjörsbataljon samt andra stödfunktioner 

som logistik mm. Det är tänkbart att luftlandsättningsregementena ges en brigadliknande 

struktur, då med förstärka understöds och logistikfunktioner (men fortfarande inom divisions 

ram) för att kunna uppträda mer självständigt. 

Luftlandsättningsregementena (ev brigaderna) kommer vara allsidigt sammansatta och 

sannolikt i grova drag bestå av: 

36

- Tre luftlandssättningsbataljoner (utrustade med stridsfordon) 

- Indirekt och direkt understöd (granatkastarvagnar och kanonvagnar med 120 mm 

kanon) 

- Luftvärn (en blandning av bärbara system och fordonsmonterade system med 10 km 

räckvidd eller mer) 

- Underrättelseförband med avancerade sensorer, bl a UAV:er. 

- Telekrigsenheter 

- Logistikkomponenter 

Sammantaget kommer ett regemente bestå av i storleksordningen 1600-1700 man (brigad 

något större), ca 100 pansarskyttefordon, ett tiotal granatkastarvagnar och ca 10 

understödsvagnar med kanoner överstigande 10 cm kaliber samt en mycket bred palett av 

olika pansarvärnsvapen (raketgevär, bärbara robotar och kanonutskjutna robotar, förutom 

stridsfordonens automatkanoner). 

En grov uppskattning ger vid handen att det skulle krävas ungefär sjuttio flygplan av typen IL 

76 för att i en omgång fälla ett fallskärmsregemente. Det bedöms utgöra mindre än hälften av 

tillgänglig rysk kapacitet omkring 2030. En operation av den omfattningen skulle kräva 2-3 

timmars luftherravälde i det område där luftlandsättningen genomförs. 

Förutom de luftrörliga förband som ingår i luftlandsättningstrupperna finns även 

helikopterburna markstridsförband. Med den tonvikt man i rysk krigföring lägger på att 

snabbt tränga in på motståndarens djup och den taktiska rörlighet som helikoptertransport ger 

så kan vi förvänta oss en utökad satsning på den här typen av förband. De kan t ex sättas in för 

att tidigt ta viktiga förbindelser för att underlätta framryckningen för egna markbundna 

anfallsförband, alternativt försvåra en motståndares motanfall. Genom att förbanden i 

huvudsak bara kan medföra burna system så kommer här andra typer av understöd vara 

viktigt för att uppnå en hög stridseffekt, t ex långskjutande artillerisystem, attackhelikoptrar, 

direktsamverkande attackflyg och beväpnade drönare. 

Ryska transporthelikoptrar är jämfört med västliga ganska stora. Den tämligen nyinförda Mi- 

17, en typ som säkert kommer vara i tjänst även 2030, transporterar ca 30 man. Ryska 

attackhelikoptrar har en påfallande tung och varierad beväpning som kan bestå av 

automatkanoner, attackraketer, pansarvärnsrobotar, jaktrobotar (mot helikoptrar och flyg). 

Allt talar för att systemen även i framtiden kommer att vara en viktig komponent i 

markstriden genom sin höga rörlighet och stora eldkraft. 

Indirekt eld 

Den indirekta elden har alltid haft en mycket framträdande roll i rysk (sovjetisk) markstrid, 

inget tyder på någon förändring i det avseendet. Snarare ser vi en tydlig ambition att utveckla 

funktionen genom en strävan till längre räckvidder och införandet av nya ammunitionsslag. 

System med räckvidder på 40-70 km kommer att vara vanliga. 

Generellt har ryska förband ofta mer än dubbelt så mycket artilleri av olika slag jämfört med 

motsvarande västerländska förbandstyper. T ex två till tre bataljoner per brigad (36-48 pjäser), 

jämfört med normalt en bataljon i en västerländsk brigad (12-18 pjäser). 

Paletten av verkansdelar är och kommer att vara bred. Vanliga spränggranater, granater med 

substridsdelar med verkan i såväl mjuka som hårda mål, mineringsgranater, slutfasstyrda 

37

granater mot punktmål, rökgranater och elektroniska störgranater för att störa en motståndares 

radioförbindelser m fl. 

En rysk specialitet för att bekämpa främst försvarsgrupperade förband hos en motståndare är 

termobariska stridsdelar. Genom att verkansmedlet, en tämligen lättflyktig antändbar 

gas/vätska, tränger in i hus och enklare fältbefästningar utgör de ett stort hot mot de flesta 

statiskt grupperade förband. Den här typen av stridsdelar finns till många olika typer av 

vapensystem; raketgevär, artilleri, pansarvärnsrobotar, flygbomber mm. Liknade system, fast 

inte alls i samma utsträckning, finns i väst. Ett exempel på ett ryskt system av den här arten 

kan vara Buratino. En på ett stridsvagnschassi monterad salvpjäs där ett fordon med en salva 

täcker ett område på 200x400 m. Oskyddad personal som befinner sig i det området kommer 

med stor sannolikhet dödas eller bli allvarligt skadade. 

Förutom att understödja egna anfallande (eller försvarande) förband genom att bekämpa en 

motståndares direkt stridande förband så utgör fiendens artilleri ett högt prioriterat mål. De 

långa räckvidderna som de ryska artilleriförbanden efterhand får kommer att öka denna 

förmåga, speciellt i kombination med införandet av olika typer av UAV:er för spaning, 

målinmätning och eldledning. 

I vad mån långräckviddiga robotar, ballistiska såväl som kryssningsrobotar, är indirekta 

eldsystem kan diskuteras. De kan skjutas från såväl marken, flygplan som fartyg och bära ett 

sort antal olika verkansdelar, i stort sett samma som redovisades ovan för artillerisystem. 

Den efterhand ökade precisionen (redan idag, 2016, ca tio meter) hos dessa system gör att de 

kommer att spela en allt större roll vid bekämpning av mål på djupet av en motståndares 

territorium. Ett system, eventuellt vidareutvecklad, som sannolikt kommer vara i bruk under 

lång tid framåt är den ballistiska roboten Iskander med räckvidd på över 500 km och med en 

stridsdel på ca ½ ton. Kryssningsrobotar, kanske i än större utsträckning än ballistiska robotar, 

kommer var en del av markstriden för insatser mot t ex underhållsanläggningar och andra 

statiska mål. Räckvidderna är redan idag fler tusen kilometer vilket innebär att de kan verka 

mot mål i Sverige från platser där vi inte kan påverka dem. 

Luftvärn 

Här avhandlas i huvudsak ”truppluftvärn”, luftvärnssystem som kan förväntas ingå i 

markstridsförbanden för deras egenskydd. Luftförsvarsluftvärn avhandlas i kapitel 5 

Flygstridskrafter. Gränsen mellan dessa två nivåer är flytande då de i stor utsträckning är 

integrerade och att måttet av samverkan mellan olika system kan skifta beroende på taktisk 

och operativ situation. 

Genom att Nato luftburna förmågor, attackflyg med mycket kvalificerade vapen, ofta 

långräckviddiga, alltmer sofistikerade kryssningsrobotar, beväpnade helikoptrar och drönare 

av olika slag betraktas som kanske det allvarligaste hoten mot ryska markstridsförband så 

kommer även fortsatt en utveckling av den ryska luftvärnsförmågan stå mycket högt på 

agendan. 

Ett luftvärnssystem som vi kan förvänta oss ingå i ryska förband på taktisk nivå, brigad och 

division, kan vara utvecklade former av Pantsir ett kombinationsystem med robotar med 

räckvidd upp till dryga 20 km och 30 mm automatkanoner med räckvidd ca 4 km. Det uppges 

38

kunna bekämpa mål som attackrobotar, kryssningsrobotar, helikoptrar och flygplan. Det 

används till att skydda punktmål, t ex infrastruktur och andra tyngre (långräckviddiga) 

luftvärnssystem såväl som manöverförband under rörelse. 

Lättare varianter på systemet kommer också med stor säkerhet tillföras 

luftlandsättningsförbanden. 

Det är mycket sannolikt att laservapen kommer att ingå som en integrerad del i de ryska 

luftvärnsförbanden främst med uppgift att störa, alternativt förstöra, anflygande stridsdelar, 

eller åtminstone deras målsökare. 

Fältarbeten 

Av tradition så tillmäts fältarbetsfunktionen stor betydelse i rysk (sovjetisk) krigföring. 

Genom att manöver, rörlighet, har en central plats på både taktisk och operativ nivå, spelar 

olika typer av förbindelsearbeten en viktig roll. Det innebär inte bara att kunna bygga 

förbindelser, t ex broar, utan också att kunna skapa förbindelser där motståndaren vidtagit 

motåtgärder, t ex genom att lägga ut mineringar. Genom den stora betydelse manövern 

tillmäts på såväl taktisk som operativ nivå kan vi förvänta oss att ny kvalificerad, snabbutlagd, 

bromateriel kommer att utvecklas och att existerande metoder för minröjning kommer att 

förbättras, bl a genom införandet av obemannade minröjningsfordon. 

Fjärrstyrda/obemannade system 

I den ryska krigsmakten pågår det en intensiv utveckling av olika typer av fjärrstyrda 

markstridssystem. Skälen är flera. De kan ges en mer optimal utformning där man inte 

behöver ta hänsyn till en besättning, bl a kan de då ges bättre skydd. Uthålligheten kan öka, 

besättningen blir inte uttröttad och drabbas inte av olika stridsreaktioner direkt kopplade till 

verksamheten på stridsfältet. Utnyttjandet av autonoma system borde också leda till att 

förlusterna i människor minskar, en viktig faktor när antalet tillgängliga soldater minskar p g a 

demografiska faktorer. 

Den tidigare nämnda stridsvagnen T-14 Armata är byggd för att kunna vidareutvecklas till en 

helt fjärrstyrd stridsvagn. Det finns också prototyper till system som från början är utvecklade 

för att kunna vara helt fjärrstyrda och till delar också kunna uppträda autonomt, t ex själva 

identifiera och bekämpa mål. 

Redan i dag använder Ryssland drönare i tämligen stor utsträckning. Denna trend kommer att 

förstärkas. Utvecklingen och införandet av olika långräckviddiga indirekta eldsystem, som t 

ex Smerch (räckvidd 90 km) kommer att kräva målidentifikation, målinmätning och 

uppföljning av insatser i områden där det kan vara svårt, eller omöjligt att göra det med andra 

medel. 

Drönarnas roll som ”ögon på slagfältet” kommer också att öka med den ökade tonvikt som 

läggs på rörlighet och initiativ på den taktiska nivån – bataljoner och brigader. Cheferna 

kommer ha behov av ett bättre underrättelseunderlag för att kunna agera. 

Ett ytterligare tungt motiv för att utnyttja drönare är deras möjligheter att utgöra plattformar 

för olika typer av telekrigföring, ett område som Ryssland alltid tillmätt stor betydelse och 

39

sannolikt än mer så än mer så i framtiden p g a av presumtiva motståndares ökade beroende 

av olika informationssystem. Här kan vi förvänta oss en utveckling där Ryssland inom den 

studerade perioden i tämligen stor skala kan förväntas utnyttja drönare för olika typer av 

störinsatser, både på djupet av vårt territorium såväl som i direkt anslutning till 

operationsområdet. Det kan röra sig om såväl störning av våra förbands radioförbindelser som 

direkt förstörande åtgärder, t ex i form av syntetiskt EMP (Elektro Magnetiska Puls). 

Beväpnade drönare med förmåga att bekämpa fysiska mål, t ex fordon, stabsplatser etc, 

kommer i framtiden också att utgöra en självklar del i den ryska organisationen. 

Slutsatser 

Förmågan att snabbt genomföra, eller åtminstone påbörja, tämligen omfattande operationer 

kommer att vara god. 

Vi kan se framför oss en utveckling där förmågan att med kort varsel sätta in olika typer av 

kvalificerade markstridsförband ökar, såväl i omedelbar anslutning till ryskt territorium som i 

Rysslands närområde. 

De stående förbandens offensiva förmåga kan förväntas öka radikalt, inte bara genom 

tillförsel av bättre traditionella vapensystem som t ex nyutvecklade stridsvagnar, men också 

på grund av utvecklingen av sofistikerade stödsystem för t ex elektronisk krigföring och en 

kraftigt utökad användning av drönare av olika slag. 

Utvecklingen av indirekta eldsystem med långa räckvidder och att nya ammunitionstyper, t ex 

kluster- och termobariska stridsdelar införs på stor bred kommer att leda till en mycket hög 

momentan eldkraft mot ett givet område, t ex ett försvarsgrupperat förband. Precisions – och 

målsökande stridsdelar i kombination med avancerade spaningssystem t ex drönare kommer 

innebär en avsevärt ökad förmåga att bekämpa punktmål. 

Med hänsyn till Natos goda förmåga att genomföra luftoperationer och också sätta in olika 

typer av långräckviddiga robotar kommer luftvärnsförmågan fortsatt prioriteras mycket högt 

vid utformningen av ryska markstridsförband. 

Antalet mycket moderna förband kommer att vara begränsat (med ryska mått mätt) varför 

även reservförband bemannade till stor del med värnpliktiga och utrustade med arvmateriel, d 

v s 2000- standard, kan komma att ges viktiga uppgifter mot mindre kvalificerade 

motståndare eller i sekundära siktningar. En modell där en operation inleds med de mest 

kvalificerade förbandstyperna och följs upp med reservförband ter sig som mycket sannolik. 


Robert Dalsjö, Kaan Kormaz och Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: 

Militärt tänkande i tre stormakter FOI-R--4103—SE FOI, September 2015 

Johan Norberg, Training to Fight– Russia’s Major Military Exercises 2011–2014 Russia’s 

Major M 

FOI-R--4128—SE, December 2015 

40

Oscar Jonsson & Robert Seely Russian Full-Spectrum Conflict: An Appraisal After Ukraine, 

King’s College London, 2015, 2015 Norberg 

http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/army-orbat.htm 

http://rusemb.org.uk/press/2029 

http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/army-equipment-overview.htm 

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_equipment_of_the_Russian_Ground_Forces#Tanks 

http://sputniknews.com/russia/20150319/1019713700.html 

http://southfront.org/russian-army-to-activate-3-new-divisions-along-western-border/ 

http://www.military-today.com/tanks/armata.htm 

http://www.military-today.com/apc/kurganets_25.htm 

http://www.janes.com/article/51469/russia-s-armour-revolution 

https://russiamil.wordpress.com/2010/08/13/structure-of-russian-airborne-troops/ 

http://www.military-today.com/apc/bmd_4.htm 

http://www.airforce-technology.com/projects/il76/ 

http://www.militaryfactory.com/aircraft/russian-military-helicopters.asp 

http://in.rbth.com/economics/2014/12/19/laser_weapons_development_in_full_swing_in_us_ 

and_russia_40447 

https://www.youtube.com/watch?v=KG63Bsb5Hqs 

http://russia-insider.com/en/2014/12/14/1866 

http://www.military-today.com/artillery/koalitsija_sv.htm 

http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/84362/StratL4_42w.pdf?sequence=1 

http://thediplomat.com/2012/08/russia-china-americas-supersonic-missile-race/ 

http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/oxenstiernarussian-defence-budget-and-sap 

http://www.popularmechanics.com/military/weapons/a17324/the-scariest-soviet-tankmounted-rocket-launcher-ever-will-blow-you-up-now/ 

http://defensetechs.com/wpcontent/uploads/catalogos/EN/Armament%20and%20Defense/air_def%201%20defensetechs. 

pdf 

http://marshall.org/wp-content/uploads/2013/08/Honkova-Current-Developments-in-Russias- 

Ballistic-Missile-Defense.pdf 

http://defence-blog.com/army/new-russian-unmanned-ground-combat-vehicle-demonstratedfor-vladimir-putin.html 

41

Kapitel 4 Marin krigföring 

Marina stridskrafter 

Med marina stridskrafter avses i detta sammanhang inte bara fartyg och ubåtar, utan också 

tillhörande stödjande system så som sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och radarspaning, 

marinflyg för spaning och sjömålsbekämpning. Till detta skall också läggas marininfanteri 

och specialförband. 

Det som är karaktäristiskt för fartyg och ubåtar är att de i de flesta fall har mycket god 

uthållighet och att de på egen hand relativt snabbt kan flyttas stora sträckor mellan olika 

operationsområden. Fartyg kan användas i en mängd olika scenarier i hela konfliktskalan från 

fred, via kris till krig. Marina stridskrafter kan vid behov verka mot mål i luften, på ytan, 

under ytan och i vissa fall även mot markmål. 

Vanligtvis är marina stridskrafter, då i synnerhet fartygs- och ubåtsförband, bemannade med 

övade besättningar över tiden. Detta innebär att tillgängligheten är mycket hög och 

beredskapstider kan hållas mycket korta. En stor fördel kopplat till den ryska 

doktrinutvecklingen där överraskande och snabbt igångsatta operationer utgör en mycket 

viktig komponent. 

42

Ryska Östersjömarinen 

Uppgifter 

Östersjön är Rysslands närmaste sjöväg till Västeuropa. En betydande del av handelsflöden 

till och från Ryssland passerar här, något som Ryssland måste säkerställa. Efter 

Sovjetunionens fall isolerades Kaliningrad från moderlandet, och Östersjömarinen delades 

geografiskt. Huvuddelen av resurserna lokaliserades i början av 90-talet till Kaliningrad med 

syftet att säkra Rysslands status som östersjöstat och dess förmåga att försvara och säkra sina 

intressen till havs. 

De officiella uppgifterna för den ryska flottan i Östersjön är att i fredstid försvara Rysslands 

intressen så som territoriell integritet, skydda civil sjöfart och den ekonomiska zonen, samt att 

garantera tillgången till Östersjöns resurser. I krig är uppgifterna att försvara regionen mot 

anfall och inom ramen för detta hindra fienden att nå sjöherravälde i sydöstra och centrala 

delen av Östersjön och förhindra fientlig blockad av området. 

Utvecklingen efter Sovjetunionens upplösning 

Efter Sovjetunionens fall reducerades Östersjömarinen i stor omfattning. Nedskärningarna 

förändrade styrkebalansen vid Östersjön drastiskt till Rysslands nackdel, även om också de 

andra Östersjöstaterna i avspänningens tecken skar ned sina flottor. Ett stort antal 

nybyggnadsprojekt och utvecklingen inom den ryska marinen stannade upp. 

Övningstiden minskade till följd av det ekonomiska läget. Många av fartygen inom 

Östersjömarinen fick ligga till kaj och endast en mindre del vidmakthölls i operativ status. 

Under den här perioden uppträdde ryska fartyg sällan på några större avstånd från 

hemmahamnarna. Det innebar att den operativa förmågan nedgick, och att enbart ett fåtal av 

fartygen övade, och det i begränsad omfattning. 

Trots att moderniseringen av den ryska flottan i stort sett upphörde så vidmakthölls ändå 

kompetensen hos de ryska varven i Östersjöområdet samt hos de ryska vapentillverkarna. 

Från tidiga 00-talet så sysslande denna industri i stort sett uteslutande med produktion och 

tillverkning för export till andra länder. Indien, Kina och Vietnam har varit och är fortfarande 

stora kunder för rysk marin materiel. Genom dessa exportåtaganden har forskning och 

utveckling inom det marina området kunnat vidmakthållas på en hög nivå över tiden fram till 

idag. Ryska flottan bidrog i hög grad till framtagande och utprovning av alla nya system 

vilket har inneburit att också kompetensen hos personalen har kunnat vidmakthållas. 

Upprustningsprogram 

Ett omfattande upprustningsprogram för de ryska väpnade styrkorna togs fram mot slutet av 

00-talet, och flottan prioriterades i vissa fall särskilt. Man har sedan dess satsat stora summor 

på att bygga nya fartyg och ubåtar med avancerade sensor- och vapensystem. Detta har 

inneburit ett stort tekniksprång samt att den operativa marina förmågan har ökat avsevärt och 

kommer fortsätta att öka under de närmaste åren. 

Östersjömarinens basområden 

Ryska flottan är uppdelad på fem olika flottor spridda över norra halvklotet. Norra marinen i 

Murmanskområdet. Svartahavsmarinen på Krim. Stilla havsflottan, Kaspiska flottiljen i 

Kaspiska havet samt Östersjömarinen. 

43

Ryska Östersjömarinen är i dag baserade vid två huvudsakliga baser i Östersjöområdet. Det är 

baserna Baltijsk i enklaven Kaliningrad mellan Litauen och Polen samt vid Kronstadt, St 

Petersburg, i den inre delen av Finska Viken. 

Baltijsk kan ses som Östersjömarinens huvudbas Där finns främst ytattackfartygen, 

landstigningstonnaget samt flygförband. Här finns även en marininfanteribrigad samt ett 

marint spetsnazförband. I Kronstadt finns huvuddelen av den marina varvsverksamheten, men 

basen är också hemmahamn för de ryska ubåtarna samt vissa mindre ubåtsjakt- och 

minröjningsenheter. 

Befintliga fartyg och ubåtar i Östersjömarinen 

Ryska marinen har under de senare åren lagt stora resurser på att vidmakthålla och rusta flera 

av de äldre fartygen och ubåtarna i syfte att snabbt öka den sjöoperativa förmågan i Östersjön. 

Många av systemen är fortfarande i allra högsta grad operativt relevanta i sjöstriden trots att 

de är konstruerade under 80-talet. Flera av fartygen bedöms fortsatt vara operativa år 2030. 

Då sannolikt modifierade med modernare sensorer och vapensystem, sannolikt främst för att 

öka luftvärnsförmågan. 

Idag operativa fartyg och ubåtar inom Östersjömarinen: 

Antal Typ Klass Huvuduppgift Anmärkning 

2 Jagare Sovremennyy Ytattack/Ubåtsjakt/Luftförsvar 

(Helikopter) 

SSM: SS-N-22 

SAM: SA-N- 

12 

SSM: SS-N-25 

SAM:SA-N-9 

2 Fregatt Neustrashimyy Ytattack/Ubåtsjakt/Luftförsvar 

(Helikopter) 

8 Attackkorvett Tarantul Ytattack SSM: SS-N- 

2/22 

SAM:SA-N-5 

4 Attackkorvett Nanuchka Ytattack SSM: SS-N-9 

SAM: SA-N-4 

7 Korvett Parchim Ubåtsjakt SAM: SA-N-5 

2 Ubåt Kilo (877) Attack/Spaning/Specialföretag 6 torpedtuber 

18 torpeder 

4 Landstigning Ropucha Överskeppning / Landstigning 10 Strv motsv. 

+ 

340 soldater 

2 Svävare Pomornik Överskeppning / Landstigning 10 Stridsfordon 

+ 

360 soldater 

2+2 Signalspaning Vischnaya/ 

Alpinist 

Signalspaning / Und 

Nyproduktion och framtida fartygssystem 

Sedan ett antal år tillbaka har Ryssland i stort sett helt och hållet ställt om sin produktion vid 

de ryska varven från export till produktion för den ryska marinen. Man har påbörjat en 

omfattande modernisering av den ryska marinen inklusive Östersjömarinen. Flertalet olika 

fartygstyper är under produktion parallellt, och dessa kommer utgöra ryggraden i den ryska 

44

flottan under de kommande 20-30 åren. Vissa fartyg har redan levererats och andra kommer 

att levereras fortlöpande under de närmaste 10 åren. 

Här nedan följer en sammanställning av dessa system och deras huvudsakliga förmågor. 

Utöver de redovisade projekten kan också nämnas korvetter av Admiral Grigorovich klass 

samt korvetter av Gremyashchy klass bestyckade med SS-N-26/27 samt luftvärnsroboten 

REDUT. Dessa fartyg är i nuläget primärt avsedda för Svarta havsmarinen respektive Norra 

marinen. 

Korvetter av Steregushchy klass 

Det senaste tillskottet till ryska Östersjömarinen är fyra mycket moderna och välbestyckade 

korvetter av Steregushchy klass. Fartygen, som mer är att jämställa med en mindre fregatt, är 

105 meter långa och deplacerar 1900 ton. Fartygen är primärt konstruerade för eskort av 

skyddsvärda transporter så som överskeppning av materiel och trupp. Den slutsatsen kan man 

dra genom fartygens bestyckning, i synnerhet med hänsyn till deras ytterst kvalificerade 

luftförsvars- och ubåtsjaktförmåga. 

Huvudsakliga vapensystem 

Sjömålsrobot: 

SS-N-25 (Rr-robot, 130km räckvidd) 

Luftvärnsrobot: REDUT 9M96 (Rr-robot, 40km räckvidd) 

Antitorpedvapen: PAKET 

Korvetter av Buyan klass 

Sedan 2010 byggs korvetter av Buyan klass. Fartyget är speciellt intressant genom att man 

givit ett relativt litet fartyg, knappt 1000 ton, 75 m långt, förmågan att bära kryssningsrobotar. 

Genom att robotarna avfyras från vertikala behållare ger det en stor flexibilitet när det gäller 

vapenalternativ. Såväl sjömåls-, ubåtsjakt- som kryssningsrobotar kan utgöra 

beväpningsalternativ. 


Kryssningsrobot: KALIBR-NK (kryssningsrobot, räckvidd 2500 km) 

Luftvärnsrobot: KOMAR (infraröd sökare, räckvidd drygt 5 km) 

2x30 mm automatkanon Närskydd mot sjömålsrobotar 

100 mm kanon Mot sjö- som markmål 

Fregatter av Admiral Gorshkov klass 

Fyra nya fregatter av Gorshkov-klass är för närvarande under produktion vid varv i Östersjön, 

och det första fartyget kommer inom kort att levereras. Fartygen är 135 meter långt och 

deplacerar 4500 ton, och kan sammanfattas som en större och mer bestyckad version av 

Steregushchy. De första fartygen sägs vara avsedda för norra flottan, men det kan inte 

uteslutas att fler fartyg i serien kommer att tillverkas, och att de då kan komma att ersätta de 

större äldre fartygen i Östersjömarinen. Tillskottet av dessa fartyg kommer innebära en 

avsevärd förstärkning av luftförsvarsförmågan då de är bestyckade med REDUT, vilken är 

den sjöburna varianten av luftvärnsroboten S-300. 


Sjömåls/X-robot: SS-N-26 Oniks / SS-N-27 Kalibr (600km/Mach 2.5) 

Luftvärnsrobot: REDUT 9M96E (Rr-robot, 120km räckvidd) 

Antitorpedvapen: PAKET 

Landstigningsfartyg av Ivan Gren klass 

Ryska marinen kommer inom de närmaste åren att tillföras två större nyproducerade 

landstigningsfartyg av Ivan Gren-klassen. Det första fartyget i serien kommer inom kort att 

påbörja provturer i Östersjön. Tillförseln av dessa två fartyg kommer ge ett ytterligare tillskott 

45

till Östersjömarinen för att genomföra offensiva landstigningsoperationer i östersjöområdet 

med kvalificerad materiel. 

Data: 

Deplacement: 

6000 ton 

Längd/Bredd: 

120 / 16 meter 

Fart: 

18 knop 

Kapacitet: 

13 stridsvagnar/36 stridsfordon samt 300 soldater. 

Landstigningfartyg av Duygon-klass 

Utöver det kommande tillskottet av större landstigningsfartyg så har Östersjömarinen nyligen 

erhållit 5 mindre landstigningsfartyg av Duygon-klass. Det unika med dessa fartyg är deras 

höga fart. De kan därmed användas för att mycket snabbt transportera mindre, men 

prioriterade förband, och att de därmed lämpar sig synnerligen väl för överraskande insatser 

mot olika kustområden i Östersjön. 

Data: 

Deplacement: 

280 ton 

Längd/Bredd: 

46 / 9 meter 

Fart: 

35 knop 

Kapacitet: 

3 stridsvagnar/5 stridsfordon samt soldater. 

Ubåtar av Kilo-klass 

Ryska flottan tillförs också sex nya diesel-elektriska ubåtar av förbättrad Kilo-klass (Projekt 

636.3). Dessa skall inte förväxlas med de ursprungliga Kilo (Projekt 877). De nya som går 

under benämningen Varshavyanka är förbättrade i många avseenden och exporteras också till 

Kina, Vietnam och Algeriet. 

En av de stora skillnaderna är att ubåten kan bära kryssningsrobotar av typen SS-N-30 och 

bedömt även sjömålsrobotar av typen SS-N-27 då tubsystemet (Club-S) är samma för de båda 

systemen. Detta innebär en avsevärd ökad förmåga att dolt kunna bekämpa olika typer av mål 

på mycket stora avstånd. 

Flygplan och Helikoptrar 

Östersjömarinen förfogar utöver fartyg och ubåtar även över ett marinflyg som är operativt i 

regionen. I dagsläget är materielen äldre, men fortfarande fullt operativ. Su-24 Fencer är 

fortsatt dominerande inom attackflyget, men kommer på sikt bedömt att ersättas av det större 

och modernare Su-34 Fullback vilket kommer att innebära en betydande ökning av såväl 

vapenkapacitet som räckvidd. 

Helikopterbeståndet är dock föråldrat. Ubåtsjakthelikoptern av typen Ka-27 Helix är i 

grunden en produkt från 60-talet, samma sak gäller radarhelikoptern Ka-31 Hormone. Att 

Ryssland inte ännu har att omsätta dessa kan tyda på att det som finns fortfarande fungerar 

tillräckligt bra alternativt att andra system givits högre prioritet. Det är dock sannolikt att 

dessa system kommer att ersättas inom den studerade perioden. 

