helsingfors olympiafackla 1952 - Urheilumuseo

Paavo Nurmis förgyllda spiksko förevisades 

för första gången under världsutställningen i 

New York 1939–1940. Spikskon donerades till 

Finlands Idrottsmuseum år 1943.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

3 Startskottet 

4 Paavo Nurmi – Flygande finländare 

8 En länge efterlängtad tävlingsturné 

10 Mattis medaljer 

14 Jari Kurri # 17 

16 Den första mästaren 

18 De episka idrottsberättarna 

22 Med flyg över Afrika 

24 Marskalkens guldboll 

26 Helsingfors Olympiastadion 

30 Världsmästarna på besök 

32 Paavo Nurmis kupong 

34 Isdansens djärva moderniserare 

36 Läkarväskan på servicestationen 

38 Helsingfors olympiska spel 1952 

40 Helsingfors olympiafackla 1952 

44 Handsken berättar 

48 Finlands första olympiasegrare 

50 Lejonflaggan som finländsk symbol 

52 Hannes vinner igen 

54 Vagabonden och spjutet 

56 Virtual-Viren 

58 Pertti Karppinens båt 

60 Mästarens tävlingsförbud 

62 Marja-Liisa – hon gav allt 

64 Från skidsamling till specialmuseum 

66 Föremål från drygt 2000 år 

2_FINLANDS IDROTTSMUSEUM

Startskottet 

Finlands Idrottsmuseum har verkat i flygelbyggnaden 

till Helsingfors Olympiastadion sedan år 1940. I 

egenskap av riksomfattande specialmuseum insamlar, 

deponerar och förevisar museet en form av idrottens 

nationalsamling, som omspänner hela idrottskulturens 

fält från tävlings- till massidrott. 

Författarna till denna publikation är Finlands 

Idrottsmuseumsstiftelses personal – i museet, 

biblioteket och arkivet. Artiklarna behandlar intressanta 

teman och föremål ur museets permanenta utställning 

som öppnades våren 2007. Målsättningen är att 

erbjuda en genomskärning av den finländska idrottens 

historia och nutid. 

Vi hoppas att Finlands Idrottsmuseum erbjuder läsarna 

information, upplevelser och nostalgiska stunder. 

Författarna 

Paavo Nurmi och den snöklädde 

Taisto Mäki förbereder sig för start. 

Bilden är tagen i Förenta Staterna i 

början av år 1940, då de besökte 

landet för att samla in pengar till 

förmån för Finland. 

FINLANDS IDROTTSMUSEUM _3

PAAVO NURMI – 

FLYGANDE FINLÄNDARE 

När besökaren träder in i museets utställningssal 

fångas blicken av en guldskimrande spiksko och 

namnet PAAVO NURMI. Den finländska löparlegenden 

har fått en värdig hedersplats. I vitrinen 

ser man Väinö Aaltonens skulptur av Nurmis huvud, 

väskan för idrottsutrustningen, den förgyllda 

spikskon, tidtagaruret samt föreningen Turun 

Urheiluliittos dräkt som Nurmi använde. 

4_FINLANDS IDROTTSMUSEUM 

Olympiska spelen i Paris 1924 

Paavo Nurmi var i sitt livs form under de 

olympiska spelen i Paris 1924. Han hade 

satt som mål att vinna fem guldmedaljer, 

eller ännu hellre sex. Drömmen gick inte 

i uppfyllelse, då man lyckades övertala 

honom att inte ställa upp på 10 000 

meter. 

Finalerna på både 1 500 och 5 000 

meter stod på programmet 10.7.1924. 

Tidtabellen var knapp – enligt den 

ursprungliga planen skulle 5 000 meters 

loppet starta endast en halv timme efter 

finalen på 1 500 meter. Nurmi hade 

förberett sig genom att i juni samma år 

löpa världsrekord på dessa sträckor 

inom en timme på Djurgårdens 

idrottsplan i Helsingfors. Internationella 

friidrottsförbundet (IAAF) gick med på 

Finlands anhållan om att förlänga 

tidtabellen, så i praktiken gick finalerna 

med 1,5 timmes mellanrum. 

Nurmi gav ingen pardon åt sina 

medtävlande. Han vann båda loppen 

och efter finalen på 5 000 meter samlade 

han helt sonika upp sina saker och 

lämnade stadion utan att yttra sig om 

loppen.

Paavo Nurmi (1897–1973) behärskade distanslöpningen på 1920-talet. I de olympiska spelen 

(1920–1928) vann han sammanlagt nio guld- och tre silvermedaljer och löpte hela 22 officiella 

världsrekord på utomhusbanor. Paavo Nurmi är den mest framgångsrika friidrottaren i de olympiska 

spelens historia. 

Nurmi tränade strängare och mera systematiskt än sina konkurrenter, dessutom avskydde han att 

förlora. Nurmi skrev år 1924 i idrottstidningen Työläisurheilijan joulu om sin egen utveckling som 

löpare: ”Själv har jag alltid haft den tanken, att jag också bör uppnå resultat och inte enbart seger. 

Resultat kräver alltid mera arbete än enbart seger”. 


Stoppuret som påskyndare 

Med hjälp av stoppuret kontrollerade Paavo 

Nurmi hur hans löpningsplan förverkligades, 

såväl under träningspass som under tävlingar. I 

Paris bar Nurmi med sig ett guldur som han fått 

som pris och det skulle han använda som 

hjälpmedel. Nurmi var dock känd som en 

sparsam man och sålunda besvärades han av 

tanken att tvingas slänga det värdefulla uret ut på 

planen då klockan ringde för sista varvet. Lauri 

”Tahko” Pihkala ställde dock upp och erbjöd 

Nurmi sitt eget ur – eller närmare bestämt sin fru 

Raunas stoppur. 


Paavo Nurmis löpningar i Paris har gått till 

idrottshistorien. Med stöd av sitt stoppur löpte 

han den ena tävlingen efter den andra och vann 

fem guldmedaljer. Efter spelen returnerade 

Nurmi det lånade uret åt Pihkala, som senare lät 

ingravera texten: ”This watch was held by P. 

Nurmi when running 1 500, 5 000 and 3 000 m 

at the Olympic Games 1924.” (Detta ur bar P. 

Nurmi när han löpte 1 500, 5 000 och 3 000 m i 

olympiska spelen 1924).

Pihkala använde uret regelbundet då han var 

ute på motionsrundor, och han bar det med sig 

också 1963, när han råkade ut för en 

trafikolycka och fördes till sjukhus. En 

förbipasserande pojke hittade uret på 

olycksplatsen och läste texten. Han levererade 

uret till Paavo Nurmi, som skickade det till 

Schweiz för reparation och returnerade det 

sedan i reparerat skick åt Tahko. Pihkala 

donerade stoppuret till Finlands Idrottsmuseum 

år 1974. 

Den förgyllda spikskon 

Paavo Nurmis förgyllda spiksko hör till Finlands 

Idrottsmuseums mest berömda föremål. Den 

förevisades redan år 1943, då Idrottsmuseets nya 

utställningsutrymmen i Stadions flygelbyggnad 

öppnades för allmänheten mitt under 

fortsättningskriget. 

Första gången hade en större publik fått beundra 

den förgyllda spikskon under världsutställningen i 

New York 1939–1940, där den stod framme i Finlands 

utställningsavdelning, som planerats av Alvar 

Aalto. Vid samma tider upplevde man kritiska 

stunder i Finland till följd av vinterkriget som brutit 

ut i november 1939. All möjlig hjälp var nödvändig 

och även Paavo Nurmi anlitades för 

understödsarbete. Tillsammans med löparen 

Taisto Mäki reste han i början av 1940 till Förenta 

Staterna för att samla in understöd. Det var 

meningen att Mäki skulle delta i inomhustävlingar 

och Nurmi följde med närmast som tränare och 

manager. 

Vid sidan av tävlingarna hann duon bl.a. besöka 

den högtidliga flagghissningen i Finlands avdelning 

i världsutställningen samt ett flertal 

välgörenhetstillställningar som arrangerades till 

Finlands förmån. Finland fick sig där omfattande 

sympati till dels, i synnerhet som det enda land 

som återbetalat sina skulder till Förenta Staterna 

och inte minst för vinterkriget. Paavo Nurmi ”The 

Flying Finn” var en av de få finländare som 

amerikanerna kände till namnet, så hans förgyllda 

spiksko var ett intressant tillägg i utställningen som 

presenterade Finland. 


EN LÄNGE EFTERLÄNGTAD TÄVLINGSTURNÉ 

Ett flertal finländska elitidrottsmän genomförde 

tävlingsturnéer till Förenta Staterna på 1920-talet. 

En längre tid stannade bland annat Albin Stenroos, 

olympiasegrare på maraton i Paris 1924, Ove 

Andersen, bronsmedaljör på 3 000 meter hinder i 

Amsterdam 1928 samt Eino Purje, bronsmedaljör 

på 1 500 meter i samma spel. Den mest framgångsrika 

amerikafinländska idrottsmannen är 

Ville Ritola, som i olympiska spelen i Paris och 

Amsterdam vann fem guld- och tre silvermedaljer. 

Utrustningsväskan av läder var Paavo Nurmis trogna 

följeslagare under tävlingsturnén i Förenta Staterna 1925. 

Under drygt fyra månader reste han med tåg och buss 

inalles drygt 50 000 kilometer. Fyra år senare gjorde 

Nurmi en något mindre turné och då reste han en del av 

resorna med flyg. Ett bevis därpå är resväskans dekal 

från Standard Air Lines. 


Man väntade Paavo Nurmi till Förenta Staterna 

ända från början av 1920-talet. I synnerhet tiotals 

tusen amerikafinländska idrottsentusiaster krävde 

att han skulle företa resan över världshavet. 

Första gången hade de inbjudit Nurmi till en 

tävlingsturné strax efter olympiska spelen i 

Antwerpen. Han erbjöds tillfälle att tävla på 5 000 

och 10 000 meter i medlet av mars 1921. Nurmi 

koncentrerade sig då på sina studier och ville inte 

resa. 

Ett nytt försök gjordes 1923 och då blev även 

Nurmi så entusiastisk att han meddelade, att han 

skulle stanna upp till fem år i Förenta Staterna. 

Som arrangör för tävlingsturnén stod den i New 

York verksamma Finnish American Athletic Club 

(FAAC), som tog emot tävlingsinbjudningar från 

olika delar av Förenta Staterna. Finlands 

Gymnastik- och Idrottsförbund (FGIF) beviljade 

dock inte tävlingstillstånd åt Nurmi. Orsaken var 

följande års olympiska spel i Paris. 

55 tävlingar, 51 segrar 

Den länge efterlängtade Paavo Nurmis 

tävlingsturné till Förenta Staterna förverkligades 

1925, då FGIF efter fem vunna olympiska 

guldmedaljer inte längre ställde sig på tvären. 

Inbjudare var igen Ville Ritolas förening FAAC. 

Nurmi tränade noggrant inför resan. Han anlände 

den 9 december 1924 till New York, där han 

möttes av tiotals journalister, tusentals hurrande 

amerikafinländare och amerikaner.

Nurmi blev omedelbart inbjuden som gäst till New 

Yorks borgmästare. Amerikafinländarnas 

anspråkslösa välkomstfestligheter arrangerades 

hemma hos FAAC:s ordförande, där endast 

föreningens mest framstående löpare med Ritola i 

spetsen samt övriga idrottsmän deltog. En allmän 

fest arrangerades den 17 december i 

nykterhetsföreningen Tähtis (Stjärnan) lokaliteter. 

Närmare femhundra amerikafinländare hade 

trängt sig in och applåderade åt Nurmi i fyra 

minuter. Hjälten själv satt i salens bakre del. Till 

slut fick man honom att stiga upp. Nurmi bockade 

och satte sig. Under kvällen ville alla skaka hand 

med sin stora hjälte, tills man i något skede 

upptäckte att han oförmärkt avlägsnat sig. 

Inför den första tävlingen, den 6 januari 1925, 

ingick en fyrsidig annons i amerikafinländarnas 

tidning New Yorkin Uutiset (New Yorks Nyheter). 

Till tävlingen i Madison Square Garden köpte 

enbart amerikafinländarna ca 3 000 biljetter. 

Lokalen var slutsåld, även om biljettpriserna 

trissats upp till det tredubbla. Vid den tiden 

d 

rymde Garden 12 000 åskådare. Musikkåren 

inledde med Förenta Staternas nationalhymn 

samt Björneborgarnas marsch. Nurmi vann först 

löpningen på en mil och efter en halv timmes 

paus även 5 000 meter. 

Från New York inleddes Paavo Nurmis 

enastående tävlingsturné. Under drygt fyra 

månader reste han över 50 000 kilometer med 

tåg och buss och tävlade 55 gånger. Han 

samlade hela 51 segrar. En tävling avbröt han. Av 

tre förluster kom två i handikapptävlingar, där de 

svagare löparna hade fått försprång i starten. 

Nurmis turné förbättrade Finlandsbilden och 

skapade sammanhållning bland de amerikafinländska 

emigrantsamfunden runt om i Förenta 

Staterna. Att vara finländare blev något att vara 

stolt över. Nurmis följande tävlingsturné till 

Amerika förverkligades 1929. Resultaten var inte 

på samma nivå som under den första och därmed 

fick Nurmi också mindre publicitet än fyra år 

tidigare. 


MATTIS MEDALJER 

Matti Nykänen är ingen vanlig företeelse som 

idrottsman eller som offentlig person. Vanlig är inte 

heller berättelsen om Nykänens medaljer. 

Sommaren 1994 spreds rykten i offentligheten, att 

världens bästa backhoppares medaljsamling skulle 

vara på väg till en utländsk köpare. Nykänen hade 

använt sin samling av fem olympiska medaljer, 15 

VM-medaljer och 22 FM-medaljer som pant för sina 

skulder. Förlaget Yhtyneet Kuvalehdet samt 

Idrottsmuseet vidtog åtgärder. Yhtyneet Kuvalehdet 

lånade den erforderliga summan åt Nykänen, så att 

han kunde lösa ut sin idrottshistoriskt värdefulla 

pant. I det skedet lades medaljerna i förvar i 

kassaskåpet hos redaktionen för tidningen Hymy. 

I projektets andra skede startade Finlands Idrottsmuseum 

en medborgarinsamling, för att med 

intäkterna från den kunna skaffa medaljsamlingen 

till Idrottsmuseet för gott. Insamlingen inleddes i 

november 1994 och fick mestadels positiv publicitet 

och pengarna började lovande rulla in på 

insamlingskontot. 


Beträffande de flesta medaljsamlingarna 

skulle ärendet härmed 

ha varit utagerat, men nu gällde det 

Matti Nykänens medaljer. I januari 

1995 trädde en affärsman fram och 

hävdade att Nykänen skulle ha sålt 

medaljerna till honom redan våren 

1994, således innan medborgarinsamlingen 

inleddes. Ärendet 

behandlades slutligen i rätten. Vasa 

hovrätt fastställde i mars 1999 

tingsrättens tidigare beslut: det 

förelåg inga bevis för affärsmannens 

medaljinköp. Nykänen hade varit i sin 

fulla rätt att donera sina medaljer till 

Idrottsmuseet

Matti Nykänens medaljer i stortävlingar: 

* Olympiska spelen: 4 guld, 1 silver 

* VM-tävlingar: 6 guld, 2 silver, 6 brons 

* FM-tävlingar: 13 guld, 2 silver, 7 brons 

* Dessutom VM- och FM-guld för juniorer 

(i Idrottsmuseets samling saknas FM-guldmedaljen i storbacken från 1990) 


Foto: Hannu Lindroos 


De mest legendariska av Nykänens medaljer är 

de tre guldmedaljerna från olympiska spelen i 

Calgary 1988. Ingen annan har i samma 

olympiska spel vunnit alla tre backtävlingar. 

