Opsis recensioner nr4-2017

R
O PS ISRECENSERA
Poetiskt om skog,
strand och
trädgård
Rassel prassel promenad, Poesi bland
barr och blad
av Hanna Lundström
Bild Maija Hurme
Schildts & Söderströms 2017
I krukan
Det allra första gröna
det första fina fjunet
litet strå som är så tunt
som minsta lilla dunet
Vågar inte nudda
vågar inte röra
vågar bara viska tyst
åt fina, gröna, sköra
Den vårdikten inleder finlandssvenska
Hanna Lundströms andra poesisamling
för barn, Rassel prassel promenad med undertiteln
Poesi bland barr och blad. Maija
Hurme ger dikten en lekfull tolkning i sin
illustration där hon målar små groddar i
en kruka som tittar ut genom fönstret på
en snögubbe som hänger med huvudet.
Groddarna har fått glada ansikten och en
liten nyckelpiga sköter vattningen.
Och så fortsätter det. Hurme lägger till
små roliga detaljer och tolkar Lundström
personligt samtidigt som hon ligger nära
orden. På bokens andra uppslag får vi följa
Maija Hurme och Hanna Lundström
hur snögubben vi såg genom fönstret töar
bort omgiven av harar som är mycket intresserade
av hans fallna morotsnäsa. Hurme
konkretiserar och tar ner Lundströms
ibland lite högtidliga verser på jorden.
Lundström och Hurme samarbetade
också i Rassel prassel puss som utkom 2015
och som valdes till årets biblioteksbok
i Svenskfinland. Som undertiteln Poesi
för nybörjare anger har den en mycket
ung målgrupp. Här handlar dikterna om
sådant som finns i ett litet barns vardag
hemma, men också en del om naturen som
är huvudämne i den nya boken.
Med början i den tidiga våren promenerar
Lundström genom året fram till vintern.
Miljöerna är både skogen, stranden
och trädgården. En av mina favoriter är
sommardikten I odlingslådan.
Det växer ingen knackkorv här
för korv har inga rötter
Här växer endast alla de
som ej har egna fötter
Hurmes illustration visar tre nöjda sniglar
som mumsar på små späda skott, och på en
zucchiniplanta sitter omslagets gröna larv
och spanar. Ordet knackkorv har också en
glatt komisk klang.
Med två undantag har dikterna en
trygg och varm atmosfär. Det ena är en
åskvädersskildring där åskan personifierats
i både text och bild. Blixtarna ljungar
mot svart bakgrund och en bovliknande
gestalt som inte ser alltför farlig ut smyger
omkring i åskmolnet. Hen för själv ordet i
dikten som slutar:
så klumpigt jag klampar
bam bada bam
det är sådan jag är
jag bullrar och blixtrar
och nu är jag här
Ett mer skrämmande uppslag illustrerar
dikten Ormskogen. I grågrönt har Hurme
skapat en diffus bild av en skog fylld med
ormar. Dikten är inledningsvis en ganska
svårgenomtränglig beskrivning av rädsla
och tankar som ”knyter sig tätt kring varann”.
Kanske handlar det helt enkelt om att
vara mörkrädd eftersom den sista strofens
ficklampa får ormarna att ringla hem.
Hanna Lundströms rytmiska och
sångbara vers är skön att läsa högt. Hon
väljer orden med omsorg och använder sig
skickligt av allitterationer och rim. Lyssna
på de första raderna i dikten Picknick:
Knotiga rötter och knarrande tallar
Tusentals tallbarr på urbergets knallar
Det är inga småbarnsord hon använder.
Som ofta påpekats behöver ju barn inte
förstå varje ord för att kunna njuta av
dikter och ramsor. Men Rassel prassel promenad
har nog en målgrupp också bland
betydligt äldre barn än den förra boken,
också som inspiration till eget skrivande.
Jag kan inte låta bli att sluta med
den sista dikten om vinterns definitiva
ankomst. Illustrationen av en jättebjörk i
ett gråvitt vinterlandskap där ett mycket
litet barn far iväg på en röd pulka medan
snögubben från bokens början nöjt tittar
på medan det sista löven far bort i vinden
är helt kongenial med texten.
Till sist
Det sista bladet sitter hårt
att släppa det är sorgesvårt
och trädet kramar, håller i
det måste gå, så ska det bli
Men ändå händer det till sist
och det blir tomt på varje kvist
Anne-Marie Karlsson
1

R
O PS ISRECENSERA
Lysande om en
konstnärsbarndom
Fågeln i mig flyger vart den vill
Av Sara Lundberg
Mirando 2017
Så härligt med en riktigt tjock bilderbok
som väcker intresset för en nästan
bortglömd konstnär till liv och
samtidigt utformats som en saga
om okuvlig vilja att uttrycka
längtan, sorg och omtumlande
erfarenheter. Sara Lundberg har
med största respekt och kärlek
låtit sig inspireras av Berta Hanssons
energi, målmedvetenhet
och ömsinta gestaltande av sin
omgivning, antingen det gäller
vardagen i skolan eller uppväxten
på bondgården. Lundberg har
utgått från ett ovanligt rikt och
fylligt material eftersom Berta
Hansson använde dagboksskrivandet
och tecknandet som
en ventil mot alla tråkigheter,
oförståelser och begränsningar.
Sara Lundberg visar hur livet på
bondgården är trångt och sorgligt
för den fantasifulla flickan med
lungsjuk, döende mamma och två
äldre systrar som också avlider
i tuberkulos. Detta är inte en
AUGUSTPR
20
n
o m
i n
r
e
ISET
a d
17
Foto Snezana Vucetic Bohm
Sara Lundberg gestaltar
Berta Hanssons barndom
i många engagerande bilder.
2

dokumentär skildring av en flickas liv utan
en mycket personlig gestaltning, främst i
bild av en annan konstnär, som jag menar
har blivit starkt berörd av Berta Hanssons
uttryck och erfarenheter.
Berta Hansson (1910–1994) växer upp
på en bondgård i Jämtland med en sjuk
mamma som förstårw hennes drift att
teckna och måla och en pappa som inte
vill tillåta henne att studera till konstnär,
även om han ger med sig när hon desperat
markerar sin förtvivlan i ett upprorsförsök.
