NAD34.pdf

ATT KOMMA FÖR SENT 

SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT 

Om prevention, ungdomskultur 

och droger 

BENGT SVENSSON, JOHANNA SVENSSON & 

DOLF TOPS 

NAD-PUBLIKATION Nr 34 

1998

Utgiven av: Nordiska nämnden för alkohol- 

och drogforskning (NAD) 

Adress: Annegatan 29 A 23 

FIN-00100 Helsingfors 

FINLAND 

Telefon: +358-(0)9-694 80 82, +358-(0)9-694 95 72 

Telefax: +358-(0)9-694 90 81 

E-post: nads@kaapeli.fi 

Internet: www.kaapeli.fi/nad 

Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD) är en institution vars 

verksamhet finansieras av Nordiska Ministerrådet. 

Pärmdesign: Anders Carpelan 

Ombrytning: Thomas Karlsson 

ISBN 951-53-1876-9 

ISSN 0358-7024 

Hakapaino Oy, Helsingfors 1998 

2

Innehåll 

Förord 1 

1. Norden vid slutet av nittiotalet 3 

Prolog 3 

Den narkotikapolitiska diskussionen 6 

Narkotikabruket i Norden 9 

Prevalensstudier 10 

2. ”Jag - en outsider” eller ”mitt liv som sökare” 13 

Tre aspekter på begreppet ungdom 13 

Ungdomskultur 13 

Stil 16 

Senmodernitet 16 

En kreativ förvirring? 17 

Identitet i senmoderniteten - romanfigurer är vi allihopa 18 

3. Från bolmört till Rohypnol 21 

Rusmedel finns överallt 22 

Drogerna - med tyngdpunkt på nya missbruksmönster 24 

Cannabis 24 

Amfetamin 24 

Kokain, crack 26 

Heroin 26 

Designade droger 29 

Ecstasy (MDMA, MDA) 30 

Smart drugs 33 

LSD 34 

Psilocybinsvampar 34 

Rohypnol 35 

GHB (gamma-hydroxi-butyrat) 36 

Piller 36 

Sniffningspreparat 37 

Alkohol 38 

4. Narkotika - en opålitlig partner 39

4 

Drogernas effekter 39 

Initieringen till drogbruk 40 

Narkotikans roll i ungdomsgruppen 42 

Avvikarkarriärens väg 46 

En särskild avvikarväg för kvinnor 48 

Den ungdomskulturella vägen 49 

Förhållandet till drogen 52 

5. Ungdomskultur och narkotika 54 

Från materiella mål till upplevelsemässiga 54 

Ungdom i media 55 

Norden möter Storbritannien - en snabbskiss 55 

Kroppen i kulturen 57 

Kropp, reklam och mode 61 

Några nedslag i ungdomskulturen - på jakt efter narkotika 63 

Andra kulturyttringar 70 

Databaserad ungdomskultur 71 

Tidsanda 74 

6. Att förebygga narkotikabruk 76 

Minska tillgång och efterfrågan 76 

Nationella utgångspunkter för det förebyggande arbetet 78 

Organisation 79 

Aktörer 82 

Målgrupper och metoder 90 

Utvärdering 101 

Anknytning till ungdoms- och missbruksforskning 110 

Några slutsatser 111 

7. Slutdiskussion 119 

Appendix A. 

Litet narkotikalexikon 123 

Appendix B. 

Hur farligt är ecstacy? 127 

Appendix C. 

Om narkotikasituationen i Norden 129

Litteratur 139 

Sammandrag 151 

Summary 157 

Yhteenveto 163 

Författarna 169 

NAD-publikationer 171

Förord 

Den här rapporten är resultatet av ett projekt som initierades av Nordiska 

ministerrådets ämbetsmannakommitté för narkotikafrågor (ÄK-Narko) våren 

1997. Projektet har finansierats av ämbetsmannakommittén och bedrivits i regi av 

Nordiska nämnden för alkohol- och drogforskning (NAD). Projektet har haft tre 

medarbetare, fil.dr Bengt Svensson, etnologen Johanna Svensson och doktoranden 

i socialt arbete Dolf Tops. Bengt Svensson har varit projektledare och 

huvudansvarig. I Bengt Svenssons fall har delar av arbetet genomförts inom ramen 

för ett forskningsprojekt om tvångsvård av unga narkotikamissbrukare som 

finansieras av Statens institutionsstyrelse (SIS) i Sverige. 

Utgångspunkten för rapporten är den litteraturgenomgång som Johanna Svensson 

utförde i maj 1997 inför författandet av vår första, lilla rapport (Svensson & 

Svensson 1997). I denna var Internet och Universitetsbiblioteket i Lund de primära 

källorna. Sökningen kompletterades och fördjupades av Dolf Tops under hösten 

1997. Med hjälp av databaser, Internet och kontakter med experter samlade han in 

ett omfattande bakgrundsmaterial. I slutet av 1997 besökte Bengt Svensson och 

Tops Helsingfors, Köpenhamn och Oslo (endast Tops) och intervjuade forskare 

och andra experter inom området. NAD:s forskarmöte om traditioner och trender i 

narkotikapolitiken i Helsingfors i april 1998 gav ytterligare kontakter och material 

liksom några intervjuer genomförda i Lund under 1998. 

Det samlade materialet har sedan efter hand kompletterats och sammanvägts för 

att ge en så allsidig bild som möjligt av våra frågeställningar. Den svenska 

narkotikasituationen som vi känner sedan många år har varit en viktig 

utgångspunkt, men vi har strävat efter att använda material från de fem nordiska 

länderna i någorlunda lika omfattning. Av språkskäl har det inte gått att genomföra 

fullt ut, eftersom ingen av oss behärskar finska eller isländska. 

Rapporten innehåller en stor mängd referenser och kunde ha innehållit ännu fler. 

Det är främst vad vi ser som okontroversiella faktauppgifter och en del egna 

ungdomskulturella resonemang som vi inte underbygger med referenser. 

Vi vill tacka de som hjälpt oss med korrigeringar och synpunkter på materialet, i 

första hand Bengt Andersson, Mats Hilte, Lars B. Ohlsson, Jan G. Quarfordt, Pia 

Rosenqvist, Astrid Skretting och Anders Stymne. Likaså vill vi framföra ett stort 

tack till alla dem som hjälpt oss med material, ställt upp som samtalspartners och 

som intervjupersoner. 

Bengt Svensson, Johanna Svensson och Dolf Tops 

1

1. Norden vid slutet av nittiotalet 

2

Prolog 

Nu är tre av de fem nordiska länderna med i EU. Norge och Island har valt att 

ställa sig utanför. EU-medlemskapet har flyttat Finland och Sverige närmare 

Europa. Danmark har i våra ögon alltid varit präglad av sin närhet till den 

europeiska kontinenten. Vad vet vi nordbor om varandra? 

Norden är svenska och finska mobiltelefoner, norsk olja från Statoil, danskt öl 

och isländska gejsrar. Det är norska skidlöpare, finska backhoppare, svenska 

tennisspelare, danska cyklister och isländska spjutkastare. Det är isländska 

fotbollspelare i Sverige, svenska i Norge, en svensk förbundskapten för danska 

fotbollslandslaget, finska, norska och danska ishockeyspelare i Sverige, svenska 

i Finland och Danmark. I sporten är arbetsmarknaden allt mer nordisk. Det är 

inte bara kapitalet som inte längre tycks ha något fosterland. 

För oss är Norden musik, Grieg, Sibelius och Nielsen, men också ABBA, Kim 

Larsen, Aqua, Cardigans och Björk. Det är filmer som dansken Lars von Triers 

filmer, svenska Ingmar Bergman-filmer, finska filmer av bröderna Kaurismäki, 

norska ungdomsfilmer och isländsk ”torskvästern” som Korpen Flyger. 

Litteraturen innefattar Väinö Linna, H.C. Andersen, Selma Lagerlöf, Haldor 

Laxnes, Henrik Ibsen eller för att ta några aktuellare i bokhyllan Arto Paasilinna, 

Peter Hoeg, Jan Guillou, Dag Solstad eller någon annan av de norska 

maoisterna... Till isländsk litteratur hör Havamal med kärnfulla yttranden som 

”där öl går in går vett ut”, en sammanfattning så god som någon om sambandet 

mellan alkohol och våld. 

Norden är fiske, ren luft, höga berg och djupa dalar, hala vintervägar, orörda 

havsstränder och obefolkade öar. Det är tåg som håller tidtabellen, 

okorrumperade poliser, bilar med avgasrening, välplanerade städer där det 

fortfarande finns butiker utanför stormarknaderna, demokrati och välstånd, 

ordning och reda, men det är också uteliggare, heroinlangare, hembränning, 

invandrarfientliga partier, arbetslöshet, ökande motsättningar. Norden är danska 

pölser, islandssill, norsk fjordlax, finsk mjölkchoklad, svenskt knäckebröd. Det 

är också kebab och pizza, Kellogs Corn Flakes, müesli, McDonalds och Pizza 

Hut. Drycker som Koskenkorva, Absolut, Aalborg, Coca Cola och Pepsi. Det är 

Hennes & Mauritz och Marimekko, Jysk bäddlager och Ikea. Benetton och 

Laura Ashley, IBM och Compaq, Toyota och Opel och över alltihopa svävar 

Microsoft. På Stockmanns i Helsingfors domineras leksaksavdelningen av Lego 

och Playmobil, Asientillverkade dockor, dockvagnar och radiostyrda bilar, 

Disneypuzzel och Disneykramdjur, precis som i varje leksaksaffär i Sverige. 

Norden är muslimska friskolor och rysk maffia, kinesiska, pakistanska, 

jugoslaviska närbutiker, det är ungersk korv och holländskt öl. Kort sagt - 

Norden är också en del av en global marknad och globala kulturer. 

Vi kan skönja maktförskjutningar inom Norden där Norge växer i betydelse, där 

den internationellt beundrade svenska välfärdsmodellen håller på att monteras 

ner eller ändra karaktär, där Danmarks och Islands arbetslöshet nu permanent 

3

ligger lägre än Sveriges. Det är en tid då det diskuteras att utvidga Norden till de 

baltiska staterna, en hädisk och omöjlig tanke för många, som ser Norden som 

en enhet som för alltid är given. 

När svenska och danska ungdomar stöter på varandra utomlands blir språket 

oftare engelska än de egna modersmålen. Svenskar och danskar förstår norrmän, 

inga andra förstår finnar eller islänningar. Engelskan är andra-språk överallt och 

hur mycket man än skäller på försämrade skolor i de nordiska länderna så är det 

knappast någon som klagar över brist på kunskaper i engelska hos ungdomen. 

Det tycks ändå finnas en samhörighetskänsla mellan nordbor när de möts som 

au-pair i England, som jordenrunt-resenärer i Indien, som badturister i Grekland 

eller som studenter i USA. En känsla av att det är mer som förenar än som 

skiljer, av att det finns något slags nordisk identitet trots allt. Men kanske hänger 

den identiteten samman med gångna historiska epoker då de nordiska länderna 

var etiskt tämligen homogena. De som tillhör den så kallade andra generationens 

invandrare (det vill säga med Sveriges generösa definition såväl prinsessan 

Viktoria och fotbollsstjärnan Martin Dahlin som förorternas halvspråkliga 

ungdomar) tittar sig förmodligen också omkring efter andra tänkbara 

bundsförvanter än nordbor på stranden i Goa, på diskot i Ibiza eller runt 

fontänen vid Piccadilly Circus. 

Och förmodligen är mycket av det som numera förenar gemensamma importer 

från amerikansk och i någon mån engelsk mediakultur. TV-serier, filmer, musik, 

kläder, skönhetsmedel, bilar. 

Lika svårt som det är att avgränsa ”nordisk kultur” från resten av världens, lika 

omöjligt är det att urskilja en ”nordisk ungdomskultur”. Den internationella 

(framför allt västerländska) ungdomskulturen finns även i hela Norden. Vi har 

punkare, vi har hårdrockare, death metal-fans, det finns straight edgare, hip 

hopare, skateare, raveare och mc-gäng i alla de fem länderna. Det är faktiskt 

svårare att peka på subkulturella grupper eller livsstilar som bara finns i ett land. 

Förmodligen är skillnaderna större mellan regioner inom länderna än t.ex. 

mellan Nordens olika storstäder. Så när de olika ländernas narkotikaexperter 

noterar att heroinet ökar, att ecstasy håller på att etablera sig, att cannabis är 

spritt över hela landet, att amfetamin har sin särskilda utbredning så är det 

mönster som på det hela taget går igen i Danmark, Finland, Island, Norge och 

Sverige. 

I vilken utsträckning är narkotikamarknaden nordisk? På gatuhandelsnivå 

finns ända sedan sextiotalet en tradition att skåningar köper hasch och 

heroin i Danmark. Det har bland annat fått som resultat att man i Skåne 

precis som i Danmark mäter heroin i hölster (jfr Svensson 1988, 33). I 

Stockholm och övriga Sverige mäter man i kapslar. Kanske har också det 

numera i Sverige populära förstärkningsordet ”fett”, som i ”en fet fest” 

vandrat över från narkotikakulturen där man i dansk efterföljd pratar om en 

”fet holk”, en kraftfull dos cannabis. 

När man pratar om ”ungdomskultur” är det ofta synliga ungdomsgrupper, som 

de vi nämnt ovan, man avser. I vår rapport kommer vi även att ta upp bredare 

kulturella tendenser i tiden, som synen på kroppen och identitet. ”Ungdom” är 

ett flytande begrepp som blir vad man använder det till. Både den 13-åriga 

4

hästtjejen och hennes rockkonsertbesökande föräldrar i 35-årsåldern kan bli 

kallade ”ungdomar” i vissa sammanhang. Ibland menar man med ”ungdom” en 

viss ålder, ibland en livssituation och ibland handlar det om ungdomlighet, en 

uppsättning kulturella tecken som tillskrivs ungdomen. Vår definition av 

ungdomar är personer mellan 13 och 25 år, men när det gäller ungdomskulturen 

blir gränserna mindre skarpa, ungdomskulturella signum - kläder, tidningar, TVprogram, 

musik, design - produceras och konsumeras till stor del av människor 

som har passerat ungdomsåren. 

I diskussionerna om ungdom och narkotika i media är det den ungdomskulturella 

vägen in i missbruk som anses stå för den största ökningen idag. Vad finns det 

för samband mellan ungdomskultur och missbruk och vad finns det 

överhuvudtaget för mönster inom ungdomsmissbruket? Bygger det 

förebyggande arbetet mot missbruk bland ungdomar på de kunskaper som finns 

om missbruksmönster och ungdomskultur? Vilka erfarenheter har man gjort av 

preventiva insatser i de nordiska länderna? 

För att undersöka nordisk ungdomskultur, missbruksmönster och prevention har 

vi gått igenom mediamaterial, pågående forskning om ungdomskultur och 

ungdomsmissbruk, och utvärderingar av preventiva åtgärder i de nordiska 

länderna. Vi har sökt efter förekomsten av narkotika i ungdomskulturer; hur 

skriver, hur talar man om narkotika? Vi har också gått igenom och jämfört 

forskning om ungdomskultur i Norden. I första hand har vi sökt i material inom 

de nordiska länderna, men i viss mån även utanför, Norden är tätt sammanvävt 

med omvärlden också när det gäller forskning. 

Vi tecknar med bred pensel en ganska omfattande bild och lägesbeskrivning 

över missbruksmönster, ungdomskultur och prevention i Norden. Empiriska data 

har fått en relief i vad vi ser som intressanta tankegångar från aktuell forskning. 

Här har vi strävat efter en stor öppenhet där sociologiska, socialpsykologiska 

och etnologiska infallsvinklar har blandats. Rusmedlens plats i människors liv 

bestäms på flera nivåer. Ett missbruk har sin grund i förhållanden och händelser 

på samhälls- (= makro), grupp- (= meso) och individ- (= mikro) nivåerna. På 

makronivå av samhälleliga överenskommelser (t.ex. om vilka rusmedel som är 

legala och illegala), på mesonivå i första hand av normer och värderingar som 

gruppen har avseende berusning och på mikronivå av den enskildes personliga 

upplevelser av ett visst rusmedel. 

Vi kommer att växla mellan de olika nivåerna, precis så som sker i vardagslivets 

diskussioner om rusmedel. Då och då kommer vi att påminna om på vilken nivå 

ett resonemang hör hemma. 

Den narkotikapolitiska diskussionen 

Narkotikans ställning i ett land är nära kopplat till narkotikapolitiken. Det visar 

sig redan i definitionen av vad som är narkotika. Narkotika definieras juridiskt, 

5

inte farmakologiskt. De nordiska länderna är bundna av internationella 

överenskommelser i sin narkotikapolitik, men i den dagliga praktiken finns det 

ett stort utrymme för varje nation att utforma sin egen narkotikapolitik. I detta 

avsnitt tecknar vi en snabbskiss av respektive lands narkotikapolitik och också 

av några generella narkotikapolitiska kontroverser. Den viktigaste kontroversen i 

internationell narkotikapolitik rör hur kampen mot narkotikans skadeverkningar 

ska läggas upp. Två huvudlinjer kan urskiljas i Europa - narkotikafritt samhälle 

och skadereducering. 

Sverige har tagit rollen som ledande företrädare för narkotikafritt samhällelinjen. 

Den svenska regeringen avvisar i princip skadereduktion som ses som ett 

avsteg från kampen för det narkotikafria samhället 1 . Visserligen finns både 

metadonprogram och två lokala sprututdelningsprojekt, men särskilt sprutbytet 

ses med oblida ögon och programmens framgångar i det HIV-preventiva arbetet 

tonas ned. När det gäller sprutor i Sverige så avslöjar redan terminologin det 

grundläggande synsättet, antingen talar man som anhängarna om rena sprutor 

eller som motståndarna om fria sprutor. 

Danmark representerar skadereduceringstänkandet, exemplifierat av en 

omfattande utskrivning av metadon och många behandlingsprogram med låg 

tröskel. Innehav av cannabis för eget bruk är i praktiken avkriminaliserat. 

Narkotikastraffen är lägre än i övriga Norden. 

I Finland har Helsingfors (liksom Oslo, Reykjavík och många andra nordiska 

städer) gått med i European Cities Aginst Drugs (ECAD), det bålverk för 

narkotikafritt samhälle-linjen som Stockholm tagit initiativ till. Den statliga 

Narkotikapolitiska kommissionen valde ändå att lägga fast målsättningen om ett 

narkotikaskadefritt samhälle i stället för ett narkotikafritt, med motiveringen att 

det inte är meningsfullt att sätta upp målsättningar som är fullständigt 

orealistiska. Utdelning av sprutor förekommer och metadon delas ut till några av 

landets få heroinister. Det uttalas oro över narkotikadödsfallen. 

Island har tagit hjälp av ECAD i kampanjen ”Drugfree Iceland year 2002”. 

Ambitionen är att med utnyttjande av Islands isolerade geografiska läge 

verkligen få landet narkotikafritt. 

I Norge finns i lagboken de hårdaste straffen för narkotikabrott i Norden och av 

tradition en hård linje i narkotikafrågan. Den norska Stortingsmeldingen 

”Narkotikapolitikken” (St meld nr 16 1996-97 - i fortsättningen i vår text kallad 

”Narkotikameldingen (1997)”) kan ses som uttryck för en viss uppmjukning av 

den tidigare linjen. Narkotikameldingen (1997) framhåller att skadereducering är 

något helt annat än legalisering. I Norge utvidgas nu metadonprojektet, sprutor 

delas ut av AIDS-informationsbussen, finns i automater och säljs via apoteken, 

och man arbetar aktivt med att få ned narkotikadödsfallen. 

1 Se t.ex. Regeringens skrivelse 1997/98:172 

6

Det finns en frapperande skillnad mellan aktuella svenska, norska och danska 

policydokument när det gäller narkotikadödsfallen. I den nittiosexsidiga svenska 

”Nationella Handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser” från 

1995 tar man upp alkoholdödsfall, men nämner överhuvudtaget inte 

narkotikadödsfallen, trots att det för 1994 registrerades det dittills högsta 

dödstalet, 205 personer. I den danska regeringsrapporten ”Bekæmpelse af 

Narkotikamisbruget” (Sundhedsministeriet 1994) tas dödsfallen upp i ett särskilt 

kapitel, i den norska Narkotikameldingen (1997) presenteras siffrorna flera 

gånger och man försöker analysera orsaken till dödsfallen. Samma trend har vi 

sett i genomgången av artiklar i dagstidningar i de tre länderna. 

Narkotikadödsfallen får mindre uppmärksamhet i Sverige. Det är ett uttryck för 

att intresset för skadereducerande insatser, harm reduction, är lägre i Sverige än i 

Danmark och Norge. Ordföranden i danska narkotikarådet 2 , Preben Brandt 

uttrycker i rådets årsberättelse att ”succeskriteriet for rådets arbejde må altid 

være, om rådets eksistens i det forløpne år har gjort en positiv forskæl for 

stofmisbrugerne (og samfundet)” (Narkotikarådets årsberetning 1995-1996). 

Den narkotikapolitiska diskussionen har sin parallell i en vetenskaplig 

diskussion om drogernas skadlighet i relation till kontrollpolitikens skador 

(Goldberg 1993). Särskilt synpunkten att hasch och marijuana borde 

avkriminaliseras tycks vinna gehör, inte bara i EU-parlamentet utan över hela 

västvärlden. Den engelska tidningen Independent on Sunday startade hösten 

1997 en kampanj för att legalisera cannabis. Tidningen har fått stöd från många 

kulturpersonligheter, präster, läkare, jurister, poliser och från vanliga läsare. 

Independent bygger sin kampanj på slutsatsen att cannabis inte är så farligt att 

drogen behöver vara illegal. De skador som samhällets kontrollinstitutioner 

åsamkar haschrökaren beskrivs som avsevärt mer skadliga än själva 

haschkonsumtionen. Den populärvetenskapliga New Scientist, som utges i 

England, rapporterar i februari 1998 om en rapport som har censurerats av 

WHO-tjänstemän (NS Vol. 157 No. 2122). I den jämför ledande vetenskapsmän 

inom fältet haschets skadeverkningar med alkoholens, och kommer till slutsatsen 

att alkohol är farligare. 

Andra experter avvisar den typen av jämförelser och menar att för att ett legalt 

preparat är farligt ska inte andra illegala preparat tillåtas som också är farliga. I 

Sverige har läkaren Jan Ramström på Socialstyrelsens uppdrag gjort en 

forskningsgenomgång som leder till slutsatsen att haschets farlighet hittills är 

underskattad (Ramström 1997). 

I engelska Scientific Times förekom i januari 1997 en artikel som uttryckte 

skepsis mot den engelska officiella politiken beträffande ecstasy. Där fördes en 

diskussion om alla de risker som nutidsmänniskan ställs inför - alkohol, tobak, 

bilkörning osv. Är fem dödsfall om året på grund av ecstasy acceptabelt om 

drogen används av en halv miljon i veckan? 

2 Narkotikarådet har utsetts av Folketinget för att vara rådgivande och för att koordinera 

narkotikafrågorna i Danmark. 

7

Det isländska alkohol- och narkotikapreventionsrådet har på sin hemsida en 

artikel skriven av en amerikansk pappa, vars son var ett av dessa sällsynta 

dödsoffer (Jones 1995). På ett personligt, men samtidigt sakligt och nyanserat 

sätt bemöter han några av ecstasyanhängarnas argument, pekar på det 

oförutsägbara i vem som ska drabbas av den dödliga överdosen. 

Artiklar från välrenommerade tidningar som på olika sätt stödjer legalisering 

sprids snabbt över Internet via tusentals hemsidor och diskussionsgrupper. 

Forskningsresultat som talar i samma riktning får också en snabb spridning. 

Naturligtvis kommer även den andra sidan till tals. Snart har varje myndighet, 

varje intresseorganisation och varje kommun en välgjord hemsida. Var och en 

som slår upp ecstasy, heroin eller cannabis på någon av nätets sökmotorer 

riskerar att drunkna i information. 

I ett Europa där individens frihet och ansvar betonas på bekostnad av kollektiva 

välfärdslösningar, där monopol avvecklas, kapital och arbetskraft kan flyttas fritt 

mellan länderna, regleringar avskaffas, gränserna öppnas, blir till slut även 

kontrollen över människors drogvanor ifrågasatt. Den finske sociologen Pekka 

Hakkarainen (1998) har undersökt massmediadebatten kring en stridbar läkares 

förskrivning av Temgesic till narkomaner 3 . Han menar att förändringar inom 

narkotikadiskussionen avspeglar att det i det moderna konsumtionssamhället 

sker en förskjutning av makt från producent till konsument. Konsumtion är en 

viktig grund för personlig identitetsbildning. Konsumtionssamhällets ideologi är 

individualistisk och betonar konsumentens rätt att välja. Ideologin förespråkar 

den fria marknaden och är kritisk mot välfärdsstatens paternalism. Med detta 

följer att den passiva patientrollen ersätts av en kundidentitet där även patienten 

är en kvalitetsmedveten konsument. Hakkarainens analys visar på några av de 

svårigheter som finns med en paternalistisk narkotikapolitik i ett samhälle som 

präglas av den fria marknadens ideologi. 

I avsnittet om förebyggande arbete tar vi upp villkoren för det förebyggande 

arbetet i IT-samhällets flodvåg av motstridig information. Låt oss ändå 

konstatera att informationsflödet kan fungera som en förstärkning av synsättet 

att all kunskap är relativ, att ingen sanning är bättre än en annan eller som den 

preussiske kungen Fredrik den Store en gång sa ”låt var och en bli salig på sin 

tro”. 

Narkotikabruket i Norden 

8 

Jag bor i en liten stad på 20.000 innevånare. Jag anser tillgången på cannabis 

vara god. Trots allt måste man känna lite folk, det finns inte att köpas på 

gatan. Priserna varierar beroende på hur bra kontakter man har, men jag 

anser det nog vara billigt eftersom det är mycket billigare än att dricka 

3 Temgesic är handelsnamnet för Buprenorfin, ett syntetiskt, narkotikaklassat preparat 

med liknande effekter som morfin.

alkohol eller än att vaneröka tobak (Johan 18, från Finland, enkätsvar på 

Internet). 

I Norden i slutet av nittiotalet förekommer förmodligen hasch och amfetamin i 

så gott som varje större samhälle. På mindre orter är tillgången mer ojämn och 

det krävs särskilda kontakter för att man ska få tag i drogerna. Öppen försäljning 

av narkotika är sällsynt, men Christiania i centrala Köpenhamn är hela Nordens 

ständigt öppna haschbutik. Heroin finns numera i stora delar av Sverige, 

Danmark och Norge, i Finland främst i Helsingforsregionen, på Island nästan 

inte alls. Kokain har inte lyckats ersätta amfetaminet i Norden, men finns i 

storstadsområdena. Det särklassigt främsta rusmedlet är alkohol som är 

tillgängligt överallt, i varje liten by. 

Det experimentella missbruket bland ungdomar i Norden ökar igen. Förra 

gången inleddes en kraftig ökning i slutet av sextiotalet som förbyttes i en 

nedgång i slutet av sjuttiotalet. Prevalensnivåerna börjar nu närma sig 

sjuttiotalets toppsiffror (Olsson & Stymne 1997). 

Även när det gäller inställningen till att pröva sker förändringar. Fortfarande är 

en överväldigande majoritet negativ till narkotika, men de positiva eller neutrala 

ökar. Det finns också attitydförändringar som har med ålder att göra. 

Mellanstadieelever (10-13 år) är mest negativa till droger, gymnasieelever (16- 

19) mest positiva. När ungdomarna orienterar sig bort från föräldrarnas 

inflytande ökar deras tolerans gentemot droganvändare och deras intresse för 

droger. När det talas om narkotika i dessa undersökningar är det nästan alltid 

cannabis som avses. 

Den mest uppmärksammade nya formen av missbruk finns hos så kallade 

”vanliga ungdomar” som rör sig i nöjeslivet, medelklassungdom med relativt 

hög utbildning och social trygghet. Det som utmärker de nya missbruksformerna 

är att drogerna intas oralt, de röks eller är i tablettform. Det innebär att färre 

tabun behöver överträdas. En drog som ecstasy kräver inte heller den kunskap 

och färdighet som heroin och hasch kräver. Nu liksom tidigare kan man börja 

med narkotika genom att röka hasch eller marijuana, men det finns dessutom ett 

stort antal andra lättkonsumerade droger tillgängliga. Många växlar mellan olika 

preparat eller blandar för att få en maximal upplevelse. 

De nya unga droganvändarna ser sig oftast inte som missbrukare. De anser sig 

ha kontroll över sin droganvändning och de använder andra, i Sverige mindre 

belastade namn på drogerna än de officiella - speed istället för amfetamin, varor 

istället för heroin, E för ecstasy, syra för LSD osv. Den nya gruppen, 

”festknarkarna”, betonar miljöns betydelse i droganvändandet. Den glada, varma 

stämningen och det specifika festsammanhanget gör enligt dem att drogen får en 

annan innebörd än vad den har för varjedagsknarkarna eller ”rikspundarna”, som 

är en beteckning som unga Stockholmsnarkomaner använder för äldre, mer eller 

mindre nedgångna narkomaner. Drogen blir mindre farlig eftersom den 

förknippas med en viss typ av tillställning och tillstånd som inte är något man 

vill ha varje dag. ”Festknarkarna” menar ofta också att deras personliga 

9

förhållanden gör att de klarar av droganvändningen. Många är t.ex. studerande 

och anser sig ha haft en kärleksfull uppväxt och trygga familjeförhållanden. 

Den svenske drogforskaren Börje Olsson, som särskilt intresserat sig för 

historiska processer i studiet av narkotikafrågan, ser faror med de nya 

drogvanorna. Han drar paralleller mellan nittiotalets och sextiotalets drogvågor. 

Nu som då ökar experimenterandet bland ungdom. Men på sextiotalet var 

droganvändningen för de allra flesta en kort parantes. Via utbildning, arbetsliv 

och en effektiv samhällelig social kontroll återbördades de flesta snabbt till 

samhället. Nu när den svenska (och finska) ungdomsarbetslösheten har stigit till 

”europeiska nivåer” och tillgången på narkotika är större än någonsin i modern 

tid är risken mycket större än tidigare att experimenterandet leder till social 

marginalisering. Olsson ser två betingelser som huvudorsaker till ett ökat 

heroinmissbruk - hög ungdomsarbetslöshet och stor drogtillgång. Han pekar på 

Storbritannien under åttiotalet då ungdomsarbetslösheten steg brant och 

heroinmissbruket tiodubblades från 1979 till nittiotalets början (Olsson B. 1997). 

Prevalensstudier 

Med hjälp av enkätundersökningar erhålls siffror som visar drogbrukets 

omfattning i Norden. I detta avsnitt beskrivs trenderna i allmänna termer. En mer 

detaljerad beskrivning av prevalensuppgifter finns i appendix. Där finns också 

kompletta källhänvisningar. 

Hela befolkningen 

Nordiska nämnden för alkohol och drogforskning (NAD) har låtit genomföra en 

enkätundersökning om narkotikavanor bland 16-69-åringar i de nordiska 

länderna utom Island (Hakkarainen m.fl. 1996). När det gällde användningen av 

cannabis någon gång låg Danmark högst (30,1%) följd av Sverige (11,4%), 

Norge (8,3%) och Finland (7,3%). I Danmark, Finland och Sverige har det skett 

en liten ökning jämfört med en tidigare undersökning 1993. Siffrorna för 

narkotikabruket under den senaste månaden ligger betydligt lägre, Danmark 

4,1%, Norge 1,8%, Sverige 1,2 % och Finland 1,1%. Den sammanlagda 

nordiska bilden är att cannabis är det mest använda rusmedlet i hela 

befolkningen förutom alkohol. I flera länder rapporteras dock att antalet beslag 

av cannabis har minskat de senaste åren. Tillgången till andra preparat som 

heroin, amfetamin, ecstasy verkar ha ökat i hela Norden samtidigt som priserna 

har sjunkit. 

Narkotikabruk bland ungdomar 

En direkt jämförelse av data mellan länderna går inte att göra på grund av olika 

undersökningsdesign. Däremot går det att avläsa trender inom respektive land. 

Här blir det tydligt att trenderna pekar åt samma håll - narkotikan ökar även om 

uppgången inte är dramatisk. Senast tillgängliga siffror över ”prövat narkotika 

någon gång” för 15-16-åringar från respektive land är Danmark 18%, Island 

10,6%, Sverige 8%, Norge 6% och Finland 6%. Narkotikabruk bland ungdomar 

10

är vanligast i storstäder. Ofta sker introduktionen av en drog i storstäderna för att 

sedan sprida sig ut i landet. 

Det finns också uppgifter om hur många gånger ungdomarna har använt en drog. 

De allra flesta har bara använt narkotika några få gånger. Den narkotika det 

handlar om är cannabis. Heroin, amfetamin, kokain, ecstasy och LSD har enligt 

enkätundersökningarna en obetydlig spridning i ungdomsgrupperna i Norden. 

Här finns plats för en liten reservation. Förmodligen är det svårare att få 

ungdomar att medge bruk av de mest socialt stigmatiserade drogerna. Det finns 

också risk för att de ungdomar som använder preparat som amfetamin och 

heroin inte visar sig i skolan och därmed hamnar i undersökningarnas bortfall. 

Det finns en uppsjö av data om drogvanor bland ungdomar i grundskoleåldern. 

Betydligt magrare är det med data om gymnasieungdomar eller jämnåriga 

ungdomar som har slutat skolan. Detta är en brist. Flera undersökningar har visat 

att många ungdomar debuterar i narkotika efter grundskoleåldern (Skretting 

1996, Grönberg 1997, Tops & Silow 1997, Lauritzen m.fl. 1998). Även 

undersökningar bland pojkar som mönstrar eller gör värnplikt visar på en 

markant högre prevalens bland äldre pojkar än grundskoleungdomar. Dessutom 

har förhållandevis många uppgivit att narkotikadebuten har skett relativt nyligen 

(Guttormsson 1998). 

Attityder till narkotika 

Förutom själva bruket av narkotika undersöks också ungdomarnas inställning till 

narkotika. Ungdomar tillfrågas om sin åsikt om bruk av och kontrollen av t.ex. 

cannabis. 

Från Norge rapporteras att andelen ungdomar i ålderskategorin 15-20 år som 

anser att cannabis bör säljas fritt har ökat. Även i Sverige och Finland görs 

bedömningen att attityderna till droger har blivit mer positiva. På Island där 

tidigare mätningar av attityder saknas uppgav 14% av skolungdomar 15-16 år att 

de inte ansåg användning av cannabis som särskilt felaktigt. I Danmark där 

användningen av hasch är betydligt mera utbredd än i de andra nordiska 

länderna anser majoriteten av 16-24 åringarna att ett experimenterande bruk av 

hasch inte är farligt. 

Sammanfattningsvis blir slutsatsen att attityderna bland ungdomar har ändrats i 

mer cannabispositiv riktning. Uppfattningar bland äldre är fortsatt negativa. 

Vilka ungdomar använder hasch? 

Den norska ungdomsforskaren Hilde Pape (1997) konstaterar i sin 

doktorsavhandling ”Drinking, getting stoned or staying sober” att hasch inte 

ersätter alkohol i ungdomsmiljön, utan läggs till tidigare omfattande 

rusmedelsvanor. Flickor som röker hasch dricker tre gånger så mycket alkohol 

som flickor som inte röker hasch. Haschrökande pojkar dricker 2,7 gånger så 

mycket som de som inte röker hasch. Ungdomar som röker hasch är i riskzonen 

när det gäller slagsmål, olyckor och klammeri med polisen. De har ofta problem 

11

med sitt drickande. Rekryteringen till hasch sker i första hand bland ungdomar 

som är gränstestande och utagerande. Även i Sverige visar forskningen att 

ungdomar med narkotikaerfarenhet också är storkonsumenter av alkohol (CAN 

1997). 

Den finske sociologen Osmo Kontula (1995) fann i en undersökning i 

åldersgruppen 18-74 år att de som använt droger (i nio fall av tio cannabis) 

skilde sig till sin livsstil från genomsnittet. De flyttade oftare, gick på restaurang 

oftare, var mer sällan gifta, var mindre religiöst intresserade. De var oftare 

rökare, konsumerade betydligt mer och oftare alkohol, samt började tidigare med 

alkohol. 

1991 presenterade Sundhedsstyrelsen siffror över danskarnas haschbruk det 

senaste året. Bland de yngsta (16-19 år) fann man den största andelen som hade 

använt hasch (17%). Den danske narkotikaexperten Peter Ege konstaterar: 

12 

…brug af hash er uforenlig med den traditionelle voksenrolle med familie 

og fast arbejde. De grupper, der fortsätter med at ryge (hash), er typisk dem, 

som har fravalgt eller ikke har magtet den traditionelle voksenrolle. Det er 

de ugifte og fraskilte, förtidspensionisterne, de langtidssyge, og de 

arbejdslöse (www.Ungcenter.dk). 

Forskning om kopplingen mellan ungdomskultur och droger är ännu så länge 

bristfällig i Norden. Det är bara i Norge som det har gjorts försök att sätta 

narkotikabruket i relation till olika ungdomskulturella strömningar. Av 

Narkotikameldingen (1997) framgår att cannabis har en tämligen etablerad 

position i många av ungdomarnas subkulturer, från snowboardåkare till hip 

hopare. Inom den norska miljörörelsen finns en tillåtande hållning till cannabis 

och norska miljöpartiet förespråkar en avkriminalisering av hasch. Det går inte 

att i Norge peka ut någon speciell ungdomskulturell grupp där hasch har en 

särställning, i stil med åttiotalets reggaekultur där haschet var emblemet för 

kulturen. Samma tendens tycker vi oss se i de andra nordiska länderna. Hasch är 

i viss omfattning spritt över hela ungdomsgruppen, men drogen bär inte upp 

någon särskild ungdomskultur.

2. ”Jag - en outsider” eller ”mitt liv som sökare” 

Tre aspekter på begreppet ungdom 

Med efterkrigstidens förbättrade materiella standard blev ungdomarna en 

konsumentgrupp att räkna med. Den tonårsmarknad som växte fram var, 

tillsammans med de stora barnkullarna, förutsättningar för subkulturerna. 

Ungdomstiden är inte bara ett individuellt skede utan de yngre börjar också mäta 

sina krafter med de äldre. Om bostäder och arbeten är få svarar vuxensamhället 

med förlängd utbildningstid. Följden har blivit en allt längre ungdomsperiod, 

ungdomarna har blivit beroende av vuxenvärlden betydligt längre. Samtidigt 

mognar ungdomar i flera avseenden tidigare idag - puberteten kommer allt 

tidigare och många lever mindre skyddat. Man kan säga att ungdomen har 

marginaliserats, den har hamnat i ett gränsland som är perifert men övergående 

(Fornäs m.fl. 1984). 

Individer idag vistas olika tider på olika platser med olika människor. Vi umgås 

ofta med olika människor hemma, på jobbet, på fritiden och dessutom under 

olika perioder i livet. Föräldrarnas auktoritet har minskat, inte bara på grund av 

att barnuppfostran delvis sköts av institutioner, media och kamratgrupper, utan 

också för att kunskaper och normer förändras snabbt. Inom samma familj kan 

det finnas vitt olika intressen, smaker och olika erfarenheter av verkligheten. Det 

är inte ovanligt att barnets kunskaper på vissa områden överstiger föräldrarnas, 

det kan t.ex. gälla musik, TV-program eller datorer. Och den moral som gäller i 

ett sammanhang gäller inte nödvändigtvis i ett annat. 

Det finns en ungdomlig paradox i att ungdomar dels är en grupp som är relativt 

isolerad från samhället i övrigt, improduktiv, beroende, överflödig med få 

orienteringspunkter i tillvaron och dels är ungdomstiden en frizon där man kan 

söka egna vägar. Ungdom som social kategori betraktas som ett problem, 

”ungdomsproblemet”, medan ungdomlighet däremot är ett samhälleligt ideal. 

Att vara ung är både eftertraktansvärt och förkastligt, slutsatsen av budskapen 

blir att dagens ungdomar (liksom gårdagens) inte förtjänar att vara unga… 

Ungdomskultur 

”Subkultur ” är ett begrepp som har blivit kritiserat många gånger. Det är en 

grov indelning av kulturmönster som egentligen är mer komplicerade, men det 

kan ändå vara användbart som forskningsverktyg. Att subkulturer 

uppmärksammas extra mycket i samband med ungdomsproblem som t.ex. 

droger är inte konstigt, subkulturen är en förenklad bild av grupper som avskiljer 

sig från den etablerade kulturen, inklusive etablerad moral och värderingar. Att 

vara del i något som kallas en subkultur är både att skapa en kultur som står 

utanför vuxenvärldens kontroll, och att just därför dra vuxenvärldens blickar till 

sig. 

13

Den finska ungdomsforskaren Airi Mäki-Kulmala (Marin 1996) har skrivit om 

subkulturers roll i transitionen från barndom, via ungdom, till att bli vuxen. Hon 

har undersökt en grupp ungdomar 15-24 år, och menar att det inte finns några 

”rites de passages”, det vill säga övergångsriter, när ungdomar ska bli vuxna 

idag, utan bara reliker av sådana, som t.ex. konfirmationen och att ta körkort. 

Istället använder ungdomarna subkulturer för att separera från familjen. I den 

finska undersökningen märktes en tydlig skillnad mellan pojkar och flickor, 

pojkarna sade upp relationerna med familj och skola i hög grad och skapade en 

”alternativ maskulinitet”, som i deras fall gällde rockmusik och lämnade flickor 

utanför. Det sista steget i initiationsprocessen, att gradvis lämna subkulturen och 

integreras i vuxenlivet, hade framför allt pojkarna problem med. Flickornas 

initiationsprocess var mer traditionell, de behöll relationerna med skolan och var 

inte lika bundna till sin egen åldersgrupp. Därmed fick de lättare att anpassa sig 

till arbetsmarknaden och integreras i vuxenlivet. 

Även när det gäller droganvändning bland ungdomar kan Kulmalas studie säga 

något om skillnaden mellan pojkar och flickor i subkulturer; även om det finns 

flickor i subkulturerna behåller de ofta ena foten utanför. De experimenterar med 

droger i lika hög grad som pojkarna, men tycks inte anamma drogkulturen lika 

helhjärtat. 

En nackdel med begreppet subkultur är att det understryker synen på 

ungdomskultur som något skilt från kulturen i övrigt, ”vuxenkulturen”, precis 

som det bara fanns en enhetlig vuxenkultur. Det kan dessutom verka som om 

alla ungdomar ingår i olika ungdomsgäng, vilket är långt ifrån sanningen. När 

man belyser ungdomskulturen hamnar överhuvudtaget mycket i skuggan: 

killarnas kultur tenderar att märkas mer än tjejernas, elitkulturen mer än 

mainstreamkulturen, storstadskulturen mer än landsortskulturen, de högljuddas 

mer än de tystas, problemkulturen mer än den oproblematiska o.s.v. 

Den ungdomskultur som uppmärksammas i media och i ungdomsdebatten är inte 

nödvändigtvis majoriteten av ungdomarnas kultur, snarare är det de ungdomar 

med expressiv begåvning som får representera generationen. Fyrtiotalisternas 

uppror 1968 engagerade framför allt universitetsstuderande och långt ifrån alla 

av dem. Punkare har fått representera ungdomen i många böcker om 

ungdomskultur, trots att det var en relativt liten grupp som verkligen var punkare 

i slutet av 70-talet och början av 80-talet när punken var som störst. 

De senaste åren är det ravekulturen som har fått oproportionerligt stort utrymme 

i massmedia och i ungdomsforskning. Anledningen till att man koncentrerar sig 

på de mest synliga, och ofta också mest rebelliska, ungdomsgrupperna är förstås 

dels för att de märks mest och kanske verkar vara fler än de är, och dels för att 

de uttrycker något nytt, något som kan förväntas stanna kvar och återkomma i 

andra former. Den nyskapande och kompromisslösa kulturen som en liten grupp 

unga skapar kan man kalla elitkultur. Begreppen elit, anhängare och mainstream 

lånar vi från Narkotikameldingen (1997): ”Med betegnelsen 'elite' mener vi her 

14

grupper som 'går foran', som introduserer nye verdier, symboler og 

adferdsformer til større ungdomsgrupper” (Narkotikameldingen 1997, 83). 

Anhängarkultur kan man kalla de större grupperna ungdomar som väljer ut och 

använder stora, karaktäristiska, delar av den kultur som från början varit 

elitkultur. Vilken grupp man tillhör är delvis också en fråga om ålder. I de yngre 

tonåren är anhängarna fler. 

Mainstreamkulturen är den kultur som flest ungdomar tillhör men också den 

som kanske är minst synlig, det är ”genomsnittsungdomens” kultur. Impulserna 

hämtas från olika håll och kulturen är ingen enhetlig kultur utan mer mångsidig 

och olikartad än ”elitkulturen” och ”anhängarnas” kultur (Narkotikameldingen 

1997, 83). Förenklat kan man säga att de som tillhör mainstreamkulturen oftast 

prioriterar stimulans och underhållning framför självförverkligande och kreativ 

utveckling, och säkerhet och trygghet framför autonomi (Andersen 1997). 

Mainstreamgruppens kreativa val består i att inte välja bara en väg utan att 

plocka från olika, dock väljer man uttryck som inte sticker ut för mycket. Därför 

är det få som retar upp sig på eller intresserar sig extra för mainstreamgruppen. 

En anledning till att raven började uppmärksammas var att en ”elitkultur” hade 

droger som ett synligt kännetecknen för kulturen. När ”anhängarna” väljer 

uttryck från ”elitkulturen”, även om det naturligtvis är en förenkling av 

verkligheten att några skapar och andra väljer kultur, vill man att de ska välja 

bort drogerna. 

En svårighet med förebyggande arbete mot narkotika, är att man behöver veta 

vad drogerna betyder för den kultur de är del av - vilka kopplingar och vilka 

bibetydelser de har förutom själva upplevelsen av ruset. Men också vad kulturen 

betyder för ungdomarna, om man är en del av ravekulturen är kanske 

drogeffekter som hallucinationer och brist på självkontroll inget som avskräcker 

från droganvändning eftersom extas, utlevelse och starka sinnesintryck är det 

man strävar efter. 

”Den ungdomskulturella vägen” innebär inte en väg där kulturen leder in i 

missbruk. I Willy Pedersens bok om ungdom och rusmedel, Bittersøtt (Pedersen 

1998), berättar han bland annat om Pia. Pia skulle lätt kunna tas för en typisk 

”festknarkare” som har lockats till missbruk av en glamorös livsstil: 

Pia er typisk. Ecstasy kom inn i livet hennes og snudde det på hodet. Men 

det var ikke tillfeldig at nettopp hun ble bruker, mye i livet hennes hade 

gjort henne sårbar. Stoffet skulle etter hvert kreve en pris, likevel visste hun 

ikke om hun ville vært det foruten (Pedersen 1998, 14). 

Pia bor bra, är läkardotter och väldigt stilmedveten. Hon är också 

alkoholistdotter med depressioner och en våldtäkt bakom sig. Kulturella tecken 

innebär inte att det inte också finns avvikarkarriärsdrag. 

15

Stil 

16 

Jag har alltid försökt sticka ut. För några år sedan började jag och en kompis 

köra med ett slags ”busunge på Söder”-stil. Vi klädde oss i knästrumpor och 

basker och använde uttryck som ”joxa med trasan”. Sedan gick vi omkring 

på Söders krogar, drack sockerdricka och var käcka - enbart för att det inte 

fanns någon som gjorde något liknande (Johan, arkitektstuderande. Ur 

artikeln ”Sökarna” om stil i ungdomstidningen OSA - Skriv så du hörs!). 

Stilar är enligt ungdomsforskaren Erling Bjurström (1998, 137) symboliska 

konstruktioner som individer och grupper identifierar sig med och använder sig 

av, för att t.ex. skapa en känsla av gemenskap inom den egna gruppen och skilja 

ut sig från andra grupper. 

Ens musik-, kläd- och livsstil anger vilken grupp man tillhör, vilken sorts 

människa man är respektive inte är. Stilen skiljer ut gruppen från 

mainstreamkulturen, ger medlemmarna identitet och gör det möjligt att 

överskrida klasstillhörighet. Klass, kön och motsatsparet puritanism - hedonism 

spelar en central roll (Fornäs m.fl. 1984). Att det finns ungdomliga subkulturer 

och olika stilar betyder inte att ungdomar bara ”tar på sig” en stil. Det handlar 

alltid, åtminstone till en del, om ett nyskapande i en större kulturell process. 

När Johan blir ”söderkis” på 1990-talet i utdraget ovan, betyder det något helt 

annat än vad det gjorde på 1940-talet, omgivningens reaktioner är annorlunda 

och modet ser annorlunda ut. Hans extrema omvandling är ett sätt att 

kommunicera med omvärlden och kanske att, i det lilla, förändra den. ”Jag - en 

outsider” eller kanske ”Mitt liv som sökare” - Ett kapitel med droganvändning 

kan komma att passa in i många framtida självbiografier... 

Senmodernitet 

Vi lever i ett snabbt föränderligt samhälle som kräver en anpassningsbenägenhet. 

Flexibilitet är ett honnörsord när det gäller hälsa, arbete, samhälle, utseende och 

identitet. Moderniteten kännetecknas av snabba samhällsprocesser. Vi märker av 

en ökad globalisering och en allt snabbare teknisk utveckling. Det moderna 

samhället har karaktäriserats som ett samhälleligt tillstånd som är flytande, 

flyktigt, osäkert och fragmentariskt (jfr t.ex. Berman 1987). 

Thomas Ziehe (1986) har skrivit om individens strategier för att klara av den 

osäkra senmoderniteten 4 . Särskilt i ungdomskulturen finns tre strategiska 

sökartendenser: subjektifiering - ett sökande efter intimitet och närhet, eftersom 

4 Sernhede (1996, 134) reder ut skillnaden mellan postmodernitet och senmodernitet. 

”Att tala om postmodernitet implicerar att moderniteten växt över eller slagit om i ett 

kvalitativt nytt samhälleligt tillstånd, att tala om senmodernitet innebär att de i 

moderniteten verksamma processerna tillspetsats, fördjupats och därigenom antagit mer 

radikala drag”.

individen inte längre har fasta traditioner att förlita sig till söker hon hela tiden 

bekräftelse i sin omgivning. Vad andra tycker om en och hur man uppfattas blir 

väldigt viktigt och intressant. Den andra tendensen är ontologisering - individen 

försöker finna mening i livet genom exempelvis nyandliga rörelser för att 

motverka sekulariseringen och vetenskapens dominans. Den tredje och sista 

tendensen är potentiering - att söka intensitet och på konstgjorda sätt skapa 

spänning genom att estetisera tillvaron och sig själv. Allt för att skapa mening 

och motverka tomhetskänslor. 

Thomas Ziehe har kallat resultatet av den ständigt ökande moderniseringen för 

”kulturell friställning”. Den kulturella friställningen innebär en subjektivering av 

identiteten, som har lämnat individen mer och mer ensam i sin definition av det 

egna jaget. Det är en friställning från tidigare traditioner som gör identiteten till 

något som är upp till den enskilde att själv forma. Friställningen innebär inte att 

individen skapar sig själv i ett tomrum. Tvärtom tillhandahåller senmoderniteten 

ett rikt utbud av möjligheter. 

En kreativ förvirring? 

Dagens unga är på flera sätt en kreativ generation, allt fler vill t.ex. arbeta med 

media och kultur. Bilden stämmer delvis överens med Ziehes uppfattning om 

den kulturella friställningen; att traditionens bojor delvis har försvunnit har 

öppnat vägen för en strid ström av bilder och alternativ att välja bland, i 

massmedia och i möten med andra människor. Medvetandet fylls av bilder och 

symboler som förser människan med språk för erfarenheter som tidigare ofta 

varit tabubelagda, som t.ex. sexualitet och aggressioner, men enligt Ziehe blir 

det samtidigt svårare att särskilja egna upplevda erfarenheter från indirekta, 

mediaförmedlade. Han menar att identiteten har blivit ett livsprojekt, ett 

modernitetens dilemma, där man ständigt prövar nya livsstilar, modifierar och 

experimenterar med sig själv. Skillnaden mellan den levda verkligheten och de 

kulturellt skapade förväntningarna blir ett motiv till förändring och kreativt 

identitetsskapande, vilket innebär att det moderna samhället har skapat mer 

kreativa och känsligare människor. Samtidigt kan upplevelsen att man inte 

motsvarar idealbilden också ha negativa följder som t.ex. depressioner eller att 

man börjar använda narkotika (Ziehe 1986). 

Identitet i senmoderniteten - romanfigurer är vi allihopa 

I och med den kulturella friställningen har alltså identiteten blivit mera 

problematisk. Den är inte längre något man ”föds in i” utan något man måste 

bygga upp. Även tidigare har man varit tvungen att ”bygga sin identitet”, 

skillnaden är att alternativen verkar vara fler och att ansvaret i högre grad är ditt 

eget. Jaget är ett reflexivt projekt, identiteten måste skapas, du måste sätta ihop 

din egen huvudrollskaraktär, som i en roman eller en film. Vi lever i en 

biografisk epok där det finns livsmanuskript, inte att leva efter men att förhålla 

sig till. Olika människor formar sin levnadshistoria olika mycket efter de 

17

livsmanuskript som ligger i tidsandan. När man formar sin levnadsberättelse gör 

man det i förhållande till världen omkring en, man tar avstånd eller håller med, 

men man kan inte ställa sig helt utanför (jfr Birgitta Svensson 1997). 

Inte bara individerna utan också samtiden måste avläsas för att man ska förstå 

vad ungdomars identiteter innehåller. Det finns ingen sanning som inte är 

historiskt konstruerad, konstruerad i ett visst sammanhang. När man väljer sitt 

livsmanuskript ser man sig antagligen omkring för att se vilken sorts roll man 

passar i. Är jag man eller kvinna? Fattig eller rik? Vilken sorts kvarter bor jag i? 

Är jag farlig eller snäll? Intellektuell? Fantasifull? Är jag Trainspotting eller 

Sömnlös i Seattle? Hur ser min framtid ut? 

Identitet överhuvudtaget är relationell; de andra är det som vi icke är. Eller 

snarare, de andra är nästan som vi fast inte riktigt. Vad är skillnaden mellan de 

som använder och de som inte använder droger - ”Svenssons” har mer kontroll, 

alternativt bättre grundförutsättningar än narkomaner. Eller sett från andra sidan, 

kanske från de drogande kick- och äventyrssökarnas horisont (mer om dem 

kommer i kapitel 5) - ”Svenssons” har mindre fantasi, nyfikenhet och behov av 

spänning än narkomanerna. Enligt ”festknarkarna” har de själva haft en tryggare 

uppväxt och har mer meningsfull sysselsättning än vanliga missbrukare, vilket 

gör att skillnaderna är större än likheterna. 

Även de som känner ett stort avstånd till knarkaren på gatan bär på en rädsla att 

de själva skulle kunna hamna där om de börjar med droger. Samtidigt kan de 

känna en nyfikenhet och lockelse inför den värld där ”knarkarna” håller till. Då 

kan det kännas tryggt att välja kontrollerade fester. 

18 

Till Absolutely Hyperstate, en årlig fest natten till första maj i Oslo, en 

tillåten ravefest med gott om poliser och socialarbetare, kommer andra 

ungdomar än till de hemliga, olagliga festerna.1997 var antalet besökare ca 

5200 personer. Absolutely Hyperstate är tillåtet av polisen och har en ung 

medelålder, många är 14-15 år (Øiern 1997). 

Hyperstatefesten är nästan som en ravefest ordnad av ungdomarna själva, fast 

inte riktigt. Det är samma musik, ljuseffekter och dansstil men det finns också 

gott om information om (mot) droger, och man märker att det är en kontrollerad 

fest. Man kan inte locka undergroundungdomarna med en fest som stöds av polis 

och socialtjänst, då förstärker man snarare skillnaderna, tvingar ungdomarna att 

hitta på något nytt. Däremot kan man locka yngre ungdomar och 

”mainstreamungdomar”. Undergroundungdomarna flyttar sig till andra fester. 

Ungdomsåren är en tid av sökande och existentiella frågor, vem är jag, vem vill 

jag vara, vad ska jag göra med mitt liv, hur uppfattar andra mig osv. Droger och 

drogkultur kan vara sätt att visa att ”jag är ingen medelsvensson”, ”jag är 

annorlunda” (eftersom jag kan kontrollera mitt drogbruk, eller eftersom jag är 

hängiven och gränsöverskridande etc). När den stora ungdomsarbetslösheten gör 

det svårt att skapa en identitet genom ett yrke blir andra områden viktigare.

De danska psykologerna Mette Bostrup och Dorte Kousholt (1998) konstaterar 

att ungdomstiden har vuxit fram som en omställningperiod från det privata 

familjerummet till de vuxnas arbetsliv. De unga ska skaffa sig kompetenser och 

kvalifikationer för att kunna ingå i den samhälleliga produktionen. Det innebär 

att de förväntas underkasta sig de regler och restriktioner som de vuxna 

formulerar. Den grupp unga som kallas ”misbrugstruede”, ungdomar som hotas 

av missbruk, vill inte eller kan inte följa de ramar som de vuxna sätter upp. De 

inser att de har svårt att göra sig gällande i det framtida arbetslivet. För dem blir 

livet i ungdomsgruppen särskilt viktigt. Det blir här som de finner en plats, här 

känner de sig jämställda med andra, här har de ett inflytande. 

Den amerikanske sociologen Peter Berger (1977) har pekat på vilka dilemman 

det moderna samhället skapar för sina invånare, dilemman som man börjar 

konfronteras med i ungdomsåren och tvingas söka en lösning på. 

Den moderna människan måste förhålla sig till att det abstrakta sätt samhället är 

organiserat på gör det svårförståeligt och svårgripbart. Att våra liv och vår 

fantasi inriktas på framtiden, vi lever i futuriteten. Individen har blivit 

individuerad, hon har separerats från kollektivet och hamnat i motsatsställning 

till samhället. Våra liv styrs inte längre av traditionen utan istället tvingas 

individen och kollektivet välja, vi har fått ökad frihet men samtidigt är valet ett 

tvång. Det sista dilemmat är sekulariseringen som har skapat ett tomrum, vi tror 

inte längre på ett meningsfullt och hoppfullt universum. 

Att leva som narkoman kan vara en ”lösning” på de moderna dilemman som 

Berger tar upp (Svensson 1996). Knarkaren lever i nuet i världar utan byråkrati, i 

en gammaldags penningekonomi med drogen som religion. Man bortser från 

omgivningens krav, tankar på sin hälsa, framtiden överhuvudtaget skjuts åt 

sidan. Drogmissbruk kan vara ett sätt att hantera att man inte har eller tror sig ha 

någon framtid, genom att man lever i nuet med mycket korta tidsperspektiv. Det 

narkomana livet kan också ses som en lösning på individuationens, på 

ensamhetens problem, väljandets dilemma sätts ur spel genom olika rutinartade 

aktiviteter runt drogen - att skaffa pengar till den, att få tag i den, att inta den. I 

den narkomana världen har religionen som sammansvetsande element ersatts 

med vad som kan ses som en narkotikakult. Narkotikamissbruk är ingen verklig 

lösning på modernitetens dilemman utan ett sätt att fly undan dem (a.a.). 

Vi har karaktäriserat det moderna samhället som flytande, flyktigt, osäkert och 

fragmentariskt, även om det är en beskrivning som delvis är överdriven och 

generaliserande, även här är det oftare storstadskultur och ”elitens” kultur som 

avses. Vi har bland annat konstaterat att ungdomsperioden har blivit allt längre 

och vi vet att olika människor har olika erfarenheter av verkligheten, unga idag 

har andra upplevelser av t.ex. myndigheter än sina föräldrar, men det skiljer sig 

också mellan olika grupper inom samma generation. Vi har också påpekat att 

ungdomstiden både är en period då man på många sätt står utanför samhället och 

en frizon som gör det möjligt att finna egna vägar. 

