REGIONALT VÅRDPROGRAM Demens

REGIONALT VÅRDPROGRAM 

Demens 

2011 

Författare 

Christina Rittemar-Melin 

Lars-Olof Wahlund 

Margareta Hölne 

ISBN 91-85211-79-6 

RV 2011:01

Regionalt vårdprogram – Demens 

Det medicinska programarbetet inom SLL 

Det medicinska programarbetet i Stockholm syftar till att patienter, vårdgivare och 

beställare skall mötas för att forma en god och jämlik vård för länets 2 miljoner 

invånare. Kunskapen om den goda vården skall vara gemensam, tillgänglig och 

genomlysbar och bilda grund för bättre beslut i vården. 

Arbetet bedrivs inom Medicinskt Kunskapscentrum i samverkan med såväl sakkunnigorganisation 

som leverantörer och beställare. Patientorganisationerna medverkar 

också i arbetet. 

Programarbetet bildar en gemensam arena för vårdens parter. 

De regionala vårdprogrammen ska vara till stöd för hälso- och sjukvårdspersonal 

i det praktiska vardagsarbetet och ett kunskapsunderlag för att utveckla och följa 

upp vårdens innehåll och kvalitet. 

Medicinskt programarbete, Stockholms läns landsting 

– 2 –


Förord 

Demenssjukdomarna är långvariga sjukdomar där patienten vid tidpunkten för diagnos 

endast har en förväntad återstående livslängd som är hälften mot den genomsnittligt förväntade 

i motsvarande åldersgrupp. Under sjukdomsförloppet förlorar den sjuke gradvis 

sin autonomi. 

Detta regionala vårdprogram är en uppdatering och vidareutveckling av ”Regionalt Vårdprogram 

Demens SLL 2006” och har efterfrågats av företrädare i närsjukvården och äldrevården 

i Stockholms län. Vårdprogrammet bygger på Nationella riktlinjer för vård och 

omsorg vid demenssjukdom 2010 och SBU:s arbete med demenssjukdomar. Dokumentet 

utgör riktlinjer för hur vård och omsorg för personer med demenssjukdom bör bedrivas i 

Stockholms län. Det riktar sig till all personal inom hälso- och sjukvården och den kommunala 

omsorgen som kommer i kontakt med demenssjuka personer, såväl i öppna som i 

slutna vårdformer. Vårdprogrammet är framtaget inom ramen för det medicinska programarbetet 

av Demensrådet i Stockholms läns landsting. 

Målet är att all personal inom hälso- och sjukvården och den kommunala omsorgen som 

kommer i kontakt med demenssjuka personer ska tillämpa vårdprogrammet, för att kunna 

initiera utredning, behandla enligt programmets riktlinjer och anpassa medicinsk vård, omvårdnad 

och omsorg efter den sjukes behov på ett kunskapsbaserat vis. 

I slutet av skriften finns bilagor med officiella demenskriterier, tester och kriterier för de 

geriatriska utredningsenheterna. 

Stockholm juni 2011 

Catarina Andersson Forsman 

Hälso- och sjukvårdsdirektör 

Martin Annetorp 

SPESAK 

Ordförande Specialitetsrådet geriatrik 

Thomas Wohlin 

SPESAK 

Ordförande Specialitetsrådet 

allmänmedicin 


– 3 –


Innehåll 

Förord..................................................................................................3 

Innehåll................................................................................................4 

Inledning...............................................................................................5 

Definition av demens................................................................................8 

Hur vanlig är demenssjukdom?.....................................................................9 

Typer av demens.....................................................................................10 

Yngre personer och utlandsfödda med demenssjukdom.........................................13 

Lindrig kognitiv störning och MCI (F06.7).......................................................15 

Konfusion............................................................................................16 

Varför utreda och behandla?........................................................................18 

Prevention............................................................................................20 

Demensutredning....................................................................................22 

Behandling...........................................................................................27 

Vård i livets slutskede.............................................................................32 

Omvårdnad och omsorg.............................................................................34 

Att vara anhörig till person med demenssjukdom...............................................37 

Den demenssjukes vårdkedja.......................................................................39 

Kvalitetsindikatorer..................................................................................45 

Konsekvensanalys...................................................................................46 

Kvalitetskriterier för specialiserade demensutredningsenheter..................................48 

Bilaga 1 Officiella demenskriterier................................................................49 

Bilaga 2 Tester och formulär........................................................................60 

Bilaga 3 Förslag på uppgifter och kompetenskrav för olika funktioner på specialiserad 

demensutredningsenhet:............................................................................65 

Bilaga 4 Specialiserade demensutredningsenheter i Stockholms Län..........................69 


– 4 –


Inledning 

Detta är ett regionalt vårdprogram för vård av personer med risk för eller utvecklad demenssjukdom. 