Inom de ryska väpnade styrkorna finns också radarspaningsflygplanet A-50 (motsvarande 

AWACS) och signalspaningsflygplan av typen IL-20. Båda dessa förekommer över 

Östersjön, och det kan inte uteslutas att de redan idag har möjlighet att direktsamverka med 

fartyg, vilket innebär att förvarning och mållägen kan erhållas på stora avstånd. I Ryssland 

sker en mycket intensiv utveckling att öka förmågan för olika system att samverka. De ökade 

räckvidderna på såväl luftvärns- som sjömålssystem kräver sensorer med lång räckvidd. Vi 

kan därför förvänta oss att vi inom en tämligen snar framtid kommer att se nya eller 

modifierade flygande system som kan över föra sensordata till andra system. 

46

Trender 

Modernisering och utökad övningsverksamhet 

Östersjömarinen har redan till delar moderniserats, något som bedömt kommer att fortsätta. 

Trenden liknar den i väst, det vill säga att man prioriterar kvalité framför kvantitet. 

Fartygsserierna är kortare med färre fartyg men konstruktion, sensorer och vapenbestyckning 

är på en högre nivå än tidigare. 

Vi har utöver moderniseringen även kunnat konstatera en avsevärt utökad övningsverksamhet. 

De större övningarna som går under benämningen ZAPAD har likt tidigare präglats av 

offensiva samordnade landstigningsoperationer i stor skala. 

Man har under de senaste åren också kunnat konstatera en utökad signalspaning i Östersjön 

vilket tyder på ett ökat intresse för verksamheten i grannländerna. Detta har skett med såväl 

flyg- som fartygsburen signalspaning. 

Landstigningsoperationer övas regelbundet, och inom de närmaste åren kommer man att ha en 

betydande militär överskeppningskapacitet. Det är också troligt att man förbereder för att 

använda ryskt civilt tonnage för överskeppning av trupp i händelse av offensiva operationer i 

Östersjöområdet. Den ökande användningen av roro-tonnage, bl a bilfärjor av olika slag, för 

civila transporter talar för att så kan bli fallet. Ryssland (Sovjet) har historiskt visat på god 

förmåga att utnyttja civila resurser för militära ändamål. 

Taktiska kärnvapen på marina plattformar 

Kärnvapen spelar en stor roll i den nya ryska militärdoktrinen. Den syftar bland annat till att 

upprätthålla och stö dja Rysslands anspråk på att vara en global stormakt, samt att upprätthålla 

strategisk avskräckning mot angrepp på landet. 

Det ena benet i kärvapentriaden vilar på de kärnvapenbestyckade robotubåtarna. Men 

samtidigt finns det mycket som tyder på att taktiska kärnvapen i praktiken spelar en större roll 

än vad som framkommer i officiella dokument. 

Det kan inte uteslutas att sådana taktiska kärnvapen finns förhandslagrade i anslutning till de 

marina baserna i Östersjön, och att de kan bäras av flera fartyg, i synnerhet de som är 

utrustade med Klub-systemet (se nedan). 

Ökad luftvärnskapacitet 

Ryska fartyg har alltid varit påfallande väl utrustade med såväl sensor- som vapensystem. 

Fartyg i nyproduktion är inget undantag, utan snarare tvärt om. Fartygen är fyllda med olika 

kombinationer av luftvärnssystem, telekrig- och motmedelsystem. I samband med att de nya 

fartygen av Stereguschy samt Gorshkov-klass levereras så har man genom 

luftvärnsrobotsystemet REDUT tagit ytterligare ett steg som innebär att man har ökat 

förutsättningar för att kunna eskortera och skydda överskeppningsföretag mot både flyg och 

robothot. 

Luftvärnsrobotsystemet REDUT som också benämns 3K96 är ett kompakt system som laddas 

i VLS 16 kanistrar, och kommer att utgöra standardrobot på alla nybyggda ryska fartyg. 

Roboten är en vidareutvecklad sjöbaserad version av S-400 (SA-21). Roboten finns i två olika 

16 

Vertical Launch System 

47

varianter med räckvidd på 40km (Stereguschchy) och 120km (större fartyg) och bedöms vara 

mycket kapabelt med sin höga överljudsfart, goda manöverförmåga och en avancerad 

radarmålsökare. 

Moderna robotsystem mot sjö- och markmål 

En tydlig trend inom ryska flottan är att bestycka nya fartyg med robotsystemet Klub. Även 

detta system nyttjas som VLS, och tar således förhållandevis lite plats ombord på fartygen. 

Systemet är modulärt och olika typer av robotar kan laddas i samma kanistrar alternativt i 

torpedtuber på ubåtar av Kilo 636.3 klass. Detta system är enligt uppgift prövat i strid från 

ubåt mot markmål i Syrien. 

Det finns två huvudsakliga robotar i familjen. 3M-54 (SS-N-27), en sjömålsrobot med 

överljudsprestanda i slutfasen och räckvidd på över 200 kilometer. Dessutom finns 3M-14 

(SS-N-30) som är en kryssningsrobot mot i huvudsak markmål med räckvidd på 2500 

kilometer. 

Båda de ovanstående robotarna kan sannolikt bestyckas med såväl konventionell stridsdelar 

som nukleär sådana. 

Torpedmotmedel 

De nya ytfartygen i ryska flottan utrustas med den nya anti-torped-torpeden PAKET. Det 

finns i dag begränsat med information runt systemet. Om systemet fungerar som det är avsett 

så kommer det att utgöra ett bra skydd mot dagens konventionella torpeder från ubåtar. Det 

kan inte uteslutas att systemet i framtiden kommer att installeras även på landstigningsfartyg. 

Slutsatser 

Det är materielen som i huvudsak dikterar villkoren för marin förmåga. Östersjöflottan 

kommer inom den studerade tidsperioden bestå av såväl fartyg som idag byggs eller är 

projekterade och fartyg vilka redan är i tjänst. Några ur teknisk synvinkel revolutionerande 

tillskott kan inte förväntas, dock redan den förnyelse som sker idag innebär en kraftig ökning 

av Östersjömarinens förmåga. Den största osäkerhetsfaktorn är antalet fartyg som kan 

bedömas regelmässigt finnas i Östersjön. 

Ryska marina stridskrafter har ett brett spektrum av verkansformer, som med kort varsel kan 

sättas in i olika riktningar. Man har god förmåga att verka mot alla typer av mål, på ytan, i 

luften och under ytan. Fartygsbaserade kryssningsrobotar har också förmåga att angripa 

markmål. Sedan ett antal år har fokus på den inhemska produktionen av materiel såväl som 

verksamhet svängt tillbaka från att i huvudsak handla om exportstöd mot att åter igen i 

huvudsak producera och utbilda för vad man anser är de egna nationella behoven. 

Trots att man likt många andra länder går från en stor kvantitet mot färre plattformar med 

ökad kvalitet så är den bedömda framtida numerären av plattformar baserade i Östersjön 

betydligt fler än hos någon annan strandstat (möjligtvis med undantag av Tyskland, då 

beroende av hur den tyska flottan fördelas mellan Nordsjön och Östersjön i ett krigsfall). 

Ryssland verkar dessutom inte avveckla de äldre fartygen förrän de nya är levererade och 

48

operativa, vilket innebär att den operativa förmågan inte nedgår trots ett omfattande 

upprustningsprogram, vilket den har gjort i många andra länder som avser att modernisera sin 

materiel. Det är dessutom sannolikt att flera av de äldre fartygen delvis kommer att modifieras 

och behållas i tjänst även när nya fartyg tillförs. Att kunna avdela äldre fartyg i sekundära 

riktningar skapar möjligheter att kraftsamla de modernaste enheterna till områden där man 

söker ett avgörande. 

Förmåga avseende överskeppning av trupp och materiel 

Den ryska marinen kommer bedömt ha god förmåga att genomföra överskeppnings- och 

landstigningsföretag i Östersjöområdet. 

De landstigningsfartyg/svävare av fyra olika klasser, som redan idag är baserade i Östersjön, 

har en total kapacitet att i ett och samma företag, snabbt kunna flytta ca 3500 man och 100 

stridsvagnar (siffran blir avsevärt mycket högre om man ersätter stridsvagnar med 

pansarskyttefordon). I denna beräkning är nyttjande av civilt tonnage inte inräknat. 

För att kunna säkerställa en framgångsrik överskeppning så krävs skydd mot hot i tre 

dimensioner. Ryssland har därför satsat på att konstruera fartyg avsedda för eskortuppgifter, 

där korvetter av Steregushchy-klass är ett typexempel. 

Dessa fartyg har ett mycket kvalificerat luftvärnsskydd i form av luftvärnsroboten REDUT. 

Även skyddet mot torpeder från fientliga ubåtar bedöms ha förbättrats avsevärt genom 

tillförsel av antitorpedvapnet PAKET. Man kan därför dra slutsatsen att Ryssland medvetet, 

under en längre tid, har återuppbyggt en god förmåga att genomföra offensiva landstigningar i 

östersjöområdet. En förmåga som succesivt kommer att öka ytterligare genom de fartyg som 

för närvarande byggs blir operativa. 

Förmåga ”stänga” Östersjön 

Rysslands geografiska läge i Östersjön, där man i praktiken är inkilad mellan ett antal 

Natoländer, gör att man riskerar att bli instängd i sina basområden vid en eventuell konflikt. 

Det kan därför inte uteslutas att Ryssland, vid ett försämrat säkerhetsläge kan komma att 

agera först med syfte att skapa operationsfrihet i Östersjöområdet. En tämligen uppenbar 

option vore att flytta fram långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till angränsande 

länders territorium, främst Danmark och Sverige. Det skulle mycket kraftigt begränsa Nato 

möjligheter att agera i Östersjöområdet. Den utveckling av Östersjömarinens förmågor vi ser 

innebär att möjligheterna ökar till att genomföra sådana operationer snabbt och med tämligen 

stora styrkor. 

Förmåga att förstärka marinstridskrafterna i Östersjön 

Det finns en överhängande risk att man stirrar sig blind på vilken trupp, materiel, fartyg, 

flygplan och ubåtar som finns utgångsbaserade i Östersjöområdet, och att det därmed ses som 

det dimensionerande hotet. 

Fartyg och ubåtar är rörliga enheter, som relativ snabbt kan flyttas mellan olika 

operationsområden. Detta har man från rysk sida visat i samband med tidigare genomförda 

övningar (ZAPAD) där man bland annat tillförde ytterligare landstigningstonnage. Man kan 

även konstatera att ryska marinen regelbundet flyttar fartyg mellan sina olika basområden, 

dels för underhåll, och för olika typer av provverksamhet. Då flera av de stora ryska varven 

finns i Östersjön, så kommer det alltid att finnas flera fartyg och ubåtar här än de som 

49

egentligen tillhör Östersjömarinen. Möjligheterna att dölja en förstärkning av Östersjömarinen 

med fartyg som skenbart är på väg till eller från varvsbesök alternativt genomför provturer är 

därför goda (inom rimliga gränser). Här bör noteras att en förstärkning med två eller tre 

kvalificerade ytstridsfartyg relativt sett är en mycket stor förstärkning i förhållande till det 

antal ytstridsfartyg som andra länder disponerar i Östersjön. Därmed måste vi också räkna 

med att vapensystem som normalt sett inte finns i Östersjön, plötsligt kan finnas här. 


FOI, Rysslands Östersjömarin – utveckling och uppgifter, FOI-R--2543—SE, 2008-06 

FOI, Örnen, Björnen och Draken, FOI-R-4103-SE, 2015-09 

FOI, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013, FOI-R-3733-SE, 2013-12 

Försvarsmakten, Perspektivstudien, FM2013-276:1, 2013-10-01 

Office of Naval Intelligence, The Russian Navy, a historic transition, 2015-12 

The Jamestown Foundation, Pauli Järvenpää, Zapad 13, 2014-08 

50

Kapitel 5 Flygkrigföring 

Inledning 

Kapitlet beskriver hur Rysslands framtida (om tio till femton år) flygkrigföring kan komma att 

genomföras. Tonvikten ligger på sådana faktorer som kan vara intressanta vid en konflikt i 

Östersjöområdet. Inledningsvis beskrivs generella utvecklingstrender i Ryssland och för 

landets krigföring med flygstridskrafter. Följande delar behandlar landets tekniska system, 

framtida krigföring och flygindustri. Sedan följer ett resonemang om trender i ryskt 

uppträdande samt militärgeografins betydelse. Slutligen presenteras slutsatser kopplade till 

Rysslands utveckling av flygstridskrafter och vad det kan innebära vid en eventuell konflikt i 

Östersjöområdet. 

Ur ryskt perspektiv utgör flygstridskrafter ett viktigt kraftsamlingsinstrument. Det är den enda 

stridskraftsslag som snabbt kan omgrupperas till olika delar av ett land, vilket för Ryssland 

kan jämställas med en kontinent. Förflyttning av större markstridskrafter från en del av landet 

till en annan, oftast då på järnväg, är en tidsödande operation, i storleksordningen veckor. De 

ryska marina stridskrafterna är uppdelade på fem flottor i fem olika hav. Det innebär att även 

51

fartygsförflyttningar från ett operationsområde till ett annat blir tidskrävande och synliga för 

en motståndare. 

Möjligheterna att snabbt omgruppera stora flygförband och förmågan att genomföra 

flygföretag över mycket långa avstånd är framträdande egenskaper för flygstridskrafter. 

Flygstridskrafterna är därför en nyckelkomponent i den utveckling vi generellt ser mot snabbt 

och överraskande inledda operationer. Vi ser en tydlig trend, med övningar och genom 

faktiska operationer, att även Ryssland alltmer använder sina flygstridskrafter på ett sätt som 

stämmer väl med en sådan doktrin. 

Efterhand har vissa principer för hur flygstridskrafter bäst bör användas utkristalliserats. 

Utgångspunkten är att kontroll av luftrummet är högsta prioritet. Dock har utvecklingen i 

Ryssland i viss mån skilt sig från den i väst. Västliga flygsystem har historiskt varit kvalitativt 

bättre än de ryska och spelat större roll i hur man tänkt föra krig. I Ryssland har 

kombinationen av luftvärnssystem och jaktflyg tillmätts större betydelse. När det gäller 

offensiva flygföretag ser vi en utveckling där den tidigare ryska doktrinen, som lade stor vikt 

på direkt understöd av markstridskrafterna, alltmer liknar västliga doktriner. Det innebär en 

ökad tonvikt på bekämpning av objekt på djupet av en motståndares territorium och 

utnyttjande av precisionsvapen. 

Det är ännu för tidigt att värdera de ryska insatserna med strid- och bombflyg över Syrien 

men vissa indikatorer kan ändå identifieras. Man genomför insatser över stora avstånd med 

Su-34 och nyttjar då lufttankning i en omfattning som tyder på att förmågan är utbredd bland 

den typen av piloter. När det gäller mer frontnära flygsystem är insatsfrekvensen ca tre pass 

per dag, vilket är högre än under Sovjettiden och tyder på förbättrad logistisk förmåga. 

Insatser genomförs i huvudsak med ostyrda bomber men insatser med laserstyrda och GPSstyrda 

bomber baserade på satellitsystemet GLONASS genomförs, något som inte observerats 

i samma utsträckning tidigare. Kryssningsrobotar används på samma sätt som västliga 

flygvapen gör, även om precisionen förefaller vara sämre. 

Ett område där det är särskilt tydligt att det pågår ett paradigmskifte är transportflyget. Dessa 

får en alltmer utpräglad roll att vara medlet med vilket man snabbt, och i stor omfattning, 

flyttar viktiga resurser. Operationerna i Syrien 2015 är ett exempel där man under en period 

flög in med 2-7 stycken An-124 per dag med bland annat stridsvagnar och artilleripjäser. 

Ryssland genomför också stora beredskapsövningar med jämna mellanrum. Förflyttning av 

personal och olika vapensystem, till exempel kvalificerade luftvärnssystem, övas 

regelmässigt. 

Obemannade system börjar också bli en alltmer betydelsefull komponent. Här tycks dock 

Ryssland inte ha samma kapaciteter som väst, framförallt inte som USA. 

Generella utvecklingstrender 

Den pågående teknikutvecklingen och pågående och nyligen genomförda krig indikerar att 

konflikters karaktär och det militära stridsfältet är under förändring. Viktigt att framhålla är 

ett ökat användande av rymdbaserade system för underrättelseinhämtning, navigation och 

kommunikation, ett ökat inslag av fjärrstridsmedel, obemannade system och cyberattacker. 

Detta utvecklas mer i kapitel 2 Generell teknikutveckling. 

I Ryssland sker en omfattande förnyelse av traditionella vapensystem, inte minst av de ryska 

flygstridskrafterna. Teknikutvecklingen har en direkt koppling till den förnyelsen. 

52

Ryssland introducerar Su-35 och utvecklar T-50 (PAK-FA) och det strategiska 

bombflygplanet PAK-DA, samtidigt som man modifierar äldre typer av stridsflygplan. T-50 

är exempel på vad som ibland kallas 5:e generationens stridsflygplan. Dessa kännetecknas av 

smygegenskaper och möjlighet till överljudshastighet utan att använda efterbrännkammare. 

Andra signifikanta utvecklingstrender är ökad räckvidd för plattformen, ökade räckvidder på 

sensorer och vapen, förbättrad navigations- och kommunikationsförmåga och ökad 

telekrigsförmåga. Ibland talas även om 6:e generationens stridsflygsystem, vilka kan vara 

bemannade eller obemannade. De kännetecknas av mycket lång uthållighet (100 h) samt utgör 

en nod i ett större sammanhängande system av stridskrafter. Utveckling av stridsflygplan är 

förknippat med stora kostnader och långa ledtider. Det innebär att 5:e eller 6:e generationens 

stridsflygsystem sannolikt inte kommer utgöra en dominerande numerär andel på stridsfältet 

förrän väl efter 2025. De plattformar som finns idag, eller är under utveckling, bedöms därför 

utgöra huvuddelen av stridskrafterna även i slutet av 2020-talet. Däremot kommer de mest 

kvalificerade systemen som Su-35, T-50 och PAK-DA, trots dess begränsade numerär, genom 

sin överlägsenhet mot äldre system få en betydande inverkan på striden. 

Andra viktiga system att beakta är kryssningsrobotar, luftvärn, ballistiska robotar och 

obemannade system. Kryssningsrobotar har funnits länge men har påverkats mycket av den 

generella teknikutvecklingen. Genom ökade räckvidder, bättre precision, smygegenskaper och 

dess anonymitetskaraktär har kryssningsrobotar alltmer kommit att användas i inledande delar 

av en konflikt eller då en aktör inte vill riskera bli indragen i en utdragen operation på 

marken. 

När det gäller luftvärnssystem har Ryssland de senaste åren introducerat avancerade 

långräckviddiga system, både landbaserade och ombord på fartyg. Som exempel kan nämnas 

S-400 och S-500. Samtidigt förbättras möjligheten att använda dessa i nätverk inkluderande 

luftburna sensorer. Det innebär att systemens långa räckvidder kan användas fullt ut utan att 

begränsas av horisonten. En karta över Östersjön med denna typ av system grupperade i 

Kaliningrad och ombord på bara ett fåtal fartyg kompletterad med Su-35 och T-50 ger en helt 

annan operativ miljö än vad som var verkligheten för bara några år sedan. Till bilden bör 

läggas taktiska ballistiska missiler som det ryska Iskander systemet. Från Kaliningrad kan mål 

i delar av södra Sverige bekämpas. 

Den pågående teknikutvecklingen medger att obemannade farkoster framöver kan ges allt 

högre grad av autonomitet. Sannolikt kommer också användandet av obemannade farkoster 

att öka och bli en naturlig del i krigföringen. Uppgifterna bedöms fram till ca år 2030 främst 

utgöras av underrättelseinhämtning och bekämpning av markmål. Obemannade farkoster 

kommer oftast användas för mycket långa uppdrag eller uppdrag där risknivån är hög. Det 

förefaller som att tröskeln för att använda dessa system är lägre än för traditionella militära 

stridskrafter, som exempel kan nämnas USA:s operationer i Mellanöstern. Det finns få skäl att 

tro att Ryssland skulle visa större återhållsamhet. Den lägre tröskeln för användande av 

obemannade farkoster kan bero på att anonymiteten är större och risken för egen personal är 

låg, samma fenomen kan iakttas även för cyberattacker och fjärrstridsmedel 

(kryssningsrobotar och taktiska ballistiska missiler). 

En utveckling som vi kan förvänta oss inom den aktuella perioden är att bättre sensorer och 

informationsbehandling tillsammans med ökad kommunikationsförmåga och 

navigationsnoggrannhet medger realtidssamverkande system. Det innebär till exempel att 

sensorinformation och vapenverkan kan komma från olika plattformar. Ett konkret exempel är 

53

att radarsystem med lägre frekvensområden, som inte kan användas på stridsflygplan men 

som har bättre förmåga mot smyganpassade mål, kan överföra noggranna mållägen till egna 

stridsflygplan som då kan bekämpa mål baserat helt på extern måldata. Man kan också tänka 

sig att smyganpassade obemannade farkoster, sammankopplade i ett nätverk, mäter in mål och 

leder in vapensystem från större och mer tillbakadragna plattformar. 

Ytterligare en utvecklingstrend som förtjänar uppmärksamhet är framväxten av det koncept 

som kallas Anti-Acess/Area-Denial (A2/AD). Teoribildningen domineras av USA men 

Ryssland kan genom sitt faktiska agerande ses som en föregångare. Det innebär att en aktör 

kan avregla ett stridsområde genom cyberinsatser och genom att utnyttja olika typer av 

fjärrstridsmedel som långräckviddiga luftvärns-, sjömåls- och ballistiska robotar. Den 

gruppering Ryssland idag har av olika stridskrafter i Kalingradenklaven gör att delar av 

Baltikum och södra Östersjön kan betraktas som ett sådant område. Förutom att det försvårar 

en motståndares insatser och begränsar dennes handlingsfrihet så ger det också skydd åt egna 

flygburna och sjögående system. Något som avsevärt ökar ryska marin- och flygstridskrafters 

verkansmöjligheter i Östersjöområdet. 

De möjligheter som teknikutvecklingen medger och de trender som finns generellt innebär att 

Ryssland bedöms fördjupa integrationen av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar, taktiska 

ballistiska robotar med traditionella sjö- och flygstridskrafter samt luftvärn. Trenden mot ett 

mer komplicerat, fragmenterat och omstritt stridsområde bedöms därmed fortsätta. Det 

innebär också att offensiva operationer med flygstridskrafter, mot kvalificerade och 

smyganpassade motståndare, blir än mer beroende av ledning från luftburna plattformar. En 

annan viktig trend är att ökade kostnader per flygplan sannolikt leder till en minskad numerär 

av de mest kvalificerade flygsystemen. 

Ryska system och delkomponenter 

Ryska flygstridskrafter består av många olika system. Här beskrivs de som bedöms vara mest 

intressanta för svenskt vidkommande inom de närmaste tjugo åren; de redan operativa Su-34, 

Tu-22 och Tu-160, det i närtid operativa Su-35 och det kommande T-50 och PAK-DA. 

Utöver strids- och bombflygplan beskrivs även ledningsflygplan och transportflygplan. 

Dessutom beskrivs kortfattat luftförsvarsluftvärnssystemet S-400. Slutligen beskrivs läget i 

den ryska flygindustrin. 

Stridsflygplan 

Su-34 Fullback är ett tungt attackflygplan som förs in som en efterträdare till det äldre Su-24. 

Su-34 baseras på Su-27, ett framgångsrikt jaktflygplan från Sovjettiden. Även om uppgifterna 

för Su-34 i första hand är attackanfall så har det även en god jaktförmåga. Flygplanet är 

tvåmotorigt och tvåsitsigt. Su-34 är utrustat med en 30 mm automatkanon och har 10 

vapenbalkar. Möjliga vapen är allt från kvalificerade luftmålsrobotar och signalsökande 

robotar till markmålsrobotar, sjömålsrobotar, bomber för precisionsbekämpning av markmål 

med laserutpekare och raketer. Su-34 kan uppnå hög överljudsfart och har en aktionsradie på 

cirka 4000 km. Su-34 är sedan något år operativt och kommer fortsätta levereras fram till 

2020. Vilket antal som slutligen levereras återstår att se men siffran 180 förekommer. 

Su-35 Flanker-E är ett mellansteg mellan sovjettidens Su-27 och Mig-29 till framtidens T-50. 

Su-35 innebär ett rejält förmågelyft relativt Su-27. Su-35 är ett multiroleflygplan och kan bära 

både jakt- och attackvapen på 12 vapenbalkar. Det baseras på modern teknologi med ett 

avancerat datalänksystem samt har mycket god prestanda när det gäller manövrering, fart och 

räckvidd. Systemmässig och flygplansmässig överträffas den sannolikt enbart av det 

54

amerikanska F-22. Su-35 visades upp för första gången i Moskva 2007 och leveranser 

påbörjades 2012. Flygplanet kommer sannolikt vara en vital komponent i de ryska 

flygstridskrafterna 2030 och bortom. 

Sukhois T-50 PAK-FA är ett femte generationens smyganpassat multirole flygplan. Det torde 

dock primärt användas som jaktflygplan och som utmanare till F-22 och F-35. Det flög första 

gången 2010 och är fortfarande under utveckling. Bland annat ska nya motorer integreras, 

vilket innebär ett omfattande utvecklingsarbete. T-50 har två stycken 30 mm automatkanoner 

och 8 vapenbalkar. Flygplanet är utrustad med en AESA (aktivt, elektroniskt styrd antenn) i 

nosen och kompletteras med radarantenner även på sidorna av flygplanet. Det kommer att 

tillhöra spetssystemen från att det blir operativt, sannolikt i början av 2020-talet, och under de 

följande 20 åren. 

Utöver dessa nya flygplan kommer troligen dagens flygplan som Su-27, Mig-31 och Su-24 

finnas kvar under lång tid framöver. Ett annat intressant flygplan är Su-30SM. Det är ett 

modernt multiroleflygplan baserat på Su-27 som används i operationen i Syrien. Det tillhör 

det ryska marinflyget och kan komma att tillföras förbanden i Kaliningrad. 

Tu-22M Backfire är ett strategiskt bombflygplan med överljudsförmåga. Tu-22M är en 

vidareutveckling av Tu-22 Blinder och togs i tjänst i början av 1970-talet. Det har genomgått 

flera uppgraderingar och bedöms vara fortsatt operativt en lång tid framöver. Det är flygning 

med den typen av flygplan över Östersjön som de senaste åren väckt en del uppståndelse, 

exempelvis påskveckan 2013. 

Tu-160 Blackjack är ett strategiskt bombflygplan med ursprung från 1980-talet som har 

överljudsförmåga. Det pågår en modernisering av flygplanet som då benämns Tu-160M. Ett 

begränsat antal Tu-160M bedöms fram till 2020 komma att tillföras de ryska 

flygstridskrafterna. Tu-160M kan bära både konventionella vapen som kryssningsrobotar men 

också kärnvapen. Tu-160M kan betraktas som en interimslösning i väntan på nästa 

generations strategiska bombflygplan, PAK-DA. Det är osäkert när PAK-DA kan vara 

operativt men sannolikt först i den senare delen av den tidigare nämnda perioden. 

Lednings och transportflygplan 

Andra viktiga flygplan, framförallt vid offensiva operationer, är ledningsflygplan. Dessa kan 

liknas med dirigenten i en orkester och säkerställer koordinering av de egna 

flygstridskrafterna. Idag används Beriev A-50. A-50, med Nato beteckning, Mainstay, baseras 

på transportflygplanet IL-76 och har sitt ursprung från 1980-talet. Det är ett AEW&C 

flygplan, Airborne Early Warning and Control. A-50 uppges ha en radarräckvidd på mer än 

200 km, upp till 400 km för stora mål, och kan följa 50 mål samtidigt. A-50 har sämre 

prestanda och ledningskapacitet än det AWACS flygplan som Nato använder, E-3 Sentry. 

Ryssland har idag ca 20 stycken operativa A-50. Det pågår utveckling av Beriev A-100 som 

på sikt ska ersätta A-50. Även A-100 baseras på IL-76 men har nya motorer och en AESAradar. 

Den modernare radarn ger bättre prestanda i alla avseenden. Produktionen av A-100 har 

påbörjats, men flygplanet är sannolikt är inte operativt före 2020. 

Även det ryska transportflyget moderniseras och det pågår en uppgradering av IL-76 och 

nyproduktion av Il-76MD-90A, vilka har högre lastkapacitet än de äldre IL-76s 40 ton. IL-76 

används som transport- och luftlandsättningsflygplan. Ett annat viktigt transportflygplan är 

An-124 med 230 tons lastförmåga, världens största transportflygplan. Utveckling av mindre 

transportflygplan pågår, till exempel IL-112 med 6 tons lastförmåga och IL-214 med 20 tons 

55

lastkapacitet. Dessa två bedöms kunna vara operativa ca 2020 och det senare kan även 

användas för luftlandsättningsoperationer. För lufttankning används det äldre IL-78, baserad 

på IL-76. Framöver introduceras det nya lufttankningsflygplanet, en variant av IL-96. 