Nykänen vann sin första seger i vuxnas 

stortävlingar i VM i Oslo 1982, då en tät dimma 

skymde synfältet för såväl hoppare som 

åskådare. Från domartornet kunde man endast 

bedöma luftfärden, så det krävdes en skild 

domarduo för att kontrollera nedslaget. Nykänens 

första världsmästerskap blev inte avhängigt av 

domarnas nåd, för han hoppade det längsta 

hoppet i båda omgångarna. 

Utöver medaljerna i stortävlingar nådde Matti 

Nykänen också en enastående framgång i 

backhoppningens världscup. Hans 46 segrar i 

cupens deltävlingar ser ut att besätta 

tätpositionen i statistiken för en lång tid framöver. 

Världscupens totalseger hemförde han fyra 

gånger. Fem av Nykänens VM-medaljer kommer 

från tävlingar i flygbacke. Han förbättrade 

världsrekordet fyra gånger. Det längsta hoppet i 

hans karriär bar 191 meter år 1985 i Planica.

Idrottsmuseets permanenta utställning är uppdelad i två sektioner: på 

nedre våningen berättas Finlands idrotts historia och på övre våningen 

är olympiska spelen i huvudrollen, särskilt spelen i Helsingfors 1952. 


JARI KURRI # 17 


Jari Kurri var den första finländska 

idrottaren som nådde 

den absoluta världseliten i en 

lagsport. År 1980 flyttade han 

från Jokerit till Edmonton Oilers, 

där han under tio säsonger 

vann Stanley Cup - 

mästerskapet fem gånger. Fyra 

av dem vann han tillsammans 

med den legendariska centerforwarden 

Wayne Gretzky. 

Jari Kurris spelplats var höger 

forward. Han var en pålitlig målgörare 

och som forward 

dessutom utmärkt försvarande. 

För den finländska idrottspubliken 

bjöd Jari Kurri på 

oförglömliga stunder redan 

1978, då han med sitt mål i 

förlängningen avgjorde finalen 

mellan Finland och Sovjetunionen 

i EM för 18-åringar. 

Jari Kurri spelade tre säsonger i 

finländska FM-ligan 1977–1980 

samt en knapp säsong 1994, då 

en spelarstrejk förkortade NHL:s 

grundserie till 48 matcher. Efter 

tio säsonger (1980–1990) i 

Edmonton Oilers anlände Kurri 

till Italien och HC Devils i Milano. 

Returen till NHL skedde dock 

redan år 1991, denna gång till 

Los Angeles Kings. Slutet av 

vårsäsongen 1996 spelade han i 

New York Rangers och följande 

säsong tillsammans med Teemu 

Selänne i Anaheim Mighty 

Ducks. Kurri avslutade sin 

framgångsrika karriär 1997–98 i 

Colorado Avalanche. 

Jari Kurri var alltid som bäst i 

NHL:s slutspel. Under fyra 

säsonger var han bästa 

målgörare och innehar fortfarande 

slutspelens målrekord, 

med 19 mål år 1985. Den 23 

december 1997 blev Kurri den 

åttonde spelaren i NHL:s historia 

och första icke-kanadensare att 

nå magiska 600 mål. Han gjorde 

målet i Colorados skjorta mot sin 

tidigare klubb Los Angeles 

Kings.

Foto: Hockey Hall of Fame 

Jari Kurris spelnummer 17 har frysts på 

två kontinenter. Edmonton Oilers lät 

frysa spelskjortan år 2001 och Jokerit i 

Helsingfors år 2007. Som första 

finländska ishockeyspelare invaldes 

han i den prestigefyllda Hockey Hall of 

Fame år 2001. År 1985 fick Kurri motta 

Lady Byng Memorial Trophy, som 

utdelas till NHL:s gentlemannaspelare. 

I Finland har han förevigats på frimärke 

år 1995. 

Jari Kurri (1960–) spelade under sin karriär sammanlagt 1251 matcher i 

NHL:s grundserie, där han gjorde 601 mål och samlade 797 passningspoäng. 

År 1986 blev han grundseriens bästa målgörare med sina 68 

fullträffar. Han spelade 200 slutspelsmatcher i NHL (106 mål och 127 

passningar). 

Kurri representerade Finlands landslag 95 gånger med OS-brons 1998 

och VM-silver 1994 som bästa framgångar. Han fungerade som medlem 

av Internationella olympiska kommitténs idrottskommission 2002–06. Som 

minnen av Stanley Cup -segrar (1984, 1985, 1987, 1988 och 1990) kan 

han bära fem mästerskapsringar. 


Finlands idrottshistorias första 

segrare i stortävlingar var Gustaf 

Estlander, arkitekten från 

Helsingfors, som 19.–20. 

februari 1898 blev europeisk 

mästare i hastighetsåkning på 

skridskor, på en bana som 

preparerats på isen utanför 

Norra Kajen. Det var samtidigt 

den första internationella 

stortävlingen i någon idrottsform 

som arrangerades i Finland. 

Man tävlade om europeiska 

mästerskapet i hastighetsåkning 

för första gången redan 1891. 

Internationella Skridskoförbundet 

(ISU), som grundades 

året därpå, tilldelade den 

officiella statusen åt EM- och 

VM-tävlingar som arrangerades 

varje år. Finlands representant i 

förbundet var landets äldsta och 

rikaste skridskoförening Helsingfors 

Skridskoklubb – Finlands 

Skridskoförbund grundades först 

1908. Som Skridskoklubbens 

första representant i internationella 

stortävlingar deltog Gustaf 

Estlander, som blev tvåa i VM i 

S:t Petersburg 1896. I VMtävlingarna 

i Davos i början av 

februari 1898 blev Estlander 

tredje. Inför EM på hemmabanan 

i Helsingfors var han 

förhandsfavorit, då världs- 


DEN FÖRSTA MÄSTAREN 

mästaren från Davos, norrmannen 

Peder Östlund, inte 

anmälde sig. Likaså uteblev 

Estlanders främsta inhemska 

konkurrent Fredrik Wathén. 

I EM-tävlingarna i Helsingfors 

deltog nio skridskoåkare, av 

vilka sex var finländare. Från S:t 

Petersburg kom ryssarna 

Krjukov och Volin, från 

Kristiania norrmannen Alfred 

Naess, europeiska mästaren 

från år 1895. 

Mästartiteln skulle gå till den 

åkare som vann två av fyra 

distanser. Om antalet segrar 

delades jämnt, skulle titeln 

avgöras på basen av den 

sammanlagda tiden. Ifall ingen 

lyckades vinna två distanser, 

skulle mästerskapstiteln inte 

delas ut. Det blev dock inget 

tvivel om saken, eftersom 

Estlander var snabbast på 

samtliga fyra distanser: 500 och 

5 000 meter den första dagen, 

Gustaf Estlanders skridskor var tillverkade i den norska fabriken L.H. Hagen 

& Co. Förutom skridskor tillverkade fabriken åtminstone skidor och vapen. 

Skridskorna är av s.k. rörskridskomodell, som utvecklades på 1890-talet av 

den norska skridskoåkningsmästaren Axel Paulsen, en modell som 

egentligen etablerade sig på tävlingsbanorna på 1920-talet. Även övriga 

finländska skridskoåkningsmästare, såsom Fredrik Wathén, Clas Thunberg 

och Birger Wasenius, litade på samma fabriks produkter.

1 500 och 10 000 den andra dagen. Den 

hårdaste kampen gick på den kortaste 

distansen, där Naess förlorade med minsta 

möjliga marginal, en femtedels sekund. 

A.J. Sarlin, som refererade tävlingarna i 

idrottstidningen Suomen Urheilulehti, hade 

också blick för segrarens estetiska 

förtjänster: ”Dessutom är hans sympatiska 

uppträdande, hans smidiga, vackra rörelser, 

sensuella, vårdade dräkt – hela hans 

apparition – på alla sätt ägnade att göra 

honom till den publikens gunstling, som han 

redan länge varit.” Om Alfred Naess sades 

däremot, att ”skönhetens sinne får lika liten 

njutning av hans fula kroppshållning som 

hans smaklösa dräkt.” 

Trots sina framgångar på skridskobanorna 

var Estlander bättre känd som seglare. Han 

blev världsberömd som båtkonstruktör. Han 

deltog i olympiska spelen i Stockholm 1912 

med en båt som han själv ritat och 

placerade sig som fjärde i sin klass. I 

samma tävling seglade också hans bror 

Ernst, professor och riksdagsman. Gustaf 

Estlander levde sina sista år i Sverige, där 

han blivit medborgare år 1928. 


DE EPISKA 

IDROTTSBERÄTTARNA 

Radiorösten Pekka Tiilikainen och radiolyssnarna 

fann en gemensam våglängd under krigsåren. 

Under fortsättningskriget verkade Tiilikainen som 

reporter för radion i Aunus i Karelen. Man lyssnade 

till Tiilikainens berättelser såväl i skyttegravarna vid 

fronten som i hemma i Österbotten, om väderleken 

var läglig. Efter kriget hörde man samma röst i det 

populära programmet Skogsradion och senare allt 

oftare i idrottsreportagen. Pekka Tiilikainen verkade 

som Rundradions chefkommentator sedan år 1945. 

I museets videoteater, Kino Nurmi, kan besökaren 

återuppleva den finländska idrottens bästa, eller 

alternativt värsta, stunder. 


Tiilikainens främsta föregångare var 

doktor Martti Jukola, som fick äran att 

förmedla 1930-talets segerstunder i 

de första direktsändningarna från 

olympiska spelen. Olympiska spelen i 

Helsingfors 1952 kunde Jukola inte 

längre kommentera. Nu var det 

Pekka Tiilikainens tur. 

1950-talet, tiden innan televisionen 

kom, blev en guldålder för radion. 

Tiilikainen hade hela det idrottsentusiastiska 

finländska folket som 

publik, när han kommenterade 

skidsegrar samt landskamper i 

friidrott. Idrottskommentatorerna 

förmedlade förutom tävlingshändelser 

också berättelser om 

främmande länder och exotiska 

kulturer. En stor del av finländarna 

kunde fortfarande endast drömma 

om utrikesresor. Niilo Tarvajärvi 

skrev t.o.m. en bok om olympiaresan 

till Melbourne 1956, som förde 

honom jorden runt. Pekka Tiilikainens 

berömda dräkt i olika vintertävlingar 

var en blå anorak, som under årens 

lopp fylldes av tygdekaler från olika 

delar av världen.

Idrottarnas relation till media var länge 

mycket högaktande. En segrare i en 

stortävling kunde i slutet av intervjun 

fråga: ”Får man sända hälsningar 

hem?” Även kommentatorernas 

auktoritet var kännbar. Det var först 

televisionens genombrott, fr.o.m. 

olympiska spelen i Rom 1960, som 

bröt ner kommentatorernas ställning – 

åskådaren kunde nu själv se ”bättre” 

vad som vad som hände. Tiilikainen 


Idrottens mångsysslare Tahko Pihkalas kamera med tillbehör. 

Från museets jukebox kan 

besökarna lyssna till 

legendariska idrottsreferat, 

såsom t.ex. Pekka 

Tiilikainens utgjutelser från 

friidrottslandskampen 

mellan Sverige och Finland 

1956, eller musik med 

idrottsmotiv. 


och hans kumpaner kunde vid behov 

komponera referatet i efterhand, om 

någonting avgörande hade passerat 

oförmärkt under själva tävlingsmomentet. 

Den finländska idrottens saga har 

berättats i tidningarna sedan slutet av 

1800-talet. Idrottstidningen Suomen 

Urheilulehti grundades 1898 och den 

utkommer fortfarande, nästlängst 

utkomna bland världens idrottstidningar. 

Den elektroniska idrottsmedias

pionjärer i Finland var telegrammen. 

Under olympiska spelen hängdes 

nyhetstelegrammen ut i idrottsaffärernas 

skyltfönster. Tävlingar utomlands kommenterades 

också så, att man via telefon 

fick information om tävlingshändelserna, 

som sedan via högtalare förmedlades till 

lyssnarskaran på gatan. 

Den tryckta texten bevarade länge sitt 

värde. Bobollsspelets upphovsman, Lauri 

”Tahko” Pihkala, hörde till de ledande 

finländska idrottsjournalisterna i början 

av 1900-talet. I honom förenades 

journalistens, filosofens och idrottsledarens 

egenskaper. Tahko Pihkalas stil 

var både ställningstagande och 

schvungfullt skapande, medan följande 

generationer av idrottsjournalister redan 

hade anammat nyhetsredaktörens grepp. 

Olympiska spelen i Helsingfors 1952 

påskyndade hos många tidningar 

tillkomsten av en permanent 

idrottsredaktion. De stora dagstidningarna 

klarade sig utmärkt i 

upplagekonkurrensen tack vare sina 

mångsidiga sportsidor. Televisionens 

betalkanaler, som ökat markant under 

början av 2000-talet, har också lockat 

tittare uttryckligen med hjälp av 

idrottsutbudet. 

Två av idrottsmedias pionjärer på samma 

bild. Tahko Pihkala, med kamera runt halsen, 

intervjuar Martti Jukola för radion. 


MED FLYG ÖVER AFRIKA 

Foto: Finlands Flygmuseum 


Wäinö Bremer var en finländsk olympisk 

medaljör och rekordflygare. År 1932 flög 

han från Helsingfors till Kapstaden vid 

Afrikas sydspets och tillbaka. I maj 1943 

donerade Bremer sin tropikhjälm och sina 

flygarglasögon, som han använt på resan, 

till Idrottsmuseet. 

Bremer flög över Afrika i en tvåsitsig 

Junkers A-50 Junior, som numera 

förevisas i utrikesterminalens avgångshall 

på Helsingfors-Vanda flygplats. Med 

samma sportflyg flög han också runt 

Europa 1931 och jorden runt 1933. Över 

Stilla havet och Atlanten färdades Bremer 

och hans Junkers visserligen med båt. 

Det var 18 grader kallt i Helsingfors, när 

Wäinö Bremer satte sig i den öppna 

cockpiten i sin Junkers i mars 1932 och 

styrde kosan mot Afrika. Flygaren hade 

packat möjligast lite utrustning, inte ens en 

fallskärm ingick. De första problemen 

uppenbarade sig redan ovanom Finska 

viken. Bremer var tvungen att nödlanda på 

isen, fick i gång sin motor och lyfte på nytt.

Rutten gick via Riga, München och 

Neapel över Medelhavet till Tunis, 

varifrån resan fortsatte till Kairo. 

Flygturen över norra Sahara var en 

svettig affär, då Bremer fortfarande 

bar samma vinterkläder som vid 

starten från Finland. I Kairo skaffade 

han sig en flygdräkt som bättre 

lämpade sig för Afrikas hetta: 

tropikdräkt och -hjälm. 

