Statlig arkivförvaltning i Finland. En jämförelse med ... - Visa filer

Statlig arkivförvaltning i Finland. 

En jämförelse med förhållandena i Sverige 

A v Kari Tarkiainen 

Myndighetsservicen har under senare tid utvecklats till en allt 

viktigare sektor inom de offentliga arkivens verksamhetssfär. Att 

med praktisk rådgivning styra och med gallringsregler begränsa 

tillkomsten av hastigt framväxande arkiv är utan tvekan den 

"nyttigaste" bland arkivväsendets många funktioner i dag. Att 

det svenska arkivväsendet har hunnit långt på denna väg är 

bekant. Men hur förhåller det sig i grannländerna, i synnerhet 

i Finland, där den statliga och kommunala administrationen i 

ganska hög grad liknar den svenska? Denna artikel har till uppgift 

att något belysa likheterna och skillnaderna i de två grannländerna 

vad beträffar arkivväsendets fältsida. 

Ordet myndighetsservice är i sig obekant i finsk arkivterminologi 

- den gängse termen är arkivförvaltning, med vilket ord 

man menar de offentliga arkivinstitutionernas roll att som arkivmyndigheter 

se efter att reglerna efterlevs hos arkivbildande 

myndigheter och att nya regler tillkommer. Följaktligen heter 

den avdelning vid finska riksarkivet, som sysslar med myndighetsservice, 

avdelningen för arkivförvaltning (arkistohallinnollinen 

osasto). Denna avdelning liknar i mycket hög grad byrå 2 vid 

svenska riksarkivet, om också vissa skillnader kan iakttas. 

Det finländska arkivväsendet är särskilt intressant bl a därför, 

att hela arkivområdet under de senare åren delvis omdanats 

genom en rad betydelsefulla reformer. Till det mycket väsentliga 

förberedelsearbetet hörde en grundläggande utredning, som helt 

enkelt heter Betänkande av arkivkommissionen (Kommittebetänkande 

1977:65. Helsingfors 1977, 187 sidor jämte bilagor). 

Det är omöjligt att i korthet återge huvuddragen i denna utredningsprestation, 

men så mycket kan sägas,.att de olika kartläggningarna 

i betänkandet syftade till att utgöra grundvalarna för en 

ny arkiv/ag, som skulle ersätta en föråldrad lag, stiftad redan 

1939. Med litet våld på verkligheten kan denna arkivlag jämföras 

med den svenska allmänna arkivstadgan ( 1961:590). 

Lagen, som publicerades i Finlands författningssamling den 20 

februari 1981 (som nr 184), träder formellt i kraft den l januari 

1983. Den gäller alla arkiv vid statens samt kommunernas och 

kommunalförbundens ämbetsverk och inrättningar. Därtill kan 

den tillämpas på en rad privata arkiv, som åtnjuter statsbidrag, 

men inte automatiskt, utan efter ett särskilt statsrådsbeslut. Detta 

innebär att arkivlagen åtminstone i princip gör en ganska stor 

63

samordning möjlig inom hela den offentliga och delar av den 

privata sektorn. Undantag finns givetvis också- arkiv härrörande 

från riksdagen och dess verk, republikens president (utom 

själva presidentkansliet) och Finlands Bank m fl penningförvaltande 

inrättningar står utanför dess verkningskrets liksom också 

den evangelisk-lutherska kyrkans arkiv. 

Lagen definierar först helt kort begreppen arkivbildare och 

arkivhandling och därefter - precis på samma sätt som i Sverige 

- begreppet arkivmyndigheL Riksarkivet och landsarkiven har 

här även rent formellt fått samma ställning som sina svenska 

motsvarigheter och alla de framväxande arkiven inom statliga 

och kommunala förvaltningar sorterar under dem. Vid sidan av 

dessa arkivmyndigheter myntar lagen dock begreppet centralarkiv, 

med vilket menas arkiven inom två stora förvaltningsområden, 

nämligen Krigsarkivet och Utrikesministeriets arkiv. Båda 

dessa står litet vid sidan av det officiella arkivväsendet, fastän 

även de har rätten att inspektera underlydande förvaltningars 

arkiv och ge dessa råd och anvisningar. 

Som man kan förvänta sig, tar arkivlagen upp arkivfunktionen 

hos statliga och kommunala myndigheter ur olika aspekter. Om 

gallring sägs det t ex, att "handlingar får inte utgallras utan 

tillstånd". Riksarkivet har till uppgift att föreskriva om gallring 

antingen genom allmän anvisning eller beslut i enskilda fall. 

Ä ven vad beträffar arkivutrymmena har riksarkivet uppgiften att 

- efter hörande av byggnadsstyrelsen - ge allmänna anvisningar 

till deras uppförande och godkänna ritningar till arkivlokaler. 

Myndigheterna skall på begäran lämna alla behövliga uppgifter 

om sin arkivfunktion till riksarkivet eller till den arkivmyndighet 

på vilken den direkta övervakningen av vederbörande myndighet 

ankommer. Beständighetsfrågorna behandlas inte i arkivlagen, 

utan har hänskjutits till en följdförfattning. 

Helt naturligt ar arkivlagen ganska översiktlig till sin karaktär. 

Den kommer att kompletteras av en följdförfattning-ungefär 

motsvarande det svenska tillämpningscirkuläret - och en förordning 

om de offentliga arkiven (motsvarande ungefär det svenska 

riksarkivets och fandsarkivens instruktioner). De båda viktiga 

författningstexterna är när detta skrivs (sommaren 1982) på 

förberedelsestadiet. Meningen är, att de skall publiceras samtidigt 

som arkivlagen träder i kraft i början av 1983. 

Förordningen om de offentliga arkiven, som en av undervisningsministeriet 

tillsatt arbetsgrupp har utarbetat, föreligger redan 

i utkast. Den beskriver framför allt en partiell omorganisation 

av riksarkivet för att ämbetsverket bättre skall svara mot de 

krav, som den nya lagstiftningen ställer i fråga om kontroll och 

styrning av myndigheterna. 

64

frågor är föremål för reglering i följdförfattningen. 

Den andra tyngdpunkten i finska riksarkivets myndighetsservice 

ligger i gallringen. Precis på samma sätt som inspektionsrapporterna 

bildar även gallringsbesluten en särskild kronologisk serie, 

som förvaras på kansliet vid avdelningen för arkivförvaltning. 

Till serien finns en nyckel i form av ett myndighetsspecifikt 

register, där man hittar hänvisningar till de olika gallringsbreven. 

Finska riksarkivets gallringsbeslut har formen av gallringsprotokoll, 

förda i ett särskilt gallringsplenum, i vilket riksarkivarien, 

de tre arkivråden och den föredragande tjänstemannen (ibland 

flera) samt en sekreterare deltar. Föredraganden presenterar sitt 

förslag, som mötesdeltagama har erhållit sju dagar i förväg och 

som oftast har initierats av en skrivelse, gallringsutredning eller 

dylikt, varefter ärendet diskuteras. Eventuella voteringar och 

deras resultat skrivs ned i protokollet. Själva uppräkningen av de 

arkivhandlingar, som skall utgallras, biläggs vanligen protokollet, 

om den inte är relativt kort och kan skrivas i texten. Dessa 

listor är något friare till formen än vad som är vanligt i Sverige. 

Ibland har man t ex bilagt hela arkivbildningsplaner, som upptar 

även serier, som skall bevaras. Detta förfarande är också tämligen 

praktiskt, då man av ett och samma papper kan se, vad 

arkivet totalt sett innehåller och vilken del som kommer att 

utplånas genom gallring. 

Antalet gallringsplena av ovanbeskrivet slag var 1978 6 (omfattande 

sammanlagt 25 beslut), 197911 (sammanlagt 38 beslut) och 

1980 11 (sammanlagt 32 beslut). Grovt uppskattat förefaller intensiteten 

i gallringsverksamheten - ca 100 beslut på tre år - 

inte ligga särskilt mycket efter den svenska gallringsaktiviteten. 

Flera av gallringsbesluten från 1978-1980 är stora "paket", som 

upptar en myndighets hela arkivbestånd serie efter serie. 

Själva gallringsprinciperna framskymtar mera i förbigående i 

protokollen och bilagorna. Man utmönstrar i dem mindre väsentligt 

arkivmaterial och bygger då på de praktiska erfarenheterna 

från förvaltning och forskning. Rätt många typer av gallringsfrister 

kommer till användning - gränserna varierar från utgallring 

enligt myndighetens eget övervägande till l, 2, 3, 5, 10, 25 eller 

50 års frister. Även olika urvalsprinciper tillämpas då och då. Ett 

ganska vanligt urval tycks vara, att årgångar, som slutar med O 

eller 5, bevaras. Beträffande verifikationer kan urvalet någon 

gång utgöra december månads verifikationer vart lO:nde år. I 

fråga om personakter har man däremot sedan länge tillämpat ett 

system, enligt vilket material rörande personer födda den 8:nde, 

18:nde eller 28:nde bevaras. Såväl sjukjournaler och självdeklarationer 

som socialakter sorterar under denna princip, som gör 

intressanta jämförelser möjliga i det hos olika myndigheter beva- 

69

ade materialet. Ibland föreskrivs ersättningsfilmning, och då 

med tillämpande av den finländska standarden för säkerhetsfilm, 

SFS 3540. Även COM-filmning förekommer som ersättare för 

utgallrad information på magnetband eller i direktminnen. 

En ganska intressant iakttagelse är, att även ett embryo till de i 

Sverige så aktuella intensivdataområdena existerar i Finland. 

Det gäller framför allt domstolsarkiv, av vilka somliga bevaras 

mera intakta än andra. Även på det kommunala arkivområdet 

existerar sedan länge tillbaka ett intensivdatasystem, låt vara i 

mycket begränsad skala. 

En skillnad jämfört med de svenska förhållandena är, att riksarkivet 

strävar efter att bevaka det praktiska förstöraodet av 

arkivmaterial. Vid utgallring för myndigheterna särskilda protokoll, 

som innehåller uppgifter om vilka handlingar som förstörts, 

på vilket gallringsbeslut åtgärden baserar sig och hur många 

hyllmeter som blivit tömda. Även själva gallringssättet noteras i 

en särskild kolumn. Tack vare dessa uppgifter har finska riksarkivet 

åtminstone i teorin en relativt god bild av hur effektivt 

gallringsverksamheten bedrivs hos myndigheterna och vilka resultat 

den ger. 

Det ovansagda gäller endast den typ av myndighetsservice, 

som de statliga arkivinstitutionerna bedriver i Finland. Därutöver 

har särskilt det kommunala Helsingfors stadsarkiv utvecklat 

arbetsformer, som griper in i själva arkivbildningsprocessen och 

styr myndighetemas rutiner från första början till slutgiltig arkivförvaring 

eller gallring. Att beskriva arbetet vid denna viktiga 

arkivinstitution måste emellertid av utrymmesskällämnas till en 

annan gång. 