Hon utbildar sig först till folkskollärare
och får en tjänst i en byskola i Fredrika
i Lappland under drygt 10 års tid, före
fredsslutet 1945. Under denna tid skriver
hon dagböcker med återblickar till uppväxten
som Sara Lundberg använt i sin
berättelse. Berta Hanssons tidiga konstnärsdrömmar
utvecklas under arbetet
som lärare och i kontakterna med barnen
som utgjorde hennes ständiga intresse och
motiv.
Sara Lundberg tar med känslig
pensel upp frågor som engagerar barn i
10–15-årsåldern, liv och död, alla varförfrågorna
och hur saker egentligen ser ut.
Det svåra i att hemlighålla sin längtan
– inte riktigt visa vem man är. Det gör
hon inte ens för doktorn som sett hennes
talang. Den helt överväldigande omgivande
tystnaden – längtan efter samtal. Bilderboken
är ritad och skriven ur den unga
flickans perspektiv, med bilderna som
huvudsak, inte ett ord för mycket, snarare
luckor som läsaren, betraktaren själv får
fylla i. Flickans magiska tänkande om att
hon kan hålla mamman vid liv genom att
forma blålera till fåglar och teckna, gestaltas
i en akvarell med mamman liggande till
sängs betraktande dotterns bildvägg.
Saga och samtidigt ett väsentligt
socialt reportage om en tid med sjukdom,
barnarbete och ojämlikhet, kan det vara
något för mellanålderns barn idag? Jag
tror det. Sara Lundbergs bilder berättar
om hur Berta vaktar kor med skissblock
Illustrationer urr Berta Hanssons
Mina ungar, dagbok från en
byskola, 1979.
och ritkol, som hon fått
av sin målande bondemorbror.
Hur hon
betvingar sorgen över
att inte ens få krama sin
älskade mamma p.g.a.
smittorisken, hur hon söker
sig till tröstekon. Allt
i gestaltande akvareller
av sorg och hopp. Hur
kallt det är om vintern
visar bilden av Berta
med mjölkspännerna och
lillebror som stampar
på nyisen. Detta är vår
historia.
Bilderbokens titel
Fågeln i mig flyger vart den vill är ett citat ur
Berta Hanssons dagbok och det hoppfulla
är att hon flyger vidare från lärartjänsten i
Lappland till Stockholm, Italien, Egypten,
Paris och södra Afrika. Det sorgliga är att
så många kvinnliga konstnärer, trots omfattande
offentliga verk, i Berta Hanssons
fall en stor textil produktion, blir bortglömda.
Jag läser Berta Hanssons Mina ungar,
dagbok från en byskola (LT:s förlag 1979
med uppskattande förord av Sara Lidman)
parallellt med Sara Lundbergs bilderbok.
Det finns något gemensamt i bildspråket
hos de två konstnärerna. Jag tror det är
den ömma blicken på motiven, samtidigt
som båda odlar sin egenart. Sara Lundberg
går helt in i berättandet, detta är det bästa
hon hittills gjort.
Susanna Ekström
3

R
O PS ISRECENSERA
Minneförlust och
midnattssol
Flora Banks förlorade minne
Av Emily Barr
Översättning Lena Karlin
Alfabeta 2017
Första meningen i Flora Banks förlorade
minne är som ett slag i magen: ”Jag står på
krönet av en kulle, och trots att jag vet att
jag har gjort något förfärligt har jag ingen
aning om vad det är.”
Boken utspelar sig till stor del på
Svalbard och handlar om minnesförlust.
Efter en operation då hon var elva år har
Flora tappat sitt korttidsminne. Det är i
alla fall vad hon har fått berättat för sig.
Hon minns saker som hände innan hon
var tio men sånt som sker i dag kommer
hon bara ihåg någon timme. Något som
hon kompenserar genom att anteckna på
sina händer och på lappar.
Svalbard är en tacksam miljö för att
skapa stämning och spänning. Det är
ödsligt, hotet att möta isbjörnar är alltid
levande, de få människor som lever där
alltid vänliga och hjälpsamma, åtminstone
i Emily Barrs beskrivning, men förmodligen
är det så i verkligheten också.
Hjälpsamhet är helt enkelt en förutsättning
för överlevnad i ett sånt klimat.
Halva året är det kolmörkt dygnet om
och halva året ljust. Flora Bank kommer
dit under den ljusa tiden men tror ändå
att det är vinter för det är kallt och isigt.
Solen skiner hela nätterna och hon slutar
sova och vet sällan om det är dag eller
natt. Något som
förstås bidrar till
hennes förvirring.
Men innan
hon kommer till
Svalbard här det
hänt mycket i
hennes hemstad
i England. Efter
en fest kysser hon
– och blir kysst
av – en pojke på
stranden. Och
det är något som
hon sensationellt
nog minns även
nästa dag. Hon
m inns hur det
kändes, hur han
såg ut, att hon
fick en kolsvart
sten av honom.
Hon inser att
hon inte är tio år
längre, utan 17.
Hon måste träffa
honom igen –
kanske kan han få
hennes minne att
vakna. Och hon
älskar honom.
Men han har rest
till Svalbard för
att delta i ett forskningsprojekt.
Barr låter Flora berätta i jag-form med
allt vad det innebär av upprepningar och
omtagningar när hon måste läsa på sina
lappar för att veta vem hon är och vad
hon håller på med just nu. Allt är i presens
– det finns inget annat för den som inte
kan minnas. Det är effektivt, stundom
ångestskapande, förvånansvärt trovärdigt
och väldigt skickligt. Fram träder en
person som trots sina tillkortakommanden
är handlingskraftig och stark – så till den
grad att hon lyckas ta sig från England till
Svalbard för att hitta den som hon kysste
och kanske återfå sitt minne.
Så småningom hittar hon verkligen sin
pojkvän, som hon har börjat kalla honom,
men vägen dit är lång och snårig och när
hon väl är framme blir ingenting som hon
tänkt sig. Även hennes tidigare liv spelas
upp och visar sig vara helt annorlunda än
hon fått sig berättat. Det blir en dramatisk
upplösning som även till sist känns rätt
hoppfull.
Emily Barr har skrivit spänningsromaner
för vuxna och hon vet hur man syr
ihop en historia, där spänningen stiger och
som är svår att lägga ifrån sig.
Tidigare finns ännu en bok av Barr för
unga vuxna på svenska, Backpacker som
kom ut 2008.
