Mugglarjournalen nr 10

"If Harry Potter taught us anything, it's that nobody should
live in a closet"
- Some smart person (also fuck JKR)
INNEHÅLL:
T E M A : Q U E E R A M U G G L I S
Veckans queera redaktion....................................sida 3
Intervju med Arivle.................................................sida 5
Mordrot.....................................................................sida 8
Veckans tips............................................................sida 11
Att hitta sig själv som queer...............................sida 12
Fjalars filmtips........................................................sida 15
Kärlek till min kärlek..............................................sida 17
Flatiga frisyrer.........................................................sida 23
Internaliserad queerfobi.......................................sida 24
Att komma ut...........................................................sida 28
Skärselden................................................................sida 31
Fyll i vårt feedbackformulär..................................sida 32
Att vara aro/ace.......................................................sida 33
Välj nästa tema.......................................................sida 34
Mira tipsar: queera ungdomsböcker.................sida 35
Veckans mugglis & staff..........................................sida 37
Presentation av nästa veckas tema......................sida 39
FÖLJ OSS PÅ INSTAGRAM
@MUGGLARJOURNALEN · MAIL: MUGGLARJOURNALEN@GMAIL.COM
⭒⭒⭒ Bidra med egna texter för elevhemspoäng! ⭒⭒⭒

Veckans redaktion
queera Alde (med lugg)
Choixpeau
Medea
Katla
Ullias
Fjalar
Noah
Salem
Leo (med kort hår)
Leonny Greenleaf
Olga
Parva Fortemque

för att ni är med
Tack
gör mugglis lite
och
Veckans redaktion
queera Mira
catradora
Astrid
Pixelow
Aron
Newt's Niffler
Alex
Lazarus
extra queer!

MORDROT
I SUNDSVALL
Denna vecka var mugglis röda maskot Mordrot på besök
hos Olga (Parva Fortemque) i Sundsvall. Här är några av
de rafflande äventyr de upplevde tillsammans!
Efter en vecka hos mig har moroten
blivit något mer Olgig, så här lekte hen
dress-up och klädde ut sig till mig!
Det stora problemet med världen idag är att människor är akrobater. Aldrig har jag
sett en morot på en trapets förut, men efter att moroten lärde sig några trix kan jag
med stor sannolikhet säga att det är vad som saknas i världen.

Efter de här sju dagarna
tillsamman kan jag stolt
meddela att jag och
moroten är nu BFF’s
(sorry not sorry alde but
you have been replaced).
Visste du att morötter
kunde cykla?
Whoops, seems like Im the one who has
been replaced now. Jag shippar Morbror!

Få besök av
MORDROT
ANSÖK IDAG
Skriv till oss på instagram
@mugglarjournalen eller maila
oss på
mugglarjournalen@gmail.com
Skriv ditt mugglisnamn, ditt
riktiga mugglisnamn och
fullständig adress. Du som får
Mordrot förväntas
dokumentera (text + bild) valfri
aktivitet som ni utför
tillsammans samt betala
frakten när du skickar vidare
hen till nästa destination.
Om ingen ansöker får Hedvig
Mordrot, och då slutar det
såhär:

VECKANS TIPS
Skaffa en (1)* fru
Vi har inte testat det, men det verkar bra!
*Flera går också bra

Att hitta sig själv som queer:
min berättelse
av Salem
I hela mitt liv har jag vetat om att jag är speciell och inte riktigt som alla
andra. Jag ansåg mig aldrig vara bättre än någon annan eller att mitt värde
på något sätt skulle skilja sig från någon annans. Men jag visste att det
fanns någonting unikt som skiljde mig från mängden under hela min
uppväxt.
Jag är tursam nog att ha uppfostrats av människor som ser allas lika värde
och jag växte upp i en familj som hela tiden uttryckte denna "praise" åt
jämlikhet på ett eller annat sätt. Mitt personliga problemet var, som för
vissa andra, att jag uppfostrades i en familj där jag visste om att det är
OKEJ om någon är homosexuell, det är inget konstigt eller något man
nedvärderar. Dessvärre uppfostrades jag inte på ett sätt som öppnade
upp för möjligheten att JAG kunde vara det.Detta resulterade i att tanken
att jag var speciell på det sättet, aldrig slog mig. Det var inte ens en
möjlighet för min hjärna att tänka detta steget, och när man är tonåring
och försöker hitta sig själv och inte kan lista ut vad det är som är "fel" på
en. Så kan detta orsaka en del inre smärta.
Likt de flesta människor ur HBTQ+ samhället blev jag ibland mobbad för
att vara speciell. När man inte är lika maskulin eller sportig som de andra
killarna. När man föredrar att hela sin uppväxt umgås med tjejer istället för
killar, för att deras energi, intressen och approach får en att känna sig mer
trygg och förstådd. Jag blev ofta kallad för "bög" eller fick frågan "är du bög
eller?", och man såg alltid blickarna som andra killar gav en, och de
blickarna sa oftast mer än några ord kunde göra.Som tonåring i en sån här
sits, när man inte vet vad som pågår, och inte heller kan säkert markera
sin "identitet" , gör såna anspråk och ord så himla ont. Det gör en arg,
ledsen och extremt hjälplös i sökandet på vem man är. Tyvärr så vet inte
de flesta tonåringar bättre, och inte heller hur man ska bete sig gentemot
andra, vilket bidrar till att extremt många mår dåligt över vem de är.