Beväpning 

Ryska stridsflygplan har en mycket bred palett av beväpningsalternativ: ”dumma” frifallande 

bomber, precisionsstyrda bomber och attackrobotar, sjömålsrobotar, bombkapslar med 

yttäckande stridsdelar (klusterstridsdelar) och jaktrobotar av olika typer. Två exempel i den 

senare kategorin vilka bedöms finnas på stor bredd i organisationen om tio år är K-77M och 

K-74M. Den förstnämnda är en medel-/långräckviddig robot, ca 90-100 km, och har en 

mycket avancerad målsökare med en Active Phased Array Antenna (APAA) radar. Den 

senare, K-74M, är en korträckviddig robot, ca 40 km, med en IR-målsökare som kan låsa på 

ett mål inom en sektor av drygt 120 grader och har god mycket goda kurvegenskaper med bl a 

”thrust vector control” 17 . Roboten i sin grundversion har funnits i tjänst länge men utvecklats 

efterhand. Den är nu helt digitaliserad och ges efterhand allt bättre förmåga att möta olika 

typer av IR-motmedel. Roboten finns också som ett beväpningsalternativ på vissa helikoptrar, 

tex attackhelikoptern t ex Mi-28. Båda robottyperna kommer sannolikt att utgöra beväpning 

till såväl idag existerande flygplanstyper som nya modeller, t ex T-50 PAK-FA. Det kan 

finnas skäl att också notera att de ryska flygstridskrafterna också har extremt långräckviddiga 

robotar som t ex R-37 med dryga 300 km räckvidd. De är främst avsedda för att bekämpa 

radarspanings- och stridsledningsflygplan. 

Luftvärnssystem 

S-400 är ett operativt långräckviddigt luftförsvarsluftvärn, troligen världens mest avancerade. 

Räckvidden är i storleksordningen 400 km. Med hjälp av nätverk med externa sensorer kan 

även mål som på de långa avstånden normalt skulle befinna sig under horisonten bekämpas. 

Liknande avancerade luftvärn och system av systemtänkande finns på moderna ryska fartyg. 

Ryssland har en lång tradition av att lägga stor vikt på luftvärn och flera andra viktiga system 

finns. De kompletterar varandra genom sina olika egenskaper; räckvidd, eldhastighet, 

höjdtäckning, styrprincip etcetera. 

Flygindustri 

Efter Sovjetunionens fall var den ryska flygindustrin splittrat med många olika organisationer 

och designbyråer. För cirka 10 år sedan samlades all utveckling och produktion av både civila 

och militära flygplan inom en huvudorganisation. Detta var en nödvändig förutsättning för 

militärreformen som mellan 2011 och 2020 ska förse de ryska Väpnade Styrkorna med över 

400 nya stridsflygplan och över 1000 nya helikoptrar. Därutöver exporteras också militära 

flygplan. Ryssland är världens näst största vapenexportör och cirka 40 % av den exporten 

består av flygplan. Sänkta oljepriser och embargon mot rysk industri i spåren av 

Ukrainakrisen är idag utmaningar för den ryska försvarsindustrin. Man försöker därför i större 

utsträckning använda inhemska delkomponenter och samarbeta mer med vänligt sinnade 

nationer. På stridsflygområdet har Ryssland och Indien ett etablerat samarbete, det pågår ett 

samarbetsprojekt om en indisk T-50. Hur rysk flygindustri kommer utvecklas framöver är 

svårt att bedöma och beror av flera faktorer. Att utveckla och producera högteknologiska och 

operativt konkurrenskraftiga stridsflygplan är dyrt. En viktig förutsättning är därför hur rysk 

ekonomi utvecklas och hur de införda embargona slår samt om man lyckas minska den 

korruption som finns inom vapenindustrin. En stark exportefterfrågan och fortsatta 

samarbeten med vänligt sinnade och tekniskt expansiva nationer kan inverka positivt på rysk 

17 

Roboten styrs genom att motorstrålen kan vinklas för att ge roboten mycket goda svängprestanda. 

56

flygindustri. Ryssland har en teknisk tradition och kunnande inom området. Om man lyckas 

hantera utmaningarna och tillvarata de möjligheter som finns så torde rysk flygindustri kunna 

hävda sig väl med flygindustrin i väst även framöver. 

Vissa trender i ryskt uppträdande 

Rysslands nuvarande militärdoktrin visar på uppfattningen att militära och icke-militära 

maktmedel ska används samordnat i moderna konflikter. Även vikten av ny teknologi 

betonas. Se kapitel 1 ”Rysk och sovjetisk militär doktrin och reform”. 

Detta framgår bland annat av att Rysslands generalstabschef, Valerij Gerasimov, uttrycker att 

lärdomar från de senaste konflikterna visar att de icke-militära medlen har ökat i betydelse. 

Han betonar att de väpnade styrkorna måste bli bättre på gemensamma operationer och 

integreras mer i andra maktmedels agerande. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot hur 

operationer med flygstridskrafter kan kombineras med till exempel diplomatiska aktiviteter 

och påverkansoperationer inom informationsarenan. Det kan hävdas att vissa sådana 

aktiviteter faktiskt pågår idag. Vi har de senaste åren sett flera händelser där ryska 

flygstridskrafter uppträder provokativt och utför vad som kan uppfattas som anfallsövningar 

mot mål i grannländer. I vissa fall verkar verksamheten vara planerad till att sammanfalla med 

andra skeenden. Ett exempel är från i maj 2015 då två Tu-22M Backfire flög från Finska 

viken och fortsatte mot Ölands södra udde. Flygningen sammanföll med ett EU-toppmöte i 

Riga. 

En rimlig slutsats av vad vi ser i praktiken är att de ryska flygstridskrafternas agerande i 

Sveriges närområde är en del i en större helhet och som inte kan värderas isolerat. Det ger 

också en bild av hur Ryssland framöver kan komma att använda sina flygstridskrafter. De 

kommer att fortsätta koordineras med andra maktmedel. Flygstridskrafterna egenskaper gör 

dem väl lämpade i detta avseende redan i låga konfliktnivåer. Längre bort på konfliktskalan - 

krig, kommer vi sannolikt få se ett ökat användande av fjärstridsmedel (kryssningsrobotar och 

ballistiska robotar), en djupare teknisk integration av stridsflyg, marina enheter och 

luftförsvarsluftvärn; strid med system i samverkan. 

Miltärgeografins betydelse 

Militärgeografiskt har Sverige vissa tydliga förutsättningar som påverkar hur Ryssland kan 

tänkas genomföra en eventuell operation mot Sverige och/eller Natoländer i närområdet. Vi 

har ingen landgräns mot Ryssland utan istället finns Finland och Östersjön mellan oss och 

Ryssland. Det innebär att ett angrepp mot Sverige sannolikt måste ske överraskande och 

innehålla en tidig och mycket kraftfull förbekämpning om Ryssland ska kunna undvika en 

mer långvarig konflikt där Nato hinner ingripa på ett avgörande sätt i Östersjöområdet. I ett 

rysk A2/AD-angrepp mot Baltikum är det rimligt att anta att Gotland blir särskilt viktigt, 

framförallt för att förhindra att Sverige och/eller Nato kan operera därifrån men också för att 

med kvalificerat luftvärn och sjömålsbekämpande system regla av stora delar Östersjön och 

samtidigt minska beroendet av Kaliningrad. 

En än mer framskjuten gruppering av ryska system, t ex Blekinge och Södertörn skulle 

ytterligare öka möjligheterna att förhindra Nato att ingripa i Baltikum. A2/AD området skulle 

då täcka hela södra Sverige och Danmark och nå fram till Norge – något som avsevärt skulle 

försvåra Natos operationer i hela regionen. Även om en sådan rysk operation skulle vara mer 

komplicerad och riskfylld, jämfört med Gotland, så skulle det finnas mycket stora fördelar att 

vinna – något som Sverige knappast kan bortse ifrån. Norra Sverige kan nås även via land, 

57

men då genom Finland. En begränsande faktor för Ryssland är avståndet från egna flygbaser, 

i Kaliningrad och St. Petersburg, till ett operationsområde över svenskt territorium. Det gäller 

både för räckvidden och uthållighet för stridsflygplanen och för behovet av framskjuten 

luftburen ledning. Som enkel tumregel kan anges att om ett operationsområde förskjuts 100 

km västerut minskar respektive enhets uthållighet med 15 minuter. Det kan tyckas lite men 

om man ska upprätthålla kontinuerlig närvaro med jaktflygplan får detta stor inverkan på 

resursåtgången. Omvänt gäller naturligtvis att ju längre Ryssland kan flytta fram sin 

luftförsvarszon desto mindre möjligheter har Nato att verka i Baltikum. Södra Sverige (och 

Danmark) framstår därför som ett mycket attraktivt område i händelse av en konflikt i 

Östersjöområdet. 

Avslutning och slutsatser 

Krigföring med flygstridskrafter utvecklades under och efter det kalla kriget till en ökad 

integration och samverkan mellan mark- och flygstridskrafter. Utvecklingens höjdpunkt kan 

sägas vara Irak-kriget 2003. Det senaste decenniet har medfört att det i större utsträckning är 

de tekniska systemen, inom mark-, flyg- och sjöstridskrafterna, som samverkar. Samtidigt ser 

vi också hur enskilda soldater och små grupper snabbt kan få flygunderstöd, t ex för att 

bekämpa enskilda mål. Den utvecklingen bedöms fortsätta, både i väst och i Ryssland, samt 

öka i omfattning och tekniskt integrationsdjup och automatiseras alltmer. Vi kan förvänta oss 

ökade inslag av fjärrstridsmedel, ett snabbare tempo i operationerna och en ökad samordning 

mellan olika stridskrafter och maktmedel. Trenden mot ett mer komplicerat, fragmenterat och 

omstritt stridsområde bedöms därmed fortsätta och medge större möjligheter till vilseledning 

och möjlighet att uppnå överraskning. Därutöver kan slutsatserna för ryska flygstridskrafter 

identifieras som: 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rysk doktrin närmar sig den i väst med ökad tonvikt på bekämpning av objekt på 

djupet av en motståndares territorium och utnyttjande av precisionsvapen. 

Ur ryskt perspektiv utgör flygstridskrafter ett viktigt kraftsamlingsinstrument och en 

nyckelkomponent i den utveckling vi generellt ser mot snabbt och överraskande 

inledda operationer. 

Den teknologiska nivån ökar avsevärt under perioden. Även om dagens system 

kommer finnas kvar och utgöra huvuddelen av stridskrafterna under tämligen lång tid 

bedöms de nyaste systemen genom sin överlägsenhet få stor inverkan på striden. 

Överlägsenheten kommer av smyganpassning, ökad räckvidd för plattformen, ökade 

räckvidder på sensorer och vapen, förbättrad navigations- och 

kommunikationsförmåga och ökad telekrigsförmåga. 

En djupare integration mellan flygstridskrafter, marina enheter och med luftvärn kan 

förväntas. 

Rysslands förmåga till offensiva operationer med flygstridskrafter i Östersjöområdet 

kommer att öka; både avseende anfall mot sjömål, markmål på djupet av 

motståndarens territorium och för luftlandsättningsoperationer. 

Förmågan till offensiva flygoperationer för att ”trycka undan” en motståndares 

flygstridskrafter kommer sannolikt också att öka. 

Teknikutvecklingen sammantaget förstärker Rysslands militärgeografiska fördelar. 

Ryssland kan regla av stora delar av Östersjön från sin utgångsgruppering. 

Rysslands möjlighet att snabbt utöka denna avregling förstärks; genom 

fjärrstridsmedel och den system-av-system utvecklingen som ovan angiven integration 

möjliggör. 

58

Flygstridskrafterna roll som förstärkare av andra maktmedel bedöms öka, inom hela 

konfliktspektrat. 

Framtiden för rysk flygindustri är svårförutsägbar och beror av hur utmaningar och 

möjligheter hanteras. 


Försvarsmakten, Försvarsmaktens redovisning av Perspektivstudien, FM2013-276:1, 2013- 

10-01 

FOI, Örnen, Björnen och Draken, Militärt tänkande i tre stormakter, FOI-R-4103-SE, 

september 2015 

FOI, Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013, FOI-R-3733-SE, december 2013 

FMV, Teknisk Und Informerar, 

http://95.172.89.136/F?func=direct&local_base=FMV01&doc_number=000029761&format= 

999, nummer 4 och 5 2015 

Australia’s Independent Defence Think Tank, Air Power Australia, 

http://www.ausairpower.net/, december 2015 

Combat Aircraft.com, http://www.combataircraft.com/, december 2015 

Wikipedia, https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_active_Russian_military_aircraft, december 

2015 

Airheadsfly.com, http://airheadsfly.com/2014/11/22/russia-starts-production-a-100-awacs/, 

januari 2016 

Military factory, http://www.militaryfactory.com/, januari 2016 

Fria Tider, http://www.friatider.se/ryssland-har-ppnat-luftbro-till-syrien, januari 2016 

European Council on Foreign Relations, Lessons from Russia´s intervention in Syria, 

http://www.ecfr.eu/article/commentary_lessons_from_russias_intervention_in_syria5085, 

februari 2016 

59

Kapitel 6 Krigföring i cybermiljön 

Inledning 

Utöver de driftstörningar som normalt drabbar de flesta IT-system har vi under senare år även 

bevittnat antagonistiska attacker mot såväl myndigheter som företag med omfattande följder. 

Alltifrån överbelastningsattacker mot enskilda webbsidor och tjänster, till sofistikerade 

angrepp mot banker, övervakning av nyckelpersoner inom försvarsindustrin och totalförsvaret 

i övrigt, manipulation av fjärrvärmesystem och haverier som bland annat lett till att apotek 

inte kunnat expediera recept. Samtidigt som telekrigföring alltjämt utgör en viktig komponent 

inom modern krigföring, har cybermiljön blivit ett konfliktrum som allt flitigare används av 

såväl militära organisationer som icke-statliga aktörer. 

Cybermiljön är ett svenskt ord för det engelska begreppet cyberspace, en term som i allt 

väsentligt kommit att likställas med Internet. Mer formellt kan cybermiljön dock sägas vara 

den fysiska och virtuella miljö som direkt eller indirekt sammankopplar olika datorsystem och 

datornätverk, oavsett om det är anslutna till Internet eller ej. Utöver själva internet finns inom 

cybermiljön en mångfald av fristående system, som för allmänheten är relativt osynliga, med 

som har stor samhällelig betydelse. Bland dessa återfinns så kallade SCADA-system 18 , det 

vill säga industriella informations- och styrsystem. Dessa innefattar sammankopplade 

komponenter som mäter och reglerar flöden, spänning, temperatur, hastighet o.s.v. och är 

centrala i verksamheter som produktion och distribution av dricksvatten och avlopp, 

finansiella transaktionssystem samt transporter av livs- och drivmedel. I en vanlig 

18 

Supervisory Control And Data Acquisition. 

60

kontorsmiljö finns dessutom mängder med exempel på SCADA-system, såsom de som mäter 

och styr ventilation, belysning, inpassering, uppvärmning, övervakning och eventuella larm. 

Samtidigt innehåller cybermiljön mer än system för behandling, överföring och lagring av 

information. Cyberbegreppet associeras ofta med den rena tekniken, men eftersom det är 

människor som använder systemen måste vi även beakta hur man i denna miljö kan påverka 

människors beteende, skapa osäkerhet inför tilliten till information eller producera andra 

kognitiva effekter. 

Man kan konstatera att det är en utmaning i sig att skydda vårt uppkopplade samhälle mot 

oavsiktliga störningar, eller mot obehörig påverkan från enskilda individer. Värre är det när vi 

utsätts för cyberangrepp från en kvalificerad motståndare med betydande tekniska, 

ekonomiska och personella resurser. Stater använder i ökande grad sin förmåga att angripa 

andra länder i cybermiljön. Även Sverige är ett mål för dessa angrepp, något som 

kontinuerligt bekräftas av vår signalspaning. Det klassiska skyddet med brandväggar och 

antivirusprogram räcker då inte långt, utan det krävs sofistikerade säkerhetsfunktioner för att 

dels förstå hotet, samt vidare att ha en möjlighet att skydda sig från detta. Målen är vidare 

sällan rent militära, utan återfinns inom många olika samhällssektorer där medvetenheten om 

förekommande hot ofta är bristfällig. Det kan handla om försök att komma över källkod eller 

innovationer från framgångsrika svenska teknikföretag, sekretessbelagda handlingar från olika 

myndigheter, känsliga personuppgifter från olika register eller försök att kartlägga 

oppositionella som flytt till Sverige. 

Militär kontext 

Cybermiljön har under de senaste åren i ökande grad kommit att ses som en egen arena för 

krigföring, såväl av Ryssland som av många västländer. På grund av cybermiljöns stora 

betydelse har många länder valt att omgärda verksamhet och förmågor i denna miljö med 

högsta möjliga sekretess. Under början av 2000-talet kunde man läsa tidningsartiklar om hur 

man i framförallt USA skulle satsa på det då relativt nya ”cyberområdet” – ett begrepp som då 

inte var särskilt använt internationellt. Det var dock först genom den stora läckan av hemliga 

interna dokument från den amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten NSA, som 

allmänheten år 2013 gavs en första inblick hur omfattande USA:s förmåga i cybermiljön 

kommit att bli. De dokument som den dåvarande konsulten Edward Snowden överlämnade till 

tidningarna The Guardian och The Washington Post påvisade bland annat existensen av 

avancerade och storskaliga västledda övervakningsprojekt, under ledning av olika 

underrättelsemyndigheter i USA, Storbritannien och deras nära allierade. Det visade sig att 

såväl internationella undervattenskablar som interna datorsystem hos företag som Google och 

Yahoo varit avlyssnade under flera års tid. Ibland med, men ofta helt utan företagens vetskap. 

Dessutom var det inte bara fientliga mål som låg i skottlinjen utan ibland även nära allierade, 

något som skapat viss upprördhet och rubriker i media. 

Bland dokumenten läckta av Edward Snowden fanns ett med betydande säkerhetspolitisk 

relevans, nämligen USA:s övergripande policy för cyberoperationer 19 , undertecknad av 

president Obama och klassad som Top Secret. Dokumentet bekräftade att man från högsta 

19 

U.S. Cyber Operations Policy. Presidential Policy Directive/PPD-20. 2012-10-16. 

61

exekutiva nivå identifierat offensiva cyberoperationer som ett unikt, okonventionellt 

säkerhetspolitiskt maktmedel. Genom att nyttja offensiva cyberoperationer förväntar man sig 

kunna åstadkomma effekter som bibringar en motståndare omfattande skada. Dokumentet 

fastslår även att amerikanska myndigheter förväntas identifiera olika mål som kan angripas i 

cybermiljön, då detta kan verkställas med en gynnsam balans mellan risktagande och 

effektivitet. 

Trots avsaknaden av motsvarande läckor från ryskt håll får det anses ligga nära till hands att 

anta att de har en liknande policy för cybermiljön. Flera öppna källor pekar på att Ryssland 

spenderar stora resurser på att komma ikapp västvärlden när det gäller cyberförmåga, särskilt 

en offensiv sådan. Källor inom den ryska federala säkerhetstjänsten FSB har beskrivit att man 

länge arbetat med att ta fram effektiva cybervapen. Främst sker detta genom att analysera 

mjuk- och hårdvara ingående i tänkbara motståndares militära ledningssystem eller deras 

samhällskritiska infrastruktur. Målet är att identifiera sårbarheter i centrala IT-system, så att 

informationstillgångars sekretess, integritet eller tillgänglighet kan påverkas i en framtida 

konflikt. 

Syftet med en kvalificerad cyberförmåga behöver dock inte enbart vara att rent praktiskt 

kunna spionera på en motståndare eller kunna skapa militära effekter. I Rysslands fall har man 

angett man även ser cybervapen som ett framtida avskräckningsmedel, liknande den 

tröskeleffekt som kärnvapen utgör idag. Det kan dock ifrågasättas hur effektivt ett sådant 

medel skulle bli, givet att även de mest kvalificerade cyberoperationer knappast kan förväntas 

resultera i en sådan ömsesidigt garanterad förstörelse som kan bli resultatet av massiv 

vedergällning med kärnvapen. Samtidigt har de cyberoperationer som västländer tidigare 

genomfört, såsom Stuxnet-angreppen mot Irans urancentrifuger, visat på att det finns en 

realistisk möjlighet att nyttja offensiva cyberoperationer för att åstadkomma fysisk verkan. 

Ryssland har traditionellt varit starka inom matematik och kryptografi, områden som har stor 

betydelse för att skapa verkansmedel i cybermiljön. Även inom området telekrig är Ryssland 

erkänt kompetenta, det vill säga att nyttja det elektromagnetiska spektrumet för militära 

syften. I förhållande till att utveckla och underhålla traditionella kinetiska vapen är 

cybervapen dock ofta även såväl billigare som enklare än att producera, något som gynnar 

länder som saknar ekonomiska möjligheter att satsa på kvantitet. 

Den ökade betydelsen av cybermiljön är således även något som får konsekvenser för 

Sveriges militära försvar. I sin Strategiska Inriktning 2015 konstaterar Försvarsmakten att det 

ständigt närvarande cyberhotet i framtiden måste adresseras på flera olika sätt. Högt på 

prioriteringslistan återfinns skydd av egna lednings- och ledningsstödsystem, samt skydd av 

myndighetens information mot att obehöriga manipulerar, påverkar tillgängligheten eller tar 

del av denna. Även utvecklingsfasen av nya IT-baserade system är särskilt kritisk, eftersom en 

angripare då har större möjlighet att introducera brister i hård- eller mjukvara som i ett senare 

skede kan exploateras. Denna aspekt blir allt mer påtaglig över tiden allteftersom systemen i 

ökande grad baseras på kommersiellt tillgängliga standardprodukter, så kallade COTSprodukter 

20 , där en komplett granskning och genomlysning av dessa kan vara förhindrande 

20 

Commercial-off-the-shelf, mjukvara eller hårdvara som kan köpas eller licensieras från en öppen marknad, i 

motsats till egenutvecklad dito. 

62

svårt. Cyberhotet måste därför adresseras redan i kravställning av militära system, såväl som i 

rutiner och processer. 

Även de uppenbara riskerna för underrättelseinhämtning genom cybermiljön måste beaktas. 

Såväl privatpersoner som myndigheter använder i ökande utsträckning sociala medier för 

extern kommunikation, vilket gör det möjligt att exempelvis kartlägga personal med 

nyckelbefattningar. Att Försvarsmakten kommunicerar alltmer öppet mot omvärlden, genom 

officiella bloggar och Twitter-flöden, såväl som genom enskilda medarbetares 

kommunikation i publika forum, kan självklart vara önskvärt för att öka myndighetens 

transparens, möjliggöra debatt och kritik, samt underlätta rekrytering. Samtidigt utgör det en 

exponeringsrisk där en antagonist utan större ansträngning kan få kännedom om brister eller 

annan känslig försvarsrelaterad information. 

Cybermiljöns karaktär 

Det som skiljer cybermiljön från andra operationsmiljöer är att man med små medel kan 

åstadkomma betydande effekter på stora avstånd. Risken för att bli upptäckt är vidare 

förhållandevis låg och det är vanligtvis ytterst svårt att utreda vem som står bakom ett 

angrepp. Är det en regering som beordrat militären att göra en cyberattack, eller är det bara 

några ”hackare” som agerar på eget bevåg? För att skapa en ytterligare förståelse för vilka 

förutsättningar och konsekvenser som gäller för en militär operation i cybermiljön erbjuds här 

en närmare karaktärisering. Cybermiljön kännetecknas tydligast av följande fem särdrag, där 

en koppling även görs till vad dessa innebär för en angripare. 

Fysisk och virtuell dimension 

Geografiska avstånd, nationsgränser och lagstiftning får i cybermiljön en annan betydelse än i 

de traditionella operativa miljöerna mark, sjö, luft och rymd. Information kan med hög 

hastighet flöda mellan noder på stora geografiska avstånd. Samtidigt är den fysiska 

infrastrukturen gränssättande på så sätt att exempelvis avgrävda fiberkablar, utslagna 

knutpunkter eller strömavbrott på drastiska och delvis oförutsägbara sätt förhindrar 

informationsflöden. Även om en server kan nås från hela världen finns den ändå på en fysisk 

plats och lyder där under nationella lagar. 

Ur ett angriparperspektiv är det givetvis fördelaktigt att kunna genomföra angrepp på distans. 

I likhet med fjärrstridsmedel och långräckviddiga precisionsvapen inom de traditionella 

arenorna erbjuder cybermiljön möjlighet att genomföra en operation utan att fysiskt behöva 

vara på plats, antingen via internet eller något komprometterat fristående informations- eller 

kommunikationssystem. Denna aspekt av cybermiljön ökar även cyberverkansmedlet 

tröskeleffekt, då hotkomponenten tillfälle blir större, samt till del även kapacitet. Samtidigt 

kan en tillgång i cybermiljön, i motsats till de traditionella arenorna, flyttas på ett annat sätt, 

och exempelvis en urdragen kabel kan helt påverka målets exponering. 

Beroenden 

Som nämndes inledningsvis är det moderna samhället i hög grad beroende av el- och 

vattenförsörjning, logistik, finansiella flöden och nyhetskonsumtion, alla beroende av 

datorsystem och -nätverk. Detta gäller även militära system och operationer: våra sensorer, 

lednings- och verkanssystem fungerar inte utan sina datorer och nätverk. Angrepp i 

63

cybermiljön kan därmed både begränsa möjligheterna att genomföra militära operationer och 

samtidigt orsaka stora påfrestningar på det civila samhället. 

Ur ett angriparperspektiv kan det te sig mer lockande att angripa ett sämre skyddat civilt mål, 

vilket en militär resurs är starkt beroende av för sin funktion eller effektivitet, än att angripa 

det mer skyddade primära målet direkt. Exempel kan vara eldistribution, fiberstråk eller annan 

kritisk infrastruktur. Som tidigare konstaterades är många IT-system dessutom anslutna till 

externa aktörer, vilket innebär att ett angrepp kanske med fördel görs genom tredje part. 

Resurser som delas med en annan stat medför vidare att svagheter i ett annat lands 

cybersäkerhetsarbete kan innebära hot också mot Sverige. Inbördes beroenden kan dock även 

vara till nackdel för en angripare, eftersom det är svårt att bedöma konsekvenserna av ett 

angrepp mot ett visst system. Slår man t.ex. ut ett lands finansiella system skapar det snabbt 

spridningseffekter, något som även kan drabba angriparens banker. 

Aktörer 

Statliga och ickestatliga aktörer har i cybermiljön mer jämbördiga förmågor än i de 

traditionella miljöerna. Aktörerna kan vara alltifrån privatpersoner eller företag som fått sina 

datorer kapade och därigenom ofrivilligt ingår i ett så kallat botnet, till paramilitära 

cyberförband med ekonomisk uppbackning från en reguljär krigsmakt. Verktyg för 

cyberangrepp köps och säljs vidare på globala svarta marknader och moderna molntjänster 

ger ickestatliga aktörer tillgång till omfattande digitala lagrings- och beräkningsförmågor som 

tidigare var förbehållna stater. Genom att nyttja ickestatliga aktörer i cyberoperationer ges den 

verkliga angriparen möjlighet att förneka all inblandning, något som gör cyberangrepp till en 

viktig komponent i hybridkrigföring. 

Till skillnad mot enskilda angripare har en kvalificerad motståndare självklart mer avancerade 

cyberförmågor. Sådana består främst av förband som kan verka mot vår förmåga till ledning 

samt våra informations-, verkans- och ledningsstödsystem. Kärnan i denna förmåga utgörs av 

förband för telekrig, psykologiska operationer och förband med defensiv respektive offensiv 

cyberförmåga. Förbanden kan verka samordnat inom ramen för informationsoperationer eller 

understödjer andra operationstyper. Inom den pågående ryska militärreformen läggs stor vikt 

vid det som kallas icke-linjär eller hybridkrigföring, som förenklat uttryckt innebär att 

samordnat använda militära och icke-militära medel för att uppnå säkerhetspolitiska syften. 

Bland de medel som kan komma att användas finns utöver cyberoperationer även 

påverkansoperationer och operationer med specialförband. Dessa typer av operationer kan 

med fördel användas i kombination för att uppnå synergieffekter. 

Teknisk utveckling 

Det sker en snabb utveckling där både hård- och mjukvara, infrastruktur, användningsmönster 

och verksamheters beroende av IT-tjänster ständigt förändras. Detta gör det svårt att bedöma 

effekter av cyberoperationer, inte minst på sikt. Förutsättningarna för en operationsplan kan 

därför drastiskt förändras av exempelvis en mjukvaruuppdatering, en nydragen fiberkabel 

eller av att en enskild person byter befattning. 

Den tekniska utvecklingen medför såväl en möjlighet som en begränsning för angrepp i 

cybermiljön. Snabba trender gör att teknik ibland börjar användas utan att tillräckliga 

64

säkerhetsfunktioner finns på plats. Som exempel kan nämnas ett ökat användande av mobila 

enheter och anslutningar till trådlösa nätverk. Snabb utveckling innebär dock samtidigt att 

programvara uppdateras och hårdvara byts ut, vilket begränsar möjligheten till långsiktigt 

hållbar operationsplanering. 

Anonymitet 

Jämfört med de fysiska miljöerna är det jämförelsevis enkelt att uppträda dolt, exempelvis 

genom att använda falska identiteter, omdirigera datatrafik och använda ovetande 

mellanhänder. Detta medför påtagliga svårigheter att med säkerhet identifiera vem som står 

bakom ett angrepp. 