Birgitta Fransson
Foto Graig Green
4

Originell och
nyskapande saga
Älvsommar
Av Mårten Sandén
Bild Lina Bodén
Rabén&Sjögren 2017
taken. Men lyktféerna är hotade av någon
som kallas Stora Skuggan och Stella och
hennes fosterbror Issa måste rädda dem
tillsammans med skorstensbarnen. Det blir
en vådlig och nervpirrande expedition som
för dem högst upp i Stadshusets torn.
Stella bor hos Miriam, som äger
antikhandeln Miriams Dockskåp i Gamla
Stan. Dessutom har Miriam ett dockskåp
som är en kopia av det verkliga huset. Här
ligger det nära till hands att associera till
Astrid Lindgrens saga ”Ingen rövare finns
i skogen”, även om det inte är barnen utan
lyktféerna som flyttar in i dockskåpet. Här
finns också anspelningar på bland annat H
C Andersens saga ”Den lilla sjöjungfrun”.
Älvsommar har samma utformning
och format som sin föregångare. Den
innehåller 23 kapitel och en epilog och kan
Mårten Sandén porträtteras på sid. 32.
alltså även den läsas som en adventskalender
även om den utspelas på försommaren.
Varje kapitel innehåller en helsidesillustration
i en mild färgskala av Lina Bodén
som också gjorde bilderna i Skorstensjul.
Hennes detaljerade och exakta
illustrationer har en svag oskärpa och ett
obestämt ljus som gör ett drömlikt och
sagoskimrande intryck samtidigt som
miljöbilderna från Gamla Stan, Riddarholmskyrkan,
Stadshuset och Midsommarkransens
tunnelbanestation skapar
verklighetsanknytning. Lina Bodén har
tidigare illustrerat Kristina Lindströms
Flickornas historia (2015) och utformat
många vackra bokomslag både till barnoch
vuxenböcker.
Anne-Marie Karlsson
bibliotekarie
Mårten Sandén visar åter att han är en
sagoberättare av rang. I hans nya bok
Älvsommar finns både dramatik, vemod
och klokskap. Och ett lyckligt slut. Titeln
skriven med glittriga prickar framför
en fantasieggande bild av Riddarholmskyrkans
lätt igenkännliga tornspira på
omslaget väcker förväntningar som infrias
med råge. Den historia som berättas ingår
i en sagotradition samtidigt som den är
originell och nyskapande.
2015 utkom kalenderboken (24 kapitel
som ska läsas ett per dag i december) Skorstensjul
som handlar om tre barnhemsbarn
på rymmen som kommer till Stockholm.
Där lär de känna skorstensbarnen, som
lever i hemlighet på stadens tak. Älvsommar
är en fortsättning som mycket väl kan
läsas fristående.
Liksom i Skorstensjul är det barnhemsrymlingen
Stella som berättar. Hon
är mycket imponerad av skorstensbarnens
orädda klättrande på tak och i torn. Nu
upptäcker hon att barnen skyddas av varsin
osynlig älvliknande varelse som kallas
lyktfé. När hon får en egen beskyddare
vågar hon också klättra och springa på
5

R
O PS ISRECENSERA
Lyhörd och ordrik
ungdomsroman
Saker ingen ser
Av Anna Ahlund
Rabén&Sjögren 2017
Anna Ahlund börjar sin andra ungdomsroman
Saker ingen ser med en kyss utdelad på
nyårsaftonen utanför Uppsala domkyrka.
Det som var ett vanligt slut på äldre ungdomsböcker
eller snarare flickböcker blir
här upptakten till en berättelse som annars
inte har mycket gemensamt med den litteratur
som förr vände sig till unga läsare.
En av bokens huvudpersoner Sebastian
firar in det nya året med sina vänner som
är samlade utanför domkyrkan i Uppsala.
När kyrkklockornas dova klang ljuder i
den kalla vinternatten närmar sig plötsligt
en okänd flicka och ger honom oväntat en
kyss. Jag kysser alltid främlingar på nyår,
deklarerar hon, och påstår att nyårskyssen
säger hur resten av året kommer att
bli. Sebastian bestämmer sig för att hans
nyårslöfte ska bli att varje månad kyssa en
främling.
Saker ingen ser utspelar sig under ett
år och romanen är uppdelad i tolv avsnitt,
ett för varje månad. Berättelsen kan ses
som en kollektivroman. Det handlar inte
bara om Sebastian. Stort utrymme ägnas
också åt hur livet gestaltar sig för några
av hans vänner och klasskamrater. Vad
som framför allt fokuseras i skildringen
är relationer och känslor, ensamhet och
utanförskap, kärlekstrassel och hisnande
sexuell lust.
Ahlund kryper nära inpå sina karaktärer
och lyssnar lyhört av dem. Det pratas
mycket, och en ordrik dialog, bitvis bestående
av sms som ivrigt skickas fram och tillbaka,
slingrar sig fram över sidorna. Miljön
växlar mellan en gymnasieskola i Uppsala,
kaféer på stan och de olika karaktärernas
hem. Gatunamn återges noggrant
i syfte att fånga in den
uppsaliensiska atmosfären.
Men studentstaden blir ändå
mest en kuliss, en bakgrund
mot vilken de uppträdandes
konturer avtecknar sig.
Någon intrig går det
egentligen inte att urskilja.
Ahlund är knappast
handlingsinriktad utan
koncentrerar sig på det
känslomässiga. Sebastians
nyårslöfte tonar dock snabbt
bort inför mer allvarliga och
komplicerade kärleksrelationer.
I debutboken Du, bara
från 2016 handlade det om
kärleken mellan två pojkar. I
Saker ingen ser skildrar Ahlund
både homosexuella och
heterosexuella förhållanden.
Samtidigt har musiken,
skönlitteraturen och konsten
en stor roll i romanen. Det refereras
bland annat till Håkan
Hellström, och musikgrupper
av skilda slag diskuteras
och jämförs. Det övas flitigt
inför skolans konserter, och berättelsen är
dessutom tryfferad med citat från Karin
Boyes dikter.
Bokens olika karaktärer har dock en
tendens att bli vaga i konturerna. Den
som mest skiljer ut sig är den ensamme
och undanglidande Johannes. Han sörjer
sin äldre syster som för några år sedan begick
självmord. Hon var en stor beundrare
av Karin Boyes lyrik och har lämnat efter
sig en ask full av små lappar med citat från
Boyes dikter. Johannes försöker måla sig
ut ur sin sorg. Han går en estetisk linje på
gymnasiet och kämpar med att få fason på
färger och former.
