Lunds nya Tingsrätt – Undantaget som bevisar motsatsen

LUNDS TINGSRÄTT
NYA
UNDANTAGET SOM
BEVISAR MOTSATSEN
ELIAS ANDER – VT20 – BY207B – MALMÖ UNIVERSITET

Bild 1. Huvudingång i söderläge nere till vänster i bild. (Felix Gerlach ©)
Bild 2. Kamera och ringklockor vid huvudingång.

ANKOMSTEN
När tåget rullar in norrifrån på Lund Central övergår byggplats till gradvis
mer slutförda byggen och till slut stannar det. Utanför fönstret tornar den
nya tingsrätten, långt över det man kan se genom fönstret. Sveriges
Domstolars symbol, vågskålen i ett heraldiskt vapen, sitter precis
tillräckligt högt upp på byggnaden så att man inte kan se det inifrån tåget.
För att ta mig till tingsrätten efter jag gått av tåget på Lund C får jag ta
rulltrappan från perrongen på spår fyra och tränger mig igenom alla som
går motsatt håll. Det är en påtaglig ström av människor, men ingen går
mot tingsrätten. Innan jag tar trappan från bron över spårområdet ner till
tingsrätten stannar jag upp och blir nästan avskräckt.
Framför huvudingången till tingsrätten finns det ett torg. Det ekar tomt,
men där finns tre stycken parkeringsplatser, en för polisfordon – två för
de som har handikapptillstånd. För den målsägande, tilltalade, vittne och
besökande är det oundvikligt att synas både från stationen sett och inifrån
när man närmar sig. I lagen om den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Rkrattsbaser.gov.se, 2016) där det i Artikel 6 framgår att var och en som
blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld
lagligen fastställts. Men tack vare det tomma torget framför ingången blir
den som infinner sig dömd. Av det hårda yttre, fasaden klädd av glas och
koppar och av folkströmmen som rör sig förbi.
Med sina sex våningar ovan jord står tingsrätten trettio meter hög, den ser
dömande ner på omgivningen. Samtidigt har den en ingång som är
närmare marken och möter en, som en handuträckning. En utsträckt hand
eller ett instrument? Jag vill argumentera för båda, den utsträckta handen
möter en på en jordnära nivå samtidigt som den tunga porten av koppar
ingjuter inordnar en i ett led. Ingången förmedlar en tyngd likt en kyrkport
och genom att passera genom porten inordnar man sig i de bestämmelser
och seder som råder i byggnaden.
Väl framme vid huvudingången får jag en känsla: Orwells novell 1984.
Eric Arthur Blair, som Orwells riktiga namn var, skrev om en framtid som
plågas av återkommande krig, allmän offentlig övervakning. En framtid
där det är ett brott att tänka tankar som inte går i linje med superstaten
Airstrip One (Orwell, 1949).
En övervakningsstat gör sig påmind och ett val ställs inför mig då det
finns två ringklockor: ’Säkerhetskontroll’ och ’Tingsrätten’. Jag stirrar på
dem. En kamera stirrar tillbaka. Kameran blir med sin placering ett
budskap: vi ser dig. Just här vill det till att man som besökare blir
medveten om detta faktum så att man trots allt: a) kan känna sig trygg och
b) undvika att hitta på något dumt.
Förvisso är det alltid någon som ser dig. Jag tänker på Kinas utveckling
av ett avancerat system för ansiktsigenkänning (Qiang, 2019). Tekniken
i symbios med ett socialt poängsystem får övervakningen skrämmande
konsekvenser för individens frihet och säkerhet – med staten som hot. Jag
har en medfödd skepsis mot dagens övervakning. Kanske det är därför
frågan dyker upp för mig: kommer de släppa in mig?
Vad ska jag säga, ser jag reko ut?
3

Bild 3. Vy strax innanför huvudingången. (Felix Gerlach ©)
Bild 4. Vy över huvudingång med stängda portar. (Felix Gerlach ©)