Som längst flög Wäinö Bremer 

dagliga etapper på upp till tusen 

kilometer. Flygresan från Helsingfors 

till Kapstaden och tillbaka omspände 

drygt 30 000 kilometer. Bremer 

återvände till hemlandet efter nio 

veckor. 

Wäinö Bremer (1899–1964) är en av få idrottsmän som representerat 

sitt land i både vinter- och sommar-OS. I vinter-OS i Chamonix 1924 

var han kapten i laget som vann silver i militärskidskyttepatrulltävlingen. 

Tävlingen arrangerades då som en uppvisningsgren, men år 2006 

beviljades den av Internationella olympiska kommittén officiell status 

som olympiagren. 

I sommar-OS i Paris 1924 blev Wäinö Bremer nionde i modern 

femkamp. 


MARSKALKENS 

GULDBOLL 

De största internationella tävlingarna som 

arrangerades i Finland före krigen var världsmästerskapen 

i skytte år 1937. På den nya banan 

i Malm i Helsingfors tävlade drygt 1 200 skyttar 

från 18 olika länder. Krigsmarskalk Mannerheim, 

hedersordförande för tävlingarnas organisationskommitté, 

donerade som vandringspris för 

lagtävlingen i militärgevärsskytte en pokal, som 

han nyligen hade fått som 70-årsgåva av 

försvarsorganisationerna. ”Krigsmarskalk Friherre 

Mannerheims Guldpokal”, som var av guld, silver 

och elfenben, skulle vandra som VM-pokal i 50 

år, varefter den skulle stanna för evigt i 

segrarlandets ägo. Vandringsprisen var en vanlig 

företeelse inom skyttesporten under den tiden: 

det mest beryktade priset var den s.k. Argentinapokalen, 

som från år 1903 tilldelats 

världsmästarna i lagtävlingen i frigevär. 

Finska Skytteförbundet donerade 

Mannerheim-pokalen till Finlands 

Idrottsmuseum för förvaring år 2000. 


Man hade inte för avsikt att genast 

överlåta Mannerheim-pokalen till 

utlandet. Enligt tävlingsreglerna 

stipulerades det nämligen för VM i 

militärgevär att man använde 

värdlandets tjänstevapen, och 

finländarna litade på sin egen 

armégevärsmodell, även kallad 

”spetshunden”. Även övriga hade 

möjlighet att öva med vapnet och 

från skyddskårernas vapen- och 

mekaniska verkstad (SAKO) i Riihimäki 

hade beställts provexemplar 

till flera länder. Förvåningen var 

också stor när man började räkna 

träffar och upptäckte att Schweiz 

hade besegrat Finland med tre 

poäng. Finland hade gjort fel i valet 

av lag: Olavi Elo som vunnit 

guldmedalj i individuella tävlingen 

hörde inte till de fem skyttar som 

uttagits till lagtävlingen. Förutom 

Mannerheim-pokalen for schweizarna 

iväg med ett extra pris som 

utlovats segrarlaget, en björn 

infångad vid östgränsen. Den 

karelska björnen visade sig dock 

vara för aggressiv mot de övriga 

björnarna i Zürichs zoo och slutade 

som björnfäll i schweiziska skyttemuseet 

i Bern. 

Mannerheim-pokalens resa hade 

däremot endast inletts i det skedet. 

Schweiz behöll pokalen i sin ägo i 

tävlingarna i Luzern 1939. Sverige 

vann den i Stockholm 1947 och 

behöll den i Buenos Aires 1949. I 

Oslo 1952 återerövrades den av 

Schweiz, men i Caracas 1954 var 

det igen Sveriges tur. Sovjetunionen 

vann pokalen i VM i 

Moskva 1958 och lämnade den 

inte ifrån sig vare sig i Kairo 1962, 

i Wiesbaden 1966 eller ens i 

Phoenix i Arizona 1970. Östra 

grannens grepp om pokalen lossnade 

först sedan tävlingsvapnet 

utbytts från militärgevär till 

standardgevär. USA vann pokalen 

enligt de nya reglerna, som 

tillämpades i Thun 1974, och 

behöll den i Soul 1978. I VM i 

Caracas 1982 återvände pokalen 

än en gång till Schweiz. 

Pokalens stipulerade 50-åriga 

vandring tog slut 1987, men 

Internationella skytteförbundet 

bestämde att det lag som vann 

tävlingen i standardgevär i VM i 

Skövde 1986 skulle få behålla 

pokalen för evigt. Finska Skytteförbundet 

såg det som en hederssak 

att hemföra Mannerheimpokalen 

till Finland och planen 

förverkligades fullständigt. Kalle 

Leskinen, Ralf Westerlund och 

Mauri Röppänen vann guldmedaljen 

i lagtävlingen med nya 

världsrekordpoängen 1729, och 

marskalkens pokal återvände till 

Finland för att stanna. 

På VM-tävlingarnas hedersplatser 1937 sågs fr.v. förra presidenten P.E. 

Svinhufvud, sittande presidenten Kyösti Kallio samt marskalk Mannerheim. 


Försäljningen av produkter med 

Stadion-varumärke hade en stor 

betydelse för finansieringen av Olympiastadion. 

Tillsammans med donationer 

kunde man med hjälp av försäljningen 

täcka en dryg fjärdedel av utgifterna för 

byggnadsarbetena. Sortimentet av varor 

med Stadion-märket var mångfaldigt: 

tyger, skor, lampor, sötsaker, knäckebröd, 

skjortor…Stadion-kaffe tillverkades 

av Helsingforsföretaget OKA Kahvi 

Oy. 

Stadion stod i sin ursprungliga skrud 

endast under ett drygt år, 1938-1939. 

På läktarna rymdes då 26 000 

åskådare. Utbyggnadsplanerna inleddes 

redan sommaren 1938, sedan 

Helsingfors beviljats 1940 års olympiska 

spel. 


HELSINGFORS OLYMPIASTADION 

Helsingfors Olympiastadion är 

Finlands mest berömda idrottsbyggnad. 

Den planerades av 

arkitekterna Yrjö Lindegren och 

Toivo Jäntti. Byggnadsarbetena 

inleddes i februari 1934 och 

stadion invigdes 12.6.1938. I sin 

ursprungliga utformning var stadion 

en av Finlands mest renodlade och 

vackraste funkisbyggnader. 

Tornet är stadions symbol och den 

bästa utsiktsplatsen i Helsingfors. 

Enligt legenden skulle tornets höjd, 

72 meter, ha bestämts på basen av 

spjutkastaren Matti Järvinens 

världsrekordkast 72,93 meter (år 

1930) eller olympiasegerkastet 

72,71 meter (år 1932). Legenden 

är dock inte sann, utan arkitekterna 

bestämde tornets höjd på rent 

arkitektoniska grunder.

Stadion har under årtiondenas 

lopp genomgått flera stora 

ombyggnadsarbeten, som 

kännbart påverkat även byggnadens 

utseende. Första 

gången utbyggdes läktarna inför 

1940 års olympiska spel, som 

senare dock inhiberades till följd 

av kriget. Den senaste 

märkbara ombyggnaden har 

varit taket över östra läktaren, 

som tillkom inför friidrotts-VM 

2005. 

Stadions åskådarkapacitet var 

som störst under olympiaåret 

1952, då det fanns drygt 70 000 

läktarplatser. För närvarande 

rymmer Olympiastadion 40 000 

åskådare. 

Olika träningsbanor inomhus 

samt kontorsutrymmen ingår 

som väsentliga delar av Olympiastadions 

läktarkonstruktioner. 

Bredden av idrottsgrenar som 

Arkitekterna Yrjö Lindegren 

och Toivo Jäntti beskådar 

miniatyrmodellen, där man 

ser stadions utbyggnad som 

blev färdig 1940. Åskådarplatserna 

uppgick till 62 000. 

utövas i stadions utrymmen 

sträcker sig från boxning till 

bollspel samt från väggklättring 

till salsa. I norra kurvan har ett 

vandrarhem verkat sedan 1961. 

Finlands Idrottsmuseum öppnades 

år 1943 i flygelbyggnaden 

på huvudläktarens sida. 


Arena för storevenemang 

Olympiska spelen 1952 är det 

mest betydelsefulla evenemanget 

i stadions historia. 

Olympiastadion var spelens 

huvudarena och där arrangerades 

19.7. – 3.8.1952 

öppningsceremonin och avslutningen, 

friidrottstävlingarna, en 

del av fotbollsmatcherna samt 

tävlingen i hinderritt. 

På Olympiastadion har man 

arrangerat hela fyra stor- 


tävlingar i friidrott. Om euro- 

peiska mästerskap har man 

tävlat 1971 och 1994. År 1983 

arrangerades de första VMtävlingarna 

i friidrott någonsin 

och år 2005 tionde världsmästerskapen 

i friidrott. 

Finlands viktigaste fotbollsmatcher 

spelas på Olympiastadion. 

Från dessa matcher 

härstammar också det 

föreslagna smeknamnet för 

Finlands herrlandslag i fotboll, 

Olympiastadions fasader 

fick sin karakteristiska form, 

med väggar som breddar 

sig utåt, under utbyggnaden 

inför olympiska spelen 

1952. 

nämligen ”Ugglorna”. Namnet 

påhittades i juni 2007, när en 

berguv som bosatt sig i stadion 

avbröt EM-kvalmatchen mellan 

Finland och Belgien. 

I egenskap av Finlands största 

utomhusarena är Olympiastadion 

också en betydelsefull 

konsertplats. Där har flera 

toppartister uppträtt, såsom U2, 

Bruce Springsteen och Rolling 

Stones.

Berguven, som senare fick 

smeknamnet Bubi, svävade 

omkring i Olympiastadion under 

fotbollslandskampen 6.6.2007. 

Foto: Juha Tamminen. 

Flygbild från Helsingfors Olympiastadion i augusti 2006 under friidrottslandskampen Finland-Sverige. 


V ÄRLDSMÄSTARNA PÅ BESÖK 

Finlands fotbollslandslag uppträdde 

för första gången i en internationell 

stortävling under Stockholms 

olympiska spel 1912. Som inledningsmotståndare 

lottades Italien, 

om vars spelstandard man då inte 

visste så mycket – man gissade 

främst, att sydlänningarna säkert var 

kvicka gossar. Det upplevdes 

sålunda inte som någon stor 

överraskning att finländarna vann 

matchen med 3–2 efter förlängning. 

Efter att ännu ha besegrat Ryssland 

avancerade Finland till olympiaturneringens 

semifinal och 

placerade sig slutligen som fyra. För 

Italien innebar förlusten mot Finland 

att laget hamnade i trösteserien och 

för tränaren Vittorio Pozzo innebar 

det sparken. 

Bollen som användes i 

fotbollmatchen mellan Finland 

och Italien i 1939. Finlands 

Bollförbund donerade bollen 

till Idrottsmuseum år 1943. 


Då Finland och Italien följande 

gång möttes i en landskamp 27 år 

senare, var utgångspunkten en 

helt annan. Italien var det 

kontinentala Europas, om inte 

hela världens, starkaste landslag. 

Under ledning av Vittorio Pozzo, 

som återvänt som tränare, hade 

blåskjortorna vunnit 

världsmästerskapet 1934 och 

1938 samt olympiskt guld i Berlin 

1936. Finland hade däremot 

skaffat sig ett grundmurat rykte 

som ett av Europas svagaste 

fotbollsländer. Italienarna var 

dock intresserade av de 

olympiska spelen i Helsingfors 

1940, där de hade för avsikt att 

försvara sitt mästerskap. 

Helt gratis kom världsmästarna 

dock inte till det fjärran Norden. 

Italienska landslaget var 

uppenbart välinformerat om de 

blygsamma åskådarantalen i den 

finländska fotbollen och krävde 

därför en fast ersättning i stället 

för en procentuell andel av biljettintäkterna. 

Slutligen kom man 

överens om ett pris på 500 pund 

för matchen. Finska Bollförbundet 

föreslog dessutom en match i Åbo 

med sammansättningarna ”Åbo– 

Rom”, men sådant ansåg inte 

italienarna vara värdigt 

världsmästarna. 

Finländska åskådarna fick full 

valuta för pengarna då Italien kom 

till Helsingfors med sitt bästa lag. 

Dit hörde åtta av föregående års 

världsmästare, där de mest namnstarka 

stjärnorna var Ambrosiana- 

Inters kapten Giuseppe Meazza 

och Lazios centerforward Silvio 

Piola. Italien hade inte förlorat en 

enda landskamp på drygt två år. I 

början av år 1939 hade Finland 

spelat två matcher och förlorat 1– 

5 mot Sverige och 0–5 mot 

Danmark. Finland kunde vänta sig 

storstryk eller åtminstone en 

lektion i fotboll.

Den vackra torsdagskvällen den 

20 juli 1939 samlade en nästan 

fulltalig publik till Helsingfors 

Olympiastadion: officiella åskådarantalet 

var 15 547. Förutom 

matchen kunde publiken beskåda 

de kommande olympiska spelens 

storläktare, vars konturer kunde 

skönjas under byggnadsställningarna. 

Finlands lag överlät 

artigt den blåa färgen åt gästerna 

och spelade själv i vit skjorta och 

svarta byxor. Matchen fick en 

illavarslande start då Silvio Piola 

gjorde mål redan efter 12 minuter. 

Aatos Lehtonen utjämnade med 

ett stiligt mål, men ännu innan 

halvtid förde Piola gästerna på nytt 

i ledning. Under andra halvleken 

började hemmapublikens förhoppningar 

stiga. Målvakten Thure 

Sarnola gjorde flera paradräddningar 

och finländarna gjorde 

farliga kontringsanfall. Först sex 

minuter före slutet kunde Silvio 

Piola göra sitt tredje mål. Finland 

kvitterade ännu med Kurt 

Weckströms mål och i sista 

minuten var även utjämningen 

Farligt läge framför Finlands mål. Finländarna i luften är Eino Lahti och 

Thure Sarnola. I bakgrunden ses de halvfärdiga konstruktionerna av 

stadions östra läktare. 

nära, men Nuutti Lintamos skott 

träffade stolpen. Matchen slutade 

2–3 i gästernas favör. 

Den goda uppvisningen mot 

världsmästarna gav hopp om att 

Finlands fotboll var på uppgång 

lämpligt inför de egna olympiska 

spelen. Man blev dock tvungen att 

inhibera spelen. Italien har 

sedermera vunnit ytterligare två 

världsmästerskap. För Finlands 

del är fjärde platsen i olympiska 

spelen i Stockholm fortfarande 

den bästa framgången i landets 

fotbollshistoria. 


PAAVO NURMIS KUPONG 

Idrottens tippningsverksamhet 

inleddes i Finland under vapenstilleståndet 

mellan vinter- och fortsättningskriget 

1940. Förebilden 

kom från Sverige, där man grundat 

ett statligt tipsbolag år 1934. 

Tippningen i Sverige väckte 

entusiasm även bland finländarna 

och snart var man i den situationen, 

där pengar gled från det egna landet 

till stöd för grannlandets idrott, 

samtidigt som de finländska 

idrottsorganisationernas stöd 

krympte under kristidens tryck. 