19

3. Från bolmört till Rohypnol 

Detta kapitel innehåller en genomgång av egna och andras forskningsresultat om 

nya mönster av droganvändning. Med droger menar vi alla de ämnen som 

påverkar centrala nervsystemet och förmår förändra sinnesstämningen, 

varseblivningen eller själva medvetandet (Nordegren & Tunving 1997). 

Drogerna delas traditionellt upp efter ursprung och effekter: I opiatgruppen finns 

råopium, morfin och heroin. Det finns också syntetiska preparat med 

morfinliknande effekt som metadon och petidin. Till de centralstimulerande 

medlen förs kokain, amfetamin och också khat. En tredje kategori utgörs av 

cannabisprodukter - marijuana, hasch och cannabisolja. I den fjärde kategorin, 

hallucinogener, finns ämnen som framkallar hallucinationer, som t.ex. LSD, 

ecstasy och meskalin. Hit hör också narkotikaklassade svampar som innehåller 

psilocybin. Lugnande medel och sömnmedel kan föras till en femte kategori. Här 

finns benzodiazepiner som Rohypnol, Valium och Sobril. Tidigare också 

barbiturater men dessa är numera förbjudna i Norden. I Appendix A finns ett 

litet droglexikon samt ett avsnitt om tillgången på olika droger. 

Som synes ingår inte alkohol och sniffningspreparat bland det vi här kallar 

droger. En sådan kategorisering förekommer ibland i svenskt språkbruk, vilket 

kan ge upphov till oklarheter. Vi föreslår i stället beteckningen ”rusmedel” när 

man vill inkludera alla preparat som ger berusningseffekter. 

En av narkotikapolitikens kontroverser är om man ska skilja mellan lätta och 

tunga droger. Särskilt Sverige har gång efter annan protesterat mot en sådan 

uppdelning. I Danmark är det å andra sidan en självklarhet att det finns en 

avgörande skillnad mellan ”bløde stoffer” - hasch och marijuana och ”hårde 

stoffer” som kokain, heroin och amfetamin. 

Oavsett om man använder beteckningar som hårda och lätta droger eller inte är 

det viktigt att inse att det finns avgörande skillnader i farlighet mellan olika 

narkotikapreparat. Heroin är mycket farligare än cannabis. En stor del av 

narkotikadödsfallen har samband med heroin. Hasch ger inte upphov till några 

överdoser, även om preparatet har andra skadeverkningar. EU:s 

övervakningsorgan i narkotikafrågor, EMCDDA, tar upp sambandet dödsfall 

och cannabisanvändning i sin senaste årsrapport om narkotikasituationen inom 

den europeiska unionen: ”There is no evidence that in itself the use of cannabis 

increases risk of death (though the relationship with road traffic accidents is 

unclear)” (EMCDDA 1997a, 30). Heroinanvändning påverkar livsstilen för den 

enskilde och förorsakar sociala skadeverkningar på ett helt annat sätt än 

cannabis. Det är mycket svårare att sluta med heroin än med cannabis (a.a.). 

Från sextiotalet till nittiotalet dominerades narkotikamarknaden i Norden av de 

traditionella preparaten hasch, amfetamin och heroin (i Sverige heroin från 1974, 

dessförinnan morfinbas). Dessa preparat har fortfarande en dominerande 

21

ställning, men har nu kompletterats med andra missbruksmedel, främst ecstasy. 

LSD och rökbart heroin har gjort comeback efter några års bortavaro. 

Sömnmedlet Rohypnol har visat sig ha en stor missbrukspotential. 

Nya preparat kommer också fram kontinuerligt, i form av så kallade designade 

droger. Dessa bygger på illegala substanser vars molekylstruktur förändrats så 

att lagen inte längre är tillämplig på dem. Rusegenskaper upptäcks också hos 

preparat som inte är narkotikaklassade. 

22 

I samband med arbetet med denna rapport kommer ett par gånger 

kommentaren ”har du hört om den nya drogen?”. Den ena gången är det 

DMT, en drog som lär ha mycket kort och intensiv verkan, 15 minuter, och 

som man bör ta i sällskap med någon som håller sig nykter, eftersom man 

kan bli helt okontrollerad, och få för sig att göra vad som helst. Några 

vänner till uppgiftslämnaren har provat drogen i Goa, Indien. Den andra 

gången är det en förskolelärare som är förundrad över att frön till den 

snabbväxande ”blomman-för-dagen” växten utgår från en stor affärskedjas 

sortiment, eftersom den kan brukas som drog. På dagis användes den för att 

visa utvecklingen från frö till blomma. 

Utvecklandet av nya droger, återupptäckten av gamla bortglömda, ett prövande 

av nya drogmönster - det är aktiviteter som passar in i det moderna samhället där 

ständig förändring är en av grundvalarna. I detta avsnitt kommer vi att ta upp 

aktuella forskningsresultat om de mest använda drogerna, utförligast om heroin 

och ecstasy eftersom dessa droger uppmärksammats särskilt och också ökar mest 

i de nordiska länderna. 

Rusmedel finns överallt 

Det finns en oerhörd mängd produkter runt omkring oss som kan användas för 

att påverka vår sinnesstämning. Majoriteten av dessa är inte narkotika eller 

psykofarmaka utan svampar, örter och lättillgängliga kemiska preparat. Redan 

vikingarna visste att bolmört och flugsvamp framkallade berusning, muskot som 

finns i varje livsmedelsbutik är en krydda som i stora doser ger hallucinogena 

effekter, kontaktlim, bensin och nagellack kan sniffas och ge berusning. En 

blandning av socker, jäst och vatten ger på några dagar en alkoholhaltig 

blandning som man kan dricka sig berusad på. Även de lättillgängliga rusmedlen 

kan förorsaka livsfara - den som överdoserar flugsvamp dör en plågsam död, den 

ovarsamme sniffaren kan kvävas när han tar en plastpåse för munnen för att höja 

effekten. 

Det finns starka normer i samhället mot att använda sig av vissa 

berusningsmedel. Det är dessa normer som utgör vaccinationen mot t.ex. 

sniffning, och inte kontrollagstiftningen. Den genomsnittlige 

alkoholkonsumenten tar inte till thinner för att berusa sig i slutet av månaden när 

pengarna inte räcker till öl eller vin. Thinnersniffning är inte förbjudet, men det 

är ansett som moraliskt förkastligt och är fysiskt särskilt skadligt. Den som satte

fram en flaska thinner på en vuxenfest skulle bli betraktad som en dåre eller en 

provokatör. 

Även den illegala droganvändningen är förknippad med en mängd outsagda 

regler, sedvanor och även tabun. Dessa ”regler” varierar mellan olika sociala 

grupper, olika åldersgrupper och under olika epoker. Attityden till haschrökning 

skiljer sig mellan de medelålders deltagarna i en midsommarfest i Barsebäcks 

hamn och en grupp fjortonåringar som festar i ett parkområde på Holma, ett av 

Malmös problemtyngda förortsområden. Det krävs ett samspel mellan faktorer 

på makro, meso och mikronivå för att handlingen ”att inta en legal eller illegal 

drog” ska äga rum. 

Men det sker förändringar i samhället i synen på droger. De tycks på ytan ske 

långsamt med variationer i hastighet mellan olika åldersgrupper. Som så ofta är 

ungdomar en grupp där förändringarna sker snabbare än i andra grupper 5 . Synen 

på droger förändras och nya trender avlöser gamla. Olika trender har olika 

genomslagskraft. 60-talets drogromantik nådde mycket stora grupper och även 

det politiska vänsteruppsvinget efter 1968 påverkade ungdomar i alla 

samhällsskikt och i alla landsändar. Joggingvågen på 70-talet och högervindarna 

på åttiotalet hade också stor genomslagskraft. Nittiotalets trender tar vi upp i ett 

särskilt kapitel. 

Narkotikans spridning under sextiotalet skedde i en speciell, närmast 

”jungfruelig” situation. En mängd nya droger spreds och användes bland nya 

grupper, i Sverige centralstimulantia i form av ritalina och preludin det vill säga 

olika amfetaminpreparat, cannabispreparat som hasch och marijuana, opiater 

som opium och morfinbas, hallucinogener som LSD. Från början fanns lite 

kunskap om de nya drogerna och attityderna till dem var visserligen starkt 

negativa, men de var ”grunda”, löst förankrade och lätta att bryta igenom och 

omforma. Idag är kunskaperna om narkotikans skadeverkningar större än 1970. 

Kanske är därmed attityderna till narkotikaanvändning mer negativa nu än för 

tjugofem år sedan. Men nu som tidigare varierar normer och attityder mellan 

olika grupper. 

Drogerna - med tyngdpunkt på nya användningsmönster 

Cannabis 

5 Den tyske sociologen Thomas Ziehe (1989) ser ungdomar som en seismograf för 

samtiden. 

23

Cannabis har en stadig kundkrets i Norden. Det är den illegala drog som flest 

nordbor har prövat. Men, konstaterar Willy Pedersen (1998, 103), de flesta som 

experimenterar med hasch lägger antingen av eller utvecklar ett lågfrekvent 

bruksmönster. Och nästan alla som befattar sig med hasch har också en hög 

konsumtion av alkohol och tobak. Bland dem som har en hög haschförbrukning 

har mer än hälften också prövat andra droger som amfetamin, ecstasy och heroin 

rapporterar Pedersen från sin stora, longitudinella undersökning. 

Under nittiotalet har rökning av en särskild inomhusodlad typ av marijuana, 

kallad skunk uppmärksammats. Den upplevs som starkare och mer hallucinogen. 

Psykologen och forskaren Thomas Lundqvist (1998), som arbetar med 

haschmissbrukare, rapporterar om starkare berusningseffekter av skunk än av 

traditionella cannabispreparat. Han tycker sig se likheter med berusning av 

lösningsmedel och för fram hypotesen att det är en högre andel lösningsmedel i 

skunk, snarare än mer THC, som ger de starka effekterna. 

24 

Linas huvuddrog är heroin men hon har parallellt använt hasch i tio år. 

Hennes favoritsort sedan ett par år tillbaka är skunk som hon köper i 

Köpenhamn. Skunken ger ett kraftigt, men behagligt rus. Färger blir starka, 

musik intensiv, det är en verklig känsla av påtändhet. ”Det är nästan som en 

annan drog än hasch. Allting blir starkare”. Skunk är svårt att få tag i för 

henne i Skåne, eftersom lukten är så kraftig och drogen därför är riskabel att 

ta igenom tullen (Svensson 1998). 

Är hasch en inkörsport till tyngre droger? Den svenske sociologen Ted Goldberg 

(1993) svarar entydigt nej på den frågan. Visserligen kan det finnas ett 

tidsmässigt samband - den som tar opiater eller amfetamin har använt hasch 

tidigare, men det är inget orsakssammanhang. Mycket få av de som prövar hasch 

går vidare till tyngre droger. För att bli narkotikamissbrukare krävs mycket mer 

än att man använt cannabis är Goldbergs slutsats. Den norska 

Narkotikameldingen (1997, 13) menar å andra sidan att ”det er mye som taler for 

att terskelen til å gå videre og prøve også andre stoffer blir lavere”. 

Amfetamin 

Amfetamin som missbrukspreparat har i den internationella diskussionen 

kommit i skymundan av heroin trots att amfetamin ofta haft större spridning än 

heroin (Klee 1997). Ravekulturen har inneburit en renässans och en ny marknad 

för amfetaminet genom att ecstasy kan vara en brygga från en 

centralstimulerande drog till en annan. 

EU-organet EMCDDA, delar in amfetaminanvändare i tre olika kategorier, 

kroniska brukare, instrumentella brukare och sociala/rekreationella brukare. Den 

första gruppen är socialt marginaliserade och liknar de tunga heroinisterna. Den 

andra gruppen som är den största använder amfetamin vid särskilda tillfällen för 

att motverka trötthet och förbättra koncentrationen. Den tredje gruppen, som

främst består av ungdomar, använder drogen socialt i samband med rekreation, 

ofta vid fester eller på danstillställningar t.ex. ravedanser (EMCDDA 1997b). 

Marie Smith-Solbakken och Else M. Tungland rapporterar i ”Narkomiljøet” 

(1997, 78) om många kvinnor som använder amfetamin ”fordi de ville slanke 

sig”. De noterar också en ökad spridning av amfetamin bland den ungdomliga 

publiken på restauranger och uteställen i Stavanger och likaså bland vissa 

yrkesgrupper inom transportsektorn, restaurangbranschen och datamiljön. 

Författarna refererar till en survey bland restauranganställda i Stavanger där 24% 

hade använt amfetamin eller kokain. De nya amfetaminmissbrukarna sniffar 

amfetaminet eller sväljer det i pappersbollar. De använder drogen då och då och 

är inte kända av myndigheter. 

Åren 1942-43 fanns uppskattningsvis 200 000 regelbundna amfetaminanvändare 

i Sverige, motsvarande tre procent av befolkningen (Goldberg 1968). De flesta 

var ”instrumentella brukare” och använde amfetamin vid enstaka tillfällen och 

endast omkring tre tusen använde amfetamin dagligen eller så gott som dagligen. 

De med ett omfattande missbruk, alltså personer som tog mellan tio och hundra 

tabletter om dagen, var ännu färre, troligen ett par hundra. När amfetamin 

narkotikaklassades år 1944, sjönk konsumtionen snabbt utan att någon svart 

marknad etablerades. Exemplet från svenskt fyrtiotal visar vilken popularitet 

amfetamin kan tänkas få om preparatet skulle avkriminaliseras. På sextiotalet var 

amfetaminpreparaten preludin och ritalina mycket omtyckta bantningsmedel. 

Även i detta avseende har amfetamin en ansenlig kommersiell potential. Ritalina 

har för övrigt återkommit i Sverige som läkemedel i behandlingen av 

hyperaktiva barn. 

Som vi nämnt tidigare har heroinet ökat bland ungdomar i Norden. Vår bild är 

att det framför allt beror på att ungdomar från avvikelsekarriärens väg numera 

väljer heroin i stället för amfetamin (Tops & Silow 1997). Innebär det t.ex. att 

amfetaminförbrukningen i samhället totalt går ner? Nej, knappast. Den slutsatsen 

drar vi av beslagsstatistiken. Amfetamin ökar eller ligger på oförändrad nivå i 

hela Norden. En eventuell nedgång i tillströmningen från avvikelsekarriärens 

ungdomar (mer om olika vägar in i missbruk kommer i nästa kapitel) kan 

kompenseras av andra. 

Kokain, crack 

Kokainanvändningen tycks fortfarande vara relativt begränsad i Norden. Den är 

framför allt koncentrerad till storstäderna och till grupper som är mycket aktiva i 

storstädernas nöjesliv. Crack som under en period slog ut heroin som de svarta 

amerikanska storstadsghettonas huvuddrog har bara förekommit sporadiskt i 

Norden. Under många år har främst läkare och polis varnat för att kokain ska få 

25

fäste i de olika nordiska länderna. Så tycks inte ha skett, kanske på grund av att 

det mer långtidsverkande centralstimulerande preparatet amfetamin traditionellt 

har en stor spridning och popularitet. 

I Karsten Aaholms undersökning från Århus har de ungdomar från technomiljön 

som han träffat en mycket positiv syn på kokain. ”Langt de fleste er dog enige 

om, at det er det bedste og mest behagelige stof uden konstige biverkninger og 

erklærer, at de ville tage langt mere, hvid det ikke var så dyrt” (Aaholm 1996, 

12). Även i missbrukskretsar har kokainet ett renommé som en exklusiv drog för 

festliga tillfällen. 

Heroin 

26 

Lena från Malmö berättar om hur hon sommaren 1997 tillsammans med ett 

tiotal vänner började röka kokain som komplement till heroinet. Alla var 

framgångsrika kriminella med gott om pengar. De använde sig av freebaseteknik, 

där de traditionella glaspiporna ersattes av små Coca Colaflaskor och 

plaströr i form av kulspetspennor. När sommaren var slut hade gruppen 

utökats till ett fyrtiotal personer, alla med heroin som huvuddrog. Kokainet 

gav omväxling och genom att man rökte tillsammans från en ”pipa” blev 

intaget en kollektiv, nöjsam aktivitet som skilde sig från det 

individualistiska heroinmissbruket (Svensson 1998). 

När heroinets spridning ökar tycks det ske genom att det röks. Allt fler uppgifter 

om brunt heroin, så kallat rökheroin, har dykt upp från och med 1991 och har 

sagts gälla framför allt vissa grupper av unga invandrare och socialt 

marginaliserade ungdomar. ”Rökheroinet har hunnit ikapp och gått förbi 

haschet”, säger en narkotikapolis om de ungdomar som gripits i Nordstan i 

Göteborg (Göteborgsposten 1997-03-01). Fram till nittiotalet var heroin sällsynt 

i Göteborg. Rökheroin är egentligen en grovt missvisande term. Det bruna 

heroinet eller heroinbasen kan också injiceras om man tillsätter syra för att göra 

det vattenlösligt. 

Över hela världen har heroinet under nittiotalet blivit billigare, renare och mer 

lättillgängligt. Det har lett till en ökning av heroinanvändningen i Norden. Det 

visar sig genom ett ökat antal beslag och bekräftas genom olika lokala 

frekvensundersökningar. 

Som vi belyser närmare i metodappendixet finns det stora brister när det gäller 

att snabbt få kunskap om nya trender i narkotikamissbruket. På EU nivå finns ett 

pågående arbete med att upprätta så kallade Early Warning Systems, organ som 

ska upprätta informationskanaler som ger en kontinuerlig bild av narkotikaläget. 

I avvaktan på detta finns det främst tillgång till olika impressionistiska bilder om 

de nya trenderna. Ofta är dessa förmedlade av massmedia och framställda av 

mer eller mindre ambitiösa grävande journaliser. Inom narkotikaområdet 

använder de sig i första hand av polisen som källa.

I november 1997 hade svenska Aftonbladet en brett upplagd artikelserie om 

”DET ”NYA” HEROINET - den ”ofarliga” innedrogen”. ”Polisen: Det är som 

en epidemi”, säger en jätterubrik över hela mittuppslaget. Vi kunde läsa om hur 

heroinet sprider sig i hela Sverige - och kräver tonåringars liv. I stad efter stad 

ökar heroinet och artikeln exemplifierar med Sundsvall, Uppsala, Eskilstuna, 

Örebro, Karlstad, Huddinge, Södertälje, Norrköping, Göteborg, Halmstad, 

Helsingborg, Kristianstad, Lund och Malmö. Överallt sägs heroinet öka, enda 

undantaget är Haninge där ”det verkar ha lugnat ner sig”. I Göteborg har 

ökningen varit från noll heroinister 1989-90 till cirka tusen idag, i Norrköping 

fanns för några år sedan ett par blandmissbrukare idag minst tre hundra i 

tjugoårsåldern, i Karlstad har det gått från ett tjugotal vid nittiotalets början till 

flera hundra idag. Uppgifterna kommer från polisen i de olika städerna. 

En intervju som Bengt Svensson i november 1997 gjorde med Johan, en ung 

heroinmissbrukare, kompletterar Aftonbladets reportage. Det är en skrämmande 

bild som Johan målar upp. Han kommer från en av de städer där heroinet ökar 

snabbt. 

Johan gick ur gymnasiet 1996 med goda betyg, hade jobb, lägenhet, körkort 

och bil när han började med heroinet. Han rökte hasch ganska regelbundet 

och hade provat amfetamin några gånger. Han hade ganska nyligen träffat 

en flicka som han var tillsammans med. 

Han tog heroin en gång i december 1996, men tyckte inte att det var så 

speciellt då. Men andra gången han tog var det den starkaste känsla han 

hade fått av någon drog, den starkaste känslan han någonsin hade upplevt. 

Han började med heroinet dagligen i mars 1997. Det var förälskelse från 

första stund. Från början var det en oerhörd lyckokänsla, men efter hand 

behövde han heroin bara för att känna sig frisk och det gav ingen kick alls. 

Han har enbart rökt och det gäller för de flesta i hemstaden. Det heroin som 

säljs är brunt som lämpar sig bäst för att rökas. Heroinet säljs i små kuvert, 

men enheten kallas för kabbar. En kabbe är på 0,2 gram. Priset för ett gram 

är runt 1000 kronor, om man köper större mängder kan det gå ner till sex 

hundra. Johan har använt Rohypnol för att dryga ut effekten av heroinet, 

men han har enbart tagit det oralt. Han beräknade att han hade gjort av med 

70 000 kronor under det dryga halvår han hållit på. Än var han inte 

kriminell. Han hade redan hunnit med ett par misslyckade avgiftningar då 

han gick ut efter några dagar och också ett öppenvårdsprojekt där han hade 

tagit heroin och till slut blivit avstängd. Nu satt han på LVM, vilket han 

accepterade eftersom han inte trodde att han skulle kunna genomföra en 

avgiftning frivilligt eller att han klarade att få sin behandling hemma. 

Johan har umgåtts med jämnåriga. Han känner kanske hundra som använder 

heroin i stan, förra sommaren var det kanske tjugo. Folk som tidigare använt 

hasch eller amfetamin har gått över till heroin. Det är vanliga ungdomar, 

som jobbar, går i skolan, kanske på Komvux. Visst finns det också personer 

med trassliga uppväxtförhållanden men de flesta är högst vanliga. Oftast vet 

inte föräldrarna om deras heroinmissbruk. Langarna är kompisar till Johan, 

högst några år äldre. De får 50 gram till ett hekto på kredit och säljer sedan 

vidare (Svensson 1998). 

27

I Norge menar man att ökningen av mängden heroin beror på kampen om 

marknaden i Oslo, som har lett till ökad tillgänglighet och sänkta priser. Ändå 

finns det enighet bland polis, vården och forskare att missbruksläget är stabilt. 

Gruppen tunga heroinmissbrukare har inte ökat nämnvärt, och nyrekryteringen 

av ungdomar till tungt injektionsmissbruk är obetydlig. Det visar sig i en höjd 

genomsnittsålder för heroinistgruppen. Situationen beskrivs dock ändå som 

allvarlig. Dödligheten har stigit trots förebyggande insatser som sprutbyte 

(Narkotikameldingen 1997). Det finns ett öppet heroinmissbruk i de stora 

städerna som skapar otrygghet i omgivningen. 

I en dansk undersökning bland elever i nionde klass våren 1995 uppger 2,0% att 

de har använt heroin, huvudparten genom rökning (Sabroe & Fonager 1996). 

Även från danska behandlingsenheter rapporteras en ökning av rökheroin. De 

ungdomar som röker heroin är visserligen socialt belastade, men har fortfarande 

på andra områden en normal tillvaro. Det är oroande att ungdomar inte har 

samma barriärer mot att använda rökheroin som mot vanligt heroin. Det beror på 

intagningssättet och att preparatet felaktigt uppfattas som mindre 

beroendeframkallande. Heroinet är numera jämförelsevis billigt och lätt att få tag 

i (Narkotikarådets årsberetning 1995-1996). Priset på heroin på gatuplanet har 

trots högre renhetsgrad legat någorlunda stabilt, mellan 700 och 1500 

DKK/gram, rökheroin är det billigaste. 

Vi pekar på två huvudmönster i rekryteringen till narkotikaanvändning - den 

kulturella vägen och avvikarkarriärens väg. Från flera länder (Danmark, Norge, 

Sverige) rapporteras om en oroväckande ökad användning av heroin i 

marginaliserade ungdomsgrupper. En undersökning av den nya generationen 

heroinister i Malmö bekräftar denna bild. En grupp ungdomar (N=50) som har 

sökt vård hos Alkohol- och Narkotikakliniken i Malmö bestående av 25 

ungdomar med svensk och 25 med utländsk bakgrund jämfördes. Inga eller 

mycket små skillnader kunde konstateras när det gäller bakgrundsvariabler. 

Utmärkande för hela gruppen är problematiska uppväxtförhållanden, låg 

utbildningsnivå, liten arbetserfarenhet och hög kriminalitet. En uppföljning i 

genomsnitt ett år efter ungdomarnas första kontakt med vårdavdelningen visar 

att ungdomarnas situation (med några få undantag) har försämrats. Av 40 som 

man får fram uppgifter om har två slutat helt med heroin, en har fått metadon, 

två är på behandlingshem, övriga 35 är inne i ett aktivt missbruk, eller som 

författarna uttrycker i en mer positiv tolkning ”försöker på olika sätt sluta med 

heroinmissbruk” (Tops & Silow 1997, 113). Siffrorna från kliniken visar också 

på ett stort problem i vården av heroinister - 75% av dessa patienter avbröt sin 

avgiftning i förtid. Vårdresultaten för heroinister är sämre än för 

amfetaminmissbrukare (Fridell 1996). Det är i hög utsträckning heroinister som 

hamnar i den svenska tvångsvården av narkomaner (Svensson 1998). 

Designade droger 

28

Läkemedelsindustrin bygger på att mediciner skräddarsys, designas för att 

påverka den mänskliga organismen på ett specifikt sätt. Den medicinska och 

kemiska teknologins landvinningar har gjort det möjligt att framställa mediciner 

som åstadkommer den efterfrågade effekten utan att ha nämnvärda biverkningar. 

Ett exempel är svenska Astras framgångsrika magsårsmedicin, Losec. Det 

uppfinns också ständigt nya designade droger som påverkar medvetandet och 

därmed faller inom kategorin narkotika. 

I augusti 1997 varnar en artikel i Jyllandsposten (25/8) för ett syntetiskt 

heroin, carfenatil som är fyra hundra gånger starkare än heroin. Det är ett 

exempel på en designer drug som kommer från grundsubstansen fentanyl. 

Den nya drogen är känd i Storbritannien, men har ännu inte dykt upp i 

Danmark. Poliser och läkare uttalar sig i bekymrade ordalag över carfenatil. 

Men en sökning över Internet med fem olika sökmotorer ger inget svar, och 

carfenatil förefaller att ha försvunnit. 

Överläkare Klaus Nicholson på Roskilde Amts Misbrugscenter konstaterar i 

Jyllandsposten att från dagens fyra syntetiska preparat med ecstasy som det mest 

kända, så kan man inom de kommande åren räkna med ett femtiotal nya preparat 

i Danmark. Runt om i världen finns det ett tusental olika designade droger. En 

del av dessa är mer eller mindre livsfarliga efter att ha framställts i primitiva 

laboratorier av vårdslösa eller okunniga personer. Från USA rapporteras många 

dödsfall som har samband med intag av okontrollerade, hemmagjorda 

berusningsmedel. Preparaten kan ge allt från ecstasyliknande stimulans till 

sexuella fantasier, från obehagliga hallucinationer till kramper, feber och 

depression. Drogerna kan beställas som postpaket över Internet. Upptäcksrisken 

är minimal. Nicholson är oroad över utvecklingen, över unga människors 

beredvillighet att experimentera med sina hjärnor med hjälp av dessa 

designerstoff. 

Ett av de nya, väntade preparaten kallas ”2cb”, och har utvecklats av 

farmakologen Nicholas Saunders, en välkänd propagandist för ecstasy. På 

Internet recenserades det, någon tycker att allting förvandlades till fullkomlighet, 

en annan talar om att det kändes som om ansiktet skulle ramla av och att han föll 

ner i en avgrund. Jyllandsposten konsulterade en holländsk expert via e-mail. 

Hans lakoniska besked om 2cb var: ”Det är icke ett rart stoff. Svært att dosere. 

För meget gør dig depressiv. För lite gør det samma.” (Uppgifterna från 

Jyllandsposten 25/8 97). 

Den svenska regeringen tillsatte våren 1997 en särskild arbetsgrupp med uppgift 

att hitta metoder för att stoppa dessa syntetiska droger. En ny lag föreslås till 

riksdagen 1998, ”lag om förbud mot vissa hälsofarliga varor”. Den nya lagen 

reglerar hanteringen av ”varor som medför eller på grund av sin struktur kan 

antas medföra allvarlig fara för människors liv eller hälsa och som används för 

missbruksändamål.” Med lagens hjälp ska man snabbt kunna förbjuda såväl nya 

syntetiska droger som ämnen som kan användas vid tillverkningen av dessa. 

29

Samtidigt utvidgas narkotikadefinitionen i narkotikastrafflagen, så att den klart 

ska täcka alla varor som anses som narkotika. Arbetsgruppen föreslår att 

rekvisitet ”starkt vanebildande egenskaper” ersätts med ”beroendeframkallande 

effekter” och att definitionen kompletteras med ett alternativt rekvisit, 

”euforiserande effekter”. Ändringen innebär att ett preparat inte behöver vara 

beroendeframkallande för att klassas som narkotika. Det räcker att det bedöms 

som euforiserande. Utvidgningen av narkotikabegreppet grundar sig framför allt 

på att det är tveksamt om LSD kan anses vara starkt vanebildande och om 

beroende utvecklas för ecstasy (Rapport från en arbetsgrupp inom 

Regeringskansliet Ds 1997:70, 100). 

Lagförslaget är ute på remiss och ändringar kan bli aktuella. Redan i 

narkotikastrafflagens nuvarande utformning platsar alkohol med god marginal i 

lagens definition på narkotika, men räddas genom en tilläggsregel ”och som av 

regeringen skola anses som narkotika enligt lagen”. 

Ecstasy (MDMA, MDA) 

30 

Jeg skjønte det ikke med en gang, men den første ecstasy-trippen gjorde noe 

med meg. Ett hvert gikk det opp for meg: Jeg var blitt del av noe. Det hele 

kan best sammelignes med en spirituell opplevelse (Haave 1997, 9). 

Ecstasy är särskilt förknippad med rave-kulturen, ”har fått rollen som själva 

emblemet för denna ungdomskultur”, konstaterar Narkotikameldingen (1997). I 

jämförelse med t.ex. cannabis och amfetamin används ecstasy i Norden 

sannolikt ännu i begränsad omfattning, men många uppgifter pekar på att 

ecstasyanvändningen ökar. 

Rave innebär stora fester där ungdomar samlas och dansar natten igenom till 

monoton, suggestiv house-musik. Förutom musiken är ljuseffekterna viktiga. 

Discjockeys har en viktig roll, de fungerar som ett slags regissörer av festerna. 

Festerna hålls på avlägsna platser, i industrilokaler, utomhus, i mindre format på 

särskilda klubbar. Rave finns över hela världen (Collin 1997). 

Ravefesterna har blivit mycket uppmärksammade av massmedia, i Sverige har 

Docklands i Stockholm blivit ett begrepp. Tidningarna skriver reportage där 

sensationella avslöjanden varvas med bekymrade röster från poliser, 

ungdomsledare och föräldrar. En fältassistent ger en förklaring till ravets 

popularitet. ”Många tjejer går hellre på rave än på vanliga discon. Där slipper de 

asberusade grabbar som varken kan dansa eller prata” (Aftonbladet 31/5 95). 

I återkommande tidningsreportage (t.ex. Aftonbladet maj-juni 1995, Expressen 

aug 1995, Aftenposten maj 1997), målas bilden av en ny drogkultur som följer i 

spåren av rave och technomusiken. De nya knarkarna hänger inte längre på 

narkomanernas traditionella samlingsplatser; de dansar med kändisarna på 

inneklubbar. Drogerna som används är hasch, amfetamin och ecstasy. Ecstasy är 

kopplad både till ravekulturen och till det intensiva nöjeslivet i storstäderna.

Med introduktionen av ecstasy har följt ett uppsving för sextiotalets 

psykedeliska kultur och dess drog LSD, som har fått ny spridning. 

Hur viktigt är ecstasy för ravescenen? Den svenske etnologen Elisabet Tegnér 

(1991) som har gjort en etnografisk studie av ravekulturen i Göteborg tonar ner 

ecstasys roll. Hon betonade den vänliga stämningen, gemenskapen, 

musikupplevelsen och såg lite av droger när hon besökte ravepartyn. Andra 

undersökningar, utförda senare under nittiotalet visar en annan bild. Ecstasy har 

fått ökad betydelse. 

En grupp skotska forskare delade ut enkäter till 135 slumpvis utvalda ungdomar 

vid olika ravedanser i Skottland. Andelen som använt illegala droger det senaste 

året var mycket hög - cannabis 95%, ecstasy 87%, LSD 78%, kokain 58%, 

heroin 11% (McKechnie 1997, refererad i New Scotsman 9/6 1997). 

Socialantropologen Karsten Aaholm (1996) har genomfört en fältstudie bland 

ecstasyanvändare i Århus i två perioder under 1995 och 1996. Han träffade ett 

fyrtiotal personer som i växlande omfattning använde ecstasy. De tillhörde två 

grupper, en som bestod av unga män som lyssnade på hip hop, spelade dataspel, 

åkte skateboard, tillbringade mycket tid tillsammans. Den andra gruppen, 

technogruppen, var lösare sammansatt, innehöll både unga män och kvinnor, 

tillbringade mycket tid i utelivet, hade ett gemensamt intresse i dans och 

technomusik. För hip hop-gruppen var cannabis huvuddrog och 

ecstasyanvändningen kopplad till särskilda tillfällen. Technogruppen använde 

droger för att förstärka nöjet med musik och dans. De flesta föredrog ecstasy, 

men några använde hellre amfetamin, LSD eller cannabis. Gemensamt för båda 

grupperna var att de kom från goda sociala förhållanden. De var noga med att 

distansera sig från stadens ”junkies”, narkomanerna, och betonade vikten att ha 

kontroll över sitt drogbruk. Ett par stycken hade en ecstasyförbrukning som 

Aaholm bedömde som problematisk, men flera hade vad han kallar ett ”socialt 

beroende”. När en langare med tillgång till stora kvantiteter ecstasy etablerade 

sig i Århus spreds användningen mycket snabbt. På några månader debuterade 

mellan en och två hundra med ecstasy. När mannen blev gripen av polisen sjönk 

tillgången av ecstasy, men ungdomarna fortsatte med andra droger. Efter ett 

halvår hade nya langare etablerat sig, om än inte i samma stora skala. 

De ungdomar som använder ecstasy läste allt som gick att läsa om drogen. Deras 

drogupplevelser utgjorde också ett ständigt samtalsämne. Erfarenheterna var för 

det mesta positiva - starka lyckoupplevelser, avkoppling, förbättrad sensitivitet, 

ökat intresse av att umgås med andra, starka positiva upplevelser i samband med 

sex. Många hade också haft negativa upplevelser av drogen - illamående, yrsel, 

känslor av att euforin övergick i depressionsupplevelser när drogens verkningar 

började avta. Några var oroliga över drogens långsiktiga effekter och tänkte sluta 

med den (men inte med andra droger). 

Solowij m.fl. (1992) beskriver en undersökning av hundra ecstasyanvändare i 

Sidney, Australien där uppgifterna samlades in genom enkäter som tolv 

31

nyckelinformatörer delade ut. Studien visar att det inte är en socialt utslagen 

grupp - 63% arbetade, 23% studerade. Debutåldern är hög (25 år). Man börjar 

för att man är nyfiken och introduceras av en kamrat, ofta i samband med att 

man ska gå på fest eller på raveparty. De som använder drogen ser sig själva 

som aktiva, utåtriktade personer som rör sig i utelivet. De använder också andra 

droger: marijuana (77%), amfetamin (47%), andra hallucinogener (38%), 

amylnitrat, det vill säga så kallade poppers, (28%) och kokain (26%). Även om 

respondenterna också anger negativa effekter främst i form av en allmän trötthet 

och nedsatt immunförsvar som gör att de lättare får förkylningar så är det 

positiva övervägande i form av vad författarna beskriver som en ”adderad 

bonus”. Det innebär att de som tar drogen för dess stimulerande effekter också 

får uppleva den känsla av närhet till omgivningen, eufori och positiv 

grundstämning som för andra användare är de effekter de eftersträvar. Ecstasy 

beskrivs också som en drog som man kan vara påverkad av utan att förlora 

kontrollen. Eftersom undersökningen till stora delar bygger på en skriftlig enkät 

som distribuerats bland ecstasyanvändare finns, vilket författarna påpekar, en 

risk att resultaten ensidigt betonar ecstasys positiva effekter. 

Journalisten Peter McDermott (1995) som tillhör den så kallade harm reductionrörelsens 

förgrundsgestalter har genomfört en deltagande fältstudie i Liverpool 

under några år i början av nittiotalet. Han ger en mörkare bild av 

ecstasyanvändningen än den australiska undersökningen. Runt ecstasy skapas en 

ny subkultur som ligger nära andra drogkulturer. Kärngruppen av 

ecstasyanvändarna får svårt att upprätthålla sociala relationer utanför gruppen, 

förlorar sina arbeten, spär på med andra illegala droger och tar till kriminella 

försörjningssätt för att få pengar till drogen. Hans slutsats blir att introducerandet 

av en ny drog alltid har vissa katastrofala effekter till dess att subkulturen 

utvecklar sina egna informella regler och sanktioner för att kontrollera 

användningen av drogen. 

Den samlade bilden av ecstasy visar en drog som av många användare beskrivs i 

mycket positiva ordalag, men där den risk som drogintaget innebär är påtaglig, 

även om åsikterna går isär om hur stor risken är och i vilken utsträckning risker 

av detta slag överhuvudtaget kan accepteras i det moderna samhället. Det 

förefaller som att det är de långsiktiga hälsoriskerna med ecstasy som är 

huvudproblemet, inte dödsrisken 6 . 

Smart drugs 

Smart drugs är en samlingsbeteckning för hundratals olika ämnen med skiftande 

effekter. Det rör sig om näringspreparat, hälsokostmedel, örter, medicinalväxter 

och syntetiska farmaceutiska preparat. De påstås höja prestationsförmåga, 

intelligens, motverka åldrande, men påverkar inte direkt medvetandet och faller 

därmed inte inom narkotikadefinitionen. Smart drugs används av allt från 

6 I Appendix B har vi ett särskilt fördjupningsavsnitt om ecstasys skadeverkningar. 

32

ungdomar kring diskokulturen till högutbildade, medelålders människor som vill 

hålla sig unga (Nordegren & Tunving 1997). 

I den svenska Internettidningen Blixt berättas om firman Smart Drugstore som 

erbjuder ungdomar droger via postorder 7 . Läkemedelsverket undersökte om 

drogerna var olagliga, men fann ”ingenting hälsofarligt eller olagligt”. Bara 

extrakt från växterna Kava Kava och Blomman för dagen och stora doser 

koffein, säger en kemist vid Läkemedelsverket. Men en läkare vid 

Giftinformationscentralen är kritisk. Ämnena kan vara skadliga, Blomman för 

dagen ger LSD-liknande symtom i form av hallucinationer. Man kan bli 

illamående och få ångest. 

När det gäller preparatens effekter varierar dessa med den person som tar drogen 

och det sociala sammanhang där det sker. Det finns ett starkt subjektivt element i 

drogupplevelsen, som medför att även mycket svaga preparat kan ge 

rusupplevelser. 

LSD 

Ingen går upåvirket gjennom en skikkelig syretripp. Det forandrer ditt syn 

på deg sjøl, forholdet till venner och resten av verden, hva du prioriterer i 

livet. Det blir ikke lett å bare fortsatte som om ingenting hadde skjedd. 

Ønsker du virkelig en sånn dyptgripende forandring? (Gateavisa 1996). 

Gateavvisa är en norsk undergroundtidning. Citatet är hämtat ur en artikel med 

rubriken ”LSD for nybegynnere - praktiska råd och tips for en god tripp”. 

Artikeln kan ses som ett försök att ge en varudeklaration av LSD utifrån ett harm 

reduction perspektiv. LSD var tillsammans med marijuana flower powerperiodens, 

det sena 60-talets stora drog. Under 1990-talet har användandet ökat 

igen och man säljer LSD som piller eller ”stamps”, det vill säga pappersmärken 

indränkta i LSD, ofta med olika bilder. Det anses att LSD nu håller jämnare 

kvalitet än tidigare. LSD är dessutom svagare nu vilket medför mindre risk för 

obehagliga biverkningar. 

7 I juni 1998 står det på Smart Drugstores första Internetsida: ”Till våra norska kunder 

Tack vare norska medias nyvunna intresse för vår verksamhet så har vi nu fått en ökad 

tillströmning av norska besökare till vår site, ni är mycket välkomna. Vi kan skeppa hela 

vårt sortiment av produkter utom svampen mot oppkrav”. Detta beror på den norska 

lagstiftningen. Det finns även en text (fast på engelska) riktad till danska och finska 

kunder. För dem är alla produkter tillgängliga. Internetadress: 

http://www.smartdrugstore.com/frames.html 

33

I EMCDDA:s rapport om syntetiska droger noteras att LSD förmodligen är en 

av de mest oförutsägbara drogerna när det gäller effekter. Till en del beror detta 

på faktorer som rör set och setting, det vill säga individen och omgivningen 

(EMCDDA 1997b). 

Psilocybinsvampar 

34 

Jan, den behandlingsassistent som ansvarar för utesysslorna på LVMhemmet 

klagar. ”Idag var klienterna mer intresserade av att leta svamp på 

gräsmattan än att klippa den” (Svensson 1998). 

Då och då kommer rapporter om att ungdomar använder svampar för att berusa 

sig. Främst rör det sig om skivlingar som innehåller psilocybin. Dessa har 

använts under tusentals år av indianbefolkningen i Syd- och Mellanamerika. I 

och med sextiotalets intresse för LSD och andra psykedeliska droger blev också 

psylocybinsvamparna intressanta. Den vanligaste i Europa är toppslätskivlingen 

som förekommer i gräsmattor och på betesmarker. Olika sorter är olika starka 

och psilocybinhalten varierar också under svampens utveckling. Missbruk 

rapporteras då och då men är av naturliga skäl säsongsbetonat. 

I en artikel i Aftonbladet 24/11 1997 berättas om ett tiotal ungdomar som 

greps när polisen slog till mot en hemlig ravefest i Stockholm. Alla 42 

gäster var narkotikapåverkade, på fyra av ungdomarna fann man droger, två 

innehade ”narkotikasvampen” toppslätskivlingen som på ravefester kallas 

Liberty caps. Svampen narkotikaklassades i Sverige i augusti 1997. I 

artikeln berättas också att skivlingen är Europas vanligaste förekommande 

drog, att den tuggas eller sväljs och ger ett rus ”vars effekter är snarlika 

meskalin och LSD”. 

Även i Norge är svampen narkotikaklassad. Man får anta att efter läsningen av 

tidningsartikeln en och annan ungdom får ett ökat intresse av mykologi - läran 

om svamparna. 

Rohypnol 

Bensodiazepiner förskrivs mot ångest och oro, sömnsvårigheter eller för att 

förstärka andra läkemedel. Bland narkotikamissbrukare används de för att 

förstärka eller ersätta droger eller för att komma till ro efter ett intensivt 

missbruk. Det finns också ett omfattande självständigt missbruk av 

bensodiazepiner men det faller utanför ramen för denna rapport. Under nittiotalet 

har Rohypnol bland narkomanerna tagit över Valiums roll som favorit bland 

bensodiazepinerna. Rohypnol har fått en viktig roll i heroinkulturen. Det är inte 

längre enbart en drog som man tar för att heroin inte finns tillgängligt. Nu 

används Rohypnol också för att förstärka effekten av heroin. Kristina, 35 

berättar:

När man har hållit på att ta heroin ett tag blir man bara frisk, inte fjuttad. 

Om man då blandar roppar i lösningen så ökar effekten och man blir fjuttad 

(Svensson 1998). 

Fjuttad kan översättas till ”kraftigt påverkad”. Sättet att använda Rohypnol 

tillsammans med heroin varierar (Tops & Silow 1997). Vissa tar två tabletter och 

låter dessa smälta under tungan innan heroinet injiceras. Andra föredrar att 

svälja Rohypnol en tid innan injektionen, eftersom effekten av Rohypnol 

kommer lite senare än heroinet och man är ute efter att effekterna ska komma 

samtidigt. Antalet tabletter som konsumeras åt gången varierar från fem till 

femton. 

Ett tredje sätt är att injicera Rohypnol tillsammans med heroin. Efter att ha 

krossat två till fyra tabletter kokas dessa i vatten tills vätskan antar en grön färg. 

Missbrukarna beskriver detta som ett tecken på att bindemedlet i tabletten har 

lösts upp och rohypnolen är färdig att injiceras (a.a., 100). 

Rohypnolen smugglas främst från länder i Östeuropa. Priset ligger i små 

mängder på tio kronor per tablett, vid större inköp sjunker priserna. Blandningen 

av heroin och Rohypnolen ökar riskerna för överdoser (Tops & Silow 1997, 

Svensson 1998). Missbruket av Rohypnol ökar också sömnsvårigheterna när 

man ska lägga av. 

I en artikel i USA Today (20 juni 1996, Wilson 1997, 151) tas Rohypnol upp ur 

en särskild synvinkel. Den används för att droga ner kvinnor som sedan våldtas. 

Rohypnol beskrivs som färglös, luktlös och smaklös och därför lätt att blanda 

ner i drinkar utan att det märks. Preparatet ger lugnande och euforiska effekter 

på femton minuter. Effekterna beskrivs som tio gånger starkare än Valium och 

de förstärks ytterligare av alkohol eller marijuana. Rohypnol tillverkas av 

Hoffman-La Roche i Schweiz och är tillåtet i 64 länder. I artikeln uppges att 

läkemedelsföretaget avser att övergå från två grams piller till ett gram och gå ut 

med en varningskampanj för att varna kvinnor för missbruk av medlet. 

Rohypnol kommer att placeras i samma kategori som heroin och LSD av DEA, 

den amerikanska myndigheten som handhar kontrollen av droger. 

GHB (gamma-hydroxi-butyrat) 

Då och då uppmärksammas en ”ny” drog i den offentliga debatten. Ett av de 

senaste exemplen i Sverige är GHB, ett dopingpreparat som på löpsedlarna 

kallades ”sex-drogen” och som påträffats i några svenska städer men som är 

okänt för de flesta. När nya droger upptäcks har massmedia en dubbel roll, de 

både varnar och sprider intresse. Ett citat från svenska Aftonbladet visar hur det 

går till. Rubriken är ”GHB ger en oerhörd sexuell kick”: Artikeln fortsätter: 

Bland ungdomar sprids GHB som en sexdrog. - Den ger en oerhörd sexuell kick, 

säger en som prövat. - Det är en myt, drogen är direkt livsfarlig, säger läkaren 

Mark Personne på Giftinformationscentralen. 

35

Precis som för Rohypnol finns pressuppgifter om att GHB smusslas i drinkar för 

att göra en person intresserad av sex. 

I Norge kallas GHB för flytande ecstasy, uppger Aftenposten 27/5 1997. En 

läkare på Centralsjukhuset i Akershus omtalar att ungdomarna själva tillverkar 

preparatet. Receptet finns att hämta på Internet. I samma artikel uppger en läkare 

från Ullevål att det på Internet finns information om vilka preparat som kan 

användas tillsammans och vilka kombinationer som är farliga. Problemet är att 

informationen ofta är felaktig. 

GHB har funnits i cirka trettio år. Det har använts i många år som 

muskeluppbyggande medel av kroppsbyggare. Effekterna har ingenting med 

ecstasy att göra. GHB är heller ingen anabol steroid, men det stimulerar 

tillväxthormonerna och används som ett supplement till maten. GHB är ett 

kroppseget ämne, om man har för lite av det kan man få det som medicin. Det 

kan också användas som smärtstillande och avslappnande innan operationer eller 

förlossning. Forskningen kan inte påvisa biverkningar i normala doseringar 

(Amsterdams Drug Tijdschrift 1996/1). 

Piller 

36 

En februarimorgon 1998 hittar en mamma i Lund sin sextonåriga son död, 

sittande i en fåtölj. Kvällen innan har han tillsammans med några kamrater 

trängt sig in på en föräldrafri fest och där försett sig ur medicinskåpet. 

Pojken har blandat värktabletter innehållande dextropropoxifen och alkohol. 

Det är en blandning som kan slå ut andningen. Att blanda olika typer av 

tabletter med alkohol är ett sätt att förstärka alkoholberusningen 

(Sydsvenska Dagbladet 17/2 1998). 

I de norska enkätundersökningarna från NOVA tillfrågas ungdomar om de har 

använt ”piller”, utan att det specificeras närmare vilken sort. Siffran ligger 

mellan som högst Nesodden 5,3%, (Vestel & Moshuus 1997) och som lägst 

Bodø, 3,5% (Vestel m.fl. 1997). Det innebär fjärde platsen på rusmedelslistan, 

efter i tur och ordning alkohol, hasch och sniffning. Tyvärr specificeras inte 

vilken typ av piller ungdomarna har använt och i vilken utsträckning de har 

blandat piller och alkohol. 

Pedersen (1998) konstaterar att bensodiazepiner har stor spridning i samhället. 

Tio procent av ungdomarna i hans stora longitudinella undersökning hade använt 

dessa tabletter, de allra flesta vid enstaka tillfällen. Tabletterna kom från tre håll, 

föräldrarna (mammas medicinskåp), läkare och den illegala marknaden. Om de 

kom från legalt håll användes de för terapeutiska ändamål. Om de kom från 

jämnåriga eller den illegala marknaden var den främsta användningen som 

rusmedel. De ungdomar som skaffar tabletter illegalt är en socialt belastad 

grupp.

I en artikel i Jyllandsposten 9/1 97 konstateras att mediciner som i sig själv är 

oskadliga kan vara ytterst farliga i kombination. AIDS-medicinen Ritonavir 

tillsammans med ecstasy har gett upphov till dödsfall och man varnar också för 

kombinationen Prozac och ecstasy. Ett problem i sammanhanget är att 

läkemedelsindustrin inte vill ange på medicinförpackningarna att vissa 

kombinationer är farliga. 

Det har alltid funnits recept bland ungdomar på blandningar av tabletter och t.ex. 

öl som ger ruseffekter. Nu finns dessutom information om ”spännande 

blandningar” att hämta på Internet. 

Sniffningspreparat 

I den engelska handboken ”Street Drugs” noterar Andrew Tyler (1988) att 

sniffningen är den mest lättillgängliga berusningsvägen av alla. Det finns 

hundratals legala medel på den öppna marknaden som kan sniffas. Men runt 

sniffningen finns ingen glamour. Att sniffa ger ingen status i ungdomsgruppen 

som narkotikabruk kan ge. Sniffare anses av sin omgivning snarare som 

vårdslösa och slarviga än hårda och modiga. Det finns förespråkare i samhället 

för droger som alkohol, cannabis, kokain, heroin men ingen som sjunger 

sniffandets lov. I svenska CAN:s skolungdomsundersökning (CAN 1997) i 

årskurs 9 hade 1996 11% av pojkarna, 7% av flickorna någon gång sniffat. Efter 

en topp i början av sjuttiotalet har andelen hållit sig ganska konstant. 

Thinner och andra lösningsmedel har minskat i betydelse i Sverige, medan 

tändargas har blivit vanligare. Av de elever som 1996 uppgav vilka medel de 

använt, hade 31% använt bensin, 25% tändargas (butan), 21% lim, 8% 

lösningsmedel samt 16% övrigt (CAN 1997). 

Det typiska för sniffning är att det förekommer i vågor bland tonåringar. Det 

flammar upp på en plats och ebbar sedan ut efter en tid (Narkotikameldingen 

1997, 77). Uppmärksamhet i massmedia brukar anses som olämplig eftersom det 

kan bidra till att ungdomar blir nyfikna på att pröva något av de lättåtkomliga 

berusningsmedlen. Willy Pedersen (1998) menar att de ungdomar som sniffar är 

en klar riskgrupp för senare alkohol och narkotikaproblem. ”Mye tyder altså på 

at selv noen få episoder med sniffing utgjør et mer ondartet fenomen enn vi 

tidligere har antatt” (a.a., 36). 

Alkohol 

Illegala droger har ett samband med alkohol. Pedersen (1998) konstaterar att de 

som använder mycket illegala droger ofta också använder mycket alkohol. Och 

bland dem som har stor alkoholkonsumtion är det en stor andel som också 

kommer i kontakt med narkotika. 

37

Pedersen påpekar att alkohol förvisso orsakar stora problem för individ och 

samhälle, men att det också finns glädjeämnen med att dricka. Många upplever 

att de blir gladare av alkohol och att de får lättare att uttrycka känslor. De som 

dricker mest är också de som beskriver mest glädje relaterat till drickandet. ”Her 

er vi nok ved den enkle, men likevel viktigste, grunnen til at unge og andre 

drikker” (Pedersen 1998, 98). 

Vår egen uppfattning från många intervjuer med narkomaner är att den första 

haschpipan, marijuanacigaretten eller ”snöbollen” med amfetamin ofta intas i 

samband med alkoholberusning. I resonemang om haschets eventuella roll som 

inkörsport till andra, tyngre droger glöms ofta alkoholen bort. 

Hembränd och illegalt importerad sprit har fått ökad spridning i delar av Norden. 

Det innebär att allt fler ungdomar får erfarenhet av att ha inhandlat och 

konsumerat illegala rusmedel. Ett stort problem i den norrländska småstaden är 

hembränt. En svensk socialarbetare som arbetar med primärprevention i Boden 

berättar: 

38 

Det är i praktiken avkriminaliserat. Det är inte längre byfånarna som håller 

på. Nu kan mycket väl en akademiker ha en norsk rostfri 

hembränningsapparat med termostat som visar tiondels grader. Det är 

visserligen främst bränning till husbehov, men det är klart att det är lättare 

för grabben att stjäla sprit från farsan om det sker från en femlitersdunk än 

från en 37:a i kylskåpet. Alla även i min bekantskapskrets känner någon som 

bränner. Ingen anmäler heller. Hembränning ses inte som något allvarligare 

brott (Urban Nyström, telefonintervju våren 1998).

4. Narkotika - en opålitlig partner 

Drogernas effekter 

Det kanske vanligaste svenska uttrycket för att vara drogpåverkad är att vara 

”påtänd”. Den metafor som ligger i botten är kraftfull - att man ”brinner”, har 

”tagit eld”, omfattar något med passion. Bildspråket antyder att för den som är 

påtänd präglas sinnestämningen av glöd, hetta och lidelse. Men berusningen är 

bara ena sidan av drogintaget. Efter den lurar baksmällan, då man är ”avtänd”, 

ett tillstånd fyllt av obehag, lidande, ångest, av aska och död. Man känner sig 

som en avbränd, utbrunnen tändsticka. Livet i drogens skugga är vitt eller svart, 

himmel eller helvete. William Shakespeare skrev en gång i Hamlet om när 

”beslutsamhetens friska hy byts mot eftertankens kranka blekhet”. Uttryck som 

att vara påtänd eller avtänd innebär att drogens farmakologi ställs i centrum 

(Svensson 1996). 

Upplevelsen av drogen är sällan särskilt positiv första gången. Det finns 

visserligen en skillnad mellan de olika drogerna. Alkohol och amfetamin tycks 

ge ganska klara positiva effekter om man doserar rätt. Hasch och ecstasy har mer 

diffusa verkningar. Att lära sig uppskatta drogen kräver en inlärning från mer 

erfarna kamrater. Heroin ger oftast en dubbel reaktion - å ena sidan en sällan 

tidigare uppnådd sällhet, å andra sidan ett kraftigt illamående och kräkningar. 

LSD kan ge mycket skrämmande upplevelser. 

Upplevelserna skiljer sig också åt, både mellan olika personer och olika 

tillfällen. För att förklara skillnaderna brukar begreppen drug, set och setting 

användas (Zinberg 1984). Drug - drogen i sig, dess styrka och kvalitet, dess 

farmakologiska egenskaper och den nimbus som finns runt drogen, Set - den 

enskildes personliga förhållanden, stämningsläge, hälsotillstånd, förväntningar 

inför drogandet. Setting - den kontext, det sammanhang i vilket drogen intas, är 

det tillsammans med goda vänner i en trygg miljö eller sker det i en stressad 

situation på okänd mark. Den danske sociologen Jacob Winsløw (1984, 26) 

uttrycker det som att ”brugaren konstruerer stofoplevelsen inden for de grænser 

som sættes av hans organismes samspil med stoffet og den sociale omvereds 

definitiner og normudtryk.”. Drogupplevelsen hänger samman med brukarens 

motiv till att ta drogen. Och eftersom dessa motiv kan vara flera och motstridiga, 

finns enligt Winsløw nästan inga gränser för vilken medvetenhetseffekt en given 

person kan få av att inta en given drog i ett givet socialt sammanhang. 

Det är därför inte så konstigt att preparaten har likartade användningsområden, 

trots stora skillnader i kemiska och farmakologiska egenskaper. Hasch, 

amfetamin och heroin kan användas som njutning, självmedicinering, flykt, och 

för att förstärka en grupptillhörighet. Drogen kan ha flera olika funktioner 

samtidigt för användaren och de kan förändras över tiden. Om drogen övergår 

från att vara njutning till att bli självmedicinering får den en större plats i 

vardagslivet vilket kan medföra att individen tar ett steg från bruk till missbruk. 

39

Initieringen till drogbruk 

Norska SIFA (Statens institutt for alkohol- og narkotikaforskning) har under 

nittiotalet genomfört den största undersökningen som gjorts i Norden om 

etablerade narkotikamissbrukare i vård (Lauritzen m.fl. 1998). Precis som den 

svenska ”Klienter i institutionell narkomanvård” (Bergmark m.fl. 1989) visar 

den att många av klienterna har haft svåra uppväxtförhållanden. Mer än hälften 

har föräldrar med missbruksproblem. Depression hade föregått inskrivningen i 

vård för sex av tio. Även när det gäller utbildning och arbetslivserfarenhet är 

gruppens situation betydligt sämre än för normalpopulationen. Debutåldern för 

narkotika låg i båda undersökningarna på i genomsnitt 15 år. I det svenska 

materialet har 76% debuterat med cannabis, 21% med amfetamin. Andra 

debutpreparat spelade på 80-talet en liten roll. Mats Hilte (1990) kommer fram 

till liknande genomsnittliga siffror för narkotikadebuten (14,6 år), men 

framhåller att hälften debuterar före femton års ålder. Merparten av de övriga 

började under något av de närmast följande åren. 

Alltså - narkotikadebuten sker i stor utsträckning när ungdomarna fortfarande 

går i grundskolan. Debutdrogen är hasch, och den har förberetts av 

tobaksrökning och alkohol. De flesta prövar en eller ett par gånger och fortsätter 

inte sedan, men några börjar med ett regelbundet haschande. I den norska SIFAundersökningen 

från 1996 har 14,6% av Osloungdomarna använt cannabis under 

senaste halvåret. Knappt en tredjedel av dessa har använt cannabis mer än tio 

gånger (Narkotikameldingen 1977). 

Första villkoret för droganvändning är att droger finns tillgängliga. Som vi visar 

på olika ställen i rapporten är det numera god tillgång på droger i hela Norden. 

Narkotikaförsäljningen sker utan åldersgränser. Även den som är för ung för att 

handla alkohol legalt kan köpa narkotika. Tonåringar drabbas också av 

åldersgränser på 18 eller 20 år till nöjestillställningar. Även här har det illegala 

eller halvlegala sina fördelar: 

40 

I en ”annons” på Internet om ett raveparty i Malmö på Valborgsmässoafton 

angavs åldersgränsen till 18 år, ”MEN om man HAR biljett när man 

kommer och är under 18 år så kommer vi INTE att neka inträde”. Det 

innebär att en aktivitet som drar äldre ungdomar även öppnas för tonåringar 

som normalt inte släpps in på klubbar (srn-d-request@lysator.liu.se). 

Vad är det som gör att en person prövar en drog? Annas Dixon (1987) tar upp 

nyfikenhet som första motiv och också en önskan att experimentera, att uppleva 

en omedelbar upphetsning och lycka, glädje, vänskap och status. Forskningen - 

både vår egen och andras - visar att narkotikaintroduktionen sker bland vänner, 

som en del av kamratumgänget under högstadietiden (Andersson 1991, 

Andersson 1995, Tops & Silow 1997). Det sker på en fest eller när man bara är

ute med kompisarna. Första gången blir man bjuden. Någon i gruppen står för 

sakkunskapen som grundar sig på egna erfarenheter. 

Även när det gäller en drog med ett skräckrykte som heroin sker inititeringen 

tillsammans med vänner eller syskon. För det mesta känner man då redan till den 

subkultur där drogerna används. Det är kontakten med subkulturen som gör att 

man börjar med heroin trots sina kunskaper om ämnets farlighet. Undan för 

undan blir heroinet mindre skrämmande. Många får ta till rätt mycket 

övertalande innan de får pröva. Andra blir bjudna som en vänskaplig gest av 

någon som tycker att heroinet är fantastiskt och som vill erbjuda upplevelsen 

också till andra. 