Hade jag uppfostrats i en miljö som antytt att "DU kanske är HBTQ+ eller
straight, och det spelar ingen roll", så kan jag lova att jag granskat, känt
efter och verkligen lagt mig själv under förstoringsglaset på ett helt annat
sätt, betydligt tidigare i livet. Men jag kan inte heller skylla på mina
föräldrar, då de gjorde ett fantastiskt jobb inom alla andra aspekter. Det är
egentligen samhällets fel som inte normaliserar vissa saker, då vår
omgivning och vårt samhälle står för en stor del av vår uppfostran.
Poängen med denna berättelsen är mitt desperata sökande lämnade mig
förvirrad under en lång tid. Jag hade flickvän rätt sent i livet, fram tills jag
var 14 år ungefär. Det var inte förrän puberteten kom och jag rent fysiskt
började mogna, som jag faktiskt insåg vad det var jag så desperat sökt
efter. Och vid det tillfället så var skammen och smärtan redan så stor kring
faktumet att vara homosexuell för att en acceptans enkelt kunde ske.Som
tur är hade jag fantastiska medmänniskor runt mig som skapade en trygg
och accepterande miljö för mig när jag senare kom till insikten och vågade
öppna mitt hjärta för folk.
Det jag lärt mig som vuxen 23 åring, som jag önskar att jag kunde berätta
för 13 åriga Noah, är att din sexualitet inte identifierar dig. Det har INGET
som helst att göra med vem du är som person. Du behöver inte stressa
för att hitta "vem du är", för jag lovar att du kommer hitta dig själv till slut.
Att vara en man innebär inte att du ska vara maskulin eller sportig. Det
finns inga regler för hur en människa ska vara oavsett könsidentitet. Jag
gillar musikaler. Jag älskar endast starka kvinnor inom musikindustrin, och
jag älskar att yttra min kreativitet på diverse sätt. Men detta har inget som
helst att göra med vad det innebär att vara en man. Det har inte heller
något att göra med att vara homosexuell.
Jag var länge förvirrad, granskade mig själv och försökte sätta en label på
vem jag var. Detta sökande lämnade mig extremt osäker, hjälplös och
hindrade mig från att älska den jag var. Det stängde in mig på ett sätt som
inte tillät mig vara mig själv fullt ut under en så himla lång period av mitt
liv.
Jag kan med glädje och stolthet säga att i dagsläget älskar jag mig själv mer
än någonsin, och jag hade antagligen inte ändrat något i mitt liv om jag
kunnat, eftersom all smärta resulterat i den människa jag är idag. Men
jakten på denna självsäkerhet var inte lätt, och den är inte lätt för de flesta

där ute. Men alla som är i en liknande sits ska veta att ni inte är ensamma,
det är inte konstigt att må som ni gör, och framförallt så finns det absolut
INGET som är fel på er.
Men om jag skulle säga att allt är prima ballerina i dagsläget så hade jag
ljugit för er. Jag utsätts fortfarande för en del obekväma situationer som
orsakar mig smärta, som är kopplat till saker jag gick igenom som tonåring.
Det är fortfarande inte alltid lätt då man aldrig är fullt accepterad som
HBTQ+ person i vissa sammanhang. Skillnaden är att man blir starkare
med tiden när man går igenom något sånt här, och lär sig ignorera och att
hantera det på mer hälsosamt sätt.
Om någon av er mugglisar som läser befinner sig i en liknande
identitetssökande sits, oavsett om det gäller sexuell läggning eller någon
annan form av insikt, så tveka aldrig att uggla mig för att få skriva av er
eller endast att ha någon att prata med. <3

And then we danced (2019)
Georgisk folkdans, bra musik, strålande karaktärer! Handlar
om dansaren Merab som faller för en annan manlig dansare,
mitt i ett homofobiskt samhälle. När filmen hade premiär i
Georgien möttes den av homofobi även i verkligheten. Det
visar hur viktig den är, inte minst för hbtq-personer i just
Georgien.
Porträtt av en kvinna i brand (2019)
Jag har inte sett denna än, men den verkar väldigt
vacker och har fått bra recensioner. Den handlar
om relationen mellan konstnären Marianne och
kvinnan som hon ska måla ett porträtt av. Utspelar
sig på en ö i 1700-talets Frankrike.

Lolas väg mot havet (2019)
Den coola, 18-åriga Lola har äntligen börjat få ett bra liv, men när hennes
mamma dör måste hon träffa sin transfobiska pappa igen. Mammans
aska ska till ett hus vid havet, så Lola måste åka i samma bil som sin
pappa. Filmen är både rolig och hoppfull, trots de mer stereotypiska och
tragiska delarna.

