Festschrift for Birgit Anette Olsen - sproghistorie · Thomas Olander

68 Jenny Helena Larsson Indoeuropeiska drag i den baltiska mytologin
69
po och Patollo: “uber die mosze Patollo Potrimppo hetten ein wolgefallen
in menschin blute”.
Förutom denna triad av gudar nämns också ytterligare tre gudar i Grunaus
krönika:
Wurschayto eller Borsskayto – till denna gud offrade man en ung fisk för
att uppnå fiskelycka samt god hälsa. Han dyrkades i byarna, varhelst man
fann en ek. Szwaybrotto – till denna gudom offrades fjäderfä; Curche 10 – en
gud till vilken man offrade skördens första grödor. Denna gudom fins
omnämnd redan i en källa från 1249 i ett fredsavtal mellan de Teutoniska
riddarna och Fornpreusserna 11 där det står:
Ydolo, quod semel in anno, collectis frugibus, consueverunt confingere
et pro deo colere, cui nomen Curche imposuerunt, vel aliis diis qui non
fecerunt celum et terram quibuscumque nominibus appellentur, de cetero
non libabunt 12
En avbild som de, en gång om året, efter skörden, brukar tillbedja som en
gud och som de har givit namnet Curche [...]
Man har länge bortsett från de fakta som meddelats oss genom Grunaus
krönika i tron att hans historier har varit starkt influerade av den nordiska
mytologin och att Grunau uppdiktade en preussisk religion som hade
många likheter med den nordiska för att understryka preussernas nära band
till germanerna och de nordiska folken. 13 Dock argumenterar Puhvel i sin
artikel från 1972 för att de beskrivningar av nordisk mytologi som fanns
tillgängliga för Grunau inte är så likartade med de preussiska beskrivningarna
som man har trott. Tvärtom pläderar Puhvel för att de data om den baltiska
gudavärlden som Grunau berättar om skall värderas som likvärdiga med
de tidigare källor vi har. Det finns inget i Grunaus berättelser som direkt
motsäger de vittnesbörd som de tidigare källorna ger oss. En noggrann jämförelse
med samtida beskrivningar av nordisk mytologi gör det implausibelt
att Grunau medvetet skulle ha kopierat den nordiska gudavärlden. Dock kan
vi naturligtvis inte utesluta att en viss påverkan mellan nordisk och baltisk
mytologi kan ha förkommit under historiens gång, men det finns inga bevis
som talar mot att vi kan betrakta Simon Grunaus berättelser som äkta
baltiska. 14
3. 1500-,1600-talets författare
Under det senare 1500-talet och vidare in i 1600-talet återfinns en hel del
källor till den baltiska mytologin. Dessa källor 15 ger en brokig bild av den
baltiska mytologin och folktron där många olika gudanamn, myter, offerriter
och ritualer omnämns. Återkommande nämns dock dyrkandet av ormar,
solen och det rituella offrandet av en vädursbock. Utifrån de gudomar 16 som
omnämns i texterna på olika ställen kan vi göra en tematisk uppställning.
Åskguden: Parcuns eller Percunus (åsk- och regngud)
Underjordens gud: Pecols eller Pocols, Pecollos, Pecullus, Peccollus (beskrivs
bl.a. som “Pluto”, “Furiae”, “der Hölle und Finsternis Gott”, “die fliegenden
Geister oder Teufel”, “deus aëriorum spirituum” osv.)
Vi återfinner en liten grupp fruktbarhetsgudar och gudar som på olika sätt
associeras med vatten:
Potrimpus (gud över bäckar och källor; jfr. guden Patrimpo [Potrimppo,
Potrumppo] som omnämns av Grunau)
Bardoayts eller Perdoytus, Gardoayts (sjöfararnas gud) 17
Autrimpus eller Antrimpus (havsgud)
Piluitus eller Pelwittus, 18 Pilnitis (skördegud eller gudinna)
Pergrubrius (vårens gud)
Puschkaytus 19 (jordgud)
Vittnande om en himmelsgud och kvarlevande soldyrkan 20 finner vi:
Suaixtrix (solgud)
Occoprimus (himmel- och stjärngud)
Också en helare omnämns:
Auschauts
Av Grunaus triad återfinns alltså både Patrimpo och Perkuno, medan
Patollo inte omnämns i någon större omfattning. Dock tycks vissa av hans
funktioner återfinnas i guden Pecullus, vilket tydligt framgår i Kaspar Hennebergers
verk Kurze und wahrhaftige Beschreibung zu Preussen (1584):
Potollos, den etzliche auch Pocollos oder Picollos nennen, der ir oberster
Gott war [...]