Summary. The Public Administration of Archives in Finland. A 

comparison with conditions in Sweden. By Kari Tarkiainen 

Conditions in Finland are of particular interest because the who le 

arehivat seetar has been almost completely remodelied through a 

lat of irnportant reforms in recent years. One of these is the new 

arehivat statute which came inta force on January l 1983 and 

which will have far-reaching consequences. The statute principally 

applies to state, municipal and local govemment archives but is 

also applicable to certain private archives, a fact which to same 

extent renders coordination possible. lt is supplemented by a 

public archives ordinance, which mainly describes partial reorganization 

of the National Archives. Increasing resources will be 

allocated to planning and development, which is expected to 

result in better service being offered to the agencies. The application 

of the new system of rules will be managed by a special 

70

seetian within the National Archives, responsible for inspections 

and the practical work of appraisal and disposal. The provincial 

archives will be less affected by the new statute. As regards 

routine the Finnish archival system is considerably more formal 

than the Swedish. lnspections in particular are minutely regulated 

and carried out in accordance with a special long-term plan 

approved by the Ministry av Education. Appraisal and disposal 

rules are quite similar to those in Sweden, but time-consurning 

weeding is not avoided when the aim is to maintain a certain 

selection of material. An example is the introduction of a system 

according to which files on people bom on the 8th, 18th and 28th 

each month are preserved, whether they are case records, income 

tax retums or social welfare files. 

71

Översikter och recensioner 

Samhällsdokumentation inför framtiden 

Rolf Nygren-Jan Larsson-Sune Åkerman: Samhällsdokumentation 

inför framtiden. En bok om samhällsforskningens framtida 

datatillgång. Med ett appendix av Göran Rosander under medverkan 

av Alf Johnels. Liber Förlag. Helsingborg 1982 (ISBN 

91-38-90018-1). Ca-pris 100:-. 

Tillkomsten av Samarbetskommitten (sedermera Delegationen) 

för långsiktsmotiverad forskning 1974 kom att inleda en principdebatt 

kring forskningens framtida tillgång på arkivaliskt källmaterial. 

Delegationen, som arbetar inom ramen för Forskningsrådsnämnden, 

har bl a utgivit Forskningens framtida datatillgång 

(av ChristerWinberg och Sune Åkerman 1976) och Förslag till 

intensivdataområden (av J an Högrelius, Sven-Olof Lindquist och 

Hans Sand 1979). 

"Samhällsdokumentation inför framtiden" utgör både en sammanfattning 

och en vidareutveckling av debatten. Författama 

fördjupar resonemang, som tidigare behandlats ytligt eller enbart 

antytts. Boken är utomordentligt synpunktsrik och spänner mellan 

rent deskriptiva avsnitt om materialflödet till vetenskapsteoretiska 

analyser. I det följande kommer jag inte att följa dispositionen 

eller gå in i detaljerna utan snarare försöka sätta in 

författamas slutsatser på centrala punkter i ett praktiskt arkivperspektiv. 

Det avslutande bihang, som behandlar museernas 

insamlingsverksamhet, förbigår jag helt. 

Skall något ändå sägas som anknyter till bokens disposition må 

det väl vara att den sakliga tyngdpunkten, där resonemangen 

knyts ihop, ligger i kapitlen 7-11 om arkivgallringen. Av arkivteoretiskt 

intresse är också kritiken av det moderna svenska 

folkbokföringssystemet (kap 4.5-12) men kanske ännu mer den 

väl genomförda analysen av argumentationen inom 1940 års arkivsakkunniga 

(kap 8.8). Avsnittet om det "arkivala materialflödets 

källor" (kap 5) kan däremot upplevas som överarbetat men 

har givetvis den goda avsikten att konkret illustrera komplexiteten 

i dagens arkivbildning. 

Författama - en socialhistoriker, en industrihistoriker, en 

rättssociolog - tar sin givna utgångspunkt i forskarsamhället. 

Som en röd tråd genom framställningen går den "kunskaps- och 

informationsfragmentarisering" som man upplever som innersta 

orsak till skilda forskarföreträdares ovilja att ta ställning till 

framtidens dokumentationsfrågor annat än i mycket allmänna 

73

termer. Forskningens föränderlighet och traditionella frihet 

framstår i just detta ljus som ett hinder för effektiva beslut, 

ställningstaganden som hur det nu än är blir den enda möjligheten 

för nyttjama att påverka utvecklingen och som annars måste 

göras av arkivväsendet ensamt. Visst och sant är att inte heller 

arkiven är fria från en tendens till specialisering. Arkivarierna 

liksom de aktiva forskarna söker sina "nischer" och får i och med 

detta allt svårare att nå överblick. 

Med sin inriktning mot den strikt vetenskapliga och institutionaliserade 

forskningen passerar författama väl flyktigt förbi andra 

legitima forskningsintressen. Man talar om industriell produktutveckling 

och undersökande journalistik - där materialbehovet 

trots allt måste vara relativt kortsiktigt - medan t ex den lokalhistoriska 

forskningen knappast berörs alls. Trots allt står denna i 

dag som materialkonsument knappast den institutionsbundna 

vetenskapliga forskningen efter, snarare tvärtom. Man hänvisar 

de "icke-etablerade" materialintressena till att bevakas av samhällets 

forskningsorgan och forskningsråd, museer, arkiv m fl 

men bortser i grund och botten från hela denna problematik. Det 

är ju långtifrån alltid - jag tänker då t ex på intensivdataområdena 

- som dessa mer lokalt anknutna intressen väl låter sig 

infogas i de övergripande synsätt, som en kulturgeograf, en 

ekonom-historiker eller en demograf kan tillåta sig. Någonstans 

måste vi hitta en kontaktpunkt. 

Distinktionen mellan den icke-etablerade och den etablerade 

forskningen- för att nu använda författamas ord- för oss in på 

arkivbeståndens faktiska utnyttjande i dag. På den ena sidan 

finner vi ett visserligen vidlyftigt men rätt ensidigt bruk av tillgängliga 

arkivalier, på den andra ett mer skiftande men av totalt 

sett ringa omfattning. Författama stryker kraftigt under att disproportionen 

mellan tillgång och efterfrågan bottnar i brist på 

medvetenhet och kunskap från den aktiva forskningens egen 

sida, åtminstone till stor del. Man ger även arkiven med all rätt 

en känga för dålig information gentemot forskningen. Detta är 

ett utomordentligt viktigt påpekande som måste finnas med i den 

diskussion om arkivväsendets prioriteringar, som väckts genom 

"Samhällets arkivproblem". 

Ständigt återvänder författama till de, som man menar, alltför 

ofta prohibitivt höga krav på forskaren som återsökningen av 

information ställer. Skillnaden mellan arkiv - proveniensmässigt 

ordnade och passivt återspeglande en viss verksamhet på 

arkivbildarens villkor - och forskningsregister - sakcentrerade 

och uppbyggda för ett bestämt ändamål- ser man som ytterligare 

en orsak härtill. "Återsökningsproblemet är i dag så stort att 

endast en mycket liten del av all tillgänglig information anses 

värd återsökningens dyra pris" är en slutsats som bör tas på 

74

allvar. Självfallet måste man dela uppfattningen att outnyttjade 

arkiv är ett slöseri med resurser. 

Tydligt framgår att man anser arkivens nyttjare mindre betjänta 

av kunskaper om provenienssammanhang än om sakinnehåll. 

Rent praktiskt pläderar man för ett centralt datorbaserat sökordsregister 

över tillgängligt arkivmaterial med uppgifter om seriernas 

kontinuitet, kvalitet, beständighet, gallringsfrist, överblickbarhet, 

tillgänglighet och länkbarhet. En sådan kanin lyfter 

man nog inte ur hatten i brådrasket, även om situationen naturligtvis 

känns idealisk. Vissa ansatser i riktning mot en ADBregistrering 

av arkiven ligger såvitt bekant i riksarkivets målsättning 

på längre sikt. 

Att arkivens bristande informationsintresse skulle kunna bero 

på frånvaron av forskarutbildade beteendevetare bland arkivarierna 

låter bestickande men kanske inte helt övertygande. Traditionella 

prioriteringar spelar säkert större roll. Jämför vi t ex 

med situationen i Danmark finner vi en helt annan benägenhet 

av hävd att aktivt marknadsföra sina institutioner och deras 

bestånd samt att bedriva administrationshistorisk forskning till 

gagn för arkivens utnyttjande. Detta trots en i princip likartad 

personalrekrytering. 

Avsnitten om gallringsfrågorna är väl det som man med de 

största förväntningarna går tillläsningen av. Efter en beskrivning 

av olika gallringstekniker analyseras de svårigheter som arkivväsendet- 

i utredande, rådgivande eller beslutande funktionerhar 

att kämpa med: föränderligheten i förvaltningen, fragmentariseringen 

av själva arkivbildningen med ökat antal små och 

tillfälliga "infrmationsbildare", de speciella ADB-problemen 

och sist men inte minst de bristande resurserna för en verkligt 

djupgående kvalitativ materialanalys. Klyftan häremellan och de 

mycket avancerade krav på gallringsprövning som författama 

ställer- i och för sig på vetenskapligt goda grunder- känns här 

nästan förfärande stor. 

Med hänsyn både till källkritiska aspekter och flexibiliteten i 

användningen har författama som grundkrav en så låg aggregeringsnivå 

som möjligt i det material som bevaras. I och med detta 

går man direkt på kärnproblemet såtillvida att de handlingar som 

ger detaljupplysningar om individer och transaktioner (t ex statistiskt 

primärmaterial och verifikat) också är de mest skrymmande. 

När det gäller datorbaserad informationslagring anser man 

sig visserligen ha fog för påståndet att t ex lagring av rådata på 

individnivå inte är mer utrymmeskrävande .än lagring på olika 

höga nivåer av aggregerade data. Detsamma kan ju knappast 

sägas gälla konventionellt arkivmaterial. Även om resonemangen 

oftast är övertygande i sig är en avgörande brist att de förs 

frikopplade från de faktiska förhållandena, där olika mate- 

75

iatgrupper inte kan vägas mot varandra enbart på strikt teoretiska 

grunder (vilket naturligtvis hade varit önskvärt). Arkiven är 

föga behjälpta av rådet att utgallra protokollen och i stället spara 

verifikationerna (för att nu aningen hårddra författamas argumentering). 

Hur som helst lär vi bli tvungna att harmonisera det 

" politiska trycket" i riktning mot en begränsning av arkivbevarandet 

av ekonomiska skäl med rent arkivteoretiska överväganden. 

Detta kräver prioriteringar också från forskarföreträdamas 

sida. 

Självklart är de krav som ställs på bevaraosvärt material angelägna 

att ta vara på som ett uttryck för säkerligen många aktiva 

forskares uppfattning i dag: kontinuiteten (de långa obrutna 

serierna) och tänkbarheten (möjligheten att koppla samman med 

annat material) kanske främst. Samtidigt får denna höga tröskel 

författama att nästan helt döma ut typurval av skilda konstruktioner. 

Så kringgärdas även den statistiska gallringen av sådana 

förutsättningar vad gäller länkningsmöjligheterna m m att den i 

praktiken knappast verkar bli tillämpbar någonstans. Kvar blir 

egentligen bara intensivdataområdet, där "inga gallringar 

tillåts . .. utan all information binds till arkivbeständiga medier". 

Denna generösa tolkning av intensivdataområdet, som nästan 

överträffar de ursprungliga tankarna från forskningsrådsnämndens 

sida, förefaller i dag mer eller mindre överspelad efter 

" Samhällets arkivproblem", som snarare ser intensivdataområdena 

som de sista reservaten för en någorlunda intakt källsituation. 

I intetdera fallet har man enligt min mening tillräckligt 

analyserat konsekvenserna över hela fältet. 