till min kärlek - en
Kärlek
om internaliserad
text
lesbofobi
A V K A T L A

Kärlek till min kärlek - en text om
internaliserad lesbofobi
Ordet ”lesbisk” fick mig länge att vrida på mig av obehag när någon
yttrade det. Kinderna hettade och jag ville sjunka djupt ner i marken tills
jag nådde jordens brinnande kärna. Jag visste vad ordet betydde. Jag
visste att det var en av de mest populära porrkategorierna. Jag visste att
det användes som skällsord för att skratta åt fula och äckliga tjejer som
inte kan få några killar. Det var ju inte jag! Jag var bara en vanlig
trettonåring som gick på teater och tittade på anime. Jag kände inte
igen mig i ordet, ville inte känna igen mig, vägrade. Men något gnagde.
”Lesbisk” härstammar från namnet på den grekiska ön Lesbos, där
poeten Sapfo levde omkring 600 år f.v.t. och sägs ha undervisat en
grupp kvinnor. Sapfo är en av den antika lyrikens främsta
förgrundsfigurer och det uppskattas att hennes samlade verk under
antiken omfattade kring 10 000 rader nedtecknade på papyrusrullar,
varav endast ca 1000 kvarstår idag, några enstaka i form av kompletta
dikter men resten som fragment, ibland bara några ord långa. Trots att
mycket har gått förlorat är hon ändå den mest kända och uppskattade
kvinnliga poeten av sin tid, och hennes lyrik består i mångt och mycket
av kärleksdikter om och till kvinnor. Ordet ”lesbisk” betydde således från
början helt enkelt ”från Lesbos”, men började på 1800-talet användas
för att beteckna kärlek mellan kvinnor, just på grund av Sapfo och
hennes dikter. Få ord har i min mening så vacker och betydelsefull
etymologi; om bara Sapfo visste om sitt flertusenåriga arv! Just därför
hugger det också till lite extra i mig när ordet vanäras.
Lesbofobi finner man där homofobi och misogyni möts. Tyvärr kan
deras hatiska vägar korsas även inom oss, vilket bland annat kan leda till
just en irrationell rädsla för l-ordet. Att jag tycker om tjejer har jag vetat
sedan jag var nio år och blev störtkär i en tjej som gick i en klass på en
annan skola som vår klass brevväxlade med, men på den tiden så
funderade jag inte över mina känslor, jag bara kände dem.

Funderandet, nyfikenheten och viljan att sätta ett namn på dem kom
senare. Ett kort tag kallade jag mig själv bisexuell då jag tog för givet att
jag såklart också gillade killar, fastän jag, om jag hade analyserat mig
själv, skulle ha insett att jag inte attraherades av dem alls och bara var
betingad av heteronormen att tro det. Under ett gäng av mina tonår,
när jag i alla fall hade begripit att jag inte gillar killar, kallade jag mig själv
”gay” eller sa bara helt enkelt att jag ”gillar tjejer”. L-ordet smakade
bittert i munnen, så jag undvek det. Emellanåt försökte jag övertala mig
själv att släppa det där med etiketter och titlar, att det var onödigt att
sätta ord på känslor och att det var befriande att bara var jag utan att
kalla mig för något särskilt. Men något gnagde.
Lesbofobin spred sig likt giftiga sporer genom min kropp och gjorde mig
fruktansvärt obekväm och fylld av skam utan egentlig anledning; jag
kommer från en, ur ett hbt-perspektiv, otroligt priviligierad uppväxt: jag
har aldrig personligen upplevt homofobi riktad mot mig och jag är
uppfostrad av vänsterorienterade ateistiska föräldrar som jag aldrig ens
har behövt formellt komma ut till då homosexualitet var så pass
normaliserat hemma hos oss. Men ändock! så vände sig min egen
hjärna emot mig och äcklades av min lesbiskhet. Jag kände mig som
världens största creep när jag attraherades av en kvinna, det kändes fel
att jag kände så som jag gjorde om henne utan hennes vetskap, att hon
var oskyldig och inte förtjänade mina äckliga känslor, att hon också
skulle äcklas om hon visste. Det kändes som att något var fel på mig.
Varför kunde jag inte vara normal? Jag hade ingen anledning att känna
såhär och jag har fortfarande inte funnit roten till dessa ruttnande
känslor, mer än bara det väldigt vaga och breda svaret att jag antagligen
blev påverkad av ”samhället”, vad det nu innebär. Jag var ju inte
avskärmad från världen eller immun mot dess hat, och jag har alltid
varit observant och (över-)tänkande på gott och ont.
Jag kände mig konstigt utanför i tjejers kompiskonstellationer, ständigt
obekvämt medveten om min avvikelse, vilket också ledde till att jag blev
mäkta irriterad av inlägg på sociala medier om hur roligt det är att killar