Flertalet av de stora cyberangrepp som uppmärksammats de senare åren, där åtminstone en 

del i media tillskrivits stater, har i praktiken genomförts av ickestatliga aktörer, om än med en 

stats goda minne. Detta inkluderar angreppen på Estland 2007 och Georgien 2008 där 

Ryssland utpekats som sponsor, GhostNet-angreppen 2009 mot mål i över 100 länder vilka 

Kina beskylldes för att ha skapat, samt Stuxnet-trojanen 2010 som USA och Israel har 

bedömts stå bakom. 

Uppträdande 

Operationer i cybermiljön kan användas för att nå effekter som spänner från 

irritationsmoment, såsom överbelastningsattacker på regeringskansliets hemsida, till vapen 

med masseffekt, såsom kvalificerade cyberangrepp mot elnätet. Däremellan finns ett brett 

spektrum, såsom att påverka kryptosystem, kompromettera hårdvarukomponenter i 

stridsledningssystem eller infiltrera internetknutpunkter. Cyberangrepp i olika former kan 

alltså återfinnas på hela konfliktskalan, och sådan graderad verkan kan störa eller förstöra 

våra ledningssystem utan att behöva använda fysisk bekämpning. Den stora gråzonen mellan 

krig och fred medför osäkerhet inom det internationella samfundet kring riskerna för 

konflikteskalation till följd av cyberangrepp, liksom osäkerhet kring cyberoperationernas 

juridiska status. 

Exempel på en angripares syften med en cyberattack; 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

testa och kartlägga motståndarens försvarsförmåga, 

plantera in skadlig kod som kan användas senare, 

komma över hemlig information, 

förstöra eller förvanska uppgifter, 

bedriva psykologiska operationer, t.ex. genom att sprida desinformation, 

som understödjande del i reguljär militär operation, där man exempelvis först slår ut 

luftförsvarets IT-system innan man påbörjar egna luftoperationer, 

överbelasta det civila samhället, exempelvis genom att sabotera strömförsörjning eller 

betalsystem, 

spionage mot särskilda grupper eller enskilda personer, 

inhämta underrättelser i såväl freds- som krigstid, för att exempelvis få reda på hur 

ledningen för ett annat land tänker agera i en förhandling. 

65

Om man utgår från en konflikt med en kvalificerad motståndare så skulle en sannolikt inledas 

med ett mycket intensivt förlopp, från timmar till ett fåtal dagar, med inslag av olika 

högteknologiska stridsmedel. Offensiva cyberoperationer kommer nyttjas för att uppnå 

effekter, på taktisk till strategisk nivå. Utöver direkta militära effekter, såsom att fördröja eller 

försvåra vår verksamhet, kan motståndaren genomföra cyberoperationer i kombination med 

attacker med konventionella stridsmedel i syfte att skapa synergieffekter i syfte att nå en 

högre målsättning. Exempel på detta kan vara nyttjandet av fjärrstridsmedel eller sabotage 

mot kritisk infrastruktur, såsom centrala noder för utbyte av internettrafik, eller andra 

samhällsviktiga funktioner som ställverk eller knutpunkter för tele- och radiotrafik. Beroende 

på hur väl en angripare lyckas kan kriget eventuellt därmed vara vunnet. 

Ytterligare effekter kan uppnås genom att nyttja cyberoperationer i syfte att begränsa vår 

förmåga att bjuda motstånd. Motståndaren kan exempelvis ta sig in i styrsystemet till en 

tågväxel och slå mot vår förmåga till rörlighet. Det får påtagliga effekter i den fysiska miljön, 

från stillastående tåg till urspårningar med förluster i både materiel och personal som följd. 

Likaväl kan motståndaren genom att utnyttja sårbarheter i en webbserver förvanska innehållet 

på en nyhetssajt och slå mot vår vilja och förståelse. Bägge är relevanta och något som 

förekommer i moderna konflikter. Precis som för informationsstridskrafterna i övrigt ställer 

användningen av cyberverkansmedlet stora krav på samordning i tid och rum. Exempelvis kan 

effekten av en cyberoperation helt omintetgöras genom illa koordinerad fysisk bekämpning av 

ett ställverk för eldistribution. 

En operationsplan riktar och samordnar stridskrafter med andra medel i tid och rum. För att nå 

framgång i cybermiljön är det viktigt att inse att vägen från infiltrering i ett system, till dess 

att verkan uppnås, kan vara ganska lång och utsträckt i tid. Det betyder att man redan i 

fredstid behöver förbereda de verksamheter man vill kunna genomföra i krig. Exempelvis kan 

motståndaren infiltrera skadlig kod i våra IT-system åratal i förväg i syfte att samla 

underrättelser över tid eller orsaka driftavbrott vid en specifik kritisk tidpunkt. Att exempelvis 

placera skadlig kod i ett väl skyddat mål som saknar anslutning till publika nätverk kan kräva 

specialförbandsoperationer, infiltration av civila leverantörer, insiders eller vårdslöst beteende 

hos motståndaren. Tidslinjalen går således inte alltid att styra. 

Skador som kan uppstå genom angrepp i cybermiljön är heller inte alltid av fysisk karaktär. 

För en stat kan förtroendeskador vara förödande, då allmänhetens tilltro till myndigheter och 

regering undermineras. Som exempel kan tas amerikanska US Central Command, vars 

Twitterkonto togs över av angripare och som under en period i januari 2015 spred ISpropaganda. 

Trots att man alltså inte kom över någon sekretessbelagd information påverkades 

förtroendet för organisationen negativt. 

Attackvektorer 

Med attackvektorer avses specifika angreppstyper som används för att bereda angriparen 

tillgång till, manipulera eller tillgänglighetspåverka ett mål genom cybermiljön. Till en 

specifik attackvektor hör vanligen en identifierad sårbarhet samt ett tillvägagångssätt för att 

kunna utnyttja sårbarheten. Angrepp mot militära system är naturligt svårare att genomföra 

eftersom såväl de tekniska skyddsfunktionerna som det allmänna säkerhetsmedvetandet får 

66

antas vara bättre än inom andra verksamheter. Samtidigt finns det ett antal sårbara gränsytor 

där angrepp kan ske, varav några som anses extra relevanta presenteras nedan. 

Överbelastningsattacker 

En så kallad DDoS-attack 21 innebär, enkelt uttryckt, att man fyller den tillgängliga 

bandbredden till och från målservern med skräptrafik. På så sätt kan legitima uppkopplingar 

inte ske. Rent praktiskt innebär metoden att en stor mängd datorer på skilda nätverk tas över 

genom att de hackas, köps, eller på annat sätt tas under kontroll. Dessa datorer instrueras 

sedan att sända stora mängder datapaket till den givna adressen, vilket leder till att nätet 

överbelastas och legitim trafik trängs ut. Detta är en vanlig och lättillgänglig attackvektor som 

förväntas finnas tillgänglig över tiden. 

Vilseledning och desinformation 

Militär vilseledning är en klassisk rysk paradgren. Cybermiljön erbjuder en nya arena där 

denna konst kan utövas. Kraftigt vinklade inlägg i olika webbforum, på tidningars öppna 

kommentarsfält och i sociala media, författade av avlönade så kallade ”nättroll”, har blivit 

vanligt förekommande på senare tid. Det finns dock mer avancerade metoder, såsom riktade 

förfalskade e-postmeddelanden, SMS eller andra digitala kommunikationskanaler. Då alltfler 

myndigheter och organisationer använder sig av e-post som sin huvudsakliga 

kommunikations- och ledningsform är möjligheten att skicka förfalskade meddelanden ett 

allvarligt hot. En motståndare kan exempelvis sända meddelanden till personer på 

nyckelbefattningar med vilseledande innehåll, från en förfalskad avsändaradress som ser ut att 

tillhöra en högre chef. Även om angreppet uppdagas kan konsekvensen bli att man inte längre 

kan lita på den information man får, vilket skapar osäkerhet, tar extra tid och binder upp 

resurser. Konsekvenserna i händelse av att militära ledningssystem skulle bli utsatta för denna 

typ av attack skulle kunna leda till katastrofala följder. 

Skadlig mjukvara 

Det vanligaste sättet att ta kontrollen över en dator eller server är att infektera denna med 

skadlig mjukvara. Det kan röra sig om en USB-sticka med skadlig kod som man fått på en 

mässa, ett riktat e-postmeddelande med en skadlig bilaga, en skadlig app som laddats ner i 

mobiltelefonen, eller en sårbarhet i en servers mjukvara som utnyttjas på distans. Det faktum 

att medarbetare allt oftare blandar arbetsgivarens IT-utrustning med privat sådan på 

arbetsplatsen, ett fenomen som ibland kallas ”Bring Your Own Device”, gör det svårare att 

skydda sig mot denna attackvektor. Dagens antivirusprogramvara hänger sällan med i den 

mycket höga takt som nya varianter av skadlig kod produceras. Om mjukvaran dessutom är 

skräddarsydd för att angripa ett visst mål, innehållande tidigare okända sårbarheter, kan man 

utgå från att den inte kan detekteras. Programvara från tredje part, såsom visningsprogram för 

vissa filformat eller tillägg för multimedia, har historiskt varit en vanlig ingångsväg för 

skadlig kod i annars skyddade system. 

Att samla på sig en digital arsenal av sårbarheter har kommit att bli ett allt mer vanligt 

fenomen, som bedöms öka i omfattning i framtiden. En relaterad attackvektor är att medvetet 

21 

Distributed Denial of Service 

67

inplantera sårbarheter, kryptografiska svagheter eller komprometterade hårdvarukomponenter 

under utvecklingsfasen. 

Nätverk och infrastruktur 

Att spana efter signaler mellan sändare och mottagare i etern har förekommit länge. Internets 

utbredning har dock gjort att alltmer kommunikation nu går via optiska fiberkablar. För att 

komma åt denna information har det blivit vanligare med övervakning av sådana kablar, med 

eller utan kabelägarens vetskap. En vidare utveckling är att den aktiva utrustningen i 

nätverken, såsom växlar och routrar, angrips och komprometteras. På så vis kan man 

avlyssna, manipulera och omdirigera viss trafik, ett tillvägagångssätt som ibland benämns 

man-in-the-middle-attack. Även angrepp mot mobila nätverk har blivit frekvent 

förekommande, genom exempelvis falska basstationer. Utöver att avlyssna och manipulera 

trafik kan falska basstationer i vissa fall lura en ansluten enhet att installera skadlig mjukvara. 

Skadlig hårdvara 

Sårbarheter kan även introduceras direkt i ett IT-systems grundläggande 

hårdvarukomponenter, dess integrerade kretsar, vilket gör dem mycket svåra att upptäcka. 

Extra kretsar kan även adderats till en existerande produkt, exempelvis i logistikkedjan mellan 

leverantör och mottagare, för att manipulera dess funktionalitet. Exempel kan vara datorer, 

mobiltelefoner eller USB-produkter. Det finns även exempel där skadliga kretsar byggts in i 

laddare för mobiltelefoner, i syfte att kompromettera alla enheter som ansluts. 

Falska digitala certifikat 

Digitala certifikat används flitigt i cybermiljön för kryptering, kontroll av uppgiven identitet 

eller meddelandeverifiering. Genom att generera falska certifikat, eller att stjäla sådana i 

samband med ett dataintrång, kan denne få behörighet till begränsade system, att installera 

mjukvara som betrodd eller att få en manipulerad korrespondens att se äkta ut. Attacker mot 

mjuka certifikat, lagrade som en fil på en dator, är idag vanligt förekommande. Även riktade 

attacker mot hårda certifikat, exempelvis sådana som finns lagrade i aktiva kort, SIM-kort 

eller bankdosor förväntas bli alltmer vanligt förekommande i framtiden. 

Den mänskliga faktorn 

Tyvärr utgör människan ofta den svagaste länken i ett i övrigt relativt säkert system. Med 

hjälp av så kallad social manipulation 22 , ofta genomförd via telefon eller e-post, kan behöriga 

användare förmås att röja hemliga uppgifter, eller att utföra handlingar som ger en angripare 

tillgång till systemet. Säkerhetsbrister kan även uppstå genom inkompetens, slarv, eller ett 

medvetet agerande som resultat av illojalitet eller utpressning. Denna attackvektor är särskilt 

svår att skydda sig mot och det har visat sig att det för en angripare ofta är mer tids- och 

kostnadseffektivt att angripa en mänsklig användare än att identifiera och exploatera en 

teknisk sårbarhet. 

Slutsatser 

Trenden är tydlig att såväl stormakterna som många mindre nationer nu satsar stort på att 

bygga upp en militär cyberverksamhet, både för att skydda sig själva men även för att för att 

kunna verka offensivt mot andra. Mottagligheten för cyberattacker ökar ju mer välutvecklat 

22 

Benämns på engelska Social engineering. 

68

och beroende av IT ett land är och Sveriges är därför sårbart. Vi har samtidigt begränsade 

resurser att över tid kunna kartlägga, följa och värdera alla mot landet förekommande yttre 

hot. En god lägesbild över olika flöden, såväl i den fysiska världen som i cybermiljön, är 

därför nödvändig för att kunna göra korrekta bedömningar som grund för att dimensionera 

såväl vårt militära och civila försvar. 

Den nya sorts framväxande hot, som de ovan presenterade inom cybermiljön, kräver ett 

sektoröverskridande samarbete för att kunna mötas på ett effektivt sätt. Eftersom 

Försvarsmakten varken förfogar över eller ansvarar för stora delar av cybermiljöns 

infrastruktur och tjänster är det uppenbart att hoten mot denna endast kan bemötas genom 

samarbeten mellan olika aktörer inom stat, näringsliv och övriga samhället. Ett fortsatt aktivt 

underrättelsesamarbete med internationella partners, stött av signalspaning, är av stor 

betydelse för svensk säkerhet på flera plan. Samtidigt ska vi minnas att frihet på nätet och 

nätneutralitet något som de flesta svenskar enligt undersökningar värderar högt. Vi måste 

därför finna rimliga och skäliga metoder för att skydda vårt öppna och fria samhälle på ett sätt 

som inte på ett avgörande sätt riskerar att urholka tilltron till cybermiljön eller morgondagens 

informations- och kommunikationsteknik. hot. En viss risktagning måste därför rimligtvis 

accepteras. I vissa fall kan därför motståndskraften mot angrepp i cybermiljön medvetet få 

nedprioriteras i förhållande till andra värden, såsom ekonomi, användbarhet, flexibilitet eller 

snabbt införande. Cybersäkerhetsnivån kan då istället säkerställas genom flera tillsammans 

verkande tekniska respektive administrativa säkerhetsfunktioner, såsom digitala mekanismer 

och adekvat användarutbildning. Vi måste alltså sammantaget över tiden kunna möta 

framväxande angrepp i cybermiljön på ett effektivt sätt, samtidigt som vi bibehåller 

effektivitet och handlingsfrihet med egna resurser. 

Våra militära IT-system måste ha en sådan nivå av driftsäkerhet att de är tillgängliga och 

fungerar när de verkligen behövs. De risker som där kan accepteras får inte vara stora. 

Konsekvenserna här kan bli avsevärt större än att en bank gör ekonomiska förluster eller att 

människors mobiltelefoner slutar att fungera för en tid. De säkerhetsfunktioner som införs 

måste således vara dimensionerade utefter såväl det existerande hotet och bedömda framtida 

hot. En mycket krävande uppgift. 


Carr, J. (2012). Inside Cyber Warfare: Mapping the Cyber Underworld (2nd ed.). Sebastopol, 

CA: O’Reilly Media Inc. ISBN 978-1-449-31004-2. 

Deibert, R.J. (2013). Black Code: Inside the Battle for Cyberspace. Toronto, Canada: 

SIGNAL. ISBN 978-0-7710-2535-8. 

Green, J.A. (2015). Cyber Warfare: A Multidisciplinary Analysis. New York, NY: Routledge. 

ISBN 978-1-138-79307-1. 

Geers, K. (Ed.) (2015). Cyber War in Perspective: Russian Aggression against Ukraine. 

Tallinn, Estonia: NATO CCD COE Publications. ISBN 978-9949-9544-4-5. 

69

Harris, S. (2015). @War: The Rise of the Military-Internet Complex. New York, NY: Eamon 

Dolan/Mariner Books. ISBN 978-0-544-57028-3. 

Ohlin, J.D., Govern, K., & Finkelstein, C. (2015). Cyberwar: Law and Ethics for Virtual 

Conflicts. Oxford, U.K.: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-871750-8. 

Singer, P.W., & Friedman, A. (2014). Cybersecurity and Cyberwar: What Everyone Needs to 

Know. New York, NY: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-991811-9. 

U.S. National Research Council. (2010). Proceedings of a Workshop on Deterring 

Cyberattacks: Informing Strategies and Developing Options for U.S. Policy. Washington, 

DC: The National Academies Press. ISBN 978-0-309-16035-3. 

70

Kapitel 8 Okonventionella komponenter 

Inledning 

Även om dess betydelse kommit att öka i modern krigföring så är informationskrigföring inte 

någon ny företeelse. Så gott som alla stora militärteoretiker har på något sätt påtalat vikten av 

att kunna besegra en motståndare med list istället för våld. Detta medger inte bara ett snabbare 

och mer effektivt avgörande av konflikter utan även att de genomförs med mindre lidande för 

egna förband och civilbefolkningen. Det sägs att Alexander den store lät tillverka extra stora 

rustningar att lämna i övergivna läger för att ge fiendens spejare intrycket att deras motståndare 

var överlägsna jättar. Genghis Khan sägs även ha skickat infiltratörer i förväg framför sitt fälttåg 

i syfte att berätta historier om mongol-arméns styrka och grymhet för att reducera 

försvarsviljan. Krigshistorien bjuder på många exempel. Vad som förändrats i dagens situation 

är att det nu är möjligt att genom fler informationskanaler kunna nå ut till ett större antal 

målgrupper med en högre hastighet. 

Vad som inte förändrats genom historien är människan. Mänsklig perception och varseblivning, 

vår önskan för social tillhörighet och identifiering tillsammans med vårt behov att uppfatta vår 

värld som begriplig, hanterbar och meningsfull gör att individers samt gruppers medvetna och 

omedvetna beslutsprocesser går att påverka. Det som i västländer huvudsakligen benämns för 

perceptionspåverkan motsvaras i Ryssland av begreppet reflexiv kontroll. En bärande del i detta 

är psykologisk Framing-teori, oftast även benämnt som ”narrativet”; att väpnade soldater i ett 

annat land inte behöver vara en invasion utan kan utmålas som en befriande styrka som är där 

för att värna en förtryckt minoritet i desperat behöv av hjälp. Den uttryckliga målsättningen 

71

med reflexiv kontroll i rysk litteratur beskrivs som att med information påverka en part att i en 

given situation fatta ett förutbestämt beslut. När det avgörande momentet kommer har 

inramningen eller narrativet lagts så att individen som påverkats ser händelsen ur den synvinkel 

som de bakom påverkanskampanjen ville. 

Inom militära operationer benämns detta oftast för informationsoperationer (InfoOps) eller 

psykologiska operationer (Psyops). I ett större perspektiv, där alla civila och militära aktörer 

samverkar för att nå nationella målsättningar pratas oftast om Strategic Communication 

(Stratcom) eller Informationskrigföring. Här behandlas det senare, hur många 

informationsaktörer kan samverka för att nå nationella målsättningar och vilka begrepp som är 

centrala för att uppnå detta. Här berörs också hur specialförband och specialoperationer kan 

nyttjas för att främja informationsmässiga målsättningar. 

Samma förmåga men ökat nyttjande 

Ryssland har alltid haft en god förmåga till informationskrigföring, inte minst under det kalla 

kriget. Det som kännetecknar det ökande nyttjandet under de senaste tio åren är en politisk vilja 

att använda verktyget samt betydelsen av och tyngdpunkten på information som verkansmedel 

explicit understryks i officiella styrdokument. 

Det högsta ryska dokumentet som styr nyttjandet av Informationskrigföring är den Nationella 

säkerhetsstrategin som fastställdes 2009. I denna understryks att information är ett viktigt 

verktyg som kan användas för att nå de nationella målsättningarna. Det andra styrande 

dokumentet är den Militärstrategiska doktrinen från 2014, ibland (något missvisande) benämnd 

som Gerasimov-doktrinen efter generalstabschefen Valerij Gerasimov. Båda dessa tongivande 

dokument understryker att informationskrigföring är något som sker i hela konfliktspannet från 

fred till krig, och att det kan användas som ett sätt att undvika öppen konflikt. Gerasimov har 

framfört att i vissa situationer kan betydelsen av icke-militära och militära maktmedel förhålla 

sig som 4 – 1. En viktig del i detta är även att de direkta militära aktionerna i sådana situationer 

kan ses som en mindre, avslutande del av en konflikt men att informationsaktiviteter löper över 

tiden. Det bör dock observeras att det inte går att avstå från den militära komponenten, det är 

med den vilken man utnyttjar det övertag som man skaffat sig genom en framgångsrik 

informationsoperation. 

Det ökande fokuset på dennatyp av krigföring har dock inte resulterat i en proportionerlig 

ökning – i alla fall vad som är känt – av förband dedikerade för informationsarenan. Fokus 

ligger snarare på förmågan att koordinera existerande resurser samt att nyttja externa aktörer. 

Förband för exempelvis psykologiska operationer, telekrig samt cyberkrigföring kompletteras 

även med ett ökat nyttjande av civila företag för att exempelvis sprida budskap eller skapa 

alternativt störa andras budskap i sociala medier. Det bl a i form av s k Trollfabriker. Utöver 

de dedikerade resurserna utövas även en ökande statlig kontroll över de existerande 

nyhetskanalerna och deras budskap. 

För att koordinera allt detta har Rysslands Nationella säkerhetsråd en central roll. Detta är 

sammansatt av nyckelspelarna inom säkerhetspolitiken, civila som militära och verkar för att 

harmonisera effekter av olika aktörer som annars hade kunnat ses som rivaliserande samt att 

säkerställa korta ledtider från beslut till effekt. Exempelvis genom att underrättelser från 

72

militära källor snabbt kan utnyttjas i budskap som sprids via statligt kontrollerade 

nyhetskanaler. 

Kanaler 

Spridandet av budskap till målgrupper måste alltid ske via någon form av 

kommunikationskanal. Dessa kan bestå av egna dedikerade kommunikationskanaler, nyttjande 

av redan etablerade sådana eller en kombination. Att använda redan etablerade kanaler sker 

oftast i syfte att nå annars isolerade målgrupper samt att köpa trovärdighet. 

En oskriven grundregel inom all typ av informationskrigföring är att kontrollera mediet i 

möjligaste utsträckning för att minimera distorsionen i det budskap man för fram till 

målgruppen. I Ryssland ses en tydlig trend till nyttjande av mediekanaler för både nationellt 

och internationell påverkan. En förutsättning för detta har varit en ökad statlig kontroll över alla 

typer av mediekanaler. En tydlig indikator på den ökade statliga kontrollen är att Ryssland 

stadigt har tappat i undersökningar om pressfrihet. För närvarande ligger landet på plats 152 i 

2015 års mätning av World Press Freedom Index. Som jämförelse ligger de nordiska länderna 

bland de 5 bästa avseende pressfrihet. 

Förutom en ökad kontroll över informationspåverkan mot egen befolkning ökar ryska medier 

kontinuerligt sin förmåga att nå internationella målgrupper. Ryskspråkiga tv-kanaler har länge 

funnits för den rysktalande minoriteten i Baltikum. Men det finns idag även dedikerade kanaler 

riktade mot externa målgrupper. Den statligt finansierade kanalen RT, eller Russia Today, 

sänder på bland annat engelska, franska, spanska, tyska och arabiska för att kunna nå 

målgrupper över hela världen. 

Förutom nyttjandet av konventionella medier sker en betydande del av 

informationskrigföringen via sociala medier. En del är officiella konton för både ambassader 

och departement med förmedling både på ryska, engelska och andra språk som svenska för att 

föra fram en officiell linje. Men även s.k. ”Troll-bataljoner” används där kontrakterade företag 

verkar både för att via falska konton skriva inlägg och kommentarer, inte bara för att framföra 

det egna budskapet men även för att motverka eller förvränga andra länders eller 

organisationers budskap. Det är heller inte ovanligt att enskilda personer angrips. Det kan röra 

sig om journalister eller debattörer vilka framför synpunkter vilka stör den bild som Ryssland 

försöker skapa. 

För att kunna påverka målgrupper på lång sikt krävs dock ofta en trovärdighet hos 

kommunikatören som kan vara svårt att uppnå på kort tid. Ett sätt att hantera detta är att nyttja 

redan etablerade kanaler eller kommunikatörer som redan har en hög trovärdighet hos 

målgruppen man försöker påverka. Detta kan antingen ske genom så kallade 

nyckelkommunikatörer, personer som genom sin ställning har en naturlig påverkan på andra. 

Exempel på dessa är bland annat politiker och formella befattningshavare men även journalister 

och andra opinionsbildare. Ett annat sätt är att använda intermittenta målgrupper där en mindre 

grupp först övertygas för att sedan kunna påverka den ultimata, slutliga målgruppen. I detta är 

lobby- och intresseorganisationer viktiga, men i stort sett alla typer av gruppen som i 

förlängningen på något sätt kan utöva påverkan på opinionsbildning eller beslutsprocesser. 

73

Teman och budskap 

Varje informationskampanj har långsiktiga målsättningar, precis som planer för vilken militär 

operation som helst, där samtliga insatser bidrar till att verka mot ett gemensamt mål. 

Målsättningen kan även vara att genom att verka för splittring förhindra att en motpart når sin 

målsättning. 

Teman och budskap som är genomgående i den del av ryska informationskrigföringen som 

riktar sig mot den egna befolkningen rör ofta nostalgi och nationell identitet. I april 2005 talade 

Vladimir Putin inför parlamentet och uttryckte att kollapsen av sovjetunionen var ett av 

århundradets stora geopolitisk katastrofer, att tiotalet miljoner ryssar befann sig utanför ryskt 

territorium och att en epidemisk desintegration hotade Ryssland självt. Detta har gjort att starka 

teman i den ryska informationskrigföringen rör nostalgi samt strävan mot en starkare nationell 

identitet och återuppbyggnad av Ryssland som en stark global stormakt. Som en del i detta 

utgör i dag s k patriotisk fostran en del av skolundervisningen i Ryssland. 

Spåren efter andra världskriget, en konflikt i Ryssland benämns som Det stora fosterländska 

kriget, och beslutsamheten att ett framtida krig aldrig igen får föras på rysk mark har även starkt 

präglat informationskrigföringen. Andra länder och allianser som Nato utmålas ofta som 

aggressiva eller expansiva och beskrivs med högerextrema och nazistiska teman. Detta följer 

principen att en grupp alltid enas lättare mot en tydlig fiende men skapar förutom en upplevt 

stark nationell identitet och sammanhållning också en polarisering och öppen fientlig 

inställning utåt. 

Vita, gråa och svarta informationsaktiviteter 

En vanlig indelning i informationsaktiviteter är att benämna dem som vita, gråa eller svarta 

beroende på vem som är källan. En vit källa är där avsändaren är känd och normalt 

sanningsenlig medan en produkt där avsändaren är okänd benämns som grå. Svart är när en 

falsk avsändare medvetet används och ett budskap framför i någon annans namn. Tvärtom vad 

många tror är detta relativt ovanligt då de operativa användningsområdena för svarta 

informationsaktiviteter är relativt begränsade. Att bli påkommen med en lögn är dessutom ofta 

förödande för trovärdigheten. Några av undantagen där det kan förekomma är kampanjer för 

att plantera missledande och förvirrande information eller i syfte att misskreditera en eller flera 

parter. Exempel på detta är de förfalskade brev där försvarsminister Peter Hultqvist ska ha 

erbjudit sig att sälja vapen till Ukraina eller där den svenska Internationella Åklagarkammaren 

påstås ta ställning rörande utpekade svenska krigsförbrytare (se nedan). 

74

Exempel på svart propaganda: Ett förfalskat brev med falsk avsändare där den svenska Internationella 

åklagarkammaren påstås ta ställning rörande krigsförbrytelser av svenska medborgare i Ukraina. Källa: Okänd 

Specialförband och specialoperationer 

En annan central del i okonventionella krigföringsmetoder är specialförband och 

specialoperationer. Dessa är i sin natur småskaliga, oortodoxa operationer av högriskkaraktär, 

genomförda i syfte att uppnå signifikanta politiska eller militära målsättningar inom ramarna 

för en mer övergripande plan. De strävar efter att med relativt små medel på okonventionella 

sätt uppnå strategiska effekter där konventionella förband svårligen skulle nå framgång. För att 

genomföra dessa krävs specialförband, som består av särskilt uttagen och utbildad personal där 

språkkunskaper och social förmåga är viktiga komplement till goda militära färdigheter. En 

nyckelaspekt av specialoperationer är att kunna verka i hela konfliktspannet i en icke-tillåtande 

miljö; från en ambassad i djupaste fred via dolt uppträdande i samhället under en krissituation 

men även att kunna övergå till öppet uppträdande vid avgörande moment av konflikten. 

75

Eftersom specialoperationer och informationskrigföring syftar till att uppnå effekter med just 

okonventionella medel är det svårt att ange exakt hur detta sker, varje fall måste studeras för 

sig. Vanliga komponenter är dock kvalificerad underrättelseinhämtning samt understöd och 

utbildning av lokala grupperingar när dessa gruppers (eller enskilda personers) målsättningar 

överensstämmer, eller kan fås att överensstämma, med de egna. Exempel kan vara att stödja 

uppbyggnaden av inhemska grupper kritiska till den sittande regeringen, i syfte att skapa 

instabilitet i samhället. Uppträdande sker ofta dolt och direkt stridshandlingar begränsas till 

avgörande moment. 