Det riktar sig till all personal inom hälso- och sjukvården och den kommunala omsorgen 

som kommer i kontakt med demenssjuka personer, såväl i öppna som i slutna vårdformer. 

Målet är att personalen ska ha kunskap om vårdprogrammet för att kunna initiera utredning, 

behandla enligt programmets riktlinjer och anpassa medicinsk vård, omvårdnad och omsorg 

efter den sjukes behov på ett kunskapsbaserat vis. 

Vårdprogrammet baserar sig på den etiska plattform som Prioritetsutredningen utgick ifrån: 

1. Människovärdesprincipen. Alla människor har lika värde. 

2. Behovs- eller solidaritetsprincipen. Resurserna bör satsas på de områden där behoven är 

störst. Solidaritet innebär också att man särskilt beaktar behoven hos de grupper som 

inte är medvetna om sitt människovärde, har mindre möjligheter än andra att göra sina 

röster hörda eller att utnyttja sina rättigheter. 

3. Kostnadseffektivitetsprincipen. Man bör eftersträva en rimlig relation mellan kostnader 

och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet. 

Vården av de demenssjuka faller också inom prioritetsutredningens högsta prioriterade 

nivå, formulerad enligt följande. ”Vård av livshotande akuta sjukdomar som utan behandling 

leder till invalidisering eller för tidig död. Vård av svåra kroniska sjukdomar. Palliativ 

(lindrande) vård i livets slutskede. Vård av människor med nedsatt autonomi.” 

Demenssjukdomarna är långvariga sjukdomar där patienten vid tidpunkten för diagnos 

endast har en förväntad återstående livslängd som är hälften mot den genomsnittligt förväntade 

i motsvarande åldersgrupp. Under sjukdomsförloppet förlorar den sjuke gradvis 

sin autonomi. 

Värdegrunden uttrycks i lagstiftningen i socialtjänstlagen (2001:453), lagen om stöd och 

service till vissa funktionshindrade (1993:387) och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 

som har stöd i regeringsformen och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna 

och de grundläggande friheterna. De grundläggande värderingarna som uttrycks i 

lagstiftningen innebär att personer med demenssjukdom 

• ska få sin integritet och sitt självbestämmande respekterat 

• ska få tillgång till insatser på jämlika villkor och att insatserna är lättillgängliga 

• ska få sina rättigheter respekterade 

• ska kunna känna sig trygga 

• inte får diskrimineras, till exempel uteslutas från vård och omsorg pga kön, etnicitet, 

ålder eller diagnos 

Se vidare i nationella riktlinjerna där detta vidareutvecklas och beskrivs ur praktiska aspekter. 

3 

Vårdens svåra val, rapport från Utredningen om prioriteringar inom hälso- och sjukvården, 1993 


– 5 –


Målet för demenssjukvården i Stockholms läns landsting är ett effektivt omhändertagande, 

med tidig utredning och insättande av adekvata insatser, för att befrämja patienters 

och anhörigas förmåga till ett värdigt och hanterbart liv. 

Detta görs genom: 

1. En effektiv vårdprocess med samverkande vårdorganisationer och hög medicinsk/klinisk 

kvalitet tillgänglig i hela länet. 

2. Tidig upptäckt och snabb utredning. Primärvårdens roll betonas eftersom det ofta är där 

man fångar upp patienter med minnesstörning. Geriatriken har huvudansvaret för utvidgad 

utredning vid specialistenhet. 

3. Fler utredningar bör göras, som regel i öppenvård. 

4. Behandling med adekvata farmakologiska och icke-farmakologiska metoder. 

5. Samverkan med kommunens aktörer i en sammanhållen vårdkedja med individuell 

gemensam vårdplanering. 

6. Stöd till anhöriga. 

7. Användande av Indikatorer för vård och omsorg om personer med demenssjukdom enligt 

Nationella Riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, Socialstyrelsen 2010. 

Målet för demensvården i kommunerna är att skapa förutsättningar för ett gott liv i gemenskap 

med anhöriga och vänner så långt och länge det är möjligt. Genom att arbeta mot 

samma mål med medicinsk utredning och behandling och omvårdnadsinsatser kan förutsättningar 

skapas för att den demenssjuke på ett positivt sätt ska kunna stanna i sin hemmiljö. 