Det finns en beundransvärd lätthet i
Ahlunds sätt att skriva, som är avväpnande
och gör att man gärna bortser från brister
i miljö- och personskildring. Berättelsen
får lyft av en följsam och rytmisk prosa
där meningarna nästan studsar fram på
raderna. Författaren ger prov på stor
skicklighet och variation i skildringen av
sexualitet. Bokens många sexscener kan
vara nog så närgångna och detaljerade.
Ofta balanserar Ahlund på slak lina men
lyckas undvika det spekulativa. Istället
fångar hon såväl unga människors
osäkerhet och vånda inför sexdebuten som
deras hisnande glädje när de ger sig hän åt
kroppens njutningar.
Lena Kåreland
litteraturvetare och professor em.
barnbokskritiker i Sv.D.
Foto Johanna Westin
6

Historiska
spänningsromaner
Blodsvänner 1, Försvunnen
Blodsvänner 2, Vittnet
av Camilla Lagerqvist
B. Wahlströms 2017
Historisk spänning har blivit Camilla
Lagerqvists specialitet. Hon tilldelades
Nils Holgersson-plaketten för Uppdraget,
första delen av fyra i en serie om en flicka
i Värmland och motståndsgruppen Svarta
rosorna under andra världskriget. Den vita
döden och Spetälskesjukhuset, ett par andra
av hennes, låt säga, vuxna barnböcker,
bygger mer eller mindre på det gamla skillingtrycket
”I en sal på lasarettet”.
Försvunnen och Vittnet inleder ännu
en historisk spänningsserie med namnet
Blodsvänner. Också den nya serien
utspelar sig under andra världskriget.
Inget exakt årtal anges, däremot görs vissa
tidsmarkörer som på ett ungefär placerar
berättelserna i tiden. Dessutom är det en
extra poäng med att tiden inte markeras
definitivt. Vissa likheter med dagens Sverige
blir ännu tydligare.
Huvudpersonen Disa, tolv år, bor på
ett barnhem utanför Uppsala. Hennes
mamma försvann, pappan gifte om sig
och fick nya barn. Eftersom Disa är av
resandefolket har Barnavårdsnämnden
tvångsplacerat henne på barnhemmet.
Där finns också den föräldralöse Albin,
vars farmor är barnhemmets föreståndare.
Även Ville, som inte bor på barnhemmet
utan kommer från en finare familj, ingår i
den trio som ska bli blodsvänner och lösa
mysterier.
Morfar Ludde är Disas enda kontakt
med sin familj – utom något enstaka kort
från pappan. Ludde, som reser runt med
häst och vagn och spelar dragspel, brukar
komma och hälsa på varje söndag. Men
inte den här söndagen. Disa väntar i tre
timmar på att Ludde ska komma. Har han
också försvunnit, som mamma gjorde? Så
börjar den första boken, Försvunnen.
Historisk spänning är en svår genre,
oavsett vilken åldersgrupp som författaren
riktar sig till. Å ena sidan måste berättelsen
vara spännande, å den andra ska det
finnas plats för information om, i det här
fallet, Statens institut för rasbiologi och
sinnessjukhuset Ulleråker. Här och var i
Försvunnen tycker jag att balansen håller
på att bli fel, så att berättelsen tyngs ner av
informationen. Men varje gång som berättandet
är på väg att stanna upp får Camilla
Lagerqvist fart på det igen.
Till detta bidrar de korta berättelser i
berättelsen – som egna scener – där tiden,
åsikterna och politiken gestaltas och tydliggörs.
Som när Mickel Falsum från Rasbiologiska
institutet kommer till barnhemmet
för att hämta ”tattarflickan Lindgren
och Persson med den fallande sjukan”. Det
vill säga Disa, som ska fotograferas och
mätas, och Edit, en barnhemsflicka som
har epilepsi och därför måste genomgå
”en mindre operation”(med annat ord:
steriliseras). Eller när Disa och Albin är
hembjudna till Ville och någon kallar
henne ”tattare”. Disa blir rasande och går
därifrån, som hon hatar det ordet, det är
”skitfult”.
I Försvunnen, där ju också huvudpersonerna
Disa, Albin och Ville måste
introduceras, hamnar betoningen mer på
tiden än på spänningen och de tre blodsvännernas
försök att hitta Ludde. I den
andra boken drivs spänningen upp. Vittnet
är mycket mer av spänningsroman – ja, en
deckare. En fattig pojke blir vittne till ett
mord på en gata i Uppsala. Mordet visar
sig hänga ihop med en stöld av konstföremål
som Albins pappa – han var arkeolog
– skänkte till Gustavianum. Givetvis är
Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet
också inblandad i detta.
Vid sidan om blodsvännernas spännande
jakt på mördaren har Lagerqvist
även fogat in några scener som visar
människornas olika livsvillkor. Disa kommer
hem till sin skolkamrat Karin, som
bor i en fin lägenhet i Uppsala, och alla tre
vännerna besöker ”vittnet”, alltså pojken
som råkade bevittna mordet, i stadens fattigkvarter.
Bortförda, tredje titeln i serien
Blodsvänner, har annonserats till början
av 2018.
Bengt Eriksson
kulturjournalist och recensent
Foto Pernilla Wahlman
7

R
O PS ISRECENSERA
Foto Louis Kapeleris
Utvecklingsroman
och romantisk saga
Vända världen rätt
Av Jennifer Niven
Översättning Ylva Stålmarck
Gilla böcker 2017
Hur kan den största skräcken vara att bli
avslöjad som annorlunda? Hur kan att försöka
verka ”normal” vara viktigare än att
vara sann mot sin familj, vara en schysst
person och att få hjälp när man behöver
den? Tonårens ”vara normal”- fängelse är
ett helvete för många.
I Jennifer Nivens andra ungdomsroman,
Vända världen rätt, är det återigen
den manliga huvudpersonen som lider
av rädslan att bli avslöjad som ”freak”.
Om det i den förra – Som stjärnor i natten
– handlade om att dölja psykisk ohälsa,
handlar det här om ansiktsblindhet.