När specialförband används i syfte att stötta informationsoperationer sker det ofta genom 

handlingar där de sekundära psykologiska effekterna är större än de primära kinetiska. 

Uppgifter för Specialförband kan vara: 

 

 

 

 

 

Utrusta, utbilda, uppvigla och understödja lokala regeringskritiska grupper (personer). 

Eliminera nyckelpersonal, som har en betydande funktionell roll som flygförare eller 

höga chefer men även de med en moralisk roll som karismatiska ledare eller kända 

opinionsbildare med hög trovärdighet 

Genomföra precisionsattacker genom exempelvis målbelysning för flygbekämpning av 

viktiga anläggningar 

Sprida förvillande information som syftar till att demoralisera eller desorganisa våra 

förband eller att genom sabotage förvägra oss tillgång till exempelvis TV, radio och 

sociala medier. 

Genomföra precisionsinsatser och räder mot nyckelterräng vid avgörande moment 

under exempelvis luftlandsättnings- eller landstigningsoperationer. 

Begräsningen med specialförband är att de inte kan hålla tagen terräng eller ta öppen strid med 

konventionella förband, vilket gör dem beroende av ett dolt uppträdande och sårbara intill ett 

stabilt slutläge uppnåtts. Slutsatser är att alla typer av förband, kanske främst Hemvärnsförband 

med god lokal kännedom, bör ha till uppgift att ta strid och nedkämpa fientliga specialförband 

alternativt minska deras handlingsfrihet att lösa sina uppgifter. 

Slutsatser 

- Informationskrigföring är aldrig en isolerad del av krigföring utan ingår i en 

övergripande operationsplan med tydliga militära och politiska målsättningar. 

- Till varje militär operation mot Sverige kommer det alltid finnas en plan för hur 

informationskriget skall föras 

- Informationsoperationer kommer ha inletts långt innan eventuella militära 

förberedelser blir synliga och kommer sannolikt att vara den första indikationen på en 

förestående konflikt – där informationsoperationen såväl kan syfta till att försöka 

övertyga oss om att vi inte kommer att utsättas för att angrepp som att inriktas minska 

att minska vår försvarsvilja eller förmåga. 

- Operationer med specialförband kan i lika stor utsträckning rikta sig mot vår vilja som 

mot specifika militära mål. 

76


Kahneman, Daniel & Tversky, Amos: Choises, Values and Frames, Cambridge University 

Press, 2000 

Linebarger, Paul: Psychological Warfare, Gateways Books, 2000 (Originalutgåva 1954) 

Стратегия национальной безопасности Российской Федерации до 2020 года (Ryska 

Federationens nationella säkerhetsstrategi till år 2020), fastställd 13 maj 2009 

(http://president.kremlin.ru/ref_notes/424) 

Военная доктрина Российской Федерации (Ryska Federationens militärdoktrin) fastställd 

25 december 2014 

(http://www.scrf.gov.ru/documents/18/129.html) 

Franke, Ulrik: War by non-military means - Understanding Russian information warfare. FOI- 

R-4065-SE, Stockholm, 2015. 

Mattsson, Peter: Russian Military Thinking - A New Generation of Warfare, Journal of Baltic 

Security, Vol. 1, Issue 1, 2015 

77

Kapitel 9 Vilseledning 

Inledning 

Vilseledning är inget nytt koncept i krigshistorien, men Ryssland och dessförinnan 

Sovjetunionen har institutionaliserat vilseledning i mycket större utsträckning än de flesta 

andra länder. Redan 1904 grundade den tsarryska armén en skola för vilseledning, och under 

1920- och 30-talets sovjetiska militärdoktrinära utveckling kom vilseledning att spela en 

ökande roll för att uppnå överraskning i krig. Utvecklingen av rysk vilseledning under Andra 

världskriget ledde till att Sovjetunionen vid flera tillfällen kunde uppnå operativ och strategisk 

överraskning mot Axelmakternas styrkor under den andra halvan av kriget. Dessa framgångar 

ledde till att vilseledning kom att bli en än större del av sovjetisk och sedermera rysk 

militärdoktrin. 

Vilseledning är dels en del av vad som benämns maskirovka på ryska, vilket utgör en mycket 

viktig del av ryskt militärt tänkande: ”Konsten att säkerställa framgång i strid, är beroende av 

ett komplex av åtgärder för att vilseleda avseende läge och stridsvärde hos förband och objekt 

och stridsplaner...” Vilseledning är i dagsläget också en del av det som under Kalla kriget 

benämndes ”aktiva åtgärder”, aktivnye meroprijatija. Sådana åtgärder kan inkludera 

mediemanipulation, IT-angrepp, förfalskningar, diplomatiska utspel, militära aktiviteter, 

78

agentverksamhet, med mera. Oftast i kombination med varandra för att skapa illusionen av att 

informationen kommer från flera av varandra oberoende källor. 

Rysk vilseledning spänner över i stort sett all militär verksamhet på samtliga nivåer från 

taktisk till strategisk, men tillämpas även i politiska, ekonomiska, diplomatiska, sociala och 

andra sammanhang. Vilseledning inkluderar en stor mängd verksamheter, till exempel 

påverkanskampanjer, desinformation, propaganda, döljande av verksamhet, psykologisk 

krigföring, maskering, skenverksamhet, avledning, manipulation och opinionsbildning. 

Vilseledning överlappar till viss del operativ sekretess då den kan bidra till att rikta en 

motståndares uppmärksamhet i en annan riktning och därmed bidra till att verkliga planer inte 

avslöjas. 

Den ryska vilseledningen bygger på originalitet. Stereotypt beteende betraktas som ett recept 

på misslyckande. Varje plan för vilseledning måste ha ett klart definierat syfte, mål, och bl a 

grundas på kända fördomar och sannolika reaktioner hos motståndaren. Kontrollen av 

vilseledningen skall utövas på högsta möjliga nivå och tillräckliga resurser måste avdelas. 

Vilseledningsplanerna skall genomföras parallellt med skarpa planer och med samma 

noggrannhet. Slutligen måste valet av tidpunkt för vilseledningen noga beaktas för att uppnå 

största möjliga effekt. 

Manchuriet 1945 – att vilseleda en förberedd motståndare 

Den 9 augusti 1945 angrep Sovjetunionen de japanska styrkorna i Manchuriet. Trots att Japan 

förberett sig för ett sovjetiskt angrepp under flera års tid lyckades Sovjetunionen uppnå i det 

närmaste total överraskning och nå sina operativa mål på 24 dagar. 

Framgångarna möjliggjordes till stor del genom vilseledning. På diplomatisk sida upprätthöll 

Sovjetunionen och Japan diplomatiska förbindelser fram tills dess att angreppet var ett 

faktum, även om en non-aggressionspakt med Japan sades upp i april 1945 för att skapa en 

diplomatisk förevändning för krig. Under tiden försökte Japan få Sovjetunionen att medla i 

fredsförhandlingar med de övriga allierade, och dessa försök uppmuntrades i sin tur av 

Sovjetunionen för att vilseleda Japan. 

Under hösten 1944 började anti-japanska artiklar publiceras i sovjetisk press. Den militära 

planeringen inleddes i februari 1945, och under mars förstärktes luftförsvarsresurserna i 

gränsområdena mot Manchuriet samtidigt som markstridskrafterna tillfördes moderna 

stridsfordon efter att under flera år ha använt materiel från 1930-talet. En helt ny strategisk 

riktning under marskalk Vasilevskij etablerades för att kunna leda operationerna mot 

Manchuriet, och under april tillfördes omfattande logistikresurser för att effektivisera den 

sibiriska järnvägstrafiken. Under sommaren 1945 transporterades omkring 700 000 man med 

utrustning 9000 kilometer från Europa till Fjärran Östern under största sekretess medan 

vilseledning tillämpades på alla nivåer genom till exempel falska identiteter för högre chefer, 

extraordinära maskeringar av depåer och grupperingar samt begränsningar av den sovjetiska 

underrättelseinhämtningen för att förmedla bilden av ett normalläge till de japanska styrkorna. 

79

Den japanska Kwantung-armén var till viss del medveten om den sovjetiska 

styrkeuppbyggnaden, och den kejserliga generalstaben hävdade att ett sovjetiskt anfall kunde 

komma så tidigt som under augusti månad. Detta ledde till att Kwantung-armén förstärktes till 

cirka en miljon man. I början av augusti inträffade flera incidenter mellan japanska och 

sovjetiska styrkor, inkluderat ett anfall av kompanistorlek som genomfördes den 6 augusti. 

Kwantung-arméns underrättelseavdelning drog slutsatsen att ett angrepp var nära förestående, 

men dess varningar ignorerades av högre chefer. Incidenterna sågs av dessa bara som del av 

ett spänt normalläge och där ett eventuellt anfall skulle kunna vara aktuellt först i slutet av 

augusti. Under tiden var den kejserliga generalstaben upptagen med att försöka förstå 

innebörden av atombombningen av Hiroshima. 

Den 9 augusti 1945 inleddes det sovjetiska angreppet. Huvudanfallsriktningen var över 

terräng som inte ansågs vara användbar för mekaniserade operationer, i detta fall Stora 

Hinggan-bergskedjan och Gobi-öknen, medan den sekundära anfallsriktningen utgjordes av 

framstötar från de sovjetiska kustprovinserna. Både landstigningar och luftlandsättningar 

användes för att kringgå motståndaren och ta viktiga positioner. 

Fälttåget i Manchuriet bör ses som en av dom främsta framgångarna för rysk operativ 

vilseledning under Andra världskriget. Operationens tidpunkt, omfattning, utformning och 

genomförande kom som en total överraskning trots att Japan insåg att Sovjetunionen hade för 

avsikt att angripa Manchuriet. 

Tjeckoslovakien 1968 – vilseledning för en kupp 

Den 20 augusti 1968 invaderade Sovjetunionen tillsammans med andra länder i 

Warszawapakten (WP) Tjeckoslovakien efter att den så kallade Pragvåren sett landet 

reformera kommunismen och stärka landets ekonomi. De sovjetiska ledarna befarade att 

liknande reformförsök skulle kunna komma att genomföras även i andra 

Warszawapaktsländer, och därmed försvaga Sovjetunionens dominerande roll i Östeuropa. 

Det rådde ringa tvivel om att det fanns ett hot om en sovjetisk invasion, men det var svårt för 

betraktare att avgöra om det fanns en tydlig avsikt eller en vald tidpunkt. Tjeckoslovakien 

bedyrade sin lojalitet till marxist-leninismen, men Sovjetunionens ledare var inte övertygade. 

Sovjetunionen hade dock börjat förflytta staber och förband till gränsområdena mot 

Tjeckoslovakien redan under mars eller april 1968. Trots övningar som lämnade kvar 

uppemot 16 000 sovjetiska övningsdeltagare i Tjeckoslovakien från och med juni månad 

lyckades inte andra länders underrättelsetjänster avgöra om syftet var att utöva påtryckningar 

på den tjeckoslovakiska regeringen eller att invadera landet, bland annat tack vare 

(vilseledande) förhandlingar och överenskommelser mellan de tjeckoslovakiska och 

sovjetiska ledarna. I själva verket hade Sovjetunionen förövat delar av invasionsförloppet utan 

att ge Tjeckoslovakien möjlighet till någon insyn i verksamheten. 

80

Sovjetunionen såg också till att en omfattande del av den tjeckoslovakiska försvarsmaktens 

drivmedel förflyttades till Östtyskland och Sovjetunionen som del av logistikövningar under 

juli och början av augusti samt att nödvändiga sovjetiska värnpliktiga inkallades. Dessutom 

genomförde WP luftförsvars- och sambandsövningar under början av augusti. Ytterligare 

vilseledning utgjordes att av viss sovjetiskt trupp drogs tillbaka från Tjeckoslovakien under 

början av augusti. Det är värt att nämna att NATO inte utsattes för någon särskild 

vilseledning, eftersom Sovjetunionen inte ville att NATO skulle uppfatta att hot riktades mot 

andra länder än Tjeckoslovakien. 

Den 18 augusti publicerade Pravda en artikel som hävdade att den tjeckoslovakiska ledningen 

höll på att förlora kontrollen över landet, och invasionen inleddes med att två Aeroflotflygplan 

landade vid Prags flygplats sent på natten den 20 augusti. Ett stort antal Spetsnazsoldater 

i civila kläder klev av det ena flygplanet och gick genom tullfiltret för att sedan ta sig 

till den sovjetiska ambassaden för att hämta vapen och utrustning. Styrkan återvände därefter 

helt sonika till flygplatsen för att säkra denna för efterföljande luftlandsättningstrupp. 

Samtidigt rullade WP-förband in över gränsen under radiotystnad. I samband med invasionen 

publicerade sovjetisk press en fabricerad begäran om hjälp från det tjeckoslovakiska 

kommunistpartiet medan tjeckoslovakiska förband inte tilläts lämna sina garnisonsområden 

under invasionen. Resultatet av vilseledningen var en framgångsrik operativ överraskning, 

men inte en strategisk överraskning, vilket kanske inte heller eftersträvades av Sovjetunionen. 

Möjligheterna till vilseledning kopplat till militära operationer har både ökat som minskat. 

Spaningsmedel som satelliter, avancerad signalspaning och ett allt mer omfattande 

informationsflöde i den digitala världen har gjort det svårare att dölja truppförflyttningar och 

andra militära förberedelser. Samtidigt har just denna utveckling också skapat nya möjligheter 

att skapa en falsk bild av det som pågår. Genom att t ex låtsas att man försöker hemlighålla 

vissa aktiviteter genom omfattande maskeringsåtgärder, men samtidigt medvetet läcka t ex 

”selfies” som soldater tagit på sig själva vid det ”osynliga” förbandet, kan man hos 

motståndaren skapa en föreställning om att här pågår det förberedelser som man försöker 

hemlighålla. Resultatet blir förhoppningsvis att motståndaren vidtar åtgärder för att möta ett 

fiktivt hot på en plats samtidigt som man själv anfaller på en annan plats. Liknande åtgärder 

kan vidtas inom många områden; falsk telemetri vid robotprov för att vilseleda om ett systems 

verkliga egenskaper, offentlig uppvisning av förment avancerade system som inte finns i 

organisationen, dölja anfallsförberedelser i ”bruset” av en synbarligen helt annan verksamhet 

mm. 

Med den centrala betydelse som vilseledning har i rysk operationskonst så kan vi förvänta oss 

att man är beredd att avdela omfattande resurser, och också beredd att ta tämligen stora 

förluster, för att genomföra en framgångsrik vilseledningsmanöver i samband med en militär 

operation. Det t ex i form av skenanfall såväl på marken, till sjöss eller i luften. 

81

Georgien, Ukraina och bortom 

Kriget mellan Ryssland och Georgien såg den första kända samordningen mellan vad 

Ryssland benämner som informationsteknologiska 23 och informationspsykologiska 24 metoder 

för att vilseleda såväl motståndaren som omvärlden. Resultatet var inte övertygande, trots att 

Ryssland hade investerat stora resurser för att få Georgien att framstå som angriparen. Kriget 

utvärderades och metoderna utvecklades. Annekteringen av Krim 2014 genomfördes med 

hjälp av en mängd vilseledande åtgärder, från ”artiga människor” i omärkta gröna uniformer 

till mediala förvanskningar, och Ryssland lyckades annektera en del av en självständig stat 

utan nämnvärd extern inblandning i konflikten. Det efterföljande kriget i Ukraina har sett 

ytterligare vilseledning genom bland annat så kallade hjälpkonvojer till separatister i östra 

Ukraina, vad som uppges vara lediga soldater som tillbringar semestern i 

separatistkontrollerade områden och en tämligen framgångsrik mediakampanj via alla till 

buds stående typer av medier för att splittra omvärldens syn på Rysslands ageranden mot 

Ukraina, EU och USA. Liknande metoder används nu vid interventionen i Syrien. 

Den militärdoktrinen betonar att ”fokus på de metoder som används i en konflikt flyttas i 

riktning mot ett omfattande utnyttjande av politiska-, ekonomiska-, informations-, 

humanitära- och andra icke militära åtgärder som implementeras genom att utnyttja 

befolkningens potential till protest”. Traditionella militära medel används bara för att nå ett 

avgörande i ett ”visst skede”. Mera traditionella metoder för militär vilseledning kombinerat 

med moderna metoder att sprida information samt ökad rysk erfarenhet medger att 

vilseledning blivit ett än mer relevant instrument för Ryssland och en allvarlig utmaning för 

Sverige att möta i såväl fred som kris och krig. 


Richard N. Armstrong. Soviet Operational Deception: the Red Cloak. Athenian Owl Books, 

2011 

David Glantz. Soviet Military Deception in the Second World War. New York: Routledge 

1989 

Lars Ulving. Den stora maskeraden. Sovjetrysk militär vilseledning. Maskirovka sett i ett 

historiskt perspektiv. Stockholm: Försvarshögskolan, 2000 

Maria Snegovaja. Putin’s Information Warfare in Ukraine. Soviet Origins of Russia’s Hybrid 

Warfare. Washigton, DC: Institude for the Study of War 

Kapitel 10 Scenarier 

Inledning 

Avsikten med dessa scenarier, med sikte på omkring år 2030, är att skissera olika angreppsfall 

som kan läggas till grund för analyser avseende hur utveckla Försvarsmakten samt också 

kunna dra slutsatser rörande samhällets sårbarhet i händelse av ett militärt angrepp. Dessa 

nästa steg kommer att tas i den studie som skall vara klar 2017. I samtliga scenarier förutsätts 

det vara Ryssland som är angriparen. Scenarier vilka i första hand tar sikte på olika typer av 

angrepp mot det civila samhället, t ex cyberangrepp på energiförsörjning, betalningsväsende 

mm kommer att redovisas i delstudien som rör hot mot det civila samhället. Den kommer att 

publiceras på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hösten 2016. 

Ryssland har ytterst små, om ens några, möjligheter att vinna ett utdraget krig mot ett 

Nato där USA är en aktiv aktör. Det gäller såväl idag som imorgon. Ett eventuellt 

angrepp mot någon eller några Natostater, eller en stat som kan vara viktig för Nato 

(Sverige), måste därför kunna avslutas snabbt, innan Natos överlägsna resurser gör sig 

gällande. I scenarierna förutsätts att Ryssland primärt inte har avsikten att för lång 

framtid bemäktiga sig svenskt territorium. Syftet med ett angrepp mot Sverige är att 

utnyttja svenskt territorium för att försvåra Nato-operationer i Östersjöområdet. 

Överraskning och vilseledning är centrala element i rysk strategi och operationskonst. 

Att man lyckas överraska Nato och andra inblandade är sannolikt en förutsättning för 

ett snabbt och framgångsrikt förlopp. Likaså innebär Rysslands relativa svaghet att 

olika typer av påverkansoperationer blivit centrala i rysk krigföring. De har blivit ett 

viktigt instrument för att ”vinna kriget” innan det börjat. Vid utformningen av 

scenarierna har dessa fyra element; snabbhet, överraskning, vilseledning och psykologisk 

påverkan, varit styrande. 

Det bör noteras att ett verkligt angrepp sannolikt inte kommer ske som det beskrivs i 

scenarierna, varje situation är unik och kan inte förutses. Däremot är det sannolikt att många 

av komponenter som återfinns i de olika scenarierna också kommer att ingå i större eller 

mindre omfattning även vid ett verkligt angrepp. Scenarierna kan därför ge en uppfattning om 

vilka olika problem vi kan stå inför och därför måste ha förmåga att hantera. 

Även om scenarierna inte ska belysa svenska motåtgärder så går det inte att bortse från svensk 

förmåga, det påverkar rysk planering. Antas Sverige ha en viss luftförsvarsförmåga måste ett 

scenario byggas utifrån den förutsättningen. Det är därför nödvändigt att ansätta någon typ av 

grov hypotes för vilka förmågor Sverige (och Nato) har år 2030. 

Här förutsätts att inga drastiska förändringar skett i varken svensk eller Nato utveckling. I det 

svenska fallet antas att försvarsbeslutet från år 2015 implementerats och att försvarsanslagen 

från år 2020 ökat i sådan utsträckning att den år 2015 beslutade organisationen har kunnat 

hållas vid liv genom att materiel renoverats och till del nyanskaffats, samt att det skapats ett 

fungerande personalförsörjnings- och utbildningssystem. Det är en liten men fungerande 

organisation men där det dock finns allvarliga sårbarheter. 

83

En viktig aspekt när det gäller realiserbarheten av de ryska planerna är vilken förmåga 

Försvarsmakten har avseende strategisk underrättelseinhämtning, sjömålsbekämpning, 

redundans i sensorsystem samt möjlighet att verka efter förbekämpning (som bl a beror av 

spridningskapacitet i flygbassystemet, spridd lagring av annan materiel och redundans i 

kritiska personalfunktioner). Med utgångspunkt i Försvarsmaktens långsiktiga ekonomiska 

utmaningar, enligt dagens politiska inriktning, antas att Försvarsmakten inte kommer kunna 

omsätta respektive omsätta respektive realisera dessa förmågor i någon större omfattning. 

Nato har genomgått en något mer positiv utveckling, förmågan i förhållande till dagsläget har 

ökat genom att existerande förbands förmågor utvecklats, men det har inte inneburit några 

dramatiska förändringar när det gäller att kunna verka i Östersjöområdet. Mindre Natostyrkor 

från bl USA och Tyskland har baserats permanent i Baltikum. Det innebär att ett ryskt 

angrepp på Baltikum med mycket stor sannolikhet kommer utlösa militära motreaktioner från 

Nato. Däremot bidrar dessa styrkor i liten omfattning till att öka möjligheterna att försvara 

Baltikum. Den ryska styrkeöverlägsenheten kommer fortfarande att vara överväldigande. 

Denna begränsade förstärkning av Sveriges och Natoländernas förmåga kan eventuellt te sig 

något förvånande. Här bör dock kommas ihåg att om ett nytt större vapensystem ska vara i 

bruk omkring år 2030 så bör beslut om utveckling tas idag, 2016. I det svenska fallet kommer 

t ex ”JAS Ny” och ubåten A 26 vara nyligen införda i organisationen vid den här tidpunkten. 

Likaså antas att Sverige inte är Natomedlem. Hade Sverige varit Natomedlem så hade 

scenarierna sett annorlunda ut. Scenario 1 och 2 hade inte varit aktuella då deras syfte är att 

hålla Nato borta från svenskt territorium, eller åtminstone inte genomföra stridshandlingar 

mot en Nato-stat. De är optimerade för att utnyttja den existerande militärpolitiska situationen 

i regionen. Scenario 3 hade fortfarande varit en option, dock med skillnaden att angreppet mot 

Sverige då hade krävt större resurser då en motreaktion från Nato hade kunnat väntas tidigare, 

och att de också varit bättre koordinerade med svenska motåtgärder. 

Scenariobeskrivningarna är likartat uppbyggda med; syftet med scenariot, bakgrundsteckning, 

beskrivning av de ryska målen för ett angrepp, en bedömning av olika faktorer som kan 

påverka operationen, vilka typer av resurser som sätts in och en plan för hur dessa ska 

användas: d v s de beskriver en rysk operationsplan - inte ett förlopp (utom i del 2 av 

scenario 3). Observera att bedömningarna gjorts med ryska ögon. 

Scenarierna innehåller också en översiktlig beskrivning av hur en informationsoperation, en 

mycket viktig komponent i rysk operationskonst, är kopplad till de mer konventionella 

militära insatserna. För att kunna göra en bedömning av hur cyberangrepp, på såväl civila som 

militära informationssystem, skulle kunna påverka Sveriges möjligheter att motstå ett angrepp 

redovisas i anslutning till varje scenario också en kort beskrivning till hur en cyberoperation 

skulle kunna utformas. 

Beskrivning av de insatta ryska resurserna 

Den generella teknikutvecklingen beskrivs i kapitel 2. Mer noggranna beskrivningar av olika 

vapensystem redovisas i stridskraftskapitlen. För att kunna läsa scenarierna utan att 

kontinuerligt återkoppla till andra kapitel och för att inte tynga redovisningen i varje scenario 

ges här en grov beskrivning av de förband som sätts in (mot Sverige) i de olika scenarierna. 

84

Framförallt då scenarierna 2-3. Var och hur de används framgår av scenarierna (samtliga 

förband används inte i alla scenarier). Numreringen av förbanden är fiktiv. 

1. Divisionsstaben 

En kvalificerad stab med förmåga att samordna flera brigaders strid och att leda även 

andra funktioner som luftvärn, logistik mm. 

1. och 2. Spetsnazkompanierna 

Extrema elitförband, utrustade till högsta tekniska standard bl a med 

kommunikationsutrustning för varje soldat, målinvisningssystem för att leda in 

flygburna attackvapen och kryssningsrobotar, bärbara ”minidrönare” för spaning, 

fullständig mörkerförmåga, kan medföra bärbara pansarvärns- och luftvärnsrobotar 

beroende på uppgift. 

1. Mekaniserade brigaden 

Stående förband med god utbildning, ca 5000 man, modernaste materiel som ca 40 

stridsvagnar och 100 pansarskyttefordon ur ”Armata-familjen”, 36 

artilleri/salvpjäser med styrd/målsökande ammunition skjuter även klusterammunition 

och termobariska granater, räckvidder på omkring 50 km, drönare för spaning och 

eldledning på alla nivåer kompani till brigad, även ett antal beväpnade drönare, 

spaningskompani med fjärrstyrda beväpnade spaningsfordon, telekrigsförmåga mot 

radio och GPS, avancerat luftvärn med drygt 20 km räckvidd, lasersystem för att 

blända optiska flygburna system, fullständig mörkerförmåga i hela förbandet ned till 

enskild soldat. 

1-3. Mekaniserade brigaderna (kategori 2) 

Mobiliseringsförband, med vardera ca 5000 man, med skiftande utbildningsnivå hos 

personalen (repetitionsövning för två år sedan, nu samövade under två veckor innan 

operationen igångsätts), organisationsbestämmande materiel från 2000-talet, ca 40 

stridsvagnar moderniserade T-72 med bl a aktiva skyddssystem och 100 

pansarskyttefordon BMP 3, 36 artilleri/salvpjäser, i viss utsträckning modern 

målsökande ammunition, drönare för spaning och eldledning på alla nivåer kompani 

till brigad, luftvärn med ca 20 km räckvidd mot de flesta typer av flygfarkoster, 

telekrigsförmåga, mörkerförmåga hos stridsfordonen. 

1.och 2. Lätta motoriserade bataljonerna 

Med vardera ca 800 man, väl utbildade i huvudsak fast anställda soldater, ca 40 

Kamaz ”Vystrel”, (pansrade hjulgående terrängfordon som ryms i vanliga 20-fots 

containrar), bärbara luftvärns- och pansarvärnsrobotar, granatkastare, kvalificerade 

spaningsdrönare och några lasersystem för att blända flygburna optiska sensorer. 

85

1. Luftlandsättningsregementet (1.-3. Luftlandsättningsbataljonerna mm) 

Mycket välutbildad personal, ca 1700 man, utrustad med ca 100 i huvudsak moderna 

lätta bandgående stridsfordon med blandad beväpning kanoner 10 cm och 30 mm, 

pansarvärnsrobotar, lätta artilleripjäser med styrd ammunition, luftvärn, 

spaningsdrönare på alla nivåer kompani till brigad, även ”minidrönare” på 

plutonsnivå, några spaningsenheter utrustade med fjärrstyrda beväpnade 

spaningsfordon, telekrigsförmåga mot radio och GPS, lasersystem för att blända 

flygburna optiska sensorer, fullständig mörkerförmåga, från enskild soldat till hela 

förbandet. 

1. Marininfanteribrigaden (1.-3.marininfateribataljonerna mm) 

Som den mekaniserade brigaden ovan dock med endast ca 4000 man, 36 stridsvagnar 

100 hjulgående amfibiska pansarkyttefordon och 18 artilleripjäser. När lämpligt 

tonnage disponeras kan den landstiga på öppen kust. 

1. - 3. Säkerhetsbataljonerna 

Främst avsedd för ordningshållning och för strid mot specialförband, med vardera ca 

800 man, 40 hjulgående pansarskyttefordon, utrustad med spaningsdrönare, några 

beväpnade drönare, kvalificerad signalspaningsmateriel, god mörkerförmåga. 

1. och 2. Luftvärnsbataljonerna 

Mycket kvalificerade luftvärnsförband med räckvidd upp till 500 km (om extern 

målinformation kan fås), korträckviddiga luftvärnssystem för närförsvar med förmåga 

att bekämpa såväl flygplan, kryssningsrobotar och stridsdelar typ attackrobotar, 

lasersystem för att blända optiska flygburna optiska sensorer och målsökare, 

radardrönare för att erhålla måldata på långa avstånd, kan utbyta sensordata med 

stridsledningsflygplan och fartyg. 