är så töntiga och så ”no homo” med varandra så de inte ens kan kramas
medan tjejer ligger på hög i samma soffa och gosar. Sådana inlägg
störde mig något ofantligt då skribenterna uppenbarligen inte hade den
blekaste aning om det utanförskap som kommer med att växa upp som
lesbisk bland heterotjejer, och bara för att feminin homofobi ter sig
annorlunda än maskulin betyder det inte att den inte ligger där och
lurar under ytan som ett ständigt hot. Den gullegullvänskap som
heterotjejer delar, där de skämtsamt kallar varandra för flickvänner och
använder de emojier som visar kärlek mellan kvinnor som
vänskapsemojier, är en värld som unga lesbiska inte är inbjudna till. Det
inser inte heterotjejerna när de pussar varandra och tycker att de är
sååå framåttänkande och accepterande jämfört med de bröliga killarna,
men jag hörde deras skratt och deras giftiga små kommentarer om
lesbiska. Jag märkte hur de behandlar kärlek mellan kvinnor som skämt,
men det är inget skämt för mig. Det är jag.
Heterokvinnors behandlande av lesbiska känns förminskande, men
mäns objektifiering av oss är bara jävligt vidrig. Vi vill ha noll med er att
göra, fatta det! Så fan vad arg jag är att ni stal vårt namn, vårt vackra
namn, och besudlade det med er fetisch. Gjorde oss till en kategori att
klicka på, att köpa som köttstycken. Jag har lagt så mycket tid på att vara
arg: på runkande heterokillar, på tanklösa heterotjejer. På mig själv,
fastän det inte hjälpte. Fina jag! Du förtjänade inte den ilska jag riktade
mot dig. Det var ju ni andra, det var ni som stal vårt namn, ryckte det ur
händerna på oss och förvred det! Men ni äger det inte. Ni har aldrig ägt
det. Och ni äger inte oss. Så jag tog tillbaka det. Jag tar tillbaka det varje
gång jag skriver det, varje gång jag säger det högt. Språk är makt och
den makten är vår när vi inser det.
Man behöver såklart inte sätta någon etikett på sin sexualitet (något
som ju är så otroligt personligt! Du är inte skyldig någon att berätta om
din sexualitet någonsin om du inte vill) men ibland kan etiketter vara
viktiga. Befriande. En etikett kan vara en trygghet, ett hem. Hela livet är
en resa att försöka hitta sig själv och för mig var det ett viktigt steg

framåt att inte bara acceptera, utan verkligen omfamna ordet lesbisk.
Just därför gillar jag inte heller att kallas ”queer”. Jag är inte queer, jag är
lesbisk! Och vilken frihet det är att säga.
Men den friheten och lättnaden kom inte gratis, då det fortfarande
fanns ett inre motstånd när jag försökte säga ordet fastän jag numera
ville säga det, så jag kom att genomföra mitt projekt i mindre steg. Det
var lättare att börja på engelska, då det kändes mycket starkare på mitt
modersmål svenska, som ord brukar (jag känner t.ex. likadant med ”I
love you” vs ”jag älskar dig”), men även med engelskans ”lesbian” tog det
emot till en början. Vad som hjälpte enormt var tendensen inom det
lesbiska communityt på sociala nätverk som Tumblr att väldigt tonguein-cheek
hitta på en uppsjö av ord och estetiker som typ ”sun lesbian”,
”moon lesbian”, ”cowboy lesbian”, osv, allt möjligt som prefix till ”lesbian”,
vilket möjliggjorde ett försiktigt närmande av ordet på ett gulligt och
lättsamt sätt. När jag var bekväm på engelska var jag redo att gå över till
svenska. Det var också svårare i tal än i skrift, jag kände hur jag nästan
”cringe:ade” när jag uttalade ordet men noterade bara den känslan och
slogs mot den tills den utplånades. Nu har jag anlänt till en plats där jag
inte har några problem alls med orden ”lesbian” och ”lesbisk”, men än är
inte min lilla språkliga resa över. Just nu jobbar jag på att ta över de ord
som var fula redan från början, skällsorden. Till skillnad från med
”lesbisk” så känner jag inte på samma sätt att jag verkligen behöver
dessa hatiska ord i mitt vokabulär för mitt eget välbefinnande, nu
handlar det bara om ren vilja och trots. Som med ”lesbisk” så började
jag på engelska, med ordet ”dyke”. Det ligger rätt i min mun nu, jag kan
kalla mig själv ”dyke” (gärna med något sött prefix typ ”baby dyke” eller
så) nemas problemas och jag gör det rätt ofta när jag talar engelska.
Men svenskans ”flata” kan jag fortfarande knappt skriva, jag ogillar det
instinktivt och starkt, har ännu inte lyckats släppa de negativa och
stereotypa konnotationerna. Men jag jobbar på det!
Det händer väldigt sällan nuförtiden, men då och då kan jag känna den
där vidriga skammen krypa tillbaka in i min hjärna som en slemmig

parasit. Men skammen kan inte överleva min kärlek! Nu är det otroligt
lätt för mig att be skammen håll käften och känna den tvina bort och
lämna mig. Att kyssa tjejer är det absolut bästa och finaste och mest
lyckoingivande som finns att göra på denna planet och det ska firas och
hyllas, inte skämmas över! Jag älskar att vara lesbisk och skulle inte vilja
byta ut det mot någon annan sexualitet om det så gick. Enda gången jag
är avundsjuk på heterosexuella är när jag tänker på det där med att
skaffa barn (en stor önskan i mitt liv!) och att det är så himla mycket
lättare för heteropar. Fett orättvist! Men förutom min barnlängtan så
chillar jag och känner mig väldigt obekymrad livin’ la vida lesbiana.
Till alla som kom före mig och kämpade för att min generation skulle ha
det bättre: jag är er evigt tacksam. Utan er kamp hade jag aldrig kunnat
genomföra min resa, ni har lyft mig och fortsätter lyfta mig varje dag.
Tack för allt, Sapfo! Jag känner den tidlösa kopplingen mellan oss när jag
benämner mig själv som lesbisk, vårt obrytbara systerskap som sträcker
sig över millennier. Jag hoppas kunna återgälda tjänsten genom att alltid
vara på nästkommande generations sida; jag är med er hela vägen,
baby gays! För nu är det lätt för mig att säga ”lesbisk”, nej, inte bara lätt,
det känns bra! Underbart! Helt rätt! Att jag är lesbisk är det mest
självklara i min värld och ”lesbisk” är ett vackert ord som står för det
finaste och viktigaste i mitt liv: kärlek (som jag även är övertygad är
meningen med livet men det är ett filosofiskt ämne för en annan dag).
Jag är i skrivande stund snart 21 år fyllda och den gnagande känslan
finns inte kvar, för jag vet och är trygg i den jag är. Jag är så genuint jävla
lycklig över att vara lesbisk! Jag är stolt över att vara lesbisk! Jag älskar att
vara lesbisk!
Fragment 147 av Sapfo
Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden
Katla