Den i varje fall för mig överraskande hårda kritken mot arkivens 

numera oomstridda arbetssätt med gallring "vid källan" 

knyter i viss mån an till proveniensprincipen och allmänna arkivschemat, 

vars hierarkiska uppbyggnad anses styra speciellt en 

tidig gallringsprövning på ett ur forskningens synpunkt olyckligt 

sätt: formella bedömningsgrunder och en ambition att främst se 

till arkivbildarens verksamhet skulle då i högre grad undanskymma 

forskningens mer sakcentrerade intresse. "Metoden att bygga 

in gallring redan vid arkivseriemas tillkomst är från tvär- och 

mångvetenskaplig synpunkt betydligt mera förkastlig än man 

hittills klart velat inse" är ett citat som väl summerar författamas 

syn på gallringen vid källan. Kanske missar man här ändå poängen 

- att en tidig utgallring av oväsentlig information är en 

ekonomisk nödvändighet men också ett bärande element i den 

arkivväsendets insyn i och kontroll över arkivbildama, som ändå 

garanterar informationens fortbestånd i någorlunda reglerade 

former. 

Ytterst tycks man sålunda betrakta proveniensprincipen med 

dess rötter i det utgående 1800-talets ökade intresse för historisk 

76

större skala (vilket ju måste vara förutsättningen) kan riktigt 

bedömas. Med varierande eftertryck utdöms flera av arkivens 

mer eller mindre beprövade arbetsformer - gallring "vid källan", 

urvalet som gallringsinstrument, proveniensprincipen - 

utan att egentligen något annat sätts i stället. Möjligen då med 

undantag för intensivdataområdena, som man fortsatt starkt pläderar 

för. 

Att författamas egen forskningsbakgrund inte saknat betydelse 

för att det individbaserade källmaterialet så eftertryckligt ställs 

i centrum är lika uppenbart som att man varken av verksamma 

forskare eller arkivföreträdare lär kunna kräva fullständig frihet 

från ett tidsbundet och av personliga erfarenheter färgat betraktelsesätt. 

Man distanserar sig märkbart från politisk historia men 

också från "icke-etablerad" forskning, den senare väl så betydelsefull 

ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Att tvinga fram ett vägval 

mellan akademisk och icke-akademisk forskning vore olyckligt. 

I många fall finns det god anledning att instämma med författarna. 

Återsökningsproblemen och arkivens delansvar för dessa 

genom dålig marknadsföring är en sådan punkt. Huvuqkritiken i 

boken riktas egentligen mot forskarsamhället för dess ovilja att 

ta ansvar för att artikulera sina önskemål. Att därav också måste 

följa prioriteringar understryks i mitt tycke inte tillräckligt kraftigt. 

Litet för tidigt ute är man nog med att redan i dag se 

skivminnen, CIM-teknik m m som realistiska alternativ för komprimerad 

långtidsförvaring. Behovet att sovra informationen lär 

inte upphöra. 

slutintrycket blir att det fortfarande finns ett glapp mellan den 

vetenskapliga forskningens i och för sig välkomna teoretiska 

överväganden om sina framtida materialbehov och de fysiska 

begränsningar, som till sist styr arkivens vardag. Gärna delar 

man författamas förhoppning om att ett utvidgat och konkretiserat 

samarbete rriellan forskningsrådsnämnden och riksarkivet 

skall kunna fylla detta tomrum. 

·Leif Gidlöf 

78

landsarkiv och ett museum - och har som särskild rubrik 

"Landsarkivets källor om norra Ångermanland". 

Också i häfte 3 har Edvardsson gjort en imponerande insats. 

Hans uppsats heter "Arkiv i Västemorrland" och tillkom ursprungligen 

som föreläsning vid en av Kommunförbundet 1981 

arrangerad konferens om kommunerna och den lokalhistoriska 

forskningen. Inledningsvis kommer Edvardsson med det måhända 

provokatoriska påståendet - varje landsarkivarie är naturligtvis 

lite av revirförsvarare - att Västemorrlands län troligen 

är det område utanför storstadsregionerna som har det mest 

utvecklade arkivväsendet. Stora resurser finns vad gäller kommunala 

arkiv, folkrörelsearkiv, näringslivsarkiv och statliga arkiv. 

Sundsvall och Ömsköldsvik har fungerande kommunarkiv 

med föreståndare tillsatta och goda lokaler. Motsvarande utveckling 

är på gång i Ånge, Timrå, Härnösand och Sollefteå. I Härnösand 

finns landsarkivet, ett kommunalt arkiv under utbyggnad, 

landstingets centralarkiv och ett folkrörelsearkiv för Ångermanland. 

I Sundsvall finns Medelpads folkrörelsearkiv. Inom länet 

finns ett av landets finaste näringslivsarkiv, Svenska cellulosabolagets 

(SCA) centralarkiv på Merlo slott i Timrå. På Merlo finns 

bl a den övervägande delen av Medelpads äldre industriarkiv. 

Näringslivet har i regionen avsatt ett överflödande rikt material 

hos bl a Mo och Domsjö i Ömsköldsvik, Graningeverken och 

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (NCB). 

Denna uppsats följs av en översikt av källmaterial rörande 

Norra Ångermanland i landsarkivet i Härnösand. Arkivbildarna 

redovisas med registersammandrag, vilket ju innebär att forskaren 

redan på sin hemort kan orientera sig i materialet. Det säger 

sig självt att sådana presentationer bidrar till att spara arbete i 

landsarkiven, när det gäller att svara på skriftliga och muntliga 

förfrågningar. Edvardsson konstaterar också att redovisningen 

- med nytt material som kommer in efter hand- så småningom 

måste kompletteras och vidgas. Påståendet illustrerar det speciella 

förhållandet att ju mer detaljerad en arkivredovisning äroch 

följaktligen till allt större nytta för forskningen - desto 

snabbare måste den kompletteras. 

Den linje Edvardsson följt genom de tre häftena ansluter i sin 

uppläggning till liknande presentationer från andra begränsade 

delar av riket och innebär att författaren gjort en grundläggande 

insats att föra ut information till arkivnyttjama. I ett längre 

tidsperspektiv, när det administrativa nyttjandet av arkivbestanden 

upphört, är sådana informationsinsatser arkivmyndigheternas 

viktigaste uppgift. 

Arkiv i Norrland har jämte de redovisade beståndsöversikterna 

också uppsatser som behandlar mer avgränsade bestånd. Mag 

art Bergljot Krohn Bucht presenterar i häfte 3 det Sidnerska 

6 Arkiv, samhälle och forskn(ng 81

finns inte bevarat. I de aktuella förbandens arkiv finns endast 

enstaka protokoll, vilka specificeras i uppsatsen. Det kan dock 

tilläggas att vissa protokoll även finns i riksarkivet. 1 

Protokollen visar att det ibland kunde gå ganska våldsamt till 

vid värvningen. Bl a kunde drängar och gesäller som på olaga tid 

befann sig på krogen tvångsvärvas. Materialet visar dock att de 

värvade inte var rättslösa. Deras sak kunde prövas i domstolen 

och dess beslut sedan överklagas. 

Björn Gäfvert och Ulf Söderberg behandlar en "bortglömd" 

militär befattningshavare, regementsskrivaren. Uppsatsen har 

undertiteln "En studie i indelta regementens förvaltning under 

1800-talet". Re gementsskrivare fanns vid regementena från 

1600-talet till 1880-talet. I uppsatsen beskrivs deras arbetsuppgifter, 

sociala bakgrund, rang, lön m m samt den arkivbildning som 

blev följden av deras verksamhet. 

Boken avslutas med några kortare uppsatser. Helmut Backhaus 

behandlar källor i krigsarkivet om kriget i Pommern 

1812-1815, Stig Svensson skriver om handlingar om byggnader i 

Karlskrona, Kalmar och Kungsör från 1680-talet i Carl Magnus 

Stuarts arkiv, Erland F Josephson om en atlas i krigsarkivet ritad 

i Spanien 1699, innehållande stads- och fästningsplaner från ett 

flertal länder. Slutligen behandlar Lars Otto Berg "Karolinska 

krigaröden i ett landsarkivs gömmor". 

Staffan Smedberg 

l) I Strödda domböcker och rättegångshandlingar, vol 5, finns protokoll från 

1767 och 1768. Dessutom finns ett flertal protokoll och utslag i akterna till 

ärenden som överklagats till Kungl Maj:t. 

84

KrigskoUegiets arkivhistoria 

Bertil Broome, Bidrag till krigskollegiets arkivs historia. Meddelanden 

från krigsarkivet VIII, Uddevalla 1981, 135 s. 

År 1936 inleddes i krigsarkivet ett inventerings- och ordningsarbete 

i krigskollegiets arkiv. Huvuddelen av krigsarkivets då 

fåtaliga personal tycks ha engagerats i arbetet. I årsberättelserna 

1939 och 1940 nämns Ingel Waden och Sven A Nilsson i detta 

sammanhang. Som ett led i ordningsarbetet gjorde Sven A Nilsson 

1941 omfattande undersökningar av kollegiets expeditionsfäring 

och arkiveringsprinciper. Arbetet resulterade i några promemorior 

som återfinns i krigsarkivets ämbetsarkiv. A v årsberättelsen 

1941 framgår att nu även amanuensen Bertil Broorne deltog i 

ordningsarbeteL Han hade under året ordnat krigsmanshuskontorets 

arkiv. Fr o m 1944 var även Alf Åberg indragen i arbetet. 

De stora ordningsarbetena i krigskollegiets arkiv tycks i stort 

sett ha varit avslutade 1947 och härefter koncentrerades arbetet 

huvudsakligen till registreringsarbeten i arkivet samt att inordna 

handlingar från den s k "sumpen". Fr o m 1953 till sin utnämning 

till krigsarkivarie 1959 var Bertil Broorne chef för krigsarkivets 

första sektion dit krigskollegiets arkiv hänförs. Krigskollegiets 

centrala plats som förvaltningsmyndighet inom den svenska 

krigsmakten hade tidigare beskrivits av Birger Steckzen i hans 

stora arbete Krigskollegii historia 1636--1865, men ordningsarbetena 

i kollegiets arkiv hade avslöjat dittills ganska okända 

sammanhang i arkivets struktur och uppbyggnad, som från närmast 

arkivhistorisk synpunkt borde utredas. Denna uppgift tog 

Bertil Broorne på sig under sin tid som förste arkivarie. Arbetet 

förelåg. i stort sett klart när han tillträdde som krigsarkivarie 

1959. Aven efter denna tidpunkt har vissa kompletteringar skett. 

Arbetet tycks ha inletts 1954 och vid årets slut förelåg en 

preliminär promemoria. Forskningsuppgiften avsåg "att söka 

mer än hittills varit möjligt i detalj fixera krigskollegiets arkivs 

ursprungliga struktur, tidigare ordningsarbeten och avsöndringar 

ur arkivet". Särskilt gallringen uppmärksammades. "Genom 

sammanställning i huvudsak av uppgifter i krigskollegiets protokoll 

och ammunitionsförrådens redovisningshandlingar har det 

lyckats att åtminstone i väsentliga drag fastslå i vilken omfattning 

arkivalier tillhörande såväl krigskollegiet som andra statliga myndigheter 

utnyttjats till patron papper." 1955 var en promemoria 

om patronpapper färdigställd. Denna kom delvis att bilda underlag 

till uppsatsen "P a tronpapper- ett stycke arkivhistoria" som 

Bertil Broorne 1961 publicerade i Arkiv, samhälle och forskning. 

Nästa fas i arbetet blev att komparativt undersöka äldre 

inventarie- och arkivförteckningar. 1956 hade arbetet hunnit 

85

fram till år 1878. Uppgifter i årsberättelserna 1957-1959 visar att 

forskningarna fortsatte. 