1.Kustrobotbataljonen 

Kvalificerat förband med sjömålsrobotar med en räckvidd på ca 300 km, har egna 

spaningsresurser mot sjömål bl a landbaserad radar och radarutrustade drönare, kan 

utbyta måldata med andra källor som t ex radarspaningsflygplan och fartyg, har eget 

luftvärn med ca 10 km räckvidd, för skydd mot flyg och kryssningsrobotar, 

laserstörutrustning för att blända målsökare och flygburna optiska sensorer på några 

kilometers avstånd, har ett närskyddskompani om ca 100 man med hjulburna 

pansarskyttefordon. 

1. och 2. Attackhelikopterkompanierna 

Kvalificerade förband med vardera 15 attackhelikoptrar med olika vapen som 

automatkanoner, attackraketer, olika typer av robotar mot markmål med räckvidder 

upp till 10 km, de kan även bära robotar avsedda att bekämpa luftmål, har radar för 

att upptäcka mark- och luftmål t ex fordon som rör sig och andra helikoptrar, 

helikoptrarna är delvis pansrade och tål beskjutning med finkalibrig eld samt har 

motmedelssystem mot luftvärnsrobotar. 

86

1. och 2. Transporthelikopterkompanierna 

Utrustade med vardera15 helikoptrar vilka kan transportera ca 30 fullt utrustade 

soldater vardera, helikoptrarna är beväpnade med attackraketer, vitala områden på 

helikoptern är pansrade och tål finkalibrig eld, de har också motmedelssystem mot 

luftvärnsrobotar. 

1-5. Telekrigföringsplutonerna (ingår i brigaderna) 

Har förmåga att spana mot och störa en motståndares radioförbindelser (även 

mobiltelefoner och motsvarande sambandsmedel), de kan också störa GPS-baserade 

navigationssystem samt upp- och nedlänkar till drönare eller andra ”radiostyrda” 

system. 

1. Ytstridsflottiljen 

Två fregatter av Admiral Gorshkov klass, med långräckviddiga sjömålsrobotar och 

mycket kvalificerade luftvärnssystem med räckvidd på över 100 km, samt god 

ubåtsjaktförmåga, kan utbyta måldata med flygburna och landbaserade sensorer. 


Åtta korvetter av Steregushchy klass, med såväl sjömålsrobotar med räckvidd på över 

100 km samt kvalificerad luftvärns och ubåtsjaktförmåga, kan utbyta måldata med 

flygburna och landbaserad sensorer. 


Sex korvetter typ Buyan med kryssningsrobotar, åtta per fartyg, räckvidd dryga 2000 

km, därutöver beväpnade med 10 cm kanon, 30 mm närluftvärn och korträckviddiga 

luftvärnsrobotar ca 5 km. 

1. Specialtonnageflottiljen (landstigningstonnage) 

Två landstigningsfartyg av Ivan Gren klass, tio landstigningsfartyg av Duygon klass 

och två svävare av utvecklad Pomornik klass, sammanlagd kapacitet ca 1600 soldater 

och ca 140 pansarskyttefordon. 

1. Ubåtsflottiljen (Östersjömarinen) 

Fyra ubåtar av typen ”Kilo Ny”, Donbas, Luhansk, Sevastopol och Yalta utrustade 

med torpeder och sjömålsrobotar för bekämpning av fartyg, minor för fjärrutläggning, 

och självförsvarssystem mot ubåtsjakthelikoptrar (korträckviddiga luftvärnsrobotar 

som avfyras i undervattensläge) samt fjärrstyrda undervattenssystem för 

underrättelseinhämtning. 

I vissa skeden opererar ubåtar med samma förmågor från Norra Marinen på den 

svenska västkusten, de redovisas inte närmare här. 

1. Marina spetsnazkompaniet 

Som 1. och 2. Spetsnazkompanierna fast utrustade för att kunna uppträda i 

skärgårdsterräng och landsättas från ubåt, speciell utrustning för förflyttning i vatten 

t ex miniubåtar, ”undervattensmopeder” etc. 

87

1. Marinflygregementet i Kalingrad 

Trettio flygplan av typen SU-30M, ett multirole flygplan, samverkar främst med 

marinstridskrafterna för bl a sjömålsbekämpning. 

1. Attackflygregementet i Kalingrad 

Trettio flygplan av typen SU-34, med attack och jaktförmåga, kan bära sjömåls- och 

markmålsrobotar vilka når över 200 km samt också långräckviddiga jaktrobotar med 

räckvidder på ca 100 km. 

1. Jaktflygregementet i Kaliningrad 

Trettio flygplan av multirole typen SU-35 för jakt och attackuppgifter, kvalificerade 

system för utbyte av information mellan flygplanen i luften samt med andra sensorer 

som t ex radarspaningsflygplan. 

Antalet stridsflygplan som redovisas baserade i Kalingrad är stort. Sannolikt är en så 

omfattande basering bara möjlig i situationer där man inte räknar med något större 

hot mot sina flygbaser. I de redovisade scenarierna alltså vid ett isolerat angrepp mot 

Sverige, Scenario 2, och i inledningsskedet av Scenario 3. När Nato blir inblandat 

måste flygplanen spridas till andra baser utanför Kaliningrad. Något som bedöms 

möjligt när det inte längre spelar någon roll att man flyger i baltiskt luftrum för att 

genomföra företag i Östersjöområdet – man är ju krig med Nato. 

Andra flygförband 

Vid olika skeden i operationen kan/kommer de grundtilldelade förbanden också att 

förstärkas med flygförband från andra delar av Ryssland. Vid extra känsliga moment, 

t ex luftlandsättningar, kommer därför också högmoderna plan år 2030 som T- 50 

PAK-FA sättas in, ett multirole flygplan med smygegenskaper och mycket moderna 

sensorer. Intermittent kan därför antalet insatta flygplan fördubblas. Ledningsflygplan 

med spaningsräckvidder på i storleksordningen 500 km deltar regelmässigt vid 

luftoperationer. Även lufttankningsflygplan används för att förlänga stridsflygplanens 

tid i operationsområdet. 

1. och 2. Transportflygregementena 

Vardera med ca 30 transportflygplan av typen IL-76 med en lastkapacitet på över 40 

ton. För att luftlandsätta en förstärkt bataljon (ca 600 man och trettio stridsfordon) 

krävs ca 20 flygplan. 

1. och 2. Markrobotbrigaderna 

Brigaderna har eldtillstånd med sammanlagt 60 ballistiska robotar vilka har en 

precision av ca 5 meter och en räckvidd på 700 km och kan bära många olika typer av 

stridsdelar, t ex en stor sprängstridsel om ca ett halvt ton eller klusterstridsdelar m fl 

sorter. Därutöver disponerar brigaderna 100 kryssningsrobotar med ca 2000 km 

räckvidd, också de med olika typer av verkansdelar T ex klusterstridsdelar, minor mm. 

88

Tolv rorofartyg, ca 5000-10000 ton 

Fartygen är civila, och bär i samtliga fall några containrar som däckslast med dolda 

men snabbt insatsberedda luftvärnssystem och laserstörare mot stridsdelar och 

spaningssystem med optiska sensorer. Observera att hälften av dessa fartyg inte 

deltagit i transporterna till och från Kalingrad tidigare (scenario 3), utan ska av en 

motståndare inte på något vis förknippas med militär verksamhet, dessutom 

bekvämlighetsflaggade. Varje fartyg kan lasta drygt 100 (strids) fordon och ca 2000 

man. 

Ett containerfartyg 

Utrustat för att med egna medel kunna lasta av containrar och är utrustade med 

samma typ av vapencontainrar för luftvärn och störning som roro-fartygen. 

Lastkapacitet ca 5000 containrar med valfritt innehåll. 

Arbetsfartyget ”Krim” 

Utrustat med ”vapencontainrar” som däckslast (vid sin andra resa till Slite). 

Säkerhetsföretaget ”International Security” 

Ett internationellt (men i grunden ryskägt) säkerhetsföretag som tillhandahåller 

bevakningstjänster vid främst olika typer av anläggningar, t ex oljeborrplattformar, 

kraftverk mm. Företaget har i Slite uppdraget att bevaka de installationer som är 

kopplade till underhåll och reparationer av Nordstream. Normalt befinner sig ca 40 

personer från företaget på ön. Så har det varit under lång tid, år. 

Ryska Centrala Cyberkommandot 

En organisation med främsta uppgift att genomföra offensiva cyberoperationer, 

genom att bl a ”släcka ned” informationssystem, sprida falsk information genom att 

utnyttja teleföretags mail- och SMS-funktioner, infiltrera enskilda datorer och hela 

datasystem och där komma åt känslig information eller plantera falsk information. 

Den har lika mycket som uppgift att bidra/delta i desinformationsoperationer som att 

tekniskt påverka en motståndares informationssystem. 

89

Scenario 1 - Kris, påverka svensk beslutsfattning 

Syfte med scenariot 

Scenariot syftar till att belysa sårbarheter i Försvarsmakten och delar av det civila samhället 

som skulle kunna utnyttjas för att påverka svensk beslutsfattning i en situation när det inte 

råder krig. Syftet är också att också ge en bild av komplexiteten av påverkansoperationer där 

offentlig information kombineras med militära åtgärder. 

Bakgrundsbeskrivning 

Det har uppstått en allvarlig kris i ett av de baltiska länderna, initierad av olika 

destabiliseringsåtgärder från rysk sida vilka pågått en längre tid. Ryssland anser sig dock inte 

kunna riskera en militär konflikt med Nato i detta läge. Nato, som knappast kan förmodas 

känna till hur långt Ryssland är berett att gå, befarar att man ser något som skulle kunna vara 

inledningen på en rysk militär intervention. Alliansen deklarerar att man under det närmaste 

tiden, några månader, avser frambasera stridskrafter till regionen för att i avskräckande syfte 

tydligt visa att man tänker försvara Baltikum. Ryssland bedömer att Nato kommer att begära 

att få disponera svenskt territorium för basering av främst marin- och flygstridskrafter – något 

som allvarligt skulle begränsa rysk handlingsfrihet såväl politiskt, diplomatiskt och militärt. 

Målet för de ryska åtgärderna mot Sverige är att påverka svenska beslutsfattare så att de inte 

tillåter Nato att disponera svenskt territorium. Åtgärderna syftar också till att kunna försvåra 

Nato operationer om krisen skulle övergå i en öppen konflikt. 

Den ryska planen 

Bedömande 

Svenska beslutsfattare och svensk opinionsbildare bedöms vara mottagliga för 

desinformationsoperationer och hot. Mycket tyder också på att svensk riskbenägenhet är låg 

varför operationen mot Sverige bör innehålla tre huvudsakliga komponenter: skapa ett intryck 

att Natos eventuella önskemål om att utnyttja svenskt territorium hotar svensk säkerhet, att 

visa på Sveriges otillräckliga militära förmåga att skydda sitt territorium i det fall krisen 

skulle övergå till en konflikt samt att förbereda eventuella militära operationer mot Nato (och 

svenska) styrkor i och i anslutning till Sverige. 

Påverkansoperationen är en svår balansgång mellan att inte skapa en opinion hos 

befolkningen för att stödja Nato och samtidigt skrämma beslutsfattarna. I det här fallet bör 

därför informationsoperationen inriktas mot allmänheten och de militära åtgärderna mot 

beslutsfattarna. När det gäller att påverka opinionen bör framförallt medlet vara att ge 

Natofientliga opinionsbildare möjligheter att peka på faran med att stödja Nato, att hela krisen 

är balternas och Natos fel och att Sveriges situation som militärt alliansfri stat ger landet unika 

möjligheter att medla i krisen. 

Den för initierade personer synliga delen av den militära operationen ska främst syfta till att 

skapa ett intryck hos olika beslutsfattare att ”en konflikt med Ryssland måste undvikas till 

varje pris – det lönar sig inte att göra motstånd, bättre att bli ovän med Nato än att riskera att 

bli indragen i ett krig där vi inte kan försvara oss”. Samtidigt får den inte skapa en rädsla hos 

allmänheten som kan leda till att opinionen kräver ett närmande till Nato. De ryska åtgärderna 

90

ör därför utformas så att de sannolikt kommer att hemlighållas av myndigheter och regering 

då de i annat fall skulle avslöja, för allmänheten och för Ryssland, allvarliga brister i den 

svenska förmågan. 

Den dolda militära insatserna, d v s reella krigsförberedelser, ska främst inriktas på att 

försvåra för Nato att utnyttja svenskt territorium. Åtgärder som till stor del sammanfaller med 

att minska den svenska marinens och det svenska flygvapnets möjligheter att verka. 

Kopplat till de nedan redovisade planerna för påverkansoperationen och utnyttjandet av 

militära resurser bör det också genomföras olika typer av cyberangrepp bl a mot det svenska 

betalningsväsendet, samt mot vissa militära system. De bör genomföras främst i 

demonstrationssyfte, och i begränsad skala. Insatserna bör vara riktade mot enskilda och 

tydliga mål där det framstår som tydligt att Ryssland besitter en mycket hög förmåga att 

påverka svenska informationssystem. Även här bör insatserna mer inriktas på att skrämma de 

politiska beslutsfattarna än att skapa oro hos allmänheten. 

Informationsoperationen 

Denna del av operationen syftar i första hand till att påverka Natonegativa opinionsbildare och 

därmed i förlängningen påverka den allmänna opinionen. Den omfattar bl a: 

- I Bryssel ”läcks” fabricerad information att Nato begärt hos den svenska regeringen att 

få stationera kärnvapen på svenskt territorium, 

- Gruppen ”Fria jurister för fred” publicerar en rapport där de hävdar att eventuella 

Natoförband i Sverige inte lyder under svenska lagar och att svenska medborgare som 

bryter som Natobestämmelser, t ex i anslutning till en Natobas, riskerar att dömas som 

terrorister av speciella Nato militärdomstolar. 

- En ”oberoende” ekonomisk tankesmedja i Tyskland publicerar beräkningar på vilka 

astronomiska summor det kommer att kosta Sverige att ha Natoförband stationerade i 

landet, 

- Ryska medier sprider historier om hur rysktalande i de baltiska länderna förföljs och 

förnekas sina medborgerliga rättigheter, 

- Först rykten men sedermera mer detaljerad information sprids om att gruppen ”Surm 

venelastele” (Död åt ryssarna) växer sig starkare. Ett klipp på Youtube visar en grupp 

svartklädda män som misshandlar en kvinna som uppges vara etnisk ryska bosatt i 

Estland. Hennes etnicitet anges som motiv. Kvinnan går inte att identifiera men 

klippet får snabbt en viral spridning och plockas inom bara något dygn upp av flera 

stora tv-kanaler. Flera ryska personer intervjuas om hur de blir systematiskt förtryckta 

av den estniska regeringen. 

- I Berlin läcks en ”hemlig” fabricerad tysk plan om hur Kalingradexklaven skall 

återförenas med Tyskland och där svenskt territorium för att basera Natofartyg spelar 

en viktig roll för att avskära sjöförbindelserna med övriga Ryssland, några förmenta 

tyska agenter grips i Kaliningrad och bekräftar att en sådan plan finns, 

- Vad som påstås vara pinsamma personliga uppgifter, bl a rörande ekonomiska 

oegentligheter, om flera kända svenska politiker, främst sådana som är engagerade i 

försvars- och säkerhetspolitik, läcks till den svenska pressen. Vilka av uppgifterna som 

är sanna eller inte är svårt att avgöra. 

91

- Ryssland framför önskemål om att Sverige, som ”neutral stat”, deltar i en kommission 

för att undersöka det berättigade i de klagomål som rysktalande, vilka ”flytt” till 

Ryssland från Estland och Lettland, framför, 

- Sverige inbjuds också till att ha observatörer ombord på vissa ryska fartyg för att vara 

en ”neutral” observatör i händelse av konfrontation med Natofartyg. 

Cyberoperation 

De huvudsakliga komponenterna i cyberoperationen, främst syftande till att påverka svenska 

beslutsfattare, ska bestå av: 

- Förfalskade mail från regeringskansliet.se, mil.se och fmv.se sändas ut till ett stort 

antal befattningshavare i Försvarsmakten och totalförsvaret i övrigt. Det sker 

kontinuerligt under längre tid. Effekten kan bli att medarbetare i organisationen får 

svårt att skilja vilka mail de skall läsa och sätta tilltro till och vilka som kan vara 

falska. Förtroendet för den egna ledningen kan därmed undermineras, samtidigt som 

det kan skapa osäkerhet om vilka order och direktiv som gäller. Det är sannolikt att 

olika myndighetsföreträdare kommer att undvika att redovisa problemets omfattning 

och hur sårbara systemen är i avsikt att inte oroa befolkningen. 

- Störa Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks system för beställning av 

reservdelar och annan materiel. Även här är det osannolikt att myndigheterna vill låta 

detta komma till allmänhetens kännedom. 

- Störa Riksbankens utbyte av information och affärer med svenska och utländska 

banker. 

- Ett kontinuerlig följning av statsrådens mobiltelefoner med intermittenta, anonyma, 

SMS där frågan ställs ”tror du inte att vi vet var du och din familj är”. 

Militära operationen 

Den ”öppna” militära operationen, d v s den som ska uppfattas av Försvarsmakten och 

rapporteras till de politiska beslutsfattarna (men inte når allmänheten), och som syftar till att 

skapa intrycket att Sverige saknar förmåga att försvara sitt territorium och därför till varje pris 

måste undvika åtgärder som kan leda till att landet blir indraget i en eventuell konflikt, ska bl 

a omfatta: 

- Systematiska anflygningar mot svenskt territorium under längre tid för att nöta ned 

den svenska incidentberedskapen, i grunden hela flygvapnet, genom att Sverige då 

tvingas hålla hög beredskap och att även materielen efterhand blir nedsliten, viktigt är 

att svenskt territorium inte kränks då det kan leda till reaktioner hos allmänheten, 

- Elektroniska störinsatser mot svenska flygplan i luften och mot fartyg till sjöss, 

- Sofistikerade sabotage mot vissa militära sensor – och sambandssystem, aktionerna 

genomförs med t ex med syntetiskt genererad EMP-effekt, inte sprängladdningar eller 

liknande medel som kan väcka allmän uppmärksamhet, 

- En extremt överraskande inledd kombinerad övning (fallskärmsförband och 

marininfanteri) som skulle kunna tolkas som anfallsförberedelser mot Gotland (eller 

del av fastlandet), något som skulle kunna leda till tveksamheter i Sverige avseende 

förmågan att kunna möta ett sådant angrepp, 

- En undervattensoperation som genomförs på stor bredd mot Nynäshamn, Oskarshamn, 

Blekinge och på Västkusten där det ska säkerställas att aktiviteterna noteras av den 

svenska marinen eller kustbevakningen, risker ska undvikas då målet endast är att 

skapa ett intryck av att Sverige saknar resurser för att möta undervattensoperationer, 

92

- En mineringsoperation genomförs av en ubåt i en några lite trafikerade leder på 

Västkusten för att visa på möjligheterna att avbryta svensk import- (och export-) 

sjöfart, denna operation kommuniceras diskret till den svenska regeringen och bör inte 

vara av större omfattning än att den kan hanteras tämligen enkelt av Sverige ensamt, 

det får inte leda till att Sverige känner sig tvunget att ta hjälp av Nato för att hantera 

problemet. 

Den dolda militära operationen, d v s den som utgör förberedelser för en eventuell konflikt 

omfattar (här bör noteras att omfattande förberedelser i form av rutinmässig kartläggning av 

svenska militära anläggningar, viktiga personer mm skett under lång tid, år): 

- Utläggning av fjärrutlagda, kontrollerbara minor i förmodade militära farleder i 

Göteborgs-, Blekinge- och Stockholms skärgård. 

- Insmuggling av ett antal burna luftvärnsrobotar för att användas av senare tillförda 

spetsnazgrupper för att försvåra start och landning på militära flygbaser såväl som att 

försvåra utnyttjande av större flygplatser som Landvetter, Sturup och Arlanda med 

transportflygplan (tillförsel av Natoresurser), 

- Insmuggling av lätta, modifierade, pansarvärnsrobotar typ ”Elektronika” för att med 

senare tillförda spetsnazförband på avstånd kunna bekämpa fasta radaranläggningar 

och andra motsvarande anläggningar. 

93

Scenario 2 – ”Hybridscenario” 


Syftet med detta scenario är att beskriva en situation som gör det möjligt att analysera de 

ledningsproblem som kan uppstå på svensk sida i gråzonen mellan fred och krig, samt att ge 

förutsättningar att identifiera områden där svensk lagstiftning kan försvåra effektiva 

motåtgärder. Scenariot avser även att tjäna som underlag för analyser avseende vilka 

förmågor Försvarsmakten kan behöva för att möta ”hybridoperationer” vilka syftar till en 

”fredlig” ockupation av en del av Sverige. Scenariot kan även utgöra underlag för idéer om 

hur informationsoperationer kan mötas. 


Situationen har skärpts i det nordiska området. Krisens intensitet har växlat under ett halvt år, 

militära maktdemonstrationer har genomförts av såväl Ryssland som Nato. I Sverige har det i 

samband med dessa genomförts vissa beredskapshöjningar, vilka dock trappats ned när 

situationen bedömts som lugnare. Det övergripande ryska målet är att försätta Nato i en 

situation där det är uppenbart att Baltikum inte kan försvaras. Det ska ske genom att gruppera 

långräckviddiga vapensystem på Gotland, något som skulle göra det mycket svårt för Nato att 

göra det trovärdigt att man kan ingripa till Baltikums försvar om så skulle behövas. Därmed 

öppnas möjligheter för Ryssland att genom militära och politiska påtryckningar få de baltiska 

regeringarna att anpassa sin politik i enlighet till ryska önskemål, i praktiken göra dem till 

lydstater, även om de formellt förblir självständiga. Samtidigt är man angelägen om att i det 

längsta undvika öppna stridshandlingar, bland annat för att inte ge Nato motiv att aktivt 

ingripa med militära medel, i Sverige eller i Baltikum, men också för att så länge som möjligt 

fördröja eventuella svenska militära motåtgärder. Den informationsoperation som utgör en del 

av angreppet påbörjas ca ett halvt år innan det kan bli aktuellt med ett militärt ingripande. 


Bedömande 

Det största hotet mot eventuella ryska operationer eller maktdemonstrationer i Baltikum är 

främst Nato marin- och flygstridskrafter som utnyttjar svenskt territorium och luftrum. 

Genom att överraskande och, förhoppningsvis utan stridshandlingar, gruppera 

långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på ön skulle detta hot till stor del 

kunna begränsas. En stor fördel i sammanhanget är att det där redan finns ett embryo till 

operationsbas i Slite, utgångspunkten för de underhållsåtgärder som genomförs på 

Nordstream-gasledningarna. 

Genom att skapa en bild av att det krävs någon typ av reparationsåtgärder på gasledningen 

vilka kräver utnyttjandet av Slite skulle det vara möjligt att fördröja kraftigare motreaktioner 

tillräckligt länge för att ställa Nato och Sverige inför ett fait accompli – nödvändiga 

vapensystem är på plats på Gotland innan motåtgärder vidtagits. Viktigt är att tillräckligt med 

resurser avdelas för att i ett eventuellt senare skede kunna möta motåtgärder från svensk sida 

eller från Nato. I praktiken innebär det att hela ön måste kunna besättas efterhand. 

Beredskap måste finnas för att kunna möta redan tidiga försök från svensk sida eller Nato att 

tillföra förstärkningar till ön. Styrkorna som sätts in bör vara så små att det inte krävs röjande 

94

förberedelser innan operationen igångsätts. Operationen bör genomföras antingen på våren 

eller hösten för att minska problemet med ett stort antal turister på ön. 

De delar av operationen som avser att i förväg påverka svenska beslutsfattare och svensk 

opinion bör inriktas på att förstärka den bild som finns i vissa svenska kretsar att det är Nato 

som provocerat fram den spända situationen. Det bör också skapas en bild av att Ryssland inte 

har några avsikter att försöka dra in Sverige i en eventuell konflikt, snarare att Sverige som 

”neutral” medlare skulle uppskattas från rysk sida. Här kan det därför finnas skäl att göra 

tämligen långtgående eftergifter för svenska intressen för att skapa en god atmosfär länderna 

emellan. Alla typer av militära provokationer bör undvikas under ett halvt år innan 

operationen genomförs. Informationsoperationen mot Sverige bör kompletteras med någon 

typ av åtgärd som riktar Nato:s (och svensk) uppmärksamhet mot ett annat geografiskt 

område. Nordnorge kan vara ett sådant område. 

Bedömning av svenska resurser och eventuella svenska (och Nato) motåtgärder 

De begränsningar som lagstiftning sätter och de höga kostnader det innebär för att hålla en 

hög beredskap med den begränsade svenska organisationen, kopplat till redan tidigare 

genomförda beredskapshöjningar, gör det sannolikt att den svenska militära beredskapen 

kommer att vara måttligt hög det närmaste halvåret. Mobiliseringstiden för den svenska 

försvarsmakten som helhet är ca en vecka. Lyckas informationsoperationen rimligt väl kan 

kanske också den politiska motivationen för att hålla en hög beredskap påverkas. 

Incidentberedskapen kommer dock sannolikt ligga på tämligen hög nivå. Kan vi rikta 

uppmärksamheten mot norra Skandinavien är det inte omöjligt att en stor del av de svenska 

militära resurser som finns tillgängliga koncentreras till den norra delen av landet. Väljs 

tidpunkten för operationen väl, t ex en större svensk helg, så är det också sannolikt att alla 

typer av eventuella svenska motåtgärder fördröjs. 

Det finns därför få skäl att förvänta sig snabba och kraftfulla militära motreaktioner från 

svensk sida. På Gotland, som även från svensk sida bedöms som viktigt och där förbanden 

därför kan ha något högre beredskap än organisationen i övrigt, bör vi dock räkna med att de 

styrkor som normalt är utgångsgrupperade där, ett mekaniserat skyttekompani och ca 400 

hemvärnssoldater kan ingripa med tämligen kort varsel, timmar till ett dygn. Vi bör också 

gardera oss för att det även kan finnas ett stridsvagnskompani tillgängligt på ön. 

Även om det är osannolikt att Sverige snabbt (något, några dygn) skulle kunna förstärka sina 

resurser på ön så bör vi dock vidta åtgärder som minimerar risken för att så skulle ske. 

Att Nato skulle välja att tidigt ingripa militärt till Gotlands, och en icke alliansmedlems, 

försvar i en situation där ingen alliansmedlem är angripen får betraktas som osannolik. Även 

om Nato övervägde en sådan aktion så har alliansen inga markstridsresurser att verka med på 

ön förrän tidigast efter ett antal dygn. Flyginsatser skulle kunna ske tidigare, kanske inom ett 

halvt till ett dygn. Om vi lyckas med vår avledningsoperation i Norra Ishavet kommer det 

dock sannolikt innebära att Nato kommer att ha måttliga resurser som snabbt kan avdelas till 

Östersjön, åtminstone kommer det att iinebära en tidsödande beslutsprocess. 

Sammantaget: risken för motverkan från svensk sida är begränsad eventuellt undantaget de 

förband som finns på Gotland och enstaka flyg och fartygsföretag, ett snabbt Nato-ingripande 

är osannolikt. Det finns mycket goda möjligheter att, i det fall operationen kan genomföras på 

48 timmar, att ställa Nato och Sverige inför ett fait accompli. På längre sikt kan det dock inte 

uteslutas att ön måste försvaras, främst mot Nato-insatser varför kapacitet för en sådan 

eventualitet måste tillföras ön. 

95


(endast i stora drag med exempel på åtgärder) 

D-6 månader 

- En allvarlig incident iscensätts där ett ryskt örlogsfartyg krockar med ett svenskt. 

- En svensk aktivist arresteras i Ryssland tillsamman med några ryska sympatisörer 

D-5 månader 

- Ryssland ber oförbehållsamt om ursäkt för incidenten en månad tidigare och är berett 

att stå för kostnader förknippade med reparationer av det svenska fartyget. 

- En inbjudan ställs till Sverige att genomföra ett örlogsbesök i Ryssland ”för att befästa 

vänliga relationer och visa att den tidigare incidenten inte får störa förbindelserna 

länderna emellan”. 

- Sverige erbjuds att med svensk teknologi förbättra ryska vattenreningsverk med utlopp 

i Östersjön. 

- Svenska sympatisörer uppmanas framhålla i media och i sociala forum att Ryssland 

eftersträvar de bästa förbindelser med Sverige där p 1-3 ovan används som exempel. 

Samma budskap framförs i ryska media och andra kanaler. 

D-4 månader 

- Den svenske aktivisten XX som arresterades D-6 månader och dennes ryska 

sympatisörer släpps. 

- Svenska media ges uppgifter om de stora ordersummor som vattenreningsprojektet 

skulle kunna innebära för svensk industri. 

- Uppgifter sprids om förföljelse av rysktalande i Baltikum i form av någon eller några 

hjärtknipande berättelser, en fabricerad historia om Nato-sabotage i Kalingrad sprids. 

D-2 månader 

- Vid ett utländskt militärattachébesök i Kaliningrad ”läcker” en synbart berusad 

fartygschef till svenske den militärattachén att en militär konfrontation med Nato just 

nu skulle vara en katastrof, den senaste tidens ryska styrkedemonstrationer i samband 

med den pågående krisen har slitit så hårt på fartyg och besättningar så att de inte är 

krigsdugliga. 

- Falsk information sprids att Nato överväger att stationera kärnvapen i Norge. 

- Ett rutinmässigt underhållsarbete av gasledningen öster Gotland genomförs av 

arbetsfartyget Krim, varvid fartyget anlöper Slite för något dygn och där besättningen 

besöker olika restauranger och rör sig mycket i samhället. I samband med detta 

moment ska en mindre brand drabba viss utrustning som lastats av på kajen. 

