Christine Ödlund Thought Forms Materializing - Milliken Gallery

www.omkonst.com:
Den åldrande samtiden
Modernautställningen, Moderna Museet, Stockholm 2/10 2010 - 9/1 2011
Text: Leif Mattsson
I förgrunden, installation av Kajsa Dahlberg
I bakgrunden, målning av Ann Edholm, installation av Axel Lieber
Det är enklare att definiera vad Modernautställningen 2010 inte är än
vad den faktiskt är. Den är inte något tvärsnitt av svensk samtidskonst.
Och inte heller någon heltäckande summering av konsten under de fyra
år som gått sedan förra Modernautställningen (2006). Är den möjligen
en trovärdig framtidsprognos över hur konsten kommer att te sig under
de kommande fyra åren? Om det senare kan man ju bara sia. Och siat är
just vad de tre kuratorerna Fredrik Liew, Gertrud Sandqvist och Lisa
Rosendahl har gjort.
Att årets Modernautställning är en tydlig partsinlaga är snarast ett
understatement. Dessutom behöver man inte vara särskilt
konspiratoriskt lagd för att ana en agenda, åtminstone i vissa delar av
presentationen. De tre kuratorerna avser snarare att presentera ett
önskat scenario än att spegla ett faktiskt.
Men i hur hög grad var den ursprungliga ambitionen för
Modernautställningen (2006) att ge en heltäckande presentation av
svensk samtidskonst? Frågan har viss relevans då detta är Moderna
Museets största satsning vad gäller antalet konstnärer och
utställningsytans storlek. Lars Nittve, som fortfarande har det
övergripande ansvaret, pekar i en publikinbjudande riktning i sin
katalogtext. De tre kuratorernas programförklaringar följer dock andra
spår. Nätverkandet konstnärer och kuratorer emellan har givits störst
prioritet, åtminstone under själva urvalsprocessen.
Istället för pulsklockan är det snarare backspegeln som använts.
Att läsa Gertrud Sandqvists och Lisa Rosendahls katalogtexter känns
märkligt retro, som att förflytta sig tjugofem år tillbaka i tiden då
refererandet till Foucault och Derrida hade en nymornad, revolutionär
lockelse. Och kanske har ivern över att presentera en verklig förtrupp
lett till att man paradoxalt nog gått varvet runt – och hamnat i dåtiden?
Tanken kommer för mig när jag ställs inför Sofia Hulténs och Nina
Canells arte povera-liknande verk, eller flertalet konstnärer som relativt
oblygt ansluter till fluxus-rörelsens estetik, som exempelvis Sara
Jordenö, Kajsa Dahlberg, Johan Tirén och Matts Leiderstam. Det är också
tydligt att de pedagogiska problem som dessa båda konstriktningar hade
redan på 1960-talet kvarstår än idag.
I förgrunden, objekt av Olav Christopher Jenssen
I bakgrunden, målning av Per Mårtensson
© Christine Ödlund
© Matts Leiderstam