När särskild boendeform blir nödvändig ska den vara av hög kvalitet. 

Deltagare i arbetet 

Arbetsgrupp och förankring 

Vårdprogrammet är en uppdatering av det tidigare vårdprogrammet 2006 som sammanställdes 

av en arbetsgrupp bestående av medlemmar i Kognitiva Klubben – nätverket för 

demensutredningsenheterna i Stockholms län – och företrädare för primärvård och kommuner. 

Vi vill rikta ett stort tack till dem som deltog i det ursprungliga arbetet och till 

Christina Rittemar Melin för arbetet med uppdateringen. 

Sedan 2008 har Kognitiva Klubbens arbete formaliserats genom bildandet av Demensrådet, 

ett projekt inom HSN-förvaltningen, och som finansieras av statliga stimulansmedel. 

Huvudansvariga för det uppdaterade vårdprogrammet är Prof. Lars-Olof Wahlund, Ordförande 

i Demensrådet, Geriatriska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge och 

NVS-institutionen, sektionen för geriatrisk medicin, Karolinska Institutet samt Margareta 

Hölne, Demensrådet, överläkare Jakobsbergsgeriatriken. 


– 6 –


Deltagare i uppdateringen av vårdprogrammet Demens 2011 

Lars- Olof Wahlund, professor, ordförande Demensrådet, Karolinska Institutet 

Michaela Grut, geriatriker, Danderydsgeriatriken 

Christina Rittemar Melin, geriatriker, Gotland 

Eva Stål Söderberg, sjuksköterska, projektledare Demensrådet 

Sten Holm, projektledare, Medicinskt kunskapscentrum 

Margareta Skog, Vårdsak geriatrik 

Margareta Hölne, projektledare Demensrådet, geriatriker, Jakobsbergsgeriatriken 

Det regionala vårdprogrammet har varit på remiss till Specialitetsråden allmänmedicin och 

geriatrik. Synpunkter har inhämtats från Alzheimerföreningen i Stockholm och 

Demensförbundet i Stockholm. 

Deltagare i vårdprogramsarbetet i Kognitiva Klubben 2006 

Marie Backman, geriatriker Jakobsbergsgeriatriken 

Kerstin Brantemark, arbetsterapeut Handens geriatriska klinik 

Marianne Gritti, demenssjuksköterska Tyresö kommun 

Michaela Grut, geriatriker Danderydsgeriatriken 

Ulla Haraldson, arbetsterapeut Stockholms sjukhem 

Margareta Hölne, geriatriker Capio geriatrik Löwenströmska sjukhuset 

Birgitta Jäger-Kalin, demenssjuksköterska Sundbybergs kommun 

Lena Mattila, MAS Tyresö kommun 

Christina Rittemar Melin, geriatriker Capio geriatrik Löwenströmska sjukhuset 

Karel Novak, geriatriker 

Christina Palmred, demenssjuksköterska Järfälla kommun 

Marie Persson, psykolog Stockholmsgeriatriken 

Lena Pomerleau, primärvårdsläkare SLPO 

Inger Rehn, mottagningssjuksköterska Stockholmsgeriatriken 

Solveig Strand, MAS Sundbyberg 

Beata Terzis, psykolog, Södra Stockholms Geriatriska klinik 

Lars-Olof Wahlund, geriatriker, professor KI Huddinge 


– 7 –


Definition av demens 

Demenssjukdomar hör till gruppen folksjukdomar och är vanliga i de högre åldrarna, men 

förekommer även hos yngre personer. I demensbegreppet ingår att störningen skall vara 

bestående och förvärvad, det vill säga att den utgör en nedgång i intellektuell, känslomässig 

och praktisk kapacitet jämfört med hur personen varit tidigare. Demensdiagnosen är en 

sammanvägnings- (konsensus-) diagnos, det vill säga att det inte finns några enstaka konklusiva 

undersökningar (diagnostiska markörer) för att fastställa demens. Detta innebär att 

en rad fakta om patienten, både anamnestiskt (berättelsen om patienten och sjukdomsutvecklingen) 

och från olika undersökningar, måste samlas in och sammanvägas. 

Observera att endast de tillstånd som säkert påvisats får klassificeras enligt DSM-IV 4 och 

ICD-10 5 , således inte vid enbart misstanke om sjukdom. 

