Christine Ödlund Thought Forms Materializing - Milliken Gallery

Den förra Modernautställningen var en massiv visuell
presentation. De flesta verken kändes också väl förankrade i 2006 års
samtidsscen. Man skulle kunna kalla det urvalet för konstpolitiskt
konservativt, men ordet verklighetsanpassat är också möjligt. I årets
presentation är överraskningarna betydligt fler, ja de deltagande
konstnärerna är i många fall totalt oprövade i ett svenskt
konstsammanhang. Det låter ju både intressant och anmärkningsvärt.
Kuratorerna tar således en avsevärd risk genom att presentera detta
som en samtidskonst i vardande.
Men naturligtvis finns här ett antal säkra kort: Ann-Sofi Sidén, Cecilia
Edefalk, Truls Melin, Eva Löfdahl, Astrid Svangren, Jens Fänge, Magnus
Bärtås och Leif Elggren för att nämna några. Nathalie Djurberg framstår
naturligtvis också som ett följdriktigt val. Kanske är det hennes
videoverk, färgade av en gripande svart humor, som tillsammans med
Christine Ödlunds überromantiska ljusprojektioner sätter starkast
avtryck på den aktuella utställningen. Även rummet med Astrid
Svangren, Per Mårtensson och Olav Christopher Jenssen äger auktoritet,
är väldisponerat och visar tillit till betraktarens visuella kapacitet.
Det samtida måleriet är däremot relativt nedtonat, trots att några
av våra mer namnkunniga målare är representerade. Dessutom kan man
i vissa fall beskåda en märklig förskjutning från autonoma konstverk till
något som närmast kan beskrivas som förgyllande inredningsdetaljer.
Jag tänker exempelvis på Viktor Kopps och Ann Edholms (i och för sig
intressanta) målningar som försatts i ett ”kidnappningsläge” i förhållande
till Kajsa Dahlbergs och Leif Holmstrands respektive installationer.
Märkligt nog känns även Jens Fänges målningar delvis som ”tavlor på en
utställning” när de konfronteras med Axel Liebers dominanta, rumsliga
verk. Här finns uppenbarligen utställningstekniska problem; att visa
måleri på ett adekvat sätt är mer delikat än man först tror.
Men det är knappast enbart presentationstekniken som är
problematisk på årets Modernautställning. Det något tveksamma urvalet
av konstnärer, med en tydlig kantring åt representanter för en torr och
akademisk konceptkonst, måste sägas vara avgörande. Och kanske
närmar sig huvudkuratorn Fredrik Liew själva kärnan när han i sin
katalogtext talar om att man har ”lämnat 1990- och det tidiga
2000-talets ironi och cynism bakom sig”. Och med dessa även den
mogna livsinsikten som den befriande humorn står för, frestas man att
tillägga.
Stockholm 2010-10-11 © Leif Mattsson
Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida
© Nathalie Djurberg
© Nina Canell
I förgrunden, installation av Johan Tirén
I bakgrunden, video av Esther Shalev-Gerz
© Sara Jordenö
© Eva Löfdahl