news från redaktionen: Alde och Leos frisyrer
Breaking
båda blivit aningens mer queera. Vad tycker ni -
har
"Jag tunnade ut mitt hår och skaffade
Alde:
och jag har nog aldrig känt mig så
lugg,
som jag gör just nu. Jag känner mig
lesbisk
att krossa kapitalismen med mina Dr.
redo
och vifta med min prideflagga i
Martens
på alla homofober. Nästa steg
ansiktet
är coolt att ha en cool frisyr
"Det
då känner man sig cool"
för
Flatiga frisyrer
hur mycket ickestraight på en skala från 1-10?
blir att färga håret silver."
- Leo, med en något kortare kalufs

Om internaliserad queerfobi och att bli
bekräftad i sin identitet
När jag kom ut för första gången som pansexuell var det
som en emotionell backlash. Jag hade fått beskrivet för mig
hur underbart frigörande och allmänt fantastiskt det skulle
kännas att ta det där skuttet ut ur garderoben, men trots att
större delen av min familj var accepterande så kändes det
som raka motsatsen. Efteråt sprang jag in i mitt rum och
gömde mig under resten av dagen. Jag kände att jag nog
aldrig skulle kunna se mina föräldrar i ögonen igen. Jag var
bara 14 år och jag kände att min sexualitet hade blivit
blottlagd, uppvisad. Det var så absurt att fira med min familj
att jag upptäckt att jag blev kåt av att kolla på kvinnor. Jag
tyckte att jag borde kunnat känna stolthet och glädje, men
den fanns bara inte där. Jag önskade ingenting mer än att få
krypa tillbaka till garderoben.
Det där var mer än 3 år sedan, och även om den initiala
chocken har gått över och jag är betydligt mer bekväm med
att prata om min sexualitet idag så är det ändå inte alltid det
kommer naturligt. Jag umgås mest i queerkretsar, men jag
märker tydligt hur jag förändrar mitt beteende när jag är
med straighta, även med de som jag vet är accepterande.
Jag vänder bort telefonskärmen om jag scrollar igenom
sociala medier för att jag skäms över hur mycket av mitt
flöde som består av relaterbara queera memes och tiktoks.
Det är som att de konservativas “var gärna homosexuell, fast
inte framför mina barn” spikats in i min hjärnmärg och fått
mig att försöka hålla min lesbiskhet på en blygsammare nivå
när jag är i heterosammanhang. Jag är så rädd för att göra

en grej av det. Men när jag tänker på det är det väl knappast
särskilt konstigt att en aspekt av mig som särskiljer mig från
resten av samhället, har lett till en flerårig identitetskris och
som har fått folk att skrika åt mig att jag kommer hamna i
helvetet också blir till en viktig del av mitt liv och min
identitet.
Det jag beskriver kallas för internaliserad homofobi. När en
har hört ett budskap eller fått ett samhällsideal inträngt i sin
hjärna under tillräckligt lång tid blir det till sanning. Det
betyder inte att jag önskar att jag vore hetero - gud, nej. Jag
är jävligt glad att vara flata. Men det är det som gör att jag
stelt skruvar på mig vid minsta queercoding när jag kollar på
film med min familj - som ett sätt att visa att jag minsann
inte valde filmen bara för att den var queer, för visst vore
det väl fruktansvärt att vilja ha lite representation? -, stirrar
stenhårt in i väggen när jag är i ett omklädningsrum med
andra tjejer - för tänk om jag råkade lägga blicken på en
naken rygg som jag inte är minsta attraherad av och få dem
att tro att jag spionerar på dem - och sitter tyst i
klassrummet när historieläraren pratar om Sapfo, den
förmodligen största lesbiska ikonen i världshistorien, utan
att nämna den lilla detaljen att hon gillade tjejer.
Jag tror att det är det här straighta och cis-personer
glömmer: de tänker att “jag är inte queerfobisk så det är
chill” och att de inte behöver göra “en grej” av det hela, men
glömmer bort faktumet att vi lever i en hetero-och
cisnormativ värld som det krävs att vi aktivt arbetar emot för
att kunna skapa trygga rum för de som inte ryms inom
normen. Och det betyder att många, speciellt de som inte
vanligtvis har tillgång till queerseparatistiska rum, behöver
bli bekräftade i sin identitet. Gör inte det vanliga misstaget

