Brasilien_extrakapitel

Den sydamerikanska färgpaletten
Sista resan blev en touch and go. Från Arlanda åkte jag direkt till Stockholm för
att lämna in all exponerad film till framkallning, dom var förvarnade så
framkallningen skedde medan jag väntade.
Med bildmaterialet i väskan åkte jag hem till Västerås för att kolla in bilderna
tillsammans med kollegan. Två timmar senare var jag på väg till källarlokalen
för att vårda kamerautrustningen och fylla på bagaget med nya oexponerade
diabildsrullar. Jag käkade en middag med min flickvän och vi tillbringade
natten tillsammans innan det var dags att åka till Arlanda där ett flyg väntade
med destination Brasilien.
Inflygningen till Rio de Janeiro var magisk. I luckorna mellan dom vita,
fluffiga molnen skymtade jag den berömda världsmetropolen som låg invävd i
kustlinjen. Landskapet var beströdd med ett pärlband av klippor som med sina
mjukt avrundade toppar utstrålade ett sensuellt välkomnande.
Jag tog en taxi till hotellet och somnade ganska omgående. På morgonen slog
jag upp ögonen och när jag låg där och stirrade upp i hotellrummets tak infann
sig en geografisk förvirring.
–Var sjutton är jag?
I mitt yrvakna tillstånd arbetade hjärnan febrilt med att lokalisera vilken plats
jag befann mig på och för ett kort ögonblick kunde jag bara konstatera att jag
befann mig på planeten Tellus. Känslan var ytterst märklig innan bilden
klarnade.
–Javisst ja, jag är ju i Sydamerika. Rio de Janeiro!
Jag hade tajmat min ankomst med karnevalen och i två dygn dansade jag och
mina kameror samba i ett myller av leende rytmer.
Sambódromo da Marquês de Sapucaí, den enorma paradanläggningen där de
största sambaklubbarna visade upp sina konstverk, var ett givet mål för mina
kameralinser och för inträdesbiljetten fick jag, till min stora förvåning, ett
program i ena handen och fyra kondomer i den andra. Staden befann sig i ett
pulserande kärleksrus, människorna rörde sina kroppar i perfekt samklang med
den förföriska musiken och det var en helt ny upplevelse för mina
västerländska höfter.

Kvinnornas intensiva blick och feminina kraft var så påtaglig att jag blev
svag i benen. Det spännande spelet mellan man och kvinna, den så kallade
flirten, var för mig, i egenskap av en svensk man, också en ny upplevelse.
Kvinnorna i Brasilien skämdes inte för sitt utseende, inte heller blev dom
förnärmade av min beundrande blick. Tvärtom, deras stolthet över att vara
kvinna ägde en energi jag sällan skådat.
Flyt i Manaus
Efter ett par intensiva arbetsdygn fortsatte min resa djupare in i Amazonas. I
handen hade jag en skrynklig papperslapp som innehöll två ord. Helio Melo.
Jag hade fått namnet från en fallskärmhopparkompis som hade träffat en kille
från Manaus som också hoppade fallskärm. Miljonstaden hade grundats runt
sekelskiftet, tack vare upptäckten av gummiträdet, och vid inflygningen
sprängde den fram som en betongblomma mitt i Amazonas gröna täcke.
Storleken fick mig att inse att Manaus inte var en liten by och papperslappen
kändes plötsligt som ett sidospår jag inte hade tid att utforska. Jag kastade
lappen och återgick till mitt pressade tidsschema. Jag skulle först etablera
kontakt med den lokala Greenpeacefilialen och sedan skulle jag göra upp en
färdplan för att ta mig in till den riktiga djungeln, det vill säga den del av
skogen som inte kryllade av feta tyskar med stora plånböcker. Jodå, till och
med i djungeln fanns dom klassiska turistfällorna utspridda.
Jag insåg att chanserna var små, för att inte säga mikroskopiska, att träffa
någon som kunde hjälpa mig att göra ett fallskärmshopp över denna magiska
plats tre grader norr om ekvatorn.
Mina tankar avbröts av däcktjutet från landningsstället och när jag tittade ut
såg jag regnet stå som spön i backen. Regnperiod i djungeln. Det skulle bli en
spännande utmaning för mina kameror och jag ångrade att jag hade gett bort
kondomerna.
Väl inne i den nästan öde ankomsthallen fick jag syn på en informationsdisk
där en ung kille satt och läste en bok. Jag började prata med honom och han
fick efter en stund syn på min kamerahjälm.
Hjälmen följde alltid med på resorna. Möjligheten att få ligga i fritt fall
kunde dyka upp helt oplanerat och ett av mina mål med Human Nature var att
hålla en hög nivå av variation på bildmaterialet. Jag var dessutom redaktör för