Definition av demens enligt DSM-IV (förkortad version) 

• Minnesstörning (obligatorisk) 

• Åtminstone en av följande störningar: 

– Afasi (språksvårigheter) 

– apraxi (nedsatt motorisk förmåga trots intakta motoriska funktioner, dvs 

förstår ej bruket av vissa saker) 

– agnosi (känner inte igen eller kan inte identifiera föremål trots intakta sensoriska 

funktioner) 

– exekutiva störningar (nedsatt förmåga planera, organisera etc.) 

• Nedsatt arbets- eller social förmåga som innebär en nedgång från en tidigare 

högre funktionsnivå. 

• Uppträder inte enbart i samband med konfusion. 

• Tillståndet ska ha varat i mer än sex månader. 

4 

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders 1994 

5 

Classification of Mental and Behavioural Disorders: Diagnostic criteria for research, WHO 1993 


– 8 –


Hur vanlig är demenssjukdom? 

Totalt bedöms cirka 27 000 personer i Stockholms län ha en demenssjukdom, varav cirka 

2 000 är yngre än 65 år. 

Prevalensen (förekomsten) stiger exponentiellt med åldern och fördubblas för varje 5-årsperiod 

över 65 år. I 65-årsåldern har 1–2 % en demenssjukdom, i 80-årsåldern ca 20 % och 

i 90–95-årsåldern ca 40–50 %. Med ökad andel äldre i befolkningen räknar man med en 

ökning av antalet demenssjuka från år 1991 till 2025 med 52 %. 

Incidensen (antal nyinsjuknade) beräknas till ca 5 000 nya demensfall/år (varav 200 yngre än 

65 år). Detta betyder att lika många nya utredningar måste utföras varje år. Dessa initieras 

och påbörjas ofta i primärvården (basal utredning) men måste ofta remitteras vidare för en 

utvidgad utredning , utförd vid en specialiserad demensutredningsenhet. (Se bilaga 4.) Till 

detta ska läggas de som ännu ej är utredda sen tidigare. För närvarande görs ca 3 200 demensutredningar/år 

på de geriatriska klinikerna. Resterande utredningar sker på andra enheter, 

främst inom primärvården. 

Det måste betonas att de som inte blir föremål för en tidig utredning så småningom ändå 

kommer att genomgå en utredning i och med att sjukdomen progredierar (förvärras) och 

leder till att personen ej klarar sig själv. 

Varje år får ungefär 4 000 individer i länet en demensdiagnos (jämför med incidensen). Det 

innebär inte att alla har genomgått en demensutredning. Mortaliteten är hög, år 2009 avled 

3 100 personer med demensdiagnos. 

Det fanns drygt 17 000 individer i Stockholms län med en demensdiagnos år 2009, varav 

knappt 1 000 är under 65 år och ca 5 000 personer har ett demensboende. Dessa personer 

har under året konsumerat 15 000 vårdtillfällen i sluten vård och gjort 700 000 öppenvårdbesök. 

Kostnaden för denna vård uppgick till drygt 1 miljard kronor. Den största kostnaden 

för vård och omsorg har kommunerna i länet, ca 8 miljarder kronor per år. 


– 9 –


Typer av demens 

Det finns ett 70-tal olika sjukdomar som leder till demens. Dessa uppdelas i: 

• Primärdegenerativa (t ex Alzheimerdemens, Lewybodydemens, Parkinsondemens, 

demens vid Downs syndrom och frontotemporala demenser), ca 60 %. 

• Vaskulära demenser (t ex multiinfarkt- och småkärlsdemens), ca 30 %. 

• Sekundära demenser (alkoholdemens och demenser pga. bestående skador av blödningar, 

infektioner, icke behandlingsbara hjärntumörer, långvarig syrebrist, trauma, 

normaltryckshydrocefalus o s v), ca 10 %. 

Speciellt bland de äldre patienterna är det inte ovanligt med blandformer av demens, t ex 

demens av alzheimertyp med cerebrovaskulär skada. 

Dessutom kan demensliknande symtom uppstå vid många potentiellt botbara tillstånd som 

t ex hormon- och vitaminrubbning, läkemedelsbiverkan, förgiftningar, tumörer, infektioner, 

normaltryckshydrocephalus samt vid psykiatriska sjukdomar som depression, manisk 

sjukdom och andra psykoser. 