Information om detta delges svenska media med antydningar om att det skulle kunna 

röra sig om sabotage. 

D-1 månad 

- Vid en säkerhetspolitisk i konferens i Tyskland ”läcker” en av de ryska deltagarna till 

den svenske minister som deltar att det råder nästan panik i Kreml över den pågående 

krisen. Man är ”livrädd” för att Nato ska vidta militära åtgärder, kanske i de arktiska 

områdena, som Ryssland inte förmår möta, krisen måste biläggas på något vis men att 

Ryssland under tiden måste gardera sig mot olika händelseutvecklingar 

- En förfrågan riktas till svenske ambassadören i Moskva om inte Sverige som ”neutral 

part” skulle kunna agera som medlare i den pågående krisen. 

- Inkallelser av reservpersonal sker till såväl Nordflottan som andra förband på 

Kolahalvön, bl a marininfanteribrigaden i Murmansk. 

96

- Den ryska Nordflottan påbörjar en övning norr om Kolahalvön och Nordnorge och 

framhåller att den syftar till att öva försvar av ryska strategiska intressen i norr. 

- Under övningen sker det av ”misstag” allvarliga kränkningar av finskt och norskt 

luftrum, en incident iscensätts där ett ryskt örlogsfartyg krockar med ett norskt fartyg. 


Genom att målet är att ta Gotland utan stridshandlingar och att i största möjliga utsträckning 

bibehålla ett fungerande samtalsklimat med Sverige bör cyberoperationen endast inriktas på 

åtgärder av begränsad varaktighet och helst inte leda till några bestående skador. 

Cyberoperationen ska därför i första hand inriktas mot att begränsa möjligheterna för 

myndigheter och privatpersoner på Gotland att kommunicera under det första dygnet av 

operationen. Här bör också möjligheterna för militära myndigheter att få tillförlitlig 

information, främst vad avser det svenska flygvapnet, försvåras. Därtill bör den bidra till att 

skapa en förvirrad lägesbild hos olika beslutsfattare och hos media och för att skapa ett ”brus” 

i vilken eventuell information från Gotland drunknar. Specifika åtgärder redovisas nedan som 

en del i genomförandet. 

Militär operationsplan 

Under kvällen och natten Dag 1 ska hamnen i Slite säkras genom insats av specialförband och 

på ön redan befintlig personal. Dag 2 tidigt på morgonen ska även en urlastningsplats i 

Kappelshamnsviken säkras. Vid dessa två operationer ska svenska myndigheter i det längsta 

hållas i ovisshet av vad som pågår. På morgonen Dag 2, när urlastningsmöjligheter 

säkerställts, ska efterföljande förband urlasta i Slite och Kappelshamn. Tidigt på morgonen 

ska det också genomföras skenföretag i riktning södra Sverige för att avleda den svenska 

uppmärksamheten från Gotland och engagera svensk incidentberedskap i en annan riktning. 

Under kvällen dag 2 och under dag 3 skall resten av ön besättas. Urlastning och gruppering av 

luftvärnsförband ska ges högsta prioritet. Om möjligt ska ön besättas utan strid och utan att 

egendom förstörs. 

Disponibla militära och andra resurser: 

- 1. spetsnazkompaniet 

- 1. marina spetsnazgruppen 

- 1. luftlandsättningsbataljonen 

- 1. och 2. marininfanteribataljonerna 

- 1. säkerhetsbataljonen (för ordningshållning) 

- 1. luftvärnsbataljonen 

- 1. kustrobotbataljonen 

- 1. attackhelikopterkompaniet 

- 1. telekrigföringsplutonen 

- 1. marina laserstörenheten 

- Fyra korvetter typ Stereguschy 

- Två ubåtar av typ ”Kilo Ny” 

- 1. Attackflygregementet i Kalingrad 

- 1. Jaktflygregementet i Kaliningrad 

- Arbetsfartyget Krim (som sedan tidigare uppdrag i Slite kompletterats med 

laserstörutrustning bemannad av 1.marina laserstörenheten) 

97

- Fyra rorofartyg, ca 5000 ton, (civila) 

- Personalen vid säkerhetsföretaget ”International Security” ca 40 man 

- Centrala Cyberkommandot 

Genomförande 

Dag 1 kl 1600 och därefter under kvällen 

- Arbetsfartyget Krim, dolt medförande 1.spetsnazkompaniet, 1. telekrigspluton och 1. 

laserstörplutonen anlöper Slite omkring kl 1800 (ankomsten ska förannonseras till 

svenska myndigheter som en del av reparationsinsatserna efter de iscensatta 

problemen med gasledningen någon vecka tidigare). 

- Personal ur ”International Security” skyddar urlastning i Slite, delar grupperar under 

kvällen i anslutning till ”Gotlandsgruppens” (18.SG) mobiliseringsförråd, beredda att 

vid behov störa mobilisering genom eldöverfall och liknande åtgärder. 

- 1.spetsnazkompaniet besätter under kvällen och natten hamnen och de viktigaste 

infarterna till Slite (personalen ska uppträda i civila kläder, vapen ska bäras dolt i den 

mån de inte måste användas för att avvisa svensk beväpnad personal (polis och 

militär), eldgivning får endast ske om man själv blivit beskjuten, eventuella frågor från 

civilpersoner eller svenska myndighetsföreträdare ska besvaras med att avsikten är att 

skydda fartyget och dess utrustning mot sabotage med hänvisning till incidenten en 

månad tidigare). 

- 1. telekrigsplutonen (uppträder också i civila kläder, materielen ska inte vara 

”militärmålad”) upprättar snarast efter urlastning vara beredda att påbörja störning av 

mobiltelefonnätet, civila och militära radioförbindelser samt att skydda hamnområdet 

med störning av GPS. 

- 1. marina laserstörenheten beredd omedelbart efter att Slite anlöpts påbörja störning av 

flygburna sensorer. 

Dag 2 kl midnatt till 0600 

- Marin spetsnazgrupp landsätts från ubåt i Kappelshamnsviken (civila kläder), säkrar 

hamnen. 

- Ubåtarna Donbas och Luhansk på plats väster Gotland beredda sänka tonnage som 

eventuellt kan innehålla militära förstärkningar till Gotland. 

Kl 0500-0600 

- De större teleoperatörernas mobil- och datanät på Gotland, i Blekinge och 

Västergötland störs ut i största möjliga utsträckning. 

- Mass-SMS förebärande att de kommer från Myndigheten för Samhällsskydd och 

Beredskap skickas till abonnenter i de större teleföretagen där man säger att det 

förekommit allvarliga angrepp på det svenska mobil- och datanäten, och att man spårat 

angreppen till servrar i Frankrike och Belgien som tros ha koppling till den (då 2030) 

mycket kända, aktiva och fruktade terrororganisationen ”Guds martyrer”. 

- Ytterligare mass-SMS skickas ut med samma avsändare med uppmaningar att hålla sig 

hemma då polisen genomför omfattande insatser mot misstänkta terrorister i centrala 

Stockholm och Göteborg. 

- Störinsatser påbörjas mot alla typer av radioförbindelser på Gotland (inklusive 

mobiltelefonnät vilka också angrips digitalt) 

98

- Ca 0530 ett ryskt signalspaningsflygplan flyger in i svenskt luftrum, flyger tvärs över 

Skåne, och ut över Kattegatt. 

Kl 0600 

- De ryska luftvärnssystemen i Kalingradexklaven går upp i högsta eldberedskap 

- ca femton transportflygplan startar från Kaliningrad, 

- Ett tämligen stort antal stridsflygplan startar från Kaliningrad i riktning södra Sverige. 

Efter ett tag viker några av planen av i riktning Gotland övriga fortsätter i tidigare 

riktning. Två av planen kränker flagrant svenskt luftrum i östra Blekinge. Planen 

lägger sig i spärrbanor mellan Gotland och fastlandet samt nordost Bornholm, 

- När det finns skäl att tro att svenska sensorer (radar) har uppfattat att ett större antal 

flygplan lyft från Kalingrad och att de flyger i riktning södra Sverige, men innan några 

plan avvikit i riktning Gotland (ca kl 0620) ska omfattande störinsatser riktas mot 

svenska sensorer i södra Sverige och på Gotland. 

- Ett roro-fartyg medförande 1. luftvärnsbataljon och 1. marininfanteribataljonen 

avviker från farleden öster Gotland och anlöper ca en timme senare (ca 0700) Slite, ett 

roro-fartyg medförande 1. säkerhetsbataljonen och 1. kustrobotbataljonen avviker från 

farleden väster Gotland och anlöper ca en timme senare (ca 0700) Kappelshamn. 

- Överlämnas en not till svenska regeringen där det framhålls att Ryssland inte har för 

avsikt att ockupera Gotland för längre tid, utan bara tills det ”Baltiska problemet är 

löst”. Regeringen uppmanas att beordra de militära förbanden på Gotland att inte 

göra något motstånd. Övriga myndigheter kan fortsätta med sin vanliga verksamhet 

som inte på något sätt kommer att störas av Ryssland. Färje- och flygtrafiken till 

fastlandet kommer att kunna fortsätta som tidigare, dock kommer den kontrolleras av 

ryska representanter. Regeringen uppmanas också att på inga villkor försöka störa 

operationen eller föra militära förstärkningar till Gotland. Det kommer att mötas med 

vapenmakt. 

Kl 0700 – 0900 

- Förbanden i såväl Slite som Kappelshamn urlastar. 

- 1. luftlandsättningsbataljonen genomför fällning på södra Gotland. 

- 1. attackhelikopterkompaniet som startade 0700 från Kalingrad landar och börjar 

upprätta en helikopterbas i anslutning till luftlandsättningsområdet. Upprättandet av 

helikopterbasen understöds av 1. transporthelikopterkompaniet genom transport av 

förnödenheter och markpersonal. 

99

Kl 1200 

- Alla förband grupperade för att lösa stridsuppgifter. 

Tilläggsdirektiv: 

- Förfrågningar till ryska myndigheter ska fram till kl 0600 besvaras med att de inget 

vet, den som frågar om vad som pågår i Slite skall hänvisas till gasföretaget, 

- Ryska förband ska så långt överhuvudtaget möjligt undvika att använda våld, 

- Förband med uppgift att avvärja svenska flyg – och marininsatser har dock eldtillstånd 

från det att de är grupperade. 

Detta scenario utvecklas inte mer här då de redovisade momenten torde räcka för att syftet 

med scenariot ska kunna uppnås. Ytterligare styrkor är planerade att under det kommande 

dygnet tillföras till Gotland, bl a 2. marininfanteribataljonen. 

100

Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige 


Detta scenario avser att utgöra underlag för att analysera vilka förmågor som krävs hos 

Försvarsmakten för att möta ett militärt angrepp syftande till att ta begränsade delar av 

Sverige. Det ska också utgöra underlag för att analysera vilka påfrestningar samhället då kan 

drabbas av och vilka tänkbara sätt det finns att hantera dessa. 


Det säkerhetspolitiska läget i Ostasien har kontinuerligt försämrats de senaste fem åren. Det 

senaste halvåret har situationen skärpts i sådan utsträckning att det föreligger en 

överhängande risk för krig mellan Kina och flera av dess grannländer. USA har omfördelat 

stora militära resurser till Stillahavsområdet, bl a på bekostnad av sin europeiska närvaro och 

möjligheterna att förstärka Nato i Europa. 

Ryssland ser detta som ett läge där man skulle kunna återinförliva ”heligt ryskt territorium” 

med Ryssland, främst då stora delar av Ukraina (som inte antas vara medlem av Nato). 

Dessutom finns möjligheten att genom begränsade militära operationer (d v s utan storkrig i 

Europa) diskreditera Nato som en trovärdig säkerhetsgarant för alliansens medlemmar. 

Därmed skulle Ryssland kraftigt öka sitt inflytande i Europa. Medlet för att uppnå detta skulle 

kunna vara en snabbt genomförd och framgångsrik militär operation för att ta hela eller delar 

av Baltikum. De baltiska ländernas framtida status efter en sådan operation är mindre 

intressant, de kan bli lydstater eller delar av Ryssland, det får avgöras i ett senare skede. 

Huvudsaken är att förstöra Nato:s trovärdighet som säkerhetsgarant. 


Bedömande 

USA:s vilja och förmåga att ingripa i Ukraina är i detta läge sannolikt än lägre än vad den var 

2014. Inte är det heller troligt att någon enskild europeisk stat, eller grupp av stater, skulle 

ingripa om det inte fanns garantier för ett substantiellt amerikanskt militärt stöd. De militära 

riskerna med en operation syftande till att införliva Ukraina med Ryssland får därför betraktas 

som små. Genomförs även den andra delen i den övergripande planen, att genom en militär 

operation fundamentalt diskreditera Nato som säkerhetsgarant är sannolikheten stor att enat 

europeiskt agerande på andra områden, t ex det ekonomiska, uteblir eller blir begränsat. 

Avgörande för en operation mot Baltikum är att den kan genomföras fort så att Nato tidigt 

inser att det inte föreligger några reella möjligheter att ”rädda” Baltikum. Därmed skulle Nato 

ställas inför alternativet att antingen starta ett storkrig i Europa för att återerövra Baltikum, för 

vilket Nato saknar resurser, speciellt i detta läge när USA är hårt bundet i Asien, eller att 

acceptera ett radikalt nytt politiskt och militärt läge. 

Även om Nato (och USA) har begränsade resurser disponibla i nuläget kan en effektiv insats 

av dessa i Baltikum leda till att det efterhand blir en utdragen konflikt, vars utgång och 

101

konsekvenser är svåra att överblicka. En sådan situation måste undvikas. Den sannolikt 

enskilt viktigaste faktorn för att Nato inte ska kunna operera effektivt i Östersjöområdet är att 

alliansen inte kan utnyttja svenskt territorium och luftrum. Ett angrepp mot Baltikum bör 

därför också säkerställa att ryska långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem 

kan grupperas på svenskt territorium. Därmed skulle den ryska luftförsvarszonen flyttas fram 

till norska gränsen och täcka stora delar av Danmark. Nato skulle då inte heller kunna operera 

med fartyg i någon del av Östersjön. Dessutom bör i kombination med detta åtgärder vidtas 

som försvårar frambasering av Nato-stridskrafter till Sverige. 

Kombineras de två operationerna, Ukraina och Baltikum, vilket de bör göras, ökar sannolikt 

möjligheterna till en snabb framgång i Baltikum avsevärt. I det fall Ukrainaoperationen 

igångsätts en kort tid, en vecka eller två, innan Baltikumoperationen påbörjas kommer 

sannolikt världens uppmärksamhet i huvudsak riktas mot Ukraina. Även de militära 

omdispositioner som Nato eventuellt vidtar kommer då också antagligen inriktas mot 

områden i närheten av Ukraina. Nato:s möjligheter att snabbt ingripa i norra Europa kommer 

därför troligen att minska. Det bör dock antas att det sker beredskapshöjningar i de flesta 

europeiska länder, speciellt de som gränsar till Ryssland, i samband med att 

Ukrainaoperationen påbörjas. Ukrainaoperationen ger dock mycket goda möjligheter att dölja 

förberedelser riktade mot Baltikum (och Sverige) då flera av dem kan förknippas med 

operationen i Ukraina, t ex generellt höjd beredskap, mobilisering av vissa reserver mm. 

Även om Baltikumoperationen är ett angrepp på Nato bör alla typer av stridsåtgärder mot 

andra Natoländers territorium undvikas, åtminstone inledningsvis, då det skulle drastiskt 

minska möjligheterna till att begränsa stridshandlingarna till Östersjöområdet. Detta innebär 

dock en risk som kräver garderingar i andra riktningar. 

Informationsoperationen kopplad till denna ”dubbeloperation” bör inriktas mot att skapa en 

föreställning att det är Ukraina är det som den ryska ledningen helt fokuserar på. När det 

gäller Baltikum och Sverige bör informationsoperationen inriktas på att sänka spänningsnivån 

och skapa ett intryck av att Ryssland är nöjt med de nuvarande förhållandena och önskar ett 

utökat fredligt samarbete med länderna i regionen. Syftet ska i första hand vara att skapa ett 

psykologiskt motstånd mot att vidta större beredskapshöjningar i samband med att 

Ukrainaoperationen börjar ”inte hotar väl Ryssland oss, det är ett rysk–ukrainskt problem”. 

Även när det gäller Nato bör inriktningen vara att minska organisationens misstroende mot 

Ryssland. Detta senare kan bli svårt i kombination med att pressen på Ukraina ökar, men det 

bör ändå eftersträvas, främst med inriktning att minska enigheten inom Nato och därmed 

fördröja beslutsprocessen. 

Ukrainaoperationen beskrivs inte i detta sammanhang 

Bedömning av svenska resurser och eventuella svenska (och Nato) motåtgärder 

Sverige får bedömas ha höjt beredskapen för delar av sin organisation efter det att 

Ukrainaoperationen inleddes. Det är dock tveksamt om den är satt på ”krigsfot” med allt det 

innebär av inkallelser, spridning av materiel och stora kostnader. Sådana åtgärder förutsätter 

sannolikt att den svenska regeringen uppfattar att det föreligger ett omedelbart krigshot, vilket 

inte borde vara fallet i denna situation och något som informationsoperationen ska bidra till. 

Dock bör det förutsättas att Sverige kan vidta vissa ytterligare beredskapshöjande åtgärder ett 

102

till två dygn före angreppet. Läget är sannolikt likartat i de flesta Natoländer, utom de som 

omedelbart gränsar till Ryssland, t ex de baltiska staterna och Polen. Där kan beredskapen 

vara avsevärt högre. 

Som planeringsförutsättning avseende Sverige ansätts följande: marinen och flygvapnet är i 

huvudsak insatsberedda med fredsorganisationens resurser. En viss spridning av flygplan och 

fartyg kan ha skett. Initiala insatser kan därför genomföras inom timmar, dock uthålligheten är 

låg. Armén är stridsberedd med sina stående förband. För vissa högt prioriterade uppgifter, bl 

a skyddet av regeringskvarteren i Stockholm och på Gotland har det skett vissa inkallelser. 

Stabs- och ledningsberedskapen är hög. För att alla förband ska kunna börja lösa sina 

krigsuppgifter krävs i storleksordningen tre dagars förberedelser. Hemvärnet finns tillgängligt 

med ett fåtal timmars varsel. 

Oberoende av anfallsmål på det svenska fastlandet bör planeringen därför utgå ifrån att inom 

några timmar möta en mekaniserad/motoriserad skyttebataljon eventuellt förstärkt med något 

(pluton till kompani) luftvärn och artilleri i varje anfallsmål. Inom tolv timmar kan styrkan ha 

fördubblats i aktuellt område. Inom tre till fyra dygn kan det röra sig om upp till två 

brigadekvivalenter. Avseende Gotland ska det där förutsättas finnas en reducerad (½) 

mekaniserad bataljon och någon mindre luftvärnsenhet samt hemvärnsförband. 

Den svenska marinen kan med i storleksordningen fem ytstridsfartyg befinna sig i stort sett 

var som helst längs den svenska kusten. Tre till fyra ubåtar kan befinna sig var som helst i 

Östersjön. 

Det svenska flygvapnet antas ha ca 50 insatsberedda flygplan varav ca 10 kan komma till 

verkan inom någon timme och övriga inom 6 timmar, i stort sett var som helst i eller i 

anslutning till Sverige. De kommer till stor del vara beroende av sina fredsbaser, dock med 

vissa möjligheter att även utnyttja ytterligare några baser. Möjligheterna att generera företag 

kommer att vara begränsad under de första dygnen framförallt beroende på en begränsad 

basorganisation. 

Planeringen bör utgå ifrån att Nato kommer att reagera med tillgängliga resurser för att 

försvara Baltikum. Inledningsvis kommer de antalsmässigt vara tämligen begränsade men 

dock med förmåga att påverka Baltikumoperationen negativt om de kan agera ostört. Det kan 

främst röra sig om amerikanska och brittiska flyginsatser av olika slag inom ett dygn eller två 

från att det att operationen mot Baltikum påbörjats. Andra Natoländers resurser kommer 

sannolikt inriktas mot att möta ett eventuellt hot i Centraleuropa. Med hänsyn till den 

amerikanska kraftsamlingen till Asien kan det dröja tämligen länge, kanske en vecka, innan 

den amerikanska insatsen får någon större omfattning, i luften, till havs. Tillförsel av 

markstridsförband kan först ske avsevärt senare. 

I vad mån Nato omedelbart kommer att ingripa vid ett angrepp mot Sverige är tveksamt då 

landet är inte en medlem i alliansen. Samtidigt måste Nato utgå ifrån att operationen mot 

Sverige kan vara ett led i ett angrepp mot Baltikum, även om man inte kan vara helt säker på 

att så är fallet förrän angreppet mot Baltikum inleds. Det kommer att skapa beslutsproblem. 

Att Nato skulle börja bekämpa mål på ryskt territorium innan det riktas ett angrepp mot ett 

Natoland bedöms som ytterst osannolikt. 

103

Informationsoperationen avseende Baltikumoperationen, innefattande Sverige, bedöms 

behöva inledas ca sex månader innan den militära operationen påbörjas. 


(endast i stora drag med exempel på åtgärder, andra exempel finns i scenario 1 och 2) 

D-6 månader 

- Ryssland föreslår i Arktiska rådet att utveckla de existerande förtroendeskapande 

åtgärderna utvidgas till att omfatta tämligen långtgående samarbete avseende 

katastrofinsatser (även då ryska anläggningar i Arktis). En särskild konferens rörande 

detta bör anordnas om ca sex månader. 

- Rederierna Stena Line och Fred Olsen erbjuds att bli med i ett projekt avseende 

energitransporter i Nordostpassagen från norra Sibirien (isen i Arktis förutsätts här ha 

smält ytterligare något). 

D-4 månader 

- Sverige erbjuds att med svensk teknologi bidra till utvecklingen av förnybara 

energikällor i Ryssland. 

- Svenska (och nordiska) sympatisörer uppmanas framhålla i media och i sociala forum 

att Ryssland eftersträvar de bästa förbindelser med Sverige (och Norden) där bl a 

möjligheterna till ekonomiskt samarbete bör framhållas. Punkterna ovan används som 

exempel. Samma budskap framförs i ryska media och andra kanaler. 

D-3 månader 

- Svenska media ges uppgifter om de stora ordersummor som det utökade ekonomiska 

samarbetet kan röra sig om. 

- Uppgifter sprids om förföljelse av rysktalande i Ukraina i form av någon eller några 

hjärtknipande berättelser, fabricerade historier om Natonärvaro i Ukraina sprids. 

D-2 månader 

- Vid en säkerhetspolitisk i konferens i Tyskland ”läcker” en av de ryska deltagarna till 

flera av de närvarande att man i Kreml är utomordentligt oroad över den pågående 

krisen i Ukraina. Man är ”livrädd” för att Nato ska ta tillfället i akt att stärka sin 

närvaro i Ukraina. Något som inte vore acceptabelt gör Ryssland. 

- Ryssland meddelar via OSCE att en planerad större marinövning i Östersjöområdet 

ställs in. 

D-1 månad 

- Inkallelser av reservpersonal sker till såväl ett flertal förband i Västra Militärområdet. 

Tämligen omfattande truppförflyttningar påbörjas där vissa kvalificerade förband 

verkar flyttas i riktning Ukraina och Vitryssland och ersättas av mobiliseringsförband. 

- Dessa ”rotationer” innebär också en ökad fartygs- och flygtrafik till och från 

Kaliningrad. 

- Vid ett militärattacheébesök i Kalingrad ”läcker” en synbarligen berusad hög officer 

till de nordiska attachéerna att ”det här är mest skit, mina erfarna enheter tas ifrån mig 

och ersätts med reservister som inget duger till”. 

- En rysk delegation anländer till Sverige för att konkret förhandla om hur det svenskryska 

samarbetet när det gäller förnyelsebar energi skulle kunna se ut. 

D-2 veckor och framåt (operationen – angreppet mot Ukraina börjar) 

- Förbanden i Kalingrad går upp i beredskap, de fortsatta sjötransporterna till och från 

Kaliningrad eskorteras nu av örlogsfartyg som kontinuerligt bedriver ubåtsjakt i 

104

anslutning till transporterna. Mycket stor försiktighet iakttas för att inte kränka 

Natoterritorium, eller svenskt territorium. Intrycket skapas av tämligen omfattande 

defensiva åtgärder för att möta eventuella aktioner från Nato. 

- Uppgifter ”läcks” internationellt att Ryssland varit tvunget att ta till i stort sett allt vad 

man har av kvalificerade styrkor för att genomföra Ukrainaoperationen. 

- Några ryska enheter, som västerländska journalister ”råkar” få se i Ukraina, har 

(falska) förbandsbeteckningar från bl a marininfanteri- och luftlandsättningsförband 

som normalt är grupperade i Östersjöområdet. 

- D-1under dagen, stor, väldig, explosion i vad som verkar var ett ammunitionsförråd i 

Kalingrad. Visas på rysk TV- militär insatt i räddningsarbetet, stor förvirring. 

Natoagenter, som nu jagas, beskylls för ”katastrofen” säkerheten skärps drastiskt i 

Kaliningrad. 

D-6 timmar framställan till Sverige och Danmark att hjälpa till med att ta hand om 

svårt skadade, sjukhusen i Kalingrad överbelastade, helikoptertransport av skadade, 

inledningsvis ett trettiotal, skulle kunna inledas om några timmar. 


Kopplat till denna operation föreligger inga begränsningar vad avser cyberinsatser. Målet bör 

därför vara att i största möjliga utsträckning minska Sveriges förmåga att möta det militära 

angreppet. Det ska ske genom att angripa system som kan påverka civilbefolkningens 

motståndskraft och därmed i förlängningen den svenska regeringens vilja till fortsatt 

motstånd. Där utpekar sig energiförsörjnings- och betalningssystemen som tänkbara mål. 

Ett andra syfte ska vara att minska den svenska försvarsmaktens förmåga till mobilisering och 

att föra uthålliga strider. Avgörande för att fördröja mobilisering och försvåra effektiva 

motåtgärder i samband med att angreppen börjar är att förhindra kommunikation. Kraftfullast 

tänkbara åtgärder ska därför vidtas för att slå ut de större teleoperatörernas data- och 

mobiltelefonnät. Därmed skulle mycket stora delar av befolkningen hamna i ett 

”informationsvacuum”. Kompletterande åtgärder bör vidtas för att försvåra för främst 

Sveriges Radio och Sveriges Television att genomföra sändningar. Den svenska 

försvarsmaktens uthållighet kommer till stor också påverkas av de åtgärder som riktas mot 

samhället i övrigt varför speciella, riktade, åtgärder i detta avseende sannolikt inte behövs. 

Specifika åtgärder redovisas nedan som en del i genomförandet. 

Militär operationsplan 

(för den del av operationen som är riktad mot Sverige – operationen mot Baltikum inleds 12 

timmar senare enligt en särskild plan som inte redovisas här) 

Målet är att ta Gotland och huvuddelen av Blekinge för att där gruppera långräckviddiga 

bekämpningssystem vilka ska vara insatsberedda innan operationen mot Baltikum inleds. Som 

stöd för huvudoperationen ska det genomföras en avledande operation riktad mot 

Stockholmsområdet, främst i syfte att låsa svenska resurser och också locka kvarvarande 

svenska marin- och flygstridskrafter till insatser. 

105

Med hänsyn till eventuella svenska motåtgärder ska anfallsmålet Blekinge inom ett dygn 

kunna skyddas mot anfall av en förstärkt brigad. För Gotland avdelas det som krävs för att 

nedkämpa där grupperade förband och därefter skydda egna förband på ön mot olika typer av 

luftangrepp. För stockholmsriktningen avdelas mindre kvalificerade förband och enheter. 

Svenska marin- och flygstridskrafter ska i största möjliga utsträckning slås ut som en 

inledning av operationen. Åtgärder ska också vidtas för att begränsa deras operationsfrihet 

under tiden därefter. Kopplat till detta ska också åtgärder vidtas för att försvåra basering och 

tillförsel av eventuella Natoförstärkningar till Sverige. 

För att minska risken för att förlora överraskningsmomentet ska endast ett mindre antal 

personer (Spetsnaz) infiltreras i Sverige innan angreppet påbörjas. 

För att dölja förberedelserna för Sverigeoperationen skall omfattande vildeledningsåtgärder 

genomföras för att ge sken av att det som sker i Kalingrad och St.Petersburgsregionen är ett 

led i att genomföra Ukrainaoperationen. 

Disponibla militära resurser: 

Nynäshamnsriktningen: 

- 1. - 3. lätta motoriserade bataljonerna 

- 2. mekaniserade brigaden (kategori 2) 

- 1. marinspetsnazkompaniet 

- 1. telekrigsplutonen 

- 1. attackhelikopterplutonen ur 1. attackhelikopterkompaniet 

- 1. transporthelikopterplutonen 

- två ubåtar 

- 1. ytstridsflottiljen 

Markstridsförbanden överförs i tre transportomgångar: vilka anlöper Nynäshamn Dag 

1morgon (container), Dag 1 eftermiddag (4 x roro), Dag 2 morgon (blandat tonnage). 