att tolka inkludering som en ursäkt att ställa
integritetskränkande frågor som du absolut inte skulle ställa
till en straight eller cis person; det mest extrema exemplet
är väl nyfikna människor som går fram till folk de precis
träffat för att fråga hur bögsex fungerar, men det finns
ganska många steg innan det. Det en kan göra är att göra
en medveten ansträngning att vara mer inkluderande i sitt
språk och visa att en är medveten om att det är en queer
person i rummet (för det är det oftast, även om en inte vet
vem).
Nu skriver jag det här som en flata i Sverige, och även om
jag utsätts för diskriminering till och från är jag
förhållandevis privilegierad. Inte alla tycker om mig, men folk
brukar ändå vara överens om att min identitet är på riktigt -
icke-heterosexualitet behandlas inte som någon mytologisk
enhörning utan som en vetenskapligt bevisat företeelse.
Annat är det för transpersoner - det finns en äckligt stor
mängd människor som helt och hållet förnekar deras
existens. Okunskapen är enorm och hatet ännu större. Det
betyder att om en person kommer ut till dig som trans
måste du vara medveten om vad det innebär för denne att
sätta sig själv i en så pass utsatt situation. Du måste inse hur
starka känslor som är involverade i att ta steget. Det räcker
inte med att säga att “jag accepterar dig” för vi bad aldrig om
ditt godkännande. Det räcker inte att personen vet att du
tycker att det “inte är någonting fel med att vara trans” så
länge du fortsätter att respektlöst använda döda namn och
pronomina. Omvärlden anser redan att personens existens
är illegitim - om du då ekar det budskapet genom att vägra
bryta dig loss från gamla vanor bidrar du till problemet.
Även om du inte menar illa.

Choixpeau
Att vara queer är ibland som att simma motströms, och en
schysst straight/cis allierad tar hänsyn till detta. När en själv
börjar ifrågasätta legitimiteten i sin egen identitet hjälper
det, i alla fall för mig, att ha mina medmänniskors
erkännande och bekräftelse av att ens känslor och identitet
är på riktigt och förtjänar att tas på allvar. Det kan till
exempel handla om en kvinna vars barn enbart har genetisk
koppling till den andra mamman och som därför vill vara
den som håller i barnet i alla sociala sammanhang för att
omvärlden ska se henne som en likvärdig förälder.
Hur bekräftar en sin queera kompis då, annat än genom att
låta bli att använda ord som personen uttryckligen bett dig
undvika eller fråga en asexuell eller lesbisk person om de
legat med män på sistone? Försök för det första att inte
göra en konstig grej av det (“hej Sven, du ser så maskulin ut
idag!”). Det kan förstås vara svårt att hitta en bra balans i det
hela, men lite sunt förnuft brukar nå rätt långt. Det bästa är
att fråga sin queera kompis om vad hen är bekväm med att
prata om och inte. Det är olika om en t.ex. bara vill smälta in
i den stora massan eller om en vill prata öppet om sin
läggning eller könsidentitet, och det varierar såklart utefter
kontexten. Och återigen: utgå inte efter att din gay kompis
önskar att hen var straight, att alla transpersoner vill verka
cis eller att asexuella/aromantiska personer spenderar
dagar och nätter med att sukta efter upplevelsen av
romantisk/sexuell attraktion. Bara för att vi är förtryckta
betyder det inte att vi skäms för eller ogillar ickenormativa
delar av oss själva - vi vill bara ha lite utrymme att andas.

Att komma ut
av Lazarus
Att komma ut är - eller brukar i de flesta fall - vara en stor grej i ens liv.
Man har suttit och funderat på vem man är, hur man ska förklara för
andra. Vilka labels som passar in - eller om man helt enkelt inte
behöver några labels.
Jag själv kom ut i början av 2017, då jag var 23 år. Det finns ingen rätt
eller fel tid att komma ut. Det är trots allt en ständig utforskning. Vissa
kommer ut tidigt, vissa kommer ut väldigt sent. Huvudsaken är den att
man bestämmer själv när man är redo.
När folk frågar "när kom du ut?" blir det lite jobbigt, tycker jag. Man
kommer inte ut bara en gång. Jag önskar att man kunde t ex skriva på
Facebook och så kunde hela världen veta på en gång, men
verkligheten är tyvärr att man måste (eller ja, man väljer själv då)
komma ut till varje ny person man träffar. Det finns helt enkelt inget
svar på "när kom du ut" - jag brukar svara med frågan "beror på när
du menar jag kom ut till vem?". Det är en gradvis process. Ibland byter
man labels när man upptäcker att något annat stämmer in på en
också.
Jag önskar att man inte behövde komma ut alls, att världen kunde
acceptera en oavsett. Men tyvärr lever vi i en väldigt heteronormativ
värld. Alla utgår från att man är cis och hetero.
Varför ska man egentligen komma ut? För mig var det riktigt skönt, då
jag är en transkille. Eftersom alla omkring har sett mig som en tjej
väldigt länge så var det självklart att jag var tvungen att berätta för
andra så att de kan använda rätt pronomen. Det underlättar. Men