ATT SE REKO UT
De två tunga koppardörrarna som nu har öppnat sig inåt likt porten på en
kyrka gör att jag presenteras för ett par dörrar som leder in i en konformad
sluss. Jag kommer på mig själv med att tveka att ens ta tag i handtaget till
dörren och den tvekan vet jag är irrationell men grundas i de kontroller
som slumpvis förekommer på flygplatser och konserter. Jag skriver
slumpvis eftersom jag kanske av till synes ren otur fastnar i dessa, ett
karaktärsdrag jag har att dras med. Men slumpen i detta fall beror på
förutfattade meningar och stereotyper. Nu är det förstås min fördom mot
säkerhetskontrollanter och den bild av att de alltid har förutfattade
meningar om personer som anses vara stereotypiska jag lägger fram här.
Vid en inrikesresa på en relativt liten flygplats fick jag detta bekräftat när
jag observerade hur det fanns en knapp, som vid intryckning fick larmet
på metalldetektorn att gå av och skapade kontroll som av den oinvigde
kan uppfattas som slumpvis. Jag förstår behovet och användandet av
knappen, men i det stora hela är en knapp en liten detalj jämfört med andra
mer radikala svar på säkerhetsproblem. Hela flygplatser har byggts om
efter 9/11 med tanke på just säkerheten (Hudspeth och Ruffini, 2019).
Vidare accepterar jag de förutfattade meningarna och stereotyper som
man agerar utifrån av med tanke på säkerheten. Stereotyper framkommer
inte ur tunna luften, det ligger ofta någon form av statistik bakom (Swami
et al., 2015). Förvirringen som blandades med oro var dock omotiverad,
ingen skulle döma mig, inga frågor skulle ställas – jag kunde bara öppna
dörren. Det behövdes inte en knapptryckning. Det var bara att ta mig
genom två par dörrar innan säkerhetskontrollen presenteras för mig.
Säkerhetskontrollen för mina tankar till en flygplats, hur man sorterar
resenärer till olika kontroller. Man hamnar på samma flygel om man reser
med samma bolag. Här i huvudingången har vi, ej frihetsberövade eller
anställda sorterats. De som arbetar på kommunen huseras på de översta
två våningarna och har även en separat ingång på norra sidan av huset,
den sidan som vätter mot Kommunhuset Kristallen. Det finns en separat
ingång till häktet som ligger i källarvåningen, även den på den norra sidan
av byggnaden. Avsaknaden av människor gör att det hela får en mer strikt
form. Ingången lämnar inget åt slumpen och låter inte människan sätta sin
prägel på funktionen. En person åt gången genom metaldetektorn, får
väskan kontrollerad och eventuella tillhyggen beslagtagna. Detta är ett
bra exempel på en låst lösning; produkten av en designprocess som
präglas av mätbarheten. Jeremy Till, en brittisk arkitekturteoretiker,
skriver i sin bok Architecture Depends om något som han väljer att
beteckna ’hard space’, eller kanske ’låst lösning’ på svenska (Till, 2009).
En låst lösning är i sin natur bestämd i sin funktion, den formar människan
och användningen av rummet. För att klara säkerhet både på flygplatser
och moderna tingsrätter blir säkerheten i arkitekturen en viktig fråga.
Trots den strikta form som entrén av ren funktion har, med räcken som
styr en till säkerhetskontrollen så känns det ändå välkomnande.
Takhöjden och ljusinsläppet från de stora fönstren lättar upp atmosfären
i rummet. De runda formerna och oregelbundenheten i ledstången mot
receptionen luckrar så smått upp striktheten. Efter en process som först
skalar av integriteten och invaderar den personliga bekvämlighetszonen
släpps jag igenom med ett leende. Spänningen som präglade min entré
gör att lugnet på den första våningen med tingssalar är mer påtaglig.
5

Bild 5. Illustration – horisontella linjer över vy vid trappa.
Bild 6. Illustration – vertikala linjer över vy vid trappa.