Arbetarnas Idrottsförbund (AIF), 

Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund 

(FGIF) samt Finska 

Bollförbundet anhöll gemensamt hos 

statsrådet om tillstånd att starta 

tippningsverksamhet. Efter ett 

positivt svar undertecknade dessa 

organisationer 17.7.1940 bolagsordningen 

för tipsbolaget Oy 

Tippaustoimisto Ab. Brottslagens 

stadganden om förbud mot 

hasardspel kringgicks genom att 

utfärda en förordning som tillät 

vadslagning i samband med 

idrottstävlingar. Samtidigt stadgade 

man dock ett tak på 100 mark för 

enskilda medborgares insatser per 

omgång. Tippningsintäkterna redo- 


visades till staten, som lovade 

använda dem i sin helhet till 

idrottens förmån; i gengäld avstod 

idrottsorganisationerna helt från 

statsstödet. 

Den första tippningsomgången 

skulle spelas 7.– 8. september. 

Som ett inslag i tippningsbolagets 

marknadsföringskampanj fyllde 

storlöparen Paavo Nurmi i en 

kupong, som publicerades i 

tidningen. Första objektet föll inom 

ramarna för Nurmis bästa 

sakkännedom. Veckoslutets 

toppevenemang var friidrottens 

trippellandskamp Finland-Sverige- 

Tyskland, där man som 

tippningsobjekt valde kampen 

mellan Finland och Sverige. Av 

kupongens åtta fotbollsmatcher 

hörde sex till Finska Bollförbundets 

B- och C-serier och två till AIF:s 

mästerskapsserie. Dessutom 

tippade man tre matcher i boboll. 

Paavo Nurmi verkade inte ha satt 

sig in i uppgiften speciellt noga: 

mästaren spred jämnt ut olika 

tecken i sina fem kolumner, även 

gällande landskampen. Nurmi lär 

veterligen aldrig ha haft särskilt 

höga tankar om bollsporter. 

Hur skulle det då ha lönat sig att 

tippa den första raden? Den på 

förhand jämna landskampen vanns 

av Sverige. I fotbollens B-serie 

vann Drott från Jakobstad över 

Kuopion Palloseura och 

Valkeakosken Haka över 

Tampereen Palloilijat. I C-serien 

förlorade Kemin Palloseura mot 

GBK från Karleby, Porin Palloilijat 

besegrade Turun Urheiluliitto, 

Kokkolan Pallo-Veikot förlorade 

mot Vaasan Pallo-Veikot medan 

Simpeleen Urheilijat nöjde sig med 

Hannes Kolehmainen verkade 

också som reklamman för 

tipsbolaget Veikkaus. Bilden är 

från början av 1950-talet.

Tipsraden nr 1/1940 

Rätta raden: 

Finland – Sverige 2 

Drott – KuPS 1 

Haka – TaPa 1 

KePS – GBK 2 

PoPa – TuUL 1 

KPV – VPV 2 

SiU – Kajastus x 

Yritys – Vesa 2 

Kullervo – KTP 2 

HPL – LP 2 

KPL – RPL 2 

Alajärvi – Ylistaro 2 

oavgjort mot Kaipaisten Kajastus, 

vilket resulterade i omgångens enda 

kryss. Båda tippningsmatcherna i 

AIF:s mästerskapsserie slutade i 

bortasegrar: Tampereen Yritys 

förlorade mot Helsingin Vesa och 

Helsingin Kullervo mot mästarfavoriten 

Kotkan Työväen Palloilijat. 

Den otrevligaste överraskningen för 

tipparna stod Helsingin Pallonlyöjät 

för, då laget som siktade på 

mästerskapet i boboll förlorade 

hemma mot Loimaan Palloilijat. Den 

på förhand jämna matchen mellan 

Kouvolan Pallonlyöjät och Riihimäen 

Pallonlyöjät slutade i bortaseger 

med klara siffrorna 1–14. I 

bobollens nedre serie förlorade 

Alajärvi skyddskår mot Ylistaron 

Veikot. 

Raden med många bortasegrar gav 

ingen fullträff. De 22 som tippat 11 

rätt vann 1 119 mark. Den största 

vinsten, 2 741 mark, vann en 

helsingforsbo med 11 rätt i en 

kolumn, 10 rätt i tre kolumner och 9 

rätt i ytterligare tre kolumner. 

Summan motsvarade månadslönen 

för genomsnitts tjänsteman. I Paavo 

Nurmis fem kolumner hade även 

den bästa raden endast fem rätta 

tecken. Man kan lätt tänka sig, att 

Paavo Nurmi som en noggrann 

affärsman inte blev någon ivrig 

tippare. 


ISDANSENS DJÄRVA 

MODERNISERARE 

Susanna Rahkamo och Petri Kokko är Finlands 

mest framgångsrika par i isdans genom tiderna. 

Deras bästa framgång är europeiska mästerskapet 

år 1995 och samma år vann de silver i VM. 

Susannas och Petris gemensamma konståkningskarriär 

inleddes 1985. Båda hade flera års 

erfarenhet av skridskoåkning bakom sig. Susanna 

inledde sitt idrottande som individuell åkare och 

Petri övergick som 14-åring från ishockeyrinken till 

isdans. De satte som absolut mål att nå 

världstoppen i isdans. 

Under årens lopp blev det kännetecknande för 

Rahkamo & Kokko att framhäva uttrycksförmågan 

och en säregen stil, som dock inte alltid föll 

domarna i smaken. Framförandena hade en 

sprallighet och dramatik, vilket publiken runt om i 

världen visste att uppskatta. Paret samarbetade 

med bl.a. koreografen Jorma Uotinen. Deras 

långvariga tränare var Martin Skotnicky. 


Susannas och Petris amatörkarriär 

slutade år 1995 efter strålande 

framgångar, varefter de fortsatte som 

professionella. När de slutade år 

2000, hade de 15 år av 

skridskoåkning bakom sig och 

närmare 400 uppvisningar som 

professionella. 

Internationella skridskoförbundet 

(ISU) har visat uppskattning för parets 

framgång och skicklighet. Då de vann 

EM-guld och VM-silver 1995 var 

deras rytmdans quickstep så 

framgångsrik, att ISU bad dem att 

därur utveckla en ny obligatorisk dans 

inom isdansen. Dansen fick namnet 

Finnstep och den har fått utmärkt 

respons från ISU:s grenexperter samt 

isdansare. 

Skridskodräkterna 

I museets vitrin ser man dräkten som 

paret använde under säsongen 1994– 

1995 i valsmomentet i de obligatoriska 

danserna.


Susanna Rahkamo har designat flera 

av sina dräkter själv och paret har 

samarbetat med bl.a. modedesignern 

Jukka Rintala. De flesta av deras 

dräkter har förverkligats av Ritva 

Kokkonen. 

Susanna Rahkamo och Petri Kokko 

donerade samtliga sina uppvisningsdräkter 

till Finlands Idrottsmuseum år 

2003. Donationen omfattade drygt 200 

plagg. 


LÄKARVÄSKAN PÅ SERVICESTATIONEN 

Tidningen Helsingin Sanomat 

rapporterade den 26 februari 2001 

om en väska som hade upphittats 

på en servicestation i norra 

Helsingfors. Själva pangnyheten låg 

däri, att det var fråga om Finlands 

Skidförbunds läkarväska, som 

innehöll medikamenter och 

utrustning för manipulering av 

blodvärden. Samtidigt pågick skid- 

VM i Lahtis, där redan en finländsk 

skidåkare hade åkt fast i dopningstest 

och man hade offentliggjort ett 

positivt prov från en annan 

finländare. Sammanfattningen av 

våren 2001 var bedrövlig för 

Finlands Skidförbund. Sex längd- 


längdskidåkare – Jari Isometsä, 

Janne Immonen, Harri Kirvesniemi, 

Mika Myllylä, Milla Jauho 

och Virpi Kuitunen – tilldömdes 

tävlingsförbud för brott mot 

dopningsregler. Till följd av 

dopningshärvan tvingades förbundets 

verkställande direktör, 

två läkare och tre personer ur 

träningsledningen att lämna 

förbundet. 

Ett speciellt drag inom den 

finländska dopningen har varit att 

idrottsmännen åkt fast i tävlingar 

på hemmaplan. Idrottsmännen 

och deras stödtrupper har gjort 

sig skyldiga till regelbrott, men 

testarna har inte sett till egen 

fördel. I ishockey-VM 1974 hittade 

man det förbjudna ämnet efedrin i 

målvakten Stig Wetzells prov och 

Lejonen gick därmed miste om sin 

historiska första VM-medalj. Tre 

friidrottare (Seppo Hovinen, Asko 

Pesonen och Markku Tuokko) 

gjorde sig skyldiga till 

dopningsbrott i samband med 

Europacupen i friidrott 1977 i 

Helsingfors. Händelserna under 

skid-VM i Lahtis 2001 överskuggar 

dock proportionellt 

samtliga tidigare rabalder. I Lahtis 

dömdes dock fyra av de sex 

finländska skidåkarna på basen 

av dopningstest som genomförts 

av Världens antidopningsorganisation 

Wada och inte tester 

arrangerade av finländska 

tävlingsarrangörer. 

Läkarväskan och Lahtis är dock 

ingen engångsföreteelse i den 

finländska skidåkningens dopningshistoria. 

Elitskidåkarna var 

uttryckligen de som först 

bekantade sig med användningen 

av medikamenter som förbättrar 

prestationsförmågan. Under andra 

världskriget hade man av tyskarna

Händelserna under skid-VM i Lahtis 2001 spred förstämning. Frågorna besvaras här för Finlands 

Skidförbunds del av fr.v. Kari-Pekka Kyrö, Esa Klinga, Paavo M. Petäjä och Antti Leppävuori. 

Foto: Hannu Lindroos. 

fått tillgång till Pervitin, ett 

stimulerande amfetaminpreparat, 

som särskilt utnyttjades under långa 

och påfrestande fjärrpatrullfärder. I 

fjärrpatrullerna ingick i sin tur 

elitskidåkare som började använda 

det effektiva medlet för tävlingsbruk. 

Med hjälp av dopningstester, som 

inleddes vid övergången mellan 

sextio- och sjuttiotalet, lyckades 

man mer eller mindre utrota 

användningen av stimulantia i 

såväl skidåkning som andra 

grenar. Finländska idrottare fick 

vinkar om hormonpreparat under 

1960-talet i synnerhet av kolleger 

från Sovjetunionen och de övriga 

östeuropeiska länderna. Anabola 

steroider, som visat sig effektiva 

för styrkeuppbyggnad, förbjöds i 

mitten av 1970-talet. Martti Vainio 

blev i Los Angeles 1984 den 

första friidrottaren som åkt fast för 

dopning i olympiska spel. Som ett 

resultat av efterspelet av Vainio - 

affären frånsade sig det 

finländska idrottsväsendet 

konsekvent från användningen av 

dopning och inledde en aktiv 

antidopningsverksamhet. 

Skidförbundets läkarväska i 

Idrottsmuseets utställning signalerar 

idrottens idealistiska 

historia. 


HELSINGFORS OLYMPISKA SPEL 1952 

Finland stod som värd för den 

idrottande världen i månadsskiftet 

juli-augusti 1952. Den XV olympiadens 

spel i Helsingfors var de 

största olympiska spel som dittills 

arrangerats: inalles 4 925 idrottare 

från 69 länder tävlade om medaljer i 

149 tävlingsgrenar. 

Helsingfors skulle ha verkat som 

olympiavärd redan år 1940, men 

den gången var man tvungen att 

inhibera spelen till följd av kriget. År 

1947 beviljade dock Internatio- 

Man tillverkade olika souvenirer för att finansiera spelen i Helsingfors 

1952. Tillverkarna fick rätt att använda olympiasymboler på varorna och 

i marknadsföringen. En del av försäljningsintäkterna redovisades för 

organisationskommittén. 


nella olympiska kommittén nya 

spel åt Helsingfors. Erik von 

Frenckell hade framgångsrikt lett 

ansökningen av spelen och 

verkade också som ordförande 

för organisationskommittén. Värdskapet 

för de olympiska spelen 

upplevdes som en hederssak för 

hela folket oberoende av politiska 

läger. Finland fick också stort tack 

för arrangemangen av spelen. 

Spelen präglades av en vänlig, 

trots att man upplevde kalla 

krigets dagar. Sovjetunionen 

deltog för första gången i olympiska 

spelen, likaså folkrepubliken 

Kina. Även Tyskland och Japan 

fick delta för första gången efter 

kriget. 

Huvudarenan för de olympiska 

spelen var Helsingfors 

Olympiastadion, vars åskådarkapacitet 

med hjälp av 

tilläggsläktare hade höjts till över 

70 000. Simgrenarna arrangerades 

på Simstadion, banåkningen 

och landhockey på 

Velodromen. Tölö Mässhall stod 

som värd för tävlingar i brottning, 

boxning, gymnastik, tyngdlyftning 

och basketboll. Roddtävlingarna 

avgjordes på vattnet utanför 

Mejlans och paddling utanför 

Edesviken, skytte på banorna i 

Malm och Hoplax samt fäktning i 

Westend i Esbo. Ridtävlingar 

arrangerades i Brunakärr, i 

Tavastby och Dal. Tävlingsorter 

utanför huvudstadstrakten var 

Tavastehus, där man tävlade om 

medaljer i modern femkamp, samt 

Tammerfors, Åbo, Lahtis och 

Kotka, där man spelade inledande 

matcher i fotboll.

Under spelens öppningsceremoni 

lyfte man fram den finländska 

friidrottshistoriens största namn. 

Paavo Nurmi löpte in med 

olympiska facklan på Olympiastadion 

och Hannes Kolehmainen 

tände den andra elden uppe i 

tornet. Till hemma-publikens stora 

besvikelse fick deras hjältebragder 

ingen uppföljning: Toivo 

Hyytiäinens bronsmedalj i 

spjutkastning blev värdnationens 

enda medalj i friidrott. Från andra 

arenor hördes dock goda nyheter. I 

spelen i Helsingfors vann Finland 6 

guld, 3 silver och 13 brons. Bästa 

gren var överraskande nog 

paddling. Thorvald Strömberg 

vann guld och silver i enmanskajak 

och paret Kurt Wires – Yrjö 

Hietanen två guldmedaljer i 

tvåmanskajak. Sylvi Saimo, som 

vann damernas singelkajak, blev 

Finlands första kvinnliga 

olympiasegrare i sommargrenar. 

Brottaren Kelpo Gröndahl och 

boxaren Pentti Hämäläinen vann 

de övriga två guldmedaljerna åt 

Finland. 

Då egna friidrottsstjärnor saknades, 

fann den finländska 

publiken nya favoriter, såsom 

tjecken Emil Zátopek, som vann 

guld på 5 000 meter, 10 000 meter 

samt maraton. Emils fru Dana 

vann dessutom guldmedalj i 

damernas spjutkastning. Den mest 

Erik von Frenckell och Sylvi Saimo lystrar till nationalhymnen Vårt land. 

framgångsrika idrottaren i 

spelen i Helsingfors blev den 

sovjetiska gymnasten Viktor 

Tšukarin, som vann fyra 

guldmedaljer. Populära segrare 

var också brasilianska trestegs- 

hopparen Adhemar Ferreira da 

Silva med sitt världsrekord, den 

unga amerikanska boxaren Floyd 

Patterson samt det ungerska 

fotbollslaget under ledning av 

Ferenc Puskás. 