De värdefulla forskningsresultaten har under åren i första 

hand kunnat utnyttjas av krigsarkivets personal, men även forskare 

i krigsarkivet har fått tillfälle att ta del av manuskriptet. 

Efter påtryckningar från yngre kolleger beslöt Bertil Broorne att 

i samband med sin pensionering bearbeta sitt manuskript för 

publicering i Meddelanden från krigsarkivet. Beslut om att återuppta 

utgivningen av denna serie hade något tidigare fattats. 

Arbetet var till stora delar slutfört vid Bertil Broornes bortgång. 

slutredigering hade emellertid inte hunnit ske och notförteckningen 

var ej till alla delar genomgången. Detta samt senare 

ordningsarbeten i krigsarkivets ämbetsarkiv försvårar i viss mån· 

användandet av notförteckningen. I framställningen sker hänvisningar 

till bilagor. Dessa, som ej är helt kompletta, förvaras i 

manuskript i Bertil Broornes arkiv i krigsarkivet. 

Bertil Broorne följer i sin studie krigskollegiets arkivs utveckling 

från 1600-talet till våra dagar. Med hjälp av accessionskataloger, 

årsberättelser m m utreder han med stor skarpsinnighet 

och noggrannhet de omfattande ordningsarbetena. Han skildar 

de svåra lokalförhållandenas inverkan på handlingsbeståndet och 

redogör för arkivets strukturförändringar genom accessioner, 

gallring och avsöndringar. 

Den första förteckningen över arkivet upprättades redan 1685. 

År 1827 var den första arkivförteckningen i mer modem mening 

färdigställd av kanslisten Per Adam Reuterswärd. I denna förteckning 

liksom i den på 1850-talet upprättade s k Mariebergskatalogen 

är handlingama ordnade enligt den organisation som 

rådde vid tidpunkten för förteckningens upprättande. För båda 

förteckningarna gäller att de huvudsakligen omfattar krigskollegiets 

egna handlingar. Vid senare ordningsarbeten kom i krigskollegiets 

arkiv även att inordnas handlingar från vissa upphörda 

militära myndigheter. Kollegiet blev nämligen under perioden 

1804--1878 arkivdepå för upphörda militära myndigheter. När 

man under dessa år talar om "krigsarkivet" är det krigskollegiets 

arkiv som avses. Även handlingar av "militärt intresse" överlämnade 

från andra myndigheter kom i fortsättningen att inordnas i 

krigskollegiets arkiv. I 1870 års katalog upptas t ex leveranser 

från kammararkivet, statskontoret och kammarrätten utan att 

detta direkt framgår av katalogen. 

Efter 1878 då krigskollegiets äldre arkiv hade levererats till det 

nyinrättade krigsarkivet kom ordingsarbetena att integreras med 

övriga ordningsarbeten i krigsarkivet. Målsättningen för 

ordningsarbetena liksom för den vid denna tid intensiva insamlingsverksamheten 

var att tjäna den krigshistoriska forskning 

som bedrevs vid generalstabens krigshistoriska avdelning. Som 

86

del av denna avdelning skulle krigsarkivet enligt sin instruktion 

1882 "samla, vårda och sammanställa handlingar och material 

från äldre såväl som nyare tid, vilka kunde tjäna att belysa 

fäderneslandets krigsföretag och utveckling av dess krigsinrättningar 

... ". 

Till grund för ordningsarbetet låg nu 1883 års plan med indelning 

av krigsarkivets samlingar i fyra avdelningar, Historiska 

avdelningen, Administrativa avdelningen, Kartsamlingen och 

Boksamlingen. Planen hade upprättats av krigshistoriska avdelningens 

chef översten och krigshistorikern Gustaf Björlin för att 

underlätta krigshistoriska avdelningens forskningsuppdrag. Enligt 

Björlin måste allt arbete i krigsarkivet "ställas på preparationer 

i och för en kommande tids krigshistoriska arbete". Detta var 

ett program fjärran från dagens arkivmyndigheters strävan mot 

en allt mer myndighetsanpassad arkivservice med allt vad det 

innebär av uppgivenhet inför arkivens äldre bestånd av handlingar 

- en utveckling som måste accepteras om än i vissa hänseenden 

beklagas. 

Till följd av .1883 års plan kom betydande delar av krigskollegiets 

arkiv att uppgå i de olika samlingar av "Krigshandlingar" 

som lades upp huvudsakligen under perioden 1883-1918 liksom 

i de vid samma tid skapade samlingama "Regementsarkiv". 

Dessa samlingar består till stora delar ännu i dag trots de ansatser 

som under årens lopp har gjorts för att återföra handlingarna i 

sitt ursprungliga sammanhang. 

Krigskollegiets arkivs lokalfråga har i väsentligt avseende varit 

sammankopplad med gallringsfrågan, en koppling som ständigt 

är lika aktuell för arkivväsendet. Arkivet förvarades ursprungligen 

i kollegiets hus på Riddarholmen. I samma hus återfanns 

1805 även fältmätningskårens arkiv, fortifikationens arkiv och 

artilleriarkivet. Vi har här, säger Broome, "i ett och samma hus 

oe fyra viktigaste militära arkiv som mot århundradets slut och 

delvis först under 1900-talet skulle successivt förenas till nuvarande 

krigsarkivet". År 1819 önskade krigsrådet Salomon av utrymmesskäl 

få till stånd en radikal gallring i kollegiets arkiv. Lokalfrågan 

löstes emellertid denna gång utan att gallring behövde 

tillgripas genom att arkivet flyttades till utredningsförrådet på 

Skeppsholmen. Under 1820-talet avlöste gallringsdiskussionerna 

varandra utan att resultera i så mycket. 1832 blev gallringsfrågan 

åter akut. skeppsholmslokalerna behövdes som förråd och en 

ytterst radikallösning av arkivproblemen förbereddes. Kollegiet 

fann att endast en bråkdel av handlingarna var värda att bevara. 

Större delen av rollmaterialet ansågs kunna gallras. Undantag 

gjordes emellertid för generalmönsterrullorna 1791-1814 trots 

att man inte trodde att "någon vare sig historisk eller annan 

gagnelig upplysning kunde ur dessa handlingar inhämtas". Gall- 

87

ingsförslaget som innebar att ungefär två tredjedelar av volymbeståndet 

på Skeppsholmen skulle gallras insändes till Kungl 

Maj:t med hemställan om att materialet skulle få användas som 

patronpapper. Utgången blev oväntad. Sedan kammarrätten hade 

avstyrkt förslaget beslöt Kungl Maj:t att avslå framställningen, 

och gallringen uteblev. 

1867 var det åter dags för flyttning. Artilleriet behövde Mariebergslokalerna 

och Kungl Maj:t beslutade om flyttning till det 

tidvis som kolerasjukhus använda Erandelska sockerbruket. Sockerbruket 

var beläget på Seved Bååtsgatan, nuvarande Nybrogatan. 

I dag heter kvarteret Rådjuret och omsluts av Grevturegatan, 

Karlavägen, Nybrogatan och Östermalmsgatan. Före flyttningen 

skulle en gallring ha skett. De till gallring uttagna volymerna 

genomgicks av riksarkivet, som övertog 198 volymer. 

Därefter bereddes privata samlare tillfälle att gå igenom beståndet 

och ta för sig det som kunde vara av intresse. Resten överlämnades 

till armeförvaltningens artilleridepartement för att användas 

som bränsle vid uppvärmning av kopparpatronsverkstäderna. 

Arkivförhållandena i Erandelska sockerbruket var fruktansvärda 

och redan 1875 flyttade man åter, denna gång till 

riksbankens hus. När sedan 1877 beslut fattats om att arkivet 

skulle förenas med krigsarkivet överfördes handlingarna till generalstabens 

lokaler i Rosenhaneska palatset på Riddarholmen. 

Då mycket snart krigsarkivet av utrymmesskäl ej hade möjlighet 

att ta emot ytterligare handlingar kom kollegiets handlingar 

1840-1865 jämte en del annat material, inalles 5380 volymer, att 

överlämnas till landsarkivet i Uppsala. Därifrån överfördes de 

först 1926 till krigsarkivet, som just då hade fått lokaler i generalstabens 

nya hus på Östermalmsgatan. ' 

Genom att följa krigskollegiets arkivs utveckling från dess 

framväxt som en levande del av den militära förvaltningen över 

senare tiders ingrepp i det ursprungliga arkivet, genom accessioner 

från andra myndigheter och enskilda, gallringar, avsöndringar 

till andra myndigheter, omordningsarbeten och genom utblickarna 

mot äldre regementsarkiv och ämnesordnade samlingar, 

vilkas bestånd till stora delar har sitt ursprung i krigskollegium, 

visar Bertil Broome, hur krigskollegiets arkivs historia till stora 

delar är krigsarkivets. Boken är av utomordentligt värde för den 

som skall forska i krigskollegiets arkiv liksom för den som mer 

allsidigt vill orientera sig i krigsarkivets äldre material. Men lika 

värdefull är den konkreta och åskådliga bild som ges av svenskt 

arkivväsendes i mycket gemensamma problem, ofta undermåliga 

och otillräckliga lokaler, knappa personresurser, ordningsarbetets 

tidvis låga status men även av det dåtida arkivväsendets 

ambitioner, inriktning och mål. 

Bidrag till krigskollegiets arkivs historia ansluter sig mycket väl 

88

till Bertil Broornes rika arkivhistoriska författarskap. Här behandlas 

och tangeras många arkivproblem som sedan kom att 

sysselsätta Bertil Broorne ytterligare och i vissa fall utvecklas 

vidare i uppsatser och i hans stora verk om Handskriftssamlama 

och de enskilda arkiven. 

Evabritta Wallberg 

89

inte är fallet. Ett kapitel behandlar frågan om arkivens straffrättsliga 

skydd mot tjänsteförseelser eller stöld, och det avslutande 

kapitlet undersöker gällande rätt kring skyddet av kulturföremål 

och minnesmärken och om dessa regler kan överföras på 

historiskt värdefulla arkivalier i privat ägo. I Danmark finns 

mycket få bestämmelser som säkrar sådana handlingar mot förskingring 

etc, medan man bl a i Norge skapat möjligheter att 

värna om värdefulla enskilda arkivalier; och författaren slutar 

med att önska att man, efter fransk förebild, gör allt för att se till 

att så sker också i Danmark. 

Serien Administrationshistoriske Studier har utkommit med 

flera nummer under det gångna året. Erik N!llrrs "Prrest og 

administration. Sogneprrestens funktion i lokalforvaltningen på 

landet 1800 til 1841", Birgit L!llgstrups "Dommer og administrator. 