Ingen, inte ens Jacks föräldrar och
syskon får veta att han saknar förmåga att
känna igen dem. Varje gång han ser dem
är de som främlingar – hjälpligt möjliga att
tyda som ”mamma”, ”pappa”, ”lillebror”
etc via klädstil, frisyr, röst och gester. Men
det händer att han tar fel – såväl på sin lillebror
(och släpar iväg fel unge från kalaset)
som på sin flickvän (och kysser fel tjej).
Då har den kvinnliga huvudpersonen,
Libby i denna bok, betydligt bättre koll på
vem hon är och vill vara. Vartannat kapitel
är hennes, vartannat är Jacks och båda
berättar ur jagperspektiv, med ett
stundtals direkt tilltal till läsaren
som ”du”.
Vem är då Libby? Under flera
år gick hon inte till skolan. För att
hon hade sorg efter sin mammas
död, panikångest och var för tjock
– så tjock att hon inte ens kunde
komma ut genom dörren. Till slut
fick man ta hjälp av en lyftkran för
att få ut henne ur huset.
När berättelsen börjar har
Libby med hjälp av egen vilja, sin
pappa och en stödperson, gått
ner 150 kilo. Hon är fortfarande
STOR men hon kan dansa som
hon älskar och hon kan börja skolan
igen. Hon hoppas få en plats i
skolans dansteam, få vänner och
kanske en pojkvän.
Men det dröjer inte länge förrän
någon inser att det är HON,
”Amerikas tjockaste tonåring”.
Alla, precis alla, har sett klippet
på Youtube som visar när hon
hjälplös lyfts ut ur huset av lyftkranen.
”Du är äcklig, en hora”, får hon höra i korridorerna.
Värst är kanske de coola killarna
som kommer på ”leken” tjockis-rodeo: att
hoppa upp på Libbys rygg och försöka sitta
kvar så länge som möjligt.
En av de coola killarna är förstås ansiktsblinde
Jack. Bara genom att spela tuff
lyckas han dölja att han är ett ”freak”, som
han kallar det. Han vill inte vara taskig
mot Libby. Tvärtom är han försiktigt nyfiken
på henne. Men han ”måste” göra det
han gör, tror han, för att skydda sig själv
eller för att hans kompisar inte ska göra
något ännu värre mot henne. ”Allt för att
inte bli ett bytesdjur. Det är alltid bättre
att jaga än att bli jagad.”
Mitt i matsalen hoppar alltså Jack upp på
Libbys rygg. Alla skrattar när hon rasande
försöker få honom att släppa. Till slut lyckas
hon ge honom en rejäl smocka, varmed båda
blir kallade till rektorn, döms till samhällstjänst
på skolan och att under några veckor
delta i en samtalscirkel med en kurator.
Och det är så de lär känna varandra.
Jennifer Niven skriver rappt och man
vill gärna veta hur det ska gå för personerna
i boken. Och även om hon inte lyckas
göra Jacks historia helt trovärdig för mig, är
mobbningen, skolgårdens märkliga maktspel,
hatet och rädslan väl igenkännbart.
Och så är det Libby som på ett unikt
sätt vägrar vara offer. Hon har bestämt sig
för att ta makten över sitt liv och att inte
låta andra bestämma vem hon är. Hon är
stor, javisst, men hon är också vacker, smidig
och dansar makalöst. Hon är en ung
kvinna som längtar efter att få vara med
om kärlek, skoldanser och sex (de sista
kilona ska hon i sina drömmar få bort just
genom att ”sexa av sig”).
Men det är inte drömmen om kärlek
som är hennes drivkraft utan det självklara:
att bli respekterad, sedd för den hon är.
Och hon är rapp i repliken, ger svar på tal
när mobbarna hånar.
Vända världen rätt är en romantisk
saga, som den om den fula ankungen, men
också en hoppfull utvecklingsroman om
att den som står på sin egen sida kanske
kan få omgivningens respekt också – och
om inte det så i alla fall sin egen. Och att
man mår bättre av att be om hjälp när man
faktiskt verkligen behöver.
Angelica Risberg
journalist på Svenska Dagbladet
8

Nervpirrande
skräckis som sparkar
uppåt
Bockarna Bruse börjar skolan
av Björn F. Rørvik & Gry Moursund
översättning Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2017
Frågan är vem som väntat est på att Björn
F. Rørvik och Gry Moursunds sagotrio
Bockarna Bruse ska börja skolan, läsarna
eller de hornprydda bröderna? I två tidigare
bilderböcker har bockarna besökt både
badhus och ålderdomshem. Varje gång har
ärkefienden trollet dykt upp och orsakat
kalabalik; och varje gång – som i sagan –
har elakingen fått ge sig av med svansen
mellan benen. I Bockarna Bruse börjar skolan
(2017) är det dukat för ännu en dust.
Bokserier är vanliga inom barnlitteraturen
och det korta bilderboksformatet
är väl lämpat för att återknyta till bekanta
karaktärer i bok efter bok. Dessutom är
bokserier marknadsanpassade och säljbara
på ett sätt som förlagen uppskattar. Det är
ändå alltid med viss bävan en uppföljare till
en tidigare favorit tas emot. Ska den månne
hålla för de uppskruvade förväntningarna?
Redan ett par sidor in i Bockarna
Bruse börjar skolan kan sådana farhågor
skrotas. Bockarnas värld är precis som
tidigare glatt skruvad men med hjärtat på
rätt ställe. Allt börjar den dag de får ett
misstänkt dåligt stavat brev där det står
att de måste börja i skolan. De hoppar inte
precis i taket av idén, men när det visar sig
vara lite si och så med minsta och mellersta
brorsornas läs- och räknekunskaper
tycker största bocken att det nog är bäst
att de pallrar sig dit. Att börja skolan är
givetvis spännande i sig. Redan första
dagen upplyser skolkompisarna bockarna
om vem de ska passa sig för. Högst på
listan står nya rektorn. ”Han äter ettagluttare”,
påstås det. En etta ”blev skickad till
rektorn precis före höstlovet. Sen dess är
det ingen som sett henne”. De läsare som
kan sin saga och har läst de tidigare böckerna
i serien börjar nu med skräckblandad
förtjusning ana vartåt det lutar.
Vad är det då som gör Rørvik och
Moursunds bockböcker så välfungerande?