Bengt: Hur kom det sig att du började med heroinet? 

Jack: Ja, först när jag rökte med heroin då var jag femton. Då blev det 

rökheroin. En månads tid nästan varje dag. Sen sket jag i det. För det var 

ingen annan från Haninge som jag kände som rökte heroin. Sen när jag blev 

18 typ, runt 18, 17/18, då var det flera andra som rökte. Så då hade man ju 

typ någon från det stället jag kom som rökte. Så det var så det började. 

Många jugoslaver var det. Alla rökte horse och… Ja, det var så det började. 

Och sen fastnade man för det till slut. Man höll sig kanske i tre fyra…. Eller 

ett halvår ungefär, då blir man ju inte dålig. Första halvåret. Då rökte man 

nästan varje dag, utan att bli dålig. Sen började man bli dålig då. Sket i 

allting annat. Då var det bara horset som gällde (Svensson 1998). 

Jacks berättelse styrker en tes som hävdades av Alfred Lindesmith (1947), en av 

narkotikaforskningens pionjärer. Det som gör att personer blir fast på heroin är 

att de har upplevt plågsamma abstinenssymtom och sedan upptäckt att dessa 

försvann om de tog heroin på nytt. 

Den holländske forskaren Jean-Paul Grund (1998) har studerat heroinets 

spridning i Holland. Han använder begreppen ”diffusion” (utbredning) och 

”contagion” (smitta) för att förklara hur heroin sprids till nya grupper. Diffusion 

handlar om hur ett föremål, en idé eller ett bruk blir accepterat av individer och 

grupper. Det hänger samman med särskilda kommunikationskanaler, en viss 

social struktur och ett givet system av värderingar eller en viss kultur. Den 

vanligaste modellen inom drogbrukets epidemiologi är smittspridningsmodellen, 

som förklarar hur droger sprider sig i ett samhälle genom personlig kontakt med 

etablerade nätverk av jämnåriga. Till denna fogar Grund en modell som han 

kallar micro diffusion, som förklarar hur droger och kunskap om drogernas 

användningssätt sprider sig mellan skilda sociala grupper i ett område. Det sker 

via träffpunkter som klubbar, pubar, kaféer, gathörn - miljöer med goda 

förutsättningar för gränsöverskridande kontakter. Grund talar slutligen om 

macro diffusion, eller geografisk diffusion, en modell som förutsätter att 

heroinepidemin sprider sig från tättbefolkade till glest befolkade områden. 

Mellan olika grupper sker spridning genom micro diffusion, inom gruppen sker 

det som en smitta. Spridningen av droger både inom gruppen och mellan grupper 

påverkas av olika faktorer. Grund sammanför dessa till allmänna 

41

socioekonomiska faktorer (t.ex. arbetslöshet), drogmarknadsfaktorer (t.ex. ökat 

utbud), sociokulturella faktorer (t.ex. invandring av unga män som får 

anpassningsproblem) och socioekologiska faktorer (t.ex. gatulangning i en viss 

del av staden). 

Smittometaforen känner vi igen från den svenske läkaren och 

narkotikadebattören Nils Bejerots tid. Han beskrev narkotikans spridning som en 

epidemi och använde begrepp som smitta, mottaglighet, smittspridare och 

motståndskraft. Smittospridningen sågs som en funktion av individens 

mottaglighet och expositionstrycket, det vill säga alla yttre faktorer som 

påverkade hans/hennes beslut att ta eller inte ta narkotika. För att bekämpa 

smittan förordade Bejerot tvångsvård och hårda straff, i sista hand isolering av 

narkomaner på avlägsna öar (Bejerot 1967). 

Smittometaforen har därför i Sverige en tung, ideologisk belastning, vilket har 

medverkat till att den oftast undviks av forskare och socialarbetare. Goldberg 

(1993) har pekat på att begreppet ”smitta ” leder tankarna till att nybörjaren är 

ett passivt objekt som blir utsatt för handlingar av någon som redan använder 

narkotika. Det bortser från betydelsen av den blivande drogkonsumentens egna 

beslut och egna handlingar. 

När vi skrev om heroin citerade vi några skrämmande reportage i Aftonbladet 

om heroinets spridning i flera svenska städer. Med eller utan 

epidemiresonemang och smittometaforer - fortfarande saknas i stor utsträckning 

kunskap om hur och varför tung narkotika sprids i ungdomsgrupperna i vissa 

städer. 

Narkotikans roll i ungdomsgruppen 

Det är knappast meningsfullt att dela in hela ungdomsgruppen utifrån kulturella 

utgångspunkter. Indelningsgrunden bland ungdomarna själva bygger ofta på 

musiksmak och klädstil, men det är bara några få som försöker iscensätta 

musiken och klädseln i en särpräglad livsstil. De flesta följer bara musiken och 

gör inte den till en grund för en livsstil. Det är svårt att peka på några avskiljbara 

ungdomskulturer där det som skiljer dem är just att de är en avgränsad subkultur. 

Dessutom tenderar flickornas kultur att försvinna när man delar in ungdomar 

efter de mest extrema subkulturerna. Därför vill vi propagera för en indelning av 

ungdomar utifrån deras olika orientering: hemorienterade, kamratorienterade 

och föreningsorienterade. Vi lånar beteckningarna och beskrivningarna från en 

ungdomsforskare från Lund, Mats Lieberg (1992). 

Med hjälp av dessa olika orienteringar kan man fånga upp alla ungdomar, inte 

bara några få med talang för expressiva uttryck. De ska ses som idealmodeller, 

alltså renodlingar som sedan blandas även om de flesta ansluter sig till en 

dominerande orientering. 

42

Hemorienterade tillbringar en stor del av sin fritid hemma, arbetar med läxorna, 

umgås med föräldrar och syskon, ser på TV, träffar kamrater i varandras hem. På 

senare år har vi fått en ny pojkrumskultur med videotittande, dataspel och annat 

sysslande med datorer. Det är en kultur som i mindre utsträckning verkar 

attrahera flickor. Tillspetsat sysslar pojkar med olika aktiviteter medan flickor 

diskuterar relationer. 

Föreningsorienterade ägnar sig enligt Lieberg åt en föreningsaktivitet, spela 

handboll, rida, simma, dansa, träna judo, orientera, delta i församlingsarbete, 

arbeta med politik eller annan opinionsbildning. De föreningsorienterade har en 

disciplinerad tidsanvändning med verksamheter som ofta finns utanför 

grannskapet. 

Kamratorienterade använder sin lediga tid till att träffa kamrater, ofta utomhus i 

närheten av det egna bostadsområdet. Man ägnar sig åt att utbyta erfarenheter, 

berätta historier, dessa samtal är själva sysselsättningen och det som ger mening 

åt situationen, hyss och galna upptåg. Det handlar mycket om att väcka 

uppmärksamhet, främst det motsatta könets och också att övervinna känslan av 

att inget händer. 

Tillhörigheten till de olika grupperna är till en del bestämd av klassmässiga 

faktorer där medelklassbarn är mer individualistiska och arbetarklassens barn 

mer kollektiva och gängbaserade. Det sker trots allt en vandring mellan de olika 

grupperna, främst i form av att de hemorienterade drar sig ut och blir 

kamratorienterade. Även från de föreningsorienterade sker en avtappning, när 

intresset för aktiviteten falnar. När ungdomarna blir vuxna, övergår till 

högskolestudier eller börjar arbeta, inleder samboförhållanden eller gifter sig, 

överger de flesta också ungdomsårens orienteringar (a.a.). 

Vi hävdar att det finns en fortsättning på ungdomsårens gängtillvaro. Den består 

i den intensiva samvaro som finns runt narkotikan. Mer om den längre fram. 

Ungdomar med olika orientering har olika rusmedelsvanor. De hemorienterade 

använder minst rusmedel, de kamratorienterade mest. Det norska 

forskningsinstitutet NOVA har gjort många undersökningar som visar på detta. 

Föreningsorienterade ungdomar i lagidrotter använder mer rusmedel än de i 

individuella idrotter, enligt en stor undersökning av skånska ungdomar (Hansen 

1998, intervju). 

Barry Glassner och Julia Loughlin (1987) talar om två typer av droganvändning 

- en rutinmässig användning för rekreation och en instrumentell användning för 

särskilda ändamål t.ex. som självmedicinering eller för att få energi. Till det 

senare är det främst amfetamin som används. Drogerna har en viktig användning 

i umgänget. Glassner och Loughlin pekar på hur droger underlättar umgänget i 

flera olika avseenden: att ta droger blir en aktivitet man kan ägna sig åt 

tillsammans med sina vänner, droger underlättar interaktionen, att skaffa drogen 

blir en gemensam aktivitet. För några blir distribution av droger bland vänner 

43

och bekanta också en viktig inkomstkälla. För många ungdomar framstår droger 

som de mest tillgängliga objekten för att uttrycka och bibehålla gemensamma 

relationer. Narkotikan kan bli en samlingspunkt för de kamratorienterade 

ungdomarna. 

Kirsten Thue Skinhøj (1993) har gjort en intervju- och observationsstudie av nio 

ungdomsmiljöer. Hon urskiljer en grupp ungdomar som har rusmedlen (alkohol 

och hasch) som en primär samlingspunkt, att tillsammans inta droger är 

huvudsysselsättningen. Haschet och alkoholen används som njutningsmedel, 

som godis, ”slik”, och gruppens förbrukning finns i gråzonen till missbruk. De 

övriga ungdomsgrupperna använder rusmedlen för att underlätta umgänget, som 

smörjmedel. Rusmedlen är sekundära och innebär inga problem för 

gruppmedlemmarna. Droger kan användas för att åstadkomma en time-out, en 

paus från vardagens krav. De kan också vara rekvisita för en förbrödringsritual 

som används för att bekräfta gruppens normer. 

Berit Andersson (1991) pekar på ungdomsgängets betydelse för den som precis 

har börjat med narkotika. Gänget har ett behov av att hålla vuxna borta och 

skaffar sig egna sociala rum, egna frizoner utanför de vuxnas kontroll. Det kan 

vara portar, källare, vindar, parker, föräldrafria lägenheter, anonyma offentliga 

miljöer. Sociala och symboliska barriärer upprättas gentemot utomstående i form 

av jargong, kläder, ett visst uppförande, särskilda krav för den som ska få 

komma in. Det illegala drogbruket förstärker avskildheten och ökar avståndet till 

omvärlden. 

Andersson menar att gänget inte i första hand är en värderingsgemenskap utan 

snarare en social frizon. Gänget erbjuder ett kollektivt handlingsutrymme, en 

relation som befriar individen från samhälleliga krav och begränsningar. 

Tillsammans med gänget kan man skolka, röka hasch, ha roligt, göra allt det 

man annars inte får. 

Mette Bostrup och Dorte Kousholt (1998) framhåller gängets stigande betydelse 

för dem som släpper kontakten med formaliserade ungdomssammanhang som 

skola och organiserade fritidsaktiviteter. I gänget används legala och illegala 

droger främst för att höja stämningen. Men även i dessa grupper sker en 

utstötning. En orsak kan vara att en person använder för mycket droger i 

förhållande till de normer som utvecklats i gruppen. Då återstår att söka sig till 

en grupp där medlemmarna har liknande drogvanor. De refererade forskarna 

betonar att narkotikabruk är en gruppaktivitet, även om narkotikans funktion 

skiljer sig mellan olika grupper. 

Ett vanligt problem i ton- och ungdomsåren är att man har lämnat lekåren bakom 

sig men ännu inte får eller kan ta del av det vuxna livet. Det blir ett tomrum på 

grund av brist på egna pengar och lokaler, åldersgränser i offentliga lokaler, eller 

för att man inte vet vad man ska fylla tiden med när man är ”vuxen”. Tristess, att 

vara uttråkad och inte ha något att göra, blir ett problem och att vara 

44

småkriminell och göra förbjudna saker kan vara ett sätt att göra tillvaron mer 

spännande. 

Nikolaj är uppvuxen i en Stockholmsförort, han är 22 år och heroinist. Men 

han är också festknarkare, han gillar att ta ecstasy på ravetillställningar, 

vilket gör honom delaktig i två skilda världar. Många av Nikolajs 

barndomskompisar är också narkotikamissbrukare och några har han nära 

kontakt med, de är heroinister liksom han själv. Redan i tidiga tonåren var 

de inne på en avvikarbana med småinbrott, alkohol och hasch. De var 

”kickers”, de hängde i Kungsträdgården i Stockholm och bråkade med andra 

gäng. Nu är Nikolaj på ett behandlingshem. När Nikolaj berättar om sitt liv 

med ”bryt” (inbrott), rån, knarkaffärer och invecklade system av svindel, 

kan man skymta en maffiaromantik, som i Martin Scorceses filmer, där 

småkillar utan framtid gradvis skolas in i en värld med knark och 

brottslighet och blir områdets kungar, i sina egna ögon i alla fall. Någon i 

gänget sviker, någon som är för snäll stryker med, och kvar på toppen står 

några i kärngruppen. Sedan brukar det gå dåligt. För Nikolaj är det själva 

heroinet som är problemet, heroinet gör honom bara ”frisk” numera, utan 

heroin är han sjuk. Brottslighet och andra droger vill han däremot fortsätta 

med, vilket annat jobb ger 2000:- om dagen om man har invandrarbakgrund, 

är lågutbildad och saknar arbetslivserfarenhet? (Svensson 1998). 

Nyrekryteringen till narkotika har, som den norska Narkotikameldingen (1997) 

påpekar, sedan sextiotalet följt två huvudmönster som gett upphov till två skilda 

kategorier av missbrukare. Det har gällt grupper där narkotikabruket har varit en 

del i en redan påbörjad avvikelsekarriär. Från denna kategori har det skett en 

ständig påfyllnad av nya narkotikamissbrukare oavsett samhälleliga trender i 

övrigt. Den andra kategorin har utgjorts av ungdomar utan påtaglig asocialitet 

från början, där narkotikabruket har varit en del i en bred kulturell rörelse med 

många andra viktiga inslag. Om narkotikan ska få nya brukare från denna grupp 

avgörs av kulturella strömningar i tiden. Den stora uppmärksamhet som 

ravekulturen har fått beror på en rädsla för att denna kultur ska vara lika effektiv 

i att öka drogernas popularitet som sextiotalets flower power. 

Låt oss gå tillbaka i tiden och se vad som hände under flower power epoken. I 

slutet av sextiotalet och början på sjuttiotalet ökade narkotikabruket snabbt över 

hela Västeuropa. När polisinsatserna och narkotikastraffen skärptes ökade 

trycket på droganvändarna, som undan för undan fick en alltmer marginell 

ställning i samhället. Många lämnade droganvändningen, men de som blev kvar 

drevs in i kriminalitet och sögs efterhand upp av den traditionella kriminella 

subkulturen. Narkotikahandeln professionaliserades. Det var inte längre tal om 

langning och smuggling till husbehov. 

Det fanns i Sverige från början en skillnad i kriminalitet mellan dem som 

använde amfetamin och dem som använde opiater. Amfetaministerna var 

kriminella redan tidigare. Opiatmissbrukarna blev kriminella för att få ihop 

45

pengar till sin drog. Idag är nästan hälften av fångarna i svenska fängelser 

narkotikamissbrukare 8 . Narkomanerna upplever att de tillhör en gemenskap vid 

sidan av det omgivande samhället (Svensson 1996). Avskildheten gör att det blir 

svårare att upprätthålla kontakten med det vanliga samhället. Man kan jämföra 

med tablettmissbrukare vars missbruk inte är kriminaliserat och som finns kvar 

inne i det vanliga samhället. 

Användare av hasch har en mellanställning. Drogen är kriminaliserad men om 

drogbruket inte har karaktären av en daglig, intensiv användning präglar det inte 

individens liv på samma sätt som amfetamin och heroin. Konsumtionen sker ofta 

i den egna bostaden och bruket har likheter med måttlighetsdrickarens. De flesta 

som använder hasch lever, liksom tablettmissbrukaren mitt i samhället, och har 

minimal kontakt med de kriminella, narkomana världarna (Svensson 1996). 

Vad lär vi oss av historien när vi ska bestämma förhållningssätt mot t.ex. 

ravekulturen? Fängelsestraff kan bli inkörsporten till en kriminell subkultur. I 

fängelserna byggs personliga relationer även mellan människor från olika sociala 

miljöer. Om ravescenen får utvecklas ostörd riskerar vi å andra sidan att få en 

mer eller mindre öppen narkotikamarknad. Vilken strategi ska vi välja? Det 

finns inga enkla utvägar, inga självklara lösningar, alla förhållningssätt har både 

för- och nackdelar. 

Avvikarkarriärens väg 

Medan den kulturella vägen till narkotikamissbruk växlar i omfång så sker det 

hela tiden en stadig påfyllnad av narkomaner via avvikarkarriärens väg. Jerzy 

Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, beskriver hur för 

en del ungdomar karriären i början domineras av busstreck och småbrott 

(Sarnecki 1990). Man börjar dricka öl. Så småningom ökar brottsligheten och 

ungdomarna får kontakt med lite äldre personer som introducerar narkotika. Med 

tiden blir det så att vissa i gruppen försörjer de andra med narkotika. Det leder så 

småningom till att några blir grova narkotikabrottslingar. 

Karriären börjar inte med narkotika utan med brottslighet, fortsätter med 

alkohol. Narkotikan kommer först senare. Det är inte heller så att de gamla 

problemen försvinner när nya tillkommer. Man slutar inte begå brott när man 

börjar dricka och man slutar inte dricka för att man börjar använda narkotika. 

Det blir i stället pålagor av fler och fler problem. 

När de här ungdomarna når vuxen ålder har många av dem också allvarliga 

psykiska problem, sjukdom, arbetslöshet, avsaknad av bostad, social isolering 

och fattigdom. Sociala omständigheter, biologiska förutsättningar 9 osv. 

8 Enligt svenska kriminalvårdsstyrelsen var i april 1998 31% av de 3680 internerna 

narkotikamissbrukare, 18 % blandmissbrukare, 16% alkoholmissbrukare (KVS 1998). 

9 Vi kommer inte att gå närmare in på genetiska eller biologiska förklaringsmodeller. 

46

producerar alkoholister där alkohol finns och narkomaner där narkotikan finns 

eller både och, säger Sarnecki. 

Utifrån en studie som han har gjort av drygt 800 tvångsomhändertagna barn och 

ungdomar (varav 80% var mellan 14-17 år) i Stockholms län presenterar han sju 

bakgrundsvariabler som skiljer dessa ungdomar från ”normala ” ungdomar: 

• Föräldrarnas missbruk 

• Det emotionella klimatet i familjen (relationen mellan föräldrarna och mellan 

föräldrar och barn) 

• Föräldrarnas tillsynsförmåga över de unga 

• Den kulturella standarden i familjen 

• Trygghet i uppväxtmiljön (separationer osv.) 

• Ekonomiska faktorer 

• Socialgruppstillhörighet 

Sarnecki anser att det är mycket svårt att differentiera behandlingen för dessa 

ungdomar. Det hjälper inte att behandla alkoholberoendet när personen förutom 

att dricka även är våldsam och begår brott. Den dag han kommer i kontakt med 

narkotika börjar han knarka. Dessutom kanske han har psykiska problem och 

hans nätverk av positiva sociala relationer är förmodligen uselt - nästan alla han 

känner har det ungefär som han själv. Det är alltså inte alkoholen som är 

problemet, utan livsstilen, där alkoholen enbart ingår som ett av problemen. 

Berglund (1998, 278) som har undersökt ”problemungdomars” livsstilar 

framhåller att drogerna inte ledde till en kriminell livsstil utan det var livsstilen 

som ledde till allt tyngre kriminalitet och till slut krävde droger för att man 

skulle orka med. Den kriminella livsstilen var för ungdomarna en alternativ 

möjlighet att göra sig ett namn, när andra vägar var begränsade. 

För en grupp ungdomar som upplever sig själva som chanslösa på den vanliga 

arbetsmarknaden kan narkotikavärldarna ha sin särskilda attraktion. Här finns en 

socialitet, ett intensivt umgänge, en drog att samlas kring, ”arbete” i form av 

kriminella verksamheter, en kompetens i narkotikahantering och kriminalitet, 

korta perspektiv och en händelserikedom. Att det samtidigt är en värld präglad 

av brist på verklig kamratskap, fylld av våld, sjukdom och död är något som 

nykomlingen ofta väljer att inte se (Svensson 1996). Den amerikanske 

socialantropologen Phillipe Bourgois (1996) har beskrivit hur ungdomar som 

växer upp i New Yorks spansktalande slum med fattigdom och arbetslöshet 

ställs inför situationen att det inom en speciell bransch finns arbete och 

försörjningsmönster - knarkhandeln. Där krävs ingen utbildning, där är 

fortfarande den amerikanska drömmen levande, att slå sig fram från fattigdom 

till rikedom. Ännu finns knappast sådana miljöer i Norden, men det amerikanska 

exemplet framstår som en tänkbar skräckvision i en framtid med ökad 

segregation och permanent hög arbetslöshet. Vår berättelse om Nikolaj har vissa 

likheter med den verklighet som Bourgois beskriver. 

47

En särskild avvikarväg för kvinnor 

48 

Flickors avvikelse har andra rörelsemönster /än pojkars/ som inte provocerar 

samhället på samma sätt. De använder inte i samma utsträckning våld, de 

stjäl inte och de gör inte åverkan på annans egendom. Även om de begår 

färre brott innebär det inte automatiskt att de har färre sociala problem. Ofta 

finns de med i samma sociala nätverk som kriminella pojkar, med den 

komplikationen att de ofta är yngre (Berglund 1998, 63). 

Christina Andersson (1995) som undersökt ungdomars väg in i missbruk pekar 

på att flickor oftare än män introduceras i missbruk av sina sexuella partners. 

”Killar är centrala för livet som tjej”, säger Sofia, en av Stig-Arne Berglunds 

(1998, 100) intervjupersoner. Den status som killen representerar smittar av sig 

på flickan. Kamratpåverkan är viktig för båda könen, men på olika sätt 

(Andersson 1995). Nära vänner har större betydelse för flickor medan för pojkar 

en större kamratkrets - gänget - är viktigast. 

Harriet Bjerrum-Nielsen och Monica Rudberg (1991) lägger till att för flickor är 

relationen viktigare än aktiviteten. De anpassar sina rusmedelsvanor efter sina 

nära vänners för att behålla relationen. När flickorna utforskar världen sker det 

ofta i väninnepar. Rusmedlen liksom cigaretterna står för en vuxen livsstil, för 

jakten efter det spännande livet. Detta liv är knutet till gänget, till pojkarna, till 

att röra sig på stan. 

Berit Andersson (1997) har intervjuat åtta flickor på en tvångsinstitution. De är i 

åldern 14-19 år och de flesta har missbruksproblem. Tre teman återkommer i 

flickornas berättelser - konflikter/uppbrott, ibland rymningar i samband med 

frigörelse från familjen, tidiga sexuella förbindelser med vuxna ”pojkvänner”. 

Testande av alkohol och narkotika som tidvis går över styr. Flera av de unga 

kvinnorna har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Karin Trulsson (1997) har 

också uppmärksammat den höga andelen sexuella övergrepp bland kvinnliga 

narkotikamissbrukare. 

Marie Bergström (1998) baserar sin avhandling på en intervju-undersökning av 

34 kvinnliga opiat-missbrukare i mitten av åttiotalet. Tre huvudgrupper 

utkristalliseras, de rehabiliterade, de som nyligen hade lagt av och de som 

fortfarande höll på. De kvinnor som debuterade på 60-talet hade klarat sig bättre 

än kvinnor med senare debut (70-talet). 60-tals kvinnorna sökte sig till 

narkotikan av nyfikenhet, medan den senare gruppen anger att de tog opiater för 

att de ”mådde dåligt”. De hade bättre relationer till sin omgivning under 

uppväxten, bättre utbildning, prostituerade sig inte vilket deras efterföljande 

systrar tvingades göra. Bergströms intervjuer illustrerar den förändring som ägde 

rum i narkotikamiljön när heroinet ersatte morfinbasen 1975. 

Den slutsats man kan dra av forskningen är att det finns en grupp flickor som på 

sitt sätt motsvarar de pojkar som följer avvikarkarriärens väg till missbruk. 

Flickorna har vuxit upp under svåra förhållanden, med missbruk och/eller 

psykisk sjukdom hos föräldrarna, separationer, svåra konflikter, ofta har de blivit

sexuellt utnyttjade. De har tagit en brådmogen väg till vuxenhet genom att gå in i 

en relation till en vuxen man. Det faktum att mannen valt en flicka i de tidiga 

tonåren har avspeglat hans svaga ställning i samhället. Flickan har sedan tagit 

över mannens drogvanor. När relationen till mannen tagit slut har hon valt nästa 

partner i samma grupp. Bergströms undersökning (a.a.) illustrerar att det 

dessutom finns en ”kulturell väg” till missbruk med andra motiv och bättre 

prognos än avvikarkarriärens. 

Den ungdomskulturella vägen 

Narkotikan spreds snabbt i Norden i slutet av sextiotalet som en del av 

generationsupproret, som ett inslag tillsammans med flower power, sexuell 

frigörelse och politisk vänsterorientering. Visserligen var det en ganska liten 

minoritet i ungdomsgruppen som kom att använda narkotika, men dess lansering 

var ändå en marknadsmässig succé. Antalet narkotikabrukare flerdubblades på 

några år. De mest effektiva marknadsförarna var rockmusikerna och de 

lösnummertörstande journalisterna. Om Beatles röker marijuana på drottningens 

toalett strax innan de ska motta en av landets främsta ordnar så är det en högst 

privat händelse till dess att den basuneras ut i media. Först då får det enskilda 

regelbrottet en betydelse som riktmärke för fansen. Rockmusikerna kom att 

fungera som försökskaniner för nya drogvanor, och media såg till att publiken 

fick kännedom om experimentens utfall. Från början kunde man inte avläsa 

några negativa konsekvenser. Beatles, Rolling Stones, Hollies, Beach Boys - alla 

kom med skivor som var inspirerade av den nya psykedeliska musiken. Namnet, 

psykedelisk musik kom från narkotikans språkbruk, de psykedeliska drogerna 

var LSD och Magical Mushroom, psilocybinsvampen, droger som gav 

hallucinationer. Men redan 1970 kom den första stora backlashen, med några 

uppmärksammade katastrofer i drogernas spår. Inom tre månader dog tre av 

rockmusikens främsta i heroinrelaterade överdoser: Jimi Hendrix, Janis Joplin, 

Jim Morrison. Narkotikan som under några år presenterades som något tämligen 

oskyldigt började återfå sitt tidigare, skrämmande ansikte. 

Efter en topp i början av sjuttiotalet minskade ungdomars experimenterande. 

Andra kulturella trender tog över, men på nittiotalet har kopplingen mellan 

droger och musik blivit tydlig igen, och återigen är det massmedia som gör den 

offentlig. 

I en radiointervju i mitten av januari 1997 uttalade sig popstjärnan Brian 

Harvey i positiva ordalag om ecstasy. Harvey är sångare i ”East 17” som är 

ett av Englands bäst säljande band. Intervjun sändes över 150 radiostationer 

och spreds vidare nästa dag genom press och TV. Reaktionen mot Harvey 

var mycket stark. Ett par dagar senare hade han blivit sparkad ur bandet och 

utskälld av föräldrar till ecstasyoffer, parlamentsledamöter, drogexperter, 

journalister och självaste premiärminister Major. Det hjälpte inte att Harvey 

gjorde avbön och förklarade att han uttalat sig dumt, och att han slutat 

använda ecstasy efter att en god vän varit nära att dö av drogen. 

49

Radiointervjun gav upphov till en förnyad uppmärksamhet mot ecstasy. På 

förstasidan till den engelska dagstidningen ”The Mirror” den 17 januari 1997 

omtalades under jätterubriken ”Ecstasy - ett chocknummer” att en miljon unga 

människor varje helg tar ecstasy (Daily Telegraph anger samma dag en halv 

miljon). Inuti ”The Mirror” presenterades bilder på tjugoen ungdomar som dött 

av ecstasy. Samtidigt som tidningen på ett dramatiskt sätt visar på riskerna med 

drogen blir uppgiften om en miljon användare i veckan i sig ett argument för 

ungdomar att följa den nya inneaktiviteten. När antalet dödsoffer ställs i relation 

till det stora antalet som påstås använda drogen tonas farligheten ner. Massmedia 

har en dubbel roll - att både varna och skapa intresse. 

Hans Olaf Fekjær (vars notiser via norska Blå Korsets hemsida på Internet är en 

hyperaktuell informationskälla om alkohol och narkotika) har flera gånger 

påpekat att överdrivna uppgifter om ecstasyutbredningen bland ungdomar 

innebär reklam för drogen på ett olyckligt sätt. 

50 

Folk flest har en tendens til å ”følge strømmen” (kalt ”the bandwagon 

effect”). Reklame understerker derfor ofte att et produkt er en bestselger. 

Särlig ungdomar ønsker gjerne å ”følge strømmen”. Ungdoms forestillingar 

om hva ”alle de andre” gjør, er derfor viktige. Det är også slik att hvis man 

får vite at mange mennesker gjør en ulovlig handling, bidrar dette till å 

legitimere handlingen (Fekjær 1998). 

Jan Quarfordt, fältassistent i Stockholm som i fem år arbetat med raveungdomar, 

konstaterar att spridningen av ravefesterna skedde lavinartat vårvintern 1996, 

efter en lång tid av massiv mediarapportering. 

Massmedias skildringar av techno/ravekulturen har så klart bidragit till ökat 

intresse för såväl fester som narkotika. Alla dessa spännande berättelser och 

bilder har väckt mycken nyfikenhet (Quarfordt 1997). 

Resonemanget om massmedias lansering av ecstasy kan också föras för 

rökheroin. I Sverige har kvällstidningarna gjort stora reportage om rökheroinets 

snabba utbredning. Faktauppgifterna kommer från polisen som särskilt i tider av 

nedskärningar och minskande anslag till polisväsendet tenderar att överdriva 

sifferuppgifter om antalet missbrukare. Massmedia har också fört fram 

beteckningen ”rökheroin” som är en inadekvat beteckning eftersom det går 

utmärkt att injicera också detta heroin. 

Det finns mycket som talar för att det finns en kulturell väg in i missbruk, precis 

som Ungforsk hävdar i den norska Narkotikameldingen. När drogernas status 

höjs i ungdomskulturen blir det fler som experimenterar och fler som fastnar. 

Men är det genomsnittliga ungdomar som tar steget att pröva drogerna eller går 

det att peka ut vissa riskgrupper även utifrån den kulturella vägen? Den norske 

ungdomsforskaren Willy Pedersens (1998) slutsats av egna och andras 

undersökningar är att även om ungdomar med skiftande bakgrund kommer i 

kontakt med drogerna så är ungdomar, särskilt pojkar, med tidiga 

beteendeproblem överrepresenterade. Ganska många prövar drogerna, men de 

som fastnar har en tyngre bakgrundsproblematik än de som efterhand lämnar.

”Også ecstasybrukeren har mye til felles med gårsdagens bruk av illegale 

rusmedel” (a.a., 150). 

Dolf Tops (1998) har jämfört bakgrundsvariablerna för unga heroinister med 

svensk och utländsk bakgrund. Skillnaderna är små mellan grupperna, men 

genomgående är att ungdomarna hade betydande problem redan innan de 

började med heroin. Sociala faktorer är viktigare än etnisk bakgrund när det 

gäller att förklara heroinmissbruk. Liknande slutsatser drar den danske 

etnografen Inge Wittrup (1997) av sin studie av droganvändning bland unga 

flyktingar och invandrare i Århus. Droganvändningen hänger samman med deras 

situation i marginalen av det danska samhället. Den har inte sin grund i ett 

etniskt bruk av narkotika. 

Den svenske ungdomsforskaren Erling Bjurström (1998, 116) menar att etniska 

identiteter har blivit mindre traditionsbundna i det nuvarande moderna 

samhället. 

Ungdomar övertar i mindre utsträckning än tidigare etniska identiteter och 

särdrag från den äldre generationen. När traditioner försvagas eller bryts 

söker ungdomar efter nya identitetsmöjligheter. Ungdomars identiteter och 

livsstilar individualiseras, lösgör sig från sociala band och kulturella 

gemenskaper. 

Men, säger Bjurström, valet av identiteter är inte fritt. I samhället sker en kamp 

och konkurrens om sociala identiteter som framför allt koncentreras till 

arbetsmarknaden och utbildningssektorn. Bjurström menar också att den etniska 

identiteten används strategiskt bland ungdomar. Ibland betonas den, vid andra 

tillfällen tonas den ner som t.ex. i ungdomsgäng där deltagarna kommer från 

många olika etniska miljöer. 

Bland unga heroinister i Stockholm består gängen ofta av många olika 

nationaliteter. Umgänget mellan individer byggs kring likhet i något avseende. 

Det kan vara etniskt ursprung, men också uppväxt i samma bostadsområde, 

vänskap som byggts när man har ”suttit tillsammans”, gemensamma 

affärsförbindelser osv. (Svensson 1998). Heroinvärlden är mångkulturell och 

eventuella motsättningar mellan olika etniska ungdomsgrupper försvinner, 

eftersom man måste skydda sig mot polisen. Heroinet blir en enande faktor 

(Tops & Silow 1997). 

Förhållandet till drogen 

”Jag har två fruar, min flickvän och heroinet”, säger en 22-årig 

Stockholmsyngling, intervjuad några timmar efter att han kommit in på 

mottagningsavdelningen på ett LVM-hem (Svensson 1998). 

Narkotikabruket ser olika ut för olika människor och den skiljer sig också över 

tiden för samma människa. Thomas Nordegren och Kerstin Tunving (1997) 

51

presenterar fem olika kategorier av missbruk: experimentellt missbruk, 

rekreationellt missbruk, situationellt missbruk, intensifierat missbruk och 

tvångsmässigt missbruk. Indelningen bygger på missbrukets ”omfattning, 

intensitet och sociala sammanhang”. Det är en handfast och praktisk indelning 

som finns i många snarlika versioner, men den fångar inte in narkotikabrukets 

dynamiska och snabbt skiftande karaktär. Ett försök att råda bot på detta är att 

använda sig av en vardagsmetafor, att se förhållandet till narkotikan som en 

kärleksaffär (Svensson 1996). Det innebär ett betonande av drogens roll och 

betydelsen av individrelaterade faktorer för missbruket. I vår modell för analys 

av narkotikabruket ligger denna gång tyngdpunkten på faktorer på mikronivå, på 

mötet mellan individ och drog. 

I den vetenskapliga litteraturen tonas ofta drogens roll ner på bekostnad av t.ex. 

sociala faktorer, vilket står i kontrast till den stora betydelse som drogen ges av 

författare som beskriver sina egna drogproblem. Mötet med drogen har från 

början karaktären av en tillfällig förbindelse, resultatet av ett sökande efter nya 

upplevelser. En tillfällig förbindelse kan ge upphov till en förälskelse, men oftast 

rinner den ut i sanden. Om en relation ändå etableras sker mötena, med en viss 

frekvens och regelbundenhet. Ska vi sammanträffa varje dag eller bara på 

helgerna, ska vi vara särbo eller sambo? Eller ska vi nöja oss med tillfälliga 

möten när andan faller på? Det fasta förhållandet kan sedan komma att etableras 

som en äktenskapsrelation, präglad av trygghet, vanor och rutiner. Något som 

pågår under långt tid, som innehåller stunder av uppflammande förälskelse, 

tvivel och eventuellt beslut om uppbrott. Detta uppbrott kan leda till skilsmässa 

från drogen, men förhållandet kan också återupptas efter en tids separation. Om 

skilsmässan blir bestående kan den medföra att man i fortsättningen lever ensam, 

det vill säga utan droger. (Ibland blir denna ensamhet högst verklig och inte bara 

metaforisk). Resultatet kan också bli att man går in i ett nytt förhållande, med en 

ny drog t.ex. alkohol eller - i bästa fall - med en levande människa, i en ny 

gemenskap och ett nytt kärleksförhållande som kan ersätta drogen. Även om 

man går in i ett nytt förhållande finns risken med snedsteg, otrohet, återfall, då 

förhållandet till det gamla kärleksobjektet tillfälligt återupptas (Svensson 1996). 

Kärleksmetaforen kan också hjälpa oss att se hur intensiteten i förhållande till 

drogen växlar mellan olika människor. En del människor är svala naturer, andra 

mer passionerade. Några av de svala kanske övergår till att bli passionerade, om 

de träffar rätt kärleksobjekt. Drogen kan både tränga undan relationen till 

flickvännen, kärestan och bli utkonkurrerad av en ny kärlekspartner. När 

socialantropologen Karsten Aaholm (1996) följer upp en grupp narkotikabrukare 

i Århus efter ett år finner han, att några av de unga männen har lämnat 

narkotikamiljön och i stället ägnar sig åt sina flickvänner. 

När förhållandet till drogen ses som en kärleksaffär blir dess mångfacetterade 

och växlingsrika karaktär tydlig. Visserligen överger människor droger, precis 

som de gör med kärlekspartners, men ofta förbyts förkastandet i nya 

kärleksförklaringar, ibland sker en återförening, kanske i hopp om att återfå den 

ursprungliga förälskelsekänslan. Drogen lämnar ett tomrum efter sig när man har 

52

lämnat den. För människor vars personliga relationer ofta går i kras utgör 

relationen till drogen något som består. För en del människor innebär mötet med 

drogen en så mäktig och hisnande upplevelse att det förändrar deras syn på vad 

livet går ut på. Det kan vara en förklaring till att människor som tycks leva ett 

rikt och tillfredsställande liv, överger sin gamla livsstil och väljer ett liv där 

drogen är i centrum. Hur stor är den gruppen? Det vet vi inte. Fortfarande saknas 

i stor utsträckning forskning om rusupplevelsens betydelse för uppkomsten av 

missbruk. 

53

5. Ungdomskultur och narkotika 

Vad är kultur? Kulturbegreppet har genomgått många förvandlingar och det 

finns otaliga parallella betydelser. Den gamla betydelsen av ordet är ”det att 

odla” och ”det som man odlar” (Bonniers svenska ordbok 1988). Ungdomskultur 

skulle då bli ”det att ungdomar odlar”, eller ”det som ungdomar odlar”, dvs. 

ungdomliga grödor som hobbies, konst, skoluppsatser, kläder, matvanor, musik 

osv. Med senare kulturbegrepp har bland annat även beteenden, värderingar och 

föreställningsvärldar införlivats. Med tanke på bredden i begreppet kultur, och 

att kulturen vi ska beskriva tillhör ungdomar mellan 13 och 25 år i fem länder, 

kan vi inte ge en detaljerad, heltäckande bild. Det finns ingen gräns mellan 

ungdomskultur och vuxenkultur. Istället försöker vi visa på tendenser, tecken 

och attityder som vi menar har intressanta kopplingar till droger och 

drogprevention. 

I detta kapitel är det faktorer på makronivå, på samhällelig nivå, som står i 

centrum. Främst intresserar vi oss för massmedias kulturproduktion. Men 

påverkan är inte endimensionell eller ensidig. Ungdomar tar in kulturella 

element uppifrån, omvandlar dessa, gör dem till sina egna. Ungdomskulturella 

eliter ger impulser och idéer till media, klädskapare, reklammakare. 

Från materiella mål till upplevelsemässiga 

Varje ungdomsgeneration kan räkna med att tillskrivas ett antal värderingar och 

preferenser som är ”typiska” för generationen. 40-talisterna var rebelliska, 

politiska och ”såg om sitt eget hus”, 50-talisterna däremot blev osynliga 

”mellanbarn” eftersom de informationströtta och ironiska 60-talisterna, 

”generation X”, försökte ta över uppmärksamheten från sina föräldrar. Den 

senast utredda generationen, 70-talisterna, brukar anses och anse sig vara ickematerialistisk, 

engagerad i sakfrågor om t.ex. miljö och djurskydd snarare än 

partipolitiska frågor. De är globala - tycker att det är självklart att resa mycket 

och arbeta utomlands; de vill arbeta med projekt och de vill arbeta inom 

områden som media och kultur. Man har talat om K-samhället, ett 

postindustriellt samhälle som utmärks av kommunikation, kunskap, kompetens, 

kreativitet och kultur. I boken ”70-talister - om värderingar förr, nu och i 

framtiden” visar det sig att det är stor skillnad på värderingarna inom gruppen 

(Andersson m.fl. 1997). Förenklat kan man säga att kvinnor med teoretisk 

utbildning från högutbildade hem är de som bäst passar in i den värdestruktur 

som har kallats postmaterialism. De värderingar som man menar är 

postmaterialistiska är internationalism, rörlighet, prioritering av kreativitet 

framför produktivitet, ointresse för begrepp som socialism, kapitalism och andra 

ekonomiska systemfrågor och prioritering av jämställdhet mellan könen och 

olika etniska och religiösa grupper. Motsatta värderingar har män med praktisk 

utbildning, särskilt när det gäller synen på invandrare och omvärlden, där de i 

54

mycket större utsträckning är främlingsfientliga och starkt förankrade i 

hemorten. 

Om åttiotalisternas nya kulturmönster vet vi ännu inte så mycket, men eftersom 

ungdomskultur till en ganska stor del är en färskvara skapas också nu nya 

kulturella former av nya eliter. 

Ungdom i media 

Vi visade i kapitel 2 att narkotikaidentitet kan vara ett sätt att hantera 

modernitetens dilemman. Det är ingen ovanlig uppfattning i artiklar och 

diskussioner att det är synd om dagens ungdomar. Många i föräldragenerationen, 

födda på 40- och 50-talen, säger sig vara glada över att de inte behöver forma sin 

identitet i dagens kravfyllda, desillusionerade samhälle. 

I avhandlingen ”Bilden av den 'Hotfulla ungdomen'” diskuteras medias roll när 

det gäller att beskriva och definiera hur ungdomar och deras verklighet ser ut. 

Politiker och tjänstemän, men även ungdomar själva, påverkas av hur ungdomar 

och ”ungdomsproblem” framställs i media. Media är enligt avhandlingen den 

dominerande aktören när det gäller att definiera ungdomsproblem (Ohlsson 

1997, 203). Genom att skriva om ”icke-händelser”, det vill säga inte bara om det 

som verkligen har inträffat utan också om det som inte inträffat (som t.ex.: ”inga 

droger påträffades”) minskas skillnaden mellan verklighet och förväntad 

verklighet. 

Norden möter Storbritannien - en snabbskiss 

Vad finns det för nationella likheter i Norden när det gäller ungdomskultur? 

Något som länderna har gemensamt är att USA och Storbritannien har stort 

inflytande på ungdomskulturen. Man kan kalla den engelska månadstidningen 

The Face för elitkultur, den läses i Norden liksom i Storbritannien av en liten 

grupp av framför allt storstadsungdomar som vill ha en smal tidning om mode, 

musik och trender. Modereportagen är väldigt extrema och varken de eller 

artiklarna visar hur den breda ungdomskulturen ser ut; däremot kan den, och 

andra smala ungdomskulturella yttringar, visa på tendenser i tiden och vilken ton 

som dominerar ungdomskulturen och kulturen över huvud taget. I The Face 

kunde man under temat ”årets besatthet år 1997” läsa: 

We were in the pub last Sunday enjoying a fine vegetarian roast dinner. All 

the plates were soon scraped clean except for Jim´s. He seemed to be 

struggling, despite it being 3pm and him not having had any breakfast. ”Did 

you take drugs last night?” his girlfriend asked him suspiciously. ”No,” said 

Jim, offended. ”I´m just not hungry.” Nobody believed him. Why was that? 

Can´t a person just be off their food without being accused of taking E? 

Can´t a person just be chatty and energetic without being suspected of 

taking coke? Can´t a person just be withdrawn and vague without everyone 

thinking they have a chronic but fiendishly well-hidden heroin habit? Nope 

(Craik 1998). 

55

Det är narkotika som är årets besatthet. Artikelförfattaren Laura Craik tar i sin 

krönika upp ett dilemma som känns främmande för en nordbo; hon menar att det 

har blivit normalt att fråga en person om han tog droger igår, att drogerna har 

blivit en del av vardagskulturen. Krönikan fortsätter: 

56 

Funny, then, that the most suspicious people are those who have never 

touched drugs in their life. Actually, that´s wrong. The most suspicious 

people are those who used to take drugs but gave up. Instead they practise 

Extreme Moralism, a tenet of which is the unshakeble belief that cocaine is 

the root of all evil (Craik 1998). 

Laura Craik framför precis samma klagomål som tusentals rökare måste ha 

uttalat genom åren, att de allra mest rabiata är ”före dettorna”, de som själva har 

varit brukare men inte längre är det; men istället för nikotin handlar det om 

ecstasy, kokain, amfetamin och heroin. Om du som läsare inte känner igen 

problemet eller ens har provat de olika preparaten, är du antagligen inte den 

sortens läsare som tidningen vänder sig till. I Storbritannien har bruket av 

narkotika blivit väldigt vanligt och droger har kommit in i vardagskulturen även 

i Norden. Periodvis står det mycket om droger i dagstidningarna, många 

poptexter nämner droger och de flesta känner eller känner till någon som har 

använt eller använder droger. 

I den svenska tjejtidningen ”Darling”, som länge har funnits på Internet och 

började ges ut som papperstidning hösten 1997, finns en svensk variant på The 

Face´s klagomål om ”droghysterin”. I Darling handlar det om att den officiella 

drogdebatten är onyanserad: 

Vi vet att knark är farligt, fast vi vet också att många av våra kompisar tar 

droger. Men i Sverige kan man (inte) ens prata om det utan att få skit. Vi tog 

lite ansvar och frågade: Kan man röka det? Och hur farligt är det? (Tidholm 

1998). 

”Kan man röka det?” frågar artikelförfattaren Svante Tidholm, en 

uppmärksammmad ung svensk skribent. Vad han menar är upp till läsaren att 

avgöra, men det verkar som om han är ute efter konsumentupplysning - vilka 

sorters knark röker man, vilka sväljer man och vilka måste man injicera. ”Och 

hur farligt är det?”. 

Tidholm betonar att människor födda på sextio-, sjuttio- och i viss mån på 

åttiotalet, är självupptagna och vill må bättre än bra, därför tar de så mycket 

droger (Tidholm 1998). De är upplevelsemänniskor, sökare, nyfikna. ” Hur 

skulle någon som använde argumentet 'marijuana borde legaliseras för det är så 

skönt' emottas?”, frågar han sig. 

Grundtesen i Darling är att det kan vara okej att använda droger; tidningen är ute 

efter att vara objektiv, vilket man menar att den svenska drogdebatten inte är. 

Under rubriken ”Hur funkar det?” tar tidningen upp de vanligaste drogerna,

deras andra namn, vad de är, hur de används, effekten och priset. När det gäller 

hasch, marijuana, amfetamin och LSD finns det både positiva och negativa 

effekter uppräknade, när det gäller ecstasy, kokain och heroin nämns bara de 

positiva effekterna. I löptexten försöker tidningen ge en nyanserad bild av 

droger, både drogmotståndare och drogliberaler kommer till tals. Skillnaden är 

trots allt inte så stor mot engelska The Face´s krönika. Essensen är att drogers 

farlighet är överdriven och att det finns politik, ekonomi och moralism bakom 

överdrifterna. Var och en avgör bäst själv om han eller hon tål droger. The 

Face´s krönika avslutas med en snabb analys av anledningen till att 

droganvändandet har ökat. 

Life in Britain is better for the majority of us than it has been for any other 

generation. But we forget this, because most of us are self-obsessed and 

have never known true hardship. Feeling good isn´t enough. We want to feel 

better than good. We want to feel best. Drugs are the road some of us go 

down to get here. Except the drugs don´t work. Unfortunately, someone 

singing about this isn´t enough to convince us. The most important lessons 

are learnt the hard way (Craik 1998). 

Laura Craik refererar till en låttitel av gruppen The Verve ”the drugs don´t 

work”. I en intervju av Danmarks Radio (1997) säger The Verves sångare 

Richard Ashcroft: ”Den handler om at være så langt nede, at stoffer ingen effekt 

har mere”. I 1966 ville vi have kaldt den ”The Booze Don´t Work,” men i 1997 

er stoffer en del af vor kultur og vort ordforråd”. Att majoriteten av 

generationskamraterna i Storbritannien har det bättre än någon tidigare 

generation är kanske inte något som Richard Ashcroft skulle hålla med om. 

Kroppen i kulturen 

Hur kan det komma sig att ungdomar använder skadliga droger i ett samhälle där 

kroppen och utseendet verkar ha väldigt stor betydelse för ungdomars identitet? 

Beror det på att ungdomarna inte tror på drogernas skadlighet? Eller beror det 

kanske på att andra faktorer väger tyngre i identitetsskapandet? 

Två aspekter på kroppen 

Den amerikanska antropologen Emily Martin menar att synen på kroppen är 

intimt sammankopplad med samhället i övrigt (Martin 1994). Ett ofta 

återkommande tema idag är att dagens individer är (alltför) fragmentariserade. 

Kropp och själ står i ett motsatsförhållande enligt många olika kroppsteorier, 

som inte minst säger en hel del om tidsandan i slutet av 1900-talet; 

gränsöverskridande, icke-hierarkisk, och relativistisk. 

Emily Martin jämför hur man har sett på kroppens försvar mot sjukdomar i olika 

tider. Idag är det en allt vanligare uppfattning att man blir sjuk av att ”stänga in” 

känslor i kroppen. Identiteten finns i alla kroppens beståndsdelar, om man är 

hämmad eller inte visar ilska kan det i längden vara cancerframkallande osv. 

57

Med en sådan syn på sjukdomar kanske narkotiska preparat rent av kan anses 

vara hälsosamma eftersom de förstärker upplevelser och minskar kontrollen över 

kroppen. I vår tid anses ofta biologi och beteende hänga intimt samman, den 

biologiska förklaringsmodellen vinner mark starkt. På 40-50-talen kom 

sjukdomar in i kroppen utifrån. Man skulle hålla bakterierna borta genom att inte 

släppa in dem i kroppen, god hygien var A och O. På 70-talet började man prata 

om nyttiga bakterier, om man åt rätt och motionerade blev man frisk. Idag räcker 

det inte att äta rätt, man bör helst också ha goda gener; man utgår från att 

kroppen består av komplexa system. Allt inom kroppen hänger ihop och om 

något går sönder får det konsekvenser för allt annat. Det uppfattas som självklart 

att arbetslösa är sjukare än folk med jobb. Vad får senmodernitetens syn på 

kroppen för konsekvens för synen på narkotikabruk? Relativiseringen av 

sjukdomar och hälsorisker används i sig som argument för droger: ”Allt är ju 

farligt idag. Ena dagen är det farligt att dricka kaffe, andra dagen att dricka 

mjölk”. Eller: ”Om jag lever ett hälsosamt, nyktert liv så hjälper ju inte det om 

jag blir överkörd/ett kärnkraftverk exploderar imorgon, lika bra att passa på att 

leva livet.” Det finns så många olika faror som lurar på din hälsa att du ändå 

aldrig kan känna dig trygg. Dessutom är ett liv i trygghet inte ditt ideal! 

58 

Biologiska förklaringsmodeller används oftare än tidigare som förklaring till 

varför man använder narkotika, de sociala förklaringsmodellerna har blivit 

färre eller åtminstone mindre uppmärksammade. Båda mina föräldrar har 

varit alkoholiserade så jag är försiktig. Risken att trilla dit är ju extra stor av 

genetiska skäl. Jag är född alkoholist. Arvsanlag, det tror jag mycket på. För 

mig visade det sig först när jag drack första droppen. Då blev det aktivt 

(Björkegren 1995, 103). 

De ”nya” droganvändarna som använder ecstasy som partydrog tycks ofta 

komma från ”vanliga”, skötsamma familjer. På dem passar biologiska eller 

kulturella förklaringsmodeller bäst. Att både de biologiska och de kulturella 

förklaringarna har vunnit mark på de socialas bekostnad är kanske orsaken till en 

paradox i synen på narkomanen: Enligt det biologiska synsättet knarkar man för 

att man har en mottaglighet för missbruk, en ”missbruksgen”, något som 

minskar det individuella ansvaret eftersom man är född sån. Tidigare var det i 

Sverige endast förbjudet att inneha narkotika. Sedan 1988 har man kriminaliserat 

även konsumtionen av illegala droger och därmed drogpåverkan, vilket inte 

tyder på att man ser missbruket som en sjukdom. Inte heller att missbruket beror 

på en dålig uppväxtmiljö, utan snarare att man ser det som ett individuellt val, en 

livsstil. 

Drogernas skiftande betydelse 

Heterotopier är Foucaults (1986) begrepp för en sorts motsägelsefulla rum eller 

platser med många meningar i. De är en slags utopi fast med materialitet, de 

finns på riktigt. Heterotopier finns i alla kulturer. De är en sorts rum för att

hantera svåra övergångar, passager, rum för att passera från ett stadium till ett 

annat. Begreppet är användbart för att få syn på andra aspekter av 

narkotikavärlden, för att analysera ravefester, musikfestivaler eller t.o.m. 

berusningen som en sorts ”rum”. 

Droger har olika betydelse när de används i sjukvården, i ritualer eller i social 

misär. ”Setting”, det sammanhang man tar drogen i, har inte bara betydelse för 

drogens effekt, utan också för den effekt bruket har på omgivningen, på 

socialförvaltningen, massmedia, polisen osv. Liksom heterotopierna ändrar 

drogerna mening beroende på socialt sammanhang. Drogerna kan ofta i sig själv 

innefatta andra rum - ett inre rum, förflyttning från det som händer omkring en 

till inre sensationer. Man glömmer tid och rum, försvinner in i musiken, dansen 

eller drogen. De innehåller alltid en form av mekanismer för öppningar och 

slutningar - någon eller något måste initiera en, en biljett, en person eller en 

ritual. När det gäller droger finns det dessutom en ritual i själva drogintagandet. 

Vilka kommer in, vilka kommer ut - det finns, som alltid när det gäller Foucault, 

en maktaspekt. Heterotopin ”avslöjar” den vanliga världen runt omkring sig, på 

så sätt att den materialiserar en sorts drömbilder. Den visar hur samhället 

fungerar, visar på dubbelmoral i samhället och vilka ideal som finns. 

Det kanske inte är knarket som har gjort popkulturen bra, utan det kanske är 

så att de som söker sig till konstnärliga yrken är duktiga men sökande själar, 

som skulle ha gjort lika bra musik eller konst även om de inte knarkat. 

(Miller & Westlund 1998). 

Heterotopibegreppet innebär ett sätt att få syn på andra dimensioner av 

drogernas betydelse: ett sätt att utöva makt, ett sätt att förflytta sig från ett rum 

till ett annat utan att göra det fysiskt, droger som en inre resa... 

Resor och andra sökanden efter upplevelser 

Samtidigt hör eller ser man nästan varje vecka någonstans en drogreferens i 

media - för det mesta i musik eller film. Och de som varit utbytesstudenter i 

USA har berättelser lika verkliga som en collegefilm på tv: 'Istället för att 

dricka öl rökte allihop marijuana!' En annan har passerat Amsterdam på en 

tågluff och utbrister 'Man kunde köpa knark på caféerna! Det var helt sjukt!'. 

Hur kommer det sig att Sveriges attityd till droger skiljer sig så mycket från 

övriga länders? (Tidholm 1998). 

Resor ingår som en del av många, kanske de flesta, nordiska ungdomars 

identitetsbygge. Semesterresor, språkresor, utbytesstudentsår utomlands, praktik 

utomlands, tåg- och båtluff och långresor, helst bör man ha erfarenhet av olika 

sorters resor. Det ingår i den moderna människans biografi att ha rest och att 

vilja resa. Resandet som ideal finns även inom andra områden, där resandet är en 

metafor för att våga pröva sina gränser för sitt jag, vad man anser sig kunna, 

våga och ha förmåga till. Att någon gång ha varit berusad och ha lämnat den 

59

trygga vardagen för att prova hur det är att inte ha kontroll, är en sorts resa som 

nästan ingår i allmänbildningen. 

Tam Stewart, studentska från Liverpool som blev heroinmissbrukare skrev: 

60 

Motor racing, mountain climbing, skiing and horse riding all carry a death 

warrant. We are not put off. On the contrary, the danger adds to the value 

we place on the skills involved. So is it with drugs. The secreacy, the 

dangers of arrest or disease add to the excitement. If it carries such penalties 

and risks it must be good. If it is so good, let´s try it. Quick (Stewart 1987, 

7). 

Willy Pedersen (1989) menar att det finns en stark koppling mellan sökandet 

efter upplevelser, sensationer och droganvändning. Han använder de fyra 

komponenter som Zuckerman urskiljde ur begreppet spänningssökande och 

konstruerar fyra personlighetsgrupper. Gränserna kan vara otydliga men 

begreppen är användbara för att förstå motiven till droganvändning. Med 

Pedersens modell förflyttas fokus från makronivån, från producerandet av 

samhälleliga ideal och föreställningar till mikronivån, till den enskildes val att 

handla eller att låta bli att handla efter dessa ideal. 

Tam Stewart skulle enligt Pedersens modell höra till gruppen. ”kick- och 

äventyrssökare” (TAS - thrill- and adventure seeking). Det kan man kalla dem 

som har ett behov av fysisk spänning och riskfyllt beteende (riskfyllda 

handlingar). De har fritidsintressen som djuphavsdykning, bergsklättring, surfing 

osv. och droganvändning kan motiveras med att det som är förbjudet och sägs 

vara farligt måste vara något extraordinärt och spännande. 

Den andra personlighetsgruppen när det gäller sökande efter upplevelser är ”de 

hämningslösa” (DIS - disinhibition seeking). De eftersträvar ett beteende som 

minskar social hämning, t.ex. genom att dricka alkohol, gå på fester, ägna sig åt 

spel eller sex. De avspeglar ett traditionellt mönster av uppror mot konformitet 

(nonconformity rebelling) och mot accepterade beteendekoder. 

Om jag vill ta droger så är det upp till mig, jag står i min fulla rätt att själv 

välja hur jag vill uppleva min verklighet. Och självklart skadar jag ALDRIG 

någon annan. Lås gärna in de svin som stjäl min bil, bryter sig in i mitt hem 

eller våldtar min fru, MEN GE FAN I MIG SOM BARA VILL TA MINA 

DROGER IFRED MED MINA VÄNNER! (Inlägg uppsnappat bland 

chattare på Swipnet). 

Den tredje grupper sökare, ”erfarenhets/upplevelsesökarna” (ES - experience 

seeking), vill väcka tankar och sinnen genom en icke-konformistisk livsstil 

(nonconformist lifestyle). De har en vilja att söka olika erfarenheter i musik, 

konst och resor, och en önskan att umgås med människor som är annorlunda och 

oförutsägbara.

”De tristesskänsliga” (BS - boredom susceptibility) söker upplevelser för att 

komma ifrån rastlösheten, de har en aversion mot tråkiga människor och 

upprepade erfarenheter, som t.ex. monotont arbete. 

Vilka droger man väljer att använda är enligt Pedersen (1989) kopplat till 

personligheten och motivet till att använda droger. I Pedersens uppdelning kan 

man skönja vissa klassmässiga skillnader. ”Kick- och äventyrssökarna” verkar 

vara som ”de tristesskänsliga” fast med mer pengar, erfarenhetssökarna är 

ungefär som ”de hämningslösa” fast med ett annat kulturellt kapital. 

Mestrovic (1993) menar, att människor inte har blivit mer förnuftiga och 

civiliserade utan framhåller den mer diaboliska naturen hos människan, viljan 

och känslan istället för förnuftet. Det irrationella, lekfulla och djuriska är starka 

krafter som vi inte får bortse från. Han menar att många modernitetsteoretiker 

förlägger våldet och ondskan till grupper utanför modernitetens gemenskap, men 

istället finns den hos oss alla. Människans drivkraft är att hitta våra hemliga jag, 

inte att bli civiliserade, rationella, utan att frigöra våra vilda krafter. Vi längtar 

efter det mest förbjudna. Mestrovic´s syn på människan passar ihop med New 

Age-rörelsen och spänningssökande personligheter. Människodjuret kan inte 

tämjas av civilisationen. Vad är det människor faktiskt är med om i en handling? 