Herredsfogeden 1790-1868" och av mer allmänt intresse Niels 

Petersens "J ustitsministeriet. Organisation og arkiv". I första 

hand är det sistnämnda verket tänkt som en handbok för den som 

önskar nyttja arkivet, och som sådant är det föredömligt. Just en 

sådan här handledning är vad man många gånger önskar att man 

kunde sätta i händerna på forskarna i arkivens läsesalar. Ingående 

redogör författaren för utvecklingar och ändringar i ministeriets 

organisation från 1848 till 1969. Vidare skildras hur diarieföring 

och arkivläggning fungerat, hur ärendegången, typ ärenden 

och fördelningen av ärenden inom myndighetens kontor 

skett, hur lagar och förordningar som styrt verksamheten också 

återspeglas i arkivet. För att rätt kunna utnyttja de stora arkivmassorna 

som finns hos de stora centrala och regionala verken är 

kännedom om arkivbildningen väsentlig och hittills ganska förbisedd 

i litteraturen. Petersens arbete avslutas med en registratur, 

förteckning i sammandrag över ministeriets arkivalier samt en 

avdelning nyttiga bilagor. Serien Nordisk Arkivkundskab, som 

under åren komniit med tio behändiga häften i angelägna arkivaliska 

spörsmål, avslutas som sig bör med att dess redaktör Harald 

JS!)rgensen underhållande berättar om sina 15 år vid Landsarkivet 

for Sjrelland. I "Et landsarkiv og dets opgaver" tar han med 

utgångspunkt från egna upplevelser och erfarenheter upp olika 

verksamheter i arkivtjänsten, och lägger fram sina synpunkter på 

dessa. Ett längre avsnitt ägnas nybyggnaden av landsarkivet i 

början av 1960-talet; det är inte utan att man som svensk kan bli 

avundsjuk på danskamas förmåga att skaffa ändamålsenliga 

lokaler. 

Norge 

I Norge har under det sista året utkommit ett par översikter som 

kan förtjäna att omnämnas. E. Nysreter: Norske arkivkatalogar. 

Oversikt over katalogar, regis tre, mikrofilm, kjeldeutgåver m m 

92

i offentlege norske arkiv (Oslo 1982) och Gro Hagemanns: Katalog 

over vitenskapelige historiske arkiyer (Oslo 1981). Det senare 

arbetet är resultatet av en inventering i såväl privata som 

offentliga institutioners arkiv av vetenskapshistoriskt intressant 

material, såsom vetenskapliga arbeten och korrespondens och 

vetenskapliga föreningars efterlämnade papper på skilda områden. 

Upplysningar om var dessa arkiv förvaras och om deras 

innehåll ges, och namn- och sakregister finns dessutom. 

Island 

Från Island blir det sällan rapporterat på dessa sidor. När nu 

landet är i. färd med att få en ny arkivlag kanske det kunde vara 

på sin plats. 1981 kom ett betänkande med förslag till ny arkivlag 

och nya regler för diarieföring och gallring. Proveniensprincipen 

ska ligga till grund för arkivbildningen, och lagen bestämmer 

vilket material som ska räknas som arkivalier. A v lämningsfristen 

för handlingar till arkiven som blir arkivmyndigheter för statliga 

institutioner och myndigheter, är föreslagen till 30 år. Med hjälp 

av nya diarieplaner (decimalklassifikationssystem) ska en effektiv 

gallring i arkiven underlättas i framtiden. Hittills har f. ö. 

gallring i myndighetsarkiven ej företagits och avlämning till Nationalarkivet 

ej heller skett. Med arkivexpertis från Danmark har 

den isländska kommitten dryftat sina förslag , som i stora stycken 

har skandinaviska förebilder. Konkreta förslag hur man nu ska ta 

itu med arkivproblemen på Island har lagts fram i en rapport av 

Harald Jll)rgensen. 

Karin Bendixen 

FINLAND 

Det intressantaste tillskottet i förra årets skörd av arkivlitteratur i 

Finland är arkivarien vid Helsingfors stadsarkiv Teemu Aaltos 

nya handbok "Yrityksen arkistonhoito" (Företagets arkivvård, 

Saarijärvi 1982). Boken är tryckt i stort format, är av ordinär 

tjocklek (127 sidor) och framför allt rikligt illustrerad, något som 

är ovanligt i standardverk av detta slag. 

" Företagets arkivvård" präglas av en sund pedagogisk målsättning 

- författaren beskriver först det för var man begripliga för 

att småningom fördjupa sig i de mera specifika arkivfrågoma. 

Sålunda börjar Aaltos bok med en uppräkning av alla de goda 

skäl, som talar för rationell arkivvård, varefter författaren behandlar 

den svåra arkivterminologin, som läsaren måste förstå 

för att kunna följa med i fortsättningen. Därefter tillämpar Aalto 

den förträffliga principen, att arkivvården egentligen börjar med 

ett besök i arkivet och ett studium av det som står på hyllorna. 

93

Inventeringen av dokumentbeståndet på alla de ställen, där 

handlingar kan påträffas, är ett måste och leder naturligt till 

ordnande, förtecknande och gallring. Författaren presenterar 

här ett praktiskt inventeringskort, som säkerligen duger till sitt 

ändamål. 

Därefter tar "Företagets arkivvård" steget över till ordnaodet 

och förtecknandet av arkiv. Det finska arkivschemat presenteras 

och kommenteras, som sig bör, men också ett alternativt schema, 

som bygger på företagets olika funktioner, finns med. Ett exempel 

på var man finner en och samma serie i de väsensfrämmande 

systemen ger faktiskt en hel del intellektuellt nöje även för en 

arkivverksam läsare! Överhuvudtaget är det intressant, att författaren 

inte är låst vid ordnande enbart på formella grunder utan 

också tar hänsyn till klassificering efter innehåll som en möjlighet. 

I fråga om gallring kan författaren stödja sig på de omfattande 

gallringsrekommendationer, som faktiskt föreligger för finländska 

näringslivsarkiv. Dessa är från 1981 och har givetvis snabbt 

blivit styrande i ett stort antal företagsarkiv. Aaltos bok har den 

goda förtjänsten att på många sätt popularisera de inte alltför 

lätta bestämmelserna. Att författaren är en pedagog av avsevärda 

mått framgår bl a av att han har konstruerat en rolig test, där 

läsaren själv kan kontrollera, hur mycket han eller hon har lärt 

sig av framställningen. 

Mest framstående och intresseväckande är Teemu Aalto emellertid, 

när det gäller mikrofilmning, som är hans stora lidelse. 

Avsnittet om mikroarkivering i olika former är bokens bästa och 

fräschaste. I fråga om företagen är mikrofilmen - i form av 

fönsterkort, fiche eller COM-film- också ett naturligt medium, 

vilket ingalunda alltid är fallet med offentliga myndigheter. Det 

är därför välmotiverat, när författaren redogör för de olika systemen 

för mikrofilmning av verifikations- och korrespondensmaterialet. 

Även i detta avsnitt visar författaren sin pedagogiska 

skicklighet och praktiska läggning i en tabell, som handlar om 

olika fel i läsapparater - hur man lokaliserar dem och rättar till 

dem. I nära anslutning till filmhanteringen behandlas ritningsarkiven 

och hur de kan förvandlas till film. ADB-frågor tas också 

upp i ett av kapitlen, visserligen nästan uteslutande ur förvaringsteknisk 

synvinkel. ' 

Den sista tredjedelen av "Företagets arkivvård" fylls av kåserier, 

som författaren tidigate publicerat i en kontorstidskrift. 

Rubrikerna ger en bra bild av innehållet i dessa ofta kvicka 

skrivalster: "Att uppordna ett gammalt arkiv", "Företagets centralarkiv", 

"Pappersinsamling som hjälp till arkivvården", "Förvaring 

av fotografier", "Vi bygger en arkiv lokal", "Arkivet flyttar" 

och "Förvaringsmedlen". Boken avrundas med en fyllig 

94

frågespalt, där en brokig kavalkad av arkivfrågor rullas upp. Till 

Teemu Aaltos ära måste sägas, att hans rådgivning alltid är 

konkret och att han alltid säger rent ut, vad ban tycker är bra 

eller dåligt. 

Jag har i denna översikt medvetet velat lyfta fram ett arbete, 

som utan överdrift är det bästa som finns i den finska arkivlitteraturen 

år 1982. Men man måste komma ihåg, att de finländska 

arkiven numera också producerar en rad läsvärda tidskrifter, 

från riksarkivets språkrör "Yleisarkistojen tiedotuksia" till Näringslivets 

arkivförbunds "Liikearkisto". En redogörelse om den 

finska tidskriftsfloran och om hur den täcker de olika informationsbehoven 

på arkivområdet får emellertid anstå till nästa 

gång. 

Kari Tarkiainen 

FRANKRIKE 

LA GAZETTE DES ARCHIVES nr 112 l er trimestre 1981 

inleds av en artikel av Georges Weil/ om de franska departementsarkivens 

utnyttjande av mikrofilm, Le microfilm dans les 

archives departementales. Trente-cinq annees d'experience, sid 9 

ff. Weill påpekar att det dröjde anmärkningsvärt länge innan 

mikrofilmtekniken slog igenom. Den första mikrofilmen framställdes 

1839 och fransmännen använde mikrofilm för att översända 

meddelanden under fransk-tyska kriget 1870-1871, men 

först på 1920-talet i USA och i Europa ännu senare, efter andra 

världskriget, började mikrofilm användas i större omfattning. Då 

var det arkiven som gick i spetsen för utvecklingen i Frankrike. 

Redan omkring 1950 började Archives Nationales och vissa departementsarkiv 

filma i egna ateljeer. Nu har hälften av de ca 100 

departementsarkiven egna mikrofilmateljeer och sedan några år 

har det franska arkivväsendet en särskild mikrofilmcentral i Espeyran. 

Ä ven Conseil Internatonal des Archives tog tidigt upp 

frågan. ARCHIVUM 1953 innehöll två artiklar om mikrofilm 

och alltsedan dess har frågor om mikrofilm varit ett återkommande 

ämne på kongresser och i arkivtidskrifter. 

I Frankrike har arkivinstitutionerna främst använt mikrofilm 

för att komplettera de egna bestånden och för att få säkerhetskopior 

av viktiga handlingar. Ersättningsfilmning, dvs mikrofilmning 

av handlingar som sedan utgallras, har däremot inte förekommit 

i Frankrike, eftersom de franska domstolama inte har 

kunnat acceptera mikrofilm som bevis. I Sverige tillämpas fri 

bevisprövning, men på många andra håll i Europa med mer 

formell rättstillämpning är frågan ett problem liksom i Frankrike. 

Europarådet har engagerat sig i frågan och bar rekommenderat 

95

Arkiven och forskarna är ämnet för en rad rapporter, som 

publiceras under titeln La dientele autre qu'administrative des 

Archives i LA GAZETIE DES ARCHIVES nr 113-114 2-3 

trimestre 1981 sid 97 ff. Det visar sig att antalet forskarbesök har 

ökat på ett närmast explosivt sätt. Ar 1960 hade Archives Nationales 

och departementsarkiven 20 000 forskarbesök, år 1969 

43 000 och år 1979 inte mindre än 78 000. Man kan konstatera en 

minskning av den akademiska forskningen och en enorm ökning 

av tillfälliga besök, t ex av släktforskare. De tillfälliga besökarna 

är ovana vid arkiv och kräver mycket mer hjälp än vana forskare. 

Samtidigt har de franska arkiven drabbats av stölder och förstörelse 

i en sådan omfattning att det givit anledning till särskild 

lagstiftning om skydd för offentliga arkiv och till direktiv om 

skärpt övervakning av forskarsalar etc. Under sådana förhållanden 

blir det svårt att klara den forskarservice som behövs. Arkiven 

vill ha ökade resurser för detta. Annars måste man minska 

på sin service till forskarna för att kunna sköta huvuduppgifterna 

som är att ordna och förteckna arkiven. 

