Lunds nya Tingsrätt – Undantaget som bevisar motsatsen

Recommendations

Info

Bild 5. Illustration – horisontella linjer över vy vid trappa.Bild 6. Illustration – vertikala linjer över vy vid trappa.
RAKT FRAM, INGET ANNATJag kommer in på en tyst och ljus våning med olika tingsalar. Det finnsbara en riktning att gå, rakt fram, inget annat. De stora fönsterna somutifrån skyddade och närmast speglade bort alla insyn släpper nu inparken med dess grönska. Hela insidan upprepar den vertikalarepetitiva fasadgestaltningen med finess och ger ett mjukare visuelltintryck. Paneler klädda i träribbor av Ask där varje ribba med sinvarierande längt möter den putsade kalkstenen på sitt eget sätt. IngerBergström skriver om upplevelse, rörelse och form i arkitekturen(Bergström, 1994). Många av de tankarna hon har i sin artikel sätterord på varför jag upplever Lunds tingsrätten som jag faktiskt gör. Detfinns en styrning av hur man rör sig på bottenvåningen, och det ärfaktiskt ”en ansträngning och en koncentration att gå rakt”(Bergström, 1994). När jag gör det avtrubbas uppmärksamheten åtsidorna. I tingsrätten finns det bara ett håll att gå, rakt fram, och jaghjälps av de vertikala elementen. Den trötthet som infinner sig tvungetbehövt fokusera för att nå sitt mål frånvarar.Ribborna som ljust fängelsegaller klär väggarna. Räckena som gårlängs andra våningen likt fängelsegaller. Fönster som öppnar upp ochlåter utsidan sippra in – de vertikala elementen är ofrånkomliga. Jaglåter mina ögon vandra men de verkar sig inte vilja röra sig mer änupp och ner, om och om igen. Genom att vrida på huvudet så hamnarmin blick på en ny plats i rummet. Med sin enorma takhöjd och storaöppna ytor känner jag mig väldigt liten i det här rummet. Blickenhåller sig rakt fram, inget annat. Det är snarare atmosfären i rummetän formen som får mig att känna mig så liten – både i betydelse ochfysisk storlek. Eftersom upplevelsen uppstår när man rör sig genomoch tar rummen i besittning (Bergström, 1994) är det inte konstigt attjag känner mig förminskad. Den arkitektoniska gestaltningen formarmin roll och styr mina handlingar efter förutbestämt rörelsemönster.Men den litenhet eller upplevda fasta mönster jag rör mig i upplevsinte som inskränkande eller negativ. Detta är troligtvis tack vareomständigheterna som är självvalda, jag antagligen inte känt sammabehag om jag besökte som målsägare. Här blir form en funktion imaskinen som är tingsrätten. Målsägande ska vistas under samma taksom åtalade, vittnen i syfte att fälla eller fria ska samsas med tidigarenämnda. Att alla är oskyldiga tills man är dömd förkroppsligas av deöppna ytorna, den medvetna utformningen understryker jämlikheteninför lagen. Det är som upplagt för konflikter, men interiören skyddaralla inblandade. Hade man istället valt att klä väggarna i horisontelltgående träribbor som uppmanar ögat att vandra runt i rummet hadekanske blickar möts, känslor upprörts och påverkat förhandlingarsutfall. Man hade inte bara frångått sitt estetiska uttryck, missatanspelningen på träden utanför och ej återspeglat fasaden. Ett estetisktval som stärker säkerheten, ett drag få tingsrätter besitter.7
Page 1 and 2: LUNDS TINGSRÄTTNYAUNDANTAGET SOMBE
Page 3 and 4: ANKOMSTENNär tåget rullar in norr
Page 5: ATT SE REKO UTDe två tunga koppard
Page 9 and 10: ÖMSINT NÄRHETUnder varvet jag tog
Page 11 and 12: TIDEN, OCH ATT VARA JÄMLIKTiden ä
Page 13: UNDANTAGET SOM BEVISAR MOTSATSENAtt

Lunds nya Tingsrätt – Undantaget som bevisar motsatsen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?