som nämnt tidigare - man bestämmer själv när man är redo att
berätta för andra. Om man vill berätta för andra såklart.
Det är en frihet att kunna vara sig själv. Att vara den man är. Jag är 26
år nu och är ute till de flesta - men det finns fortfarande de som jag
önskar jag vågade komma ut till. Det är inte så att jag gömmer vem jag
är. Jag är helt enkelt mig själv. Det finns dock folk som inte vet, och då
fortsätter de med fel pronomen och fel namn och så, men jag tycker
att det är jobbigt att berätta för dem. Den största orsaken till min
rädsla är att min familj kommer från Polen. Mina syskon växte upp
som katoliker och katolska kyrkan har ganska starka åsikter om
HBTQ+ personer. Polen är dessutom ett av de mest trångsynta länder
om man frågar mig. Så min familj har svårt att förstå, men de flesta
gör sitt bästa att acceptera mig. Det polska språket är dessutom
väldigt könat, vilket innebär att man gör skillnad på verb som gäller
män och kvinnor, t ex, säger man "har du varit till din syster" blir det
"byłeś u siostry?" om man pratar med en man, och "byłaś u siostry?"
om man pratar med en kvinna. Några bokstäver gör stor skillnad, och
det gör det svårare då man måste basically byta ut hela språket och se
till att andra också gör det när de pratar med en. Om man är en
transperson som jag då. Det är jobbigt så jag undviker att prata polska
faktiskt.
För att komma tillbaka till att man kommer ut flera gånger - jag är som
sagt en transkille. Men processen att få könsbekräftande behandling
är lång. Det tar några år, en hel del besök. Själv väntar jag fortfarande
på mitt första möte, vilket är jobbigt och ibland känns det inte värt att
vänta. Men man ska vara sig själv. Jag får vänta tålmodigt för att en dag
kommer jag dit. En dag kommer min kropp överensstämma med vem
jag är. Min röst kommer inte längre "outa" mig. När folk ser mig så ser
de en kille, för det mesta. Men så fort jag pratar så hör de att det inte
riktigt stämmer enligt deras standard och då måste jag alltså vara en
tjej. Skitsnack. Jag själv vet vem jag är, och oavsett hur lång tid det tar
så är väntan värt det.

Det som är viktigast att komma ihåg är att det är DU, och bara DU,
som vet vem du är, och om/när du vill komma ut. Låt inte världen eller
andra i din omgivning säga att du är förvirrad, eller att det inte
stämmer osv. Vi känner oss själva bäst, det är vi som lever med våra
känslor och tankar. Det är vi som vet vem vi är. Och vi ska vara stolta
och synas!
Här kommer ett par låtar som har hjälpt mig när jag kom ut och var en
rädd liten sak som inte visste hur världen skulle reagera:
Never let them drag you down
Hey there boy
This prejudice and ignorance we can overcome
(The Communards - Disenchanted)
IIt's my world that I want to have a little pride in
My world and it's not a place I have to hide in
Life's not worth a damn till you can say
Hey world I am what I am
(En låt från La Cage aux Folles; olika artister har egna versioner av den
låten)
That's what my heart yearns for now
Love and pride.
Start your journey early or maybe later
Get your boots on
Look for rainbows
It's cloudy
Take your hairdryer
Blow them all away
(King - Love and Pride)
Alex (Lazarus)

dra åt pipsvängen röv-ling❤

Nyhet
FYLL I VÅRT
FEEDBACKFORMULÄR
För ett antal veckor sedan skickade vi ut ett
formulär rörande Mugglarjournalens innehåll, och
nu gör vi ytterligare ett; dels för att följa upp
huruvida vi förbättrats från då förra enkäten
skickades ut, och dels för att även belysa aspekter
såsom delaktighet och demokrati. Syftet med
Mugglarjournalen är att det ska vara hela Mugglis
tidning, och därför vill vi göra vad vi kan för att
underlätta delaktighet samt att undvika hierarkier.
Sedan formuläret skickades ut i onsdags (16/9) har
vi fått ett tiotal svar, och vi tar gärna emot ännu
fler! De huvudsakliga synpunkter vi fått in hittils är:
- De segment som uppskattas mest är intervjuer
och veckans mugglis och staff
- De segment som uppskattas minst är recept
samt faktatexter om Harry Potter - det blir nu
mindre av det!
- Den allmänna tonen i tidningen är bra
- Många vill ha mer fokus på Mugglarjournalen
- De flesta uppskattar att det finns en fast
redaktion som sköter administration och struktur,
men vill få det förtydligat hur de kan bidra till och
påverka tidningens innehåll.
- Vi bör använda mer neutrala bakgrunder så att
texten blir mer lättläslig.
Vi fick också många spännande förslag på allt från
teman till olika interaktiva segment, flera av vilka
kommer dyka upp i de kommande numren!

Newt's Niffler om att vara aromantisk/asexuell
Första gången jag fick höra talas om asexualitet
och aromantik var faktiskt här på mugglis, i
HBTQ+-klubben. När jag läste om det var det
någonting som klickade till. Jag funderade inte så
mycket på det just då, men tyckte ändå det lät helt
rimligt, men intalade mig fortfarande att jag var
straight, för det var nästan så jag hade trott att
man behövde vara, så jag hade växt upp. Att vara
straight var det enda jag hade hört talas om
förutom homosexualitet, men jag hade hört så
många homofobiska och heteronormativa grejer
genom hela min uppväxt, så jag tänkte inte alls
mycket på det. Men jag har nu på senare tid börjat
ifrågasätta min sexualitet, så jag googlade runt lite
och då såg jag orden asexual and aromantic. Och
då kom jag på att jag hade läst om det på mugglis.
Jag fortsatte söka runt på ämnet och hittade
andra personers historier, och jag kände igen mig
i stora delar av dem.
Jag är fortfarande inte helt säker, och kommer
förmodligen aldrig bli helt säker. Men nu
identifierar jag mig som aromantic och asexual.
Jag har fortfarande inte berättat för så många
(förutom mugglis då), men jag tar det lugnt, och
försöker att inte tänka för mycket, för då kommer
jag förmodligen börja tveka igen.