Siv Sandberg 

STORBRITANNIEN 

I föregående nummer av Arkiv, Samhälle och Forskning (1982) 

redogjordes i korthet för den s k Wilsonkommittens rapport Modern 

Public Records: Selection and Access som utkom 1981. Det 

framhölls i redogörelsen att rapporten skulle kunna bli en besvikelse 

för många som hade hoppats på en förstärkning av arkivväsendet 

i Storbritannien. Ett uttryck för en sådan besvikelse möter 

i det tal som Felix Hull, president i The Society of Archivists, höll 

i sällskapet i december 1981 och som återges i sällskapets tidskrift, 

Journal of the Society of Archivists (JSA) vol. 7 nr l (april 

1982). Hull pekar på den nedsättande tonen i wilsonrapporten 

genternot den professionelle arkivarien och det motsvarande 

framhållandet av underordnad biträdespersonaL Hull betonar att 

han själv tror på värdet av en skicklig, utbildad och alltigenom 

professionell kår av arkivarier. Han anser att utbildning och 

specialkunskap måste få sitt uttryck i yrkets status och arbetsuppgifter. 

Kunskaperna, antingen de bygger på universitetsstudier 

eller förvärvats genom praktisk erfarenhet, är nödvändiga för att 

arkivyrket skall få en egen distinkt plats i samhället, och som 

skiljer sig från s.åväl tjänstemän i administrationen som från 

akademiker i allmänhet. Hull tror på arkivariens roll som conservatar 

of the record och han betonar detta särskilt starkt mot 

bakgrund av att wilsonrapporten tycks anse att en akademiker i 

sig är lika om inte till och med mer skickad än en arkivaii.e att 

7 Arkiv, samhälleochforskning 97

• 

bedöma vad som är av värde att bevara för framtiden. Hull 

tycker sig märka en tendens att underordna arkivarien den akademiska 

forskaren. Något sådant kan aldrig accepteras om vi tror 

på oss själva säger Hull. Arkivarien skall i kraft av sin utbildning 

och erfarenhet vara den som svarar för ev. gallringar av material 

sedan administrationen gjort sina bedömningar. 

Mot ovanstående bakgrund är det av intresse att 1982 se den 

engelska "riksarkivarien" Alfred Mabbs efterträdas av professom 

vid Leicester universitet, Geoffrey Martin. Detta är något 

nytt då så gott som alla tidigare Keepers of Public Records 

hämtats internt från Public Record Office (PRO). Utnämningen 

har setts som exempel på den konservativa regeringens allmänna 

politik att besätta högre poster i förvaltningen med experter 

utanför Civil Service. Men den kan också ses som ett tillmötesgående 

av det akademiska kravet på representation i de kommitteer 

som skall bedöma vad som skall bevaras av myndighetemas 

handlingar och som kom till uttryck i wilsonrapporten. 

I JSA (april1982) skriver vidare Michael Cook, universitetsarkivarie 

i Liverpool, en intressant artikel om s k records centres. 

Han visar att kostnadsbesparingar som det allmänna argumentet 

för records centres inte alltid håller måttet. För att man skall få 

god lönsamhet krävs nämligen att ett record centre betjänar en 

stor organisation. Om så inte är fallet kan ett record centre 

tvärtom visa sig mindre effektivt och dyrare än arkivering direkt 

hos en myndighet. 

Michael Roper, PRO, skriver i JSA vol. 7 nr 2 (oktober 1982) 

om moderna media och arkiv. Med moderna media avser han 

olika fotografiska media liksom ljud-, video- och ADBupptagningar. 

Alla dessa moderna media åldras mycket snabbare 

än papper och pergament, de är som bekant mycket känsliga för 

klirnatvariationer" etc. Det är alltså mycket viktigt att se till att de 

förvaras på ett korrekt sätt, även om det kostar mycket pengar. 

Ibland är det vidare nödvändigt att kopiera över innehållet till 

andra media. Allt detta är ju välkänt för en svensk läsare, men 

kanske att Ropers slutsatser är värda att återges. Han tror att den 

tekniska utvecklingen - kanske inom de närmaste fem åren - 

skall kunna erbjuda idealiska media för audiovisuella och maskinläsbara 

handlingar. Han nämner därvid videodiscs, där man 

använder laserteknologi för att bevara data i digital form, binär 

COM!CIM-teknik, dvs computer output microfilm (COM) i binär 

form som skulle möjliggöra inläsning som computer input 

microfilm (CIM), holografisk lagring av digitala data, och slutligen 

transparent electro-photography (TEP), en process som är 

besläktad med elektrostatiska fotokopieringsmetoder och som 

används för uppdateringsbara microfiche. Men innan vi nått 

98

några idealiska resultat kan en arkivarie eller konservator inte 

göra mycket mer än att erbjuda så goda förvaringsutrymmen som 

möjligt för moderna media och att kopiera sådana handlingar 

som löper omedelbar risk att förstöras. 

I juni 1981 publicerade den engelska regeringen en rapport 

som avgivits av Civil Service Department och som var mycket 

kritisk mot Royal Historical Manuscripts Commission (RHMC). 

Kommissionen som tillkom 1869 svarar bl a för ett register över 

privata arkiv och är rådgivande till regeringen i vissa frågor om 

privatarkiv. Rapporten heJlllighölls ett år, och publicerades först 

sedan den omnämnts i The Times. Kritiken riktade sig mot 

RHMC:s sammansättning, sjutton ålderstigna akademiker och i 

huvudsak adliga ägare av privatarkiv. Utredningen rekommenderade 

en högsta åldersgräns på 75 år för medlemmar i RHMC 

och ansåg vidare att ingen skulle få stanna i kommissionen mer 

än högst fem år. Vidare borde professionella arkivarier ingå i 

den. Om inte RHMC kan leva upp till dessa rekommendationer 

inom fem år ansåg utredningen att RHMC skulle avskaffas. 

Framtiden får visa om utredningen lyckas eller ej. 

Publicerandet av denna rapport tyder på ett allmänt intresse 

för arkiv som nationellt arv. Desto märkvärdigare kan det då 

anses vara att regeringen beslutat att den förste hertigen av 

Wellingtons (1769-1852) arkiv skall tas om hand av universitetsbiblioteket 

i Southampton som för närvarande saknar arkivkQmpetens. 

Arkivet har tillfallit staten genom en skatteöverenskommelse 

med den tidigare ägaren, och flera arkivinstitutioner hade 

anmält sitt intresse för arkivet. 

The Society of Archivists har i ett yttrande i början av år 1982 

gått emot ett förslag till avgiftsbeläggning av tillträde till offentliga 

arkivinstitutioner. Sällskapet pekar på många praktiska problem 

i samband med en sådan avgiftsbeläggning. De tänkta 

inkomstema måste vidare vägas mot administrativa merkostnader. 

Många arkivbildare har deponerat sina arkiv under förutsättning 

att de skulle göras tillgängliga utan kostnader etc. En 

avgiftsbeläggning skulle vidare stå i strid med den tradition av fri 

tillgång till information som under årens lopp byggts upp av 

bibliotek, museer och arkiv. 

År 1979 bildades i England The Catholic Archives Society. 

Sammanslutningen utger dels CAS Newsletters och dels tidskriften 

Catholic Archives. Av den senare (nr 2, 1982) framgår att 

föreningen (som är öppen för alla som är intresserade av katolska 

arkiv) har etablerat kontakt med motsvarande föreningar i bl a 

USA och Frankrike. Vidare presenteras ett antal katolska arkiv, 

bl a jesuiternas arkiv i England. 

I Archives, vol. XV nr 66 (oktober 1981) redogör H.S. Cobb 

för moderna politiska samlingar i det brittiska överhusets arkiv. 

99

Detta tillkom 1946 men först från 1963 då lokalfrågan löstes har 

man kunnat ta emot annat än officiellt material, främst enskilda 

politikers papper. Bland de förnämsta märks Lloyd George Papers. 

I samma tidskrift, vol. XV nr 67 (april 1982) meddelar 

Imperial War Museum i London vilka forskningsmöjligheter som 

erbjuds i museets ljudarkiv. Man har ett särskilt s k Oral History 

Programme med det tidigaste materialet så långt tillbaka i tiden 

som år 1910. 

Slutligen skall här nämnas att L. C. Hectors klassiska The 

Handwriting of English Documents har utkommit i facsimiltryck 

1980. Den innehåller ett stort antal illustrationer och anses vara 

ett verk utan jämförelse. 

RuneHedman 

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND 

Der Arehivar (DA) 1981:3-1982:4. Archivalische Zeitschrift 

(AZ) 76, 1980. 

Bibliografi: de första delarna av årsbibliografin för 1977/1978 

(innehållande uppgifter om arkivväsendet i Västtyskland) ingår i 

DA 1981:4-1982:2 och 1982:4. 

En intressant inblick i den västtyska debatten om arkiven och 

integritetsskydd ger Klaus Oldenhage i DA 1981:4, sp 469-474 

(Persönlichkeitsschutz und Datenschutz). Även i Västtyskland 

finns en klar tendens att tillämpa s k etiska bedömningar inte 

bara på maskinläsbara, utan på alla slags personuppgifter. Risken 

för en planmässig, etiskt motiverad informationsförstöring 

tycks dock där vara något mindre överhängande än i Sverige. 

Förklaringen kan· vara att informationshanteringen hos myndigheter 

och arkivinstitutioner i Västtyskland inte styrs av offentlighetsprincipen, 

utan är omgärdad av allmänna spärrtider (i regel 

30 år). Integritetskraven avser följaktligen i första hand skydd 

mot administrativt missbruk av personuppgifter och först i andra 

hand skydd mot integritetskränkande allmän insyn. Enligt förf. 

skulle insynsskyddet kunna uppnås genom strikt tillämpning av 

en generell spärrtid, medan skydd mot administrativt missbruk 

skulle kräva att den till arkivinstitutionerna avlämnade informationen 

helt eller i vissa avseenden undandrogs förvaltningen. Så 

långt har man dock inte kommit än. I dag är nämligen huvudproblemet 

att överhuvud taget få myndigheter att avlämna maskinläsbar 

information till arkiven. Frågan bör enligt förf. regleras 

inom ramen för en kommande federal arkivlagstiftning. 

I internationella sammanhang har man på senare år diskuterat 

100

frågan om arkivhandlingars territoriella proveniens. Problemet 

har aktualiserats genom f d koloniers anspråk på historisk dokumentation 

som förvaras i de tidigare kolonialmaktemas arkiv. 

Att frågan också kan ha kontinentaleuropeisk aktualitet framgår 

av en uppsats av Josef Henke i DA 1982:2, sp. 149-158 om det 

amerikansk-tyska OMGUS-projektet. Projektet gäller arkivbestånd 

från den amerikanska efterkrigsförvaltningen i Tyskland 

vilka förvaras i Washington National Records Center. När det 

västtyska Bundesarchiv på 1950-talet började ta hand om och 

bearbeta arkivbestånd från övergångstiden fram till 1949/1950, 

insåg man snart att arkiven efter de provisoriska, av segermaktema 

inrättade tyska förvaltningsmyndigheterna hade ett rätt 

begränsat dokumentationsvärde. Källmaterialet till belysning av 

den politiska beslutsprocessen fanns inte i dessa arkiv, det fick i 

stället sökas i arkiven efter de allierades militäradministration, 

på amerikansk sida Office of Military Govemment for Germany 

United States (OMGUS). 1977 undertecknades ett avtal mellan 

National Archives, Bundesarchiv och Institut fur Zeitgeschichte 

(i Miinchen) om genomgång, registrering och mikrofilmning av 

militäradministrationens akter. Mellan maj 1977 och juni 1980 

har ett trettiotal tyska arkivmän i olika omgångar arbetat vid 

Washington National Records Center. Filmningen (på 16 mm 

film) genomfördes av National Archives och uppgick till drygt 6 

milj. exponeringar som i form av mikrofiche överlämnades till de 

tyska arkiven. Omkopieringen från master- tillläsfilm ombesörjdes 

av Bundesarchiv och Hauptstaatsarchiv i Stuttgart. Projektet 

är nu i huvudsak avslutat, den sammanlagda kostnaden anges i 

uppsatsen med drygt 2 milj. dollar. För dessa pengar har det 

västtyska arkivväsendet kunnat förvärva ett centralt forskningsmaterial 

till efterkrigstidens tyska historia- samtidigt ett intressant 

bidrag till diskussionen om internationella proveniensproblem. 