Gotland: 

- 1. och 2. luftlandsättningsbataljonerna (förstärkta) 

- 1. marininfanteribataljonen (förstärkt) 

- 1. säkerhetsbataljonen 




Markstridsförbanden ska överföras i en omgång: vilka anlöper Slite/Kappelshamn Dag 1 

morgon (2 x roro), resurser kan börja flygas in till Visby Dag 2 på förmiddagen. 

106

Blekingeriktningen: 

- 1. divisionsstaben 

- 1. mekaniserade brigaden 

- 3. mekaniserade brigaden (kategori 2) 

- 1. marininfanteribrigaden (reducerad med en bataljon) 

- 3. luftlandsättningsbataljonen (förstärkt) 

- 2. och 3. säkerhetsbataljonerna 

- 2. spetsnazkompaniet 




- 2. transporthelikopterkompaniet 

- två ubåtar 

- 2. ytstridsflottiljen 

Markstridsförbanden ska överföras i flera omgångar: Dag 1 morgon (2 x roro), Dag 1 

förmiddag luftlandsättningar, Dag 1 eftermiddag (4 x roro), Dag 2 morgonen (marininfanteri 

med specialtonnage), Dag 2 under dagen (blandat tonnage), resurser börjar flygas in till 

Ronneby/Kallinge Dag 2 på förmiddagen, fortsatta sjötransporter med främst förnödenheter 

Dag 3 och framåt. 

Gemensamma resurser för samtliga riktningar: 

- 1. och 2. markrobotbrigaderna 

- 3. ytstridsflottiljen (kryssningsrobotar) 

- Centrala Cyberkommandot 

Flygstridskrafternas stora rörlighet innebär att de inte behöver bindas i en riktning utan de 

understödjer/skyddar insatserna i alla tre riktningar genom att tidsmässigt kraftsamlas där det 

uppstår ett behov. 

Här bör noteras att 12 timmar efter att operationen mot Sverige är det fritt att flyga över 

Baltikum för att genomföra insatser på Östersjön och i Sverige vilket ökar möjligheterna att 

agera med flygstridskrafter. 

Genomförande i stora drag 

Dag 1 kl 0300-0600 

- Minor läggs ut från ubåtar i förmodade farleder för svenska flottan och i inloppen till 

Göteborg, 

- Marina spetsnazförband innästlar med hjälp av undervattensfarkoster i svenska 

skärgårdsområden i anslutning till förmodade marina leder beredda att bekämpa 

svenska örlogsfartyg under förflyttning, 

- Kl 0500 lyfter två helikoptrar från Kaliningrad för att transportera ”skadade” från 

explosionen i Kalingrad till MAS i Malmö och Rigshospitalet i Köpenhamn. 

107

Dag 1 kl 0600 

- De ryska luftvärns och kustrobotsystemen i Kaliningrad går upp i högsta eldberedskap 

beredda skydda ryska fartygs och flygplanrörelser över Östersjön, 

- Cyberangrepp mot energiförsörjning, telenät och bankernas betalningssystem över 

hela Sverige med kraftsamling till Stockholmsområdet, Blekinge och Gotland, 

- Anfall med ballistiska robotar och kryssningsrobotar (sammanlagt ca 100 st) mot 

byggnader och banor på samtliga flygflottiljer och förmodade spridningsalternativ, 

avslutas med tidsinställda substridsdelar för att försvåra röjning och banreparationer 

(robotar avsedda för Luleå får skjutas över Finland, HKV i Stockholm bekämpas 

också), 

- Liknande insats som mot flygbaserna mot Hårsfjärdens och Karlskrona örlogshamnar, 

- Sex korvetter under förflyttning mellan Kronstadt och Kaliningrad avfyrar 48 

kryssningsrobotar mot stridsfordonsgarage och likande anläggningar för armén (når 

målen mellan 0630 och 0700), 

- Sabotage mot militära radarstationer och andra sensorer (FRA), 

- ”Sjuktransporthelikoptrarna” avviker från kurs och landsätter 20 min senare ca 60 man 

i Karlshamn respektive på öarna i Karlskrona skärgård, säkrar hamnen och grupperar 

bärbara robotsystem i skärgården för att bekämpa eventuella svenska örlogsfartyg som 

rör sig där, 

- Ett containerfartyg (förannonserat) med två motoriserade skyttebataljoner och ett 

marint spetnazkompani anlöper Nynäshamn,Fyra roro-fartyg med vardera ca två 

bataljoner ombord fartyg avviker från farlederna och styr mot Slite (1) Kappelshamn 

(1) och Karlshamn (2), 

- Östersjömarinens huvuddel lämnar sina hamnar, delar är redan till sjöss under 

förespegling att eskortera transporter mellan Finska viken och Kaliningrad, 

- Ett passagerarflygplan med ett fallskärmsjägarkompani ombord landar på Visby 

flygplats förebärande nöd, 

- Angrepp mot statsministerns, försvarsministerns, ÖB:s och ytterligare några 

nyckelpersoners bostäder. 

- Abonnenterna hos de största mobiltelefonoperatörerna får upprepade mass-SMS som 

informerar dem om att Sveriges regering har avgått och de skall stanna hemma. 

Dag 1 tidig förmiddag 

- Roro-fartygen anlöper Slite, Kappelshamn och Karlshamn, urlastar 

- Luftlandsättning av en bataljon på Gotland och en i östra Blekinge, 

- Åtta fartyg lämnar ordinarie farleder och bildar två grupper om vardera fyra fartyg till 

vilka det ansluter örlogsfartyg, en grupp om går mot Nynäshamn och en grupp i 

riktning Blekinge. En större mängd specialtonnage lämnar Kaliningrad med kurs mot 

södra Sverige. 

- Jaktflyg flyger i spärrbanor över Gotland och i anslutning till Blekinge, 

- Attackflyg genomför insatser mot identifierad svensk militär verksamhet och fasta 

militära installationer, 

108

- Attackhelikoptrar flyger in och grupperas på Gotland och i Blekinge. 

- Mitt på dagen, en blandad uppsättning fartyg lämnar Finska viken och Kaliningrad. 

Dag 1 eftermiddag (kväll) 

- Kompletterande förbekämpning mot främst svenska flygbaser mitt på dagen och på 

kvällen, grundat på resultatunderlag från satelliter, spaningsdrönare och agenter i 

anslutning till förmodade svenska krigsbaser, sammanlagt ca 100 kryssningsrobotar, 

- På morgonen landsatta förband grupperade och stridsberedda, 

- Sen eftermiddag, transportomgång 2 anlöper Nynäshamn (4), Kappelshamn (2 

Karlshamn (4), 

- Luftlandsättning av ytterligare en bataljon på Gotland, 

- Jakt- och attackflyg fortsätter som under förmiddagen 

- Under kvällen/natten knyts ”brohuvudet” i Blekinge ihop, Ronneby flygplats tas, norra 

Gotland inklusive Visby flygplats säkras. 

Observera att operationen mot Baltikum inleds kl 1800. Nato kommer då med säkerhet börja 

ingripa, även mot ryska enheter i Sverige, sannolikt främst då mot luftvärnssystemen på 

Gotland och i Blekinge 

109

Dag 2 morgon/förmiddag 

- Specialtonnage urlastar två förstärkta marininfanteribataljoner på öppen kust i östra 

Blekinge. 

- Flygtransporter till Visby och Ronneby påbörjas 

- Fartygen som lämnade Finska viken och Kaliningrad Dag 1, mitt på dagen, anlöper 

Nynäshamn och Karlshamn. 

- Hela Gotland säkras, 

- Jaktflyget koncentreras till att skydda sjötransporterna och möta Nato flygföretag mot 

Baltikum, 

Dag 3-6 

- Försvar av tagna områden i Sverige bekämpning av Nato luft- och sjöstridskrafter som 

försöker agera i riktning Baltikum, 

- Förstärkning av resurserna i Sverige och tillförsel av förnödenheter för att ersätta 

förbrukning och stärka uthålligheten, 

Dag 7 

- Operationen i Baltikum avslutad 

Dag 7 - ? 

- Fortsatt närvaro i Sverige till det att en politisk lösning nåtts med Nato 

110

Fortsättning av Scenario 3 - Utdraget krig 

Syfte 

Utvecklingen av scenariot syftar till att ge underlag till att bedöma samhällets sårbarhet och 

uthållighet vid en mera utdragen konflikt (veckor). Det ska också ge möjligheter till att 

analysera Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer över en längre tid. 

Bakgrund och händelseutveckling 

Grunden för scenariot är samma som för Scenario 3 där dock den ryska operationen inte 

kunde genomföras helt enligt plan. De två huvudsakliga skälen varför den ryska planen bara 

lyckas till delar är att markoperationerna i Baltikum blev mer tids- och resurskrävande än 

beräknat och att USA/Nato ingriper tidigare än förmodat. 

Händelseutvecklingen i Baltikum redovisas inte närmare här, dock redan efter några dygn är 

det uppenbart att motståndet är hårdare än förväntat och att polska förband, understödda av ett 

oväntat aggressivt Luftwaffe engagerar sig i försvaret av Litauen. Något som kräver att ryska 

stridskrafter, främst flyg, måste omdisponeras i den riktningen. 

Händelseutvecklingen i Sverigeriktningen är heller inte den förväntade. 

Den ryska planen att dölja anfallsförberedelserna mot Baltikum och Sverige lyckades 

tämligen väl genom att de i stor utsträckning kunde tolkas som delar av de pågående 

operationerna i Ukraina. Vissa udda moment började dock väcka uppmärksamhet såväl i 

Sverige som hos Nato flera dagar innan operationerna i Östersjöområdet inleddes. Bilden var 

dock oklar och ledde inledningsvis inte till några mer omfattande åtgärder. Ca 24 timmar före 

angreppet mot Sverige hade dock indikationerna för ett ryskt angrepp mot Baltikum och 

förberedelser för någon typ av amfibieoperation i Östersjön blivit så starka att ÖB anbefallde 

höjd beredskap inom Försvarsmakten, d v s inkallelse av kontrakterad personal, viss spridning 

av materiel etc (åtgärder som dock får fullt utfall först efter ca 72 timmar). Den ryska 

förbekämpningen under Dag 1 ledde därför till att ca 1/3 av de svenska flygplanen och arméns 

förrådsställda materiel slogs ut (15 av 50 JAS-plan, 30 av 110 stridsvagnar, 8 av 24 

artilleripjäser etc). Möjligheterna att generera flygföretag och arméns mobilisering påverkades 

också kraftigt på grund av det kaos som angreppen skapade vid flygflottiljer och arméns 

garnisoner. Att siffrorna ovan (inom parentes) är lägre än det fredsmässiga tabellvärdet beror 

på att viss materiel alltid genomgår olika typer av tämligen långvarig översyn, modifiering, 

renovering etc och därför inte var operationsduglig vid krigsutbrottet. Flottans fartyg hade i de 

flesta fall lämnat sina fredsförtöjningsplatser och påverkades därför bara lite av den inledande 

förbekämpningen. En korvett och två minröjningsfartyg slås dock ut under förflyttning i 

Blekinge skärgård Dag 1 på förmiddagen. 

Redan när det ryska angreppet mot Sverige påbörjas (12 timmar före Baltikumoperationen) 

dras omedelbart slutsatsen i Nato att detta är ett första steg i en operation som syftar till att 

angripa Baltikum. Frågan som uppstår är om Nato ska ingripa innan något Natoland är 

angripet? Svaret blir nej, det går inte att nå omedelbar konsensus omfattande alla Natostater. 

Nato beordrar dock högsta krigsberedskap, en process som tar åtskilliga dagar (i vissa fall 

veckor) innan huvuddelen av Nato:s stridskrafter är insatsberedda. Redan på eftermiddagen 

Dag 1 påbörjar dock USA, unilateralt (d v s utan föregående beslut i Nato), angrepp med 

111

fartygsbaserade kryssningsrobotar mot hamnområdet i Karlshamn och mot förmodade 

robotgrupperingsplatser i Blekinge. Den svenska regeringen orienteras om att så kommer att 

ske någon timme innan angreppet påbörjas. Ur Natosynvinkel bedöms Blekingeriktningen 

som farligast då det skulle ge Ryssland möjligheter att starkt påverka Nato flygoperationer 

över södra Sverige, Danmark och södra Östersjön, samt spärra inloppen till Östersjön. Även 

ryska luftvärnsförband på Gotland bekämpas, dock i begränsad omfattning. 

Den ryska styrka som urlastar i Karlshamn under eftermiddagen Dag 1 får tämligen stora 

förluster. I storleksordningen 30 % av personalen och materielen slås ut. Framförallt blir den 

3. mekaniserade brigaden illa åtgången. Huvuddelen av de luftvärnssystem och 

sjömålsrobotar som ska grupperas i Blekinge kommer dock fram oskadda då de landsattes 

redan tidigt Dag 1, och skyddas av kvalificerade luftvärnssystem som också kan bekämpa 

kryssningsrobotar. De börjar framgångsrikt verka från kvällen samma dag mot Nato flyg- och 

sjöstridstridskrafter i södra Östersjön. Ett antal Natoflygplan, amerikanska, danska och 

brittiska, som under natten mellan Dag 1 och Dag 2 genomför företag i riktning Baltikum 

skjuts ned. Ett tyskt och två polska örlogsfartyg sänks. 

På svensk sida är motåtgärderna i Blekingeriktningen inledningsvis ytterst begränsade – det 

finns inga förband. Efterhand som hemvärnsbataljonen i Blekinge mobiliserar börjar de ryska 

förbanden möta en viss motverkan, framförallt när de ska ta flygplatsen i Ronneby vilket 

binder tämligen stora ryska styrkor natten mellan Dag 1 och Dag 2. Hemvärnet bidrar också 

med underrättelseunderlag som gör att de amerikanska angreppen med kryssningsrobotar mot 

Karlshamn får stor verkan. Den stående svenska mekaniserade bataljon som var grupperad i 

Skåne anländer under eftermiddagen till västra Blekinge och påbörjar på kvällen ett anfall i 

riktning mot Karlshamn i syfte att återta hamnen – anfallet misslyckas bl a på grund av 

bristande artilleriunderstöd och ogynnsamma styrkeförhållanden. Bataljonen som får ca 20 % 

förluster (200 man, 5 stridsvagnar, 6 Stridsfordon 90 mm) övergår till att begränsa fiendens 

utbredning i västlig riktning. Ytterligare en mekaniserad bataljon, dock inte fulltalig, anländer 

under Dag 2 från Skövde. Det är dock uppenbart att de ryska styrkorna i Blekinge är för 

starka för att kunna slås. Styrkeförhållandena mot slutet av Dag 2 är ungefär två reducerade 

svenska mekaniserade bataljoner mot ca 6-7 ryska mekaniserade bataljoner understödda av 

artilleri, attackhelikoptrar och beväpnade drönare. Den svenska målsättningen blir att så långt 

möjligt begränsa de ryska styrkornas utbredning och försöka störa verksamheten i 

brohuvudet. 

Övriga svenska markstridsstyrkor, ca sex bataljoner, två artilleribataljoner mm, kraftsamlas 

efterhand som de blir gripbara (Dag 1-5) till att skydda Stockholmsområdet mot det hot som 

landstigningen i Nynäshamn innebär. 

Svenska marin- och flygstridskrafter kraftsamlas också till att försvåra ryska förstärkningar i 

Stockholmsriktningen, samt för att så långt möjligt störa tilltransport av ryska resurser till 

Gotland (ön är helt i ryska händer Dag 2). 

Det stora problem som de ryska systemen i Blekinge skapar för Nato sjö-och luftoperationer 

gör att Nato redan mycket tidigt måste vidta åtgärder för att det ska elimineras. Det är också 

uppenbart att Sverige saknar resurser för att kunna hantera problemet. 

Redan Dag 2 på eftermiddagen görs därför en överenskommelse mellan Sverige och Nato att 

alliansen övertar ansvaret för striden mot brohuvudet i Blekinge och luftrummet över södra 

112

Sverige. Tyska och polska marinstridskrafter kraftsamlas till att försvåra sjötransporter till 

Blekinge. De lider dock avsevärda förluster p g a ryska insatser med sjömålsrobotar från såväl 

Kaliningrad som Blekinge och ryskt attackflyg som kan operera i den ”luftvärnsbubbla” som 

de samverkande ryska systemen i Kalingrad och Blekinge skapar samt effektiva ryska 

ubåtsjaktoperationer. De ryska möjligheterna att förstärka brohuvudet i Blekinge reduceras 

dock kraftigt. Redan efter något dygn är det bara enstaka fartyg som når fram. Viss tillförsel 

sker också genom luften via Kallinge den är dock begränsad till personal utan tyngre 

utrustning och vissa prioriterade förnödenheter. 

Trots problemen med tillförsel av trupp och materiel fortsätter dock de ryska luftvärns- och 

sjömålssystemen i Blekinge att allvarligt påverka Nato:s möjligheter att med flyg och 

marinstridskrafter stödja Baltikum.. En tysk general med stabsresurser anländer till Blekinge 

Dag 4 och påbörjar med stöd av Militärregion Syd att överta befälet över alla förband i 

området. Samtidigt anländer ett tyskt attackhelikopterkompani och två tyska luftburna 

bataljoner (helikopterburna) med uppgift att bädda för senare anfall mot brohuvudet. Under 

Dag 7 och 8 anländer en tysk-holländsk mekaniserad brigad via Danmark. Den anfaller Dag 9 

med mål att slå de ryska förbanden i Blekinge. Anfallet lyckas inte. Inledningsvis återtas 

Ronneby/Kallinge flygplats men man lyckas inte hålla flygplatsen mot de ryska motanfall 

som sätts in. Efter två dygns strider är man i praktiken tillbaka i ett oförändrat läge. De ryska 

förbanden håller den terräng som de avsåg att ta redan inledningsvis. Förlusterna vid den 

tyska brigaden är avsevärda, ca 1000 personer skadade eller stupade. Det krävs ytterligare 

resurser för att eliminera de ryska luft- och sjömålssystemen i Blekinge. 

När det blir uppenbart för den ryska ledningen att operationen Baltikum/Sverige inte kommer 

att kunna avslutas snabbt, och att ett samlat Nato efterhand kommer att agera med kraft, 

påbörjas därför en oinskränkt flyg- och sjökrigföring med syfte att hindra Nato att tillföra 

förstärkningar till det Skandinavisk-Baltiska området. 

Från Dag 3 börjar därför den ryska Norra Marinen att med ubåtar, ytstridsfartyg och flyg 

bekämpa alla typer av tonnage som rör sig i Nordsjön och Norske Havet i riktning mot 

Skandinavien. Minor läggs ut av ubåtar i inloppen till flera större hamnar bl a Esbjerg i 

Danmark. Inloppen till Göteborg är minerade sedan tidigare, Dag 1 på morgonen (se Scenario 

3). 

Situationen omkring Dag 12 är i stort sett följande: 

Sverige 

- Ryska förband håller delar av Blekinge och påverkar därifrån Nato flyg och 

sjöoperationer i södra Östersjön, i brohuvudet finns luftvärnsförband, förband för 

bekämpning av sjömål samt markstridsförband motsvarande drygt två mekaniserade 

brigader, förbanden har dock lidit förluster och underhållssituationen är ansträngd, 

- Ryska luftvärns- och sjömålssystem på Gotland försvårar avsevärt Nato flyg- och 

marinoperationer i mellersta Östersjön, på ön finns i övrigt förband som motsvarar ca 

en mekaniserad brigad, läget vid förbanden är gott, 

- I Stockholmsområdet är läget låst efter att svenska försök att återta Nynäshamn 

misslyckats, styrkorna var otillräckliga, i det ryska brohuvudet finns förband 

motsvarande en dryg brigad, såväl de ryska som de svenska stridskrafterna har dock 

lidit tämligen stora förluster, rysk tillförsel över havet har i praktiken avbrutits, främst 

113

genom svenska ubåtsinsatser och att de återstående delarna av Flygvapnet kraftsamlats 

till att förhindra luft- och sjötransporter till området, vissa förnödenheter tillförs dock 

sporadiskt genom fallskärmsfällning, båda sidor lider brist på förnödenheter. 

Läget vid de svenska stridskrafterna sett som helhet är följande: markstridsförbanden har lidit 

ca 30 % personalförluster i sårade och döda (ca 4000 av drygt 12000), till detta bör läggas ca 

1500 vid marinens och flygvapnets basförband, hemvärn mm, av viktig materiel återstår totalt 

ca 30 stridsvagnar (av inledningsvis 110), ca 100 stridsfordon (av ca 400), 7 artilleripjäser (av 

22), 2 ubåtar (av 4), 2 (av 5) korvetter och 11 stridsflygplan (av 50). Siffrorna inom parentes 

anger vad som var gripbart vid krigsutbrottet, före förbekämpning och efterföljande strider. 

Alla typer av förnödenheter som ammunition, robotar, reservdelar etc är förbrukade. Viss 

tillförsel av sådana ammunitionsslag som Sverige har gemensamt med USA har dock börjat 

lufttransporteras till Sverige sedan några dygn. Alla svenska militära resurser är 

koncentrerade till Stockholmsområdet/Mellansverige (utom återstoden av de två bataljoner 

som sattes in i Blekinge) Huvuddelen av Hemvärnet som är lokalt bundet i olika delar av 

landet för bevakning etc. Några av Hemvärnets insatskompanier i Mellansverige har dock 

grupperats i Stockholm för att frigöra fältförband till att delta i striderna på Södertörn. 

Allierade (Nato) stridskrafter i Blekinge har lidit ca 30 % förluster, förutom förstörd materiel 

är de personella förlusterna ca 1500 skadade och döda. 

Orter som drabbats av omfattande strider eller där delar av orten utsatts för bekämpning för att 

slå ut militära mål är: Karlshamn, Kallinge, Nynäshamn, Slite, Ösmo samt i begränsad 

omfattning sådana orter där det finns större militära etablissemang av typen flygflottilj, 

114

armégarnison, eller en marin bas. Civila förluster rör sig omkring 2000-3000 personer 

(skadade och döda). 

Totalt att hantera för svensk sjukvård under ca 10 dagar: ca 10 000 allvarligt skadade personer 

(eventuellt bör ca 10% bör räknas bort som döda eller döende). Till detta ska läggas ca 1000 

skadade eller döda ryska soldater som hamnat i av svenska förband hållen terräng i samband 

med striderna i Blekinge och kring Nynäshamn. 

Cyberattackerna mot kraftförsörjning och betalningssystemen har gjort att det uppstått stora 

försörjningsproblem i delar av Sverige, främst i storstäderna, där vitala funktioner som vattenoch 

elförsörjning bara fungerar i begränsad omfattning. Det är brist på matvaror i alla butiker 

på grund av störningar i transportsystemet och att t ex den elberoende ”kylkedjan” för 

färskvaror och frysta produkter inte fungerar. Elektroniska betalningar går inte att genomföra 

vilket medfört att människor inte kan betala för de fåtaliga produkter som finns att få. 

Allvarliga oroligheter, med bland annat omfattande plundring av butiker, har utbrutit i ett 

flertal städer. Polisen klarar längre inte av att upprätthålla ordningen på dessa platser. 

Samtidigt krävs stora polisresurser för att hantera panikartad utrymning av orter i anslutning 

till de områden där det pågår strider. Här sker en spontan samverkan med Hemvärnet där det 

dock uppstår svåra avvägningsproblem mellan Hemvärnets uppgifter att skydda vitala militära 

installationer och möjligheterna att avdela resurser för att stödja polisen. Svensk industri står i 

praktiken stilla på grund av brist på insatsvaror från utlandet. 

Läget i övrigt 

- Strider pågår i hela Baltikum, det är dock endast en tidsfråga innan Ryssland fullt ut 

behärskar Lettland och Estland då Nato/USA i den nuvarande situationen, d v s det 

hinder som de ryska system grupperade på Gotland och i Blekinge utgör, inte kan 

lämna något effektivt understöd till sina allierade, 

- Omfattande strider pågår i Litauen mellan Natoförband (litauiska, polska och tyska) 

och ryska förband, 

- Kaliningrad är inneslutet av Natoförband men inte utsatt för omfattande anfall utom 

vad avser bekämpning av ryska luftvärns- och sjömålsrobotsystem (Nato saknar 

resurser, det råder dessutom politisk tveksamhet vad avser att gå in på ryskt 

territorium med markstridsförband), 

- All civil sjötrafik upphörde i Nordsjön redan Dag 3 (i Östersjön upphörde den redan 

Dag 1), 

- All civil luftfart till och från Skandinavien upphörde Dag 1. 

Scenarierna beskriver tänkbara ryska planer om tio till femton år. Utfallen om liknande 

scenarier skulle utspela sig tidigare, inom något eller några år, skulle antagligen vara 

tämligen likartade, eller eventuellt än sämre ur svensk synvinkel. Den ryska 

krigsmakten skulle ha visserligen ha en lägre förmåga än den skissade, samtidigt skulle 

dock Sveriges och Nato:s möjligheter till motverkan också vara lägre, i vissa fall 

påtagligt lägre. 

115

Författarpresentationer 

Här bör framhållas att alla författare deltagit i arbetet med samtliga kapitel för att därmed skapa en så 

sammanhängande bild som möjligt av vad som kan bedömas vara ryskt tänkande och ryska förmågor i 

ett tio till femton års perspektiv. 

David Bergman, kapten, är en av de grundande medlemmarna av det 

svenska Psyopsförbandet. Han har tjänstgjort i bland annat Bosnien 

och Afghanistan samt är utbildad hos de amerikanska 

specialförbanden i Fort Bragg. Idag är han verksam inom 

officersutbildningen och föreläser inom flera områden av militär 

psykologi. Han har en magisterexamen i psykologi, 

specialistutbildning inom psykotraumatologi och doktorerar parallellt 

med tjänstgöringen som officer. 

Anders Carell, brigadgeneral, är chef för Arméavdelningen vid FMV. 

Han började sin militära karriär vid A 9 i Kristinehamn. Mellan 1976 

och 1990 varvade han trupptjänst med lärartjänster och egen 

utbildning. Efter högre stabskurs har han bland annat tjänstgjort som 

Chef för Artilleriets Stridsskola, Chef för Artilleriregementet och 

avdelningschef vid Högkvarteret. 

Anders Carell är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

Frederick Fooy har en B.A. i bysantinologi och en M.A. i urbana 

studier. Han har arbetat inom Försvarsmakten med stödmyndigheter 

mellan 1990 och 2007, bl a med inriktning på att studera rysk 

doktrinutveckling. Sedan 2013 arbetar Frederick Fooy på MSB, 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

Lars Helmrich, överste, är pilot i Flygvapnet och är idag chef för 

Skaraborgs Flygflottilj, F7 Såtenäs. Han började sin karriär som 

attackpilot på F 15 i Söderhamn. Mellan 1997 och 2009 var Helmrich 

placerad på F 7 och tjänstgjorde som divisionschef för en JASdivision 

och som flygchef. 2008 ledde han det svenska deltagandet 

vid Red Flag. 2010 tog Helmrich examen från Air War College. 

2010-2016 tjänstgjorde Helmrich på Högkvarteret och på FMV som 

chef för utveckling av Gripensystemet. 

Lars Helmrich är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakdemien. 

116

Redaktör 

Karlis Neretnieks, är pensionerad generalmajor med bakgrund i 

pansartrupperna. Han har bl a tjänstgjort som rektor för 

Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt, regements- och 

brigadchef vid Gotlands regemente samt som chef för Taktik och 

Underrättelseavdelningen vid dåvarande Arméstaben. Utöver 

sedvanlig svensk officersutbildning har han också genomgått 

norska Haerens Stabsskole och bedrivit akademiska studier vid 

L'Institut Universitaire de Hautes Études Internationales i Geneve. 

Karlis Neretnieks är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 

Johan Sigholm, major, är flygingenjör och doktorand 

i militärteknik vid Försvarshögskolan. Han har en bakgrund som 

underrättelseofficer med tidigare tjänstgöring vid HKV/MUST. 

Idag är han verksam som lärare vid Försvarshögskolans militära 

program, främst inom områdena datateknik och 

informationssäkerhet. Hans egen forskning är för 

närvarandefokuserad på framväxande informations- och 

kommunikationsteknik samt hur denna kan nyttjas för att skapa 

effektiv cyberförmåga till nytta för militära operationer. 

Marco Smedberg, överstelöjtnant i reserven, militärhistoriker, 

tidigare pansar- och generalstabsofficer. Skrev på uppdrag av 

Försvarsmakten fem böcker (1994–2004) som använts som 

kurslitteratur i ämnet taktik och operationer. Senaste utgivna 

bok är Första världskriget (2014). Var under fem år också 

redaktör för månadstidskriften Militär historia. Arbetar 

numera med att leda olika militärhistoriska temaresor och med 

ett bokprojekt om militär och civil ledning. 

Marco Smedberg är fil mag i historia och ledamot av Kungl 

Krigsvetenskapsakademien 

Niklas Wiklund, örlogskapten, började sin karriär i flottan 

ombord på robotbåtar av Norrköpingsklass och tjänstgjorde där i 

olika befattningar fram till avvecklingen 2005. Därefter har han 

alternerat mellan fartygstjänst på korvetter av Stockholmsklass, 

stabstjänst och som divisionschef vid skoldivisionen. 2014 

tillträdde han som fartygschef på korvetten HMS Stockholm. 

Han är även krönikör i Svenska Dagbladet samt försvarsdebattör 

under pseudonymen Skipper. 

Niklas Wiklund är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet. 

117

Grunddokument Hotet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?