HELSINGFORS 

OLYMPIAFACKLA 1952 

Fackelstafett i stil med Berlin och London! 

Arrangörerna av Helsingfors olympiska spel var 

eniga om att anordna en fackelstafett. 

Organisationskommittén utvärderade fackelstafettevenemangen 

från de två tidigare sommarspelen 

bland övriga ärenden under sina möten. 

Planeringen av den egna stafetten inleddes på 

allvar i början av år 1951, då man på agendan tog 

upp frågan om fackelstafettens rutt samt själva 

facklan som skulle överräckas från en löpare till en 

annan. 

Facklan från olympiska spelen i Helsingfors. Det 

konstnärliga skaftet till facklan, designat av Aukusti 

Tuhka, tillverkades av masurbjörk och silver. 


Fackelskaft enligt modell från 

Berlin…? 

Olympiska spelens publik blev 

bekant med den nuvarande formen 

av fackelstafett för första gången i 

Berlin 1936. Man tillverkade 3 840 

facklor för stafetten som startade i 

Olympia och slutade i Berlin – en 

för varje löpetapp, och därutöver ett 

stort antal reservfacklor att utdelas 

till olika instanser. I London 1948, 

under de första sommarspelen efter 

kriget, hade man 1 688 facklor. 

I Finland föll fackelärendet för flera 

månader i skuggan av andra 

organisationsärenden. Först i 

februari 1952 beställde man 

modeller för utvärdering och 

prövning från två tyska tillverkare, 

som tillverkat facklor av den typ 

som använts i Berlin. Dessa hade 

ett skaft av metall på vilket man 

fäste en fackelstång av brännbart 

material. Sorgligt nog förstördes 

den ena tillverkarens modellexemplar 

på vägen och i väntan på 

nya förflöt igen flera veckor. 

Till planerare av fackelskaftet 

utsågs konstgrafikern Aukusti 

Tuhka. I början av planeringsprocessen 

presenterades en model där 

skaftet påminde om en grekisk 

pelare där basen breddades. 

Skaftets övre del var rätt platt och 

breddade sig kraftigt. Utsmyckningen 

utgjordes av flamornament 

och texten: XV OLYMPIA 

HELSINKI 1952. Modellen var designad 

uttryckligen med tanke på 

den tyska facklan av engångstyp. 

…eller modellen från London? 

Det visade sig vara hopplöst dyrt 

att tillverka tusentals facklor av 

engångstyp samt fackelskaft till 

dessa och fackelstafettkommittén 

såg sig tvungen att söka alternativa 

lösningar. Man vände då 

blickarna mot Tekniska högskolan 

i Otnäs och bad om hjälp med att 

skapa en förmånlig fackla, men en 

som syntes även vid klart väder 

och med en lösning för utbytbart 

bränsle. Om en sådan lösning 

lyckades, skulle man kunna genomföra 

stafetten med ett tjugotal 

fackelskaft i stället för tusentals 

och med utbytbara bränslepatroner. 

Kommitténs medlemmar 

hade under hela planeringen av 

stafetten närt en svag förhoppning 

om värdiga och konstnärliga 

fackelskaft och den levde 

ännu kvar. 

Ingenjörsbyrån Redox från 

Helsingfors, under ledning av 

Veli-Jussi Hölsö, tog kontakt och 

erbjöd ett alternativ till de tyska 

Man var synbart nöjda med olympiafacklorna som tillverkats av företaget 

Kultakeskus. De nya facklorna beundras av bl.a. ordförande för Helsingfors 

olympiska spels organisationskommitté Erik von Frenckell samt konstnären 

Aukusti Tuhka. Foto: Helsingfors stadsarkiv. 


facklorna och blev förtjust. I motsats 

till de tyska facklorna slog det inte 

gnistor när de inhemska 

brandpatronerna brann, vilket sågs 

som en betydande brandsäkerhetsfaktor. 

Dessutom var de lätta att 

transportera och kunde placeras 

utom synhåll inne i fackelskålen, 

vilket enligt kommittén var en viktig 

estetisk faktor. 

I april 1952 beställde fackelstafettkommittén 

1 600 brandpatroner 

av Redox. Aukusti Tuhka fick 

igen i uppdrag att skapa ett nytt 


förslag till skaft för facklan. 

Målsättningen var nu en fackla av 

den typ som användes i London 

1948, en där brandbehållaren 

förblir osynlig inuti en konstnärlig 

skål. Tuhkas nya skaftutkast, som 

senare blev bekant för alla, var 

både värdigt och samtidigt stiligt 

på ett enkelt vis – precis som 

kommittén hade önskat. Skaftet 

var av lackad masurbjörk och den 

släta silverskålen som svagt 

breddade sig mot mynningen 

dolde brandpatronen inom sig. På 

skålens yta komponerade Tuhka 

Aukusti Tuhkas skiss från början av 1952. Det upptill breda och pelarliknande 

skaftet var planerat som stativ för en lång fackelstång av engångstyp. Foto: 

Helsingfors stadsarkiv. 

olympiaringarna och en lagerkrans. 

Längs nedre kanten löpte 

texten: XV OLYMPIAKISAT 

OLYMPIA HELSINKI 1952 

HELSINGFORS HELSINKI. 

Fackelskaftets utförande anförtroddes 

företaget Kultakeskus Oy 

från Tavastehus. 

Samlarraritet 

Antalet fackelskaft som 

tillverkades för stafetten uppgick 

slutligen till 22. Av dessa tillverkades 

15 av silver. Senare på 

hösten 1952 beställdes dessutom 

en extra silverfackla i stället för 

dem som gått sönder. Man 

tillverkade också sju försilvrade 

mässingsfacklor. Många blev 

genast förtjusta i de vackra 

facklorna med rena linjer. Redan 

under spelens gång uttryckte det 

koreanska laget ett önskemål om 

att få låta tillverka en egen fackla 

som minne från spelen. Vid 

årsskiftet 1954 frågade en 

amerikansk kund om möjligheterna 

att få en kopia av facklan 

från Helsingfors. Båda förfrågningarna 

besvarades nekande. 

De inhemska brandpatronerna 

visade sig vara en lyckad och 

driftsäker lösning om de användes 

rätt. Genast i början av stafetten 

följd

fick man en bitter påminnelse om 

följderna av ovarsam användning. 

Längs sidan av varje brandpatron 

fanns en nyckel fäst med tenn, 

med vilken man öppnade patronens 

lock då den började 

användas. För att lösgöra den 

använda brandburken från 

fackelskålen när patronen skulle 

bytas, måste man enligt tillverkarens 

instruktioner först 

avlägsna den bit av tenn som blivit 

kvar på burken sedan nyckeln 

avlägsnats innan man tände 

patronen. I annat fall smälte tennet 

då burken blev varm, varpå burken 

fastnade i fackelskålen. 

Detta var uppenbarligen orsaken 

till facklornas förstöring i Grekland. 

Av sju silverfacklor som skickades 

till Grekland försvann nämligen tre 

för evigt under stafetten och 

åtminstone en skadades så att den 

inte kunde repareras. Förmodligen 

hade man försökt lösgöra patroner 

som fastnat till följd av det smälta 

tennet genom att slå facklorna mot 

marken eller öppna slutningsmekanismen 

med våld, vilket de 

självfallet inte tålde. Slutligen hade 

man slängt de totalförstörda 

facklorna till sidan och fortsatt 

stafetten med de återstående 

exemplaren. Av de fyra facklor 

som returnerades till de finländska 

stafettarrangörerna efter de 

Olympiska eldens rutt under spelen i Helsingfors gick från Olympia i Grekland 

med flyg till Danmark, varifrån den löptes som stafett genom Sverige till Torneå i 

Finland. Där möttes elden av Lapplands eld, som tänts på Pallastunturi. Under 

färden genom Finland transporterades elden av 1 680 löpare och fackelfester 

firades på 50 orter. Sammanlagt följdes stafettens frammarsch av nästan en 

miljon finländare längs rutten. Lapplands eld nådde Polcirkeln 7.7.1952. 

grekiska stafettetapperna var 

endast en helt oskadd. 

Numera är facklorna från Helsingfors 

dyrkade rariteter bland 

olympiahistoriens sakkunniga 

och samlare. Fem facklor av 

silver försvann under stafetten 

till följd av demolering eller stöld. 

De övriga 11 utdelades enligt 

ursprungliga planen som minne 

till länder som deltog i stafetten, 

till organisationer som deltog i 

arrangemangen samt valda 

museer i Finland och utomlands. 

Av de sju tillverkade mässingsfacklorna 

känner man endast till 

var en del befinner sig i dag. 


HANDSKEN BERÄTTAR 

Boxningsfinalerna under 

olympiska spelen i Helsingfors 

gick i Tölö Mässhall lördagen den 

2 augusti 1952, spelens nästsista 

tävlings-dag. Det blev en festdag 

för Förenta Staterna, vars fem 

mörkhyade representanter alla 

vann sina matcher. De övriga 

guldmedaljerna gick till 

Tjeckoslovakien, Italien, Polen, 

Ungern samt även till Finland, till 

glädje för hemmapubliken i den 

fullsatta salen. Som tack till 

spelens arrangörer skrev 

olympiasegrarna sina namnteckningar 

på en boxningshandske, 

som sedermera fann sin plats i 

Finlands Idrottsmuseum. 

I flugviktsfinalen (51 kg) segrade 

USA:s Nathan ”Nate” Brooks 

över tysken Edgar Basel med 

domarrösterna 3–0. Den 18-åriga 

Brooks var hemma från 

Cleveland. Efter olympiska spelen 

blev han professionell och vann 

1954 nordamerikanska 

mästartiteln i bantamvikt. 

Karriären utan skjorta fick dock 

snart motlut och Brooks lämnade 

ringarna 1958 för att koncentrera 

sig på juridikstudier i Ohio State 

universitetet. 


Finländarnas hopp riktade sig 

mot finalen i bantamvikt (54 kg), 

och Pentti Hämäläinen från 

Kotka svek inte förväntningarna. 

Den 22-åriga mekanikern 

besegrade irländaren John 

McNally med rösterna 2–1 och 

hemförde den sjätte och sista 

guldmedaljen åt Finland i de 

egna spelen. Familjen Hämäläinen 

hade sex boxande bröder, 

som samtliga blev FM-medaljö- 

rer. Pentti Hämäläinen vann EMbrons 

1951 och 1955. I OS-ringen 

i Melbourne 1956 nådde han 

ännu fram till bronsmedalj i fjädervikt 

och är fortfarande den enda 

finländska boxaren som vunnit 

medalj i två olympiska spel. 

Hämäläinen blev professionell i 

Elis Asks stall, men karriären blev 

kortvarig. Hämäläinen, som senare 

verkade som polistjänsteman i 

Kotka, dog år 1984.

I finalen i fjädervikt (57 kg) vann 

Tjeckoslovakiens Ján Zachara 

mot Italiens Sergio Capari med 2– 

1. Den slovakiska maskinmekanikerns 

seger var finalkvällens 

mest omdiskuterade. Guldet i 

Helsingfors blev Zacharas enda 

medalj i stortävlingar. I OS-ringen i 

Melbourne 1956 förlorade han i 

kvartsfinalen mot Pentti 

Hämäläinen. Efter sin karriär 

arbetade Zachara som arbetsledare 

i en maskinfabrik samt som 

boxningstränare i staden Dubnica i 

Slovakien. 

I finalen i lättvikt (60 kg) slog 

Italiens Aureliano Bolognesi 

Polens Aleksy Antkiewicz med 

ströröster. Efter sin olympiaseger 

klädde stilboxaren från Genova av 

sig sin skjorta, men nådde 

egentligen ingen framgång i 

proffsringen och hängde 

handskarna på spiken redan år 

1956. Bolognesi, som drev en 

boxningssal för ungdomar, 

belönades år 1998 av italienska 

presidenten med en tilläggspension. 

I lätt weltervikt (63,5 kg) sågs enda 

finalmatchen mellan Förenta Staterna 

och Sovjetunionen. Charles 

Adkins hade rest till Helsingfors 

Pentti Hämäläinen attackerar John McNally i olympiafinalen i bantamvikt. 

som reserv i USA:s lag, men 

under träningar-na lyckades han 

erövra en representationsplats. I 

finalen var han klart bättre än 

Viktor Mednov, trots att en 

domare såg situationen annorlunda. 

”Chuck” Adkins från 

Indiana studerade polisförvaltning 

i San Jose State universitetet i 

Kalifornien, men olympiasegern 

fick även honom att välja proffs- 

livet. Även hans karriär utan 

skjorta blev ganska blygsam och 

slutade 1958. Adkins dog år 

1993. 

I finalen i weltervikt (67 kg) vann 

polacken Zygmunt Chychła över 

Sovjetunionens Sergei Štšerbakov 

med enhälliga domarröster. 

Det var Polens första olympiska 

seger efter kriget. Den 26-årige 


Finalen i lätt weltervikt pågår i Mässhallen i Helsingfors. Viktor Mednov har det svårt mot Charles Adkins. 


Chychła hade redan färgstarka 

skeden bakom sig. Som invånare i 

den av tyskarna ockuperade 

staden Danzig blev han 1944 kommenderad 

till tyska armén. Han 

rymde och anslöt sig till franska 

motståndsrörelsen och sedermera 

till den polska armékår som stred 

vid italienska fronten. Sedan han 

återvänt till hemlandet deltog 

Chychła i OS i London 1948 och 

vann sedan europeiska mästerskapet 

1951. År 1953 insjuknade 

han i tuberkulos, men polska 

boxningsledningen anmälde 

honom trots allt till EM i Warszawa 

då man trodde att sjukdomen var 

över. Chychła vann igen guldmedalj, 

men den försvårade 

sjukdomen gjorde slut på hans 

karriär. Chychła hoppade över till 

väst år 1972 och bosatte sig i 

Hamburg. 

Den mest väntade boxningsmästaren 

under spelen i 

Helsingfors var László Papp, 

segraren i lätt mellanvikt (71 kg). 

Ungraren hade vunnit mästerskapet 

i samtliga stortävlingar sedan 

OS i London 1948 och tog även nu 

en klar seger över sydafrikanen 

Teunis Van Schalkwyk. I 

Melbourne 1956 vann Papp som 

första boxare en tredje olympisk 

guldmedalj och fick därefter av de 

ungerska myndigheterna undan- 

undantagstillstånd att bli profes- 

sionell. Han vann europeiska 

mästerskapet i mellanvikt 1962, 

men fick reseförbud till VMmatchen 

i New York 1964, vilket 

innebar slutet på karriären. Papp 

verkade länge som cheftränare för 

Ungerns boxningslandslag. Han 

dog år 2003. 

Den kortaste olympiafinalen så s i 

mellanvikt (75 kg), där USA:s 

Floyd Patterson knockade 

Rumäniens Vasile Titan direkt i 

första ronden. Den endast 17årige 

Brooklynbon förutspåddes 

enhälligt en lysande proffskarriär. 

Redan år 1956 blev han också 

den yngsta världsmästaren 

genom tiderna i tungvikt. 

Patterson förlorade överraskande 

1959 mot svensken Ingemar 

Johansson, men återerövrade 

mästarbältet av denne 1960. 