Arkivtekniska uppgifter om fr a spridlimningens hållbarhet 

lämnas av Wilfried Feindt i DA 1982:3, sp. 267-276, i en uppsats 

om "Aufbewahrungsmethoden fur moderne Akten". I västtyska 

arkiv tillämpas i ganska stor utsträckning blocklimning av handlingar 

(ty: lumbecken) som förvaringsmetod. 1979-1980 genomfördes 

en omfattande, bl a av Bundesarchiv bekostad materiafteknisk 

undersökning av de fyra vanligaste limsortema. Förf. 

redogör för undersökningsmetoden och resultaten och framhåller 

bl a att papperskvaliten påtagligt inverkar på limmets åldringsegenskaper. 

Limprov på trähaltigt papper visade i regel 

klart större förändringar än motsvarande prov på träfritt papper. 

I AZ 76, 1980, s. 1-16, ger Walter Goldinger under rubriken 

"Der Standort der Archivwissenschaft" en något kaleidoskopisk 

översikt över nyare arkivvetenskaplig teoribildning. Jag fäste mig 

101

vid hans iakttagelse att föremålet för arkivvetenskap kan vara 

såväl arkiven ( = arkivväsendet) som" Archivgut". Huvuduppgiften 

är i det ena fallet ledningen och den långsiktiga planeringen 

av arkivens verksamhet, i det andra den arkivvetenskapliga arbetsprocess 

som omfattar "Ermittlung, Bewertung, Aufbereitung 

und Auswertung" , dvs ungefär bedömning, gallring, 

ordnande och förtecknande. 

Helmut Backhaus 

SOVJETUNIONEN OCH POLEN 

Sovjet. SOVJETSKIE ARCHIVI 1981, h. 1-6. I ASF nr 24 

rapporterades om den nya förordningen från den 4 april 1980, 

som ministerrådet i SSR fastställde och som gäller för de statliga 

arkiven i SSR och den. högsta arkivmyndigheten inför ministerrådet. 

Förutom förordningen är de beslut som fattades på den 26 

sovjetiska kongressen om arkiv av stor betydelse för det sovjetiska 

arkivväsendeL Flera artiklar handlar om förordningens tilllämpning 

och kongressbeslutens inverkan på de sovjetiska arkivens 

verksamhet. F I Dolgichs artikel "Arkivinstitutionernas 

uppgifter med anledning av de fattade besluten på den 26 kommunistiska 

partiets kongress" (h3) ger en analys av det sovjetiska 

arkivväsendets utveckling 1976-1980 och betonar arkivförordningarna 

från 1978 och 1980 som legat till grund för verksamheten. 

Vidare görs en utvärdering av partiets beslut om vetenskaplig 

planering, om mer kvalificerad ledning inom arkivinstitutionema, 

om ökade arbetsprestationer och ansvar hos arkivtjänstemän 

och om omstrukturering av administrativa funktioner inom 

arkivområdet på basis av inhemska och utländska erfarenheter. 

Om liknande tema skriver F M Vaganov i uppsatsen "Program 

för arkivväsendets vidareutveckling i Sovjetunionen". 1980 års 

förordning resulterade bl a i att en arkivinspektion inrättades vid 

den centrala arkivmyndigheten. Inspektionens huvuduppgift är 

att utöva den statliga kontrollen och se till att förvaltningar och 

organisationer efterlever de arkivlagar och förordningar som 

högsta sovjet och unionsrepublikernas regeringar har utfärdat. 

Inspektionen är av rättslig karaktär med juridiska sanktionsmöjligheter. 

A S Prokopenko beskriver inspektionens verksamhet 

och ger en historisk återblick av kontrollutövandet inom arkivsektorn 

från tiden för Sovjetunionens tillkomst. 

Ytterligare en artikel, skriven av T N Viktorova, V I Klimov, 

G P Kujagiceva och A P Psenicnyj knyter an till 1980 års 

förordning. Författama föreslår att ett intimare samarbete mellan 

registraturen, förvaltningarna och slutarkiven skulle ge ökade 

102

möjligheter till att uppfylla förordningens krav på dokumentorganisering 

i slutarkiven. 

Konservering, restaurering och beständighetsfrågor är återkommande 

teman i SA. K V Kustovskaja och I S Sokolva (h 2) 

skriver om dessa frågor och anser att konserveringsarbetet bör 

intensifieras. Särskilt bör man öka säkerhetsfilmningen, bygga 

laboratorier och förvaringslokaler för film. Förvaring av film på 

nitritbas och problem som sammanhänger med detta diskuteras 

av F A Gedrovic och E V Gerasimova (h 3). I uppsatsen tar de 

upp olika frågor som kontroll av filmkvalite, förvarings- och 

kopieringsmöjligheter och de åtgärder som måste vidtas och de 

resurser som måste avsättas för detta ändamål. Bl a kan det 

noteras att kopiering till polyesterfilm inte är någon självklar 

metod. 

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas B L Borilins uppsats 

(h 3) om en undersökning av fotografiers kvalitet och förvaring. 

Han konstaterar att skador som rispor, fläckar o dyl starkt försämrar 

beständigheten och efterlyser en automatisering av restaureringen 

så att det tidskrävande arbetet med manuella lagningsmetoder 

kan ersättas. 

Publicerade dokument upptar en stor del av SA:s innehåll och 

för många historiker kan det givetvis vara av stort intresse att läsa 

dessa. 

Polen 

ARCHEION LXII-LXXII. Även den polska arkivtidskriften 

Archeion börjar med en summering av verksamheten i enlighet 

med senaste femårsplan. Tadeus Walichnowski, generaldirektör 

för polska riksarkivet, ger en sammanfattning av de polska statliga 

arkivens verksamhet 1976-1980. Av denna redogörelse kan 

man dra slutsatsen att förutsättningarna att genomföra femårsplanen 

gått förlorade på grund av de svåra ekonomiska förhållandena. 

Det är framförallt byggandet av nya arkivlokaler som fått 

anstå t v. Polen har idag 164 arkivbyggnader med en sammanlagd 

yta om 97 000 m 2 och ytterligare 7 nybyggnationer är 

påbörjade. De viktigaste uppgifterna för de statliga arkiven har 

varitatt 

- öka antalet anställda specialister 

- höja forskningskvaliteten 

- medverka i den statliga sociala och ekonomiska verksamheten 

under parollen "Arkiven i nationalekonomins tjänst" 

höja arkivens sociala status 

överblicka och hantera det växande arkivmaterialet och utöka 

de internationella kontakterna bl a genom mikrofilmsutbyte 

och arkivutbildning utomlands (här kan nämnas att 

103

Frankrike har reserverat två utbildningsplatser per år åt polska 

arkivarier). 

Utbildning på olika nivåer framstår som mycket angelägna uppgifter 

för de polska arkiven och det har satsats på intensifiering 

av praktikarbete såväl bland studenter vid universitet som bland 

anställda vid myndigheter. Vidare har fyra av 18 tillsatta arkivvetenskapliga 

projekt avslutat sina arbeten och publicerat resultat. 

Redogörelsen avslutas med en presentation av de socialistiska 

ländemas plan över forskningsprojekt som fastställdes på en 

kongress för riksarkivarier i Ulan Bator 1976 och en uppräkning 

av publikationer som utgivits av de polska statliga arkivens publikationsavdelning. 

I nr 72 skriver S Nawrocki om arkivanvändarutbildning. Han 

menar att den ökade informationsmängden och dokumentationsformernas 

variation gör det svårt för användarna att effektivt 

utnyttja arkiven. Användarna indelas i olika grupper som t ex 

akademiker, studenter, anställda vid statliga företag och myndigheter, 

ingenjörer etc. Varje sådan grupp har specifika behov av 

information som fordrar differentierad utbildning och praktik av 

informationsökning i arkiv. Den grupp som har den bästa kunskapen 

om arkiven och dess bestånd är universitetets studenter 

vid humanistiska fakulteten. Denna kunskap har de ofta fått på 

ett slumpartat sätt som t ex på paleografikurs eller när de haft 

behov av källmaterial. Nawrocki anser att en mer systematiserad 

användarutbildning framförallt för universitetsstudenter vore givande 

om den planerades i samråd med arkiven. 

!rena Radkte skriver om aktuella problem i närarkiv. Det är 

framförallt de administrativa avdelningarna hos myndigheter och 

statliga företag som uppvisar informationsluckor i sina slutarkiv. 

En analys av levererade arkiv till centrala depåer visar att handlingama 

från administrativa avdelningar till största delen och 

ibland enbart utgörs av budget- och bokslutshandlingar. Författarinnan 

tycker att kontorsrutinerna är dåligt samstämda med 

fastställda arkivföreskrifter vilket leder till ohämmade dossierbildningar 

och oklara provenienser i närarkiven. Dessutom är 

arkivpersonalen lågutbildad och saknar administrativ status vilket 

i många fall är orsaken till ödesdigra utgallringar i närarkiven. 

Radkte föreslår olika lösningar, däribland hårdare arkivstyrning 

som skulle förbättra slutleveranserna till centralarkiven 

och minska informationsförlustema. 

Sigrida Runcis och Mara Eiche 

104

FÖRENTA STATERNA 

Den exakta tillämpningen av proveniensprincipen är ofta föremål 

för debatt i USA. I det första numret av tidskriften American 

Archivist 1982 diskuterar Frank Bales respekten för ursprunglig 

ordning i stora arkiv under rubriken Disrespecting 

Original Order. Med utgångspunkt i litteraturen om enskilda 

arkiv pläderar han för enkelhet och användbarhet som principer 

vid sidan av och som en breddning av principen om ursprunglig 

ordning när den senare inte ger tillräckliga möjligheter att finna 

handlingar i ett arkiv. 

Artikeln är ett genmäle till SSA:s egen Basic Manual Series 

Archives & Manuscripts: Arrangement and Description av David 

B. Gray II, där Gray starkt betonar vikten av att utgå från 

den ursprungliga ordningen vid ordningsarbetet. Boles redovisar 

invändningar ur den arkivteoretiska litteraturen mot att slaviskt 

följa den ursprungliga ordningen, men hävdar samtidigt att proveniensprincipens 

giltighet för att särskilja och hålla samman 

arkivbestånd är utom all diskussion. Boles finner såväl praktiska 

som teoretiska orsaker till att principen att bevara den ursprungliga 

ordningen blivit så erkänd. Principen har visat sig oftast 

fungera i praktiken och den är billig i en tid när arkiven har ont 

om resurser. Ur teoretisk synpunkt innebär en bibehållen inre 

ordning en vidgning av proveniensprincipen och förmedling av 

information om arkivbildarens karaktär och organisation. 