den rikstäckande medlemstidningen Svensk Fallskärmssport och i den mån jag
hade tid skapade jag reportage från olika delar av världen.
Killen bakom disken pekade nyfiket på kamerahjälmen.
–Vad använder du hjälmen till?
När jag berättade syftet med hjälmen blev han ivrig att prata.
–Jag har sett liknande hjälmar på fallskärmsklubben.
–Fallskärmsklubben?
–Ja. Jag har gjort två egna fallskärmshopp från tolvhundra meter med
automatlina, säger killen med stolthet i rösten.
–Vad roligt, grattis till dina första fallskärmshopp, svarade jag entusiastiskt.
Du
känner möjligtvis inte till en hoppare som heter Helio Melo?
–Helio Melo? Han är min instruktör, jag är hans elev!
Tre timmar senare skakade jag hand med en förvånad herr Melo som genast
erbjöd mig att delta i ett uppvisningshopp där vi skulle landa på
karnevalsområdet och starta upp sista dygnet på festen.
Vi var tre hoppare i uppvisningslaget. Bira, Stanley och jag. Mina nya
kompisar förvandlade sig till söta karnevalsflickor, traditionen bjöd herrarna
att under sista karnevalsdygnet klä ut sig med kjol och läppstift, och sedan
begav vi oss ut till flygplanet.
När vi skulle kliva in i kärran började piloten knorra, han hade fått för lite
pengar. Jag bevittnade den bisarra situationen där mina två kamrater, för
tillfället omgjorda till transvestiter med fallskärmar på ryggen, stod och
prutade med en upprörd pilot som rökte på en stor cigarr. Till slut enades
parterna om ett pris och vi hoppade in i Cessnan.
Vid uthoppshöjden på tolvhundra meter öppnade dom dörren och jag möttes
av ett molntäcke som dolde hela miljonstaden. Jag vred på huvudet och såg
mina två manliga hoppkamrater i full färd med att göra sig klara för hoppet.
Utstyrda i ballerinaklänningar och med läppar insmetade med rött läppstift
bedyrade dom, så förtroendeingivande dom kunde, att GPS:en aldrig hade fel,
varvid de med ett leende försvann ut i dimman.
Personligen lämnade jag planet med en skräckblandad förtjusning.
Hängandes under en bärande fallskärm åkte jag in i det tjocka molnet på cirka
femhundra meters höjd. Efter ett ivrigt spejande fick jag till slut syn på en av

mina vänner som i sin tjusiga kjol försökte flyga så mycket det gick i molnets
luckor. Totalt desorienterad följde jag efter kjolen och efter ett stund kom
kvittot på att vi höll rätt riktning i form av dunkande karnevalsrytmer. När vi
kom ur molnet hade vi landningsområdet nedanför oss och vi landadeframför
stora scenen, till publikens vilda jubel. Vi blev uppbjudna på stora scenen, jag
hörde ordet sueco ett par gånger och misstänkte att det handlade om mig,
resten drunknade av ljudet från femtiotusen vilt skikande personer.
Kalabaliken i Silves
Uppdraget var genomfört och hemresan väntade. Med ett par dagar kvar i
Manaus ringde jag mina nya kompisar och vi bestämde träff vid deras
fallskärmsklubb och innan jag visste ordet av satt jag i en Cessna på väg
österut med en fallskärm på ryggen.
Mina kompisar var mycket hemlighetsfulla och det var omöjligt att lirka ur
dom syftet med resan. Efter en timmes flygning rakt ut i grönsakslandet pekar
Stanley på en knappt synbar fläck i den väldiga gröna massan under oss.
–Vi är framme! Gör er redo för uthopp!
Jag tittade ut och såg ett tjockt grönt täcke som spred ut sig i det oändliga.
Mitt i den täta mattan ringlade sig Amazonasfloden fram, som en mörkbrun
gigantisk orm, och på vissa ställen såg det ut som att den hade svalt en stor
tapir och svällt ut till något som mer påminde om en sjö en än flod.
Mina erfarna fallskärmshopparögon letade febrilt efter en landningsplats,
men utan resultat, och medan jag intalade mig själv att grabbarna hade koll på
läget placerade jag kamerahjälmen på huvudet. Efter några ögonblick började
jag fnittra lika lyckligt som jag hade gjort hemma hos mr Kapil i Dehli.
Framme vid piloten, där jag hade förvarat hjälmen, upptäckte jag anledningen
till min euforiska känsla. Flygplanet hade ett läckage och under den timme vi
var luftburna hade högoktanigt bränsle droppat rakt ner i stoppningen på min
kamerahjälm.
När killarna hoppade ur flygplanet vände jag mig om mot piloten, med ett
fånigt flin på läpparna, i hopp om att få en bekräftelse på att det verkligen var
rätt plats för uthopp. Genom bensinångorna såg jag hur piloten var i full färd
med att tända en cigarett och när våra blickar möttes gav han mig tummen upp
med ett positivt leende.

Valet var enkelt, jag flydde från den potentiella hjälmexplosionen och
sekunden senare befann jag mig i fritt fall, övertygad om att jag hellre tog en
ofrivillig brottningsmatch med en kajman än att riskera att förvandlas till Niki
Lauda.
Dom flyktiga ångorna ersattes av frisk luft och min fruktan övergick till
fascination. Skymningen bjöd in till dans och solen hade tagit på sig sin
vackraste aftonklänning som färgade av sig över horisonten. Bulliga moln med
varma färger bröt horisonten och i förgrunden avtecknade sig mina
hoppkompisar som små silhuetter mot den gigantiskt vackra fondväggen. Rakt
under oss reflekterades den palettfärgade solnedgången från flodens vattenyta
och i denna majestätiska inramning fattade vi varandras händer och bildade en
rund formation.
Med en himmelsk andakt absorberade jag upplevelsen, som var så stark att
ingen logik i världen kunde förklara den. Endast känslan gjorde den rättvis.
Vi landade till slut på en gräsmatta framför entrén till ett djungelhotell. Med
en välkomstdrink i ena handen och fallskärmen i den andra hade jag fullt sjå
att mota bort aporna som försökte sno min utrustning. Det kunde inte bli en
bättre avslutning på fältarbetet med Human Nature.