Sedan han förlorat mot Sonny 

Liston 1962, försökte Patterson i 

tio års tid att göra come back som 

mästare. Karriären avbröts 

slutligen med förlusten mot 

Muhammad Ali 1972. Floyd 

Patterson dog år 2006. 

I finalen i lätt tungvikt (81 kg) vann 

USA:s Norvel Lee över 

argentinaren Antonio Pacenza 

med 3–0 och belönades med Val 

Barker -pokalen för spelens skick- 

ligaste boxare. Den 27-årige Lee 

var en exceptionell gestalt i USA:s 

lag. Han hade universitetsexamen 

och fungerade som 

statstjänsteman i Washington. År 

1949 hade Lee väckt riksomfattande 

uppmärksamhet genom 

att stämma delstaten Virginia för 

rasdiskriminering i tågtrafiken och 

vunnit sitt mål. Lee avböjde 

proffsanbuden, blev lärare och 

gjorde en förtjänstfull karriär som 

boxningsdomare och funktionär. 

Den sista olympiska 

boxningsmatchen i Helsingfors 

slutade i skandal. Domaren avbröt 

tungviktsfinalen mellan USA:s 

Edward Sanders och Sveriges 

Ingemar Johansson och diskvalificerade 

Johansson, som hela 

tiden undflytt sin motståndare. 

Svensken fick inte ens silvermedaljen. 

Johansson vann sedermera 

världsmästerskapet i tungvikt 

och olympiska medaljen som han 

blev utan i Helsingfors beviljades 

honom i efterhand år 1982. 

Olympiasegraren ”Big Ed” Sanders 

hade däremot ett tragiskt öde. 

Marinsoldaten från Kalifornien 

kunde inleda sin proffskarriär först 

sedan han befriats från 

tjänstgöring två år senare. I sin 

elfte match i Boston den 11 

december 1954 segnade han 

knockad ner i ringen och dog tre 

dagar senare utan att återfå 

medvetandet. 


FINLANDS FÖRSTA 

OLYMPIASEGRARE 

De inledande skedena av Finlands olympiska 

historia förorsakar ofta huvudbry hos 

idrottsstatistikerna. Finländska idrottare deltog för 

första gången i olympiska spel i Aten 1906, men 

dessa tävlingar har aldrig fått erkännande av 

Internationella olympiska kommittén. Finland 

deltog första gången i IOK:s officiella olympiska 

spel i London 1908. Däremot råder det inget tvivel 

om Finlands första olympiasegrare, för såväl den 

första guldmedaljen i Aten som den enda i London 

vanns av brottaren Verner Weckman. 


Verner Weckman var född i Lovisa 1882 

och inledde sin brottningsträning i 

Helsingfors Atletklubb år 1903. En 

exceptionellt hård träning resulterade i 

finskt mästerskap redan 1904. Samma år 

flyttade Weckman till Karlsruhe i Tyskland 

för att studera. Som representant för den 

lokala föreningen erövrade han 1905 i 

Duisburg världs-mästartiteln i grekiskromersk 

brottning. Då Weckman fick höra 

om de stundande olympiska spelen i Aten, 

tog han kontakt med sin gamla förening 

Helsingfors Atletklubb och meddelade att 

han önskade delta i spelen som Finlands 

representant. Sedan man äntligen lyckats 

ordna med finansieringen, åkte ett 

fyramanna lag från Finland, och Weckman 

som den enda språkkunniga fick agera 

lagledare. I brottningens mellanviktsklass i 

spelen i Aten fanns det ingen verklig 

motståndare till Weckman. Han fick 

samtliga motståndare på fall, österrikaren 

Rudolf Lindmayer till och med två gånger i

Finländska brottare tränar under båtresan till London. 

den avgörande matchen, då 

domarna inte hann se den första 

fällningen. Segrarna i de olika 

viktklasserna kämpade därefter 

ännu om ett allmänt mästerskap, 

men där var Weckman tvungen att 

nöja sig med andra plats sedan 

han skadat sin fot. 

Till olympiska spelen i London 

1908 reste en stor trupp från 

Finland. Verner Weckman anlände 

direkt från Tyskland. I den lätta 

tungviktsklassen i grekisk-romersk 

brottning fick han nu en stark 

utmanare från hemlandet, 

husbonden Yrjö Saarela från 

Uleåborgs landskommun. Det var 

ingen överraskning för finländarna, 

att männen gick från seger till 

seger och möttes i finalen. 

Guldmedaljen skulle tillfalla den 

brottare, som fallbesegrade den 

andra två gånger. Saarela vann 

första ronden, Weckman den 

andra. Saarela berättade senare, 

att männen på förhand skulle ha 

avtalat om den avgörande rondens 

utgång, men Weckman medgav 

aldrig något sådant. Weckman 

förde i alla fall hem segern. 

Olympiafinalen i London blev den 

sista matchen i hans brottningskarriär. 

Sedan han utexaminerats som 

ingenjör arbetade Verner Weckman 

som tekniker i en 

asbestgruva vid Ural. Då han 

återvände till Finland efter ryska 

revolutionen, gick han i tjänst hos 

Finska Kabelfabriken Ab och 

avancerade sedermera till 

företagets verkställande direktör. 

Minnet av Finlands första 

olympiasegrare lever kvar i 

Helsingfors Kabelfabrik, som han 

lät bygga och som numera 

fungerar som kulturcentrum. 

Verner Weckmans olympiska diplom från spelen i Aten 

1906. Förutom diplomet fick segrarna en olympisk 

medalj och en kvist från ett olivträd som pris. 


LEJONFLAGGAN SOM FINLÄNDSK SYMBOL 

Olympiska spelen i Stockholm 

1912 innebar rena festen för 

Finland, som levde under rysk 

regim. Finland vann hela 26 

medaljer och slutade på fjärde 

plats i en inofficiell medaljjämförelse 

mellan nationerna. De 

finländska idrottarnas bröst och 

skjortärmar pryddes dock inte av 

det blåvita korset, utan av ett 

gyllene lejon på röd botten. 

Tusentals finländare som rest till 

Stockholm viftade med röd flagga i 

publiken. 


Även många statliga inrättningar 

använde lejonflaggan. Trots detta 

godkände riksdagen den 29 maj 

1918 det blåa korset på vit botten 

som Finlands statsflagga, endast 

några veckor efter att inbördeskriget 

tagit slut. Den röda 

lejonflaggan valdes inte, då den 

alltför mycket påminde om den 

röda flagga, som det kuvade 

Folkkommissariatet använt under 

inbördeskriget. 

Hannes Kolehmainen som hjälte 

Lejonflaggan användes dock inte 

under de olympiska spelens 

öppningsceremoni i Stockholm, 

utan där bars i täten för den 

finländska truppen en vackert 

broderad föreningsfana tillhörande 

kvinnogymnasterna. Ryssarna 

blev så nervösa för detta och för 

den stora uppmärksamhet som 

kom finländarna till del, att 

föreningsfanan avlägsnades mitt 

under högtidligheterna och 

finländarna blev tvungna att 

marschera ut från stadion utan 

fanan. 

I Stockholm 1912 viftade man med 

lejonflaggan mest för Hannes 

Kolehmainen, som var spelens 

bästa idrottare med tre guld- och 

en silvermedalj. Kolehmainen 

dominerade löpningen på 10 000 

meter. Finländarna klev upp på 

bänkarna och skrek så mycket de 

orkade. Lejonflaggan hölls inte 

framme vid de officiella ceremonierna 

efter Kolehmainens 

segrar, utan under den ryska 

flaggan hissades en hoprullad 

Finland-vimpel. 

Det egentliga firandet inleddes då 

Kolehmainen besegrade den 

franska förhandsfavoriten Jean

Bouin på 5 000 meter med en 

tiondels sekund i slutspurten med 

världsrekordtiden 14.36,6. De 

finländska åskådarna skrek sig 

hesa i sitt eget läktaravsnitt. 

Finländarna steg upp på bänkarna 

och viftade med lejonflaggan och 

näsdukar samt kastade programblad 

i luften. Hejaropet löd helt 

enkelt: ”Hannes, Hannes, Hannes 

– Finland, Finland, Finland.” 

Spikskorna och medaljen som 

minnen från Stockholm 

I Finlands Idrottsmuseums permanenta 

utställning kan man 

beskåda flaggan med lejonmotivet, 

en armbindel, ett 

rockmärke, Hannes Kolehmainens 

spikskor från Stockholm 

samt guldmedaljen på 5 000 

meter. 

Kolehmainens spikskor var ett av 

startskotten i den berömda 

sportartikeltillverkaren Karhus 

historia. Arvo Hohenthal grundade 

dess föregångare Oy Urheilutarpeet 

– Sportartiklar Ab i 

Helsingfors år 1910. Utöver spjut 

utvidgade man handeln till 

sportskor och spikskor. Impulsen 

att tillverka skor kom från Hannes 

Kolehmainens internationella 

framgång redan före spelen i 

Stockholm. Kolehmainen behövde 

ordentliga spikskor. När sådana 

inte stod att finna i Finland, reste 

Hohenthal till London med en 

exakt teckning av löparstjärnans 

fot, och skonumret förstås. 

När Kolehmainen tog på sig de 

nya spikskorna blev han besviken. 

De var ett par centimeter för långa 

och onödigt smala. Man sände en 

reklamation till London, dock utan 

resultat. I Stockholm löpte 

Kolehmainen med dåligt sittande 

skor, när inga bättre stod till buds. 

Vis av händelsen beslöt 

Hohenthal, att finländska löpare 

inte längre skulle behöva lida av 

dåliga sportskor. Hans företag 

började tillverka sportskor. Med 

skor tillverkade av Sportartiklar 

nådde sedan Hannes åtta år 

senare olympiskt guld på maraton i 

Antwerpen. 


HANNES VINNER IGEN 

Olympiska spelen i Antwerpen 1920 var de första 

för det självständiga Finland. Stora förväntningar 

riktades mot Hannes Kolehmainen, hjälten från de 

förra olympiska spelen i Stockholm 1912. Den 30åriga 

erfarna idrottaren förberedde sig omsorgsfullt 

för maratonloppet. Dagarna fylldes av flitig träning. 

Hannes Kolehmainen hade bott i Förenta staterna 

de senaste åtta åren. Han reste till Antwerpen 

direkt från New York redan två veckor tidigare än 

den övriga finländska truppen. Med stöd av medel 

som insamlats av amerikafinländarna kunde han 

inkvartera sig på egen hand. Hannes hade ett rum 

för sig själv i ett hus i utkanterna av Antwerpen. 


Kolehmainen bekantade sig noggrant med 

den flacka rutten. Maratonloppets längd i 

de olympiska spelen var på den tiden 

ännu rätt godtycklig. I Antwerpen löptes 

olympia-historiens längsta maraton, 

42 750 meter. I Stockholm 1912 hade 

ruttens längd varit 40,2 kilometer, som 

kom från det anglo-saxiska måttet 25 

engelska mil. I Aten 1906 hade man löpt 

41 860 meter. Två år senare var maraton i 

London 42 195 meter, som sedan blev 

den vedertagna längden från och med OS 

i Paris 1924. 

Bokstaven M markerade placeringen 

Stadionpubliken under olympiska spelen i 

Antwerpen informerades om maratonloppets 

händelser genom att man hängde 

upp olikfärgade runda plåtskivor på en 

uppspänd ståltråd. Varje land hade sitt 

eget märke, Finland bokstaven M på vit 

botten med blått kors. Efter fem kilometer 

hängde detta märke på andra plats. Efter 

tio kilometer hade Kolehmainen fallit till 

fjärde, innan M-märket igen efter 20 

kilometer flyttades till andra plats. 

Kolehmainen tog ledningen vid 25 

kilometer. Christian Gitsham från 

Sydafrika som hade hållit ledningen hade 

nu blivit 300 meter efter. Tredje var 

Estlands Jüri Lossman, som under de 

senaste kilometrarna började närma sig 

finländaren.

Hannes Kolehmainen orkade ända fram. 

Lossman förlorade med knappt tretton sekunder. 

Efter målgången fick den leende Hannes den 

traditionella lagerkransen på sitt redan glesnande 

hår, svepte Finlands flagga om sig och höll Mmärket 

i händerna. Han blev spelens största 

finländska hjälte. 

Kolehmainen lyckades inte försvara sin seger i OS i 

Paris 1924 utan var tvungen att avbryta, men 35åriga 

Albin Stenroos vann guld. Därefter har Finland 

vunnit endast tre bronsmedaljer i de olympiska 

spelens maratonlopp: Martti Marttelin 1928, Armas 

Toivonen 1932 och Veikko Karvonen 1956. 


VAGABONDEN OCH SPJUTET 

Många av de särdrag som knöt 

samman folket i det efterkrigstida 

Finland personifierades i Tapio 

Rautavaara. Han var en sångare 

som beundrades av hela folket och 

dessutom sin tids snyggaste 

skådespelare. Samtidigt var han 

också en före detta diversearbetare 

och krigsveteran, med en 

vagabondimage som tilltalade 

vilken medborgare som helst, som 

blivit prövad av livet. Därtill var han 

olympiasegrare i spjutkastning. 

Tapio Rautavaara föddes som en 

arbetarmoders utomäktenskapliga 

barn. Under hela sin idrottskarriär 

representerade han arbetaridrottsföreningen 

Oulunkylän Tähti [sv. 

ungefär Åggelby Stjärnan]. Han 

vann Arbetaridrottsförbundetss 

mästerskap i spjutkastning första 

gången 1934 och i arbetarolympiaden 

i Antwerpen 1937 blev 

han tvåa. Även musikerkarriären 

fick en god start redan före krigen. 

Rautavaaras bästa år som idrottare 

gick förlorade i krigen: år 1943 

kastade han på Karhumäki 

idrottsplats i Östkarelen ett 

träningskast som landade två meter 

meter över världsrekordet. Arbetet 

som redaktör för frontradion gjorde 


hans röst bekant runt om i landet 

och genast efter kriget inleddes 

filmkarriären. Rautavaara nändes 

dock inte sluta med spjutkastandet 

och 1947 kombinerades 

dessa roller på ett naturligt sätt i 

filmen Kultamitalivaimo [Rekordhustrun]. 

Rautavaara vann EM-brons i Oslo 

1946, men i London-OS 1948 

hörde han som 31-åring inte 

längre till förhandsfavoriterna. 

Han tog dock ledningen redan i 

första omgången med det 

medelmåttiga resultatet 69,77 

och överraskande nog lyckades 

ingen överträffa honom på det allt 

mjukare kastunderlaget på 

Wembley stadion. Rautavaaras 

seger blev desto värdefullare, då 

guldmedaljen blev den enda som 

Finland vann i friidrott i London. 

Han var också AIF:s första 

olympiasegrare. Spjutkastarkar- 

riären tog slut med EM år 1950, 

men Rautavaara hittade i 

bågskytte en ny gren. Även i 

denna gren vann han finska 

mästerskapet och var med om att 

vinna guld åt Finland i 

lagtävlingen i VM 1958. 