VÄLJ
NÄSTA
TEMA
Vilket tema
ska vi ha
vecka 40?
Skriv till oss
med era idéer!
Mail: mugglarjournalen@gmail.com
Instagram: @mugglarjournalen
Eller skicka en uggla!

Mira tipsar
Queera ungdomsböcker
Jag är lesbisk och tycker om att läsa böcker som innehåller HBTQAkaraktärer.
Jag är dock inte en mogen människa som läser
vuxenböcker, så här tänkte jag dela med mig av några
ungdomsböcker med HBTQA-tema som jag gillar.
It’s Not Like It’s a Secret av Misa Sugiura
En gullig story om japanska Sana Kiyohara som flyttar till Kalifornien
och blir kär i sin nya “vän” Jamie Ramirez. Med andra ord en väldigt
typisk amerikansk-coming-of-age-highschool-handling fylld med
tonårsproblem och poesi, och förstås en lesbisk kärlekshistoria.
The Love and Lies of Rukhsana Ali av Sabina Khan
Handlar om bengaliska Rukhsana, vars liv vänds upp och ner när
hennes föräldrar får reda på att hon är lesbisk. Den här boken
blandar vanliga tonårsproblem med verkligheten av vilka hemska
konsekvenser homofobi kan leda till. För övrigt är det en av mina
absoluta favoritböcker.
George av Alex Gino
Det här är en bok som egentligen riktar sig åt lite yngre personer,
men jag tänker inte låta det stoppa mig från att rekommendera
den. Boken handlar om George, som önskar att alla kunde förstå
att hon egentligen är en tjej. Författaren har även publicerat en
uppföljare till boken, Rick, som handlar om
asexualitet/aromantiskhet.

If I Was Your Girl av Meredith Russo
Boken handlar om den artonåriga transtjejen Amanda Hardy, som
efter att ha flyttat till sin pappa gör sitt bästa för att komma på rätt
i sitt nya liv. Ärligt talat är det rätt länge sedan jag läste boken, men
jag minns att jag tyckte den var bra.
Ganska nära sanningen av Anna Ahlund
Anna Ahlund är en av mina favoritförfattare, och detta är hennes
senaste bok. Boken handlar om Nico, som färgat håret rosa och
flyttat till Uppsala för att bo hos sin faster. Hen gör sitt bästa för att
leva sitt nya liv, men något känns inte helt rätt.
Heartstopper av Alice Oseman
Det här är tekniskt sett inte en bok, utan en grafisk romanserie
som för närvarande har tre fysiskt utkomna delar. Serien handlar
om Charlie Spring och Nick Nelson, som träffas i skolan och blir
kära i varandra. Det finns även flera karaktärer som är med i
HBTQA-communityt, men tänker inte spoila allt här. Om en vill kan
en läsa alla kapitel gratis på:
https://heartstoppercomic.tumblr.com/
Där uppdateras serien den 1a, 11e, och 21a varje månad.

Mugglis och staff
Veckans
E N Ä R O F Y L L D U T M Ä R K E L S E U T A N D E S S L I K E
Nomineringar från muggliscommunityt

VECKANS MUGGLIS
Fjalar
"Jag vill nominera Fjalar till veckans mugglis, för att han sprider ljus över
forumet. Han är allt det bästa av Hufflepuffs elevhem - snäll,
glädjespridande och en trygg medmänniska. Jag älskar att han spelar
Star Stable Online fast att han är en vuxen människa. Han är så
ofattbart kreativ - jag ser det han skapar både på mugglis och på hans
instagram och det är som att det inte finns stopp på skaparglädjen.
Varenda inlägg han skriver får mig att le (som när han berättade om
traditionen Sursommar: “Jag plockade en fantastisk bukett med tistlar,
nässlor (inklusive rötterna), maskrosblad och annat fult. Sen satt vi runt
elden och drack glögg och åt pepparkakor och hoppades att ingen
skulle komma. Till slut kom några gäster ändå och vi bjöd dem på de
äckligaste chipsen och drog bittra skämt. Framåt midnatt stack de
äntligen. De sa att de hade haft det riktigt otrevligt och hoppas att vi
aldrig ses igen!”). Mugglis är så mycket bättre tack vare honom. När jag
blir stor vill jag bli som Fjalar!"
VECKANS STAFF
Ida S
"Jag nominerar ida s för hennes fanfic fyllde tio år och det är coolt.
Jag har ett vagt minne av att jag läst fanficen någon gång, men oavsett
vad jag minns av den verkar den ha påverkat mångas liv väldigt
positivt."
Skicka in era nomineringar till kommande
nummer via uggla, till @mugglarjournalen
på instagram eller maila till
mugglarjournalen@gmail.com.