Det är viktigt att inte försöka låtsas att det inte finns någonting lockande med 

narkotika. När det gäller just narkotika är gemenskapen och kicken det som 

lockar. 

Kropp, reklam och mode 

Som vi tidigare nämnt tar många modernitetsforskare upp kroppens 

framträdande roll i modernitetens identitetsbygge. Med den teknologi och det 

kunnande som finns idag har vi möjlighet, nästan skyldighet, att hålla oss så 

friska, sunda och attraktiva som möjligt. När det verkar för svårt att påverka 

världen omkring sig kan man koncentrera sitt engagemang på träning, 

kosthållning och utseende och se konkreta resultat. Informationssamhället 

innebär också ett ökat bildflöde, utseende har blivit viktigare t.ex. för politiker 

och journalister, och det har blivit relativt accepterat att använda stylister för att 

förbättra sin image om man är en offentlig person. 

Även i samhället i övrigt är kroppen manipulerbar, vi kan använda medicin, 

plastikoperationer, genteknik, hälsokost och träning för att bli de människor vi 

vill vara. 

I samband med idrott, särskilt bland kroppsbyggare och elitidrottsmän, 

förekommer doping allt som oftast. Doping används för att flytta gränsen för 

individens maximala idrottsprestation, förbi kroppens egen kapacitet. En färsk 

svensk undersökning (Rapport 1997) visar dock att endast en procent av de 

värnpliktiga använt anabola steroider, hälften av dessa bara en gång. 

61

I reklam och modevärlden kolliderar drömmar och verklighet, den kommersiella 

drömvärlden kontra vardagen utifrån, tittarnas och läsarnas vardag. Reklamen 

presenteras som om den inte är på riktigt, den tas inte på allvar. Ingen anmäler 

tvättmedelsreklamen för könsdiskriminering, få reaktioner hörs på anorektiska 

fotomodeller. Hur går det ihop med Ziehe, som menade att den stora mängden 

mediaförmedlade bilder kunde göra det svårt att skilja dem från egna, autentiska 

erfarenheter? Det går inte att komma ifrån att även bilder, sagor, reklam och 

drömvärldar av olika slag är en del av kulturen och den erfarna verkligheten. För 

att reklam ska sälja måste den anspela på äkta känslor hos konsumenterna. 

På 1990-talet kan man urskilja flera mottrender mot det solbrända och vältränade 

utseendet i modetidningar och i storstäderna. I USA har modeindustrins senaste 

ideal med långa, magra, bleka modeller med frånvarande blickar blivit hårt 

kritiserat, nu senast av president Bill Clinton. Det har kallats ”heroin chic” och i 

flera fall har det visat sig vara en bokstavlig benämning, utseendefixerade tjejer 

tar droger för att bli smalare och klara den hårda konkurrensen. En annan, mer 

rebellisk, form av manipulerande kroppskultur kan man säga att piercingen och 

tatueringarna är. De båda varianterna av kroppssmyckning har tidigare använts 

av marginella grupper men är nu accepterade och populära i bredare läger, om 

än inte i mainstreamkulturen. Gränserna mellan det destruktiva och det 

konstruktiva är godtyckliga, jämför t.ex. kroppslig design som piercing och 

tatuering med det heroin chica modellidealet. Modellidealet finns på reklamens 

drömbilder, i TV och på catwalks, kroppssmyckningen är en undergroundstil 

som signalerar ungdomlighet och motstånd mot det etablerade samhället. 

En annan aspekt på förändringen i synen på kroppen ger hälsoindustrins 

frammarsch på 1980- och 90-talen och sjukvårdens accepterande av läkemedel 

typ Prozac, ett preparat som precis som ecstasy verkar genom att påverka 

kroppens serotoninupptagning. På några år har ginseng, guarana och andra 

uppiggande preparat vunnit mark. Genom sportkulturen har också ”energy 

drinks”, drycker med hög koffeinhalt, introducerats. Kopplingen till nya 

missbruksmönster bland ungdomar är inte självklar, men man kan förmoda att 

ökad konsumtion av uppiggande piller kan påverka inställningen till andra, 

farligare ”uppiggande piller”. Läkemedel och hälsokostprodukter som varit 

förbjudna för några år sedan är tillåtna idag - samma sak kan hända med preparat 

som är förbjudna idag, det är bara en fråga om myndigheters konstruktioner... 

När heroin röks istället för att injiceras tycks en spärr försvinna som gör fler till 

potentiella heroinanvändare. Vi skapar sanningar om vad som är naturligt, men 

egentligen är det artificiella ofta integrerat med det naturliga. Vi är alla 

involverade i ett slags kommunikationssystem där sanningarna snabbt förändras. 

Gränserna mellan medicinska läkemedel och naturläkemedel är ett exempel. 

Graden av motstånd till drogen verkar inte bara bero på hur avancerat 

drogintaget är tekniskt, det beror också på hur drogen ser ut och hur naturlig den 

uppfattas. Om man föredrar att slicka på frimärken, dricka eller äta, röka, snusa, 

svälja som piller, snorta eller injicera beror dels på hur långt in i missbruket man 

62

är och dels på synen på kroppen och drogerna. ”LSD - löjligt snygg drog!” 

(tidningen Darling 1/1998). 

Några nedslag i ungdomskulturen - på jakt efter narkotika 

När man talar om ”ungdomskultur” är musiken det som traditionellt används 

som sorteringsverktyg. Även om det inte finns separata ungdomsgrupper med 

olika stilar kopplade till olika musik, gör en grov indelning det möjligt att få syn 

på olika exempel på ungdomskultur idag. 

Rock och poptraditionen. 

På 90-talet ska också musiken gärna vara gränsöverskridande, sökande, med 

influenser från olika länder, musikstilar och ljudmiljöer. Musikrecensenternas 

beskrivningar är minst sagt ordrika. 

Bristol-triphopperne rejser sig med jazzede og anløbne evergreens, hvor 

sangeren Beth Gibbons synes at være rykket en tand tættere 

nervesammenbruddet, mens Geoff Barows hip hoppede, skramlende, 

støvede lydcollager er blevet endnu meere knugende og ildevarslende end 

tidligere. (Om Portisheads ”Portishead”, nr 2 av 10, årets bedste 

udenlandske musik, Nat & Dag, København dec/jan nr 8 1997/98). 

En sær, klaustrofobisk, imponerende rejse gennem post rock, blues, dubb, 

reggae. Strukturer muterer, lyset svigter, groovet suger og skizofrenien lurer 

bag fortabelsen. Et dobbeltvær, hvor Adrian Sherwoods dub-fortolkninger 

på Echo Dek ikke kun skaber ny dybde, men ogstå står i egen ret. (Om 

Primal Screams ”Vanishing Point & Echo Dek”, nr 9 av 10 på samma lista). 

Halvt arabisk, halvt jødisk og opvokset i London. Atlas er en smidig, 

skalahoppende sanger og komponist med evne til ubesværet at krydse 

nordafrikansk tradition med moderne rytmik, spansk flamenco, fransk tango, 

popnerve. Eksotisk. (Om Natacha Atlas ”Halim”, nr 8 av 10 på samma 

lista). 

Texterna visar ett definierande och sökande som är signifikant för 

ungdomskultur i slutet av 90-talet. Det finns ett prestationskrav på den enskilde 

idag, ungdomar förväntas ha verktyg nog att utforma sin egen personliga stil. 

Den kulturella friställningen som Thomas Ziehe (1986) har skrivit om, 

nedbrytningen av traditioner som lett till att vi fått nya möjligheter att tolka oss 

själva ställer stora krav på nyfikenhet och öppenhet. ”Informationsstress” har 

blivit ett begrepp som många ungdomar känner till. 

Musik, särskilt rock- och popmusik och alla dess förgreningar, spelar en viktig 

roll i ungdomskulturen och i vuxensamhällets syn på ungdomar. Många 

ungdomsforskare har framhävt rockmusikens viktiga roll i ungdomars 

identitetsbygge. Andra grupper som poliser och lärare har poängterat kopplingen 

63

till narkotika. I USA finns en stark föräldraföreningsrörelse som ser 

narkotikamissbruk, sex före äktenskapet och våld som en följd av rockmusiken. I 

Norden har den sociala faktorn traditionellt betonats. Vilket som är orsak och 

vilket som är verkan när det gäller: bra musik - knark - framgång - mycket 

pengar, finns det olika uppfattningar om. Amerikanska föräldraföreningar menar 

att musiken leder till knarkande medan många musikjournalister verkar 

misstänka att det är tvärtom: 

64 

Det är löjligt lätt att hitta exempel på tragiska musikeröden med 

knarkinblandning. Nämn en musikgrupp som du tror aldrig har hållit på med 

droger. Rätt svårt eller hur? Tänk dig hip hop och reggae utan 

marijuanahypen, raverörelsen utan ecstasy och syra eller gammal 

psykedelisk rock utan LSD eller braj. Ta bort drogerna ur 

populärmusikvärlden och vad har du kvar? Knark kanske behövs för att göra 

schysst rockmusik. Men kan man inte använda knark lite lagom? Alltså man 

tar lite knark och gör en bra skiva och sedan håller man sig ifrån drogerna? 

Eller var det det som Shannon Hoon, Kurt Cobain och Elvis och de andra 

hade tänkt göra?” (Miller & Westlund 1998). 

Som Roy Strang i den skotske forfatter Irvine Welsh´s roman, 

”Maraboustork Nightmares”, var de egentlig bare typiske indie-fyre med 

læderjakker, håret ned i øjnene og blikket rettet mod skosnuderne, men 

Ecstasy og beslægtede substanser løste op for deres indre rytmer og åbnede 

døren til en ny bevidsthed (Pedersen, Jyllands-posten 970715). 

Rocktraditionen har alltid haft en nära koppling till narkotika och alkohol. Bland 

internationella artister har heroinmissbruk skördat offer även under 1990-talet; 

förutom den mest kände Kurt Cobain, som troligen tog livet av sig, har t.ex. 

Holes basist Kristen Pfaff, en turnémedlem i Smashing Pumpkins och 

frontfiguren från gruppen Grateful Dead, Jerry Garcia dött i samband med 

heroinmissbruk. Dave Gahan, sångare i synthgruppen Depeche Mode som hade 

sin storhetstid på 1980-talet och nu i slutet av 1990-talet åter är stora, var nära att 

dö av en överdos, men har nu slutat med heroin. Hans fall och återuppståndelse 

har fått mycket uppmärksamhet i europeisk media. 

House/techno och rave-parties 

Vad säger en ravefest om omvärlden, vad finns det för kopplingar till kulturen 

utanför den specifika ungdomskulturen på ravefesten? Ravefester är verkliga 

platser men de byter lokal gång på gång. Ibland är de lagliga men helst håller de 

sig bortom samhällets kontroll. De som går dit söker extrema upplevelser och 

starka sinnesintryck - musik, ljud, ljus och dans som påverkar mer än på det 

vanliga discot, som får deltagarna att glömma rum, tid och bekymmer.

Kroppen är förstås återigen i fokus när vi befinner oss på ett dansgolv. Hur ser 

man på kroppen som raveare? Vi har nämnt sökandet efter upplevelser, kickar 

som livets mening. På en ravefest kan droger öka sannolikheten att man ska 

lyckas förflytta sig till ett annat rum. 

Sedan första ravefesten i Göteborg 1989 har ravekulturen blivit en alltmer 

etablerad och kommersialiserad ungdomskultur, samtidigt har den kommit att få 

polisens och medias fokusering, framför allt uppmärksammas förekomsten av 

droger. Nya, okända kulturyttringar framstår som farligare än gamla och om 

polisen finner narkotika på en ravefest tenderar tidningsrubrikerna att bli större 

än om narkotikan påträffas någon annanstans. Flera raveare som var med när 

ravekulturen kom till Sverige, menar att det var kvällstidningarnas skriverier om 

den nya ravekulturen med alla drogerna som lockade dit försäljare och 

drogintresserad ungdom. Idag finns det ofta droger, t.ex. ecstasy, LSD och 

amfetamin på festerna men många inom och även utanför ravekulturen arbetar 

för att bli av med stämpeln som drogkultur. Rave- och technokulturen innehåller 

en väldig mängd olika riktningar och preferenser. 

Den första technomusiken skapades i Detroit i början på 80-talet med bland 

annat tyska gruppen Kraftwerk som influens, men disco och funk ingick också. 

Housemusiken utvecklades i Chicago och var råare, med tunga basgångar och 

mindre syntetisk och mer melodiös musik. Techno och house bildade 

grundstommen i dansmusiken, men har blandats sinsemellan och med t.ex. hip- 

hop, rock och jazz. Dansen är det centrala för ravefesterna, och målet är att 

skapa starka, extasartade upplevelser för deltagarna. För att förstärka 

upplevelsen används ljuseffekter, dekorationer av olika slag, rök och kraftiga 

ljudanläggningar (Narkotikameldingen 1997). Exempel på genrer som vuxit 

fram inom dansmusiken är acid house, progressive house, deep house, garage, 

balearic, ambient, trance, gabber, happy hardcore, triphop och goatrance. 

Goatrance är en psykedelisk trance som har sina rötter i raveares resor till Goa i 

Indien (Larsson 1997). Ravekulturen har inte bara drogassociationerna 

gemensamt med flower power-kulturen, utan också ett freds- och 

kärleksbudskap, många har ett intresse för orientalisk mystik och Indien. I 

technokulturen är DJ:n stjärnan, men jämfört med pop- rock- och hip- 

hopvärldarnas galjonsfigurer håller DJ:n oftast mycket låg profil och avståndet 

mellan ”stjärnor” och ”publik” är utsuddat på ett raveparty (Tegnér 1991). 

Etnologen Elisabeth Tegnér har skrivit flera artiklar om ravekulturen där hon 

framhäver ravens positiva sidor. Hon framhäver det blandade, mixade och 

överbryggandet av dikotomier som något kännetecknande för kulturen. Hon 

menar att ungdomar genom rave kan överbrygga och kombinera motsatser som 

kroppsbefrielse och kroppskontroll, det forntida/primitiva och det 

framtida/högteknologiska, kvinnligt och manligt, närhet och distans, gemenskap 

och ensamhet, regression och progression. Hon skriver att ”ravet uttrycker en 

kollektiv längtan efter tomhet, rensning, ett återvändande till ett förspråkligt 

stadium” (Tegnér 1991, 246). Även den svenska journalisten Sara Larsson 

(1997) talar i sin bok om deltagandet i technokulturen och rave som en ”inre 

resa”. Att använda droger är ett enkelt sätt att förstärka den inre resan och även 

65

om många föredrar den ”naturliga” vägen, är det tydligt att droger är relativt 

accepterade på ravetillställningar. 

66 

House - ”Hvordan lyder det? En moderne udgave af disco med markant 

stortromme og funky basgang. (---) Hvem dyrker det? House har sit 

udspring på homosexuelle klubber og har alltid værit stor i bøssemiljøer. 

Det er et perfekt lydspor til vogueing, drag queens og glamourøse 

dansefester.” 

Ambient - ”Hvordan lyder det? Svævende og æteriske lydflader, der er 

bygget op omkring gentagelser og en dyrkelse af monotonien. (---) Hvem 

dyrker det? Udkoksede klubkids, krystalsamlere, arkitekter og den lokale 

massør.” 

Drum 'N' Bass - ”Hvordan lyder det? En slags futuristisk hip hop, der under 

navne som jungle og drum'n'bass står for et bombardement af hurtige 

trommerytmer, meget dybe bastoner og samplede vokalstykker, der ofte er 

stærkt metalliske. Alt er skævt, hakket og opklippet, og på den facon minder 

drum'n'bass i sin mest frie form om jazz. (---) Hvem dyrker det? 

Musikinteresserede trendsniffere, snobbede technohoveder, moderne 

reggaefans og et stigende antal jazzmusikere.” 

Electro - ”Hvordan lyder det? Som et videospil med computerstemmer sat 

samman med hurtif maskinpercussion og simple melodier. (---) Hvem 

dyrker det? Hip hop-purister og folk med store højttalere i bilen.” (Ur 

”Sagde du amyl-house???” Pedersen, Zoo magazine nr 11 dec 97/ jan 98). 

I beskrivningarna i den danska musiktidningen Zoo blir vi via dansmusikens 

genrer återigen påminda om tendenser inom ungdomskulturen: det 

gränsöverskridande när det gäller sexualitet, musikgenrer, människa och maskin, 

kultur och natur, det fragmentariska, resandet. Som nämnts finns otaliga andra 

subgenrer inom dansmusiken, men vi koncentrerar oss på den kanske bredaste 

genren: techno. 

Techno - ”Hvordan lyder det? Techno er lyden af det 20. Århundrede. Et 

musikalsk spændingsfelt mellem teknologi og menneskelig fantasi. Techno 

er elektronisk dansemusik, hvor gentagelsen af mekaniske rytmer er den 

absolutte kerne. (---) Hvem dyrker det? Alle, der har danset de seneste 10 år 

har mærket technoens puls. Stor blandt yngre ravere, ekspeienter i 

tøjbutikker, hackere og bodybuildere.” 

Flick- och pojkrumsidoler 

Till mainstreamkulturen hör de unga tonåringarnas (och yngres) idoler som 

Spice Girls, Aqua, Boyzone, Backstreet Boys etc., grupper som uttalar sig emot 

droger, kanske just för att de vänder sig till en bred och ung publik. Förutom 

musiken säljs en stor mängd produkter av olika slag med gruppmedlemmarnas 

porträtt och bandets namn. Bandmedlemmarna är snygga, fräscha, vältränade 

och stylade. De dansar, sjunger i stämmor och kompletterar varandra 

utseendemässigt. Ofta, som i Spice Girls och Backstreet Boys, har de olika roller 

så att fansen kan välja en favorit att identifiera sig med eller vara kär i. Beroende 

på om du anser dig vara gullig, sexig, snobbig, tuff eller sportig väljer du Baby

Spice, Ginger (ibland kallad Sexy) Spice, Posh Spice, Scary Spice eller Sporty 

Spice som favorit. 

Hip hop/rap 

Hip hopens grunder kan spåras till jazzen och till Jamaicas musikliv. Hip hop 

och rap är musik som kan vara sexistisk och vålds- och drogromantiserande men 

också socialt engagerad, samhällskritisk och t.o.m. moraliserande. Texterna ger 

ofta målande bilder av gatulivet i USA:s getton med allt vad de innebär av våld, 

knark och rasism osv. Bland amerikanska hip hopartister, har många en 

bakgrund som drogmissbrukare och drogförsäljare. Ett exempel är Notorious 

B.I.G som mördades i mars 1997, hans karriär gick från crackförsäljare till 

gangsterrappare. Bland amerikanska hip hopartister är det vanligt att rappa om 

marijuana och få saker inom rapvärlden har så många synonymer som just 

marijuana, t.ex.: 

Bamma, Bammer, Bionic, Bird, Blend, Blow, Blunt, Boat, Bomb (joint 

spetsad med heroin), Bone, Boo-Yaa, Broccoli, Brown, Bud, Buddah, 

Cheeba, Chronic, Dank, Dope, Doubage, Elbow, Ganja, Grass, Green, 

Groove Weed, Hash, Herb, Herbalz, Homegrown, Hooter, III, Indica, Indo, 

Iszm, Jay, The Kind, Lebanon, Mary Jane, Maui Wowy, Meth, methical, 

Method, Pot, Primo (spetsad med crack), Reefer, Schwag, Sens, Sess, 

Shake, Sherm stick, Shit, Skunk, Smoke, Stress, Red hair, Tabacci, Thai, 

Tical, Toke, Turbo (spetsad med crack), Twenty sack, Wacky, Weed, Yesca 

(Monitor 1997 nr 30). 

Hip hopen kom till Sverige sommaren 1983 tillsammans med övrig 

gatuorienterad kultur; breakdansen på skolgårdar och torg var ett synligt tecken 

på nyheten. Från att ha varit ett storstadsfenomen spreds hip hopen till resten av 

Sverige med Staffan Hildebrands film Stockholmsnatt 1986. Rap kom till 

Sverige 1987 och svenska grupper som Just D, Latin Kings och Infinite Mass 

har gjort svenska versioner av hip hopmusiken. Svensk hip hopmusik har aldrig 

varit särskilt drogliberal, i alla fall inte uttalat. 

Straight edge och skateboardkultur 

Narkotikameldingen (1997) tar man upp nya grenar av ungdomskulturen som 

straight edge, skateboard och snowboardkulturerna. Gemensamt för 

subkulturerna är deras individualism, de är koncentrerade på den egna förmågan 

och den egna upplevelsen av att behärska en åkteknik eller, i fallet straight edge, 

det personliga ansvaret för vad man stoppar i sin kropp och hur man använder 

jordens resurser. Enligt Willy Pedersens (1989) personlighetskategorier hör 

skateboardåkarna till kick- och äventyrssökarna, de som har ett behov av fysisk 

spänning och söker farofyllda upplevelser. Straight edge är en renlevnadsrörelse 

med ungdomar, framför allt killar, som avsäger sig alkohol, kött, droger, 

cigaretter och ibland även sex. Rörelsen utvecklades ur punkrock- och hardcore- 

67

musikkretsar i USA och spreds till England och har också mycket gemensamt 

med veganrörelsen. I Sverige har de extrema renlevnadsrörelserna fått sitt 

starkaste fäste i Umeå. Straight edgare tillhör ofta också skateboardkulturen som 

verkar ha passerat stadiet som tillfällig fluga och etablerats under 1990-talet. 

Enligt den norska Narkotikameldingen (1997) har många skateare en ganska 

tolerant inställning till cannabis medan de tar avstånd från tyngre droger. Även 

våra uppgifter tyder på att cannabis, gräs, uppfattas som mer naturligt och sunt 

än alkohol, även om straight edgarna inte använder något av det. 

Etniska ungdomsgrupper 

Det finns ett tilltagande utbyte av missbruksmodeller mellan invandrare och 

svenskar. Missbrukande invandrare från traditionellt opiumodlande länder går 

över till att injicera istället för att röka i Sverige, eftersom koncentrationen av 

heroin är lägre och priserna är dyrare än i hemlandet. Rökning av opium och 

heroin har introducerats och spridits i Sverige genom vissa grupper av 

invandrade missbrukare. Särskilt ungdomar attraheras av den till synes mindre 

farliga missbruksformen (Al-Baldawi 1994). Invandrarungdom verkar mindre 

benägna att ”hoppa” mellan olika subkulturella stilar, kanske för att de redan 

uppfattas som avvikande. 

Media 

Alla ungdomar har tillgång till internationella ungdomskulturer att jämföra och 

identifiera sig med. I dem finns nästan alltid en mer omfattande droganvändning 

än i de nordiska. I Sverige har några svenska artister vid olika tillfällen uttalat 

sig positivt om droger i media, något som snabbt får mothugg av andra kändisar, 

specialister och privatpersoner. Att som musikerna Alexander Bard och Orup ge 

uttryck offentligt för att man kan bruka narkotika ses som ett angrepp mot hela 

den bild som samhället förmedlar av narkotikan. Deras droganvändning är ingen 

privatsak. Den måste bekämpas med alla medel. Den kändis som erkänner sitt 

missbruk, som skyller på stress, nyfikenhet och drogens kraft, som lovar bot och 

bättring får en annan behandling. Hans ansvar avlastas. Han blir ett offer för 

drogens oövervinnerlighet. Han blir en av de drabbade, vilket också ger hans 

konstnärskap en ny dimension. 

Såpoperor 

I såpoperorna är narkotikabrukarna många och moralen är enkel. I den svenska 

serien Tre Kronor använde en ambassadördotter droger, någon sorts piller av 

obestämt slag. Det gick dåligt för henne men hon lyckades sluta med drogerna 

och blev fotomodell. När rollfiguren så småningom skulle försvinna från serien 

valde man att låta henne ta livet av sig. I amerikanska Beverly Hills har många 

haft problem med droger, det är rika ungdomar som inte får så svåra ekonomiska 

68

problem, däremot blir de asociala och otrevliga mot kompisarna. Barn till 

sammanboende föräldrar börjar sällan använda narkotika i TV-serierna. Att 

injicera vore en omöjlighet, knarkandet måste ske ”snyggt”. De flesta lyckas så 

småningom lämna missbruket. Kelly i Beverly Hills hade svåra kokainproblem, 

men lyckades sluta och sonade sitt brott genom att arbeta som volontär på ett 

hem för AIDS-sjuka. 

Såpoperorna försöker fånga tidsandan, skildrar i TV de problem som finns i det 

verkliga samhället. Ibland drar verkligheten rätt in i TV-studion som när en av 

huvudrollsinnehavarna i Beverly Hills, Jason Priestley själv får grava 

narkotikaproblem. Danska SE og HØR 36/98 beskriver honom som ett 

”kokainvrag” som inte kan styra sitt kraftiga missbruk av ”hårde stoffer”. 

Musiktidningar 

Slutade dricka och slutade med droger samma dag. Jag gick på college och 

alla hade långt hår och var antingen höga eller fulla. Jag var likadan och jag 

tänkte: Fy fan! (John Cougar Mellencamp, Schlager nr 84, 1984). 

Först tittade Liam sig oroligt omkring. Allt kändes främmande. Sedan fick 

han en halv ecstasytablett av en kompis, armbågade sig ut på dansgolvet och 

några timmar senare, när han stapplade omkring på Raynes gator, visste han 

vad han ville göra med sitt liv (the Prodigy, POP nr 17, 1996). 

En snabb jämförelse av ett par månadstidningar om musik, POP från 1996 och 

1997 och motsvarande tidningar från 1984 och 1985 Musikmagasinet Ritz och 

Schlager, visar en anmärkningsvärd skillnad i musikjournalisternas sätt att 

förhålla sig till droger. I Ritz och Schlager nämns droger ett fåtal gånger och då 

exempelvis i samband med en artist som har slutat med narkotika. I POP, 

Sveriges idag kanske mest etablerade och respekterade tidning för populärmusik 

(pop, rock, hip hop, dance-musik osv.) är tonen en annan. Droger nämns ofta, 

framför allt i långa intervjuartiklar med stora utländska musiker. Man talar om 

”spliffar” och ”speed” utan att förklara vad det är; det verkar ingå i 

allmänbildningen för sanna rockälskare. Droger glorifieras inte uttryckligen men 

nämns oftast okommenterat i samband med musiker som glorifieras. 

Andra kulturyttringar 

Film 

I musiken namedroppas ofta knark som en tuff ingrediens. Men i massor av 

filmer utgörs skurkarna av ett läskigt gäng knarklangare som inte skyr några 

medel för att sprida sitt gift. På slutet åker de fast eller dör. Det görs inte 

precis många antiknarklåtar, snarare tvärtom, men hur ofta ser du en film 

som hyllar knark? Visst finns det många och kända och uppskattade 

konstnärer som knarkar. Men Burroughs sköt sin fru när han var hög och 

69

70 

blev dessutom horsare, och tänk bara på Charlie Parker... (Miller & 

Westlund 1998). 

Filmer som utspelar sig i narkotikamiljöer har flera återkommande teman. I ett 

asocialt tema kretsar historien kring våld, brott och illegala pengar. 

Missbrukaren beskrivs som ett viljelöst offer för narkotikahandlarna medan 

föräldrar och samhälle maktlöst ser på. Polisernas, tidningarnas och i viss grad 

föräldrarnas arena. Det andra temat är det terapeutiska som handlar om social 

upplösning, förtvivlan och galenskap. Här är missbrukaren offer för skadliga 

familje- och samhällsförhållanden. Detta är fackfolkets och de socialt 

engagerade journalisternas tema. Det sista temat är det perversa, som handlar om 

njutningssjuka, paranoia och nekrofili. Missbrukaren framstår varken som 

viljelös eller offer utan som gärningsman. (Arnulf 1996). 

Det senaste året har bland annat tre filmer som utspelar sig i narkotikamiljöer, 

blivit mycket uppmärksammade, den skotska filmen Trainspotting, den danska 

filmen Pusher och den svenska filmen Under ytan. Filmen Trainspotting kan 

man säga följer samma kurva som heroinmissbruket; den börjar med att visa 

heroinets appellerande sidor, men så småningom kommer nackdelarna fram med 

fruktansvärda konsekvenser. Pushers handling är koncentrerad på affärerna kring 

knarket, en ”dealare” sätter sig i skuld till sin knarkdistributör och blir allt mer 

desperat. I Under ytan har den genomruttne Roffe dragit ner huvudpersonen 

Sandra till botten, han är hennes langare, hallick och älskare. När Sandra är på 

behandlingshem förför Roffe hennes lillasyster och försöker dra ner även henne i 

knarkträsket. 

Filmerna utspelar sig i stadsmiljöer, på ett begränsat antal arenor (någon pub, 

någon lägenhet, gata osv.), i klaustrofobiska miljöer, och de har en speciell 

användning av rummet, sinnesintryck (toaletter, hög musik, udda vinklar, 

grågrönt ljus osv.). Filmerna visar sin kulturella kompetens när det gäller 

narkotikakultur, man iscensätter den ”undre världen” med annan moral, annat 

språk, andra relationer än i den övre ”normala” världen. Filmerna är exempel på 

bilder av narkotikavärldar. De visar individernas taktik för att klara sig, ofta en 

”rumslig” taktik (gömma sig, fly, improvisera, slå ner någon). 

De visar på en händelserikedom som kan finnas i narkotikavärldar men också 

paranoian, att ständigt vara på sin vakt och att inte kunna lita på någon. De visar 

både ”spännande” liv och de tragedier de för med sig. Effekten av den här typen 

av filmer tycks vara att man får bekräftelse av den sida av drogkulturen som man 

tycker är utmärkande. 

Taktik och strategi är egentligen krigstermer, taktiken är gerillans vapen medan 

strategin är maktens. Livet som narkoman är taktiskt snarare än strategiskt, 

taktik för att klara en svår livssituation eller söka starka upplevelser, snarare än 

strategi för att få bästa möjliga framtid. Man lägger inte upp planer utan 

improviserar, man måste ha förmåga att anpassa sig efter olika situationer, man 

”opererar i fiendens territorium”, sysslar med något olagligt. Karaktäristiskt för

taktiken är att man inte har överblick över sitt liv, man har korta tidsperspektiv 

och håller sig undan människor som vill motarbeta ens operationer. Motsatsen är 

strategin, planeringstänkandet, från samhällets sida, för att få människor att inte 

börja använda droger, eller att sluta, för att hitta de som begår brott, använder 

droger - ett krig mot den ”undre världen”. Strategin är mer synlig medan 

taktiken är mer osynlig, den måste förändras för att fungera. Antidrogkampanjer 

hör till samhällets strategi för att bekämpa den taktiska drogreklamen som är 

mer indirekt. Det kan tyckas vara ett konspiratoriskt sätt att se, eftersom det 

knappast är narkotikahandlarna som lägger upp en reklamtaktik där det är 

modernt att manipulera med kroppen och ett ideal att prova på nya saker hela 

tiden. 

De som använder taktik för att klara sig har inget fast rum. De bör ha olika 

ställen att sälja, köpa och använda drogerna på, annars upptäcks de lättare, jfr 

t.ex. ravefester. Att byta lokaler är också ett sätt att bevara exklusiviteten (de 

Certeau 1984). 

Databaserad ungdomskultur 

Varje tid konstruerar egna metaforer om vad människan är, hur hon uppfattar 

sig. Subjektet i vår tid: termer som ”det upplösta” subjektet, det flexibla 

subjektet, tankar om rörlighet och något flyktigt som saknar rötter, saknar grund. 

Det finns en stark metaforik att man måste vara flexibel för att kunna fungera. 

Det postmoderna subjektet exemplifieras med hjälp av datavärlden. Internet har 

på några år kommit att bli många av de hemorienterades, framför allt killarnas, 

fritidsgård. På Internet förs diskussioner, man ”chattar” om vardagligheter eller 

om speciella intresseområden och man surfar bland nätets ständigt ökande antal 

sidor. På nätet slipper man manipulera med sin kropp för att förändra sin 

identitet. Istället kan man prova olika identiteter genom att ljuga, byta ämne och 

prova sin förmåga att uttrycka sig. Och man kan därigenom få syn på sig själv. 

Man kan välja att lägga ut en hemsida på nätet; de är flyktiga, de existerar bara i 

datorn och de kan vara ett sätt att arbeta med identiteten (jfr Turkle 1995). Om 

man har en hemsida kan man genom sina länkar hänvisa till andra platser på 

Internet, till sina kompisars hemsidor, politiska sidor, musik, humor etc., för att 

visa vem man är och vem man vill vara. Man kan konstruera sin identitet 

gentemot andra, men har också möjlighet att ändra, uppdatera sin hemsida efter 

hand som man byter smak, idoler, åsikter och identitet. 

På Internet finns myndigheters information och privata åsikter sida vid sida, 

ingen har tolkningsföreträde. Det är lätt att få tag på information om olika sorters 

droger, hur de används och vilka verkningar de har. Att ha länkar till drogsidor 

på nätet kan vara ett sätt för hemorienterade och/eller dataintresserade ungdomar 

att vara alternativa och visa sin ”nätfilosofi”, att man är emot censur på nätet och 

uppskattar nybyggarandan som finns där. Det behöver dock inte betyda att man 

själv använder droger. En finländsk universitetsstuderande med en länk till SKY, 

71

finska Cannabisföreningen som vill legalisera cannabis, svarar på ett e-mail 

angående finskt drogbruk: 

72 

Ja själv är jag nog inte rätt person att fråga, det stämmer att mina åsikter 

stämmer väl överens med SKY:s, men själv använder jag inte marijuana och 

andra rökverk. Dock så har jag i min bekantskapskrets folk som regelbundet 

använder hasch och även andra tyngre droger så gott som regelbundet. 

”Buck” 

Buck menar ändå att de flesta han känner har en ganska fördömande attityd till 

droger. Han är nog ganska typisk för dataungdomarna som ser datateknologin 

som en frizon. 

Informationen på Internet är ett exempel på de parallella kanaler som 

moderniteten och den teknologiska utvecklingen har fört med sig, informationen 

är mindre hierarkiskt ordnad än förr men också svårare att värdera. 

Drogromantik 

Samtidigt som skolan informerar om drogernas negativa sidor finns andra 

informationskanaler med mer motsägelsefulla budskap. Vad är drogromantik 

och hur ser den ut? I musiktexter, reklam, TV-sketcher och mode finns många 

exempel på glorifiering och romantisering av droger och drogkultur, även om 

det också finns många exempel på motsatsen. Förenklat kan man urskilja två 

riktningar inom drogromantiken: dels ghettots drogkultur, hallickstil, maffia, 

knarkhandlare, storstadsliv, pengar och flotta bilar, där kvinnor ofta har låg 

status. Musikaliskt är kulturen kopplad till rap och hip hop, drogerna är särskilt 

crack och cannabis. 

Den andra kulturen är ravefestens: flower power, det flummiga, resandeidealet, 

kick- och äventyrssökarna, erfarenhetssökarna, det natur- men också 

teknikromantiserande. De som har råd att knarka, åtminstone ett tag, utan att bli 

kriminella. 

Varför väljer man då att romantisera just de delarna av narkotikakulturen? 

Människor handlar ofta först och konstruerar sina motiv i efterhand; när man 

berättar om sina handlingar får man dem att passa in i sitt livsmanuskript. I 

efterhand ger vi också mening åt de erfarenheter vi gör. I våra livsmanuskript, 

bilderna av oss själva och vilka sorters människor vi är, finns färdig mening som 

vi kan lägga på våra upplevelser (Svensson 1997). Men ofta stämmer inte 

budskapet, meningarna, med vad vi upplevt. Vad finns det då för dräkt för att 

legitimera och ge form åt mina upplevelser? Kanske finns det upplevelser som 

samhället och den etablerade kulturen saknar språk för att uttrycka, upplevelser 

som däremot drogromantikens genrer svarar mot. Mysticism, inåtvändhet, 

gemenskap (jfr rave), andlighet var vad Ziehe menade att den moderna 

människan sökte. Men det finns också andra sorters upplevelser, upplevelse av 

materiella brister t.ex., att den upplevda verkligheten skiljer sig från den

medierade. Om man är studerande eller arbetslös ungdom idag har man inte råd 

att fritt välja stil och livsmanuskript. Kanske finns det ett glapp mellan 

existerande tolkningar och hur världen ser ut; handlingarna har sin egen logik 

och de söker ett språk, en ideologi att passa in i. Man väljer musikstil beroende 

på erfarenheter, ghettots musik och ideal kan passa om man känner igen sig i 

ghettoinvånarnas låga samhällsstatus och materiella brister. 

Att använda metaforer och symboler är ett sätt att uttrycka verkliga känslor och 

upplevelser. Samtidigt kan det vara en form av kulturell anestesi. Anestesi är 

läran om smärtlindring. Genom att använda metaforer kan man blockera sig 

inför andras erfarenheter av våld och smärta, eller av starka positiva känslor som 

man inte vill kännas vid.. Här gäller det kulturell bedövning, distansering, att 

blockera de andras smärta så att den inte når oss (jfr Feldman 1994). Samtidigt 

använder individen själv också distanseringstekniker så som t.ex. 

fängelsetatueringar för att bli av med verklig smärta. Att använda narkotika är 

också ett sätt att placera sig själv i rum av annorlundahet genom att göra våld på 

sin kropp. När ungdomar använder sig av ghettokulturella symboler kan det vara 

för att uttrycka andra erfarenheter av utanförskap. Samtidigt riskerar vi att 

använda kulturell anestesi om vi koncentrerar oss för mycket på 

ungdomskulturella musikgenrer och detaljer i ungdomskulturen istället för 

samhälleliga svårigheter för ungdomar och enskilda individers upplevelser. Kön, 

etnicitet, men kanske framför allt klass, riskerar att bli faktorer som glöms bort i 

senmodernitetens rika kulturella flora. 

Tidsanda 

Ambivalens är utmärkande för dagens samhälle. Det innebär att vi ständigt 

försätts i valsituationer, gamla idéer, t.ex. om vad som är en normal individ, 

krockar med nya (om att skapa en kropp, en identitet osv.). Hur gör man 

osäkerheten kulturellt hanterlig? Man föder en stark reflexivitet, man är 

medveten om att man är objekt och subjekt samtidigt, man ser på sig själv i 

ljuset eller skuggan av sitt livsmanuskript. 

Många har pekat på den ökade differentieringen och individualiseringen i den 

sena moderniteten när det gäller stil, fritid och konsumtion. Stil, utseende och 

vad man konsumerar är väsentligt för identiteten. Social klass har minskat i 

betydelse när det gäller fritidssysselsättning och livsstil bland unga, medan 

könsskillnaderna har minskat betydligt mindre. Men samtidigt har många 

ungdomar lite resurser att använda till konsumtion och fritid på grund av 

arbetslöshet och förhållandevis låga löner. ”Själv-underhållskostnaderna” är 

höga om man är ung idag och de arbetslösa är uteslutna från den 

konsumentkultur som är så central för unga människors identitetsskapande, 

73

vilket kan försämra deras självförtroende och göra det svårare för dem att bli 

accepterade (Furlong & Cartmel 1997). 

En sammanfattning av ”tidsandan” visar att den kulturella grogrunden för 

narkotikabruk verkar vara god. Synen på kroppen och ”livskarriären”, 

mediaförebilder och andra kulturyttringar, är om inte direkt drogförespråkande 

aldrig heller drogbekämpande. 

Genom ett stort utbud av TV, Internet, tidningar och musik får ungdomar (och 

äldre) alternativ droginformation. Nya ungdomsgrupper som raveare, skateare, 

straight edgare och veganer har ett individualistiskt drag, man utvecklar egna 

dansstilar, skatestilar eller tar personligt ansvar för miljö och hälsa. En annan 

sida av det individualistiska draget är ”jag gör vad jag vill med min kropp”. 

74 

Är det ingen mer än jag som reagerar på det sjuka i att man kan bli straffad, 

bötfälld och kränkt för att man *själv* valt att peta i sig något? Jag menar, 

om det är så att myndigheterna/polisen vill ”skydda” medborgarna från att 

skada sig själva genom att straffa dem, borde man ju straffas för att man inte 

tränar regelbundet, straffas för att man röker, straffas för att man äter junkmat 

hela tiden, för att man dricker litervis med kaffe, allt detta är ju 

bevisligen farligt för kroppen (pearl`s girl till SRN, Swedish Rave Net 

970310). 

Omslaget till juninumret av the Face 1998 pryds inte av ett snyggt foto, utan av 

en varningstext i rött och svart: ”DRUGS OVERLOAD. You are one of 2.5 

million people in Britain who have taken speed, acid or ecstasy. Do you have 

any idea what it´s done to your brain? The bad news is inside”. Tidningen ägnar 

18 sidor åt att gå igenom olika droger, deras effekter och på vilka sätt de skadar 

hjärnan. Ingresserna innehåller både positiva och negativa verkningar av drogen, 

men det negativa väger tyngst och det positiva presenteras med en ironisk släng: 

”Smoking cannabis can make you lethargic, apathetic and absentminded. Some 

heavy users have been known to lapse into a coma. But it will allow you to 

concentrate very hard on dub reggae.” Återigen räknar tidningen med att deras 

läsare hör till dem som använder droger. Förutom de ironiska kommentarerna 

koncentrerar man sig på fakta, det är ingen idé att praktisera skräckpropagande 

eller moralisera när man vänder sig till en läsekrets som själva använder eller har 

använt droger.

6. Att förebygga narkotikabruk 

Det finns som vi har visat i föregående kapitel inslag i tidsandan och 

ungdomskulturen som kan tänkas uppmuntra till narkotikabruk. Ändå säger en 

mycket stor del av nordiska ungdomar nej till narkotika, både i ord och handling. 

Det står i skarp kontrast till deras positiva inställning till alkohol, ett rusmedel 

som nästan alla använder. Innebär detta att den nordiska drogpreventionen är 

framgångsrik 10 ? 

I detta kapitel beskriver vi i grova drag hur drogpreventiva insatser är utformade 

i Norden - enligt vilka utgångspunkter, genom vilka aktörer, till vilka 

målgrupper och med vilka metoder 11 . Även i detta avsnitt pekar vi på vikten att 

urskilja olika nivåer i insatserna, i form av insatser på makronivå - som rör 

samhället i sin helhet, på mesonivå - som rör grupper och på mikronivå - som rör 

enskilda individer. Vi tar också upp några utvärderingar som på ett intressant sätt 

illustrerar insatser på de tre nivåerna. I detta kapitel är det framför allt 

drogprevention som den ser ut idag, ur myndigheters och vuxenvärldens 

perspektiv som beskrivs. I den slutdiskussion som följer i nästa kapitel ska vi 

återvända till våra tidigare resonemang om ungdomskultur och nya 

missbruksmönster och försöka ställa dessa i relation till drogpreventionen. 

Vår presentation ska ses som en förstudie till senare mer omfattande 

genomgångar av förebyggande arbete i de nordiska länderna. 

Minska tillgång och efterfrågan 

Två grundläggande drogpreventiva strategier brukar urskiljas - åtgärder för att 

hindra tillgången (supply reduction) och att minska efterfrågan (demand 

reduction) (Nordegren & Tunving 1997). Tillgången påverkas genom olika 

kontrollåtgärder, t.ex. att kemiska preparat som används för att framställa 

narkotika förbjuds, att odling av narkotika bekämpas, att narkotikaklassade 

preparat enbart blir tillgängliga via läkarrecept. Även lagstiftningen och tullens 

och polisens arbete räknas in här. 

I mitten av åttiotalet lanserades till följd av HIV-epidemin en ny form av 

prevention, som döptes till skadereduktion (harm reduction). Den innebär olika 

åtgärder för att reducera skadeverkningarna av missbruket bland aktiva 

10 

Vi använder i texten prevention, preventivt arbete och förebyggande arbete som 

synonymer. 

11 

Vi utgår från skriftligt material från Norden - utvärderingar, policydokument, 

broschyrer, böcker, artiklar, information från Internet. Under slutet av 1997 genomförde 

vi dessutom ett tiotal intervjuer med forskare och andra experter i Danmark, Norge och 

Finland. 

75

narkomaner, som utdelning av rena sprutor, metadonprogram, insatser för att 

förhindra överdoser, hälsomottagningar för narkomaner osv. Där ”harm 

reduction” tillämpas betonar man den humanitära insatsen, att bistå dem som 

prövat allt och som inte orkar leva upp till samhällets höga krav och 

förväntningar. Skadereduktionsmodellen har rönt motstånd från svenska 

myndigheter, men bemötts mer positivt i det övriga Norden. 

I det drogförebyggande arbetet används ofta begreppen primär, sekundär och 

tertiär prevention, en gång lanserade av Gerald Caplan (1964) i en genomgång 

av principer för en preventiv psykiatri. 

Primär prevention innebär insatser riktade mot hela befolkningen för att 

förhindra att problem överhuvudtaget uppstår. Till exempel åtgärder som syftar 

till att begränsa tillgången till narkotika genom polis och tull, eller efterfrågan 

genom information och opinionsbildning. En annan primärpreventiv åtgärd är att 

skapa drogfria miljöer för att ge ungdomar en möjlighet att undvika dåliga 

miljöer där narkotika förekommer. Prevention kan också innebära att försöka 

skapa goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar utifrån tanken att glada, 

harmoniska barn och ungdomar inte använder narkotika/droger. 

Det amerikanska expertorganet National Institute on Drug Abuse, NIDA (1997), 

anger två grundläggande principer för att förhindra missbruk: Man bör arbeta för 

att undanröja eller minska faktorer som associeras med ökad potential för 

droganvändning, d.v.s. riskfaktorer och skapa eller stärka faktorer som är 

förknippade med reducerad potential, d.v.s. skyddande faktorer. Riskfaktorer 

och skyddande faktorer omfattar psykologiska, sociala, beteende- och 

familjemönster. För att förhindra missbruk bör man arbeta för att täcka upp 

brister i familjerelationer, kamratrelationer, skolsituationen och i lokalsamhället 

(NIDA 1997). I detta perspektiv kommer ofta ungdomar överhuvudtaget att ses 

som en riskgrupp. 

Sekundär prevention utgörs av insatser riktade till riskgrupper för att förhindra 

att ett beroende och skador uppstår. Det kan innebära allt från arbete med att 

identifiera dem som finns i riskzonen till ett missbruk till riktade insatser som 

individualterapi eller gängbearbetning. 

Tertiär prevention är behandling för att mildra missbrukets följder eller att 

förmå missbrukare att sluta använda drogen helt. 

Det finns följaktligen tre nivåer av missbruksförebyggande program - en 

universell (makro) som når en allmän befolkning, en selektiv nivå (meso) som 

når ut till speciella riskgrupper och en riktad (mikro) som är utformad för 

personer som redan använder droger. 

I vår analys och beskrivning av det primär- och sekundärpreventiva arbetet i de 

fem nordiska länderna delar vi in materialet i följande områden: 

76

• Nationella utgångspunkter för det förebyggande arbetet 

• Organisation 

• Aktörer 

• Målgrupper och metoder 

• Utvärdering 

• Anknytning till ungdoms- och missbruksforskning 

Efter genomgången presenterar vi i fem punkter några slutsatser vi har dragit av 

vår undersökning. 

Nationella utgångspunkter för det förebyggande arbetet 

Den nordiska välfärdsmodellen kan man se som en gemensam övergripande, 

bred prevention mot narkotikamissbruk: ”Nordiska värden och värderingar som 

bygger på principen om social trygghet, jämlikhet och långt utvecklad och 

tillgänglig service är vägledande för hur vi förhåller oss till narkotikaproblem” 

(Finlands social- och hälsominister Terttu Huttu-Juntunen 1997: i Social- och 

hälsovårdsnytt i Norden, nr 2). 

Vi har i kapitel tre visat att det i alla nordiska länder har skett en ökning av 

narkotikabruk bland ungdomar. Främst gäller det cannabis, ecstasy och rökning 

av heroin. 12 Ungdomars attityder till narkotika håller också på att svänga från en 

negativ till en mer tillåtande hållning. Bland annat till följd av detta har på 

senare år samtliga nordiska länder utarbetat olika policydokument om 

drogpolitiken 13 . Dessa tar upp behovet av förebyggande arbete och innehåller 

också resonemang om vad som har orsakat den nya situationen. 

I den norska Narkotikameldingen (1997) anförs att det grovt sett finns två 

separata vägar till missbruk. Bakom tungt missbruk av amfetamin och heroin 

finns personliga problem. När det gäller experimentellt bruk av cannabis och 

ecstasy ligger ungdomskulturella aktiviteter bakom. 

I den svenska nationella handlingsplanen är man bekymrad över gruppen socialt 

marginaliserade ungdomar som ökar till följd av växande arbetslöshet. Även 

effekterna av Sveriges inträde i EU både för tillgång och attityder till droger tas 

upp som ett nytt problem. 

I det danska policydokumentet talas om ”de udsatta unge”. Orsaken till 

utsattheten anges som belastade uppväxtförhållanden, för lite kontakt med 

vuxna, för få möjligheter till utbildning och arbete. 

12 Rökning av heroin inte i lika hög grad i Finland och Island. 

13 Sverige: Nationell handlingsplan för alkohol- och drogförebyggande insatser 1995 

(FHI 1995a). Norge: St meld nr 16, 1996-97, Narkotikapolitikken 1997. Finland: 

Narkotikastrategin 1997. Danmark: Bekaempelse af Narkotikamisbruget. Elementer og 

huvudproblemer 1994. Island: Drug-Free Iceland Year 2002. 

77

I Finland som har mindre av tungt narkotikamissbruk än Norge, Sverige och 

Danmark finns en tradition av att lägga tyngdpunkten i droginformationen på 

alkohol och tobak. Nittiotalets ökning av främst cannabis har medfört att 

narkotikan mer än tidigare framhålls som ett särskilt problem. 

Bakgrundsvariabler som uppväxtvillkor anges som en grundläggande orsak till 

ett experimentellt/fortsatt missbruk av droger. Man poängterar att 

narkotikamissbrukare ofta också har en hög alkoholkonsumtion. 

Island koncentrerar sig på ungdomar som en riskgrupp och föräldrarnas toleranta 

hållning till ungdomarnas drogvanor beskrivs som ett problem. Som en 

anledning till den nya situationen nämns också att Island i motsats till förr inte 

längre är isolerat från övriga Europa. Nu slår förändringar på den europeiska 

drogscenen mycket snabbare igenom i Island. 

Narkotikans ökning har medfört att samtliga nordiska länder beslutat sig för att 

förstärka och förbättra de preventiva insatserna. Gemensamt är också att 

ungdomar ses som den viktigaste målgruppen. De mest tydliga skillnaderna i de 

nationella utgångspunkterna finns återigen mellan Sverige och Danmark. För 

svenskarna är narkotikan ett av de stora sociala problemen i samhället och det 

finns en påtaglig oro att narkotikan ska sprida sig ytterligare. Ingen ungdom går 

säker och förebyggande insatser ska därför beröra hela ungdomsgruppen. I 

Danmark har narkotikaproblemet inte samma dignitet. Narkotikan ses främst 

som ett hot mot socialt utsatta ungdomar och förebyggande insatser ska främst 

riktas till denna grupp. 

Hans-Martin Hansen (1998, intervju), som arbetat i många år med förebyggande 

arbete i Sverige tycker sig se en förändring i svenskt och danskt preventivt 

arbete efter 1996. Nu betonas i större utsträckning än tidigare hälsofrämjande 

åtgärder. Fokus flyttas från insatser riktade mot problemområden som missbruk 

till åtgärder som ska främja hälsa för alla. Det leder till mindre stämplande 

insatser för t.ex. ungdomar, men Hansen ser en risk att narkotikafrågan tappas 

bort. 

Organisation 

Nittiotalet har i Norden medfört dramatiska förändringar i maktfördelningen 

mellan centrala och regionala organ i offentlig administration. Inom 

drogområdet har detaljstyrning ersatts av ökat lokalt självbestämmande. Statliga 

bidrag för insatser på drogområdet som tidigare var öronmärkta utgår nu till 

kommunerna i form av generella statsbidrag som kommunerna disponerar efter 

sina egna prioriteringar. Den statliga styrningen finns kvar i form av 

lagstiftningen, men även lagarna lämnar större utrymme än tidigare för 

kommunerna att agera. 

78

Särskilt i Sverige finns en kvardröjande modell för statlig styrning i form av 

särskilda projektbidrag inom missbruksområdet. Staten avsätter ett antal 

miljoner för insatser inom ett visst område. Dessa kan kommuner och 

organisationer söka. Pengarna ska användas för försöksprojekt, och 

kommunerna förväntas delfinansiera projekten. Tanken är att kommunerna när 

projekttiden är slut ska permanenta och helfinansiera framgångsrika projekt. En 

kritik som ofta riktas mot projektmodellen är att verksamheter sätts igång som 

inte överlever när de statliga anslagen är slut. Den svenska ”Nationella 

handlingsplanen” (FHI 1995, 70) påpekar att projekten har liten chans att 

överleva utan lokal politisk uppbackning eller förankring inom förvaltningarna. 

I det preventiva arbetet betonas genomgående i Norden att insatserna har störst 

förutsättningar att lyckas när de genomförs på regional och kommunal nivå. 

Centrala statliga insatser ska begränsas till initiering av verksamheter genom 

anslagsfördelning, samt att uppmuntra lokala/regionala myndigheter att 

samordna insatserna. Även produktion och distribution av informations - och 

undervisningsmaterial kan ske på central nivå. Därmed, påpekar Anders Stymne 

(1998), har också droginformationen hamnat i en ”marknadssituation” där det 

gäller för den statliga myndigheten att ha tillräckligt attraktiva ”varor och 

tjänster” att erbjuda. 

I Norge har Barne och familiedepartementet det övergripande ansvaret för 

barneverntjenesten som har stor betydelse för det samlade förebyggande arbetet 

mot bland annat drogmissbruk. Den kommunala barneverntjenestens ansvar 

sträcker sig från individuella fall till rådgivning, aktivitetsutbud, upplysning på 

generell nivå och riktad mot riskgrupper. Socialtjänsten, 

arbetsmarknadsnämnden och centrala polismyndigheter är centrala 

samarbetsparter till barneverntjenesten. Barne och familiedepartementet fördelar 

också resurser till landsomfattande organisationer samt riktade insatser i 

storstäderna. 

Den statliga myndighet som har ansvar för preventiva insatser på 

rusmiddelområdet är Rusmiddeldirektoratet. Det har hand om dokumentation av 

alla aspekter av rusmedelsproblem, och bedriver ett omfångsrikt informations- 

och upplysningarbete. Det fördelar också anslag till många organisationer som 

arbetar särskilt mot rusmedelsproblem. 

I Sverige har Folkhälsoinstitutet (FHI) sedan 1994 regeringens uppdrag att leda 

och samordna det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Inom ramen för 

projektet ”Sverige mot narkotika” håller man på att bygga upp nya 

samarbetsformer och elva kommuner har fått anslag för att pröva olika modeller. 

Det finns två kontaktpersoner i varje län som ska samordna insatser som görs på 

läns- och kommunal nivå. Dessa är också tänkta att utgöra en kontaktlänk mellan 

regioner och det statliga Folkhälsoinstitutet. Andra viktiga aktörer i det 

drogförebyggande arbetet är Socialstyrelsen och Centralförbundet för alkohol 

och narkotikaupplysning (CAN). Socialstyrelsen följer löpande upp och 

utvärderar den behandlingsverksamhet som kommuner och landsting bedriver 

79

inom sjukvård, hälsovård och socialtjänst. Socialstyrelsen delar också ut 

projektmedel för insatser inom drogområdet. CAN ska utgöra en kunskapsbank 

och följa drogutvecklingen i Sverige. 

I Danmark har Sundhedsstyrelsen det övergripande ansvaret. Det innebär bland 

annat att fördela de statliga anslagen till förebyggande arbete och att utveckla 

och förmedla undervisnings- och upplysningsmaterial. 1994 antogs en ny 

Hälsolag som ålägger regioner och kommuner att främja lokala förebyggande 

och hälsobefrämjande insatser. Varje amt (landsting) ska i samarbete med 

kommuner och praktiker utarbeta en ”sundhedsplan” som anger 

amtkommunernas hälsoplaner. I amterna sker det förebyggande arbete inom 

missbruksområdet främst av alkohol- och narkotikakonsulenter som finansieras 

av amtskommunerna. I många danska kommuner är samarbetet 

institutionaliserat i form av ett särskilt samverksansorgan, ett SSP-udvalg. SSP 

står för skola, socialförvaltning och polis. 

I Finland är det social- och hälsoministeriet som har ansvaret för drogprevention 

på central nivå. Bland övriga ministerier som sysslar med prevention framhålls 

undervisningsministeriet särskilt. Decentraliseringen av makt från centrala 

myndigheter till kommunerna har i stor utsträckning gett dessa möjlighet att 

själva planera och implementera sin egen drogpolitik med utgångspunkt från 

lokala behov. Frivilligorganisationer spelar sedan länge en framträdande roll och 

kompletterar det offentliga preventiva arbetet. Nykterhetsrörelsen har 

traditionellt en betydande ställning (www.stakes.fi 1997). 

På Island inrättades 1997 ett särskilt alkohol- och narkotikapreventionsråd med 

Hälso- och försäkringsministeriet som bas. Målet är att stärka motståndet mot 

alkohol och narkotika, i synnerhet bland barn och ungdomar. Rådet ska 

stimulera samordning och delta tillsammans med dem som arbetar med 

prevention. En kampanj under mottot ”Drug Free Iceland Year 2002” har inletts. 

Målsättningen är att Island ska bli ett narkotikafritt samhälle. 

Det förefaller som att drogprevention i Norden ofta läggs som projekt utanför de 

reguljära verksamheterna, snarare än att den integreras i löpande verksamheter. 

Varför är det så? En möjlig tolkning är att centrala myndigheter inte litar på att 

de lokala aktörerna i tillräckligt stor omfattning skulle avsätta pengar till 

drogprevention om de inte puffades på via statligt stöd i olika former till 

särskilda projekt. Ytterligare en förklaring kan vara att drogprevention anses 

kräva en särskild expertis som ska förmedla metoder och material från centrum 

till periferi, från myndigheten ut till fältet. 

Aktörer 

Det finns en mängd aktörer som på olika nivåer och med olika metoder är 

inblandade i det drogförebyggande arbetet med ungdomar. Statliga myndigheter 

finansierar, initierar och utför preventiva insatser både på central och lokal nivå. 

80

Vidare vilar det praktiska arbetet på många olika aktörer; sjukvården, 

skolpersonal, socialtjänst, idrotten, fritidsgårdar och klubbhus, föräldrar och inte 

minst ungdomarna själva 14 . Polisen är också aktiv i det direkta drogpreventiva 

arbetet, främst som informatörer i skolan. 

Det finns olika samarbetsmodeller i olika länder. Gemensamt är att ”community 

approach” verkar vara modellen som föredras. ”Community approach” innebär 

att olika myndigheter, yrkeskategorier och personer som kommer i kontakt med 

ungdomar samverkar för att förbättra ungdomarnas livsomständigheter eller 

arbetar gemensamt med en bestämd riskgrupp. Avsikten är att debut i oönskade 

beteenden som t.ex. drogbruk och drogmissbruk ska förhindras eller uppskjutas. 

Skolan framhålls överallt som en central aktör i drogpreventionen. Det är i 

skolan som ungdomarna finns under dagarna, här är dom tillgängliga. Där vistas 

de unga under vuxnas överinseende, de får kunskaper men utsätts också för 

fostran. Informationen om narkotika kan vara en integrerad del av t.ex. 

biologiundervisningen, bygga på att utomstående experter tillfälligt tas in till 

skolan eller ske inom ramen för ett program. Tyngdpunkten i det förebyggande 

arbetet i skolan har på många ställen flyttats från information och upplysning till 

att aktivt påverka och styra inte bara ungdomarnas attityder till droger utan 

också deras beteende genom särskilda program som DARE (på svenska Våga) 

och Lions Quest. Vi återkommer till innehållet i respektive program. 