Tapsa Rautavaaras, Reino 

Helismaas och Esa Pakarinens 

gemensamma turnéer fyllde 

förenings- och arbetarlokaler runt 

om i landet i slutet av 1940-talet, 

och populariteten bland folket 

minskades ingalunda av 

olympiasegern. Den berömda s.k. 

rillumarei-trion splittrades 1951, 

varefter Rautavaara fortsatte 

turnerandet som soloartist. Han 

spelade i sammanlagt 22 filmer, 

oftast i rollerna som stockflottare 

eller vagabond. Bäst känd är han 

dock för sångerna som hör till 

finländska folkets gemensamma 

kulturarv, såsom Reissumies ja 

kissa [Luffaren och katten], 

Isoisän olkihattu [Farfars 

halmhatt] eller Päivänsäde ja 

menninkäinen [Solgnuttan och 

trollet]. 

Tapio Rautavaaras guldmedaljspikskor 

från OS i London 1948.


VIRTUAL-VIREN 

Idrottsmuseets löpningssimulator tar dig med i ett 

verkligt spännande skådespel. Finalen på 5 000 

meter i OS i Montreal var en av de tuffaste 

tävlingarna i långdistanslöpningens historia. Med 

hjälp av simulatorn kan man delta i tävlingens 

avgörande skeden, loppets sista 200 meter. 


Lasse Virén såg på förhand den 

nyzeeländska mailern Rod Dixon som 

sin tuffaste motståndare på 5 000 

meter, men även dennes landsman 

Dick Quax och tysken Klaus-Peter 

Hildebrand var kända för sin slutspurt. 

Viréns taktik gick ut på att trötta ut 

sina motståndare redan före sista 

varvet genom att ständigt öka takten 

under senare delen av loppet. Tiden 

på sista varvet var 55 sekunder och 

de sista 200 meterna gick under 27 

sekunder. 

Tävlingen var verkligen hård: de fyra 

bästa löparna kom i mål inom en 

knapp sekund. Virén vann med 0,4 

sekunders marginal. Dick Quax tog 

silver och Klaus-Peter Hildebrand 

kastade sig fram till bronsmedalj och 

lämnade Rod Dixon på fjärde plats. 

Med löpningssimulatorn Virtual-Viren 

kan segraren vara någon annan. 

Handikappet på 50 meter, som 

apparaten erbjuder utmanaren, gör 

det lättare att besegra topplöparen 

Lasse.

Foto: Giuliano Bevilacqua 

Lasse Virén (1949–) är Finlands största idrottshjälte under efterkrigstiden. Under två på varandra följande 

olympiska spel hemförde han inalles fyra guldmedaljer. I München 1972 vann han 10 000 meter på ny 

världsrekordtid (27.38,4), trots att han föll under loppet. Dessutom vann han 5 000 meter. Fyra år senare i 

Montreal var Lasse Virén igen oslagbar på bägge distanserna. Samtidigt blev han den första löparen, som 

vunnit både 5 000 och 10 000 meter i två på varandra följande spel. 

Karakteristiskt för Lasse Virén var en oerhört stark segervilja och ett sällsynt ekonomiskt steg. Hans 

medtävlare, belgaren Emil Puttemans, noterade: ”När man ser honom bakifrån, ser han inte ens ut att löpa. 

Trots det blir jag ständigt efter.” 


PERTTI KARPPINENS BÅT 

I Idrottsmuseets utställning hittar 

man tävlingsbåten som Pertti 

Karppinen använde när han i 

Montreal 1976 vann den första av 

sina tre olympiska guldmedaljer i 

enmansrodd. Karppinen hade fått 

båten till sitt förfogande föregående 

år. Den var tillverkad av 

det tyska företaget Empacher och 

måttbeställd för honom av hans 

förening Nesteen Soutajat. 


Pertti Karppinen, även kallad 

roddsportens jätte, är 201 cm 

lång och hans tävlingsvikt var 100 

kg. Även båten har imponerande 

mått: längden är 8,25 meter och 

största bredden 42 cm. Den 

väger dock överraskande litet, 

endast drygt tio kilo. Båtens stomme 

är av tunt, format cederträ och 

locket av plasthinna. 

Båten har en rörlig sits och 

tossorna är fastsatta redan i 

fabriken, eftersom de utgör en 

fast inredning. Då sitsen rörs och 

fotbladen samtidigt hålls fast på 

plats, får man ut maximal kraft ur 

benen för att driva båten framåt. 

Fötterna producerar också drygt 

hälften av den styrka som 

behövs i rodd. Elitroddarna avverkar 

den individuella tävlingssträckan 

på 2 000 meter på ca 7 

minuter. 

Tävlingsroddare Pertti Karppinens båt i hela sin prakt är upphängd i museets tak. Med denna båt vann Karppinen sin 

första olympiska guldmedalj i Montreal 1976.

Trots att Pertti Karppinen är 

trefaldig olympisk guldmedaljör, 

har han aldrig klivit upp 

på högsta prispallen i olympiska 

spelen. Karppinen fick 

nämligen sina medaljer på 

bryggan på en matta. 

Roddarna står ofta barfota 

eller i strumplästen under prisceremonin, 

eftersom skorna 

sitter fast i båten! 

Foto: Helge Heinonen 

Pertti Karppinen (1953–) är ett av de stora namnen i enmansroddens historia. Han vann tre olympiska 

guldmedaljer i rad i sin gren: Montreal 1976, Moskva 1980 och Los Angeles 1984. I Finlands olympiska 

historia har Pertti Karppinen de flesta guldmedaljerna i rad i samma gren. Sammanlagt representerade 

han Finland fem gånger i olympiska spel, den sista gången i Barcelona 1992. 

Det var typiskt för Karppinen att inleda tävlingen i ett lugnt tempo. I inledningen av tävlingen kunde han bli 

flera båtlängder efter sina medtävlare och ändå slog han dem med en tuff slutspurt. 

Pertti Karppinen valdes rekordartade 20 gånger till årets roddare i Finland. I enmansrodd förlorade han 

inte en enda gång mot en inhemsk medtävlare. 


MÄSTARENS TÄVLINGSFÖRBUD 

Clas Thunberg vann sammanlagt 

fem guld, ett silver och ett brons i 

två olympiska spel, i Chamonix 

1924 och Sankt Moritz 1928. I 

spelen i Chamonix vann han överlägset 

tävlingen om sammanlagda 

poäng, som endast denna gång 

ingick i olympiska spelens 

program. I Sankt Moritz var Thunberg 

tvungen att nöja sig med två 

guldmedaljer. Då han i 5 000 

meters loppet var tvungen att 

skrinna i snöyra, fick Finland nöja 

sig med Julius Skutnabbs silvermedalj. 

Ännu sämre gick det med 

tävlingen på 10 000 meter, där 

isen smälte under åkarna till följd 

Clas Thunbergs olympiska prisdiplom från vinterspelen 

i Chamonix 1924. 


av en värmebölja. Först avbröt 

man tävlingen och slutligen 

inhiberades den helt och hållet. 

Precis som Paavo Nurmi avsåg 

även Clas Thunberg att kröna sin 

karriär i olympiska spelen 1932. 

Vinterspelen hölls den gången i 

Lake Placid. Den 38-åriga 

skridskoåkaren hade samma år i 

EM-tävlingarna i Davos segrat på 

500, 1 500 och 5 000 meter samt 

slutat som femte på 10 000 

meter. I sammanlagda poäng 

räckte dessa resultat till ett 

överlägset mästerskap. 

Thunberg uteblir från Lake 

Placid 1932 

Clas Thunberg inhiberade dock 

sin resa till olympiska spelen. 

Orsaken var Finlands Olympiska 

Kommittés och Skridskoförbundets 

ovilja att betala ett 

extraordinarie understöd på 

3 500 mark (1 100 euro i dagens 

pengar) åt Thunberg. 

Skridskostjärnans anhållan om 

understöd för sin familj medan 

han deltog i spelen var helt 

förståelig med tanke på den 

ekonomiska krisen i början av 

1930-talet, men samtidigt stred 

den mot de stränga amatörreglerna. 

Förfarandet var dock 

inte helt rättvist, då friidrottaren 

Ville Pörhölä, som reste till 

sommarspelen i Los Angeles 

samma år, fick ett stöd på 5 000 

mark av Olympiska kommittén, 

efter påtryckning av 

Friidrottsförbundets ordförande 

Urho Kekkonen. Stödet säkrade 

utkomsten för Pörhöläs familj 

under tiden för hans långa 

tävlingsresa.

Clas Thunbergs ovilja att resa till 

Lake Placid ökades av arrangörernas 

beslut att förverkliga 

tävlingarna med masstart i stället 

för den normala parstarten, likaså 

av att norrmännen tackade nej till 

Thunbergs erbjudande om 

samarbete. Finländaren hade lovat 

att på alla möjliga vis hjälpa Bernt 

Evensen till seger på 500 och 

1 500 meter, om norrmännen i sin 

tur skulle hjälpa finländaren till 

guldpallen på 5 000 och 10 000 

meter. Thunberg hade tänkt sig, 

att på detta sätt skulle den finsknorska 

gruppen ha haft möjlig- 

Clas Thunbergs skridskor samt kalotten 

tillverkad av silke. 

Clas Thunbergs olympiska medaljer 

donerades till museet 1996. I sin 

helhet omfattade donationen drygt 

300 enskilda prisföremål. 

heter att kämpa mot sina medtävlare 

från Förenta Staterna och 

övriga länder i masstartskarusellen. 

Finska Skridskoförbundet försatte 

Clas Thunberg i tävlingsförbud 

den 27 januari 1932, vilket var i 

kraft till slutet av april. 

Bestraffningen motiverades med 

att Thunberg i sista stund uteblivit 

från de olympiska spelen, att han 

ställt oskäliga krav som var 

främmande för amatöridrotten 

och till följd av ett ”ofta upprepat, 

olämpligt och för skridskoidrotten 

skadligt uppträdande i offentligheten”. 

Clas Thunberg åkte sitt första 

världsrekord år 1921 i Kristiania 

(nuv. Oslo). Sträckan var 1 000 

meter och det nya rekordet 

1.31,6. Sitt första europeiska 

mästerskap vann han följande år 

och sitt första VM-guld år 1923. 

Utöver sina fem olympiska 

guldmedaljer nådde Thunberg 

dessutom med sammanlagda 

poäng till hela fyra EM- och fem 

VM-guld. 

Karriären tog slut i februari 1935 

med ett känsloladdat avsked 

inför den norska publiken efter 

ett avslutat VM i hastighetsåkning. 

År 1967 beviljades Clas 

Thunberg Finlands idrotts stora 

förtjänstkors. Han dog som 80åring 

i sin hemstad Helsingfors 

år 1973. 


MARJA-LIISA 

– HON GAV ALLT 

Marja-Liisa Hämäläinen (senare Kirvesniemi) är 

Finlands mest framgångsrika kvinnliga olympiaidrottare 

genom tiderna. I de olympiska 

vinterspelen vann hon tre guld- och fyra 

bronsmedaljer. Hon deltog inalles sex gånger i 

olympiska vinterspel, mest i världen tillsammans 

med tio övriga idrottare. Bland finländarna ingår i 

denna grupp dessutom Marja-Liisas make, 

skidåkaren Harri Kirvesniemi, samt ishockeyspelaren 

Raimo Helminen. 

Marja-Liisa Hämäläinens första stortävling, OS i 

Innsbruck 1976, gick inte enligt förväntningarna. På 

10 kilometer slutade hon på en blygsam 22:a plats. 

I skid-VM i Lahtis 1978 misslyckades hon på andra 

sträckan i damernas stafett. Taina Impiös, Hilkka 

Riihivuoris och Helena Takalos utmärkta 

prestationer garanterade dock guld för Finland, och 

samtidigt Hämäläinens första medalj i stortävlingar. 

Olympiska spelen i Lake Placid 1980 gick även de i 

molltoner. Tron på framgång började svikta. Många 

år av samvetsgrann träning och tro på egna 

talanger gjorde dock Marja-Liisa Hämäläinen till en 

segrare. 


Marja-Liisa Hämäläinens [senare Kirvesniemi] 

vadderade dräkt från vinterspelen i Sarajevo 

1984. De finländska vinteridrottarna representerade 

sitt land i blåvita kläder, designade av 

Esa Lukala. Han hade designat tävlingsdräkterna 

även för spelen i Lake Placid och 

Moskva 1980. Principen i tillverkningen var, att 

dräkterna är framställda i Finland av inhemska 

material. Den vadderade dräkten tillverkades 

av företaget Norlyn Ab. Finlands Olympiska 

Kommitté lät tillverka idrottarnas representationsdräkter 

och den egentliga 

tävlingsutrustningen stod specialförbunden för.

Damernas första tävlingsdistans i 

vinter-OS i Sarajevo 1984 var 10 

kilometer. Halvvägs ledde 

Hämäläinen med sex sekunder över 

sin hårdaste motståndare, 

Sovjetunionens Raisa Smetanina. 

Under de sista kilometrarna 

utökades ledningen och efter 

målgången segnade Marja-Liisa 

Hämäläinen utmattad ner i snön. TVkommentatorn 

Pentti Salmi utbröt 

helt rörd: ”se på henne, hon gav allt!” 

Marja-Liisa Hämäläinen vann sin 

första olympiska guldmedalj med 

nästan 20 sekunders distans till den 

förvånade Smetanina. I Sarajevo 

firade Marja-Liisa guldmedaljfest 

även efter tävlingarna på fem och 

tjugo kilometer. Hon blev första 

finländare, sedan hastighetsåkaren 

Clas Thunberg 1924, att vinna tre 

olympiska guldmedaljer i samma 

spel. Senare har samma presterats 

av Matti Nykänen 1988 och Samppa 

Lajunen 2002. 


Marja-Liisa Hämäläinen (1955–), sedan sommaren 1984 

Kirvesniemi, vann i olympiska spel och VM-tävlingar inalles sex 

guld-, fem silver- och fyra bronsmedaljer. Hennes första 

olympiska spel var i Innsbruck 1976 och de sjätte och sista i 

Lillehammer 1994. Marja-Liisa bar Finlands flagga under 

öppningsceremonin i Lillehammer. Åren 1983 och 1984 vann hon 

totalsegern i världscupen. 

Marja-Liisa Kirvesniemi valdes till årets idrottare under 

olympiaåret 1984 och förevigades på ett finländskt frimärke år 

1993. 


FRÅN SKIDSAMLING 

TILL SPECIALMUSEUM 

Idrottsmuseet startades i början 

av 1930-talet för att bevara 

materialet från den stora 

skidinsamlingen. Museet flyttade 

till stadion i oktober 1940 efter att 

ha fungerat i tillfälliga utrymmen i 

två olika skolors klassrum. 

Museet i stadions flygelbyggnad 

Idrottsmuseets första 

museiföreståndare Toivo 

Okkola granskar skidor 

som kommit till museets 

samling genom skidinsamlingen, 

tillsammans 

med Juho Ritola, storskidaren 

från slutet av 

1800-talet. Den stora 

skidinsamlingen inbringade 

drygt 1 000 par 

skidor. 


öppnades för allmänheten i 

augusti 1943. Man inledde i 

entusiastisk anda, trots att 

Finland var i krig. 

Museiföreståndaren Toivo 

Okkola berättade under 

styrelsemötet 29.12.1943 om 

bl.a. ett tjugotal utländska 

besökt museet och: ”…uttalat 

berömmande ord om vad de 

fått se, påpekande särskilt att 

de ingenstans tidigare hade 

sett ett idrottsmuseum. Vidare 

noterades att museet hade 

flaggat händelsen till ära och 

sedan Folkförsörjningsministeriet 

beviljat nödvändiga 

licenser kunde man bjuda 

gästerna på smakande 

surrogat med vetebröd bakat 

av Helsingfors andelslag”. 