Se även avsnitten Lindrig kognitiv störning och Konfusion 

Demens av Alzheimertyp (AD) med tidig debut (F00.0 G30.0 i 

ICD-10-koden) 7 

• Patienten är under 65 år vid debuten 

• Smygande debut 

• Långsamt progredierande (tilltagande) försämring av kognitiva funktioner 

• Minnesstörning är det vanligaste tidiga symptomet 

• Temporoparietala symptom som apraxi, språkstörning, försämrad perception och störningar 

i exekutiva funktioner (abstrakt tänkande och problemlösning) 

• Depressiva symptom kan förekomma, inte minst i början 

• Beteendestörning är vanlig i senare skede 

Demens av Alzheimertyp (AD) med sen debut (F00.1 G30.1) 

• Debut efter 65 års ålder 

• Symptombilden som ovan vid tidig debut 

• Den kliniska bilden är ofta mer diffus, som uttryck för en mer omfattande skadeutbredning 

i hjärnan 

7 

Classification of Mental and Behavioural Disorders: Diagnostic criteria for research, WHO, 1993 


– 10 –


Demens av Alzheimertyp med cerebrovaskulär skada, så kallad 

blanddemens (F00.2 G30.8) 

• Demensbild som talar för demens av alzheimertyp, men symptom och utbredning visar 

samtidig relevant cerebrovaskulär skada. 

Vaskulär demens (VaD) (F01.0-9) 

• Orsak: cerebrovaskulär skada (skada till följd av nedsatt cirkulation i hjärnan, t ex 

stroke). 

• Försämring av minne och andra kognitiva funktioner. 

• Symptomen kan fluktuera. 

• Ibland plötslig debut. 

• Ofta trappstegsliknande förlopp, men kan vara kontinuerligt som vid demens av 

alzheimertyp. 

• Neurologiska bortfallssymtom vanliga (strokesymptom). 

• Flera subgrupper: t.ex. multiinfarktdemens, subkortikal vaskulär demens, strategisk 

infarktdemens, ischemisk hypoxisk demens, demens pga cerebral blödning. 

Frontotemporal demens (FTD) (F02.0 G31.0) 

• Kallas även Frontallobsdemens. 

• Progredierande (tilltagande) demens med långsam debut. 

• Debuterar vanligen före 70 års ålder. 

• Personlighetsförändring – känslomässig avflackning, hämningsbortfall, bristande sjukdomsinsikt, 

omdömeslöshet och så småningom apati. 

• Förändring av expressiv språklig förmåga och senare mutism (stumhet). 

• Inledningsvis hyperaktivitet och användarbeteende (tvång att ta i allt man ser), snatteri 

osv. 

• Kan misstolkas som manisk sjukdom. 

• OBS! minne och praktisk förmåga är relativt välbevarade i tidiga stadier. 

Lewybodydemens (LBD) (F02.8 G31.8A) 

• Progredierande sjukdom. 

• Fluktuerande kognitiva symptom med minnesnedsättning. 

• Psykiatriska symptom med vanföreställningar och/eller hallucinos, främst 

synhallucinos och/eller depression. 

• Neurologiska symptom i form av extrapyramidala störningar (påminner om Parkinsons 

sjukdom), fall och medvetandeförluster. 

• Symptomen förvärras av neuroleptika som bör undvikas. 


– 11 –


Demens vid Parkinsons sjukdom (F02.3 G20.9) 

• Parkinsons sjukdom konstaterad 

• Demens konstaterad i enlighet med kriterierna 

• Demensbilden får inte förväxlas med kognitiv störning eller konfusion orsakad av antiparkinsonmedicinering 

Alkoholdemens (F10.7) 

• Långvarigt alkoholmissbruk 

• Ingen annan specifik förklaring (abstinens, skallskada, vitaminbristsyndrom osv.) 

• Demens konstaterad i enlighet med kriterierna, OBS! kravet på minst 6 månaders varaktighet 

– i praktiken bör patienten ha varit nykter i minst 6 månader så han/hon hunnit 

återhämta sig så långt det går 

Demens utan närmare specifikation (UNS) (F03.9) 