Genom skolan kan man också nå föräldrarna. Föräldrar, andra vuxna och 

frivilliga organisationer är tre aktörer som traditionellt har en viktig roll i det 

förebyggande arbetet. En ny aktör har fått särskild tyngd under nittiotalet - 

ungdomar som hjälper andra ungdomar. 

Föräldrar och andra vuxna 

Markku Soikkeli, utredningssekreterare i Helsingfors, var en av sekreterarna i 

den finska narkotikapolitiska kommissionen. Han är en av dem som 

argumenterar för en ny syn på det drogförebyggande arbetet. 

Vi ser att föräldrarna förlorat sitt inflytande av kulturella skäl men också av 

sociala skäl som arbetslöshet. Det som behövs är att få igång ett nätverk av 

alla vuxna - tjänstemän, vanliga medborgare, frivilliga organisationer - som 

ska stödja ungdomar lokalt, öka deras möjlighet till ett aktivt liv och deras 

kontakt med vuxna. Det är inte i första hand för att öka kontrollen, men så 

att de svagheter och svårigheter som hemmen har kunde kompletteras av de 

lokala nätverken. 

14 I Malmö finns i bidragsregler en klausul som innebär att ungdomsföreningar som 

ansöker om bidrag ska redovisa en plan för hur de arbetar med drogprevention. Om de 

inte gör det får de inga pengar (SDS 12-11-97). 

81

82 

När vi som vuxna agerar finns det två alternativ. Det gamla sättet är att 

reagera mot olika hotfaktorer, nya droger, nya ungdomskulturer, nya 

tendenser. Då blir det mycket en fråga om kontroll. Den linje vi har valt går 

ut på att förstärka de resurser hos de unga som gör att de kan klara vilka hot 

och svårigheter som helst, snarare än särskilt angivna hot. Det har att göra 

med socialt välbefinnande, att kunna leva ett mer aktivt liv. Det är också en 

renässans för uppfostran och ett förändrat skolsystem där man som lärare 

inte bara är fackexpert utan också ungdomsarbetare. Huvudlinjen är att 

arbeta med stöd i stället för kontroll (Intervju 10/12 97). 

I arbetet med att påverka ungdomarnas attityder och beteende tilldelas 

föräldrarna en allt viktigare roll. Detta förhållande kan också ses mot 

bakgrunden av den tidigare beskrivna utvecklingen där välfärdsstaten 

decentraliserar sina uppgifter inte bara till kommuner och organisationer utan 

också flyttar över allt mer ansvar till den enskilde för t.ex. pensioner, vård av 

åldriga anhöriga, tillsyn av barn, uppehälle och bostad till egna, vuxna barn. 

I Norge och Sverige satsas på en särskild föräldrautbildning om narkotika. 

Föräldrar får lära sig att upptäcka symptom på narkotikabruk hos sina barn och 

hur de ska agera om barnen börjar använda narkotika. På Island har föräldrarna 

blivit utsedda som den viktigaste målgruppen för information och upplysning 

och även i Finland betonas föräldrarnas roll. Här går Danmark emot strömmen. 

Ungdomarnas behov av att frigöra sig från föräldrarna betonas och insatserna är 

därmed främst inriktade direkt till ungdomarna. 

Andra viktiga aktörer är yrkeskategorier som kan förväntas komma i kontakt 

med ungdomar i riskzonen - personal på fritidsgårdar och ungdomsklubbar, 

lärare, idrottsledare, osv. De har en potential att påverka ungdomarna. Därför 

utgör de en målgrupp för statliga insatser och betydande resurser avsätts för 

deras vidareutbildning och metodutveckling. Dessa grupper har också tillgång 

till mer eller mindre specialdesignat informationsmaterial. 

Hur går föräldrasatsningen ihop med de ungdomskulturella trenderna? Är det 

möjligt att lägga större tyngdpunkt på föräldraauktoritet i en tid där ungdomar i 

stor utsträckning hämtar sina förebilder och ideal från jämnåriga och från media? 

Här menar de norska ungdomsforskarna Viggo Vestel och Anders Bakken att det 

inte alls behöver vara en motsättning mellan föräldrasatsning och ungdomskultur 

(Intervju dec 1997). Bakken knyter an till egna undersökningar som visar att 

förhållandet mellan barn och föräldrar överlag är gott. Det finns en större närhet 

och också en större öppenhet nu än på 50-, 60- och 70-talen. Samtidigt finns det 

också en större kontroll från föräldrarnas sida. Vestel instämmer i att 

generationsklyftan har minskat avsevärt. Nu i den postmoderna tiden betonas 

förhandlingar för att finna lösningar i förhållandet mellan människor 

överhuvudtaget. Även om ungdomar frigör sig från föräldrarna är de måna om 

att samtidigt behålla kontakten. Det finns också en större tolerans mellan 

föräldrar och barn.

Den finske sociologen Olavi Kaukonen (1998) är kritisk mot att ansvaret för att 

hantera narkotikafrågor förs ned till närsamhället. Denna strategi innebär en 

utökad social kontroll, som kan innebära ökad social utstötning genom att 

avvikare stämplas. Narkotikaproblemen som har sin upprinnelse i faktorer på 

samhällsnivå blir en fråga om individers och gruppers personliga problem eller 

problematiska livsstilar. De kontrollinstrument som byggs upp för att övervaka 

narkotikamissbrukarna kan komma att användas även mot andra grupper. 

Kaukonen förespråkar att drogarbetet i närmiljön läggs upp efter den den 

nordiska välfärdsstatens grundpincip - att främja hela befolkningens välfärd. I 

upplysningsarbetet använder man sig av ett sakligt, dialogiskt, reflekterande och 

kritiskt arbetssätt som gör att det uppstår en fungerande kontakt mellan 

ungdomarna och de vuxna. ”Om de vuxna har en tidsenlig och realistisk bild av 

ungdomarnas rusmedelsbruk och förstår detta bruk som fenomen, finns det 

förutsättningar för att man hittar realistiska alternativ” (1998, 10). Åtgärder för 

personer med rusmedelsproblem ställs i relation både till det omgivande 

samhällets och den berörda individens perspektiv. 

Ideella organisationer 

I alla nordiska länder utom Danmark har det under hela detta sekel funnits starka 

frivilligorganisationer inom missbruksområdet. Det har främst rört sig om 

nykterhetsorganisationer, en av de stora folkrörelser som växte fram under slutet 

av artonhundratalet. (Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen brukar anges som de 

andra). 

Nykterhetsrörelserna har också engagerat sig i narkotikafrågan, främst genom 

kurser och informationsmaterial. Nykterhetsrörelsen är traditionstyngd och får 

ofta kritik för att tillhöra en förgången tid. Ibland dyker det dock upp nya 

initiativ som överraskar. 

I den lilla orten Skene i västra Sverige fanns det i mitten av nittiotalet en 

aktiv nykterhetsorganisation bland ungdomar. Det var lokalavdelningen av 

UNF, den ledande svenska nykterhetsorgansiationen IOGT/NTO:s 

ungdomsorganisation. Föreningen som hade vissa problem att rekrytera 

medlemmar beslöt sig för att börja ordna ravedanser. För ungdomarna i 

UNF var ravedansen ett sätt att uppnå transcendentala tillstånd utan att 

använda droger, följaktligen ett utmärkt sätt att förnya umgängesformerna 

bland nyktra ungdomar. Under några år anordnades en mängd välbesökta 

ravedanser med etablerade discjockeys och med besökare från hela Sverige 

(Föreläsning av Martin Persson, UNF i Uppsala 17/10 1996). 

I samtliga nordiska länder bedriver Anonyma Alkoholister, AA och Anonyma 

Narkomaner, NA en omfattande verksamhet. Det är självhjälpsgrupper som 

arbetar efter AA:s tolv steg och AA:s tolv traditioner. AA:s och NA:s 

verksamhet rör främst tertiär prevention, att försöka få missbrukare drogfria. 

Även om enskilda medlemmar tar del i t.ex. skolinformation så engagerar sig 

inte AA eller NA i förebyggande arbete. 

83

Under de senaste årtiondena har föräldraorganisationer mot narkotika bildats ( i 

Sverige FMN, Föräldraföreningen mot narkotika). Andra frivilligorganisationer 

som bildats är norska Förbundet mot rusgifter, svenska RFHL (Riksförbundet 

för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), RNS (Riksförbundet Narkotikafritt 

Samhälle) och Hassela Solidaritet. Dessa har främst varit aktiva i 

opinionsbildning, men också i varierande utsträckning i drogförebyggande 

arbete. De frivilliga organisationerna (med undantag av RNS, NA och AA) 

finansierar till stor del sin verksamhet genom statliga bidrag. 

Ungdomar som informerar andra ungdomar 

Att använda droger är ett gruppfenomen. Introduktionen till droger sker bland 

jämnåriga. Tonårsmiljöerna är därmed viktiga arenor för drogprevention. I allt 

större utsträckning har man i de nordiska länderna försökt engagera ungdomar 

att själva stå för droginformationen och för träningsprogram i konsten att säga 

nej till droger. Det är en strategi som har hämtat viss inspiration från de 

homosexuellas arbete för att stoppa HIV-spridningen i den egna gruppen 

(Magnusson 1997). 

84 

I Vejle amt i Danmark arbetar ungdomar inom ramen för ”Drugranger” med 

att informera andra ungdomar om droger. Projektet bekostas av Vejle amt 

och socialministeriet. Drugrangers gör video- och radioprogram, en tidning, 

har workshops ute på skolor om narkotika, arrangerar musikfestivaler med 

technomusik osv. ”Det er unge, der taler med unge uden løftede 

pegefingre”. Drugrangers hemsida finns på www.drugranger.dk 

Den norska kampanjen ”Stopp dopet - ikke dansingen” är ett försök att finna nya 

vägar i det drogförebyggande arbetet. Man siktar in sig på housekulturen och 

strävar efter att upprätta en dialog med de ungdomar som finns där. 

Projektledaren Turid Foss arbetar på Uteseksjonen, men i projektet medverkar 

både professionella uppsökande ungdomsarbetare och personer som själva är en 

del av ungdomskulturen. Kampanjen framställer informationsmaterial som inte 

är moraliserande utan försöker skapa kommunikation mellan likvärdiga parter. 

Det ska ha en humoristisk prägel men ändå vara lätt att se allvaret i. ”Idag består 

party-patruljen av 18 aktive frivillige medlemmer, hvorav de fleste har 

tilknytning til house-miljøet fra før. Ved hjelp av bannere och klær skal patruljen 

væra et synlig bevis for at det går an å feste uten å bruke dop” (Stopp dopet... 

1997). 

I Narkotikameldingen (1997) framhålls att det finns grupper av ungdomar som 

kan göra stor nytta i ett upplysningsarbete, genom att de har en särskild 

trovärdighet. Ena gruppen är personer som är ”insiders”, personer som har 

provat droger själva men sedan slutat. Den andra gruppen utgörs av de mest 

framträdande ungdomarna, ”eliterna”, som tar avstånd från droger. För att kunna 

utnyttja dessa personer krävs dock grundliga och detaljerade kunskaper om de 

ungdomskulturella miljöer det gäller.

Torbjörn Forkby och Tom Leissner (1997) har gjort en studie av projektet 

”Ungdomar som droginformatörer” som bygger på liknande tankegångar. De 

beskriver fem pilotprojekt runt om i Sverige där tanken var att långtidsarbetslösa 

invandrarungdomar med stor personlig utstrålning men utan egna drogproblem 

skulle utbildas till informatörer. Dessa förmodades ha en särskild trovärdighet 

gentemot andra ungdomar som kom från samma miljöer som de själva. Det 

visade sig vara svårt att rekrytera den gruppen. Många långtidsarbetslösa 

ungdomar hade drogproblem, saknade den särskilda utstrålningen eller ville helt 

enkelt inte vara med. Några ungdomar som togs med i projekten hade en 

personlig situation så att deltagandet närmast kunde ses som en 

”mellanvårdsform”, det vill säga en form av behandling mellan samtal i 

öppenvård och institutionsvård. Andra var närmast att betrakta som 

överkvalificerade och hade erfarenhet av högskolestudier. De mest välartade 

bidrog mest med extern information och behövde minst stöd. De med trassligare 

bakgrund behövde mer internt stöd. 

Ulla Marklund (1988) som har gjort en mer omfattande undersökning av hur 

ungdomar fungerar som informatörer till andra ungdomar drar slutsatsen att det 

som fungerar är ren faktaöverföring. Ungdomar är inte bättre informatörer än 

andra, såvida de inte har en personlig relation till dem som de talar till. En 

positiv effekt är att informatörerna själva påverkas av den drogutbildning som de 

får. Deras motståndskraft mot droger stärks. De håller sig också i större 

utsträckning till det uppgjorda programmet än vuxna informatörer. En 

näraliggande slutsats av Marklunds undersökning är, att om man ska använda sig 

av ungdomar för att informera andra ungdomar, så får rekryteringen ske utifrån 

uppgiftens krav. Det går inte att begränsa sig till att exempelvis använda 

långtidsarbetslösa ungdomar. 

Kamratstödjande verksamhet 

En av de mest aktiva frivilligorganisationerna inom narkotikaområdet i Sverige 

är Hassela-Solidaritet. Organisationen har startats av Hasselakollektiven som 

bedriver vård för ungdomar med missbruksproblem. Hassela har utvecklat en 

modell för ”kamratstödjande verksamhet” som innebär att ”ungdomar tar på sig 

uppgiften att vara förebilder och att jobba med de problem som uppstår i 

skolan”. Kamratstödjarna får en särskild utbildning genom Hassela och också 

handledning därifrån. De får lön och tillbringar sin arbetstid på en skola. Där går 

de runt och pratar med eleverna och försöker påverka dem som har olika 

problem, de som håller på med droger, är stökiga på olika sätt, skolkar, men 

också elever som är tysta och ensamma. Det finns också elevkamratsstödjare, 

elever som utses av klasserna. I dagsläget finns kamratstödjare på ett hundratal 

skolor i Sverige (www.hassela.se/hassela/). 

Saapas i Finland arbetar också kamratstödjande. Organisationen ingår i kyrkans 

ungdomsdiakoni och genomför uppsökande verksamhet bland ungdomar på 

85

helgkvällar. Arbetet utförs av ungdomar som fått särskild utbildning om 

rusmedel, i första hjälpen och i krisarbete. Medarbetarna måste ha fyllt arton år 

och arbetet sker helt på frivillig basis. Berusade ungdomar får skjuts hem eller 

till sjukhus om det behövs, den som känner sig ledsen får tröst, den som har gjort 

sig illa blir omplåstrad. ”Ungdomar träffar hellre andra ungdomar än polisen”, 

konstaterar Sanna, socialhögskolestuderande som arbetat inom Saapas i 

Helsingfors (intervju 1998). Det finns ett fyrtiotal Saapas-grupper i Finland. En 

gång om året samlas medlemmarna för vidarutbildning och för att ha trevligt på 

en lägerplats som tillhör finska kyrkan (http://Weikko 1998). 

Polisen 

I hela Norden gör polisen en aktiv insats i droginformationen. Så har det varit i 

många år. Det har i första hand skett inom skolans ram. Poliser kan konsten att 

berätta en dramatisk historia och har förmågan att få elever att lyssna. I Sverige 

har många högstadieelever sett polisens särskilda narkotikaväska - som 

innehåller äkta narkotiska varor - visas upp från katedern. Ofta använder 

ungdomar just polisens information som ett exempel på skrämselpropaganda 15 . I 

det svenska Våga-projektet genomför särskilt utbildade poliser ett omfattande 

drogpreventivt program. Utvärderingen av projektet redovisas längre fram. 

86 

Den fjortonde februari 1998 rapporterar norska Verdens Gang om en 

kemilärare som gått i polemik med ett par inbjudna narkotikainformatörer, 

en polis och en f.d. narkoman. Läraren reagerade under pågående 

föreläsning på vad han tyckte var en ensidig beskrivning av hasch. Hans 

uppträdande har mött hård kritik och krav på hans entledigande från jobbet 

har ställts. 

Exemplet visar på ett vanligt koncept i polisinformationen - en polis och en f.d. 

narkoman arbetar tillsammans. En liknande modell ingick i den danska 

kampanjen ”Narko - Nar ikke dig selv” som genomfördes på Fyn. En polis och 

en tidigare haschrökare stod, tillsammans med en rusmiddelskonsulent, för 

värdskapet i ”narkobussen”. Där visades olika situationer från knarkarlivet, en 

narkoman på en offentlig toalett, en arrestering, en visitation och ett förhör som 

genomfördes av polisen. Även i Sverige använder man sig av en narkotikabuss. 

Den är tillräckligt stor för att fungera som lektionssal för trettio personer. Polisen 

kan använda bussen för att komma ut med information till miljöer där ungdomar 

finns, t.ex. vintersportorter. Informationen är upplagd som en föreläsning som 

tar upp trafik, alkohol och narkotika. Narkotikabussen har också lånats ut till den 

finska polisen som numera i ökad utsträckning informerar om narkotika. 

Ted Goldberg (1993) utgår från att narkotikamissbrukare i grunden styrs av 

självdestruktivitet. De har blivit utsatta för stämpling, både från skola, grannar, 

15 Detta påstående bygger på många års samtal med studenter på Socialhögskolan i 

Lund, senast bekräftat i en C-uppsats från 1998 av Camilla Johannesson och Izabella 

Pietrasczyk (BS).

myndigheter men också från föräldrar. Det har lett till en dålig självkänsla och 

en självdestruktiv hållning. För Goldberg får skrämselpropaganda därmed en 

direkt motsatt effekt, eftersom dessa ungdomar attraheras av det som är 

destruktivt 16 . 

Samordning 

Hur ska alla dessa olika aktörer som riktar sig till ungdomar kunna samordna 

sina insatser? Det är inte oproblematiskt, vilket framgår av flera utvärderingar av 

preventiva projekt. 

I den norska Narkotikameldingen (1997) uttrycks ett behov av nytänkande. 

Sosial- og helsedepartementet vill därför inrätta ett brett sammansatt 

”forebyggingsforum” som ska utveckla förebyggande strategier och åtgärder. 

Förutom metodmässiga problem finns det också problem med samordningen 

mellan olika aktörer kring åtgärderna. Bra samarbete krävs för ett lyckat 

förebyggande arbete. 

I den danska rapporten ”Forebyggelse af narkotikamisbrug blandt udsatte unge” 

(Sundhedsstyrelsen 1995) undersöks samarbetet mellan olika aktörer när det 

gäller förebyggande insatser för utsatta ungdomar. Rapporten talar om att 

förebyggande insatser befinner sig mellan två poler, mellan två fackliga kulturer: 

”normalkulturen” och ”behandlarkulturen”. Det rör sig vid ena polen om 

fritidsorienterade aktiviteter som i bästa fall verkar drogförebyggande medan de 

pågår. Det är aktiviteter som riktar sig till alla ungdomar och där man hoppas att 

aktiviteten i sig bidrar till att ungdomar bland annat inte utvecklar ett 

problematiskt drogbeteende. Vid den andra ytterpolen finns 

selektiva/specialiserade åtgärder som i värsta fall klientifierar ungdomar, gör 

dem till klienter. Förebyggande arbete måste enligt rapporten balansera mellan 

normalkulturen och behandlarkulturen. Det är därför nödvändigt att utveckla en 

”förebyggandekultur” som på egna premisser, med egna metoder och strategier 

försöker att integrera det bästa av de två polerna. Resurser och inspiration kan 

hämtas ur ett utvidgat samarbete med frivilliga organisationer genom 

brukarinvolvering, det vill säga genom de ungas eget engagemang. 

I Sundhedsstyrelsens rapport anges några viktiga förutsättningar för ett effektivt 

tvärsektoriellt samarbete: 

• institutionernas, myndigheternas och enskilda yrkesgruppernas inbördes 

kompetens och ansvar för det 

• dagliga arbetet behöver klargöras 

16 Vi delar inte Goldbergs synsätt om missbrukares grundläggande självdestruktivitet, 

men referatet ger antydningar om de komplicerade mekanismer som påverkar hur vi 

uppfattar och reagerar på ett visst budskap. 

87

• de yrkeskategorier som har en nyckelroll som brobyggare måste ha ett 

kunnande och en auktoritet i 

• förhållande till myndigheter och behandlingssystem 

• genom lokala strategier och politiker bör det kunna skapas förståelse och en 

tydlig inriktning för 

• förebyggande arbete respektive insatser som är inriktade på behandling av 

missbruk. 

Även i den svenska Nationella handlingsplanen konstateras att samarbete är lätt 

att säga men betydligt svårare att få till stånd, särskilt när det gäller samarbete 

över myndighetsgränser (statliga och kommunala) och sektorsgränser (fackliga 

och ideella organisationer, kyrka, företag). Olika syn och perspektiv leder till 

olika bedömningar av vad som bör göras. Handlingsplanen framhåller att man 

ska klargöra varför, om vad och hur man ska samarbeta. Ansvarsfrågorna för 

respektive uppgifter ska vara lösta innan arbetet tar sin början. 

Den isländska kampanjen för ett drogfritt Island framhåller att det främsta målet 

är att koordinera alla krafter i kampen mot illegala droger. Hela det isländska 

samhället ska engageras, offentliga institutioner, näringsliv, artister, frivilliga 

organisationer, föräldrar och skolelever. En särskild styrgrupp har inrättats med 

högt uppsatta representanter från Justitiedepartementet, Socialdepartementet och 

Hälso- och försäkringsdepartementet. Även en representant för Reykjavíks stad 

och för European Cities Against Drugs (ECAD) ingår. En viss andel av 

skatteintäkterna från alkohol och tobak läggs på massiva insatser, från att 

förstärka tull och polis till att utöka det preventiva arbetet i skolorna. Kampanjen 

innebär således en ansenlig ekonomisk satsning. 

Målgrupper och metoder 

88 

När jag som fältarbetare arbetade drogförebyggande i Hörby hade vi en 

verksamhetsbudget år för år och slapp ständigt hitta på nya projekt för att få 

nya pengar. Jag var där i sju år och träffade alla klasser på två dagars läger i 

sjuan, droginformation i årskurs 6 - 9 och vistades nog närmare halva 

arbetstiden i skolan, allt ifrån möten till att bara vara i korridorer och 

uppehållsrum. Lärde känna ungdomarna, särskilt dom som fanns i riskzonen 

för missbruk. Jag tror att jag visste namnet på 800 av kommunens 1200 

tonåringar. Vi som jobbade direkt med ungdomar i kommunen träffades 

regelbundet och diskuterade praktiska frågor kring ungdomarna. Det var 

personal från skola, socialtjänst och polis. Modellen skapade förutsättningar 

för att tidigt upptäcka problem. Avigsidan var den sociala kontrollen. Vi 

fätarbetare visste mycket om ungdomarna i kommunen. Det innebar ett stort 

ansvar att hantera den kunskapen på ett ansvarsfullt sätt (Intervju med Hans- 

Martin Hansen 1998). 

Hansen framhåller skillnaden mellan kontinuerlig, långsiktig, reguljär 

förebyggande verksamhet och tillfälliga punktinsatser i form av mer eller mindre 

jippobetonade projekt. Enligt hans erfarenhet ger det långsiktiga, planmässiga 

arbetet påtagligt bättre resultat än punktinsatserna. Målgrupper och metoder 

växlar beroende på om insatserna avser primär, sekundär eller tertiär prevention. 

Som tidigare nämnts innebär primär prevention insatser för breda grupper,

sekundär för särskilt utvalda riskgrupper och tertiär prevention insatser för att ta 

hand om dem som har utvecklat ett missbruk. 

Primär prevention 

Två huvudmodeller framträder i det primärpreventiva arbetet - 

informationskampanjer som riktar sig till breda grupper av ungdomar, unga 

vuxna eller föräldrar. Dessa är i allmänhet enkelriktade från kampanjledning till 

publiken. Den andra formen av primärprevention innebär interaktiva modeller 

som genomförs lokalt, oftast på en skola. 

Informationskampanjer 

En av det primärpreventiva arbetets vanligaste metoder är information i form av 

breda, ofta spektakulära reklamkampanjer. Det kan ske med hjälp av massmedia 

som TV, radio, dags- eller veckotidningar, genom affischkampanjer, bioreklam 

och genom utskick till stora delar av befolkningen. En annan form av 

information är den som riktar sig direkt till vissa grupper, t.ex. ”Haschboken” i 

Sverige som skickas till alla föräldrar till femtonåriga barn eller genom speciella 

till ungdomar anpassade tidskrifter eller videoproduktioner. 

Vilka resultat har de stora kampanjerna? Inom mediaforskningen görs en 

skillnad mellan en kampanjs effektivitet och effekt (Linderholm 1997). 

Effektivitet handlar om hur många som har uppmärksammat t.ex. ett TVprogram 

eller en affisch på stan. Detta säger dock inget om hur budskapet som 

kampanjen är tänkt att förmedla har blivit mottaget. Ännu mindre om budskapet 

också har lett till effekter i form av en attityd - eller beteendeförändring. En 

åtgärds effekt kan vara positiv eller negativ . En positiv effekt innebär t.ex. att 

ungdomar avstår från att pröva narkotika. En negativ effekt är att ungdomar i 

stället blir nyfikna och prövar narkotika. 

Osäkerheten om effekterna av informationskampanjen som isolerad preventiv 

åtgärd (trots eventuell effektivitet) gör att den sällan används. Anne-Marie 

Sindballe från Sundhedsstyrelsen framhåller att tendensen i Danmark under 

nittiotalet har varit att lämna de stora mediala kampanjerna och i stället satsa på 

insatser på kommunnivå (Intervju nov 97). Dessa insatser kan bestå i att 

Sundhedsstyrelsen tar fram informationsmaterial som kan användas i 

kommunerna och ger stöd till olika lokala projekt. Sindballe menar att en 

balanserad, saklig information om narkotika bidrar till att stärka de drognegativa 

ungdomarna i sitt avståndstagande. Grundkonceptet är insikten om att droger 

fascinerar. Skrämselpropagande har man aldrig trott på i Danmark. För gruppen 

som redan är drogpositiv är information inte tillräcklig. Denna grupp får man i 

stället försöka nå genom en tvåstegsmodell där Sundhedsstyrelsen utbildar 

personer som i sin tur har direktkontakt med dessa ungdomar. Det är viktigt inte 

bara för deras egen skull att nå den grupp ungdomar som själva håller på med 

89

droger. Dessa ungdomar har också en central roll när det gäller att förmedla 

positiva erfarenheter och kunskaper om droganvändning till sina jämnåriga. 

För att lättare urskilja de ungdomar som är troliga droganvändare har 

Sundhedsstyrelsen utarbetat en särskild riskprofil, en checklista som anger 

kännetecken för de ungdomar där risken för drogmissbruk är stor (se nedan). 

Inte heller Finland satsar på renodlade informationskampanjer. 

Reklamkampanjer kan däremot vara ett led i en mer omfattande preventiv insats 

där informationen fungerar som ett medel för att väcka uppmärksamhet för en 

viss kampanj. Denna typ av kombinerad insats användes också i 

förälderkampanjen på Island. Det kan vara svårt att koppla rätt budskap till rätt 

målgrupp konstaterar den nationella handlingsplanen i Sverige. 

90 

Information som fyller en viktig funktion för en grupp kan få motsatt effekt 

för en annan. Ett exempel är information om narkotika; vilka sorter som 

finns, hur dessa ser ut, vad de kostar och vilka effekter de har. Sådan 

information behöver tonårsföräldrar, men kan fungera som 

konsumentupplysning som ökar intresset om den riktas till ungdomar (FHI 

1995). 

Citatet belyser problem som informationsförmedlaren brottas med, men reser 

också flera frågor. Hur ska innehållet av informationen utformas så att 

målgruppen uppfattar budskapet på sådant sätt som avsändaren vill att det ska 

uppfattas? Hur ska man förhindra att sårbara grupper som ungdomar inte tar del 

av informationen som riktas till målgruppen föräldrar? En tredje fråga är om 

konsumentupplysning verkligen ökar intresset hos ungdomar (inte hos 

föräldrar)? Och hur ska man ska kunna undvika att tala om olika drogers effekter 

när man ska upplysa ungdomar om narkotikans skadeverkningar? 

Den danska forskaren Kirsten Thue Skinhøj (1993) har ställt frågan om 

kunskapernas betydelse för ungdomars reglering av bruk av droger. Hennes 

slutsats är att kunskap om droger i sig inte är tillräckligt för att ändra attityder 

och bruk av droger. Hon refererar till annan forskning som visar att såväl 

skräckpropaganda som saklig kunskapsförmedling kan verka som 

konsumentupplysning och öka ungdomarnas bruk av droger. 

I flera länder (Island, Finland) anses att det inte föreligger någon brist på 

kunskaper om droger bland ungdomar. Preventionen inriktas därför i allt högre 

utsträckning på att försöka stärka ungdomarnas motståndskraft mot påverkan av 

kamrater eller andra när det gäller att pröva droger (inklusive alkohol och tobak). 

Detta angreppssätt stöds av en slutsats som Skinhøj presenterar i sin 

undersökning, nämligen att de unga ska ha mod att använda kunskapen för att 

påverka normer i den grupp som de är del av. Affektiva metoder, t.ex. träning i 

beslutsfattande och gruppsamtal, verkar ge goda resultat (Skinhøj 1993). 

I Norge framhävs denna beteendepåverkan i läroplanen. I Finland har detta 

synsätt också vunnit gehör enligt de intervjupersoner vi träffade i december

1997. I Sverige används i många skolor DARE eller Lions Quest som 

komplement till ANT-undervisningen. Enligt uppgift används Lions Quest i alla 

grundskolor på Island, och programmet förekommer även på många ställen i 

Finland och Norge. 

Lions Quest är en amerikansk preventionsmodell som både påverkar personliga 

förhållningssätt hos eleverna och informerar om drogernas skadeverkningar. 

Träningen går ut på att bygga upp elevernas ansvarskänsla, självdisciplin, goda 

omdöme och deras förmåga till fredlig problemlösning. Detta tillsammans med 

kunskap om drogerna ska få eleverna att säga nej till droger. Modellen bygger på 

ett genomarbetat program med strikta riktlinjer och noterar goda resultat i de 

egna utvärderingarna. Den backas upp av den internationella 

välgörenhetsorganisationen Lions Club (http://www.quest.edu/business/quest/ 

sfg.htm). 

Den irländske preventionsforskaren Mark Morgan (1994) urskiljer fem 

grundläggande preventionsmodeller som används för ungdomsgruppen. 

1. Arbeta med kunskaper och attityder 

Denna modell utgår från att ungdomar som får kunskap om missbrukets negativa 

konsekvenser blir mindre intresserade av att använda narkotika. Men, 

konstaterar Morgan, det är inte bara en individs attityder som påverkar 

beteendet. Även t.ex. inflytandet från kamrater är viktigt. 

2. Arbeta med värderingar och beslutsfattande 

Detta angreppssättet fokuserar på individen som får hjälp att klargöra sina 

grundläggande värderingar. Är användandet av alkohol eller narkotika förenligt 

med dessa värderingar? Det blir sedan den centrala frågan. Det är en ickestyrande, 

interaktiv modell som används i stor omfattning. 

3. Träning av sociala kompetenser och självsäkerhet 

Denna ofta använda modell utgår från antagandet att individer får problem för 

att de saknar vissa grundläggande sociala färdigheter. Det kan t.ex. gälla att stå 

emot press från jämnåriga. Med hjälp av ett särskilt program får man lära sig att 

motstå trycket, att säga nej. DARE-programmet och Lions Quest arbetar med 

denna modell. 

4. Normativ utbildning 

91

Modellen utgår ifrån att det finns ett samband mellan normativt stöd och 

drogmissbruk. Ungdomar som dricker, röker eller använder narkotika upplevde 

att de hade ett starkt socialt stöd för dessa beteenden bland sina jämnåriga. Det 

preventiva arbetet innebär att man visar att ett beteende inte är så allmänt spritt i 

ungdomsgruppen som många ungdomar tror. Man kan sträva efter att 

ungdomarna ska ge offentliga löften att inte använda droger och försöker 

använda sig av naturliga ledare i ungdomsgruppen för att lära ut modellen. 

5. Skapa alternativ-modellen 

Modellen baseras på idén att om unga människor har andra mål, aktiviteter och 

engagemang så är de mindre benägna att börja med droger. Först och främst 

handlar det om att engagera sig i skolarbetet. Dessa alternativ kan också vara 

fritidsgårdar eller ungdomsklubbar, utflykter, idrott osv. Det kan också innebära 

deltagande i mer andliga aktiviteter som yoga, transcendental meditation eller 

samtalsgrupper. 

De olika preventionsmodellerna är mer eller mindre interaktiva, det vill säga 

innebär olika grad av aktivitet från ungdomarna själva. De skiljer sig också åt i 

sitt angreppssätt. Ibland står drogen i centrum, medan andra modeller försöker 

påverka ungdomarnas förmåga att stå emot grupptryck. Negativt inflytande från 

kamratgruppen antas kunna leda till prövande av droger, mobbning och andra 

oönskade beteenden. Morgan har gjort en omfattande genomgång av 

utvärderingar av olika preventionsmodeller. Resultaten är nedslående. Ju mer 

noggrant studien har genomförts, desto färre effekter har kunnat avläsas. 

En studie som Morgan själv hade varit med om att genomföra på Irland kan 

utgöra ett exempel (Morgan 1994). Åtta skolor var försöksgrupp och ingick i 

programmet. Åtta skolor med liknande karakteristiska utgjorde kontrollgrupp. 

Programmet innefattade både information om droger och inslag som stärkte 

deltagarnas självkänsla, självförtroende och förmåga att fatta beslut. Lärarna fick 

särskild pedagogisk utbildning och bedömde senare att programmet hade mycket 

goda pedagogiska inslag. Barnen i försöksskolorna gjorde påtagliga framsteg i 

termer av de sociala beteenden som var centrala för programmet nämligen 

självförtroende och självuppskattning. De var signifikant mer negativa till 

alkohol än kontrollgruppen. Men det fanns inga signifikanta skillnader i faktisk 

rusmedelsanvändning mellan försöksskolor och kontrollskolor. 

Peter Lindström, forskare vid svenska Polishögskolan har utvärderat polisens 

drogförebyggande program ”Våga” som bygger på det amerikanska ”DARE”. 

En bärande tanke i programmet är att ungdomar ska ”vaccineras” mot att 

använda droger, de ska lära sig att säga nej när droger erbjuds. På fyra år har 

nästan två hundra skolor i Sverige använt sig av programmet. Forskarna på 

Polishögskolan har lagt upp en experimentell studie för att pröva effekterna av 

programmet. I experimentgruppen ingår tretton högstadieskolor, i 

kontrollgruppen lika många. De båda grupperna var lika avseende kön, 

92

oendeform och familjesammansättning osv. Eleverna fick besvara en enkät 

strax före och efter Våga-perioden samt efter ytterligare ett år. Totalt 

analyserades 1680 enkäter, bortfallet var femton procent. 

Resultaten är nedslående. Intresset för att använda droger ökade lika mycket i 

Våga-gruppen som i kontrollgruppen, antalet som också prövade skilde sig inte 

heller mellan grupperna. Lindström urskiljer ett antal individrelaterade 

riskfaktorer för ett experimentellt användande av droger - bristfälliga relationer 

till föräldrar, svagt intresse för skolan och umgänge med brottsliga kamrater. 

Dessa faktorer hade mycket riktigt samband med en positiv inställning till 

droger. De elever som deltagit i Våga var lika påverkade av kamraterna i sin 

inställning till droger som de som inte varit med (Lindström 1997, Lindström & 

Svensson 1998). 

En preventionsmodell som utgör ett exempel på ”normativ utbildning” planeras i 

skånska Staffanstorp. 

Ungdomar i mellan- och högstadiet ska skriva på kontrakt där de avsäger sig 

droger. Satsningen kallas för Team 49 och har tidigare nått lyckat resultat i 

Bodens kommun. Mot en avgift på 50 kronor får varje elev medlemskap i 

Team 49 som ska innebära förmåner av olika slag i kommunen. Samtidigt 

förbinder sig eleven att inte bruka droger, inte förstöra någon annans 

egendom, inte stjäla och visa respekt för andra människor. Team 49 är ett 

samverkansprojekt mellan socialtjänsten, skolan, polisen och näringslivet 

(Sydsvenska Dagbladet 16/2 1998). 

Bodenprojektet har gett ut en rapport om sin verksamhet ”Fem år med Team 49” 

(Ungdomsenheten 1997). Författarna som arbetar med projektet tar upp många 

svårigheter med att utvärdera denna typ verksamhet. Huvudargumentet handlar 

om att projektet som syftar till att få bort olika typer av oönskat beteende 

(snatteri, rökning, skadegörelse, rusmedelsbruk) samtidigt ger upphov till att 

omgivningen särskilt uppmärksammar och påtalar dessa beteenden. 

Medlemsantalet är högt på mellanstadiet (94,4%), men sjunker på högstadiet 

(72,1%). Deltagarsiffrorna har hållit i sig under fem år. ”Alla som arbetat med 

projektet är, inte helt oväntat, mycket nöjda med verksamheten. Den viktigaste 

gruppen, ungdomarna tycker fortfarande att verksamheten är bra och de 

fortsätter att delta.” De ungdomar som blir uteslutna på grund av regelbrott är 

inte längre ungdomsprojektets ansvar. ”De som arbetar med sekundär prevention 

får ta över”. 

I Sverige förefaller det som att Våga-konceptet håller på att tappa terräng, medan 

kontraktmodeller expanderar. Det finns ett nätverk, Kontraktnätet, vari ingår ett 

femtiotal enheter som arbetar med kontraktmodeller i det preventiva arbetet. 

”Mias dagbok” är ett undervisningsmaterial mot missbruk som producerats på 

samnordisk basis av Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor 

(Svedbom 1993). Det riktar sig till ungdomar på högstadiet. Line Nersnæs har 

93

gjort en utvärdering av materialet med titeln ”Livet, kärleken och alkoholen. 

Evaluering av upplysningsprogrammet Mias dagbok” (Nersnæs 1995). I stället 

för att referera utvärderingen väljer vi att göra en jämförelse mellan detta 

material och ett danskt material för en något äldre åldersgrupp, ”Kend din 

grænse”. 

94 

”Mias dagbok” 

Mias dagbok handlar framför allt om en snart 15-årig flickas möte med 

alkohol, men hon kommer också i kontakt med haschrökning. 

Undervisningen utgår från dagbokssidor med Mias intresse för Lasse, en ett 

år äldre kille, som röd tråd. Varje avsnitt har en titel: ”Mia blir kär”, ”Mia 

vill skaffa vin”, ”Vad händer med Lasse när han dricker?”, ”Sussies kille 

röker hasch” osv. Mia är en ”normal” tjej som trivs i skolan, verkar ha gott 

om kompisar och är lite blyg men populär. Hennes föräldrar är engagerade 

och sätter gränser, de dricker själva alkohol på fest men motsätter sig Mias 

drickande. Mia påverkas ändå av grupptryck vid ett tillfälle och provar öl 

tillsammans med kompisar. Hon ångrar sig efteråt och återgår till att vara 

förståndig, praktisk och omhändertagande. Det är framför allt pojkvännerna, 

Mias och hennes bästa kompis Sussies, som är drivande när det gäller jakten 

på berusning. 

”Kend din grænse” 

Kend din græense är ett danskt arbetsmaterial om hasch och alkohol för 16- 

19-åringar. Det består av en bok kombinerat med fyra kortfilmer på video, 

där både danska ungdomar, och experter av olika slag, pratar om sina 

erfarenheter av alkohol- och haschbruk och missbruk. Boken innehåller citat 

från personerna i filmerna och diskussionsfrågor. Även berusningens 

positiva sidor tas upp och budskapet är ”det är du som ska sätta din gräns, 

inte andra!”. Formspråket i arbetsmaterialet är ”ungdomligt”, det vill säga 

mycket möda är lagd på grafik och layout, ungdomarna ska inte tycka att 

budskapet är torrt och ”myndighetsaktigt”. 

Skillnaden mellan Mias dagbok och Kend din grænse är stor, vilket delvis beror 

på att de har olika målgrupp, högstadiet respektive gymnasiet. När Mia väl har 

träffat sin första pojkvän är hennes enda bekymmer alkoholen. Språket och 

resonemangen i Mias dagbok är enkla, ibland till och med barnsliga, och det är 

lätt att förstå budskapen: börja inte dricka alkohol, duktiga flickor dricker inte 

alkohol, det börjar med alkohol men kan mycket väl sluta med knark osv. Kend 

din grænse har ett helt annat, mer nytänkande sätt att föra fram sitt budskap. 

Danska Sundhedsstyrelsen räknar med att läsaren har hört och sett en hel del om 

alkohol och narkotika. I inledningen står det att: ”Du har nok allerede mange 

gange fået at vide, at det kan være både dumt og farligt at drikke sig fuld og ryge 

sig skaev. For nogle er hash blevet så almindeligt, at man måske ikke tænker på, 

at det rent faktisk er forbudt.” Kend din grænse ber nästan om ursäkt för att man 

kommer och berättar det som alla redan vet och alla redan har provat. Mias 

dagbok - för dig som aldrig har gjort något, Kend din grænse - för dig som har 

gjort allt! 

I de nordiska länderna är enigheten stor om att det viktigaste området för primär 

prevention är skolan. Skolan är både en aktör och en målgrupp. Den primära

preventionen består i Norden av information om droger och propaganda för en 

sund livsstil. Undervisning om droger (alkohol, narkotika, tobak och sniffning) 

ingår i läroplanen för norska, danska och svenska grundskolan. I Sverige kan 

varje rektorsområde (i Danmark varje skola) bestämma utformningen av 

undervisningen med risk att området lågprioriteras. CAN:s undersökning om 

svenska skolelevers drogvanor 1996 visar att 78% av ungdomarna i årskurs 9 

(15-16 år) har haft endast några timmers eller ingen undervisning alls om 

alkohol, narkotika och tobak under läsåret (Andersson & Hibell 1996). 

Även utanför skolan används flera av modellerna i Morgans uppräkning. Det 

gäller t.ex. program som riktar sig mot ungdomar som inte går i skolan, antingen 

för att de inte längre är skolpliktiga eller för att de håller sig undan från skolan. 

Som vi visar i kapitel tre är det många ungdomar som prövar narkotika efter 

grundskoleperioden. För ungdomar som inte fortsätter utbildningen efter 

grundskolan finns det i de flesta nordiska länder få möjligheter att få arbete på 

den öppna arbetsmarknaden. I stället får de tillbringa sin tid med konstlade 

arbeten eller bli försörjda genom bidrag. Det är ungdomar som i de nordiska 

länderna betraktas som en högriskgrupp när det gäller missbruk. De ungdomar 

som blir arbetslösa har från början en högre rusmedelskonsumtion än de som får 

arbete eller studerar. Under arbetslösheten ökar sedan konsumtionen ytterligare 

(Hammer 1992, Hammarström 1991). 

En undersökning av drogvanor bland värnpliktiga i Sverige visar på stora 

skillnader mellan olika grupper. Av de ungdomar som bor i en storstad, som inte 

har studerat vidare på gymnasienivå och som har flyttat hemifrån har över trettio 

procent prövat narkotika. För pojkar som bor i glesbygd, som studerat vidare och 

som fortfarande bor hemma är siffran cirka två procent (Estrada 1994). 

Sekundär och tertiär prevention 

Sekundär eller riskgruppsinriktad prevention riktar sig till några av de grupper 

som anses särskilt benägna att börja med narkotika. Här finns till exempel 

kampanjer där ungdom riktar sig till ungdom som den tidigare beskrivna ”Stopp 

dopet - ikke dansingen”. Även uppsökande arbete av socialarbetare kan tillhöra 

denna kategori. Gränsen mellan regelrätt socialt arbete och det 

drogförebyggande är diffus i arbetet med riskgrupperna. Den riskgruppsinriktade 

preventionen består av insatser riktade till ungdomar som i skolan (skolk, dåliga 

prestationer, osv.) eller utanför (kriminalitet, avvikande gäng, osv.) drar till sig 

de vuxnas uppmärksamhet. Även etnisk härkomst i vissa grupper invandrare kan 

ses som en riskfaktor, liksom deltagande i vissa ungdomskulturella grupperingar 

(t.ex. raveare, rastafaris, skinheads). Vi kan alltså tala om ungdomar med ett 

riskbeteende och ungdomar som tillhör en riskgrupp. Andra riskgrupper som 

nämns är barn till missbrukare och pojkar som växer upp utan pappa. 

Vi har tidigare visat att det går att göra en grov indelning mellan olika 

rekryteringsvägar till missbruk - avvikarkarriärens väg och den 

95

ungdomskulturella vägen. Det innebär socialt sårbara och ungdomskulturella 

riskgrupper. I den socialt sårbara riskgruppen ser vi avvikande beteende kopplat 

till vissa bakgrundsvariabler som t.ex. kan vara låg social klass, viss etnisk 

härkomst, dålig skolgång, missbruk bland föräldrarna. 

I en artikel i Aftenposten 9/4 1996 framhåller Willy Pedersen att introduktionen 

av hasch i ungdomsmiljön ofta sker av resursstarka ungdomar, men att det är de 

svaga som följer efter och som får problem genom drogen. För dessa adderas 

haschet till en problembild som består av hög alkoholkonsumtion, kriminalitet, 

dålig mental hälsa, svaga band till skola och samhälle. Experimentellt bruk av 

hasch finns ofta med i bilden för ungdomar som är oppositionella och 

engagerade, idag precis som i slutet av sextiotalet. Det är de som känner till den 

senaste musiken, som ägnar sig åt solidaritetsarbete, miljövård osv. 

96 

De mynter de gangbare metaforene, de gir hasjbruken et engasjert og 

resurssterkt ansikte og derved også legitimitet. Selv flørter de med stoffet, 

før de legger bryken av seg. De som blir hengende fast, er fra tidlig av kjent 

av sosiallærere och PP-tjeneste. De har lange hatt det vanskelig, med rusen 

fikk de et nytt alvorligt problem, i tillegg till de mange de hadde. 

Pedersen drar paralleller till totalkonsumtionsmodellen för alkohol. Ju mer 

människor i allmänhet använder alkohol, desto mer alkoholskador får vi. Om 

måttlighetsdrickarna konsumerar mera breder ökningen ut sig till de som på 

förhand dricker mycket. 

Grunden är att vi är samman med andra när vi dricker. Andra som vi 

påverkas av och påverkar. Förändringar brer ut sig som ringar på vattnet. 

Vår litteraturgenomgång har visat att narkotika också förekommer bland 

”vanliga”, resursstarka ungdomar. Det rör sig oftast om ett experimentellt bruk. 

De använder i huvudsak cannabis och ecstasy. Ibland tillhör de 

ungdomskulturella strömningar som har en liberal inställning till narkotika eller 

där narkotika är den sammanhållande faktor. De båda kategorierna utesluter inte 

varandra. En person kan både komma från socialt sårbara förhållanden och 

tillhöra en ungdomskulturell riskgrupp. 

Tidig upptäckt 

Tidig upptäckt av pågående missbruk ses i Norden som en viktig del i den 

sekundära preventionen. ”Socialt arbete går ut på att komma för sent så tidigt 

som möjligt”, stod det under en skämtteckning i en svensk facktidning en gång. I 

Danmark betraktas uppgifter att nyupptäckta unga heroinmissbrukare har använt 

heroin under flera år före första kontakten med vårdapparaten, som att det 

uppsökande arbete inte fungerat tillfredsställande (Sundhedsstyrelsen 1995). 

Ett motiv i Sverige till att 1988 kriminalisera narkotikakonsumtion var att man 

snabbare skulle kunna upptäcka bruk av narkotika bland ungdomar. Samma

argument används nu av bland annat förre justitieministern Gun Hellsvik för 

kravet att åldersgränsen för urin- och blodprovtagning sänks ytterligare från 

nuvarande 15 år. 

I det norska projektet ”Ungdom och rus” som vi refererar längre fram i kapitlet 

är huvudsyftet att förstärka samarbetet och informationsutbytet mellan den första 

linjens aktörer, det vill säga de myndigheter som först får kontakt med en 

ungdom som har problem med rusmedel. Bättre samarbete ska ge snabbare 

insatser. 

Många har fört fram åsikten att det krävs annorlunda modeller för att nå fram till 

ungdomar i riskzonen, ”udsatte ungdomar”. Särskilt i Danmark har detta prövats 

och bland slutsatserna kan nämnas att det behövs resurser för att följa upp 

enskilda unga, att ett projekt med en enda medarbetare blir sårbart och att 

projekten ofta får alldeles för lite tid och resurser till förfogande 

(Sundhedsstyrelsen 1995). 

Sundhedsstyrelsen har med utgångspunkt i tillgänglig forskning sammanställt en 

lista över signaler som är karakteristiska för ungdomar som är särskilt utsatta för 

missbruk. 

• ungdomar som inte är sysselsatta med/inte trivs i skolan (arbete, annan 

utbildning) 

• ungdomar som inte har särskilda fritidsintressen 

• ungdomar utan framtidshopp och planer 

• ungdomar som tillbringar mycket lite tid tillsammans med föräldrar/vuxna 

• ungdomar som tidigt har börjar med cigaretter och omfattande alkoholbruk 

• ungdomar som pratar mycket om rus och droger 

• ungdomar som är med i en grupp där den gemensamma aktiviteten enbart är 

rus. 

(Sundhedsstyrelsen 1995, 11) 

I kartläggningen har man också gjort en inventering av de olika aktiviteter som 

riktar sig till ”de utsatta unga”, det vill säga de som passar in på listan ovan. Två 

huvudtyper går att urskilja. Den första innebär aktiviteter som har som 

utgångspunkt att etablera en indirekt kontakt med den unga. Det sker via 

fritidsaktiviteter ”f.eks. gennem såkaldt adrenalinsport, knallertcross, 

værkstedsaktiviteter, opplevelses- og overlevelsesture, musik, mv.”. Andra 

aktiviteter rör undervisning. Den andra aktivitetstypen är baserad på en direkt 

probleminriktad kontakt med den unga, t.ex. genom uppsökande arbete, 

erbjudande om rådgivning, närvaro på platser där ungdomar finns osv. 

I en del danska kommuner har SSP-udvalget (det lokala samarbetsorganet 

mellan skola, socialtjänst och polis) anställt en ”streetworker”, en fältarbetare. 

Det är en person som är hemmastadd i ett lokalområde och betraktas som en 

lokal resursperson, som fångar upp ungdomar och slussar in dessa i det 

befintliga utbudet av fritidsaktiviteter eller vid behov hjälper till att etablera 

alternativ. En streetworker ska också vid behov hjälpa ungdomar till den rätta 

97

hjälpinstansen, i drogsammanhang till särskilda ”ungdomscenter” där det finns 

särskilt expertis för hjälpa ungdomar med missbruksproblem (a.a.). 

Även i Sverige finns sedan femtiotalet fältarbetare i många kommuner. Under 

nittiotalet har premisserna för fältarbete förändrats. Den tidigare modellen då 

fälttarbetarna arbetade med frivillighet och utan att rapportera till andra 

myndigheter har förändrats till ett intimt samarbete myndigheter emellan. Den 

svenska fältassistenten Jan G. Quarfordt som har lång erfarenhet av fältarbete i 

Stockholm ger sin beskrivning av utvecklingen: 

98 

De senaste fem, tio åren har ju klimatet hårdnat i vårt samhälle. Och fan tar 

numera den som snackar för högt om Frivillighet & Förtroende. Så jobbar 

man inte idag. Det är utanför normen. Det är samverkan och samarbete som 

gäller. Tillsammans ska alla myndigheter och förvaltningar kartlägga och 

kontrollera unga (och äldre) medborgare så långt det är möjligt och lite till. 

Med honnörsord som Tidig upptäckt, Tydliga signaler, Sätta gränser, 

Kraftfulla insatser, Samsyn (kring vikten av hårda tag), Våga vara vuxen... 

Och när vi närmar oss ungdomsgrupper i det fria ska syftet vara att störa och 

kontrollera. Inte för att lyssna, förstå och hjälpa. Vi ska Säga ifrån 

(Quarfordt 1998). 

Quarfordt pekar på ett dilemma i fältarbetet - det kan också utformas som en del 

i den samhälleliga kontrollen av ungdomar. Ett arbetssätt som innebär 

myndighetsutövning får rekyleffekter i form av ett ökat motstånd från ungdomar 

gentemot vuxensamhället, menar Quarfordt. Den norske psykologen Gro Th Lie 

skrev i början av åttiotalet en handbok i fältarbete ”Ut på gator och torg! Om 

uppsökande arbete bland ungdom”. I den betonar hon vikten av tystnadsplikten, 

att fältarbetaren inte rapporterar vidare till andra myndigheter (Lie, svensk 

översättning 1983). 

”Uteseksjonen” i Oslo är Norges första offentliga uppsökande verksamhet bland 

ungdomar och startade 1969. Orsaken var en oro över ungdomar som drev 

omkring i Oslos centrum och använde illegala droger. Uteseksjonen arbetar 

fortfarande uppsökande bland personer som riskerar att utveckla ett 

drogmissbruk, och har varit särskilt aktiv i ravemiljön (Brekke 1997, intervju). 

Även Uteseksjonen har numera rapporteringsskyldighet, vilket man klargör på 

sin hemsida. Formuleringarna antyder att övergivandet av den totala 

tystnadsplikten har varit smärtsamt. 

Vi er på din side. 

Uteseksjonen er en del av Oslo kommunes hjelpetilbud. Det du forteller oss 

er vi pålagt å holde for oss selv. Samtidig er det vår oppgave å sørge for at 

du får den hjelpen du har behov for. I visse situasjoner kan det forkomme at 

vi må gi informasjon om deg til barnevernet eller andre deler av 

hjelpeapparatet. I så fall vil vi først anstrenge oss for at du skal få vite det. 

Det er ditt liv. Derfor synes vi det er viktig at du vet hva som foregår og 

opplever at dine meninger blir hørt (http://w1.2224.telia.com/ 

~u222400491/).

Den tertiära preventionen innefattar behandlingsinsatser och andra åtgärder för 

den grupp som redan är inne i ett missbruk. Denna typ av prevention faller 

utanför vår studie. Ibland är dock gränserna oklara mellan olika nivåer. Det 

gäller, som den danska rapporten påpekar, i synnerhet för verksamheter som 

inriktar sig på smala, klart avgränsade riskgrupper (grupp/individorienterad 

prevention). Ju mer det förebyggande arbetet riktas mot individer som anses 

befinna sig i riskzonen desto mer närmar sig insatserna behandlingskulturen. 

Man kan säga att de som arbetar med grupp/individ inriktade förebyggande 

insatser stöter samman med de behandlare som t.ex. sysslar med uppsökande 

fältarbete. När det förebyggande arbetet rör enskilda individer begränsar 

sekretesslagstiftningen möjligheterna för olika aktörer att utbyta information. 

Problem med riskgruppsbegreppet 

Liksom det är möjligt att sammanställa en riskprofil för enskilda ungdomar kan 

liknande göras för grupper av ungdomar. Men en strategi riktad mot riskgrupper 

innebär flera problem. Carlsson och Arvidsson (1994, 29) menar att om man 

använder en brett upplagd hälsoupplysning och information kan man lämna de 

mest behövande och sämst ställda opåverkade. Om man å andra sidan väljer att 

urskilja en särskild riskgrupp kan det leda till etiskt oacceptabla 

stämplingseffekter. Detta blir särskilt betänkligt om det inte är fastställt att den 

preventiva insats som används verkligen har gynnsamma effekter. Urskiljandet 

av särskilda riskgrupper t.ex. andra generationens invandrare kan ge upphov till 

diskriminering och ge bränsle åt invandrarfientliga politiska organisationer. 

Genom att rikta uppmärksamhet och resurser på klart definierade riskgrupper 

kan man framkalla en självuppfyllande profetia som bekräftar att 

riskgruppstänkandet stämmer. Den stora massmediala uppmärksamheten kring 

t.ex. rave-parties med av massmedia övervakade tillslag kan göra att 

sensationssökande ungdomar dras till rave och droger. Samma gäller uppgifter 

om langande invandrare. Har ryktet spridits om att det finns mycket narkotika 

bland en viss grupp invandrare kan presumtiva användare komma att söka sig till 

dessa grupper. Riskgruppbegreppet kan fungera som marknadsföring. 

Utvärdering 

Nittiotalet har i de nordiska länderna medfört ökade krav på utvärderingar av det 

preventiva arbetet. Vilka krav bör ställas på utvärderingarna? Rosmari Eliasson 

och Sune Sunesson (1990) påtalar behovet av teori och metoder i 

utvärderingsarbetet. Finns det t.ex. en metod med vars hjälp man kan ta reda på 

om utfallet beror på programmet? Finns det en metod att skilja ut programmet, 

alltså det som lagts till, från det gamla vanliga och från organisationsfältet runt 

omkring den organisation vi utvärderar? 

99

På uppdrag från EMCDDA i Lissabon har tre tyska forskare, Kroger, Winter och 

Shaw (1997) sammanställt detaljerade riktlinjer för utvärdering. 17 . Författarna 

konstaterar att utvärdering av en insats, ett program eller ett projekt innebär att 

man ”systematiskt samlar, analyserar och tolkar information om hur insatsen 

genomförts och om vilka effekter den kan ha” (a.a., 8). Utvärderingen används 

ofta för att förbättra en insats och för att avgöra om den ska få fortleva. Den ska 

svara på följande grundläggande frågor: 

• Vilken karaktär och omfattning har problemet? 

• Vilka insatser kan påverka problemet? 

• Vilken målgrupp avser insatsen att nå? 

• Når insatsen verkligen målgruppen? 

• Genomförs insatsen som planerat? 

• Är insatsen effektiv? 

Forskargruppen framhåller att i praktiken har mycket få förebyggande 

verksamheter utvärderats i Europa (a.a.). De utvärderingar som ändå sker av 

landsomfattande eller lokala informationskampanjer och lokala eller regionala 

projekt använder ungefär samma metodik som gäller andra mediakampanjer. Det 

innebär att budskapets exponering avläses men inte om det har lett till 

förändrade attityder eller till beteendeförändringar. 

När de förebyggande insatserna är integrerade i reguljär verksamhet som i 

skolan sker sällan utvärdering. Däremot utvärderas projekt oftare. I 

utvärderingen av Våga-projektet (Lindström & Svensson 1998) använder man 

sig av experimentgrupp och kontrollgrupp, en design som gör det möjligt att 

verkligen mäta vilka effekter ett program har. Denna studie utgör ett undantag. 

De flesta projekt blir i bästa fall föremål för en enklare egenutvärdering som 

visserligen kan beskriva projektet men som inte ger någon säker kunskap om 

dess effekter vare sig på kort eller lång sikt. 

I den svenska Nationella handlingsplanen betonas vikten av utvärdering, men 

man pekar också på svårigheterna att utvärdera. Om insatserna ska ge resultat 

bör de förebyggande programmen vara ”breda, mångfacetterade, långsiktiga och 

inte detaljinriktade för att vara effektiva” (FHI 1995). Men med denna 

uppläggning tar det lång tid att se resultat, och det är svårt att utvärdera projekt 

som inte är avgränsade och kontrollerade. 

Hunt och Mackenzie (1997) har beskrivit vilka svårigheter som följer med att 

utvärdera olika lokala och regionala projekt. Utvärderingen är i USA ett krav 

från anslagsgivande myndigheter för att pengar ska utbetalas. Utvärderarna får i 

sin tur sin lön från projekten. Om utvärderingarna visar att verksamheten har 

dåliga resultat får inte denna mer pengar, men den kritiske utvärderaren riskerar i 

17 Rapporten heter ”Utvärdering av drogförebyggande insatser. Handledning för dem 

som planerar och utvärderar projekt”. Den finns översatt till svenska och kan hämtas i 

sin helhet från EMCDDA:s hemsida (www.emcdda.com) 

100

sin tur att uteslutas från fortsatta utvärderingsuppdrag. Utvärderarna får 

påtryckningar från projekten att visa en positiv bild, och har svårt att motstå 

trycket eftersom de har sin försörjning från projekten. Artikeln beskriver 

förhållanden i USA och rör ”Community Partnership” program. Vår slutsats av 

artikeln blir att det är önskvärt att utvärderarna är ekonomiskt oberoende av 

projekten, och att de har sin förankring i en forskningsmiljö där det finns en 

tradition av kritisk granskning. 