En faktor är att upprepningen är själva
berättelsens motor, en annan att dramaturgin
knyter an till barns lek. Konfrontationen
med trollet är oundviklig och
i väntan på den stiger spänningen tills
trollet skriker: ”Och nu... KOMMER JAG
OCH TAR ER!”. Det blir en vild jakt runt
kopieringsmaskinen i trollrektorns kontor,
men gudskelov slutar den snöpligt för trollet
medan bockarna
blir skolans
hjältar. Det här
är berättelsen
om David och
Goliat, om och
om igen. Hur
den stora, starka
maktmissbrukaren,
mot alla
odds, besegras
och förlöjligas.
Vem älskar inte
berättelser som
sparkar uppåt?
Det goda
humör och den
skojfriska påhittighet
som råder
i böckerna är lika
mycket Rørviks
som Moursunds
glatt crazy bildvärlds
förtjänst. Krita och tusch i skrikiga
färger, ett myller av figurer, hög kitschfaktor
och en barnhärmande stil knyter an till
och uppgraderar barnperspektivet. Samtidigt
är djurfigurernas mimik obetalbart
komisk och varje uppslag bjuder på dynamik,
dramatik och humoristiska detaljer
som exempelvis raden av rektorsporträtt
som hänger utanför rektorns kontor. Pija
Lindenbaums eleganta översättning får
inte heller glömmas bort i sammanhanget.
Mycket av den härliga humorn sitter i
språket och det gäller att få tonträffen rätt
både vad gäller bockarnas bräkiga stämmor
och dialogen som utformats grafiskt
med versaler och avvikande font för att
stöda inlevelsen vid högläsning.
När den nya rektorn avslöjas som den
buse han är och förpassas från skolan har
inte bara bockbröderna undgått att bli trollföda,
ettorna slipper att få kopior av rektorns
rumpa hemskickade som veckobrev.
I väntan på var trollet ska dyka upp nästa
gång, kan den här nervpirrande skräckisen
läsas om och om igen. För utöver alla skratt,
inger Bockarna Bruse-böckerna mod och
tillförsikt. Det är inte alltid den starkaste
som vinner. Så det så
Maria Lassén-Seger
barnboksforskare
9

R
O PS ISRECENSERA
Hamlet som kanin
– en kommande
kultbok?
Titta Hamlet
Text Barbro Lindgren
Bild, Anna Höglund
Grafisk, form, Nino Höglund
Karneval, 2017
På skyddsomslaget anländer den bedrövade
kaninhamlet till slottet i det gråtonade
Helsingör i denna hårt komprimerade
version av Shakespeares Hamlet. För den
vuxne som mött det klassiska dramat
i andra former är det en överraskande
saklig och häftigt fartfylld framställning.
I texten, återgiven i samma språkliga
form som i Maxböckerna, finns endast de
bärande händelserna och känslorna kvar.
De återfinns på vänstersidorna som i en
ordinär pekbok.
Anna Höglunds inkännande bilder
fördjupar berättandet och tillför detaljer
som gör den tragiska historien mer begriplig.
Vi får genom hennes bildgestaltning
veta varför Hamlet är så störd och ledsen,
hur mamman och den andra pappan
dummar sig. Hur skum Ofelias pappa är,
där han lurar på kärleksparet Ofelia och
Hamlet bakom draperiet tillsammans
med Hamlets nya pappa. Orden är få och
takten hög, men bilderna tål att sjunka in
i och fundera över. Text och bild fungerar
helt ihop. Alla agerande har djurhuvuden.
Hamlet är en sorgsen kanin med nedhängande
öron, som sin mamma, Ofelia en pigg
rakryggad rävhona, samma hållning går
igen hos hennes bror, Hamlets nya pappa
är en råtta. Färgerna är mättade, dräkterna
tidsenliga med det klassiska dramat.
Trots miniformatet och det höga
tempot finns det väsentliga i ursprungsdramat
med. Döden är hela tiden närvarande
i bilderna, där hittar jag symboler
som dödskallar, liemannen och kors, blod,
svärd och gift, t.ex. skorpionen i nedre
högra hörnet som annonserar pappans
nedriga avsikter medan fontänens lejon
Hamlet får annan pappa.
Annan pappa jättedum.
Hamlets mamma dricker farlig saft.
Nu Hamlets mamma död.
10

sprutar blod. På något märkligt sätt har
Barbro Lindgren och Anna Höglund
kunnat bevara en hel del av komplexiteten
och känslan av att allt är förgängligt i sin
minimalistiska version, som pekar rakt
fram mot teaterscenen.
Pärmen är mörkt röd som det bloddrypande
innehållet med ett vitt kranium
över korslagda benknotor.
I Titta Hamlet återfinner jag en liknande
humoristisk attityd som i Barbro
Lindgrens och Eva Erikssons skildring av
hur medlemmarna i VLMF jobbar med
den sega uppsättningen av Nökhamlet.
Farbrornallen är ledare för den märkliga
föreningen av Barnhans leksaker. VLMF
betyder ”Vad lever man för” och de kan
man läsa om i författarens häftiga och
roliga bok Vems lilla mössa flyger. (R&S,
1987). Härlig högläsning. Så vi förstår att
upptagenheten med det klassiska dramat
pågått länge.
Den som efter läsningen av Titta
Hamlet vill fortsätta med en fyllig och
ändå lättillgänglig version än originaltexten
kan jag rekommendera Leon Garfields
prosaversion Shakespeare Sagor (R&S, 1986)
i Sven Christer Swahns mycket uppskattade
översättning. Jag slår upp Hamlet i
den mäktiga utgåvan och jämför Michael
Forsmans tolkning av vålnaden med Anna
Höglunds. Hon visar ett kungligt svart
spöke som i bildtexten säger ”Din nya
dumma pappa dödade mig”. Höglunds
tolkning är mer övertygande och rak här
liksom i skildringen av striden mellan
Laertes och Hamlet. På det uppslaget lyder
texten ”Ofelias bror svärdar Hamlet”. I
bakgrunden utspelas giftscenen och Hamlets
mamma faller död till golvet, vilket
markeras med ögon som kors. Höglund
använder sig av serieformen i sitt drastiska
bildberättande med flera pågående skeenden
i samma bilder.
Titta Hamlet uppfattar jag som en
intensiv, munter tilltalande version av det
klassiska morbida dramat. Den är bara så
oväntat bra.