Under årtiondenas lopp har 

Idrottsmuseets lokaliteter och 

samlingar mångfaldigats. I dag 

är Finlands Idrottsmuseum ett 

riksomfattande specialmuseum 

inom sitt fält, med huvudansvar 

för bevarandet av idrottsmaterial 

i Finland. Under 

samma tak som museet verkar 

också Finlands Idrottsbibliotek 

med dess Informationstjänst 

samt Finlands Idrottsarkiv, som 

båda också upprätthålls av 

Finlands Idrottsmuseumsstiftelse.

1930-31 

Idrottsmuseet inleder sin verksamhet i ett klassrum i 

Helsingfors II flicklyceum. 

1931 

Man besluter att försöka få egna faciliteter för museet 

i anknytning till det stadion som håller på att planeras. 

1932 

Idrottsmuseet flyttar till Försökslyceets lokaliteter, där 

man får tillgång till två klassrum. 

1938 

Finlands Idrottsmuseumsstiftelse grundas 2.3.1938. 

Stadion invigs 12.6.1938, men man beslutar att 

uppskjuta museets flyttning till stadion till efter 

olympiska spelen, som skall hållas 1940. I 

utrymmena som reserverats för museet fungerar 

sedan februari 1939 en inomhusbassäng, där 

roddarna tränar inför de olympiska spelen. 

1940 

I april avstår man från arrangemangen av de 

olympiska spelen. I oktober flyttar Idrottsmuseet till 

Stadion. 

1943 

6.8. arrangeras museets öppningsceremoni. 

1944 

Under våren blir man tvungen att stänga museet och 

evakuera samlingarna undan kriget. Militärmyndigheterna 

tar museets lokaliteter i bruk. 

1945 

I oktober öppnas museet på nytt för allmänheten. 

1946 

Finlands Idrottsbibliotek inleder sin verksamhet i 

anslutning till museet. 

1952 

Presscentrum för XV olympiska spelen verkar i 

museets lokaliteter. Museets utställninghålls öppen i 

Suomalainen yhteiskoulu [Finska samskolan] under 

juli-augusti. 

1963 

Museets lokaliteter byggs ut enligt arkitekt Toivo 

Jänttis plan. Jäntti hade planerat Stadion 

tillsammans med Yrjö Lindegren. 

1977 

Finlands Idrottsmuseumsstiftelse får sina första 

heltidsanställda: museiföreståndare, bibliotekarie 

och vaktmästare. 

1982-83 

Nybygget som planerats av arkitekt Einari 

Teräsvirta, olympiasegrare i gymnastik, närmast 

fördubblar Idrottsmuseumsstiftelsens utrymmen. 

1984 

I början av sommaren öppnas museets nya 

permanenta utställning. 

1985 

Finlands Idrotts Centralarkiv (numera Finlands 

Idrottsarkiv) inleder sin verksamhet. 

1991-92 

Tillbyggnaden planerad av arkitekt Juuso Aittola ger 

museet ett utrymme för växlande utställningar, 

lagerutrymmen samt kontorsutrymmen. 

1993 

Finlands Idrottsmuseum utses till riksomfattande 

specialmuseum inom sitt fält. 

1997-98 

Arkitekt Markku Aalto planerar en utbyggnad för 

museet. Genom att lyfta taket får man utrymme för 

ett olympialoft. Samtidigt förnyas den permanenta 

utställningen. 

2006-07 

Museets permanenta utställning förnyas. 


FÖREMÅL FRÅN DRYGT 2000 ÅR 

Fornskida från ca 400 f.Kr. Fornskidan som hittats i byn 

Huopana i Viitasaari är det äldsta föremålet i Idrottsmuseets 

samlingar. Skidan har daterats till den förromerska järnåldern ca 

400 f.Kr. Ovanpå skidan finns upphöjda lister för att fästa skidan 

vid kängorna. Genom hålen i listerna trädde man skidremmen. 

På botten av skidan finns ingen skåra, eller styrspår, liksom på 

dagens skidor, utan bottnen är helt slät. 

Under förhistorisk tid har man med skidornas hjälp kunnat 

förflytta sig behändigt i snöig terräng. För att skaffa föda – genom 

jakt och fiske – har det varit nödvändigt att röra sig på skidor. 

Hovrådet Adolf Snellmans prismedaljer från sekelskiftet 1800-1900. 

Finlands Idrottsmuseum mottog år 1948 en fin prissamling, som 

omfattar 57 roddmedaljer skickligt framställda i guld och silver. 

Medaljerna är tillverkade i Ryssland och största delen av dem är gjorda 

av guldsmeden Alexander T. Tillander från S:t Petersburg. 

Hovrådet Adolf Wilhelm Snellman (1871–1959) föddes i Viborg och 

flyttade år 1890 till S:t Petersburg, där han tjänstgjorde i Finlands 

passämbetsverk. På fritiden följde han med tävlingsroddarnas träning 

på floden Neva och redan 1891 anslöt han sig till den tyska 

roddklubben i S:t Petersburg. Roddsporten slukade mannen med hull 

och hår och Snellman deltog aktivt i roddtävlingar ända fram till år 

1912. Sina mest värdefulla segrar vann han i singelklassen, där han 

erövrade ryska mästerskapet 1901–1903. Adolf Snellman flyttade till 

Finland år 1918, undan den ryska revolutionens framfart. 


Benskridskor från 1700-talet. Med skridskorna 

sparkade man sig inte framåt som med dagens 

skridskor, utan åkaren stakade sig framåt med en käpp. 

Käppen var försedd med en järnspik och med den 

testade man samtidigt isens hållbarhet. Benskridskor 

har använts redan under vikingatiden i Sverige, möjligen 

även i Finland. 

Skridskorna tillverkades av lårbenet från nötkreatur eller 

häst sålunda, att man i framändan av skridskon fick en 

krökt nos. Ena sidan täljdes för att passa stövelsulan 

och ”bettsidan” slipades jämn och rund. Benskridskor 

användes ännu under 1700-talet, men under följande 

sekel började man använda ett metallbett, som var 

infattat i ett träbotten och fästes vid skon med remmar. I 

slutet av seklet blev hastighetsåkning på havsisen en 

tävlingsgren.

Biljetthäfte från olympiska spelen i Paris 1924. Biljetterna 

är till spelens huvudarena, Colombes-stadion. Häftet 

innehåller åtta olika biljetter där samtliga kontrolldelar är 

avrivna. Personen som flitigt slitit stadions bänk var 

idrottsvännen Yrjö Lumio, som själv tävlade i spjutkastning 

under 1910–1920-talen, i såväl nationella som internationella 

tävlingar. Med sitt sammanlagda resultat slutade han som 

trea i FM-tävlingarna 1924, men fick inte representera 

Finland i Paris, annat än i publiken. 

Märkestavla från Riksskidningen. Den första 

offentliga skiddagen arrangerades på 

fastlagssöndagen 1923. Skidevenemanget räckte en 

dag och det arrangerades årligen fram till 1940-talet. 

Efter krigsåren, år 1946, kom organisationen Suomen 

Latu samt statsmakten med i planeringen av 

evenemanget, som först utvidgades till en vecka och 

senare två månader. Riksskidningen blev ett oerhört 

populärt evenemang. Skidveckans slogan löd då: 

”Alla friska medborgare ut på skidor och gör 

skidåkningen till medborgarsed i vårt land!”. 

År 1948 tog de finländska skidorganisationerna 

gemensamt ansvar för arrangemanget av 

Riksskidningen. Länge finansierades verksamheten 

nästan uteslutande genom försäljningen av 

deltagarmärken. Senare har även staten understött 

evenemanget ekonomiskt. 

Löpare Volmari Iso-Hollos spikskor av märket 

Hannes. Efter sin aktiva karriär grundade Hannes 

Kolehmainen, ”den leende Hannes”, en sportaffär i 

Helsingfors. I affären såldes förutom friidrotts- och 

skidutrustning även utrustning för fotboll och boboll samt 

olika typer av ”Hannes-skor”. Volmari Iso-Hollo löpte med 

Hannes-spikskor på 1930-talet. Han hörde då till 

världens bästa hinderlöpare och hade utmärkt framgång 

även på släta sträckor. I olympiska spelen (1932 och 

1936) vann han sammanlagt två guld, ett silver och ett 

brons. 


Backhoppare Antti Hyvärinens 

tävlingsdräkt. Hyvärinen blev 

Finlands första olympiska guldmedaljör 

i backhoppning då han vann i spelen i 

Cortina d´Ampezzo 1956. 

Dräkten bestod under 1950-talet av 

skidbyxor i midjelängd, läderkängor 

med låga skaft, ylletröja samt toppluva. 

Man kunde se kännetecken på 

backhoppningen som en gentlemannasport 

genom att blicka mot 

hopparens halsregion: då vädret tillät 

bar många en ljus skjorta med kravatt 

under ylletröjan. 

Under flera decennier förblev 

hoppdräkten ganska likartad. En mera 

betydande förändring inträffade först i 

mitten av 1970-talet, då de första 

hopparna uppenbarade sig i 

hopptornet klädda i enhetliga hoppdräkter 

tillverkade av konstfiber. 

Overallerna har genomgått mångahanda 

förändringar och förbättringar 

som förbättrar glidflykten och används 

fortfarande av samtliga hoppare som 

tävlingsdräkt. 


Huvudskydd i ishockey från 1950-talet. Skyddet är tillverkat av Karhu, 

det finländska företaget för sportartiklar. Karhu tillverkade tre olika 

modeller av huvudskydd för ishockey på 1950-talet, av vilka 

specialmodellen av läder var den dyraste. Den lättare modellen av fiber, 

som syns på bilden, var en aning billigare. För ungdomar tillverkades egna 

modeller. Innanför skyddet finns stoppningar av skumgummi. 

Huvudskydden var sällsynta företeelser i ishockeyrinkarna ännu på 1950talet. 

Hjälmarna blev obligatoriska först på 1970-talet. 

Gymnastikdräkt från 1970-talet. 

Dräkten är tillverkad av textilfabriken 

Suomen Trikoo i Tammerfors, som 

fr.o.m. 1930-talet tillverkade många 

olika sorters idrottsdräkter, såsom 

skiddräkter, tränings-, gymnastik- och 

simdräkter. 

Gymnastikdräkten behöll sin 

basmodell från slutet av 1950-talet 

och tillverkades oftast av det elastiska 

materialet kräppnylon. Olika 

gymnastikfester gav uppslag till 

utveckling av gymnastikdräkten. I 

gymnastikuppvisningar kompletterades 

basdräkten ofta av en kort 

kjol.

Maskoten Lasseharen. 

Haren var 

maskot för första 

friidrotts-VM, som 

arrangerades 1983 på 

Helsingfors Olympiastadion. 

Den förkom på 

många VM-produkter 

och -souvenirer. Lassehararna 

tillverkades i 

Sydkorea i olika storlekar 

i sammanlagt 

132 000 exemplar för 

försäljning. Spelens 

maskot designades av 

grafiker Marika Lehestö. 

VM-guldmedaljen i ishockey 1995. Finland vann världsmästerskapet 

i ishockey den 7 maj 1995. Turneringens final 

spelades i Stockholm mellan värdlandet Sverige och Finland, 

som vann matchen 4-1. VM-guldmedaljen i ishockey från 

1995, som finns i samlingarna, har Idrottsmuseet fått som 

gåva av Internationella ishockeyförbundet, som ansvarar för 

tillverkandet av medaljerna till VM-turneringarna. 

Mika Häkkinens köroverall. 

Overallen är tillverkad av Sparco och 

Häkkinen använde den när han vann 

sin första deltävling i Formel 1 i 

spanska Jerez år 1997. Under sin 

karriär vann Mika Häkkinen inalles 20 

deltävlingar samt världsmästerskapet 

åren 1998 och 1999. Han slutade 

tävla i Formel 1 efter säsongen 2001. 

Toppförarnas dräkter tillverkas 

individuellt enligt förarens mått. 

Formel 1-förarna har under 

säsongens lopp tillgång till flera 

dräkthelheter, som förutom overallen 

inkluderar hjälm, huvudskydd, 

handskar, skor, strumpor och 

underkläder. Kläderna tillverkas av 

material som skyddar mot eld, allt från 

ett tiotal sekunder till två minuter. 

Köroverallen har donerats till Finlands 

Idrottsmuseum av McLaren-stallet 

1998. 

Hanno Möttöläs basketskor. Skorna är tillverkade av Adidas och storleken är 52 2/3. På 

utsidan av skorna ses Hanno Möttöläs namnteckning och spelnummer (13). Möttölä var 

den första finländska basketspelaren som spelat i NBA. National Basketball Association 

(NBA) är världens tuffaste basketserie och den spelas i Förenta Staterna. Hanno Möttölä 

spelade för Atlanta Hawks säsongerna 2000–02, varefter han flyttade över till de 

europeiska spelplanerna. Möttölä har spelat i finska herrlandslaget sedan år 1995. 


Arbetsgruppen för utställningspublikationen: 

Riitta Forsman 

Matti Hintikka 

Pekka Honkanen 

Kaisa Laitinen 

Terttu Mämmelä 

Vesa Tikander 

Ossi Viita 

Redigering: Kaj Ojala 

Översättning: Kenth Sjöblom 

Bildredigering: Merja Vilen 

Fotografier: Finlands Idrottsmuseums fotosamling (om inget annat uppges) 

Föremåls- och allmänna bilder: Esa Hämäläinen 

Omslagets vitrinbilder samt s. 4 och s. 11: Antti Peltokangas 

Copyright: Finlands Idrottsmuseumsstiftelse 

FINLANDS IDROTTSMUSEUMSSTIFTELSE

Facklorna för de olympiska spelen i 

Helsingfors 1952, som planerats av 

konstgrafiker Aukusti Tuhka, tillverkades i 

sammanlagt 22 exemplar, av vilka 15 var av 

silver. Facklorna tillverkades av företaget 

Kultakeskus Oy i Tavastehus.

För utställningskatalogen Finlands idrottsmuseum har man samlat centrala teman och föremål ur Finlands 

Idrottsmuseums förnyade permanenta utställning. Utställningen är uppdelad i en sektion som berättar om den finländska 

idrottens historia samt övre våningens olympiaavdelning. Den permanenta utställningen presenterar vårt lands ärorika 

idrottshistoria utan att för den delen glömma dagens fenomen. 

Utställningskatalogen erbjuder spaltutrymme åt de stora namnen i idrottshistorien, såsom Paavo Nurmi, Hannes Kolehmainen, 

Clas Thunberg och den yngre generationens representanter i form av Matti Nykänen, Jari Kurri och Marja-Liisa 

Kirvesniemi. 

Flera berättelser behandlar olympiska spelen i Helsingfors 1952, det största idrottsevenemanget som någonsin 

arrangerats i vårt land. Bland annat är historien om upphovet till olympiafacklan, som centralt hör samman med spelen, 

grundligt utredd. 

Vägen från skidsamling till riksomfattande specialmuseum har tagit många decennier. Finlands Idrottsmuseum berättar 

anekdoter längs vägen.

helsingfors olympiafackla 1952 - Urheilumuseo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?