Boles hävdar att kritik mot att i varje läge bibehålla den inre 

ordningen i ett arkiv inte har beaktats tillräckligt och han redovisar 

exempel från när och fjärran. Han finner en motsättning 

mellan respekt för arkivets integritet och grundstruktur och hänsyn 

till avnämarna. Bl a åberopas C G Weibulls ståndpunkt att 

även om den ursprungliga ordningen nöjaktigt tillfredsställer 

officiella syften kan det var motiverat att ändra ordningen, eftersom 

myndigheter ofta till en början låter beståndet öka utan att 

arrangera det enligt ett väl genomtänkt system (Weibull bröt t ex 

upp diarienummerordningen i Kristianstads läns landskontors 

supplikserie och ordnade skrivelserna i ämnesgrupper). Beslut 

att bryta upp den ursprungliga ordningen underlättas när ordningen 

har ändrats tidigare eller när arkivet inte har någon användbar 

ordning. Rädslan för att förstöra en ursprunglig ordning får inte 

leda till att inget görs trots att åtkomsten är dålig. Användbarheten 

och access till handlingen är enligt Boles viktigare än att 

bevara arkivläggningssystem. De ändringar som görs i den ursprungliga 

ordningen bör dock vara så små som möjligt och 

handlingama bör ordnas på enklaste sätt. Som alternativ nämns 

kronologisk ordning av personarkiv: "No system of arranging 

personal papers other than a cronological one comes as close to 

105

life as i t is experienced". 

Till frågan om ämnesvisa sökmedel återkommer Mary Jo Pugh 

i The Illusion of Omniscience: Subject access and the Reference 

Archivist. Hon konstaterar i en kritisk genomgång att varken 

personlig hjälp av kunniga arkivarier eller befintliga hjälpmedel 

är tillräckliga. Hon efterlyser beskrivande arkivförteckningar 

kopplade till indexsystem, antingen manuella eller ADB-basera- 

. de, men artikeln innehåller inget konkret förslag till system. 

I samma nummer 1982:1 ingår Ann Russelis Northeast Document 

Conservatian Center: A Case Study in Cooperative Conservation, 

där författaren presenterar ett center för konservering 

som är gemensamt för flera delstater i USA. Verksamheten 

började 1973 och personalen omfattar 25 personer varav 12 konservatorer. 

Man arbetar med konservering och bindning av pappershandlingar 

men också med· fotografier och film. Dessutom 

ger man råd och ordnar utbildning i konserveringsfrågor till 

andra institutioner i området. 

Nummer 1982:2 inleds av en originell artikel av Michael A . 

Lutzker med titeln Max Weber and the Analysis of Modem 

Bureaueratic Organization: Notes Toward a Theory of Appraisal, 

där författaren ser arkivhandlingarna som resultat av en 

byråkrati med inre konflikter och samarbete. 

Robert Shusters artikel Documenting the Spirit framhåller tron 

som drivfjäder och självständig kraft bakom människors handlingar. 

Men känslor och engagemang är ofta svåra att urskilja i 

ett institutionellt mönster och i traditionella arkivhandlingar. 

Författaren, som är arkivchef vid Billy Graham Center, redogör 

för olika sätt att försöka lösa problemet att dokumentera tron. 

Det papperslösa kontoret är en vision som låter skrämmande 

ur arkivsynpunkt. I artikeln The "Paperless Office" : A Case 

Study of the State Department's Foreign Affairs Information 

System lämnar David H. Herschler och William Z. Slany en 

ingående beskrivning av utrikesdepartementets enorma ADBsystem 

F AIS som varje år tar hand om 800 000 nya dokument 

varav merparten är telegram. Systemet och indexeringen beskrivs 

lättfattligt och artikeln är matnyttig för forskare i amerikansk 

utrikespolitik. 

American Archivist 1982:3 är temanummer om företagsarkiv. 

Ordföranden i Business Archives Group inom Society of American 

Archivists Linda Edgerly presenterar SSA:s Business Arehives 

Guidelines, kortfattade riktlinjer för arkivfunktioner inom 

näringslivet. I olika punkter berörs målformuleringar, organisation 

och ansvarsfördelning, accessregler' ordnande av arkiv enligt 

proveniensprincipen och framställning av översikter och sökmedel, 

budgetfrågor, personalfrågor inklusive utbildning och 

konsulthjälp samt lokalfrågor. I förordet betonar Edgerly att de 

106

olika punktema inte är minimikrav utan önskvärda rekommendationer. 

De behövs därför att traditionell företagsadministration 

ofta står främmande inför arkivsynpunkter och riktlinjerna 

ses som ett medel i strävan att befästa arkivarieyrket inom näringslivet. 

David R Smith noterar i An Historical Look at Business Arehives 

att det var så sent som på 1940-talet som det första företaget i 

USA anställde en arkivarie och skapade ett permanent företagsarkiv. 

Företaget var Firestone, ett av USA:s gigantiska "familjeföretag" 

och inom den kategorin finns flera av de företag som 

snart kom att följa Firestones exempel. Emellertid var det först 

på 70-talet som företag i större antal inrättade särskilda arkivfunktioner. 

Kontentan i Corporate Archives Today av Douglas A. Bakken 

är att företagsarkiven är mycket olika i fråga om tillkomst, resurser 

och ambitionsnivå. Han exemplifierar med Ford, Boeing, 

Goodyear, Firestone, Deere och International Harvester. 

Genomgående i hela numret är kraven på Business Archives 

att motivera sin verksamhet för att få resurser i företagen och 

denna problematik är temat för George David Smiths artikel 

Dusting Off the Cobwebs: Tuming the Business Archives into a 

Managerial Tool. Enligt Smith räcker det inte att peka på värdet 

av historia, det gäller att formulera problem och utveckla historiska 

produkter som berör frågor som är aktuella i företagens 

verksamhet. 

Smith exemplifierar med anrika Wells Fargo Bank, där anställda 

historiker och arkivarier understöder företaget med utredningar 

inför annonsering, marknadsinbrytningar, domstolsprocesser 

och PR-aktiviteter av olika slag. Smith menar att företagen 

i bankvärlden inte kan konkurrera med annorlunda tjänster 

utan ofta försöker öka sina marknadsandelar genom att sälja en 

image av stabilitet, kompetens, hög ålder och som i fallet Wells 

Fargo kulturromantik. Forskningen i företaget har haft hög prioritet 

och har bidragit till att vidga perspektivet på andra områden 

i företaget. 

Bra företagsarkiv har visat sig kunna vara till god hjälp vid 

företagsaktiviteter som juridiska patenttvister och antitrustmål, 

utbildning av nyanställda och information om företagets policy 

till personer i nya funktioner och strategisk planering för företagets 

reaktioner på samhällets förändrade krav på företaget 

genom lagstiftning och allmänna opinionen. 

En artikel av stort intresse är Microcomputer Archives and 

Records Management Systems: Guidelines for Future Development, 

där Richard M Kesner redovisar ett projekt med syfte att 

utröna användbarheten av mikrodatorer i arkiv. Projektet har 

undersökt möjligheten att utveckla ADB-program som prototy- 

107

per för arkivens behov eller som alternativ anpassning av program 

som säljs på marknaden. Det visade sig dock mycket dyrt 

och omständligt. Istället fann man att det fanns generella program 

på marknaden som tillfredsställer behoven. 

Författaren är inte oväntat positiv till användningen av mikrodatorer 

och räds t ex inte anpassningen till en framtida nationell 

databas. Snart kommer införandet av microprocessorer med 16 

bitars kapacitet istället för de nuvarande med 8 bitar att leda till 

mikrodatorer med större sorteringskapacitet utan större prisökning. 

Ett ADB-register till ett stort bestånd av fotografier presenteras 

av Mildred Simpson i Photographs in a Business Setting: 

Atlantic Richfield Company. 

Slutligen vill jag peka på Karen Benediets korta artikel Business 

Archives Literature där hon presenterar ett litet urval titlar 

ur A Select Bibliography on Business Archives and Records 

Management (Chicago: Society of American Archivists, 1981). 

108 

Jan Dahlin

1 

SVENSKA ARKWSAMFUNDET 

VERKsAMHETSÅRET 1981/82 

Svenska arkivsamfundet har haft två allmänna möten under 

verksamhetsåret. 

Årsmöte hölls 1981-04-09 hos Sveriges Radio. Till ledamöter 

av styrelsen omvaldes arkivrådet Josef Edström ordförande, arkivchef 

Bengt Holtze vice or:dförande, arkivarie Gert Nylander 

skattmästare, förste arkivarie Evabritta Wallberg sekreterare, 

förste arkivarie Jan Lindroth redaktör samt professor Carl 

Göran Andrae, landsarkivarie Lars Otto Berg, arkivchef Leif 

Gidlöf, rektor Björn Helmfrid, fil. dr. Olof Jägerskiöld, biblioteksrådet 

Harry Järv, arkivchef Torbjörn Kjölstad, riksarkivarie 

Sven Lundkvist, arkivchef Stellan Norrlander, förste arkivarie 

Inga-Britta Sandqvist samt krigsarkivarie Alf Åberg. Arkivarie 

Berith Carlsson, stadsarkivarie Rolf Vallerö och arkivchef Lars 

W essman invaldes i styrelsen. 

Efter årsmötesförhandlingarna presenterades Radioarkivet 

och Dokumentarkivet av Anna-Maria Foyer och Karin Byström. 

Efter en intressant rundvandring i arkivlokalerna bjöds samfundet 

på en utmärkt supe. 

Höstmötet hölls i riksarkivet 1981-11-19. Det danska riksarkivets 

juridiska konsult Inger Diibeck talade om den danska statens 

rätt till offentliga myndigheters arkivalier. Kvällen avslutades 

med en landgång i riksarkivets kafeteria. 

Arkiv, samhälle och forskning, häfte 24 utkom under våren 

1982. 

Vinst- och förlusträkning pr 31/12 1981 

Inkomster 

Räntor . ... . .... . .. . ..... . . ...... . . . . .... . . . . . 

Medlemsavgifter (42 st) . .. . ..... .... . . . . . . .. . .. . 

Skriftserien . . . .. . .. .. . . ...... . .. .. . . . .. .... .. . 

Utgifter 

skriftserien . .... . .. .. . . .... . . .. ... . . . ...... . . . 

Omkostnader . . ... .. . .... . ... . .... . . . . . .... .. . 

Årets vinst . .. . ..... . .. . .... . . . . ... ... ........ . 

3.566:62 

1.680:- 

176:- 

5:422:62 

250:- 

4.270:70 

901:92 

5.422:62 

109

Balansräkning per 31/121981 

Tillgångar 

Postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.734:16 

Bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27.765:05 

Kassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2:31 

---- 

36.501:52 

Skulder 

Kapitall/11981 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35.599:60 

Årets vinst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 901:92 

110 

Stockholm i januari 1982 

36.501:52 

Evabritta Wallberg

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER 

Förste arkivarie Helmut Backhaus (Täby), arkivarie Karin 

Bendixen (Uppsala), förste arkivarie Per Clemensson (Göteborg), 

arkivarie Jan Dahlin (Lund), arkivarie Mara Eiche (Solna), 

arkivchef Leif Gidlöf (Karlstad) avdelningsdirektör Rune Hedman 

(Uppsala), arkivarie Bode Janzon (Göteborg), landsarkivarie Sten 

Körner (Visby), förste arkivarie Beata Losman (Göteborg), arkivarie 

Anna-Brita Lövgren (Lund), f. arkivarien Sigrida Runcis 

(Jakobsberg), fil. lic. Siv Sandberg (Linköping), arkivarie Staffan 

Smedberg (Solna), förste arkivarie Kari Tarkiainen (Danderyd), 

förste arkivarie Evabritta Wallberg (Enebyberg). 

111

Statlig arkivförvaltning i Finland. En jämförelse med ... - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?