RAKT FRAM, INGET ANNAT
Jag kommer in på en tyst och ljus våning med olika tingsalar. Det finns
bara en riktning att gå, rakt fram, inget annat. De stora fönsterna som
utifrån skyddade och närmast speglade bort alla insyn släpper nu in
parken med dess grönska. Hela insidan upprepar den vertikala
repetitiva fasadgestaltningen med finess och ger ett mjukare visuellt
intryck. Paneler klädda i träribbor av Ask där varje ribba med sin
varierande längt möter den putsade kalkstenen på sitt eget sätt. Inger
Bergström skriver om upplevelse, rörelse och form i arkitekturen
(Bergström, 1994). Många av de tankarna hon har i sin artikel sätter
ord på varför jag upplever Lunds tingsrätten som jag faktiskt gör. Det
finns en styrning av hur man rör sig på bottenvåningen, och det är
faktiskt ”en ansträngning och en koncentration att gå rakt”
(Bergström, 1994). När jag gör det avtrubbas uppmärksamheten åt
sidorna. I tingsrätten finns det bara ett håll att gå, rakt fram, och jag
hjälps av de vertikala elementen. Den trötthet som infinner sig tvunget
behövt fokusera för att nå sitt mål frånvarar.
Ribborna som ljust fängelsegaller klär väggarna. Räckena som går
längs andra våningen likt fängelsegaller. Fönster som öppnar upp och
låter utsidan sippra in – de vertikala elementen är ofrånkomliga. Jag
låter mina ögon vandra men de verkar sig inte vilja röra sig mer än
upp och ner, om och om igen. Genom att vrida på huvudet så hamnar
min blick på en ny plats i rummet. Med sin enorma takhöjd och stora
öppna ytor känner jag mig väldigt liten i det här rummet. Blicken
håller sig rakt fram, inget annat. Det är snarare atmosfären i rummet
än formen som får mig att känna mig så liten – både i betydelse och
fysisk storlek. Eftersom upplevelsen uppstår när man rör sig genom
och tar rummen i besittning (Bergström, 1994) är det inte konstigt att
jag känner mig förminskad. Den arkitektoniska gestaltningen formar
min roll och styr mina handlingar efter förutbestämt rörelsemönster.
Men den litenhet eller upplevda fasta mönster jag rör mig i upplevs
inte som inskränkande eller negativ. Detta är troligtvis tack vare
omständigheterna som är självvalda, jag antagligen inte känt samma
behag om jag besökte som målsägare. Här blir form en funktion i
maskinen som är tingsrätten. Målsägande ska vistas under samma tak
som åtalade, vittnen i syfte att fälla eller fria ska samsas med tidigare
nämnda. Att alla är oskyldiga tills man är dömd förkroppsligas av de
öppna ytorna, den medvetna utformningen understryker jämlikheten
inför lagen. Det är som upplagt för konflikter, men interiören skyddar
alla inblandade. Hade man istället valt att klä väggarna i horisontellt
gående träribbor som uppmanar ögat att vandra runt i rummet hade
kanske blickar möts, känslor upprörts och påverkat förhandlingars
utfall. Man hade inte bara frångått sitt estetiska uttryck, missat
anspelningen på träden utanför och ej återspeglat fasaden. Ett estetiskt
val som stärker säkerheten, ett drag få tingsrätter besitter.
7

Bild 7. Illustration - röda ytor visar ’hänsyn’ (avstånd) till Bjeredsparken i grönt.
Tingsrätten markerad med gul prick.
Bild 8. Vy från plan 1 mot Bjeredsparken. (Felix Gerlach ©)
Bild 9. Vy mot tingsrätten från Bjeredsparken. (Felix Gerlach ©)

ÖMSINT NÄRHET
Under varvet jag tog inne i tingsrätten för att bilda mig en uppfattning om
dess fasader blev det uppenbart hur effektivt de kopparklädda bjälkarna
skyddar mot insyn. Tillsammans med de specialbeställda avlånga fönster
som speglar omgivningen ges ett intryck av att det som sker i byggnaden
inte är avsett för de som rör sig förbi och runt Bjärredsparken. Med övre
plan som har en lägre takhöjd anar man att funktionen även har en mindre
signifikans än de två i botten vars fönster sträcker sig från marken upp till
taket genom båda våningarna. I en gest mot omgivningen och de som
vistas i tingsrätten så bockar sig byggnaden likt de andra husen längs
parken och skapar en distans. Tingsrätten tar hänsyn till individer med en
ömsint närhet.
Den slutna och reserverade utsidan gör sig inte påmind inifrån tingsrätten.
De element som tidigare uteslöt kringliggande miljö och förbipasserande
blir nu släpper nu in ljuset. Fönsterna som går hela vägen från golvet upp
till taket låter ljuset fylla korridoren som leder mot trappen upp till
hörsalarna på andra våningen. Ömsintheten gör sig påmind ner i minsta
detalj i de allmänt tillgängliga utrymmena. Räckena som följer en upp för
trappan har klätts med ett läder som mjuk möter handen istället för att den
kalla metall eller trä som ofta används. De horisontella element som finns
har i motsats till de vertikala en nedtonad och undermedveten roll i
rummet. Ledstängerna som löper hela andra våningen hjälper oss att
orientera i rummen likt upphöjningarna på golvet som hjälper personer
med nedsatt syn. Att ha människan och upplevelsen som mittpunkt i
arkitekturen är något vi inte kan bortse ifrån (Dahlin, 2002)
Erik Lundberg förklarar ingående i första kapitlet av Arkitekturens
formspråk som han kallat rumsuppfattning och rörelseföreställning
(Lundberg, 1945). Vad gäller vår uppfattning av rum skriver han hur olika
linjer, som ögat kan följa i rummet inbjuder till upplevelse genom att man
tror sig kunna röra sig längs med dem. Att denna föreställning är något
man får genom att se linjen och därvid minnas hur en rörelse utefter linjen
känns. En förutsättning för upplevelsen är alltså dels att man kan se bra
och dels att man tidigare upplevt en liknande rörelse tillräckligt många
gånger för att den ska fastna i kroppens minne, det som psykologerna
kallar procedurminnet.
Vilka är att tacka för att detta fenomen uppstår? I ett samtal med FOJAB
arkitekter framkommer det att Domstolsverket lägger stor vikt kring
utformandet av rättssalarna. Det finns bestämmelser som handlar om
akustiska element, ljussättning, temperaturen på ljuset, färgen på borden,
index för reflektioner med mera att ha i åtanke vid utformningen av
rättssalar. Finns det ett mått att förhålla sig är det uträknat och nämns ner
i minsta detalj i föreskrifterna om hur/ vad som placeras /skapar rum och
atmosfär i rättssalarna. Men om man kollar på en större skala och hur
utformningen, gestaltningen, designen av kroppen som huserar detta
maskineri så finns där inga föreskrifter. Inget formspråk eller styrande
dokument att utgå från. Domstolsverkets föreskrifter får det att ta verka
som att hänsyn till individen inte är av vikt, det är en optimerad miljö som
är fokus. FOJAB gav mig inget svar på om det fanns en tanke kring de
vertikala elementens påverkan, den effekt som de har på individen. Men
vill trycka på vikten av omtanke och respekt mot både individ och
omgivning i deras arkitektoniska utgångspunkter för utformningen av den
nya tingsrätten.
9