Några nordiska utvärderingar om förebyggande insatser 

Vi har valt att ta upp tre nordiska utvärderingar. De ska inte ses som 

representanter för hur utvärdering eller förebyggande arbete läggs upp i 

respektive land. I stället utgör projekten exempel på projekt och utvärderingar 

med olika inriktning, metod och ambition. Vi menar att projekten belyser 

intressanta problem och ger uppslag både när det gäller förebyggande arbete och 

utvärdering. 

De tre typerna av preventiva ungdomsinriktade projekt är: 

• Ett projekt i Norge som främst inriktar sig på att förbättra samarbete och 

samordning mellan olika myndigheter för att påskynda upptäckten av 

missbruk. 

• Ett danskt som förutom samverkan också utvärderar en kampanjs effekt. 

• Ett svenskt som med hjälp av massmedia försöker påverka opinionen. 

Förebyggande insatser för rusmedelsmissbrukare i Norge 

Den norska studien ”Ungdom och rus. Evaluering av fem kommunale forsøk på 

å samordne førebyggande innsats overfor unge rusmiddelmisbrukare” av 

Sveinung Berild och Vigdis Mathisen (1993) har utförts på uppdrag av Sosial- 

og helsedepartementet. 

Som en del av den norske ”Regjeringens handlingsplan mot stoffmisbruk (1988- 

1992)” inrättades ett provprojekt i fem kommuner för organisering av åtgärder 

mot drogmissbruk. Kommunerna fick pengar till varsin projektledare under 2½ 

år. Utgångspunkten för beslutet var att många ungdomar hade utvecklat ett 

betydande missbruk av droger och andra sociala problem under flera år innan 

kommunala instanser kom in i bilden om de överhuvudtaget kom in. Trots att 

medarbetare inom olika enheter hade sett symtom på sociala problem ledde det 

inte till offensiva åtgärder för att stoppa problemutvecklingen. Projekten skulle 

utveckla modeller för att komma till rätta med denna handlingsförlamning. 

Sosial- og helsedepartementet hoppades att de olika aktörerna skulle genomföra 

en gemensam problemanalys och en gemensam åtgärdsplan för de ungdomar 

med problem som de träffade. Målet var följaktligen att åtgärder skulle komma 

till stånd på mikronivå, för den enskilda unga. 

101

Utvärderingen av de fem projekten kan betraktas som en utvärdering av 

lokalbaserade projekt (community approach) och fokuserar på 

organisationsproblem. Två frågeställningar bildade utgångspunkten: 

1. Vilka mål hade projekten ställt sig och i vilken grad uppnåddes de? Lokala 

målsättningar, organisationsform, (både projektets organisering och hur 

arbetet är tänkt att föras vidare), innehåll (aktiviteter, 

förebyggandestrategier), målgrupper (som varje projekt väljer) och resultatet 

av arbetet stod i fokus. 

2. Vilka principiella problem uppstår i sådana samordningsprojekt och vilka 

förutsättningar finns det för tvärfackligt samarbete? Vilka förebyggande och 

samarbets- eller samordningsstrategier är ändamålsenliga? 

Resultat 

En viss målförskjutning skedde inom projekten där de etablerade 

rusmedelsmissbrukarna kom i skymundan på bekostnad av tidig upptäckt, tidiga 

åtgärder och generellt förebyggande åtgärder. Samarbetsmodellen öppnade upp 

för informations- och erfarenhetsutbyte mellan de olika förvaltningarna. Detta 

var viktigt eftersom kunskap och kompetens om förebyggande av droger var 

dåligt utvecklade. Gemensamma utbildningar nämndes också som positiva 

eftersom de bland annat bidragit till att stärka samhörigheten och skapa en 

gemensam kompetens som underlättar samarbete i framtiden. 

En annan viktig slutsats var att det saknades insatser för ungdomar över 16 år. 

En projektledare ansåg att det inte är 13 utan 16 år som är den kritiska åldern i 

det drogförebyggande arbetet. Varken inom gymnasieskolan, 

fritidsförvaltningen eller socialtjänsten fanns riktade insatser för denna 

åldersgrupp. 

Samarbetet med skolor flöt utan problem bortsett från arbetstiden. Lärarens tid 

var starkt bunden till undervisning och tid som lades ner på förebyggande måste 

ersättas med vikarier vilket kostade pengar. När det gällde socialförvaltningen 

angavs som ett problem att personalomsättningen var ganska stora. Samarbetet 

blev lätt personavhängigt och det tog tid att bygga upp goda samarbetsrelationer 

med nya medarbetare. Projekten hade som mål att åstadkomma permanenta 

förändringar av organisationsformer och insatser i kommunerna. Men i alla 

kommuner stod och föll projekten med projektledaren. Insatser och samarbete 

var inte tillräckligt förankrade hos chefer på olika nivåer för att överleva när 

projektledaren försvann. 

Det verkade vara lättast att utveckla primärt förebyggande strategier 

(information, undervisning, generellt kulturutbud). Dessa var dock inte 

tillräckliga för att hjälpa ungdomar med ett begynnande eller etablerat missbruk. 

102

Samarbete kring särskilt belastade ungdomar hade inte utvecklats enligt 

planerna. Det var svårt att nå denna grupp. När ungdomarna lämnade 

grundskolan var det deras sak att själva kontakta socialkontor eller 

frititidsaktiviteter. Det behövdes ett bättre samarbete mellan myndigheter som 

hade att göra med dessa ungdomar. 

I utvärderingen behandlas utförligt skillnaden mellan samarbete och samordning. 

Berild och Mathisen anser att tvärsektoriellt samarbete är att föredra framför 

samordning. Samordning mellan olika myndigheter med olika synsätt, resurser 

och traditioner leder lätt till intressekonflikter. Samordning i mer bindande eller 

formell form kräver starkare engagemang från förvaltningschefer, tjänstemän 

och politiker. Förvaltningar har gärna egna målsättningar och prioriteringar som 

kan komma i konflikt med andra förvaltningars. Misslyckandet av ett av 

projekten visade detta. 

Utmärkande för de andra projekten är att de präglades av samarbete mellan olika 

förvaltningar, utan att detta resulterade i något formaliserat samarbete som kan 

kallas samordning. Samarbetet skapade bättre kontakter och bekantskaper över 

förvaltningsgränser. Det medförde att psykologiska och sociala barriärer mellan 

förvaltningarna bröts, och beredde vägen för eventuell organisatorisk 

samordning senare. 

Som vi ser det visar utvärderingen en del av projektens dilemman. De som deltar 

tycker att samarbetet har varit fruktbart, lett till ökade kunskaper och bättre 

kontakter mellan olika myndighetsföreträdare. Men det som var grunden för 

projekten från början - att få fram en förbättrad modell för att tidigare fånga upp 

ungdomar med rusmedelsproblem - tenderar att komma i bakgrunden. Här har 

det inte skett så mycket (jfr Sahlin 1991). 

Målet för projektet har förskjutits från mikronivå, individen, till något som 

närmast hamnar på mesonivå, förbättrade relationer mellan myndigheter. 

Ungdomskampanjen på Fyn 

Den danska informationskampanjen ”Narko - Nar ikke dig selv” pågick från 

augusti 1994 till mars 1995 på Fyn och var den hittills största i sitt slag i 

Danmark. Målgruppen var elever i grundskolan i åldern 10-16 samt deras 

föräldrar varav ungdomar i åldern 13-14 utgjorde huvudmålgruppen. Målet var 

att genom information och attitydbearbetning bland ungdomar och deras 

föräldrar förhindra att ungdomar påbörjar eller fortsätter missbruk av narkotika. 

103

Kampanjen har utvärderats av Eva Ulrichsen och Jes Søgaard, Odense 

Universitet, i samarbete med Fyns Amt och Sundhedsstyrelsen 18 (Søgaard & 

Ulrichsen 1996). Både kampanjens organisering och genomförande samt effekt 

på mottagaren utvärderades. 

Kampanjen var uppbyggd kring fyra spår: 

• ett generellt profilspår, vilket bl.a. innebar distribution av 10.000 affischer, 

utskick av en tematidning genom lärarna till samtliga elever i Fyns skolor i 

årskurserna 4-10 

• busspåret, riktat till huvudmålgruppen och ett samarbete mellan 

rusmiddelkonsulenter, f.d. haschrökare och lokal polis. Eleverna besökte en 

specialinredd buss under en entimmeslektion och fick där kunskap om ett 

typiskt missbruksförlopp. Även faktainformation om konsekvenserna av 

drogmissbruk ingick. 

• ”Ung-till-ung-spåret” var ett erbjudande till alla elever i årskurs 9-10 på Fyn 

att se en musikal om en ung flickas bekantskap med hasch och annan 

narkotika. 

• föräldrarspåret innebar att föräldrarna till barn i årskurs 4-6 fick en folder i 

brevlådan i syfte att väcka deras uppmärksamhet angående 

missbruksproblematiken samt deras hållning till denna. En film producerades 

också om en grupp ungdomar och deras tankar och överväganden om hasch 

för visning på föräldraträffar. 

Resultat 

Kampanjens kunskapsförmedlande effekt undersöktes genom att man frågade 

eleverna om de hade ökat sina kunskaper om narkotika och genom att de fick 

fylla i faktaprov för att mäta kunskapsnivå före och efter kampanjen. Både 

elever och lärare uppgav att narkobussen hade lärt dem mera än tidningen. 

En objektiv faktatest visade samma resultat. En intressant iakttagelse som 

utvärderarna gör är att vidden av kunskapen har ett samband med tiden som går 

mellan kampanjen och mätning. Detta kallas för ”fading out” effekten hos ny 

kunskap. Ju längre tid som går mellan bussbesöket och ifyllandet av formuläret 

desto lägre blir andelen korrekta svar. Författarna anser därför att upplysning om 

narkotika bör ske med regelbundna intervaller. 

Kampanjens attitydförändrande effekt undersöktes också genom en enkät. En 

liten del (18%) uppgav att de har ändrat attityd till narkotika. Förändringen 

innebar att deras tidigare negativa hållning har förstärkts till följd av kampanjen. 

Detta kan ses som en positiv effekt av kampanjen. Däremot visar utvärderingen 

18 Rapporten är mycket utförlig och redovisar bl.a. vilka problem som är förknippade 

med utvärderingar av kampanjer. I vår redovisning begränsar vi oss till resultaten. För en 

diskussion av metodproblem i utvärderingen hänvisas till rapporten. 

104

också att den (lilla) grupp som tidigare var likgiltig eller positivt inställt till 

narkotika inte heller har ändrats. En slutsats som kan dras är att 

informationskampanjer har ringa effekt när det gäller att ändra attityder från 

positiva till negativa. Detta blir ännu tydligare när resultaten för beteendet 

redovisas. 

Kampanjens beteendereglerande effekt mättes också med en anonym enkät. Ett 

av målen för kampanjen var att elever som har prövat hasch inte skulle fortsätta 

med detta. I gruppen som hade prövat hasch (6%) var andelen som kunde tänka 

sig att fortsätta detsamma. Andelen som hade rökt en gång och inte vill röka igen 

hade sjunkit något efter kampanjen (44% till 40%). Andelen som kanske ska 

pröva igen ökade något ( 33% till 36%). Även om anledningen till det ökade 

intresset inte behöver ha något samband med kampanjen drar författarna 

slutsatsen att kampanjen inte har stimulerat haschanvändare till att sluta med 

hasch. 

I gruppen som inte hade prövat hasch var tendensen likartad. Det skedde inte 

stora förändringar efter kampanjen. En markant skillnad fanns dock när det 

gäller kategorin ”vill fortsatt inte pröva hasch” där andelen sjönk från 87% till 

81%. Kampanjen hade alltså inte heller i denna grupp kunnat minska intresset 

för att pröva hasch. 

I rapporten konstateras att det tydligen är ”något” intressant med haschrökning 

som kampanjen inte har kunnat påverka. Vad detta ”något” är kan inte sägas 

men grupptrycket nämns som en möjlig faktor. 

Den danska utvärderingen visar att attitydförändringar inte automatiskt leder till 

förändringar i beteende. Den konstaterar också vad många andra undersökningar 

också visat nämligen att kampanjer mot missbruk eller brott framför allt befäster 

vissa attityder hos dem som redan omfattar dem. De vars åsikter eller beteenden 

man vill förändra påverkas inte. Även i denna kampanj är målet påverkan på 

mikronivå, det är den enskilde eleven snarare än gruppen som står i centrum. 

Någon förändring av kampanjens mål har inte skett, men framgångarna 

förefaller att vara begränsade. Det är tänkbart att resultaten hade förbättrats vid 

en större betoning av mesonivån, gruppen. 

Mediakampanj i Sverige 

Ett exempel på ett mer distanserat informationssätt med hjälp av massmedia 

kommer från Sverige. Under 1993 och 1994 genomförde Folkhälsoinstitutet med 

hjälp av olika media kampanjen ”Svart på Vitt” . Den var riktad till både till 

ungdomar och föräldrar. Utgångspunkten för kampanjen formulerades så här: 

105

106 

Unga människor är omgivna av positiva alkohol och drogbudskap varje dag, 

det är en stark kraft. Kommunikation och mediabudskap från en trovärdig 

sändare med ett klart budskap till motiverade mottagare kan åstadkomma 

goda resultat - om du har en bra strategi för jobbet (Rågsjö 1995, 10). 

Målen för kampanjen var 

• att hjälpa ungdomar (13-18 år) att säga nej till alkohol och narkotika 

• att påverka unga människor (18-22) att minska sin alkoholkonsumtion och 

säga nej till droger 

• att påverka unga människor att inte pröva narkotika under vistelser utomlands 

• att öka förståelse för den restriktiv alkohol- och narkotikapolitiken i Sverige. 

Syftet var att ge motbudskap samt att förmedla kunskap. Det centrala antagandet 

för denna strategi var att kunskap ger unga människor trygghet och 

självförtroende - det är lättare att säga nej (Rågsjö 1995). ”Budskapen i annonser 

och affischer bestod av falska argument kring drogernas positiva egenskaper 

som kontrasterades mot korrekt information. Målet var att klara upp 

missförstånd kring populära alkohol- och drogromantiska argument och ställa 

dem mot fakta (a.a., 4)”. Olika media användes, dagstidningar, reklamfilm på 

TV och biograf, affischer på annonspelare, trycksaker till skolelever och 

föräldrar. Materialet var framställt av ledande reklambyråer och var anpassat till 

den kommersiella reklamens framställningsform. 

Exempel på affischtexter: ”I utlandet kan du prova knark utan att åka fast”. 

- ”Just nu sitter ett 50-tal svenskar i utländska fängelser för narkotikabrott. Flera för 

innehav av ganska små mängder narkotika”. ”Hasch är inte ett dugg farligare än 

sprit”. - ”En ångestattack kan komma redan första gången du provar”. 

Kampanjen fick avbrytas med anledning av att många vuxna inte förstod 

annonsernas innehåll och protesterade mot vad de uppfattade som drogliberala 

budskap. Mottexten var tryckt med mycket mindre stil. 

Kampanjen utvärderades av Svensk Filmindustri och en konsultfirma med 

samma metoder som i vanliga reklamkampanjer. Utvärderingarna är inte 

offentliggjorda utan har karaktären av internt arbetsmaterial. De försökte mäta 

kampanjens effektivitet, i bemärkelsen av i vilken utsträckning målgruppen 

uppmärksammade den. Effekterna på beteende kunde inte avläsas med de 

metoder som användes. Kampanjledningen framhöll svårigheterna med att 

utvärdera effekterna av en kampanj. ”Vi kan inte mäta effekter i form av 

konsumtions - och beteendeförändringar eftersom dessa resultat är alltför 

långsiktiga. Genom reklamvärldens utvärderingsredskap kan vi mäta 

uppmärksamhet och trovärdighet” (Brogren 1995). De olika utvärderingarna 

redovisade andelen som hade tagit emot informationen, om de uppfattade 

budskapet och om budskapet var trovärdigt. De små urvalen (200 till 560 

personer) gör dock att representativiteten kan ifrågasättas.

Kampanjledningen sammanfattar resultatet som följande: 

• vi nådde ut till målgrupperna 

• vi hade goda resultat i utvärderingarna som vi genomförde 

• vi bidrog till många diskussioner och debatter (Rågsjö 1995). 

Ulla Marklund som har lång erfarenhet av utvärdering av droginformation 

konstaterar att forskare och utvärderare har den mest negativa inställningen till 

affisch- och annonskampanjer. Förespråkarna tycker att affischerna ger 

aktionerna ett ansikte utåt, visar att något görs åt problemen. De når en bred 

allmänhet och aktualiserar problemområdet. 

Förhoppningsvis får de också ungdomar att reflektera och startar 

diskussioner bland människor som är svåra att nå på annat sätt. Hur man 

bedömer dessa sidor av verksamheten får avgöra annonskampanjernas värde 

(Marklund 1992). 

Enligt kampanjledningen för Svart och Vitt låg värdet av mediakampanjer på ett 

opinionsbildande plan. Men att skapa debatt och diskussion är, enligt vår 

uppfattning, inte detsamma som att bilda opinion mot något och åstadkomma 

attitydförändringar. Även om kampanjen har lett till en attitydförändring innebär 

detta inte att målgruppen också har ändrat beteenden (jfr Linderholm 1997). I det 

skriftliga material som vi fått del av lämnas många frågor om kampanjens utfall 

obesvarade. Det förefaller som att endast en bråkdel av kampanjens kostnader 

använts för att utvärdera den. 

Även om större resurser skulle läggas på utvärdering kvarstår dock frågan hur 

man mäter kampanjers effekter, speciellt om dessa ska göras i samarbete med 

andra insatser. När det gäller att mäta effekterna av en viss preventiv insats på 

narkotikaområdet är det mycket svårt att säkerställa att det just är effekter av 

själva kampanjen som mäts. Det händer hela tiden saker i den lokala 

ungdomsgruppen, ungdomarna är utsatta för ett konstant mediabrus, det sker 

förändringar i tillgången på droger osv. 

Effektmätningar är ändå viktiga dels för att man ska få reda på vad man får för 

sina pengar och sitt arbete, men också för att försäkra sig om att kampanjen inte 

har en skadlig effekt, det vill säga ökar intresset för att använda droger. Vi vill 

förespråka en kontrollgruppsdesign, alltså att en grupp ungdomar exponeras för 

den särskilda insatsen och en annan grupp ungdomar utses till kontrollgrupp. 

Grupperna ska vara så lika varandra som möjligt när det gäller 

bakgrundsvariabler. Detta är en design som bland annat rekommenderas av det 

federala amerikanska expertorganet NIDA. 

”Svart på vitt”-kampanjen riktar sig direkt till den enskilde unga, inte till 

gruppen. Det innebär ett mikroperspektiv och informationskanaler som möter 

individen ensam - som reklamfilm på biograf, dagstidning, trycksaker. Också här 

saknas mesoperspektivet. 

107

Anknytning till ungdoms- och missbruksforskning 

Det finns en hel del nordisk forskning om ungdomskultur och om ungdomars 

uppväxtvillkor i vårt moderna samhälle. Det finns också en ganska omfattande 

forskning om avvikande ungdomar eller ungdomar i subkulturer, men vi har 

tvingats konstatera att det finns mycket lite forskning om kopplingen mellan 

ungdomskultur och droger. Detta är förvånande eftersom just ungdomar anses 

vara en riskgrupp för narkotikamissbruk och ett primärt mål för 

narkotikapolitiken är att förhindra nyrekrytering bland ungdomar. De två länder i 

Norden som har mest forskning om ungdom och narkotika är Sverige och Norge. 

I Sverige finns flera undersökningar som inriktar sig på ungdomar/missbrukare 

som har hamnat i vård (Solarz 1990, Söderholm-Carpelan 1992, Andersson 

1995). Tyngdpunkten ligger på bakgrundsvariabler och vårdprocesser. Genom 

regelbundna enkätundersökningar finns siffror sedan 1971 om drogernas 

prevalens bland skolungdom. Forskning om narkotikabrukets karaktär bland 

vanliga ungdomar är tunnsådd. 

I Norge genomför SIFA årliga undersökningar av narkotikans utbredning i olika 

åldersgrupper. Fyra forskare (Vestel, Bakken, Moshuus, Øia, 1997) knutna till 

det statliga forskningsinstitutet NOVA 19 har gjort en sammanställning av 

kopplingen mellan ”Ungdomskulturer og narkotikabruk”. Redovisningen finns 

med som en bilaga till Narkotikameldingen (1997) och finns också utgiven som 

ett separat temahäfte. Forskarna gör en intressant och faktaspäckad genomgång 

av narkotikans roll i olika ungdomsmiljöer. Motsvarande genomgång saknas 

ännu för övriga nordiska länder. 

NOVA-forskare har också genomfört ett antal kartläggningar av bruk av 

rusmedel bland ungdom i norska kommuner. Dessa har publicerats i NOVA:s 

rapportserie. Titlar och underrubriker ger en god bild av undersökningarnas 

innehåll. Några exempel: 

• Fritidsmønster och risikoatferd. En undersøkelse av fritidsvaner til 16-19 åringer i 

Oslo 

• Ung på Nesodden. Om holdninger, rusmidler, problemadferd och ønsker om 

fritidstiltak blant ungdom på Nesodden. 

• Midt i mellom. Drikker 12-åringer i Bärum? 

• Gutter och jenter i Asker och Bärum. Ungdomsundersøkelsen 1996. 

• Med trivsel i centrum - om trivsel, rusmidler og sentrumsbruk blant ungdom i 

Bergen. 

• Ung i Bodø. Fritidsaktiviteter, rusmiddelbruk og problematferd blant ungdom i Bodø 

i 1996. 

• Ungdom och rusmidler på Nordstrand. 

19 NOVA = Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring. 

108

Undersökningarna har en liknande uppläggning. De är uppbyggda kring en 

omfattande enkät som har delats ut i skolan. Den har fyllts i anonymt av de 

elever som var närvarande den aktuella undersökningsdagen. Svarsfrekvensen är 

genomgående mycket hög. Enkäter som fyllts i på uppenbart skämtsamt vis har 

sorterats bort. Någon bortfallsanalys har inte gjorts av frånvarande elever eller 

av elever som av olika skäl överhuvudtaget inte går i skolan. Vestel och 

Moshuus (1997) konstaterar att bortfallsgruppen erfarenhetsmässigt har en 

sämre situation än elevgruppen i stort. 

Siffermaterialet innehåller intressanta basfakta om ungdomar på de undersökta 

orterna. Genom att uppgifterna jämförs sinsemellan kan man se hur ortens 

ungdomar ligger i förhållande till andra. Det hade varit mycket intressant om 

man dessutom hade gjort kvalitativa intervjuer och fältstudier i 

ungdomsmiljöerna. Med kvalitativa metoder hade det gått att belysa eventuella 

skillnader mellan olika orter och ungdomsgrupper i hur drogerna användes. 

Överhuvudtaget är det svårt att via surveyundersökningar fånga upp nya trender 

i droganvändning (EMCDDA 1997a). Särskilt användningen av droger som 

heroin, amfetamin och ecstasy täcks upp dåligt genom enkäter. Olika typer av 

fältundersökningar som använder sig av ”snowball sampling” (en droganvändare 

hänvisar till nästa) lämpar sig bättre när man ska studera ”hidden populations”, 

grupper som har anledning att hålla sig dolda (a.a.). 

Några slutsatser 

När narkotikamissbruk har etablerats är det svårt och kostsamt att sätta in 

åtgärder så att missbrukarna lägger av med drogerna. Insikten om dessa 

svårigheter medför en önskan att hejda tillflödet av nya missbrukare. Receptet 

blir att satsa på förebyggande åtgärder. Som vi har nämnt tidigare kan dessa se 

väldigt olika ut, från insatser för att minska tillgången till åtgärder för att minska 

efterfrågan. Om vi ser på den prevention som ska minska efterfrågan urskiljer 

sig primära, sekundära och tertiära preventionsinsatser. Var gör pengarna mest 

nytta? Vilka modeller fungerar bäst? Och är det överhuvudtaget lönt att satsa 

pengar på prevention? 

1. Den nordiska forskningen ger inga entydiga svar om effekter 

Även när utvärderingen av preventionsinsatserna är genomförda med stor 

omsorg öppnar forskningsresultaten för flera tolkningar. Vad skulle ha hänt om 

vi inte hade gjort något alls för att förebygga och minska drogmissbruk, frågar 

sig docent Ola Arvidsson, ansvarig för alkohol- och narkotikaforskningen vid 

svenska Folkhälsoinsitutet, ”det vet vi inte men vi tror och hoppas att våra 

insatser trots allt ger vissa resultat” (FHI 1998, 2). I samma lilla 

informationshäfte ger Arvidssons kollega, Ylva Arnhof, den direkt ansvariga för 

109

alkohol- och narkotikaprogrammet vid Folkhälsoinstitutet en mer positiv bild. 

Man behöver inte experimentera med nya metoder, säger hon, de beprövade 

duger bra. Långsiktiga och lokalt förankrade projekt har bäst förutsättningar att 

lyckas. ”Det är den entydiga slutsatsen vid Folkhälsoinsitutets utvärderingar”, 

blir hennes bedömning (a.a.). 

I Sundhedsstyrelsens rapport från 1995 om förebyggande arbete konstateras 

däremot att det saknas en professionell preventionskultur (Sundhedsstyrelsen 

1995). En del i en sådan kultur innefattar kunskaper om metoder för prevention 

som fungerar. En annan del utgörs av inträngande kunskaper och analyser av 

vilken plats rusmedlen har i ungdomskulturen, framhåller ungdomsforskaren 

Viggo Vestel (1997, intervju). 

NIDA, den federala amerikanska myndigheten för forskning om narkotika har 

gjort en sammanställning av vad forskningen visar om preventionsprogram 

(1997). Den visar behovet av planmässighet och långsiktighet i det preventiva 

arbetet och uttalar sig med stor tillförsikt över nyttan med prevention. De 

åtgärder som förespråkas berör både mikro och mesonivå. 

• Prevention programs should be designed to enhance ”protective factors” and move 

toward reversing or reducing known ”risk factors.” 

• Prevention programs should target all forms of drug abuse, including the use of 

tobacco, alcohol, marijuana, and inhalants. 

• Prevention programs should include skills to resist drugs when offered, strengthen 

personal commitments against drug use, and increase social competency (e.g., in 

communications, peer relationships, self-efficacy, and assertiveness), in conjunction 

with reinforcement of attitudes against drug use. 

• Prevention programs for adolescents should include interactive methods, such as peer 

discussion groups, rather than didactic teaching techniques alone. 

• Prevention programs should include a parents' or caregivers' component that 

reinforces what the children are learning-such as facts about drugs and their harmful 

effects-and that opens opportunities for family discussions about use of legal and 

illegal substances and family policies about their use. 

• Prevention programs should be long-term, over the school career with repeat 

interventions to reinforce the original prevention goals. For example, school-based 

efforts directed at elementary and middle school students should include booster 

sessions to help with critical transitions from middle to high school. 

• Family-focused prevention efforts have a greater impact than strategies that focus on 

parents only or children only. 

• Community programs that include media campaigns and policy changes, such as new 

regulations that restrict access to alcohol, tobacco, or other drugs, are more effective 

when they are accompanied by school and family interventions. 

• Community programs need to strengthen norms against drug use in all drug abuse 

prevention settings, including the family, the school, and the community. 

110

• Schools offer opportunities to reach all populations and also serve as important 

settings for specific subpopulations at risk for drug abuse, such as children with 

behavior problems or learning disabilities and those who are potential dropouts. 

• Prevention programming should be adapted to address the specific nature of the drug 

abuse problem in the local community. 

• The higher the level of risk of the target population, the more intensive the 

prevention effort must be and the earlier it must begin. 

• Prevention programs should be age-specific, developmentally appropriate, and 

culturally sensitive. 

• Effective prevention programs are cost-effective. For every dollar spent on drug use 

prevention, communities can save 4 to 5 dollars in costs for drug abuse treatment and 

counseling (NIDA 1997). 

2. Förebyggande insatser legitimeras av en inneboende logik 

Förebyggande insatser utvärderas sällan och de utvärderingar som har gjorts 

pekar på få obestridliga framgångar och en hel del tämligen misslyckade 

aktiviteter. Varför har förebyggande insatser trots detta en sådan stark ställning 

både i politisk retorik och i budgetdiskussionerna? 

Vi vill hävda att användandet av preventiva insatser styrs av en inneboende logik 

på samma sätt som t.ex. insatser för att förebygga trafikolyckor. Som vi tidigare 

har visat är samtliga nordiska regeringar överens om att narkotikamissbruk 

innebär många skadeverkningar för den enskilde, hans/hennes närmaste 

omgivning och samhället. Varje ny rekryt till narkotikan utgör ett tänkbart offer. 

Narkotikadebuten sker dessutom i unga år, då en individ inte anses ha full 

förmåga att se konsekvenser av sina handlingar. I detta läge blir det en 

samhällelig angelägenhet att förhindra att den enskilde börjar använda narkotika. 

Den statliga styrningen i det preventiva arbetet upprätthålls genom att pengar 

delas ut selektivt till olika projekt, snarare än som generella anslag. Här finns 

risken att prevention kommer att innebära jippon och enkelriktade 

mediasatsningar i stället för ett långsiktigt arbete med ungdomar på lokalplanet. 

Den svenske sociologen Ingrid Sahlin (1996, 262) som utvärderat 

ungdomsprojekt ser en enda rationell förklaring till att misslyckade projekt 

upprepas - det finns osynliga mål som uppnås vilket gör att de egentligen är 

lyckade! Dessa mål kan vara olika för olika parter. För staten kan det handla om 

att öka sin legitimitet, påverka och få insyn i vad som sker på den lokala nivån. 

För lokala organisationer och myndigheter kan det vara att få anslag och stärka 

reguljära verksamheter. 

För att ytterligare exemplifiera vår tes om preventionens inneboende logik utgår 

vi från våra egna erfarenheter från många år av arbete inom narkomanvården. 

111

Prevention är taktisk, den är något som man gör för att slippa kostnader och 

lidande i framtiden. När fluor började tillsättas dricksvattnet förbättrades 

tandhälsan avsevärt, eftersom fluoret stärkte tänderna. Förebyggande arbete kan 

också utformas som billiga informationsåtgärder för att skyla över effekter som 

den sociala nedrustningen skapar. När fritidsgårdar läggs ner, elevantalet i 

skolklasserna stiger, insatserna mot ungdomsarbetslöshet minskar är 

preventionen det som ska vaccinera ungdomarna mot droganvändning. De 

preventiva insatserna blir därmed legitimerande för myndigheter och politiker. 

Insatserna innebär att man inför omgivningen, men också för sig själv, visar att 

man gör något åt ett viktigt samhällsproblem. Prevention är ofta rituell, något 

som man gör av tradition för att man alltid gjort så. Den har sin plats på schemat, 

läraren utgår från sina anteckningar från föregående omgång, fältarbetaren bjuds 

in för att varna för drogerna, allt följer upptrampade stigar. ”Alltid ger väl 

informationen något”, är förhoppningen. I bästa fall är förebyggande insatser 

funktionella och får avsedd verkan. De ”vaccinerar” ungdomarna mot 

droganvändning. 

3. Preventionen tenderar att innehålla dubbla budskap 

Gemensamt när det gäller narkotikaprevention i de nordiska länderna är att det 

finns en stark tro på informationens betydelse. Samtidigt har medias ökade 

inflytande, Internet och ökad internationalisering gjort att informationen kommer 

från många olika håll. Den nationella välfärden är inte längre historiska stora 

projekt, utan maktstrukturer vars funktioner håller på att förändras; från 

”nationell välfärdsstat till kultur- och omsorgsstat”, menar den finske 

alkoholforskaren Pekka Sulkunen. ”Krigen mot narkotika kan återupptas enbart 

om man kan bibehålla drogernas karaktär av det negativa Andra” (Sulkunen 

1991, 215). I skolvärldens undervisningsmaterial om droger kan man se vilka 

budskap man måste balansera mellan. Det som ska fungera som information om 

hur droger ser ut och hur de påverkar en, kan lika gärna bli till tips om olika 

droger. Å ena sidan förlorar man trovärdighet med en förenklad bild där rökning 

leder till alkohol som leder till hasch som leder till heroin som i sin tur leder till 

döden. Å andra sidan är det riskabelt med en framställning där det verkar som 

om alla ungdomar provar narkotika någon gång, att det hör till. 

En ny svensk kampanj mot rökning ska rikta in sig på tonårsflickor, som är den 

enda grupp där rökningen ökar (Dagens Eko 980625). I stället för den 

traditionella informationsmodellen ska kampanjen använda sig av 

känsloargument enligt reklamens modell, speciellt utformade för målgruppen, 

som t.ex. ”du blir ful av rökning”. Att man i andra sammanhang brukar försöka 

hävda att ”utseendet har ingen betydelse” bortser man från. Exemplet är typiskt 

för den dubbelhet som möter ungdomar från vuxenvärlden men det är också ett 

exempel på att man gör försök att anpassa insatserna efter en specifik grupp 

ungdomar, även om det är en relativt bred sådan. 

112

I preventionen riktad till ungdom finns fler dubbla budskap. Ungdomarnas 

självförtroende ska stärkas, men inte så att de blir självständiga och själva 

bestämmer vad de vill göra med sina liv; det ska stärkas så att de vågar säga nej 

till droger. Redaktören för Rus och Avhengighet, Martin Blindheim skriver 

angående den nya norska ”Värdekommissionen”: 

Vil en statlig verdikommisjon kunne få til det...... 

Noen år senere drev vi med aktivt verdivalg i rusforebyggingen. Vi hadde 

triggerfilmer og skisserte russituasjoner ungdommene kunne komme opp i. 

Så skulle de velge hva de ville gjøre i disse framtidige sammenhengene. Vi 

fikk mange morsomme diskusjoner. Men til syvende og sist fungerte det 

dårlig; ungdommene avslørte vår skjulte dagsordenen: Å holde dem unna 

rusmidlene. En høyverdig målsetting, det er ikke det. Men å kalle 

undervisningsformen for verdivalg? Vi hadde jo på forhånd bestemt hva de 

skulle velge. Manipulasjon kaller jeg slikt nå. 

Jeg er redd en statlig verdikommisjon lett blir slik..... (Blindheim 1998). 

Värderingsvalet blev ett låtsat möte mellan ungdomar och socialarbetare 

eftersom de inte möttes på lika villkor, den ena skulle kontrollera den andra men 

försökte göra det på ett kamratligt sätt. Ungdomarna genomskådade övningarnas 

dolda budskap. De har livslång träning i att avslöja auktoriteters styrning genom 

föräldrar och skola. Redan på dagis säger fröknarna: ”Nästa år, när du börjar 

skolan då börjar allvaret”, i mellanstadiet är det i högstadiet det fruktade allvaret 

börjar, och så håller det på. Och alla vet att det enda de egentligen vill är att 

eleverna ska vara flitiga och snälla just nu. 

I en omfattande och kritisk genomgång av det förebyggande arbetet som riktas 

till ungdomar i Sverige under 80-talet analyserar Ingrid Sahlin (1991) centrala 

begrepp som ”förebyggande arbete”, ”samverkan” och ”delaktighet”. Hon visar 

på olika inbyggda intressekonflikter t.ex. mellan vuxensamhällets representanter 

och målgruppen ungdomar. 

Det uttalade syftet med statens ekonomiska satsningar på förebyggande 

ungdomsprojekt under 1980-talet har vanligen varit att öka ungdomars 

”delaktighet” genom att integrera dem i föreningslivet, i arbetsmarknaden 

eller i lokalsamhället, utveckla den sociala kontrollen och förstärka negativa 

attityder till droger, våld och brott. De kan därmed på olika sätt relateras till 

syftet att fostra ungdomarna (Sahlin 1991, 14). 

Drogprevention handlar bland annat om vuxenvärldens försök att kontrollera och 

få grepp om ungdomars liv. Det är det förvånansvärt lite drogprevention som 

verkar i en ungdomskulturell kontext, även om kampanjer mot narkotika ibland 

lånar stilar och formspråk från ungdomskulturen. Istället är det snarare en 

behandlingskultur som dominerar. 

4. Olika budskap om droger konkurrerar med varandra på en okontrollerbar 

marknad 

113

Ungdomar som funderar på att använda droger har tillgång till information från 

flera håll. De kan väga den information som ges av droginformatörer mot den 

som kamrater med egna drogerfarenheter ger. Tam Stewart (1987, 7), den 

engelska studentska som vi tidigare nämnt, beskriver hur för henne vittnesmålen 

från heroinanvändande kamrater hade en helt annan dignitet än alla dramatiska 

tidningsartiklar. I sin omgivning kan ungdomar ofta se både personer som tycks 

kunna hantera drogerna utan problem och sådana som har skaffat sig ett 

omfattande drogmissbruk. 

Det tycks inte vara brist på kunskap om drogernas farlighet som gör människor 

till narkotikabrukare. Information tillmäts ändå stor betydelse i de nordiska 

länderna. Myndigheterna ser det som sin uppgift att sprida kunskaper om 

drogernas skadeverkningar. De traditionella sätten att förmedla information är 

genom undervisning i skolor, informationsmaterial direkt riktat till målgrupper 

eller kampanjer i massmedia. Gemensamt för dessa är att staten har haft stort 

inflytande över informationens innehåll, antingen genom att 

informationsmaterialet utarbetats av myndigheterna eller genom anslagsgivning 

till frivilliga organisationer som framställt materialet. 

De senaste årens snabba utveckling inom informationsteknologi, t.ex. satellit-TV 

och Internet har förändrat situationen. Nu finns det många fler aktörer som 

förmedlar information och detta sker utanför statens kontroll, enligt den svenska 

nationella ledningsgruppen till och med i mycket stor utsträckning. ”De alkohol- 

och drogpositiva budskapen dominerar i det ”mediabrus” som samhället 

kännetecknas av i dag” (FHI 1995). 

Även en rapport från FN-organet International Narcotics Control Board (INCB) 

(Report of... 1998) varnar för drogliberala budskap i media, musik, film och på 

Internet. I första hand förespråkar FN-organet frivilliga överenskommelser för 

att komma åt dessa avarter men de menar även att lagstiftning krävs. I vissa 

länder är dock omtanken om informationsfrihet och yttrandefrihet så stor att man 

inte vill införa restriktioner mot drogliberala budskap. INCB ger ett varningens 

ord…. 

114 

The Governments of those countries may need to reconsider whether 

unrestricted access to and the propagation of such information are 

detrimental to the social and health conditions of their populations (a.a., 5). 

Förutom lagstiftning är det viktigt att även myndigheter och andra motståndare 

till liberalisering gör sig hörda, t.ex. via Internet, menar INCB. 

I Norge har Oslo kommun genom Rusmiddeletaten en omfattande hemsida där 

alla med tillgång till Internet kan skaffa information om olika droger, 

hjälpinstanser, aktiviteter, osv. Den innehåller länkar till alla typer av 

organisationer inom rusmedelsområdet, oavsett deras narkotikapolitiska hemvist. 

Det är en anpassning till Internets karaktär av en åsikternas fria marknad och 

innebär en distansering från traditionen att förmedla förenklade budskap som

enbart tar upp problemen med droger, inte deras positiva effekter. Problemet är 

nämligen, som den norska Narkotikameldingen (1997) utan omsvep nämner, att 

ungdomar idag lätt kan genomskåda ensidig information. 

Opplysningskampanjer med - skremselpropaganda - som lett kan avsannes 

av ungdommen selv, vil kunne virke mot sin hensikt. Det er derfor viktig å 

tilstrebe en reell troverdighet og saklighet i opplysningsarbeidet 

(Narkotikameldingen 1997, 16). 

Onyanserad information kan lätt verka mot sin avsikt. När tilltron till 

upplysningskällor är tillräckligt nedbruten kommer också droger att provas som 

man kanske hade anledning till att avvisa om man hade haft tillgång till saklig 

information. Det går inte längre att oemotsagd försöka skrämma ungdomar från 

att prova droger genom att lämna överdrivna uppgifter om olika drogers 

skadeverkningar och farlighet. Nu krävs i stället strategier som ger ungdomarna 

redskap att kritiskt granska alla typer av narkotikainformation. 

I postmodernismens spår följer också en relativisering av kunskapen. Vad är 

egentligen sant eller falskt? Finns det överhuvudtaget en sanning? Inom 

vetenskapen finns det många kontroverser där vetenskapsmän står emot varandra 

i olika läger. Nu framträder skilda vetenskapliga uppfattningar t.ex. om hasch 

och ecstasy (se kapitel 1). Dessa är numera tillgängliga för allt fler ungdomar via 

Internet. Den tidigare entydiga hotbilden har ersatts av flera olika bilder. Det 

skapar nya förutsättningar för det drogförebyggande arbetet. 

Intryck 

Den förebyggande, preventiva världen är mångfacetterad och rik. Rikedomen rör 

både idéer och faktiska resurser. Det satsas mycket pengar på att förebygga 

droganvändning, och det preventiva arbetet attraherar därmed många. Vi 

avslutar med några egna intryck från våra utflykter på drogpreventionens fält. 

Här finns ekonomiska intressenter som reklambyråer och 

projektadministratörer som vill sälja sina produkter och idéer och för vilka 

drogprevention är som vilken vara som helst. Här finns också kreativa, 

engagerade reklammän som är trötta på tvättmedelsreklamen och vill bidra 

till samhällsnyttan. Inom preventionsområdet finns eldsjälar som lägger all 

sin kraft på att försöka förhindra att ungdomar hamnar i drogernas helvete. 

Här finns människor som kommer med undergångsbeskrivningar och 

reformförslag för att rädda sina egna jobb och säkert också för att de vill 

göra lite nytta. Inom drogområdet finns välavlönade EU-lobbyister som 

sitter på vackra tjänsterum, äter härliga representationsmiddager och åker på 

internationella konferenser och för fram sina förenklade budskap, en del 

förespråkar hårdare tag, andra en mjukare linje. Här finns utopiska drömmar 

om ett bättre samhälle, ett samhälle utan droger. Dessa drömmar vävdes 

redan av nykterhetsrörelsens pionjärer på artonhundratalet och de är 

gångbara än. Här finns vårt kollektiva sunda förnuft som säger att det måste 

gå att tala om droger på ett sätt så att man varnar utan att överdriva och utan 

att man ökar intresset. Här finns utvärderingar med stringent metodik, 

115

116 

slumpmässiga urval, kontrollgrupper, validerade frågeformulär, upprepade 

uppföljningar. Vi finner också impressionistiska skönmålande 

utvärderingsbeskrivningar av den egna verksamheten av typen ”vi känner att 

vi är på rätt väg, vi har ett väl fungerande, beprövat koncept”. Här finns 

projekt vars främsta syfte är att dra in pengar till en helt annan verksamhet 

än den man anger i sin ansökan. Här finns förskjutningar av målgruppen, 

från besvärliga värstingar till skötsamma, trevliga medelklassungdomar som 

projektet anser sig rädda från att bli värstingar. Inom förebyggandesektorn 

finns kamp, kraft, engagemang, humor, närkontakt med så kallade 

problemungdomar, uppfinningsrikedom, men också svala kontorsmiljöer där 

ständigt nya papper sorteras in i pärmar med maskinskrivna etiketter och där 

målgruppen, ungdomarna, är märkligt osynlig.

7. Slutdiskussion 

Rusmedlens plats i människors liv bestäms på flera nivåer. Det handlar om 

förhållanden och händelser på makro-, meso- och individnivåerna. På makronivå 

avgörs vilka rusmedel som är legala respektive illegala. Tillgången, priset, 

samhälleliga föreställningar om droger ligger på denna nivå, liksom kulturella 

faktorer som kan sammanfattas under rubriken tidsandan. På mesonivå ligger 

sådant som rör gruppen, familjen och den närmiljö där en människa uppehåller 

sig. Att använda rusmedel är särskilt för ungdomar förknippat med samvaro i 

grupp, och gruppen har stor betydelse för den enskildes drogvanor. På mikronivå 

finns den enskilda individen med sina känslor, upplevelser, värderingar, sitt 

sociala och biologiska arv. Slutligen har drogen i sig egenskaper som påverkar 

avhållsamhet, bruk och missbruk. Den som vill försöka förstå 

narkotikaproblemet i samhället måste grunda sig på en analys av makro, meso 

och mikronivåerna och också av drogerna. 

Individualismen är en del av tidsandan. Den individualistiska hållningen till 

kroppen finns inte bara hos unga människor utan också i samhället i övrigt, t.ex. 

i form av vissa typer av genforskning. Naturpreparat och det heroin chica 

modeidealet är andra former av manipulering av kroppen. Ungdomliga 

kännetecken som att vara öppen för det nya, att prova på, att resa och utforska 

och att vara flexibel är också samhälleliga ideal idag. Det är ideal som går att 

förena med en positiv inställning till narkotika. Att droganvändare är sökare 

märks i uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta narkotiska preparat. 

Droganvändarna och drogtillverkarna ligger alltid steget före polis, 

socialförvaltning och lagstiftning. Nya missbruksmönster visar att 

lättkonsumerade och därför mindre skrämmande droger som röks eller tas i 

tablettform vinner mark. Överhuvudtaget finns det en stor efterfrågan på droger, 

heroinet ökar och hasch håller ställningen som den vanligaste drogen i Norden. 

Under 90-talet har drogerna blivit billigare, renare och mer lättillgängliga. 

Vi visar att det finns två huvudvägar in i narkotikamissbruk - avvikarkarriärens 

väg och den ungdomskulturella vägen. För ungdomar som redan är inne i en 

avvikarkarriär läggs narkotikan till som ett ytterligare problem. För unga 

kriminella kan narkotikavärldarna vara attraktiva miljöer där det finns ”arbete” i 

form av kriminalitet, en gemenskap om än med stora brister, en drog att samlas 

kring i ord och handling. Den ungdomskulturella vägen innebär att när 

narkotikan glamouriseras i en ungdomskultur så sker också ett tillflöde av unga 

narkotikabrukare som inte har en tung social belastning från början. Det är den 

ungdomskulturella vägen in i narkotikamissbruk som anses stå för den största 

ökningen idag. Skräckscenariet är en ungdomskultur som är lika effektiv att 

propagera för illegala droger som sextiotalets flower power epok. Vi har lånat 

några begrepp från Narkotikameldingen (1997) - elit, anhängare och mainstream 

som belyser hur nya trender också vad gäller droger först tas upp av resursstarka 

ungdomseliter, sedan sprids till deras beundrande omgivning, anhängarna och 

därefter i växlande omfattning tas upp av de stora ungdomsgrupperna, 

117

mainstream-ungdomen. När de breda lagren av ungdomar tagit upp ett mode har 

eliten redan förflyttat sig till nya exklusiviteter. 

Sammanvägt med hög ungdomsarbetslöshet och osäkra framtidsutsikter har 

narkotikasituationen för ungdomar en delvis ny och oroväckande karaktär, även 

om nuläget som det framträder i vårt siffermaterial pekar på att en 

överväldigande majoritet ungdomar inte använder narkotika. Förändringar kan 

ske snabbt. Se exemplet med den svenska arbetslösheten! Den har i årtionden 

legat på under ett par procent, men under några år i början på nittiotalet 

femdubblades den och har sedan stannat på den höga nivån. 

Narkotikans skadeverkningar framstår som så påtagliga att narkotikan måste 

bekämpas. Därom är enigheten stor, inte bara i de nordiska länderna utan över 

hela världen. Vi hävdar att detta ger preventionen en sorts inneboende logisk 

nödvändighet - naturligtvis måste samhället försöka förebygga att 

narkotikamissbruket sprids. Hur får man unga människor att dels uppfatta 

antidrogbudskapen, men framför allt att ta dem till sig och leva efter dem? 

Reklamens språk har visat sig effektivt för att få ungdomar (samt äldre och 

yngre) att införliva nya livsstilar, eller åtminstone produkter, i sitt vardagsliv, 

men det verkar inte finnas lika goda erfarenheter av ”anti-reklamkampanjer”. 

Det är svårt att hitta utvärderingar som visar på framgångsrika nordiska 

preventionsprogram. Den uppfattning som genomgående förs fram till oss, både 

i textmaterialet och i våra intervjuer, är ändå att preventiva insatser för 

ungdomar behövs, men att de ska utföras efter en långsiktig, planmässig strategi. 

Det är viktigt med ett reguljärt fältarbete i ungdomsmiljöerna, men några varnar 

för att den starka betoningen av myndighetssamverkan och samhällelig kontroll 

av ungdomar kan få rekyleffekter. 

Renodlad information har främst en kunskapsförmedlande funktion. I bästa fall 

kan den stärka de redan avståndstagande. Stora landsomfattande 

informationskampanjer kan ha en funktion om de utgör toppen på ett isberg, 

understödda av massiva insatser på ett lokalt plan. Som isolerad insats är 

kampanjernas värde sannolikt mycket begränsat. All informationsspridning 

måste ta hänsyn till den nya informationssituationen som Internet innebär. Det 

räcker inte att etablissemanget förmedlar motbilder. Argumenten är som de nya 

syntetiska drogerna - de är alltid ett steg före. Nu krävs en förmåga hos 

ungdomar att källkritiskt granska information. 

När det gäller att påverka dem som finns i riskzonen (de som står i början av en 

avvikarkarriär) för att börja med droger och utveckla annat avvikande beteende 

krävs interaktiva modeller, sådana som påverkar självkänsla, trivsel i skolan, 

grundläggande sociala färdigheter. Dessa är tid- och resurskrävande, men betalar 

sig förmodligen bra i längden, inte minst genom att de höjer deltagarnas 

kompetens även i andra avseenden än när det gäller att motstå droger. 

118

Sannolikt är den bästa förebyggande medicinen breda socialpolitiska satsningar 

för att hålla ungdomsarbetslösheten nere och insatser för att förhindra utslagning 

i skolan. I skolan manifesteras de beteenden som ger indikationer om ett 

framtida missbruk. Vi vet hur riskprofilerna ser ut för de ungdomar som börjar 

missbruka droger. Det finns i de nordiska länderna många modeller för hur man 

bryter en destruktiv tonårsutveckling. Vad som fortfarande saknas är en 

systematisk kunskap om vad som fungerar för vilka ungdomar under vilka 

betingelser. 

Vi visar i vår rapport att drogdebut sker under hela tonårsperioden. Den nya 

ungdomskulturen är individualistisk, snarare än kollektiv. Det innebär att det 

inte är tillräckligt att resonera om grupptryck. Prevention måste också innebära 

diskussioner om rusmedlens funktion för unga människor, om upplevelser, 

kickar och hur de kan uppnås genom annat än droger. 

Jakten på upplevelser, spänning och gemenskap men också flykt från en 

otillfredställande tillvaro, är några förklaringar till varför människor använder 

narkotika. Brist på förtroende för myndigheter verkar vara ett skäl till att inte 

deras information om narkotika väger tyngre än andras. Flera av rösterna i 

materialet om ungdomskultur visar att många ungdomar inte tror att samhället 

vill dem särskilt väl. I Finland, Sverige och Danmark är det mycket svårt för 

ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Myndigheter förbjuder sånt som är 

roligt och försvårar livet överhuvudtaget. I många avseenden definieras ungdom 

just utifrån åldersgränser - för rätten att sluta skolan, för bilkörning, för att få 

dricka alkohol på krogen, för att få rösta. 

Att det finns en kunskapsrelativism idag, att vi vet att forskningsrön ändras och 

att de hänger samman med vilka perspektiv man har, ställer höga krav på den 

som utformar drogprevention. Man måste veta vilka man vänder sig till och i 

vilket syfte. Vill man att individen själv ska ta ställning i handling kräver det en 

annan utformning än om man vill påverka attityder till droger. Känsloargument 

eller faktaargument? Ska man använda känsloargument i kampanjer (som att du 

blir ful av rökning) om det fungerar för att minska rökning, droganvändning etc., 

om det samtidigt finns risk för att argumenten försämrar ungdomars självkänsla? 

När prevention möter ungdomskultur krockar två viljor: vuxensamhällets önskan 

att kontrollera och ungdomars längtan efter frihet. Även när målet för insatserna 

är att ungdomarnas självförtroende ska stärkas så sker det för att de ska välja att 

säga nej till droger, och våga stå för det valet inför kamraterna. Om de blir så 

självständiga att de bestämmer sig för att göra andra livsval än vad 

vuxensamhället anvisar, så kan det medföra att preventionsprogrammet framstår 

som misslyckat. Återigen finns det skäl att gå igenom preventionens syften, 

syftet med de vuxnas interventioner? Är drogbekämpningen en principsak eller 

är syftet omsorg om medborgarna? Vad i droganvändningen vill man komma åt? 

Här är det väsentligt att poängtera att det inte är starka upplevelser eller känslor 

av gemenskap som man vill motarbeta. Inte heller flummighet, okontrollerbarhet 

eller nyfikenhet i största allmänhet. Det är viktigt att understryka att anledningen 

119

till att ungdomar ska undvika droger i första hand är att droger är skadliga för 

dem, inte att drogerna gör dem till sämre människor eller ger kostnader för 

samhället. 

När en aktör som den engelska tidningen The Face, som riktar sig mot äldre 

ungdomar, ger sig på drogprevention poängteras drogernas skadlighet istället för 

att droger förkastas helt och hållet. Man förnekar därmed inte upplevelsen, 

lockelsen som uppenbarligen finns i droganvändningen. Det är i linje med harm 

reduction, skadereduceringsmodellen. Man arbetar dels för minskad efterfrågan 

och tillgång till droger, men försöker också minska de skador som 

drogmissbruket ställer till med. Många av tidningens läsare har egna 

drogerfarenheter, men även för dessa finns behov av saklig information. 

Vi har fört fram att drogen för vissa människor har karaktären av ett 

kärleksobjekt. En betydelsefull skillnad mellan förhållandet till drogen och en 

kärleksrelation, är att förhållandet till drogen är förbjudet. Förbjuden kärlek gör 

det lättare att bortse från partnerns dåliga sidor eftersom den kräver att man 

motsätter sig omgivningen och gör förbudsivrarna till fiender. Bilden av drogen 

som förbjuden kärlek gör också svårigheten med drogprevention tydlig. Varför 

skulle Julia vilja lyssna på kärleksråd från sin mamma när det gäller Romeo, hon 

är ju emot förhållandet till Romeo över huvudtaget. 

Genomgående för drogpreventiva insatser har hittills varit bristfällig utvärdering. 

Här tycker vi oss skönja en förändring, men fortfarande sjösätts stora projekt 

som inte inkluderar en gedigen utvärdering. Det finns också behov för en 

utveckling av de metoder som används för utvärdering, något som t.ex. 

EMCDDA har uppmärksammat. 

Vi vill avslutningsvis peka på brister i den ungdomskulturella forskningen i 

Norden som vi har kunnat notera. Som vi flera gånger har tagit upp saknas 

fortfarande till stor del kvalitativa data om rusmedlens roll i olika 

ungdomsgrupper. Särskilt i Norge har det börjat komma intressanta kvantitativa 

undersökningar som belyser rusmedlens omfattning i olika grupper och som 

sträcker sig längre än enkla enkäter i skolorna. Denna forskning behöver 

kompletteras med fältundersökningar som visar när, hur och varför alkohol och 

narkotika används bland ungdomar i olika åldrar och av olika kategorier. 

120

Appendix A. 

Litet narkotikalexikon 

I detta avsnitt tar vi upp viss basinformation om olika preparat. Vi har haft stor 

nytta av den svenska uppslagsboken ”Droger A-Ö” av Thomas Nordegren och 

Kerstin Tunving (1997). 

Amfetamin är ett syntetiskt centralstimulerande medel som kan ätas, drickas, 

sniffas eller injiceras. Amfetamin har dominerat injektionsmissbruket i Norden 

(utom Danmark) sedan sextiotalet. Drogen har traditionellt en stark ställning i 

den kriminella subkulturen. Under nittiotalet har amfetaminet blivit billigare, 

främst genom en ökad produktion i Östeuropa. 

Cannabis Sativa, hampa, växer naturligt i Asien, Afrika och Sydamerika. Från 

cannabisplantan kan man utvinna bland annat marijuana och hasch. Marijuana är 

torkade blad och blommor. Hasch är den rena kådan från toppskott och 

honblommor som tillsammans med växtdelar och bindmedel pressats samman i 

oftast mörkfärgade kakor. 

Oftast röks cannabispreparaten i en pipa eller rullad till en cigarett (joint). 

Cannabis förändrar sinnesstämning och perception, ger växlande grad av 

lyckokänsla, men rusupplevelsen karaktäriseras av stora individuella skillnader. 

De verksamma substanserna i cannabis kallas cannabinoider av vilka THC 

(tetrahydrocannabinol) är den viktigaste. THC-halten varierar, men hasch är i 

allmänhet starkare än marijuana. En holländsk studie (Korf & Verbraeck 1993) 

undersökte två typer av cannabispreparat som köpts i coffeshops. Haschet 

(marockanskt) hade en genomsnittlig THC-halt på 14,2%, varierande mellan 

2,2% och 26,8%. I marijuana som odlats i Holland varierade THC-halten mellan 

0,6% och 15,4%, i medeltal 7,5%. I andra undersökningar har för holländsk 

marijuana upp till 27% THC-halt noterats vid enstaka tillfällen. För hasch fanns 

det ett samband mellan pris och THC-halt, ju starkare desto dyrare. För 

marijuana fanns inte det sambandet. Här var smak, lukt och förväntad effekt 

viktigare än THC-styrkan. 

Ibland används Nederwiet eller nederweed som synonym till skunk. Det är 

felaktigt. Med ”Nederweit” menas på holländska all inhemskt odlad marijuana. 

Skunk är en av många marijuanasorter, förädlad så att den har särskilt hög THChalt. 

Designed drugs, de skräddarsydda drogerna kan delas in i två huvudgrupper, 

syntetiska opiater och amfetaminrelaterade preparat. 

121

Fentanyl är en korttidsverkande och mycket stark syntetisk opiat, som används 

som narkosmedel vid operationer i USA. Den giftigaste av fentanylerna är upp 

till tusen gånger starkare än heroin (Nordegren & Tunving 1997). Petidin är 

också en syntetisk opiat som används som smärtstillande medel, t.ex. inom 

cancervården. Man har också framställt andra petidinliknande preparat som är 35 

gånger så starka. Metadon är den mest kända syntetiska opiaten, och används i 

behandling som ersättning för heroin. 

Här finns syntetiska hallucinogener som också innehåller amfetamin och/eller 

metamfetamin (MDA, DMA, PMA, TMA, MMDA, MDMA (= ecstasy) och 

BDMPEA). Gemensamt för dessa preparat är att de är centralstimulerande och 

har en svagt hallucinogen effekt. 

Av alla de nya syntetiska preparaten är ecstasy det mest omtalade. Ecstasy eller 

MDMA framställdes första gången 1891, men lanserades först på 1970-talet och 

fick en mer omfattande spridning på 1990-talet. Det har både 

centralstimulerande och sinnesutvidgande egenskaper. Drogen tas i allmänhet 

oralt i form av tabletter. Ecstasy betyder ”extas” på engelska och ibland ses just 

namnet som nyckeln till drogens stora framgångar. 

GHB, gamma-hydroxybutyrat, frigör tillväxthormon och är ett kroppseget 

hormon som kan framställas på syntetisk väg. GHB finns i flytande form eller 

som pulver. GHB kan ge euforiska effekter och används också som 

dopingpreparat. Om man feldoserar kan man bli medvetslös och andningen kan 

upphöra. I kombination med alkohol är den särskilt farlig, omtalar läkaren Mark 

Personne på svenska Giftinformationscentralen i en intervju i Aftonbladet 12 

maj 1997. Från och med 1 juni 1997 är GHB jämställt med läkemedel och får 

inte importeras eller säljas till Sverige utan särskilt tillstånd. GHB kallas också 

för liquid ecstasy eller flytande ecstasy. 