Susanna Ekström
Fakta och fantasi
Blod
Text Bengt-Erik Engholm
Bild Jojo Falk
Natur och Kultur 2017
Författaren inleder med att berätta hur
han som liten slog sig i huvudet så att det
blödde kraftigt och hur han då betedde sig
helt fel. Istället för att ta det lugnt sprang
han omkring och skrek. I bokens bästa
avsnitt beskriver han hur han borde ha
gjort. I tre punkter förklarar han enkelt
och pedagogiskt för en ung läsare hur hen
ska gå till väga för att hjälpa någon som
slagit sig så att det blöder.
Boken Blod är en blandning av medicinska
fakta och kuriosa. Blodomloppet är
snabbt avklarat på tre sidor och författaren
kastar sig över olika företeelser som
näsblod, att rodna, myggor och fästingar,
blodprov och spökhistorier för att avsluta
med Stockholms blodbad. Det finns gott
om siffror att förundras över. Som att allt
blod i människokroppen byts ut på fyra
månader, att blodkärlen i en människa
skulle räcka mer än två varv runt jorden,
att våra hjärtan slår en gång i sekunden
och att blåvalens hjärta väger som en bil.
Aningen förvirrande är mixen av
låtsasblod till Halloween, beskrivningar av
koppning och blodiglar kopplat till dagens
blodgivare samt en mycket bra beskrivning
av mens. Jojo Falks illustrationer i
humoristisk serieteckningsstil förstärker
den skämtsamma tonen, men jag saknar
några bilder som bättre förklarar exempelvis
blodets väg i människokroppen.
Blod är Bengt-Erik Engholms och Jojo
Falks sjunde bok tillsammans. Den har
samma format och utformning som förra
årets bok Löss.
Anne-Marie Karlsson
11

R
O PS ISRECENSERA
Skörhet
och utanförskap
Odd är ett ägg
av Lisa Aisato
Översättning Lotta Bergqvist
BonnierCarlsen 2017
Lisa Aisato är en norsk bilderboksskapare
som fick sitt stora genombrott med boken
Odd är ett ägg (2010). Det är en skruvad historia,
som också blivit prisbelönt animerad
kortfilm, om en ängslig sjuårig pojke som
lever i ständig skräck för att råka ut för en
olycka. Hans oro är helt begriplig eftersom
hans huvud bokstavligen är ett bräckligt
ägg. På skolan går det vilt till och trots att
Odd skyddar sin sköra skalle med handdukar
och en stor tevärmare, tvingas han
ligga lågt för att inte råka illa ut.
Odds utanförskap och försiktighet
kan förstås läsas på ett symboliskt och
psyko logiskt plan. Han är den tysta i
klassen som håller sig för sig själv och
som de andra barnen tycker är konstig.
Han är inte direkt mobbad, men definitivt
utanför. All fysisk aktivitet skrämmer
honom och under gymnastiken gömmer
han sig helst på toa. Något vuxenansvar
för pojkens utanförskap tas inte, vilket
sorglig nog är en realitet för många
ensamma barn. Mången barnbok tematiserar
barns ensamhet och behov av
gemenskap och vänner, men Lisa Aisato
lyckas damma av denna slitna tematik och
göra den angelägen för läsaren. Hennes
karaktärisering av Odd i bild som bräckligt
spinkig med ett enormt, blekt äggformat
huvud som hans sköra kropp knappt
förmår bära upp vädjar direkt till läsarens
känslor och sympatier. Samtidigt finns en
uppfriskande absurdism i gestaltning –
som att Odds mamma är en höna -– vilket
hindrar berättelsen från att slå över i
jolmig sentimentalitet.
Berättelsens vändpunkt sker när Odd
träffar Gun, en flicka iklädd bidräkt som
inte är rädd för något. Hon låter sig inte
avskräckas av Odds försiktighet utan leker
med honom på hans villkor och lyckas
med sin livsglädje och omtanke efter ett
tag locka honom ut ur sitt skal. Odd är
ett ägg är en fin berättelse om vänskapens
förlösande kraft. Den är också en
rosafärgad dröm om att hitta den perfekta
kompislyckan. Hade berättelsen slutat här
hade den varit rar men lätt att glömma.
Men Aisato får till en fiffig slutknorr som
gör att bilderboken stannar i minnet. Vad
den är vill jag inte avslöja här eftersom
den förtjänar att få upptäckas på egen
hand. Men så mycket kan sägas att Odds
vänskapslycka bokstavligen visar sig vara
livsavgörande för honom.
Aisato har fortsatt undersöka barnets
känslovärld, drömmar och fantasier i flera
efterföljande bilderböcker. Hon hittar
oväntade ingångar till välkänd barnbokstematik
och berättar hellre poetiskt
och symboliskt i text och bild än rakt
på sak och realistiskt. Hennes bilder är
ofta drömskt romantiska, barnfigurerna
sentimentalt storögda och söta, rentav
kitschiga. Det är en smaksak huruvida det
bilduttrycket tilltalar, men i Odd är ett ägg
får berättelsens dramatik skjuts av oväntade
bildperspektiv och -beskärningar.
Maria Lassén-Seger
Privat foto
12

Om skapande
i förskolan
Kreativitet och barns lärande
– från ett till 5 år
av Birgitta Emriksson & My J. Swahn
Skapande pedagogik 2017
Formulera – Bild och projekt
i förskolan
av Karin Furness
Liber 2017
Framför mig ligger två tjocka fackböcker
om arbete med projekt i förskolan. Formatet
21x22.5 cm möjliggör rikligt med
illustrationer, vilket särskilt utnyttjas av
Karin Furness på ett varierat och spännande
sätt.
Emriksson & Svahn arbetar båda inom
utbildningsförlaget Skapande Pedagogik,
Swahn dessutom som pedagogisk
utvecklingschef inom en av Stockholms
förskoleenheter. De eftersträvar i sin bok
att illustrera hur förskolans miljö kan organiseras
för att ge upphov till, för barnen,
spännande möten med material och rumsutformning.
Boken är fylld av konkreta
exempel från olika projektarbeten. Alla
inblandade olika förskolepedagoger, som
de samarbetat med, refereras till under
det gemensamma namnet Anna, vilket
ger mig, själv förskollärare och lärarutbildare
en känsla av olust. Menar de att den
egna pedagogiska profilen och personliga
bakgrunden är helt utan betydelse eller
är det bara för enkelhetens skull? Ett sätt
att anonymi–sera som jag aldrig tidigare
stött på.