Bild 10. Clemenstorget på andra sidan tågspåren. Den höga stensockeln som FOJAB
menar att Tingsrättens sockel anspelar på. (Emma Larsson ©)
Bild 11. Stensockeln på sidan som vätter mot spåren till vänster. (Felix Gerlach ©)

TIDEN, OCH ATT VARA JÄMLIK
Tiden är inte vår fiende, tiden är vår verklighet. Den introducerar krafter
som arkitektur inte kan motstå, trots arkitekters försök att bortse från
tidens tand (Till, 2009). Genom att se tidens gång som en fiende och
motarbeta eller bortse från den i ett försök att låsa tiden och arkitektur för
ett ögonblick, att bibehålla den nya känslan så länge som möjligt och hålla
användaren från byggnaden i fri tolkning. Inte upplevelsen som ett
ögonblick utan som en del av en utvidgad närvaro: också kallat ’Thick
time’ eller ’förtätning av tid’ (Till, 2009). Ett fenomen där lager av det
förflutna anspelas tillsammans med ett framåtblickande i nuet.
Den höga stensockeln på som vätter mot spårområdet anspelar på
arkitekturen runt Clemenstorget på andra sidan för att trappa ner till
marknivå och möta individen vid ingången (Adamsson, K. 2020).
Känslan blir att sockeln som också bär upp ’kolonnerna’ av kopparplåt
som trots sin oregelbundna placering och utformning för tankarna till
Parthenon. En ny kolonnordning där det bärande är det betydelsefulla, där
det burna nästan försvinner. Genom utformningen anspelar tingsrätten
medvetet på de gamla byggnaderna på torget andra sidan tågspåren
samtidigt som det ’moderna’ undermedvetet för mina tankar till gamla
byggnader som Parthenon; en förtätning av tiden.
Med respekten för individen i ena vågskålen och omgivningen i den andra
står tingsrätten mitt under vågbalken. En rättvisa finns här i arkitekturen.
Ett hårt och stundvis dömande yttre av koppar, glas och kalksten, men en
mjuk och omfamnande interiör. En placering som ger upphov till ytor
kring av dömande karaktär i sin öppenhet, men en varsam närhet till
parken.
Genom det vackra i enkelheten blir det lätt för individer från alla delar av
samhället närma sig arkitekturen och det taktila som är tingsrätten. Med
Tingsrätten som balanspunkt under vågbalken så står FOJAB som
Justitia, med ögonbindel på sig, tingsrätten i ena handen och lagboken i
den andra. Så som ting är jämlika inför lagen är denna byggnaden jämlik
inför individen.
FOJAB Arkitekter vittnar om ett visst agg mot sig angående hur Lunds
tingsrätt ställt andra tingsrätter i dålig dager. Samtidigt har de ett
pågående ramavtal med domstolsverket och en förhoppning om att i
framtiden kunna forma ett styrdokument för tingsrätters utformning, där
fokus ligger på en större skala än reflektionsindex och ljustemperatur.
11

Bild 12. Skiss – Utformning av rättssalar och placering av parter.
Bild 13. Skiss – Vy som åhörare vid förhandling i rättssal 2.