Heroin är en mycket kraftfull, centralt dämpande drog. När överdoser inträffar 

slås andningen ut. De flesta narkotikadödsfallen kommer av heroinöverdoser. 

Vid medicinsk användning har det visat sig att en dos av 3-5 mg rent heroin ger 

smärtlindring jämförbar med 10 mg morfin. Heroinets potens innebär att även 

om drogen kostar runt 1000 SEK per gram så är priset för en ”fix” inte alls 

särskilt högt i början av missbruksfasen. Sedan gör toleransökningen att 

kostnaden per injektion går upp. 

Khat eller kat, är bladen och stjälken på ett träd som odlas i Östafrika. Bladen 

tuggas men kan också rökas. Khat har likheter med både amfetamin och kokain 

men har svagare effekt. De verksamma beståndsdelarna katinon och katin 

sjunker vid lagring. Bladen måste därför användas när de är färska. Traditionellt 

används khat i Östafrika, Arabiska halvön och i Mellanöstern. I Norden har 

drogen introducerats av flyktingar från dessa områden. Det saknas tillförlitliga 

uppgifter om khats spridning utanför dessa grupper. Khat är narkotikaklassat i 

122

hela Norden. Den amerikanske farmakologen Glennon (1998) varnar för att rent 

framställt katinon, som är starkare än kokain, kan bli en framtida missbruksdrog. 

Kokain framställs ur kokabuskens blad. Kokainet som är centralstimulerande 

används vanligen genom sniffning (genom näsan), men det kan också injiceras, 

rökas i vattenpipa. Man kan röka kokapasta, röka crack, eller så kan kokabladen 

tuggas eller användas till te. Crack är rent kokain som blandats med bland annat 

bakpulver för att göra det fast till formen och praktiskt att röka. 

Effekterna av en måttlig dos kokain är förhöjt stämningsläge, eufori, sexuell 

stimulering, stegrad vakenhet och ökat självförtroende. Snart därefter kommer 

dock en andra fas, med negativa upplevelser, ångestkänslor, dysterhet. De 

psykiska skadorna liknar amfetaminmissbrukets, det vill säga sömnsvårigheter 

och paranoia. 

Poppers är en amylnitrat som man vanligtvis inhalerar och som brukar säljas i 

små glasampuller. Sedan 70-talet har drogen en stark koppling till gay-kulturen 

och storstädernas klubbkultur. Den har en avslappnande effekt på muskulaturen 

och anses förstärka den sexuella orgasmen. Från början användes amylnitrat som 

medicin mot hjärtbesvär. Ruset varar bara 2-3 minuter och har biverkningar som 

illamående, huvudvärk och svimningar. Liknande preparat säljs enligt 

information tillgänglig på Internet som ”carburator cleaner”, ”video head 

cleaner” osv. 

Rohypnol, ”roppar”, är en bensodiazepin som tas oralt, ofta med alkohol eller 

andra droger, exempelvis för att motverka bieffekter av amfetamin eller som en 

ersättning för heroin när pengarna inte räcker till. Rohypnol kan också injiceras 

eller rökas med användande av tekniken från heroinrökarnas ”chasing the 

dragon”, alltså att man smälter preparatet och suger upp röken som bildas genom 

ett rör. Medicinaldroger är rena och har standardkvalitet och Rohypnol är 

dessutom billig och uppfattas som mindre farlig än ecstasy. Rohypnol är 

förbjudet i USA, men fortfarande tillåtet i Norden. 

Smart drugs, eco drugs, smart products: I en nyligen publicerad holländsk 

rapport görs ett försök att klassificera de ”nya” icke-traditionella drogerna som 

erbjuds på marknaden (Ministerie VWS 1998). Tre huvudkategorier urskiljs: 

• Smart drugs 

• Eco drugs 

• Smart products 

Smart drugs är mediciner som används vid sjukdomar som Alzheimer, 

Parkinson och Korsakov. De används av friska personer för att skärpa 

tankeförmågan, höja koncentrationen, motverka åldrandet eller öka energin. I en 

forskningsgenomgång i New Scientist den 17 April 1993 konstaterar 

neurobiologen Steven Rose att det är mycket tveksamt om preparaten verkligen 

ger de önskade effekterna. Ännu är inte mycket känt om medicinernas effekt om 

123

de överdoseras. Smart drugs betraktas inte som psykoaktiva ämnen och 

förmodligen är bruket begränsat. 

Eco-drugs, innefattar ”ekologiska droger” utan syntetiska tillsatser. Exempel är 

hallucinogena svamparter som innehåller psilocybin eller meskalin, kava kava, 

yohimbe. Andra naturliga hallucinogener som faller under denna kategori är 

alruna och spikklubba, liksom det centralstimulerande efedra/efedrin. Med tanke 

på de potentiellt toxiska effekterna av nämnda växter föreslår den holländska 

arbetsgruppen att dessa ska regleras genom varulagen. Psilocybin och meskalin 

faller redan nu under narkotikastrafflagen. 

Herbal ecstasy har efedrin som sin verksamma beståndsdel. Precis som GHB 

(flytande ecstasy) använder man sig av ecstasynamnet för att lansera detta 

örtmedel. Åsikterna om styrkan på preparatet går isär, men alla är överens om att 

preparatet inte har något med MDMA att göra. Efedrin är en naturligt 

förekommande stimulerande substans som länge har haft en medicinsk 

användning, bland annat i näsdroppar och i astmamediciner, eftersom den vidgar 

bronkerna. 

Smart products. Dessa består av flera olika ämnen som var för sig inte är toxiska 

men tillsammans kan vara det. Det är därför mycket svårt att i förväg avgöra 

vilka deras toxiska och farmakologiska effekter är. Efedrin förekommer ofta i 

stimulerande blandningar. Lätt euforiserande ämnen som kava kava eller 

yohimbe bedöms inte medföra hälsorisker vid låga doseringar. De i Norden 

kanske mest kända ämnena guarana och taurin finns oftast i ”Energy drinks”. 

Guarana innehåller höga halter av koffein. Taurin är ett kroppseget ämne vars 

stimulerande effekt är osäker. 

Ett problem vid dessa kryddblandningar är att vissa ämnen (t.ex. yohimbe) 

innehåller MAO-blockerare. Tillsammans med anti-depressiva läkemedel som 

har samma effekt, eller med sherry, vin, vissa ostsorter och möjligtvis i choklad 

och bananer förhindras nedbrytningen av mono-amine-oxidas med ett kraftigt 

förhöjt blodtryck som följd. 

Appendix B. 

124

Hur farligt är ecstasy? 

På uppdrag av socialdepartementet i Holland har ett antal forskningsinstitut 

genomfört undersökningar om olika aspekter av ecstasyanvändningen i Holland 

(Spruit 1997). Ett kapitel är en översikt av befintlig kunskap om den medicinska 

och farmakologiska verkan av ecstasy. Som de mest allvarliga (men sällsynta) 

biverkningarna nämns: förhöjd kroppstemperatur (hyperthermia), sänkt 

natriumhalt i blodet 20 (hyponatremia) och leverinsufficiens. När det gäller 

psykiska skadeverkningar nämns depressioner, panik och psykoser. 

Angående de akuta somatiska och psykiska effekterna råder konsensus bland 

forskare att individuell känslighet spelar en stor roll. Tyvärr är det ovanligt att 

hela drogpanoramat undersöks när någon kommer in akut som tagit ecstasy. Ofta 

förekommer andra rusmedel parallellt. Det blir därför svårt att uttala sig om 

exakt vad som orsakat skadorna. I rapporten redovisas också en pilotstudie som 

genomfördes på akutintag vid alla sjukhus i Holland. Läkarna uppmanades att 

anmäla och beskriva alla besök där intag av ecstasy misstänktes. Under ett år 

(slutet av 1995 till slutet av 1996) kom 221 anmälningar. I 7% av fallen 

bedömdes situationen som allvarlig och en person avled. Inte heller i den 

undersökningen togs toxikologiska prov med följd att inga säkra slutsatser kunde 

dras om ecstasys roll i de akuta sjukdomsfallen. I en följdstudie ska ordentliga 

tox-prover samlas in vilket ska leda till upprättandet av ett nationellt 

registreringssystem av ecstasyrelaterade akuta sjukdomsfall. 

När det gäller antalet dödsfall som inträffat av ecstasy är siffrorna också osäkra. 

I EMCDDA:s (1997b) rapport om syntetiska droger rapporteras om 42 

ecstasyrelaterade dödsfall i England mellan 1988 och början av 1996. Med tanke 

på det stora antalet tillfällen människor använde drogen under denna period gör 

EMCDDA bedömningen att ecstasy har en låg dödsrisk. Den siffra man anger är 

1:3,4 miljoner, att jämföra med fallskärmshopp 1:82 500 (Insights 1/1997). Att 

hoppa fallskärm skulle följaktligen vara 40 gånger farligare. De brittiska 

forskarna Curran och Henry (1998) ger en annan vinkling av problemet. De 

påpekar att MDMA producerar en snabb utfällning av serotonin i hjärnan, vilket 

ger euforiska effekter. Vid djurförsök (inkl. med apor) visar det sig att MDMA 

skadar kroppens serotoninbalans och att skadorna är långvariga och möjligen 

permanenta. Ecstasy kan därmed orsaka depressioner och det kan ske lång tid 

efter drogintaget. Ytterligare andra neurotoxiska skador kan inte uteslutas. 

I ett kortsiktigt perspektiv ger drogen milda depressioner. En ”mid-week blues” 

några dagar efter drogintaget upplevde hela 83% av 469 ecstasyanvändare (a.a.). 

Det finns ännu inga vetenskapliga studier av de långsiktiga hälsokonsekvenserna 

av ecstasy. En broschyr från Oslo kommun tar fasta på detta och ställer frågan 

20 För låg natriumhalt kan orsaka hjärnodem och man avråder därför från att dricka stora 

mängder vatten medan man dansar utan rekommmenderar i stället natriuminnehållande 

isotona drycker. 

125

till föräldrar ”Ville du lånt bort tonåringen din til medisinske forsøk? Les mer 

om forsøkene som pågår i Oslo med flere hundre deltagere hver helg” 

(Rusmiddeletaten 1998). 

Det internationella samarbetet för att förhindra att kemiska substanser som 

behövs för produktionen av ecstasy (MDMA) kommer ut på den illegala 

marknaden har varit framgångsrikt. Prover av ecstasy visar att halten av MDMA 

stadigt sjunker 21 . Bristen på substanser för MDMA har orsakat en mycket kraftig 

ökning av andelen amfetamin i tabletterna. Vid några tillfällen har man upptäckt 

att ecstasytabletter innehöll atropin. 22 Preparat som säljs som ecstasy kan i själva 

verket innehålla helt andra ämnen. Effekterna av intaget blir då ännu mera 

oförutsägbara än vad gäller MDMA. 

Appendix C. 

Om narkotikasituationen i Norden 

21 Fortlöpande provtagning i Holland visar att andelen rent MDMA i ecstasy mellan 

1994 och 1996 låg kring 60%. I augusti 1997 var halten 31%, för att i december samma 

år sjunka till 10% (Spruit 1997). Detta har också betydelse för de nordiska länderna 

eftersom Holland betraktas som ett viktigt producentland av ecstasy. Inget tyder på att 

användningen av ecstasy minskar i Norden. 

22 Atropin utvinns ur växten belladonna. Bl.a. påverkas hjärtrytmen och vid högre doser 

kan hallucinationer och delirium uppstå. Se vidare Nordegren & Tunving 1997. 

126

Metodproblem vid prevalensundersökningar 

På grund av att narkotikabruk är illegalt är det svårt att bilda sig en noggrann 

uppfattning om dess utbredning och karaktär. Inom EU har ett särskilt institut 

bildats för att följa drogutvecklingen, European Monitoring Centre for Drugs 

and Drug Addiction (EMCDDA). EMCDDA ger ut en årlig rapport om 

narkotikaproblemen inom EU. Organisationen strävar också efter att utveckla 

och sprida metoder för att mäta drogproblemen, så att det kan ske på ett likartat 

sätt inom EU. I årsrapporten för 1997 konstateras att den mest praktiska metoden 

att avläsa drogvanor hos befolkningen skulle vara i form av stora 

surveyundersökningar som riktar sig till ett representativt urval (EMCDDA 

1997b). Genom denna metod kan man bara få kunskap om bruket av cannabis, 

men inte om heroin, amfetamin, ecstasy eller kokain. Hanteringen av dessa 

preparat sker ännu mer i det fördolda. Här krävs särskilda metoder, främst olika 

typer av fältundersökningar. Än så länge är det ovanligt med fältundersökningar 

och man tvingas förlita sig på de uppgifter som kommer in via 

surveyundersökningar. 

Även om EMCDDA lyckas med att samordna uppgiftslämnandet inom EU 

kvarstår den begränsning som kalla siffror ger för att belysa 

narkotikasituationen. För att vi ska förstå narkotikans roll i ungdomsmiljön krävs 

inträngande studier av forskare som rör sig ute bland ungdomarna. Genom ett 

etnografiskt arbetssätt går det att följa hur trender slår igenom i 

ungdomsgrupper, hur nya droger introduceras och införlivas i vardagslivet, hur 

regleringen av drogbruk/missbruk ser ut, hur samhällets förebyggande och 

behandlande insatser tas emot i ungdomsgruppen. Inom EMCCDA pågår nu 

flera projekt för att utveckla kvalitativa metoder som kan beskriva utvecklingar 

av missbruk. Nästan ingen sådan forskning har gjorts i Norden. För att få en bild 

av fältet har vi fått använda oss av tidningsreportage. Ibland är dessa 

genomarbetade undersökande reportage som bygger på inträngande forskning. 

Oftare är det journalistiska snabbjobb där en lämplig intervju får illustrera en 

förutbestämd tes. Via Internet har vi fått tillgång till några danska, svenska och 

norska tidningars klipparkiv. Dessa klipp har vi använt oss av. 

I flera av de nordiska länderna har man genomfört undersökningar om drogvanor 

i befolkningen genom enkäter eller telefonintervjuer med slumpmässigt utvalda 

personer. Frågorna har ofta gällt om den svarande någonsin har använt 

narkotika. Dylika uppgifter är av begränsat intresse, särskilt för vuxna, eftersom 

narkotikabruket kan ligga långt bak i tiden och därmed ingenting säger om den 

aktuella situationen. När frågor har ställts om drogintag under det senaste året 

saknas ändå i allmänhet uppgiften om hur många gånger detta har skett. 

Enkätundersökningar av detta slag har ofta ett ganska stort bortfall, vilket leder 

till särskilda problem, eftersom människor med oordnade livsförhållanden är 

överrepresenterade i bortfallet. 

När det gäller ungdomar finns det många undersökningar. Ungdomar anses vara 

den grupp i samhället som är särskilt sårbar och mottaglig för narkotika och stor 

127

möda läggs på att följa ungdomars drogvanor. I alla nordiska länder görs 

återkommande stickprovsmätningar bland framförallt skolungdomar om 

erfarenheter av rusmedel. Även i dessa finns metodologiska problem. En analys 

av bortfallet vid en totalundersökning av årskurs 9 (15-16 år) i Stockholm visade 

att elever som ingick i bortfallsgruppen hade betydligt högre värden på vissa 

riskvariabler (t.ex. drogkonsumtion) än genomsnittet (Andersson & Hibell 

1993). 

De danska forskarna Mette Bostrup och Dorte Kousholt (1998) har funnit att 

ungdomar döljer sina eventuella drogvanor för personer som kan förmodas 

ingripa mot dem. Det är tänkbart att ungdomar av taktiska skäl låter bli att uppge 

drogerfarenhet i enkäterna, eftersom de inte vill bli uppmärksammade av 

skolpersonal och föräldrar. 

Med dessa reservationer i åtanke ser vi ändå mätningarna som intressanta, 

eftersom resultaten med samma metod och ålderskategori bildar ett mönster över 

tid, och tydliggör trender bland ungdomar när det gäller deras benägenhet att 

testa narkotika. 

Ett annat förhållande värt att notera är att det i de nordiska länderna finns stora 

skillnader i drogprevalens för hela landet och storstäderna. Alla undersökningar 

där en uppdelning mellan stads- och landsbygd görs visar, att användningen av 

narkotika ökar med städernas storlek. När en viss drog även börjar dyka upp på 

mindre orter ses det som en indikator på att fler generellt sett har börjat använda 

drogen. 

Den norska sociologen Ole-Jørgen Skog (1996) har framhållit vikten av att skilja 

mellan begreppen incidens och prevalens. Under flera år ökade totalantalet 

narkotikabrukare (prevalens) trots att nyrekryteringen gick ner (incidens). Det 

berodde på kohorteffekten, som innebär att det i allt fler årsklasser finns 

narkotikabrukare med i bilden. De som kommer upp i tonåren använder oftare 

narkotika än pensionärerna. 

Narkotikasituationen i Norden utgående från prevalensundersökningar 

Hela befolkningen 

NAD:s enkätundersökning om narkotikavanor i de nordiska länderna bygger på 

ett representativt urval i åldern 16-69 år (i Finland och Sverige, 16-70 år) 

(Hakkarainen m.fl. 1996). Undersökningen genomfördes med samma frågor i 

alla ålderskategorier i de olika länderna vilket möjliggör direkta jämförelser. 

128

I rapporten jämförs dessa siffror med en nordisk undersökning från 1993 (Olsson 

1993). När det gällde cannabis låg Danmark högst, 30,1% (20% 1993) hade 

använt cannabis någon gång, i Sverige var siffran 11,4% (7-8% 1993), i Norge 

8,3% (7-8% 1993) och i Finland 7,3% (5% 1993). Island ingick inte i 

undersökningen. 

När det gäller narkotikabruket under den senaste månaden var andelen störst i 

Danmark, 4,1%, och minst i Finland, 1,1%. I Norge hade 1,8% använt cannabis 

den senaste månaden och i Sverige 1,2%. Resultaten bekräftar i stort sett vad 

tidigare undersökningar antydde. Danmark ligger på en högre nivå såväl för 

”bruk någon gång” som för ”under senaste månaden”. 

Skolungdomar 15-16 år - använt narkotika någon gång 

Det är viktigt att framhålla att en direkt jämförelse av frekvensdata mellan de 

fem länderna inte låter sig göras på grund av olika forskningsdesign. Däremot 

går det att få en bild av utvecklingen över tid inom respektive land. Överlag ökar 

narkotikabruket i samtliga länder även om uppgången inte är dramatisk. De allra 

flesta har använt narkotika några få gånger. 

I Danmark görs inga årliga landsomfattande undersökningar bland skolelever i 

9:e klassen. 1990 gjordes en undersökning över hela landet som visade att 17% 

någon gång använt narkotika (Sundhedsstyrelsen 1991). Fem år senare, 1995, i 

ESPAD-undersökningen 23 låg siffran på en obetydligt högre nivå, 18%. 

I Finland finns först och främst siffror från Helsingforsområdet. 1992 hade 9% 

av pojkarna, 10% av flickorna prövat narkotika (Hakkarainen 1997). ESPADundersökningen 

från 1995 visade på en ökning till 14% för pojkarna, 

oförändrade 10% för flickorna. ESPAD:s siffra för hela landet var 6%. 

Också från Island finns siffror från ESPAD-undersökningen 1995. 9,8% av 

ungdomarna har använt narkotika någon gång. Två år senare, 1997, i en annan 

undersökning, ligger siffran på 10,6% (Valsson 1997). 

För Norges del rapporterades att år 1995 hade 6% av 15-16-åringarna någon 

gång använt narkotika (Hibell m.fl. 1997). 

I Sverige görs varje år i årskurs nio undersökningar av elevernas 

narkotikaerfarenhet. Siffrorna visar en stadig uppgång, från 3% 1990, via 5% 

1993, till 8% 1996. Nyligen publicerad statistik visar att siffran för 1996 också 

ligger kvar för 1997 (Andersson & Hibell 1998). 

23 ESPAD-projektetet utgör en surveyundersökning med gemensam metodik om alkohol 

och annan rusmedelsanvändning bland studerande i 26 europeiska länder. Data 

insamlades våren 1995 om ungdomar som var födda 1979 (Hibell m.fl. 1997). 

129

I danska Sundhedsstyrelsens undersökning av elever i årskurs nio, ”Unge og 

Rusmidler” (1991) konstateras att alkohol och narkotika finns i de ungas värld 

redan från 13-14 årsåldern. Men de direkta erfarenheterna av alkohol och hasch 

skiljer sig åt i stor utsträckning. De flesta har inte använt hasch, tjugo procent 

har aldrig varit alkoholberusade. Men en tiondel har problematiskt bruk. De 

umgås mest med äldre kamrater och grupper utanför den egna klassen. Många 

tar avstånd från dem som har ett högt bruk, men en stor del av ungdomarna är 

attraherade av dem som vågar använda rusmedel och som kan kontrollera 

användningen. 

Undersökningar bland äldre ungdomar - använt narkotika någon gång. 

För Danmarks del föreligger två undersökningar, en gjord av Sundhedsstyrelsen 

(1991) som ger siffran 28%, och en utförd av DIKE (1994), som anger 25%. På 

grund av stora skillnader i undersökningspopulationer kan ingen jämförelse 

göras. Åldersgruppen var 16-19 år. 

I Finland visar två undersökningar från Helsingforsområdet på höga siffror. 

1992 har 23% av pojkarna och 16% av flickorna använt narkotika, tre år senare 

1995 har 35% av pojkarna och 24% av flickorna provat narkotika. 

Åldersgruppen är 17-18 år (Hakkarainen 1997). 

På Island är siffran för 1992 17,7% och för 1994 19,8%. Åldersgruppen är 16-20 

år (Valsson 1997). 

För Norge och Oslo-området finns siffror från 1991 till 1996. Andelen som 

prövat narkotika stiger från 16,6% 1990 till 23,7% 1996, med en tillfällig 

nedgång 1994. Åldersgruppen är 15-20 år (Skretting 1996). 

För Sveriges del redovisar vi en undersökning från Stockholmsområdet. Mest 

anmärkningsvärt är att pojkarna ligger betydligt högre än flickorna. 1991 har 

20% av pojkarna, 9% av flickorna prövat. 1996 har siffrorna stigit till 24% för 

pojkarna och 14% för flickorna (Grönberg 1997). Uppgifterna visar även bland 

äldre ungdomar en uppåtgående trend på 90-talet. Statistiken visar entydigt att 

narkotikabruket ökar med stigande ålder. 

Andra undersökningar 

Även bland värnpliktiga/mönstrande är trenden tydlig med en stadig ökning 

under 90-talet av andelen som någon gång har provat cannabis. I Finland hade 

17,2% använt cannabis år 1992, år 1996 var siffran 19,9% (Hakkarainen 1997). I 

Norge steg antalet från 9,6% 1992 till 14,2% 1996 (Narkotikameldingen 1997). I 

Sverige var ökningen ännu större, 5,8% hade använt cannabis 1992, år 1996 

hade siffran stigit till 14,3% (Guttormsson 1998). Island har ingen värnplikt och 

130

i Danmark görs inga regelbundna undersökningar om drogvanor bland 

värnpliktiga. 

I Sverige har CAN regelbundet låtit genomföra stickprovsundersökningar genom 

undersökningsinstituten TEMO och SIFO. En jämförelse mellan en 

undersökning från 1988 där 12% i åldersgruppen 16-29 uppgav att de hade 

använt narkotika någon gång och en från 1996 där 8% svarade på samma sätt är 

den enda av våra källor som motsäger en utveckling på 90-talet där 

användningen av narkotika bland äldre ungdomar har ökat. 

I Norge har Statens institutt for alkohol- og narkotikaforskning (SIFA) 

genomfört årliga enkätundersökningar bland ungdomar (15-20 år). Under senare 

år uppgav knappt 10% att de någon gång har använt cannabis (Oslo knappt 

20%). 1996 års undersökning visar att 12% i hela landet hade gjort så (Oslo 

23%) (Skretting 1996). 

I Finland har under 90-talet fyra nationella enkätundersökningar gjorts om den 

vuxna befolkningens narkotikavanor. En undersökning från 1996 visar att 

andelen som har prövat cannabis har ökat med 3% jämfört med en undersökning 

från 1993 (annat åldersintervall, 16 i stället för 18). Vidare är 

narkotikaexperimenterande och bruk starkt åldersbundna. 

Narkotikabruk förekommer speciellt bland ungdomar och är sällsynt bland 

finnar över 50 år. I de allmänna enkätundersökningarna var års-prevalensen för 

män under 35 år 8% och för kvinnor 6%. För hela befolkningen var siffrorna 

2,2% resp. 1,6%. Andelen under 35 som någon gång hade prövat cannabis eller 

en annan drog var 1992 11,2% och 1996 16,3% (Kontula 1997). 

Bruk av andra droger än cannabis 

När det gäller ecstasy uppger nästan alla länder (Finland undantag) att man de 

senaste åren har beslagtagit ecstasy, antingen i tullen eller vid tillslag som 

polisen har gjort på raveparties. Man har också börjat fråga skolungdomar (15- 

16 år) efter deras erfarenheter av ecstasy. 

På Island uppgav 2,3% att de prövat ecstasy 1997 (1995, 1,6%). Amfetamin har 

ökat från 2,5% i 1995 till 5% i 1997. Heroin förekommer i mycket lite skala på 

Island (Valsson 1997). 

Undersökningar bland värnpliktiga i Sverige visar en ökning av amfetamin, 

cannabis och ecstasy. I rapporter från Mariapolikliniken i Stockholm rapporteras 

en ökande andel ungdomar som söker vård för ecstasymissbruk (CAN 1997). 

131

I Danmark uppgavs bland 15-16 åringar 2% ha prövat amfetamin och 2% heroin 

(mest rökning) (Sundhedsstyrelsen 1997). 

I Norge i åldersgruppen 15-20 år 1997 uppgav 2,7% att de har prövat amfetamin. 

Mindre än 2% har prövat ecstasy och mindre än 1% heroin (Skretting 1997). 

Attityder 

Förutom själva användningen av narkotika undersöks också ungdomarnas 

inställning till narkotika. Ungdomar tillfrågas om sin åsikt om användning av 

och kontrollen av t.ex. cannabis. 

Från Norge rapporteras att andelen ungdomar i ålderskategorin 15-20 år som 

anser att cannabis bör säljas fritt har ökat från 2,1% i 1986 till 9% 1996 (en 

markant ökning skedde från 5,5% 1995 till 9% 1996). På frågan om de ville 

pröva cannabis om den inte var förbjuden svarade 5% ja i 1986 och 11,3% i 

1996 (Narkotikameldingen 1997). 

I Finland görs bedömningen att attityderna till droger har blivit mer positiva. 

Från värnpliktsundersökningar framgår att 1996 ansåg 15% av dem som hade 

prövat cannabis och 49% av dem som inte hade gjort det att cannabis var farligt. 

Detta var en minskning jämfört med 1992, då talen var 37% resp. 75% 

(Hakkarainen 1997). 

Även i Sverige har man, i skolundersökningar för åldersgruppen 15-16 år, ställt 

frågor om attityden till narkotika. På frågan om ungdomar har haft lust att pröva 

narkotika svarade många fler pojkar åren 1995 och 1996 (5% resp. 6%) ja, än 

under 1993 (2%). Bland flickorna svarade 1995 och 1996 8% respektive 7% att 

de hade haft lust att pröva, en ökning jämfört med 1993 (5%) (Andersson & 

Hibell 1996). 

På Island uppgav 14% av skolungdomar i åldern 15-16 år att de inte ansåg att 

bruk av cannabis var särskilt felaktigt. Undersökningen gjordes 1997 av RUM, 

Islands pedagogiska forskningsinstitut (Valsson 1997). 

I Danmark där användningen av hasch är betydligt mera utbredd än i de andra 

nordiska länderna anser 60% av 16-24 åringarna i en enkätundersökning från 

1990 att ett experimenterande bruk av hasch inte är farligt, men att ett 

regelbundet bruk är det (Sundhedsstyrelsen 1996, 41). 

Narkotikasituationen i Norden utgående från data om narkotikamarknaden 

Hur har tillgången på narkotika varit på 1990-talet? En indikator på tillgången är 

polisens och tullens beslagsstatistik. Beslag redovisas i mängd och antal av en 

viss drog. Ett problem är att tullens och polisens insatser varierar i styrka över 

132

tid, och variationer i beslagstatistik kan bero på ändrade resurser eller 

prioriteringar. Enstaka mycket stora beslag kan snedvrida statistiken, särskilt om 

dessa är avsedda för annat land, så kallad transithandel. Detta är framförallt 

aktuellt för tullstatistik. Polisens arbete inriktar sig mer på missbrukarledet och 

bör därmed ge en bättre bild av efterfrågans storlek. Antal beslag anses vara en 

bättre indikator på narkotikatillgången, men påverkas också av andra faktorer än 

marknaden. Narkotikabrottslighet skiljer sig från vanlig brottslighet i och med 

det inte finns brottsoffer som skulle anmäla brottet till polisen. Upptäckten av 

narkotikabrott är därmed i hög grad avhängig av hur aktiv och effektiv polisen är 

i sitt spaningsarbete. Polisen kan t.ex. ändra prioriteringar från att rikta 

uppmärksamhet mot missbrukare till att rikta resurser mot storhandeln, något 

som skedde i Danmark 1993/94 och i Finland 1997. Även en förändring av 

antalet poliser som enbart är sysselsatta med narkotikabrott kan påverka antalet 

beslag. 

En annan indikator på narkotikatillgången är priset. Sjunkande priser är tecken 

på god tillgång menar EMCDDA-rapporten (1997a). Inom EU har priset på 

cannabis legat stilla eller ökat något, medan priset på heroin och kokain antingen 

är stabilt eller fallande. 

Från Danmark rapporteras att, även om exakta data saknas, tyder mycket på att 

narkotikaproblemen växer. Man antar att det finns ca 10 000 injektionsmissbrukare. 

Utbudet av droger på den illegala marknaden ökar och priserna 

sjunker. Beslag av heroin och kokain har ökat kraftigt från 1988 till 1996, medan 

beslag av hasch har gått ner. Beslag av amfetamin har efter en nedgång ökat 

kraftigt efter 1994. Cannabis är mest utbrett. De senaste åren har ecstasy dykt 

upp och rökbart heroin (också kallat heroinbas) har spritt sig till nya grupper och 

därmed har heroinmissbruket ökat (Sundhedsministeriet 1997). Ecstasybeslagen 

har ökat kraftigt mellan 1996 och 1997 (Rigspolitichefens narkotikainformation 

1997). 

Priset på hasch har under fler år legat på runt 40-50 DKK per gram, men 

Narkotikarådet konstaterar en fallande tendens. Tillgången är god. Amfetamin 

kostar mellan 150-400 DKK per gram, vilket motsvarar tidigare års nivåer. 

Beslag har gjorts över hela landet. Kokain som kostar mellan 400-1500 DKK per 

gram har spritt sig utanför restaurang- och diskoteksmiljön och finns nu i den 

traditionella gatulangningen. Etablerade heroinister blandar heroin och kokain. 

Man har hittat tecken på att crack också börjar användas bland prostituerade 

heroinister. 

Heroinet i Danmark har blivit renare. Mellan 1980 och 1995 analyserades nästan 

tusen olika heroinbeslag i Århus. Det var ingen nämnvärd skillnad i renhet 

mellan små och stora beslag. Renheten ökade efterhand och sedan 1988 har den 

133

legat på ca 40% (Kaa & Bowman 1997) 24 . I det här sammanhanget kan det 

nämnas att den genomsnittliga koncentrationen i 1913 norska beslag år 1996 var 

45% (Narkotikameldingen 1997). Enligt svenska Rikspolisstyrelsens 

underrättelseenhet ligger styrkan av heroin i beslag på över fem gram i 

allmänhet mellan tjugo och fyrtio procent (BS/personligt meddelande). Under 

åttiotalet var heroinets styrka i Sverige ofta under 10 procent (Goldberg 1993). 

Finland. I början av 90-talet kom det tecken på att användningen av narkotika i 

Finland började ändras. Uppgifter från ungdomar och missbruksvården tydde på 

att haschmissbruket ökade något samt att läkemedel användes i berusningssyfte 

(Kontula 1993, 99). 

I dag är det klart att dessa uppgifter inte var något tillfälligt trendbrott. 

Cannabisexperimenterandet bland ungdomar har ökat, amfetaminmissbruk likaså 

och nya droger har kommit in på marknaden, t.ex. ecstasy och rökheroin. 

Narkotikakriminaliteten har ökat och blivit grövre. När det gäller spridningen är 

narkotikabruk regionalt begränsat till södra Finland, framförallt 

Helsingforsregionen (a.a.). Enligt Juha Partanen är sporadiskt och regelbundet 

narkotikabruk koncentrerat till personer under 30 år som är ensamboende i 

huvudstadsregionen. Blandmissbruk av legala och illegala droger är typiskt för 

Finland (Partanen 1995). Mängden hasch och amfetamin har ökat och LSD har 

kommit på nytt. Ecstasy har gjort sitt inträde på marknaden, även om det sällan 

kommer till polisens kännedom. Priserna på tunga droger (heroin och 

amfetamin) har sjunkit, medan priserna på hasch har varit stabila. 

Island. Det har skett betydliga ändringar på Island de senaste åren när det gäller 

narkotika. I årsberättelsen från Islands National Center and Hospital of 

Addiction Medicine (SAA 1995) för 1995 konstateras att användningen av 

cannabis och ecstasy har ökat kraftigt. Introduktionen av ecstasy tycks ha skett 

sommaren 1995 och mängden beslagtagen ecstasy uppges ha ökat dramatiskt 

under 1996 (Report of... 1998). Likaså är amfetamin utbrett i ungdomsgrupper. 

Som en förklaring till utvecklingen anges att Island inte längre är isolerat, och 

tiden från att nya droger kommer på marknaden i andra länder till att de dyker 

upp i Island har blivit kortare. Island tycks dock ännu vara relativt fritt från 

heroin. 

Norge. Narkotikabeslag genom tull och polis har de senaste åren ökat kraftigt 

och dessutom i flera polisdistrikt, vilket ses som en indikator på att missbruket 

sprider sig. Ecstasy, LSD, amfetamin, kokain och heroin ökade medan cannabis 

gick ner (SIFA 1997). De flesta beslag görs i Oslo. Vanligtvis introduceras 

droger först i Oslo-området för att sedan sprida sig till andra delar av landet. 

24 De danska farmakologerna Kaa och Bowman hävdar att det är en myt att drogerna i 

allmänhet späds ut vid försäljning på gatunivå. Utspädningen är gjord i tidigare led. 

Liknande resultat presenterar engelsmannen Ross Comber (1997) som via internet sänt 

ut enkäter till 80 langare i 14 olika länder. Han har gjort flera undersökningar tidigare i 

England och även då funnit att talet om att langare i alla led späder ut drogerna är en 

myt. 

134

Ecstasy beskrivs som ett undantag från denna regel och har på några år spritt sig 

till stora delar av landet. Även om ökningen i beslag kan bero på 

myndigheternas insatser finns det enligt SIFA-rapporten grund för att anta att 

mängden narkotika som smugglas in är större än någonsin. Frågan om detta 

betyder att även missbruket har ökat besvaras inte. Det finns inga belägg för att 

Norge skulle utgöra ett transitland. Å andra sidan tror man inte att de kvantiteter 

som beslagtas kan hitta köpare i Norge. Kokain förekommer endast i liten 

utsträckning och i slutna kretsar. 

Sverige. Antalet narkotikabeslag har under 90-talet ökat markant (CAN 1997). 

Uppdelat efter preparat har däremot beslag av cannabis minskat, medan beslag 

av amfetamin, kokain och framförallt heroin har ökat. Såväl mängden som 

antalet beslag av ecstasy ökar år efter år. En orsak till de ökade beslagen kan 

vara att antalet med narkotikaärenden sysselsatta poliser har ökat och var under 

1996 fler än någonsin (a.a., tabell 78). 

Även när det gäller utvecklingen inom kategorin ”tungt missbruk” görs 

bedömningen att situationen har försämrats. Antalet personer som dör till följd 

av narkotikamissbruk har ökat markant under 90-talet (a.a., tabell 102). En 

landsomfattande undersökning 1992 visar att det uppskattade antalet tunga 

missbrukare har ökat från 10 000-14 000 personer år 1979 till 14 000-20 000 

personer år 1992. Den allmänna bedömningen är att siffran stigit ytterligare 

sedan dess, men några nya sifferuppskattningar har inte levererats. Som tung 

missbrukare räknas den som har ett dagligt eller så gott som dagligt 

narkotikamissbruk och allt injektionsmissbruk oavsett frekvens. 

Undersökningar bland skolungdomar i alla nordiska länder redovisar en jämn 

ökning av andelen som någon gång har prövat narkotika (det vill säga cannabis). 

Mot bakgrunden av detta framstår det som märkligt att antalet beslag faktiskt 

minskat under samma period. En förklaring kan vara att ändrade prioriteringar 

hos polisen ligger bakom minskningen av beslag. Den minskade övervakningen 

kan i sin tur bidra till en ökad tillgång och därpå en ökad förbrukning. Men även 

i Sverige där polisen fortfarande prioriterar insatser på gatunivå går antalet 

cannabisbeslag ner. En förklaring ger Smith-Solbakken och Tungland (1997) 

som hävdar att hasch har en spridning också i sociala miljöer där polisen inte 

brukar röra sig, bland människor med hög utbildning och bra jobb, god ekonomi 

och social respektabilitet. 

I Sidneyundersökningen (Solowij m.fl. 1992) och i vad som framkommit om 

svenskt ecstasybruk är fortfarande ”ecstasyvärlden” avskild från de av 

kriminalitet dominerade amfetamin- och heroinvärldarna. Är detta ett 

övergående fenomen? Kommer ecstasyvärlden på sikt att inordnas bland de 

världar som präglas av den kriminella subkulturen på det sätt som enligt 

McDermott (1995) tycks ha skett i Liverpool? 

Än så länge tycks distributionen främst ske via kedjor av vänner och bekanta 

(Aaholm 1996), men det är troligt att det även för distributionen sker en ökad 

135

specialisering och professionalisering. Adler (1985) beskriver hur 

marijuanasmugglingen i USA till en början sköttes till stor del av personer som 

själva använde drogen och som inte hade en kriminell bakgrund. Efterhand kom 

fler och fler traditionella knarkhandlare in i marijuanahandeln och den 

samordnades med kokainsmugglingen. Detta medförde en strid mellan olika 

smugglarorganisationer, ökat våld, ökade kostnader och risker samt större 

volymer av insmugglat knark och en mer aktiv marknadsföring av drogerna. 

Med Dorns (Dorn m.fl. 1992) terminologi har narkotikaförsäljningen övergått 

från ideologiska säljare och ömsesidiga leverantörer till 

försäljningsspecialister 25 . Det är inte osannolikt att motsvarande utveckling 

kommer att äga rum i Norden, så att samma langare som importerar och säljer 

heroin eller amfetamin även kommer att sköta ecstasyförsäljningen. 

25 Ideologiska säljare är involverade i narkotikahandeln för att drogbruket är en viktig del 

i deras eget sociala liv. Att sälja drogen blir ett sätt att propagera för den egna livsstilen. 

Ömsesidiga leverantörer ingår i ett nätverk av missbrukare som växlar mellan att vara 

köpare och säljare. Försäljningsspecialister har narkotikaförsäljningen som huvudsyssla. 

De kan vara, men behöver inte vara missbrukare (a.a.). 

136

Litteratur 

Aaholm, K. (1996): Rapport om brug og distribution af Ecstacy og andre rekreativt 

brugte stoffer i Århus. Center for Rusmiddelforskning. Aahus Universitet. 

Adler, P. (1985): Wheeling and Dealing. New York: Columbia University Press. 

Al-Baldawi, R. (1994): Exil, kultur och drogmissbruk. Stockholm: 

Narkomanvårdskliniken, Sabbatsbergs sjukhus och SIMON - Sveriges 

invandrare mot narkotika. 

Andersen, J. (1997): På sporet av nutidens unge. 

http://www.socsci.auc.dk/^johannes/ungdom.html 

Andersson, B. (1991): Att förstå drogmissbruk. Lund: Arkiv förlag. 

Andersson, B. (1997): Ett §12-hem för flickor. Research Reports, Network for 

Research in Criminology and Deviant Behaviour at Lunds university. Lund. 

Andersson, C. (1995): Marias barn - om ungdomars väg in i missbruk av alkohol 

och andra droger. Stockholm: Sober förlag. 

Andersson, B. & Hibell, B. (1993): Skolelevers drogvanor 1993. Rapportserie Nr 

36. Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). 

Andersson, B. & Hibell, B. (1996): Skolelevers drogvanor 1996. Stencilserie Nr 

31. Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). 

Andersson, B., Grönberg, K. & Hibell, B. (1998): Skolelevers drogvanor 1997. 

Rapportserie Nr 53. Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och 

narkotikaupplysning (CAN). 

Andersson, Å., Fürth, T. & Holmberg, I. (1997): 70-talister. Om värderingar förr, 

nu och i framtiden. Stockholm: Natur och Kultur. 

Arnulf, J.K. (1996): Fortellingen om rusmisbrukeren. Stoffmisbruk, nr 5/1996. 

Berger, P. (1977): Facing up to Modernity. USA: Basic Books. 

Berglund, S-A. (1998): Val av livsstil. Umeå: Instutionen för socialt arbete. 

Bergmark, A., Björling, B., Grönbladh, L., Olsson, B., Oscarsson, L. & Segraeus, 

V. (1989): Klienter i institutionell narkomanvård. Uppsala: Uppsala 

universitet, Pedagogiska institutionen. 

Bergström, M. (1998): Tre verkligheter. Lund: Lunds universitet. 

Berild, S. & Mathisen, V. (1993): Ungdom och rus. Evaluering av fem kommunale 

førsøk på å samordne forebyggande innsats overfor unge 

rusmiddelsmisbrukare. Østlandsforskning rapport nr 12-93. 

137

Berman, M. (1987): Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet. 

Lund: Arkiv förlag. 

Bejerot, N. (1967): Narkotikafrågan och samhället. Stockholm: Aldus/Bonnier. 

Bjerrum-Nielsen, H. & Rudberg, M. (1991): Jenters vei til rusmidler - et 

socialiseringsperspektiv. I: Järvinen, M. & Rosenqvist, P. (red.): Kön, rus och 

disciplin. NAD-publikation nr 20, 99-120. 

Bjurström, E. (1998): Ungdomskultur som kamp om etnisk identitet. I: Ahmadi, N. 

(red.): Ungdom, kulturmöten, identitet, Stockholm: Liber. 

Björkegren, K. (red.) (1995): Menhallå. Allt du inte fick veta i TV. Stockholm: 

Bonnier Carlsen. 

Blindheim, M. (1998): Tillsynet for høj moral. Rus och Avhengighet 1/1998, 48. 

Bostrup, M. & Kousholt, D. (1998): Stoffer i de unges verden. Social Kritik nr 56, 

1998, 37-49. 

Bourgois, P. (1996): In Search of Respect. New York: Cambridge University 

Press. 

Brogren, H. (1995): Myndigheternas informationsansvar - exemplet 

Folkhälsoinstitut. Stockholm: Folkhälsoinstitutet. 

Caplan, G. (1964): Principles of Preventive Psychiatry. New York: Basic Books. 

Carlsson, G. & Arvidsson, O. (red.) (1994): Kampen om folkhälsan. Prevention i 

historia och nutid. Stockholm: Natur och Kultur. 

Collin, M. (1997): Altered state, The Story of Ecstasy Culture and Acid House. 

London: Serpent´s tail. 

Comber, R. (1997): How often does the adulteration/dilution of heroin actually 

occur. International Journal of Drug Policy 1998, Vol. 8, No. 4, 178-186. 

Craik, L. (1998): Obsession of the year. Narcotics. I: The Face nr 12. 

Curran, V. & Henry, J. (1998): Mental and Physical Effects of the Ecstasy Group 

of Drugs. Paper presenterat vid Pompidougruppens seminarium i San Marino 

26-27 mars 1998. 

de Certeau, M. (1984): The practice of everyday life. Berkeley och Los Angeles: 

University of California Press. 

Dixon, A. (1987): Dealing with Drugs. London: BBC Books. 

Dorn, N., Murji, K. & South, N. (1992): Traffickers: Drug Markets and Law 

Enforcement. London: Routledge. 

138

Eliasson, R. & Sunesson, S. (1990): Inledning. Om utvärderingens ideal och 

realiteter. I: Eliasson, R. (red.): Den värderande blicken, Lund: 

Studentlitteratur. 

Estrada, F. (1994): Drogvanor bland värnpliktsinskrivna. Stockholm: CAN. 

Fekjær, H.O. (1998): “Norsk rekord i narko-overdrivelse?“. Nyhetsmeldinger 4 

augusti 1998, http://www.bks.no/nyheter.htm. 

Feldman, A. (1994): From Desert Storm to Rodney King via ex-Yugoslavia. I: 

Seremetakis, C.N. (red.): The Senses Still. Boulder, Colorado & Oxford: 

Westview Press. 

Forkby, T. & Leissner T. (1997): Ungdomar som droginformatörer. Göteborgs 

universitet, Institutionen för socialt arbete, Skriftserien 1997:4. 

Fornäs, J., Lindberg, U. & Sernhede, O. (1984): Identitet och motstånd. 

Stockholm: Akademilitteratur. 

Foucault, M. (1986): Of other spaces. Diacritics, 16, 22-27. 

Fridell, M. (1996): Institutionella behandlingsformer vid missbruk. Stockholm: 

Natur och Kultur. 

Furlong, A., Cartmel, F. (1997): Young people and social change - 

individualization and risk in late modernity. Great Britain: Open University 

Press. 

Glassner, B. & Loughlin, J. (1987): Drugs in Adolescent Worlds. London: 

MacMillan Press. 

Glennon, R. (1998): Cathinone. http://www.phc.vcu.edu/feature/cat/cat.html. 

Goldberg, L. (1968): Drug Abuse in Sweden. Bulletin on Narcotics I. 

Goldberg, T. (1993): Narkotikan avmystifierad. Stockholm: Carlssons. 

Grund, J-P. (1998): From the Straw to the Needle. I: Inciardi, J. & Harrison, L. 

(red): Heroin in the Age of Crack-Cocaine, Thousand Oaks: Sage. 

Grönberg, K. (1997): Gymnasieelevers drogvanor 1991 och 1996, Stockholm: 

CAN, nr 51. 

Guttormsson, U. (1998): Narkotikaerfarenhet bland mönstrande ökar. Alkohol 

och Narkotika, 1/98. 

Haave, H. (1997): Ecstasy. Oslo: Gyldendal. 

Hakkarainen, P., Hübner, L., Laursen, L. & Ødegård, E. (1996): “Drug use and 

public attitudes in the Nordic countries“. I: Hakkarainen, P., Laursen, L. & 

Tigerstedt, C. (red.): Discussing drugs and control policy. Comparative studies 

in four Nordic countries. NAD Publication No. 31, 125-164. 

139

Hakkarainen, P. (1997): Narkotikasituationen i Finland. I: Olsson, B., Rosenqvist, 

P. & Stymne, A. (red.): Narkotikasituationen i Norden. Utvecklingen 1990- 

1996. NAD-publikation nr 32. 

Hakkarainen, P. (1998): Konsumenten kräver sin rätt - substitutionsbehandling i 

Finland. Inlägg vid NAD:s seminarium om traditioner och trender i 

narkotikapolitiken, 20-21 april 1998. 

Hammarström, A. (1991): Ungdomsarbetslöshet försämrar hälsan och ökar 

missbruk. Läkartidningen, Volym 88, nr 39. 

Hammer, T. (1992): Arbeidsløshet - Risiko for misbruksutvikling? 

Rusmiddeldirektoratet. Temaserie 1992:1. 

Hibell, B., Andersson, B., Bjarnason, T., Kokkevi, A. Morgan, M. & Narusk, A. 

(1997): The 1995 ESPAD report: Alcohol and Other Drugs Among Students in 

26 European Countries. The European School Survey Project on Alcohol and 

Other Drugs. Stockholm: The Swedish Council for Information on Alcohol and 

Other Drugs, CAN & Council of Europe & Pompidou Group. 

Hilte, M. (1990): Droger och disciplin: En fallstudie av narkomanvård i Malmö. 

Lund: Arkiv. 

Hunt, G. & Mackenzie, K. (1997): Att utvärdera projekt på lokalplanet eller 

överlevnadstekniker för forskaren. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift, Vol. 

14, nr 4, 231-241. 

Johannesson, C. & Pietrasczyk, I. (1998): Rave i Sverige och Polen. C-uppsats, 

vårterminen 1998. Socialhögskolan, Lunds universitet. 

Jones, P. (1995): My son Morgan Jones, then a sophomore at UC Santa Cruz, died 

from the effects of Ecstasy. 

http://www.ismennt.is/vefir/vimuvarnavefurinn/morgan.htm. 

Kaa, E. & Bowman, H. (1997): Det illegale stofmarked i Århus. Århus: Aarhus 

universitetsforlag. 

Kaukonen, O. (1998): Kan de lokala gemenskaperna överta narkotikakontrollen. 

Paper presenterat vid NAD:s seminarium om traditioner och trender i 

narkotikapolitiken, 20-21 april 1998. 

Klee, H. (red) (1997): Amphetamine misuse, International Perspectives on Current 

Trends. Amsterdam: Harwood academic publishers. 

Kontula, O. (1993): Narkotikasituationen i Finland. I: Olsson, B. (red): 

Narkotikasituationen i Norden - utvecklingen 1987-1991. Nord 1993:20. 

Nordiska Ministerrådet. Köpenhamn. 

Kontula, O. (1995): The Prevalence of Drug Use with Reference to Problem Use 

in Finland. The International Journal of the Addictions, 1995/30, 1053-1066. 

Kontula, O. (1997): Huumeet Suomessa 1990-luvulla (Narkotikasituationen i 

Finland under 1990-talet). Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriet. 

140

Korf, D. & Verbraeck, H. (1993): Dealers en Dienders. Amsterdam: Universiteit 

van Amsterdam, Criminologisch Instituut "Bonger". 

Kroger, C., Winter, H. & Shaw, R. (1997): Riktlinjer för utvärdering av 

drogförebyggande insatser. EMCDDA, www.emcdda.com. 

Larsson, S. (1997): Techno. Musiken, dansen och scenen. Stockholm: Tiden. 

Lauritzen, G., Waal, H., Amundsen, A. & Arner O. (1998): A Nationwide Study of 

Norwegian Drug Abusers in Treatment: Methods and Findings. Nordisk 

alkohol- & narkotikatidskrift/Nordic Studies on Alcohol and Drugs, Vol. 14, 

1997 (English Supplement), 43-63. 

Lie, G.T. (1983): Ut på gator och torg. Stockholm: Natur och Kultur. 

Lieberg, M. (1992): Att ta staden i besittning. Om ungas rum och rörelser i 

offentlig miljö. Lund: Byggnadsfunktionslära, Arkitektursektionen, Lunds 

universitet. 

Lindesmith, A. (1947): Opiate Addiction. Bloomington. 

Linderholm, I. (1997): Målgruppen och budskapet. En modell för 

målgruppsanalys och utformning av budskap om trafiksäkerhet till unga 

manliga trafikanter. Lund: Lunds studies in media and communications 3. 

Lindström, P. (1997): Det går inte att vaccinera mot droger. Alkohol och 

Narkotika, nr 6, 22-23. 

Lindström, P. & Svensson, R. (1998): Skolungdomars attityder till droger. En 

utvärdering av VÅGA-programmet. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift, Vol. 

15, nr 1, 5-21. 

Lundqvist, T. (1998): Bidrar aromatiska kolväten till skunk-ruset? Alkohol och 

Narkotika, nr 3/98. 

Magnusson, J. (1997): Frivilliga organisationer och korporativ politik. Lund: 

Meddelanden från Socialhögskolan 1997:5. 

Marin, M, 1996, “Review Airi Mäki-Kulmala: Initiaatio ja alakultuuri (Initiation 

rites and subcultures)“. I: Nordic Journal of Youth Research, Vol. 4, No. 3. 

Marklund, Ulla (1988): Elever som droginformatörer - är det något att satsa på? 

Publikationer från Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet; 

1988:02. 

Marklund, Ulla (1992): Athena: aktion mot alkohol och narkotika 1989-91: 

utvärderingsrapport. Stockholm: Nordiska hälsovårdshögskolan 

/Folkhälsoinstitutet 

Martin, E. (1994): Flexible Bodies. The role of immunity in American culture 

from the days of Polio to the age of Aids. USA: Beacon Press. 

141

McDermott, P. (1995): MDMA use in the North West of England. 

http://www.lycaeum.org/drugs/synthetics/mdma/ecstasy.liverpool. 

Mestrovic, S. (1993): The Barbarian Temperament. Toward a Postmodern Critical 

Theory. s IX-IXVIII, 1-27 

Miller, S. & Westlund, P. (1998): Popkultur & droger. I: Darling. Det paranoida 

numret. Nr 1. 

Morgan, M. (1994): Evalutions of Substance Use Prevention Programmes: 

Implications for Illicit Drugs. Dublin: St. Patriks College. 

Nersnæs, L. (1995): Livet, kärleken och alkoholen. Evaluering av 

upplysningsprogrammet "Mias dagbok". NAD-publikation nr 30. 

Nordegren, T. & Tunving, K. (1997): Droger A-Ö. Borås: Natur och Kultur. 

Ohlsson, L. (1997): Bilden av den "Hotfulla ungdomen". Lund: Värpinge Ord & 

Text. 

Olsson, B. (1997): Ungdomar och narkotika. Oberoende, nr 3-4, 23-27. 

Olsson, B. (red.) (1993): Narkotikasituationen i Norden - utvecklingen 1987-1991. 

Nord 1993:20. Nordiska Ministerrådet. Köpenhamn. 

Olsson, B. & Stymne, A. (1997): Narkotikautvecklingen i Norden i jämförande 

perspektiv. I: Olsson, B., Rosenqvist, P. & Stymne, A. (red.): 

Narkotikasituationen i Norden. Utvecklingen 1990-1996. NAD-publikation nr 

32. 

Olsson, U. (1997): Folkhälsa som pedagogiskt projekt. Bilden av hälsoupplysning 

i statens offentliga utredningar. Uppsala: Uppsala Studies in Education 72. 

Pape, H. (1997): Drinking, getting stoned or staying sober. Oslo: NOVA 

Departement of Psychology. 

Partanen, J. (1995): Våta tripper. Bruket av narkotika och lugnande medel i 

Finland. Nordisk Alkoholtidskrift, Vol. 12, nr 1, 21-33. 

Pedersen, W. (1989): Patterns of drug use and sensation-seeking among 

adolescents in Norway. Acta Psychiatr. Scand. 1989:79, 386-390. 

Pedersen, W. (1998): Bittersøtt. Oslo: Universitetsforlaget. 

Quarfordt, J. (1997): Det var samhället som svek de unga. Oberoende, nr 3-4, 4-8. 

Ramström, J. (1997): Skador av hasch och marijuana. Socialstyrelsen: SoSrapport 

1997:16. 

Rågsjö, K. (1995): Black on White. A national campaign. Folkhälsoinstitutet, 

utskrift av föredrag. 

142

Sabroe, S. & Fonager, K. (1996): Unge og rusmidler - en undersøgelse af 

9.klasses elever. Århus: FADL. 

Sahlin, I. (1991): Ungdomsprojekt: Retorik och Praktik. Lic.avd. Lund: 

Socialhögskolan. 

Sahlin, I. (1996): Vad är ett projekt? I: Sahlin, I. (red.): Projektets paradoxer. 

Lund: Studentlitteratur. 

Sarnecki, J. (1990): Social anpassning och samhällssyn. Stockholm: Brå-rapport 

1990:4. 

Sernhede, O. (1996): Ungdomskulturen och de andra. Göteborg: Daidalos. 

Skinhøj, K.T. (1993): Förbrödringsritualer og rusmiddel. København: 

Socialforskningsinstituttet. Rapport 93:5. 

Skog, O-J. (1996): Rusmiddelproblemer: noen fremtidsperspektiver. Stockholm: 

Folkhälsoinstitutet. 

Skretting, A. (1996): Ungdom og rusmiddel. Oslo: SIFA. 

Skretting, A. (1997): Narkotikasituationen i Norge. I: Olsson, B., Rosenqvist, P. & 

Stymne, A. (red.): Narkotikasituationen i Norden. Utvecklingen 1990-1996. 

NAD-publikation nr 32. 

Smith-Solbakken, M. & Tungland, E.M. (1997): Narkomiljøet. Oslo: Gyldendals. 

Solarz, A. (1990): Vem blir Drogmissbrukare. Droger, kriminalitet och kontroll. 

Delrapport 1. Stockholm: BRÅ-rapport 1990:3. 

Solowij, N., Hall, W. & Lee, N. (1992): Recreational MDMA use in Sydney. 

British Journal of Addiction, 1992; 87: 1161-1172. 

Spruit, I.P. (1997): Ecstacy in the Netherlands. Rijswijk: Ministry of Health, 

Welfare and Sport. 

Stewart, T. (1987): The Heroin Users. London: Pandora Press. 

Stopp dopet.. (1997): Stopp dopet - ikke dansinga. Stoffmisbruk, nr 3, Bilag til 

Stoffmisbruk 3, 11-12. 

Sulkunen, P. (1991): De stora projektens död. Nordisk Alkoholtidskrift, Vol. 8, nr 

4, 208-220. 

Svedbom, J. (1993): Mias dagbok. Ett arbetsmaterial om livet, kärleken och 

alkoholen för årskurs 7-8. Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor. 

Svensson, B. (1988): Utdelningen av sprutor till narkomaner i Malmö och Lund. 

Lund: Meddelanden från Socialhögskolan 1988:6. 

Svensson, B. (1996): Pundare, jonkare och andra. Stockholm: Carlssons. 

143

Svensson, B. & Svensson, J. (1997): Nya missbruksmönster och ungdomskultur. 

Lund: Rapport till Nordiska Ministerrådets narkotikakommitté. 

Svensson, B. (1997): Livstid. I: Alsmark, G. (red.): Skjorta eller själ? Kulturella 

identiteter i tid och rum. Lund: Studentlitteratur. 

Söderholm-Carpelan, K. (1992): Unga narkotikamissbrukare i en vårdkedja. 

Stockholm: Stockholms universitet - Socialhögskolan. 

Søgaard, J. & Ulrichsen, E. (1996): Evaluering: Kampagne mod narkotika. 

København: Sundhedsstyrelsen. 

Tegnér, E. (1991): När housen kom till Göteborg. I: Carle, J & Hermansson, H-E. 

(red.): Ungdom i rörelse, Göteborg: Daidalos. 

Tidholm, S. (1998): Kan man röka det? I: Darling. Det paranoida numret. Nr 1. 

Tops, D. & Silow, M. (1997): En ny generation heroinmissbrukare i Malmö. Lund: 

Meddelanden från Socialhögskolan 1997:10. 

Tops, D. (1998): Sociala faktorer viktigare än kultur. Alkohol och Narkotika, nr 4. 

1998. 

Trulsson, K. (1997): Det är i alla fall mitt barn. Lund: Meddelanden från 

Socialhögskolan 1997:4. 

Turkle, S. (1995): Life on the Screen: Identity in the Age of the Internet. New 

York: Simon and Schuster. 

Tyler, A. (1988): Street Drugs. London: New English Library. 

Valsson, K.S. (1997): Narkotikasituationen i Island. I: Olsson, B., Rosenqvist, P. 

& Stymne, A. (red.): Narkotikasituationen i Norden. Utvecklingen 1990-1996. 

NAD-publikation nr 32. 

Vestel, V., Bakken, A., Moshuus, G. & Øia, T. (1997): UNGforsk: Ungdomskultur 

og narkotikabruk. I: St meld nr 1, 82-132, Oslo: Sosial-og helsedepartement. 

Vestel, V. & Moshuus, G. (1997): Ung på Nesodden. Oslo: NOVA Rapport 3/97. 

Vestel, V., Moshuus, G. & Hegna, K. (1997): Ung i Bodø. NOVA Rapport 20/97. 

Wilson, H. (red.) (1997): Drugs, Society and Behavior 97/98. Guilford, 

Dushkin/Mc Graw Hill. 