Boken är utformad som en översikt av
vad som tidigare skrivits utifrån teorier
och erfarenheter från det utforskande
arbetet i Reggio Emilia kompletterad med
konkreta exempel från projektarbeten i
barngrupper. Citaten och referenserna
till annan pedagogisk litteratur är rikliga
och litteraturlistan mycket omfattande.
De hänvisar också till förskolans läroplan
(LpFö 98/16) och anslaget är tydligt
pedagogiskt när de försöker konkretisera
vad kreativt lärande kan innebära omsatt
i barngruppen. Också utformningen med
underrubriker, korta stycken, mycket luft
och bildserier bidrar till lättillgängligheten
och jag anar att målet är att ta sig in i
förskolläratutbildningens kurslitteraturlistor.
Det de vinner i översiktlighet förloras
i djup. Det tjocka, matta pappret och det
spatiösa upplägget gör att jag uppfattar
innehållet som utdraget, lite tunt. Detta
blir särskilt märkbart vid parallell läsning
av Furness.
Formulera är den fyndiga titeln på
Karin Furness koncentrerade och täta
skildring av ett helt yrkeslivs arbete med
barn i olika åldrar och deras utforskande
arbete med teckning, målning och formbara
material som lera. Utgångspunkten är
barnens intressen och tankar, deras idéer
och prövanden i verkstadsmiljö och hur
detta gestaltas genom tvärvetenskapliga,
ofta långa, projekt, där barnen ställer nya
frågor till varandra och materialen, gör
kopplingar i händelsekedjor osv. Framställningen
är nyanserad och grundlig med
klart fokus på barnens uttryck, tankar,
idéer, upptäckter och nya frågor, när de
konfronteras med materialen och nya
situationer.
Utforskande och närhet till olika
verktyg och råmaterial, deras egenart och
möjligheter får stort utrymme i kapitel
som teckning, färg och måleri, lera och
textil. Vi får följa barnens samtal och kommentarer
i tre biologiska projekt, åskådligt
presenterat med foton och eftertankar.
Bildmaterialet är mycket talande och
informativt, bra papper, som ger färgerna
rättvisa, effektiv layout som underlättar
förståelsen av det komplicerade innehållet.
Verkstadens utformning och materialets
organisering har stor inverkan på det
fortsatta arbetet för både barn och lärare.
Förberedelser, diskussioner och iakttagelser
är ofta svåra att få till, men deras betydelse
poängteras. I Furness framställning
kombineras allvar, fantasi och lekfullhet
och det jag särskilt uppskattar är hennes
egen närvaro som konstnär och bildhandledare.
Jag får själv lust att pröva mig fram
i material som inte varit aktuella på länge.
Formulera – Bild och projekt i förskolan
är så rik på iakttagelser, erfarenheter,
reflektioner, förslag och kunskap att den
bör ge underlag för flera års studier samt
impulser till egna idéer, utvecklande
samtal och prövanden i arbetslagen. Med
tanke på att Furness inspirerades av den
första utställningen från Reggio Emilia på
Moderna Museet 1981 och sedan dess på
olika sätt samarbetat och fördjupat arbetet
med förskolor, Pedagogiskt Centrum och
den pågående verksamheten i Reggio har
hon ett mycket stort material att välja och
dra slutsatser ur. Vea Veccio, en av centralfigurerna
från början i Reggio har skrivit
det uppskattande förordet.
Det är så härligt och hoppfullt med
en fackbok som lyckas kommunicera sitt
viktiga budskap till oss. Se barnen och följ
dem. Lita på deras intressen, möjliggör deras
utforskande och upptäckter. Låt de bli
delaktiga och samspela med dem. Jag har
aldrig tidigare läst något som så målande
skildrar det utmanande och lustfyllda i
verkstadsarbetet.
Susanna Ekström
13

R
O PS ISRECENSERA
Poetiskt
och känslostarkt
Här är vi
Text Åsa Lind
Bild Ingrid Godon
Lilla Piratförlaget 2017
Med en återhållen och poetisk text berättar
Åsa Lind en gripande och känslo stark historia
om ensamhet och flykt. Den belgiska
illustratören Ingrid Godon har tolkat de
få raderna i en avskalad och enkel stil som
stämmer väl med tonen i texten. En vuxen
kvinna och ett barn, till synes helt ensamma
och övergivna, ser något som ser ut som
en fest uppe på en höjd långt borta. Frusna
och hungriga beger de sig ut på den långa
vandringen dit. De går hela natten, på slutet
bär kvinnan barnet. De tvekar att ge sig till
känna när de kommer fram,
men när de gör det blir de
i alla fall inte bortkörda.
De vänder sig om och ser
att fler människor är på
väg. Det vilar en märklig
stämning över slutbilderna,
som om de är de sista överlevande
efter en katastrof av
något slag.
Ingrid Godons bilder
är utförda i bleka färger
med ytterst få detaljer.
Effektivt återger hon
vandringen genom att avbilda
det väsentliga såsom
vandrarnas fötter
när de med långa steg
skyndar mot höjden.
Färden genom natten lyses upp av starkt
gulgröna eldflugor som kontrasterar mot
den milda färgskalan. Det är vackra och
tilltalande bilder som känsligt fångar
stämningen i orden.
Bokens humanistiska budskap att vi
alla hör ihop är enkelt sammanfattat i ett
par textrader: ”Här är du. Här är jag. Här
är vi. Här är alla vi.” Men det motsvaras
inte av illustrationerna som visar hur en
grupp människor tittar på de nytillkomna
med ganska nollställda ansiktsuttryck. De
står passivt under en rad kulörta lampor
och tycks vänta på något. En kvinna småler
lite försiktigt. Den gemenskap som man
Åsa Lind och Ingrid Gordon
hoppades på saknas i det öppna slutet.
Här är vi kan tolkas på flera sätt. Mest
närliggande är förstås att se det som en
symbolisk berättelse om dagens många
flyktingar. Men genom att den lämnar så
mycket outsagt kan den förstås på flera plan
och leda till givande funderingar och samtal,
beroende på läsarens ålder och erfarenheter.
Ingrid Godon finns tidigare på svenska
med två egna småbarnsböcker samt som
illustratör till några andra författares verk.
Där är hennes illustrationer mer traditionellt
humoristiskt barnboksmässiga.
Anne-Marie Karlsson
14