UNDANTAGET SOM BEVISAR MOTSATSEN
Att en låst lösning bär negativa konnotationer går nog inte att komma
ifrån, människan har en förkärlek till frihet, vi startar krig i dess namn och
ger, eller tar våra liv i jakten på den. Men inget är svart eller vitt, låsta
lösningar har en plats där dom gör nytta, och Lunds tingsrätt är en sådan.
Med det sagt gör dom sig bara påminda där det är som nödvändigast.
Rättssalarna är alltid utformade på liknande sätt precis som parter i
förhandlingarna är placerade på liknande sätt i själva rättssalen av
säkerhetsskäl. Principerna är något som har arbetats fram under lång tid
både inom juridiken och arkitekturen. De bygger på erfarenheter och
föregående instanser, en tidsöverlagring – en förtätning av tiden. Det är
nödvändigt att styra individen. Åhörare sitter på bestämda platser, i
säkerhetssalar är de avskilda från förhandlingen med skottsäkert glas.
Man använder sig av låsta lösningar Men det tas även hänsyn till den i
största möjliga utsträckning.
Ett tydligt exempel på det är hur man i en av rättssalarna gått ifrån den
bestämmelsen att den tilltalade sitter på höger sida av rena säkerhetsskäl.
Det finns alltid flera in- och utgångar till en rättssal; den som är ämnad
för ordförande och nämndemän, den för de tilltalade och målsägande samt
två för utrymning. Till följd av at huvudingångens placering hade
inneburit en onödig konfrontation om man inte bytt sida som parterna
infinner sig på.
Lunds tingsrätt är en byggnad som trots sin låsta planlösning förankrad i
den juridiska traditionen försöker, och lyckas, ta hänsyn till individen i
rättssituationen. Den är frukten av ett samarbete där alla parter – FOJAB,
Specialfastigheter, Domstolsverket, Lunds ting och Lunds Kommuns –
varit med från början och ingått i en löpande dialog under projekteringen.
Något som både har satt spår och sått frön. I en rumslig organisation där
människan ingår som del i rummet, antingen för att vittna, bli dömd eller
friad, där är det viktigt att arkitekturen utformas efter noga uttänkta
förutsättningar.
Resultatet kan bli en sträng och dömande arkitektur, eller som i fallet
Lunds Tingsrätt ett vänligt och inkännande rum. Bland andra tingsrätter
är arkitekturen för Lunds Tingsrätt en frisk vind.
13

REFERENSER
Adamsson, K; Affärsutvecklingschef, vVD på FOJAB. 2020-02-11. Intervju om
utgångspunkter för arkitekturen för Lunds Tingsrätt. Malmö, FOJAB.
Bergström, I. 1994. Rummets kroppsspråk. Tankar om upplevelse, rörelse och form i
arkitekturen. Nordisk Arkitekturforskning, (3), s.75 - 86.
Dahlin, Å. 2002. On Human Centrality in the Light of S.E.
Rasmussen’s and R Eisenman’s Ideas of Architecture. Nordisk Arkitekturforskning
2002, (1), s.83–90.
Hudspeth, M., Ruffini, C. 2019. The move to upgrade U.S. airports. CBS News Inc.
https://www.cbsnews.com/news/themove-to-upgrade-u-s-airports/ (Hämtad. 2020-02-
28).
Lundberg, E. 1945. Arkitekturens formspråk del 1. Stockholm.
Orwell, G. 1949. Nineteen eighty-four. 1st ed. Leicester: Charnwood.
Qiang, X. 2019. President XI’s Surveillance State. Journal of Democracy, 30(1),
s.53–67.
Swami, V, Gaughan, H, Tran, U, Kuhlmann, T, Stieger, S. and Voracek, M. 2015.
Are tattooed adults really more aggressive and rebellious than those without
tattoos? Body Image, s.149–152.
Till, J. 2009. Architecture Depends. Cambridge, Mass.: MIT Press.
Rkrattsbaser.gov.se. (2016). Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
http://rkrattsbaser.gov.se/sfst?bet=1994:1219 (Hämtad 2020-03-04).
BILDMATERIAL
Eget om inget annat anges.
Baksida: Gerlach, F. 2019.
15