Winsløw, J. (1984): Narreskibet. Holte: Socpol. 

Wittrup, I. (1997): Også ung i Århus. Århus kommune/Center for 

Rusmiddelforskning. 

Ziehe, T. (1986): Ny ungdom. Om ovanliga läroprocesser. Malmö: Norstedts. 

144

Ziehe, T. (1989): Kulturanalyser. Stockholm: Symposion. 

Zinberg, N.E. (1984): Drug, Set and Setting. New Haven, Conn: Yale University 

Press. 

Øiern, T. (1997): Hyperstate: Fjortisenes fascinasjonsfabrikk. Stoffmisbruk, nr 3, 

Bilag til Stoffmisbruk 3, 2-4. 

Myndighetspublikationer 

CAN (1997): Alkohol- och narkotikautvecklingen i Sverige, Rapport 97. 

Stockholm: Folkhälsoinstitutet, CAN. 

CAN (1998): Alkohol- och narkotikautvecklingen i Sverige, Rapport 98. 

Stockholm: Folkhälsoinstitutet, CAN. 

DIKE (1994): Sundhed og sygelighed i Danmark 1994. Upubliceret. 

EMCDDA (1997a): Annual Report on the State of the Drugs Problem in the 

European Union. Lissabon. 

EMCDDA (1997b): New Trends in Synthetic Drugs in the European Union. 

Lissabon: Insights nr 1. 

FHI (1995): Nationell handlingsplan för alkohol- och drogförebyggande insatser. 

Stockholm: Folkhälsoinstitutet 1995:50. 

FHI (1998): Fakta och fördjupning 1998:2, Stockholm: Folkhälsoinstitutet. 

KVS (1998): Uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsens planeringsenhet. 

Norrköping: KVS. 

Ministerie VWS (1998): Smart Shops en nieuwe trends in het gebruik van pychoactieve 

stoffen. Rijswijk: Ministerie van Volksgezondheid Welzijn en Sport. 

Narkotikarådets årsberetning 1995-1996, København. 

Narkotikastrategin 1997. Narkotikapolitiska kommissionens betänkande, 

Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriet. 

NIDA (1997): Prevention Principles for Children and Adolescents. 

www.nida.nih.gov/prevention/PrevPrinc.html. 

Rapport från en arbetsgrupp inom Regeringskansliet, 1997, Stockholm: Ds 

1997:70. 

Regeringens skrivelse 1997/98:172, Stockholm. 

Report of the International Narcotics Control Board for 1997, Wien. 

Rigspolitichefens narkotikainformation (1997): Rigspolitichefens 

narkotikastatistik 1996, København. 

145

Rusmiddeletaten (1998): Ville du lånt bort tonåringen din til medisinske forsøk. 

Informationsbroschyr från Oslo kommun, Rusmiddeletaten. 

SAA (1995): Årsrapport, Reykjavík: Iceland´s National Center and Hospital of 

Addiction Medicine. 

SIFA (1997): Rusmidler i Norge 1997. Oslo: Rusmiddeldirektoratet och SIFA. 

Steering Group plan Drug-Free Iceland Year 2002 (1997): Five Year Plan 1997 

to 2002. Reykjavík. 

Stortingsmelding nr 16 (1996-97): Narkotikapolitikken, Oslo: Sosial- og 

helsedepartement. 

Sundhedsministeriet (1994): Bekæmpelse af Narkotikamisbruget. Elementer och 

hovedproblemer, København: Justitieministeriet, Socialministeriet, 

Sundhedsministeriet. 

Sundhedsministeriet (1997): Publ. nr 21. København. 

Sundhedsstyrelsen (1991): Unge och rusmidler. Forebyggelse og hygiejne. 

København. 

Sundhedsstyrelsen (1995): Forebyggelse af (narkotika) misbrug blandt udsatte 

unge. København. 

Sundhedsstyrelsen (1996): Narkotikasituationen i Danmark 1996. Årsrapport till 

Det Europæiske Center for Overvågning af Narkotika og Narkotikamisbrug. 

København. 

Sundhedsstyrelsen (1997): Alkohol- og narkotikamisbruget 1996. København: 

Forebyggelse og sundhedsfremme 1997, nr 9. 

Ungdomsenheten (1997): Fem år med Team 49. Boden: Socialförvaltningen i 

Boden. 

Tidningar, tidskrifter, radioprogram 

Aftenposten 

Aftonbladet 

Amsterdams Drug Tijdschrift 

Internettidningen Blixt 

Daily Telegraph 

Darling 

Expressen 

The Face 

Gateavvisa (http://www.wit.no/Doogie/ga/topp/frartikler.html) 

Göteborgsposten 

Independent on Sunday 

Insights 

Jyllandsposten 

Mirror 

Monitor 

146

Nat & Dag 

New Scientist 

New Scotsman 

OSA - skriv så du hörs 

POP 

Rus og avhengighet (tidigare Stoffmisbruk) 

Schlager 

Scientific Times 

Scotsman (http://www.scotsman.com) 

SE og HØR 

Social- och hälsovårdsnytt i Norden 

Svenska Dagbladet 

Sydsvenska Dagbladet (SDS) 

USA Today 

Verdens Gang 

Zoo magazine 

Radioprogrammet Dagens Eko i Sverige 

Material från Internet utan författarnamn 

Amtsungdomscentret - http://www.ungcenter.dk 

Danmarks radio - http://www.dr.dk/p3/musikstyrning/a/verve2.htm). 

Drugrangers - http://www.drugranger.dk 

EMCDDA - http://www.emcdda.com 

Folkhälsoinstitutet - http://www.fhinst.se 

Hans Olav Fekjærs nyhetsmeldinger - http://www.bks.no/nyheter.htm 

Hassela Solidaritet - http://www.hassela.se/hassela/ 

Lions-Quest - http://www.quest.edu/business/quest/sfg.htm 

Narkotikarådet - http://www.sm.dk/narko/aarsberetning.htm 

Saapas - http://Weikko 1998 

Smart Drugstore - http://www.smartdrugstore.com/frames.html 

Stakes - http://www.stakes.fi 

Uteseksjonen - http://w1.2224.telia.com/~u222400491/ 

Övriga källor 

Bonniers svenska ordbok, 1988, Stockholm: Bonniers. 

Intervjuer m.m.: 

Anne-Marie Sindballe, Köpenhamn 

Kirsten Thue Skinhøj, d.o 

Anders Bakken, Oslo 

Torbjørn Brekke 

Odd Hordvin, d:o 

Astrid Skretting, d:o 

Viggo Vestel, d:o 

Salme Ahlström, Helsingfors 

Marja Holmila, d:o 

Aarne Kinnunen, d:o 

147

Osmo Kontula, d:o 

Yrjö Nuorvala, d:o 

Markku Soikkeli, d:o 

Sari Vesikansa, d:o 

Sanna Kokkonen, (Helsingfors, gäststudent i Lund, vårterminen 1998) 

Sanna Eskola (d:o) 

Hans-Martin Hansen, Lund 

Urban Nyström, Boden (telefonintervju) 

Svenska Rikspolisstyrelsens underrättelseenhet (telefonintervju) 

Martin Persson, föreläsning, UNF i Uppsala 17/10 1996. 

Jan G. Quarfordt, 1998, personligt meddelande i form av frågesvar via e-post. 

Anders Stymne, 1998, manuskommentar via e-mail. 

Intervjuer genomförda av Bengt Svensson i en pågående studie av tunga 

narkotikamissbrukare i tvångsvård (1998). 

Mini-enkät på Internet via Finlands cannabisförenings hemsida (ett svar kom in). 

Sammandrag 

Ungdomskultur i Norden 

Norden är ett geografiskt begrepp, som betecknar fem länder i norra Europa - 

Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Lika svårt som det är att avgränsa 

”nordisk kultur” från resten av världens, lika omöjligt är det att urskilja en 

”nordisk ungdomskultur”. Den internationella (framför allt västerländska) 

ungdomskulturen finns även i hela Norden. Vi har punkare, vi har hårdrockare, 

death metal-fans, det finns straight edgare, hip hopare, skateare, raveare och mcgäng 

i alla de fem länderna. Det är faktiskt svårare att peka på subkulturella 

grupper eller livsstilar som bara finns i ett land. Förmodligen är skillnaderna 

större mellan regioner inom länderna än t.ex. mellan Nordens olika storstäder. 

Så när de olika ländernas narkotikaexperter noterar att användningen av heroin 

ökar, att ecstasy håller på att etablera sig, att cannabis och amfetamin är spritt 

över hela landet så är det mönster som på det hela taget går igen i Danmark, 

Finland, Island, Norge och Sverige. 

När man pratar om ”ungdomskultur” är det ofta synliga ungdomsgrupper, som 

de vi nämnt ovan, man avser. Ungdom är ett flytande begrepp som blir vad man 

148

använder det till. Ibland menar man med ungdom en viss ålder, ibland en 

livssituation och ibland handlar det om ungdomlighet, en uppsättning kulturella 

tecken som tillskrivs ungdomen. Vår definition av ungdomar är personer mellan 

13 och 25 år, men när det gäller ungdomskulturen blir gränserna mindre skarpa, 

ungdomskulturella signum - kläder, tidningar, TV-program, musik, design - 

produceras och konsumeras till stor del av människor som har passerat 

ungdomsåren. 

Frågeställningar och metod 

Vad finns det för samband mellan ungdomskultur och missbruk och vad finns 

det överhuvudtaget för mönster inom ungdomsmissbruket? Hur väl stämmer 

eventuella samband överens med det förebyggande arbete mot missbruk bland 

ungdomar som bedrivs? Vilka erfarenheter har man gjort av preventiva insatser i 

de nordiska länderna? 

För att undersöka nordisk ungdomskultur, missbruksmönster och prevention har 

vi gått igenom mediamaterial, pågående forskning om ungdomskultur och 

ungdomsmissbruk, och utvärderingar av preventiva åtgärder i de nordiska 

länderna. Vi har sökt efter förekomsten av narkotika i ungdomskulturer; hur 

skriver, hur talar man om narkotika? Vi har också gått igenom och jämfört 

forskning om ungdomskultur i Norden. I första hand har vi sökt i material inom 

de nordiska länderna, men i viss mån även utanför. Norden är tätt sammanvävt 

med omvärlden också när det gäller forskning. 

Vi tecknar med bred pensel en ganska omfattande bild och lägesbeskrivning 

över missbruksmönster, ungdomskultur och prevention i Norden. Här har vi 

strävat efter en stor öppenhet där sociologiska, socialpsykologiska och 

etnologiska infallsvinklar har blandats. Det har fått ersätta en sammanhållen 

teoretiskt baserad analys, som vi ser som ett naturligt nästa steg i det arbete som 

vi har påbörjat. 

Nya missbruksmönster 

Vad är det som händer i Norden när det gäller nya missbruksmönster? Hasch 

behåller sin ställning som ledande illegal drog. Ett tillskott i cannabisfamiljen är 

skunk, en förädlad form av marijuana med särskilda egenskaper. I Danmark är 

hasch etablerat på ett annat sätt än i övriga Norden. Rökning av heroin ökar, 

möjligen epidemiskt på vissa orter. Heroinet är nu tillgängligt också utanför 

storstadsområdena. Ecstasy sprids i första hand via ravescenen, liksom 

designade droger med liknande sammansättning. Amfetamin behåller ungefär 

sin tidigare ställning som ledande centralstimulerande drog och förpassar kokain 

till exklusiva miljöer. LSD och svampar som ger hallucinationer har 

återupptäckts av grupper av ungdomar som redan använder andra illegala droger. 

Forskningen visar entydigt att de ungdomar som använder illegala droger i 

allmänhet också har en hög alkoholkonsumtion. 

149

Det är lättkonsumerade och därför mindre skrämmande droger som röks eller tas 

i tablettform som framför allt vinner mark bland unga människor. Under 90-talet 

har drogerna blivit både billigare, renare och mer lättillgängliga. 

Vi visar att det finns två huvudvägar in i narkotikamissbruk - avvikarkarriärens 

väg och den ungdomskulturella vägen. För ungdomar som redan är inne i en 

avvikarkarriär läggs narkotikan till som ett ytterligare problem. För unga 

kriminella kan narkotikavärldarna vara attraktiva miljöer där det finns ”arbete” i 

form av kriminalitet, en gemenskap om än med stora brister, en drog att samlas 

kring i ord och handling. 

Den ungdomskulturella vägen innebär att när narkotikan glamouriseras i en 

ungdomskultur så sker också ett tillflöde av unga narkotikabrukare som inte har 

en tung social belastning från början. Det är den ungdomskulturella vägen in i 

narkotikamissbruk som anses stå för den största ökningen idag. Skräckscenariet 

är en ungdomskultur som är lika effektiv att propagera för illegala droger som 

sextiotalets flower power epok. 

Vi lånar några begrepp från den norska Stortingsmeldingen 

”Narkotikapolitikken (1997)” - elit, anhängare och mainstream som belyser hur 

nya trender också vad gäller droger först tas upp av resursstarka ungdomseliter, 

sedan sprids till deras beundrande omgivning, anhängarna och därefter i 

växlande omfattning tas upp av de stora ungdomsgrupperna, mainstreamungdomen. 

När de breda lagren av ungdomar tagit upp ett mode har eliten redan 

förflyttat sig till nya exklusiviteter. 

Människa och drog 

Alla droger påverkar människors sinnesförnimmelser. Hur denna påverkan sker 

ger utrymme för olika tolkningar. Begreppen drug, set and setting är centrala för 

förståelsen av hur denna påverkan sker. Drug - drogen i sig, dess styrka och 

kvalitet, dess farmakologiska egenskaper och den nimbus som finns runt drogen, 

Set - den enskildes personliga förhållanden, stämningsläge, hälsotillstånd, 

förväntningar inför drogandet. Setting - den kontext, det sammanhang i vilket 

drogen intas, är det tillsammans med goda vänner i en trygg miljö eller sker det i 

en stressad situation på okänd mark. 

I det långsiktiga perspektivet växlar drogerna i betydelse. För förståelsen av 

drogernas varierande betydelse för människor för vi fram metaforen att se 

förhållandet till drogen som en kärleksrelation. Mötet med drogen har från 

början karaktären av en tillfällig förbindelse. Den kan ge upphov till en 

förälskelse, som övergår i ett beslut att vara särbo eller sambo. Förhållandet kan 

sedan komma att etableras som en äktenskapsrelation, präglad av trygghet, vanor 

och rutiner, stunder av uppflammande förälskelse, tvivel och eventuellt beslut 

om uppbrott. Detta uppbrott kan leda till skilsmässa från drogen, men 

150

förhållandet kan också återupptas efter en tids separation. Om skilsmässan blir 

bestående kan den medföra att man i fortsättningen lever ensam, dvs. utan 

droger. (Ibland blir denna ensamhet högst verklig och inte bara metaforisk). 

Resultatet kan också bli att man går in i ett nytt förhållande, med en ny drog t.ex. 

alkohol eller - i bästa fall - med en levande människa, i en ny gemenskap och ett 

nytt kärleksförhållande som kan ersätta drogen. Även om man går in i ett nytt 

förhållande finns risken med snedsteg, otrohet då förhållandet till det gamla 

kärleksobjektet tillfälligt återupptas. 

Vi visar i vår rapport att drogdebut sker under hela tonårsperioden. Den nya 

ungdomskulturen är individualistisk, snarare än kollektiv. Det innebär att det 

inte är tillräckligt att resonera om grupptryck i drogpreventionen. Den måste 

också innebära diskussioner om rusmedlens funktion för unga människor, om 

upplevelser, kickar och hur de kan uppnås genom annat än droger. 

Jakten på upplevelser, spänning och gemenskap men också flykt från en 

otillfredsställande tillvaro, är några förklaringar till varför människor använder 

narkotika. Brist på förtroende för myndigheter verkar vara ett skäl till att deras 

information om narkotika väger lättare än andras. 

Den individualistiska hållningen till kroppen finns inte bara hos unga människor 

utan också i samhället i övrigt, t.ex. i form av vissa typer av genforskning. 

Naturpreparat och det heroin chica modeidealet är andra former av manipulering 

av kroppen. Ungdomliga kännetecken som att vara öppen för det nya, att prova 

på, att resa och utforska och att vara flexibel är samhälleliga ideal idag. Det är 

ideal som går att förena med en positiv inställning till narkotika. Att drogbrukare 

är sökare märks i uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta narkotiska 

preparat. Drogbrukarna och drogtillverkarna ligger alltid steget före polis, 

socialförvaltning och lagstiftning. 

Sammanvägt med hög ungdomsarbetslöshet och osäkra framtidsutsikter har 

narkotikasituationen för ungdomar en delvis ny och oroväckande karaktär, även 

om nuläget som det framträder i vårt siffermaterial pekar på att en 

överväldigande majoritet ungdomar i Norden inte brukar narkotika. 

Prevention 

Hur får man unga människor att dels uppfatta antidrogbudskapen, men framför 

allt att ta dem till sig och leva efter dem? Reklamens språk har visat sig effektivt 

för att få ungdomar (samt äldre och yngre) att införliva nya livsstilar, eller 

åtminstone produkter, i sitt vardagsliv, men det verkar inte finnas lika goda 

erfarenheter av ”anti-reklamkampanjer”. 

Det är svårt att hitta utvärderingar som visar på framgångsrika nordiska 

preventionsprogram. Den uppfattning som genomgående förs fram till oss, både 

i textmaterialet och i våra intervjuer, är ändå att preventiva insatser för 

151

ungdomar behövs, men att de ska utföras efter en långsiktig, planmässig strategi. 

Renodlad information har främst en kunskapsförmedlande funktion. I bästa fall 

kan den stärka de redan avståndstagande. Stora landsomfattande 

informationskampanjer kan ha en funktion om de utgör toppen på ett isberg, 

understödda av massiva insatser på ett lokalt plan. Som isolerad insats är 

kampanjernas värde sannolikt mycket begränsat. 

All informationsspridning måste ta hänsyn till den nya informationssituationen 

som Internet innebär och den kunskapsrelativism som präglar dagens samhälle, 

dvs. synsättet att det inte finns några säkra sanningar utan att all sanning är 

relativ. 

Det räcker inte att etablissemanget förmedlar motbilder. Argumenten är som de 

nya syntetiska drogerna - de är alltid ett steg före. Nu krävs en förmåga hos 

ungdomar att källkritiskt granska information. 

När det gäller att påverka dem som finns i riskzonen (de som står i början av en 

avvikarkarriär) för att börja med droger och utveckla annat avvikande beteende 

krävs interaktiva modeller, sådana som påverkar självkänsla, trivsel i skolan, 

grundläggande sociala färdigheter. Dessa är tids- och resurskrävande, men 

betalar sig förmodligen bra i längden, inte minst genom att de höjer deltagarnas 

kompetens även i andra avseenden än när det gäller att motstå droger. NIDA, 

den federala amerikanska myndigheten för forskning om narkotika har gjort en 

sammanställning av vad den amerikanska forskningen visar om 

preventionsprogram. NIDA uttalar sig där med stor tillförsikt över nyttan med 

prevention och poängterar bland annat att programmen ska arbeta interaktivt, 

långsiktigt och återkommande och att de ska involvera skolan, familjen och 

närsamhället. 

Prevention och ungdomskultur 

När prevention möter ungdomskultur krockar två viljor: vuxensamhällets önskan 

att kontrollera och ungdomars längtan efter frihet. Ungdomarnas självförtroende 

ska stärkas, men inte så att de blir självständiga och själva bestämmer vad de vill 

göra med sina liv. Det ska stärkas så att de vågar säga nej till droger. Återigen 

finns det skäl att gå igenom preventionens syften, vad är egentligen syftet med 

vuxensamhällets kontroll? Är drogbekämpningen en principsak eller är syftet 

omsorg om medborgarna? Vad i drogbruket vill man komma åt? Här är det 

väsentligt att poängtera att det inte är starka upplevelser eller känslor av 

gemenskap som man vill motarbeta. Inte heller flummighet, okontrollerbarhet 

eller nyfikenhet i största allmänhet. Det är viktigt att understryka att anledningen 

till att ungdomar ska undvika droger i första hand är att droger är skadliga för 

dem, inte att drogerna gör dem till sämre människor eller är dyra för samhället. 

Vi har fört fram att drogen för vissa människor har karaktären av ett 

kärleksobjekt. En betydelsefull skillnad mellan förhållandet till drogen och en 

152

kärleksrelation är, att förhållandet till drogen är förbjudet. Förbjuden kärlek gör 

det lättare att bortse från partnerns dåliga sidor eftersom den kräver att man 

motsätter sig omgivningen och gör förbudsivrarna till fiender. Bilden av drogen 

som förbjuden kärlek gör också svårigheten med drogprevention tydlig. Varför 

skulle Julia vilja lyssna på kärleksråd från sin mamma när det gäller Romeo, hon 

är ju emot förhållandet till Romeo över huvudtaget. 

Forskningsbrister 

Genomgående för drogpreventiva insatser har hittills varit bristfällig utvärdering. 

Här tycker vi oss skönja en bättring men fortfarande sjösätts stora projekt som 

inte inkluderar en gedigen utvärdering. Det finns också behov för en utveckling 

av de metoder som används för utvärdering, något som t.ex. EMCDDA har 

uppmärksammat. 

Sannolikt är den bästa förebyggande medicinen breda socialpolitiska satsningar 

för att hålla ungdomsarbetslösheten nere och insatser för att förhindra utslagning 

i skolan. I skolan manifesteras de beteenden som ger indikationer om ett 

framtida missbruk. Vi vet hur riskprofilerna ser ut för de ungdomar som börjar 

missbruka droger. Det finns i de nordiska länderna många modeller för hur man 

bryter en destruktiv tonårsutveckling. Vad som fortfarande saknas är en 

systematisk kunskap om vad som fungerar för vilka ungdomar under vilka 

betingelser. 

Vi vill avslutningsvis peka på brister i den ungdomskulturella forskningen i 

Norden, som vi har kunnat notera. Som vi flera gånger har tagit upp saknas 

fortfarande till stor del kvalitativa data om rusmedlens roll i olika 

ungdomsgrupper. Särskilt i Norge har det börjat komma intressanta kvantitativa 

undersökningar som belyser rusmedlens omfattning i olika grupper och som 

sträcker sig längre än enkla enkäter i skolorna. Denna forskning behöver 

kompletteras med fältundersökningar som visar när, hur och varför alkohol och 

narkotika brukas bland ungdomar i olika åldrar och av olika kategorier. 

153

Summary 

Youth culture in the Nordic countries 

The northern European family of Nordic countries consists of five members: 

Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden. It is, however, difficult to 

demarcate any ”Nordic culture” that can be set apart from the rest of the world, 

and indeed the same applies to a ”Nordic youth culture”. International (and most 

particularly Western) youth culture, has a presence in all the Nordic countries. 

We have punk rockers, hard rockers, death metal fans, there are straight edgers, 

hip hoppers, skaters, ravers and mc gangs in all five countries. It is in fact harder 

to identify subcultural groups or life-styles that only exist in one of these 

countries. Differences between regions within individual countries are probably 

greater than differences between the biggest cities in different Nordic countries. 

So when the drugs experts in different countries say that the use of heroin is on 

the increase, that ecstasy is gaining a firmer footing, that cannabis and 

amphetamines are spread out across the whole country, the general pattern can 

be said to apply in Denmark, Finland, Iceland, Norway and Sweden. 

”Youth culture” is typically understood as representing the kind of visible youth 

groups mentioned above. ”Youth” itself is a fluid concept that adapts to what it 

is used to denote. Sometimes ”youth” is used to refer to a certain age, sometimes 

to a life situation, sometimes it refers to ”youthhood”, a collection of cultural 

symbols ascribed to youth. Our definition is that youths are people aged between 

13 and 25 years, but for youth culture the boundary lines are not applied as 

rigidly: key elements of youth culture -- clothes, magazines, television 

programmes, music, design -- are in large part produced and consumed by 

people over 25. 

Research questions and methodology 

154

What kind of association is there to be found between youth culture and drug 

abuse, what sort of patterns can we detect in drug abuse among youths in 

general? To what extent are preventive efforts among youths adapted to these 

possible associations? What kind of experiences have been gained from 

prevention programmes undertaken in the Nordic countries? 

For our study of Nordic youth culture, drug abuse and prevention, we have 

analysed media reports, reviewed ongoing research into youth culture and drug 

abuse among youths, and looked at evaluations of preventive programmes in the 

Nordic countries. We have studied the appearance of drugs in youth cultures; 

how are drugs written about, how are they talked about? We have also reviewed 

and compared research into youth cultures in the Nordic countries, looking 

primarily at material within the Nordic countries, but to a certain extent outside 

them as well. The Nordic family is closely tied up with the surrounding world in 

respect of research as well. 

Our portrayal of drug abuse patterns, youth culture and prevention in the Nordic 

countries today is quite comprehensive rather than detailed. We have aimed in 

our account at openness, combining sociological, social-psychological and 

ethnological perspectives. This has consciously been given precedence over a 

coherent theoretically grounded analysis, which we regard as a natural next step 

in the work that is now underway. 

New patterns of abuse 

What is happening in the Nordic abuse scene; what sort of new patterns are 

emerging? Hashish has retained its position as the leading illicit drug. A new 

addition to the family of cannabis products is skunk, a refined form of marijuana 

with special properties. In Denmark hashish is established in a different way 

than in the other Nordic countries. The smoking of heroin is on the increase, in 

some areas potentially in the nature of an epidemic. Heroin is now accessible 

even outside major cities. Ecstasy is spreading primarily through the rave scene, 

as are designer drugs with similar compositions. Amphetamine remains the 

leading nervous system stimulant and has shifted cocaine into more exclusive 

environments. LSD and hallucinogenic mushrooms have been rediscovered by 

youths who already use other illicit drugs. Research has shown unequivocally 

that the young people who use illicit drugs are also heavy drinkers. 

Youths today are increasingly turning to drugs that are smoked or taken in pills, 

i.e. that are easy to use and therefore less frightening. During the 1990s drugs 

have become less expensive, purer and more easily accessible. 

Our analyses show that there are two main avenues to drug abuse: one via the 

deviant career, the other via youth culture. For youths already headed for a 

deviant career, drugs are an additional layer of problems. It is easy to see how 

the world of drugs may well appeal to juvenile delinquents, offering as it does 

155

ample ”job opportunities” in the form of crime as well as a focal point for a 

sense of belonging and togetherness. 

The youth culture avenue to drug abuse implies a process in which drugs are 

glamorized in a youth culture and new users who have no initial social burden 

are attracted. It is this avenue that is thought to account for the biggest increase 

in drug abuse today. A worst-case scenario is a youth culture that is equally 

effective in propagating illicit drugs as the flower power era of the 1960s. 

The Norwegian parliamentary report on drug policy provides us with three 

useful concepts for our analysis: elite, follower and mainstream. These concepts 

help to illustrate how new trends are first picked up by elites with strong 

resources; then spread among their admirers, closely following in their footsteps; 

and then eventually are adopted, to a lesser or greater degree, by mainstream 

youths. By the time that the large majority of youths have picked up the trend, 

the elite have already moved on to something new and exclusive. 

People and drugs 

All drugs affect people's sense perception. There are different interpretations of 

the mechanisms involved. The concepts of drug, set and setting are important to 

understanding how the effects take place: the drug itself, its strength and quality, 

its pharmacological properties and the halo around the drug; the set, i.e. the 

individual's circumstances, frame of mind, health status, expectations with 

regard to drugs; and the setting, i.e. the context in which drugs are taken, in the 

company of friends in a secure environment or alone in a stressed situation in 

unknown territory. 

The meaning of drugs varies over time. To help shed light on how those 

meanings may vary, we use the metaphor of a love affair for the relationship to 

drugs. The first encounter with drugs is like an occasional, temporary affair. It 

may lead to falling in love, at which point the decision has to be made whether 

to live separately or together. The relationship may then be endorsed by 

marriage, giving an added sense of security. The habits and routines and 

moments of passionate love are increasingly interspersed with hesitation, leading 

possibly to a decision to split up. Splitting up may mean a divorce from drugs, 

but the relationship may also be revived after a period of separation. If the 

divorce is permanent, the individual may continue to live alone, i.e. without 

drugs. (Sometimes the loneliness is not only metaphorical but very real indeed.) 

Another possible outcome is a new relationship, with a new drug or with alcohol 

or (in the best case) with a living human being, a new love affair that may 

replace the drug. In this new relationship there still remains the risk of escapade, 

infidelity with the old object of love. 

We point out in our report that teenagers in all age groups may start trying drugs. 

Today's new youth culture is highly individualistic rather than collective. It 

156

follows that drug prevention cannot be based on considerations of group 

pressure. To be effective, prevention must also include discussions on the 

function of substances for young people, on their experiences and on how they 

can get their kicks out of other things than drugs. 

People use drugs for different reasons; some are in search of pleasure and 

excitement or a sense of togetherness, others want to try and break away from 

what they feel is an unsatisfactory existence. Lack of confidence in the 

authorities appears to be one of the reasons why their information on drugs has 

less credence than that of others. 

It is not only young people whose attitude to their own body is individualistic; 

the same applies to modern society at large. The human body is now the target 

of intense manipulation, as evidenced by a certain kind of genetic research, the 

use of natural products and chic fashion ideals. Openness to new ideas, trying 

new things, travelling and exploring are characteristic of youths and at once 

ideals of modern society. All these are ideals that are easy to associate with a 

positive attitude towards drugs. The capacity of drug users for exploration is 

clearly reflected in their imagination and inventiveness in the search for drugs: 

both drug users and drug producers are always one step ahead of the police, 

social welfare authorities and legislation. 

Combined with the persistently high levels of youth unemployment and general 

uncertainty about the future, the drug situation among young people today does 

give cause for some concern -- even though the statistical evidence in the report 

indicates that the vast majority of young people in the Nordic country do not use 

drugs. 

Prevention 

How do we get young people even to listen to drug education; and more 

importantly, how do we get the message across and actually heed the advice? 

The language of advertisements has proven highly effective in getting young 

people to embrace new life styles (or at least new products), but there has been 

less success with ”anti-advertisement campaigns”. 

Evaluations of successful Nordic prevention programmes are hard to come by. 

Yet the impression we get from books and articles and interviews is quite 

consistent across the board: it is agreed that preventive efforts aimed at youths 

are needed, but they should be based on a systematic, long-term strategy. Pure 

information serves mainly the purpose of dissemination; at its very best it can 

strengthen the resolution of those who have taken the decision to keep clear. 

Major national information campaigns can work if they are just the tip of the 

iceberg and supported by massive contributions at the local level. However, if 

they remain isolated, such campaigns are unlikely to produce very good results. 

157

All information efforts must take account of the new information environment 

that has been created by the Internet as well as the relativism that characterizes 

present-day society, i.e. the view that there exist no certain truths but truth is 

always relative. 

A strategy of countering on the part of the establishment is quite simply 

inadequate. The argument is the same as in the case of the new synthetic drugs -- 

they are always one step ahead. An important skill required of youths today is 

that of critically examining the sources of their information. 

Successful interventions to persuade those who are most at risk of taking up 

drugs and entering on a deviant career need to be based on interactive models 

which influence self-esteem, basic social skills, how they get on at school. All 

these efforts require considerable resources and a great deal of time, but in the 

long term the outcomes will probably pay back the investment: as well as 

improving their social competencies in general, they might also help the 

participants resist drugs. n the United States the National Institute of Drug Abuse 

(NIDA) has compiled an overview of what American research has found out 

about prevention programmes. The Institute concludes that there can be no doubt 

about the benefits of prevention, but stresses that prevention efforts must be 

interactive, long-term and recurring programmes that involve the school, the 

family and the immediate community. 

Prevention and youth culture 

The encounter between prevention and youth culture is a clash of two wills: the 

will of adult society to control and the will of youths to be free. The selfconfidence 

of youths should be strengthened, but not towards independence or 

making up their own minds about what they want to do with their lives. Their 

self-confidence should be so strengthened that they have the courage to say no to 

drugs. The question needs to be raised again and again as to what exactly is the 

purpose of prevention and control by adult society? Is the fight against drugs a 

matter of principle, or is the purpose to protect and look after citizens? What is it 

in drug use that we want to influence? It is important to note that the intention is 

not to curb and repress strong feelings or experiences of togetherness, no more 

than vagueness, uncontrollability or curiosity. We need to stress that the main 

reason why youths should avoid drugs is that drugs are harmful to them, not that 

drugs make them worse as persons or that they are expensive to society. 

We have suggested here that for some people, drugs are the object of their love. 

One significant difference between a relationship with drugs and a love affair is 

that the former is forbidden. In forbidden love it is easier to ignore the bad sides 

about one's partner because it involves fighting the environment and 

prohibitionists. The image of drugs as forbidden love also highlights the 

difficulties of drug prevention: why should Julia listen to her mother's advice 

about Romeo, given that she is against the relationship to start with? 

158

Shortcomings in research 

A common shortcoming in drug prevention efforts so far has been the lack of 

evaluation. It does seem that things are slowly improving in this respect, but still 

major projects are being launched that do not include proper evaluation. There is 

also a need to develop the methods that are used for evaluation purposes, as for 

instance the EMCDDA has pointed at. 

The best preventive medicine probably consists of a combination of broadlybased 

social policy measures aimed at keeping youth unemployment down and 

efforts aimed at preventing exclusion in school. Indications of future abuse are 

manifested in behaviour at school. We know the profiles of those youths who are 

at risk and who turn to drugs. A number of models already exist in the Nordic 

countries for effectively breaking destructive teenage development. What we 

still lack is systematic knowledge of what works for which youths under which 

conditions. 

In conclusion, a few words are in order on the shortcomings in youth culture 

research in the Nordic countries. Firstly, there is still a lack of qualitative data on 

the role of substances in different youth groups. In Norway interesting 

quantitative studies have been published that shed light on the perceptions of 

intoxicating substances in different groups and that go beyond individual 

questionnaires in schools. This work needs to be complemented by field research 

which shows when, how and why alcohol and drugs are used among youths at 

what age and in which categories. 

Translated by David Kivinen 

159

Yhteenveto 

Nuorisokulttuuri Pohjoismaissa 

Pohjoismaat on maantieteellinen alue, joka käsittää viisi pohjoista Euroopan 

maata - Islanti, Norja, Ruotsi, Suomi ja Tanska. Yhtä vaikeaa kuin on erottaa 

”pohjoismainen kulttuuri” maailman muista kulttuureista, on mahdotonta eritellä 

”pohjoismaista nuorisokulttuuria”. Kansainvälinen (ennen kaikkea länsimainen) 

nuorisokulttuuri löytyy myös kaikista Pohjoismaista. Punkkareita, rockareita, 

death metal-faneja, streittareita, hip hoppareita, skeittareita, reivaajia ja 

moottoripyöräjengejä on kaikissa viidessä maassa. Vielä vaikeampaa on viitata 

alakulttuuriryhmiin tai elämäntyyleihin, joita löytyy vain yhdestä maasta. 

Ennemminkin erot ovat suurempia maiden sisällä kuin pohjoismaisten 

suurkaupunkien välillä. Joten kun eri maiden huumeasiantuntijat huomaavat, että 

heroiinin käyttö kasvaa, ecstasy vakiinnnuttaa asemaansa ja kannabis ja 

amfetamiini leviävät koko maahan, on se huomio, joka koskee niin Islantia, 

Norjaa, Ruotsia, Suomea kuin Tanskaa. 

Kun puhutaan ”nuorisokulttuurista” tarkoitetaan sillä usein näkyvissä olevia 

nuorisoryhmiä, kuten yllämainittuja. ”Nuoruus” on varsin epämääräinen käsite, 

johon vaikuttaa se, missä yhteydessä sitä käytetään. Joskus ”nuoruudella” 

ilmaistaan tiettyä ikää, joskus elämäntilannetta ja joskus sillä tarkoitetaan 

nuorekkuutta. Sanan kulttuurinen yhteys määrittelee nuoruuden. Meidän 

määritelmämme mukaan nuoria ovat iältään 13-25 vuotiaat, mutta käsiteltäessä 

nuorisokulttuuria tulevat rajat epäselvemmiksi. Nuorisokulttuurin muotoja - 

vaatteita, lehtiä, TV-ohjelmia, musiikkia, muotoilua - valmistaa ja kuluttaa myös 

suuri osa ihmisistä, jotka ovat jo ohittaneet nuoruusvuotensa. 

Kysymyksen asetteluja ja metodeja 

Mikä yhteys on nuorisokulttuurin ja huumeiden käytön välillä ja mitä tapoja 

huumeiden käytölle nuorten keskuudessa on? Missä määrin nuorten keskuudessa 

tehtävä työ ottaa huomioon huumeiden käytön ja nuorten välisen suhteen? Mitä 

kokemuksia on saatu ennaltaehkäisevästä työstä Pohjoismaissa? 

Tutkiaksemme pohjoismaista nuorisokulttuuria, huumeiden käyttöä ja 

ennaltaehkäisyä olemme käyneet läpi tiedotusvälineiden materiaalia, meneillään 

olevaa tutkimusta nuorisokulttuurista ja nuorten huumeiden käytöstä, ja arvioita 

ennaltaehkäisevistä toimenpiteistä Pohjoismaissa. Olemme lisäksi tutkineet 

päihteiden esiintymistä nuorisokulttuurissa; kuinka päihteistä kirjoitetaan ja 

puhutaan. Olemme lisäksi käyneet läpi ja verranneet tutkimusta 

nuorisokulttuurista Pohjoismaissa. Ensisijaisesti olemme etsineet materiaalia 

Pohjoismaista, mutta jossain määrin myös sen ulkopuolelta. Pohjoismaat ovat 

tiiviisti yhteen kudottu ympäröivään maailmaan, myös mitä tutkimukseen tulee. 

160

Luonnostelemme kuvaa käyttötavoista, nuorisokulttuurista ja ennaltaehkäisystä 

Pohjoismaissa tällä hetkellä. Olemme pyrkineet laajaan avoimuuteen, jossa 

sosiologinen, sosiaalipsykologinen ja etnologinen näkökulma kohtaavat. 

Yhtenäinen teoreetinen analyysi jää täten tästä työstä puuttumaan, mutta 

näemme sen luonnollisena jatkeena työllemme. 

Uudet huumeiden käyttötavat 

Onko Pohjoismaissa huumeiden käyttötavoissa tapahtumassa muutosta? Hasis 

näyttää säilyttävän johtavan asemansa laittomana huumeena. Uusi lisä 

kannabisperheeseen on skunk, jalostettu muoto marihuanasta erilaisin 

ominaisuuksin. Tanskaan hasis on juurtunut toisella tavoin kuin muihin 

Pohjoismaihin. Poltettavan heroiinin käyttö kasvaa, kuten myös mahdolliset 

epidemiat tietyillä alueilla. Heroiinia on nykyisin saatavilla myös 

suurkaupunkialueiden ulkopuolella. Ecstasy leviää etenkin ravepiirien 

välityksellä, kuten myös koostumukseltaan samantapaiset synteettiset huumeet. 

Amfetamiini säilyttää osapuilleen entisen asemansa johtavana keskushermostoa 

piristävänä aineena ja eristää kokaiinin entisestään seurapiireihin. LSD ja 

aistiharhoja aiheuttavat sienet ovat uudelleen löydetty jo ennestään muita 

huumeita käyttävien nuorisoryhmien joukossa. Tutkimus osoittaa 

yksiselitteisesti, että laittomia huumeita käyttävillä nuorilla on yleisesti myös 

suuri alkoholinkulutus. 

Helposti käytettävät ja siten vähän vaivaa aiheuttavat huumeet, kuten poltettavat 

tai pillerimuodossa olevat, ovat niitä jotka pääasiallisesti lisäävät 

markkinaosuuttaan nuorten keskuudessa. 1990-luvun aikana huumeet ovat 

tulleet sekä halvemmiksi, puhtaammiksi että helpommmin saataviksi. 

Osoitamme, että on olemassa kaksi päätietä huumeiden käyttöön - syrjäytymisen 

tie ja nuorisokulttuurinen tie. Nuorille, jotka ovat jo valmiiksi syrjäytyneet, 

muodostuvat huumeet helposti lisäongelmaksi. Nuorisorikollisille voi 

huumeiden maailma olla puoleensavetävä ympäristö, joka tarjoaa ”työtä” 

rikollisuuden muodossa ja yhteenkuuluvuutta, joskin suurin puuttein. Huumeet 

kokoavat ympärilleen sanoin ja teoin. 

Nuorisokulttuurinen tie tarkoittaa sitä, että kun huumeissa on nuorisokulttuurin 

kannalta jotain hohdokasta, se vetää puoleensa myös muita kuin huono-osaisia 

nuoria. Nuorisokulttuurinen tie on se, joka huumeiden käytössä näyttää 

tänäpäivänä omaavan suurimman kasvun. Kauhukuvana on nuorisokulttuuri, 

joka yhtä tehokkaasti ajaa asiaa laittomien huumeiden puolesta kuin 60-luvun 

kukkaisaikakausi. 

Lainaamme joitakin ajatuksia norjalaisesta komiteanmietinnöstä - eliitti, suosijat 

ja valtavirta, jotka valaisevat uusia trendejä ja myös sitä miten nuorisoeliitti ottaa 

ensimmäisenä käyttöön huumeen, joka sitten leviää heitä kannattaville 

suosijoille. Sen jälkeen huumeen ottaa käyttöön vaihtelevan kokoinen määrä 

161

suurista nuorisoryhmistä, valtavirtanuorista. Kun suuret nuorisoryhmät ovat 

omaksuneet muodin, on eliitti jo siirtynyt uuden valikoidun tavan pariin. 

Ihminen ja huume 

Kaikki huumeet vaikuttavat ihmisen aistihavaintoihin. Kuinka nämä vaikutukset 

tapahtuvat antaa tilaa eri tulkinnoille. Käsitteet ”drug”, ”set” ja ”setting” ovat 

keskeisiä ymmärrettäessä, kuinka nämä vaikutukset tapahtuvat. Drug - huume 

sinänsä, sen voimakkuus ja laatu, sen farmakologiset ominaisuudet ja sädekehä, 

joka sen päällä on. Set - yksilön persoonallinen suhtautuminen, olotila, 

terveydentila, odotukset huumeissa olemista kohtaan. Setting - konteksti, yhteys, 

jossa huume nautitaan, onko se yhdessä hyvien ystävien kanssa turvallisessa 

ympäristössä vai tapahtuuko se stressaavassa tilanteessa vieraassa paikassa. 

Pitkällä aikavälillä huumeiden merkitys muuttuu. Ymmärtääksemme huumeiden 

vaihtelevan merkityksen ihmisille, otamme esille vertauskuvan rakkaussuhteesta 

nähdäksemme suhteen huumeisiin. Kohtaaminen huumeen kanssa on aluksi 

luonteeltaan satunnainen suhde. Se voi antaa syyn leimahtavaan rakkauteen, joka 

voi viedä päätökseen yhteenmuuttamisesta. Suhde voi tämän jälkeen vakiintua 

aviosuhteeksi, turvallisuudentunnetta, tapoja ja rutiineja, roihuvia rakkauden 

hetkiä, epävarmuutta ja lopulta mahdollisesti päätös erosta. Ero voi johtaa 

pysyvään eroon huumeista, mutta suhde voi eron jälkeen myös herätä uudelleen 

henkiin. Jos erosta tulee pysyvä, voi se merkitä, että yksinasuminen jatkuu, siis 

irti huumeista. (Joskus yksinäisyydestä voi tulla hyvinkin todellista, ei 

pelkästään vertauskuvallista.) Lopputulos voi myös olla, että syntyy uusi suhde 

uuden huumeen kanssa, tai esimerkiksi alkoholin, tai parhaassa tapauksessa 

elävän ihmisen kanssa, jonka kanssa koettu yhteenkuuluvuus ja rakkaussuhde 

korvaa huumeen jättämän paikan. Jopa uuteen suhteeseen mentäessä säilyy riski 

syrjähypystä tai uskottomuudesta, kun suhde vanhaan rakkauden kohteeseen 

tilapäisesti herää henkiin. 

Osoitamme raportissamme, että ensimmäiset huumekokeilut tapahtuvat 

nuoruuden kaikissa vaiheissa. Uusi nuorisokulttuuri on pikemminkin 

yksilöllinen kuin yhteisöllinen. Tämä tarkoittaa sitä, että ei riitä, että 

keskustelemme ryhmän painostuksesta ennaltaehkäisevässä työssä. 

Ennaltaehkäisyn täytyy myös pitää sisällään keskusteluja huumeiden 

merkityksestä itsenäisille nuorille, elämyksistä, tuntemuksista ja kuinka ne voi 

saavuttaa ilman huumeita. Elämysten tavoittelu, jännitys ja yhteenkuuluvuus, 

mutta myös pako epätyydyttävistä olosuhteista ovat joitain selityksiä, miksi 

ihmiset käyttävät päihteitä. Luottamuksen puute viranomaisiin vaikuttaa olevan 

syy siihen, että heidän päihdevalistuksellaan on pienempi painoarvo kuin 

muiden. 

Yksilöllinen asenne kehoon ei löydy pelkästään nuorten keskuudesta vaan myös 

yhteiskunnasta yleisesti, tästä esimerkkinä voidaan pitää osaa 

geenitutkimuksesta. Luonnonvalmisteet ja `heroin chic´muoti-ihanne ovat kehon 

manipuloinnin toisia muotoja. Nuorekkuus on ominaista tämän hetken 

162

yhteiskunnassa, kuten myös avoimuus kaikelle uudelle, uuden kokeileminen, 

matkustaminen, tutkiminen ja joustavuus. Nämä ovat ihanteita, joihin sopii myös 

myönteinen suhtautuminen huumeisiin. Huumeidenkäyttäjät ovat 

mielikuvitukseltaan rikkaita, joka näkyy myös uusien huumeaineiden 

keksimisessä. Huumeidenkäyttäjät ja -valmistajat ovat aina askeleen edellä 

poliisia, sosiaaliviranomaisia ja lainsäädäntöä. 

Ottaen huomioon korkean nuorisotyöttömyyden ja epävarmat tulevaisuuden 

näkymät, on nuorten huumeiden käyttö osittain uusi ja huolestuttava ilmiö, 

vaikkakin aineistomme nykyhetkestä osoittaa, että suurin enemmistö 

pohjoismaisista nuorista ei käytä huumeita. 

Ennaltaehkäisy 

Kuinka saada nuoret toisaalta ymmärtämään huumeiden vastaista sanomaa, 

mutta ennenkaikkea omaksumaan ja elämään sen mukaan? Mainosten kieli on 

vaikuttanut tehokkaalta saamaan nuoret (sekä nuoret että vanhat) omaksumaan 

uusia elämäntapoja, tai ainakin tuotteita, jokapäiväisessä elämässään, mutta ei 

näytä löytyvän yhtä hyviä kokemuksia ”mainosten vastaisista kampanjoista”. 

On vaikea löytää arviointeja sellaisista pohjoismaisista ennaltaehkäisyohjelmista 

jotka ovat olleet menestyksellisiä. Teksteistä ja haastatteluistamme on 

kuitenkin kautta linjan havaittavissa, että ennaltaehkäisevää työtä nuorten 

hyväksi tarvitaan, mutta että se olisi tehtävä pitkällä tähtäimellä, huolellisesti 

suunnitellen. Puhtaalla tiedolla on lähinnä tiedonvälityksen tehtävä. Parhaassa 

tapauksessa se voi vahvistaa jo olevaa kielteistä suhtautumista päihteisiin. 

Suurilla valtakunnanlaajuisilla tiedotuskampanjoilla voi olla käyttöä, jos ne 

muodostavat jäävuoren huipun, jota massiivinen panostus paikallisella tasolla 

tukee.Niin kauan kuin kampanjat ovat ainoastaan yksittäisiä panostuksia, myös 

niiden merkitystä voidaan pitää vähäpätöisenä. 

Kaiken tiedonvälityksen täytyy ottaa huomioon uusi tilanne, se tarkoittaa 

internet:iä ja tietojen suhteellisuutta, joka leimaa nyky-yhteiskuntaa, siis 

näkökanta, että ei ole varmoja totuuksia, vaan että kaikki totuudet ovat 

suhteellisia. Ei riitä, että järjestelmä tarjoaa vastakkaista informaatiota. 

Argumentit ovat kuin uudet synteettiset huumeet - ne ovat aina askeleen edellä. 

Nykyään vaaditaan nuorilta kykyä tarkastella tietoa ja sen lähteitä kriittisesti. 

Kun on kyseessä vaikuttaminen heihin, jotka kuuluvat riskiryhmiin (nuoret, 

jotka ovat vaarassa syrjäytyä) ja aloittamassa huumeiden käytön, tarvitaan 

interaktiivisia malleja, jotka vaikuttavat itsetuntoon, viihtyvyyteen koulussa ja 

perustavaa laatua oleviin sosiaalisiin taitoihin. Nämä ovat aikaa ja resursseja 

vaativia, mutta todennäköisesti maksavat ajan myötä itsensä takaisin 

osallistujien suurempana yleispätevyytenä, mutta myös huumeiden 

vastaisuutena. NIDA, amerikkalainen huumeseurantakeskus, on tehnyt 

yhteenvedon siitä, mitä amerikkalainen tutkimus osoittaa ennaltaehkäisystä. 

163

NIDA ilmaisee kannassaan suuren luottamuksen ennaltaehkäisyn 

hyödyllisyyteen ja painottaa muun muassa, että ohjelman tulisi toimia 

vuorovaikutteisesti, toistuvasti, pitkällä tähtäimellä ja käsittää myös koulun, 

kodin ja lähiyhteiskunnat. 

Ennaltaehkäisy ja nuorisokulttuuri 

Kun ennaltaehkäisy kohtaa nuorisokulttuurin, törmää yhteen kaksi tavoitetta: 

aikuisten yhteiskunta haluaa kontrolloida ja nuoret kaipaavat vapautta. Nuorten 

itsetunto voi vahvistua,mutta ei niin, että heistä tulisi itsenäisiä ja itse 

päättäisivät, mitä haluavat elämällään tehdä. Itsetunnon tulisi vahvistua niin, että 

nuoret uskaltavat kieltäytyä huumeista. Jälleen on syytä tarkastella 

ennaltaehkäisyn tarkoitusperiä. Mikä oikeastaan on aikuisten kontrollin 

päämäärä? Onko huumeiden vastustaminen periaatekysymys vai onko 

tavoitteena kansalaisista huolehtiminen? Mihin huumeiden käytössä halutaan 

puuttua? On tärkeää painottaa, että ei haluta toimia itsessään voimakkaita 

kokemuksia tai yhteenkuuluvaisuuden tunnetta, eikä myöskään yleistä 

epämääräisyyttä, kontrolloimattomuutta tai uteliaisuutta vastaan. On tärkeää 

alleviivata, että syy miksi nuorten pitäisi torjua huumeet, on ensisijaisesti se, että 

huumeet ovat heille vahingollisia, ei se että huumeet tekisivät heistä huonompia 

ihmisiä tai yhteiskunnalle kalliimpia. 

Olemme tuoneet esille, että huumeella on joillekin ihmisille rakkausobjektin 

rooli. Tärkeä ero huumeen ja rakkausobjektin välillä on se, että suhde 

huumeeseen on kielletty. Kielletty rakkaus tekee helpommaksi olla 

huomioimatta rakkauden kohteen huonoja puolia, koska se vaatii asettumista 

ympäristöään vastaan ja kiihkovastustajien tulemista vihamiehiksi. Kuva 

huumeesta kiellettynä rakkautena tekee vaikeaksi myös huumevalistuksen. 

Miksi Julia haluaisi kuunnella rakkausneuvoja äidiltään, kun kyse on Romeosta, 

sillä äitihän on ylipäätään suhdetta vastaan. 

Tutkimuksellisia aukkoja 

Kauttalinjan huumeiden vastaiset panostukset ovat tähän asti olleet 

puutteellisesti arvioituja. Tässä asiassa haluaisimme nähdä parannuksia, mutta 

yhä edelleen laitetaan alulle projekteja, jotka eivät sisällä luotettavia arvioita. On 

myös tarvetta kehittää evaluointimenetelmiä, joihin esimerkiksi EMCDDA on 

kiinnittänyt huomiota. 

Todennäköisesti paras ennaltaehkäisevä lääke on pitää nuorisotyöttömyys 

alhaalla ja estää syrjäytyminen kouluissa laajojen sosiaalipoliittisten panostusten 

avulla. Kouluissa on nähtävissä sellaista käyttäytymistä, joka viittaa mahdollisiin 

tuleviin huumeongelmiin. Pystymme kuvailemaan riskiryhmiin kuuluvia nuoria, 

jotka todennäköisimmin aloittavat huumeiden käytön. Pohjoismaista löytyy 

useita malleja, joilla nuoren joutuminen väärille raiteille pyritään katkaisemaan. 

164

Se, mikä edelleen puuttuu, on järjestelmällinen tieto siitä, mikä toimii mille 

nuorille ja millä edellytyksillä. 

Käsittelemme raportissamme lopuksi joitakin pohjoismaisessa 

nuorisokulttuuritutkimuksessa havaitsemiamme aukkoja. Etenkin Norjassa on 

tehty mielenkiintoisia kvantitatiivisia tutkimuksia, jotka valottavat päihteiden 

yleisyyttä eri ryhmissä ja jotka ulottuvat laajemmalle kuin vain yksinkertaiset 

kyselyt kouluissa. Näitä tutkimuksia pitäisi täydentää kvalitatiivisilla 

kenttätutkimuksilla, joissa tutkitaan milloin, miten ja miksi alkoholia ja 

huumeita nuorten keskuudessa eri ikäryhmissä ja eri kategorioissa käytetään. 

Käännös: Ville Lähde 

Författarna 

Bengt Svensson 

Fil.dr 

Socialhögskolan 

Lunds universitet 

Box 23, S-221 00 Lund 

Sverige 

165

Tel.: +46-46-222 33 51 

E-mail: Bengt.Svensson@soch.lu.se 

Johanna Svensson 

Fil.kand, etnolog 

Dramatiska institutet 

TV-producentlinjen 

Box 27090, S-102 51 Malmö 

Sverige 

E-mail: Johanna_Svens72@hotmail.com 

Dolf Tops 

Doktorand i social arbete 

Socialhögskolan 

Lunds universitet 

Box 23, S-221 00 Lund 

Sverige 

Tel.: +46-46-222 97 83 

E-mail: Dolf.Tops@soch.lu.se 

166

167

NAD-publikationer 

Nr 1 Arbetslöshet och bruk av rusmedel: Jyrki Jyrkämä. 1980. (NU A 

1980:16) 

Nr 2 Barns socialisation och alkohol: Rapport från ett nordiskt seminarium 

3-5.9.1980 i Esbo, Finland. (NU B 1980:20) 

Nr 3 Alkohol och ekonomi i Norden: Nordiskt seminarium i Vuoranta, Finland 

1-2.9.1980. (NU B 1980:21) 

Nr 4 Kriterier for førtidspension, især om "rusmedelbrugeres" stilling. Om 

betingelser og muligheder i Danmark: Asmund W.Born. NORD. 1981. 

(Upplagan är slut) 

Nr 5 Förtidspensionering av missbrukare - från kriterier till beslut: Symposierapport. 

NORD. 1981. (Upplagan är slut) 

Nr 6 Alkohol och drogforskning i Norden - viktiga forskningsområden. 

NORD. 1982. (Upplagan är slut) 

Nr 7 Behandlingsforskning: Rapport från nordiskt samhällsvetenskapligt alkoholforskarmöte 

i Roskilde 31.8.-3.9.1982. NORD. 1983. (Upplagan är 

slut) 

Nr 8 Kvinnoforskning kring alkohol och droger: Rapport från ett nordiskt 

forskarseminarium 1982. NORD. 1983. (Upplagan är slut) 

Nr 9 Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering: Rapport av en 

nordisk medicinsk expertgrupp. Kort sammanfattning. NORD. 1984. 

Nr 10 Cannabis och medicinska skador - en nordisk värdering: Huvudrapport 

av en nordisk medicinsk expertgrupp. NORD. 1984. 

Nr 11 Kvinnors bruk av beroendeframkallande läkemedel: Rapport från ett 

nordiskt forskarmöte 1984. NORD. 1984. 

Nr 12 Ungdomskulturer och uppsökande verksamhet: Rapport från ett nordiskt 

forskarseminarium 1985. (Upplagan är slut) 

Nr 13 Kvinnor, alkohol och behandling: En nordisk antologi. Red. Margaretha 

Järvinen & Annika Snare. 1986. (Upplagan är slut) 

Nr 14 Kvinnoforskning kring rusmedel 2: Rapport från ett nordiskt forskarseminarium 

1986. 

Nr 15 Alkoholbruk och dess konsekvenser: Rapport från det nordiska samhällsvetenskapliga 

forskarmötet 1986. 

168

Nr 16 Women, Alcohol, and Drugs in the Nordic Countries: Edited by Elina 

Haavio-Mannila. 1989. (Upplagan är slut) 

Nr 17 Perspectives on Controlled Drinking: Edited by Fanny Duckert, Anja 

Koski-Jännes and Sten Rönnberg. 1989. 

Nr 18 Alcohol in Developing Countries. Proceedings from a meeting: Edited by 

Johanna Maula, Maaria Lindblad and Christoffer Tigerstedt. 1990. 

Nr 19 EG, alkohol och Norden. Seminarierapport. Red. Christoffer Tigerstedt. 

1990. 

Nr 20 Kön, rus och disciplin: en nordisk antologi. Red. Margaretha Järvinen 

och Pia Rosenqvist. 1991. (Upplagan är slut) 

Nr 21 Social Problems around the Baltic Sea. Report from the Baltica Study. 

Eds. Jussi Simpura and Christoffer Tigerstedt. 1992. (Upplagan är slut) 

Nr 22 Hemlöshet i Norden. Red. Margaretha Järvinen & Christoffer Tigerstedt. 

1992. 

Nr 23 Minor Tranquillizers in the Nordic Countries. Edited by Elianne Riska, 

Eckart Kühlhorn, Sturla Nordlund and Kirsten Thue Skinhøj. 1993. 

(Upplagan slut) 

Nr 24 Narkotikapolitik i internationellt perspektiv. Red. Astrid Skretting, Pia 

Rosenqvist och Jørgen Jepsen. 1993. 

Nr 25 Familiebehandling innen rusomsorgen i Norden. Red. Bente Storm 

Haugland och Pia Rosenqvist. 1993. 

Nr 26 Barnet i alkoholforskningen. En översikt över nordisk samhälls- och 

beteendevetenskaplig forskning kring barn och alkohol. Nina Edgren- 

Henrichson. 1993. 

Nr 27 Missbruk och tvångsvård. Red. Margaretha Järvinen & Astrid Skretting. 

1994. 

Nr 28 Social Problems in Newspapers: Studies around the Baltic Sea. Mikko 

Lagerspetz (ed). 1994. 

Nr 29 Läkemedelskontroll: EU och Norden. Red. Pia Rosenqvist & Ann-Mari 

Skorpen. 1996. 

Nr 30 Livet, kärleken och alkoholen. Evaluering av upplysningsprogrammet 

"Mias dagbok". Line Nersnæs. 1995. 

Nr 31 Discussing drugs and control policy. Comparative studies on four Nordic 

countries. Edited by Pekka Hakkarainen, Lau Laursen & Christoffer 

Tigerstedt. 1996. 

169

Nr 32 Narkotikasituationen i Norden - utvecklingen 1990-1996. Red. Börje 

Olsson, Pia Rosenqvist & Anders Stymne. 1997. 

Nr 33 Diversity in Unity: Studies of Alcoholics Anonymous in Eight Societies. 

Edited by Irmgard Eisenbach-Stangl & Pia Rosenqvist. 1998. 

Nr 34 Att komma för sent så tidigt som möjligt. Om prevention, ungdomskultur 

och droger. Bengt Svensson, Johanna Svensson & Dolf Tops. 1998. 

NAD-publikationerna kan beställas från NAD:s sekretariat. Kostnader: frivillig 

porto- och expeditionsavgift (1 bok 70 FIM, 2 böcker 120 FIM, inbetalningskort 

bifogas med böckerna). Vi tar inte emot checker. 

170

NAD34.pdf

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?