• Demens kan konstateras i enlighet med kriterier 

• Gjorda undersökningar har uteslutit övriga specifika demensdiagnoser/orsaken kan inte 

fastställas av andra skäl 

Demens vid Downs syndrom 

Medellivslängden för personer med Downs syndrom har ökat dramatiskt till för närvarande 

ca 57 år tack vare medicinsk behandling av bl.a. hjärtfel, epilepsi, ämnesomsättningsrubbningar 

och psykiatriska symtom samt en bättre omvårdnad. Många utvecklar demenssjukdom 

av alzheimertyp. Nya uppskattningar talar för att ca 5 % har demens vid 40 års ålder 

och ca 50 % vid 54 års ålder. Erfarenheten visar att demenssjukdomen har ett snabbare förlopp 

vid Downs syndrom och det är viktigt att utreda och behandla tidigt. De kommer allt 

oftare till utredning, och från kommunens sida ifrågasätts ofta kvarboende i det omsorgsboende 

de länge bott i. Utredning och behandling ställer särskilda krav, men vid visad 

demens av alzheimertyp behandlas de med samma läkemedel som övriga. De mår bäst av 

att få bo kvar i samma boende, men personalen behöver mer resurser både vad gäller utbildning 

och omvårdnad. 

Demens och kognitiv svikt vid kronisk psykos, hjärnskador etc. 

I denna grupp yngre finns de som ej har degenerativ hjärnsjukdom som orsak till funktionsnedsättningen 

men kommer till utredning och till särskilda boenden på ungefär samma sätt. 

Behandlingen måste vara individuell och omvårdnadsbehovet kan vara mycket olika. Tillståndet 

progredierar (försämras) inte på samma sätt som vid de degenerativa sjukdomarna 

och vården blir därför mycket långvarig. Patienternas behov av kontinuitet är mycket stort, 

liksom behov av medicinsk och psykiatrisk kompetens. 


– 12 –


Yngre personer och utlandsfödda med 

demenssjukdom 

Yngre personer med demenssjukdom 

Antalet demenssjuka yngre än 65 år i Stockholms län, uppskattas till ca 2 000. Antalet nyinsjuknade 

per år är ca 200 och är litet jämfört med det totala antalet nyinsjuknade dementa 

(ca 5 000). En del av dessa yngre demenssjuka har ärftliga former av demens. Vi rekommenderar 

utredning av alla yngre tidigt i sjukdomen. Den ska förutom klinisk undersökning 

och anamnes innehålla en magnetkameraundersökning (MRT), SPECT-undersökning 

av hjärnan (ibland PET-undersökning av hjärnan för att studera energiomsättningen), blodkemiska 

analyser liksom likvorkemiska analyser. Dessa patienter behöver också genomgå 

noggranna neuropsykologiska och logopediska tester för att ytterligare stärka diagnostiken 

och belysa funktionsnedsättningen. 

De största svårigheterna har man då patienterna befinner sig tidigt i sjukdomsförloppet 

och/eller är relativt unga. Detta därför att kognitiva problem hos personer under 65–70 år 

kan orsakas av många andra saker än demens, samtidigt som symtomen ofta är otydliga. 

Stora svårigheter finns att särskilja mellan demenssymtom och symtom vid t ex depression, 

ångest och utmattningssyndrom. 

Dessutom är det av mycket stor vikt att utreda dessa yngre patienter eftersom en korrekt 

behandling och ett korrekt omhändertagande är oerhört viktigt för dem själva och deras 

anhöriga. Då de ofta förvärvsarbetar finns ett stort behov av samarbete med Försäkringskassan 

och arbetsgivare för att hjälpa patienterna att hantera sina kognitiva svårigheter. Program 

för utveckling av stöd och hjälp vid minneshandikapp är nödvändigt att ta fram. 

Dessa yngre patienters barn har en mycket svår situation och har särskilt behov av speciellt 

stöd, allt från genetisk rådgivning till samtalsgrupper. 

Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen innebär att stödet till anhöriga skall anpassas 

även till personer under 65 år. I detta arbete måste hela socialtjänsten involveras och nätverk 

byggas för att samordna stödet till yngre anhöriga mellan socialtjänsten och hälso- och 

sjukvården 8 . Ett exempel kan vara att barn till föräldrar med demenssjukdom får träffa 

barn i samma situation. 

Det relativt låga antalet yngre demenssjuka, och de stora krav dessa utredningar ställer, 

leder till att det är rimligt att utredningarna sker centralt på få enheter med stora samlade 

resurser med redan etablerad kunskap om denna patientgrupp. 

8 

Socialstyrelsen Fokus på anhöriga, 2009, Artikel nr 15 (www.anhoriga.se) 


– 13 –


Invandrare med demenssjukdom 

Idag finns ett stort antal personer med invandrarbakgrund som har en demenssjukdom. För 

de som kommer från ett annat land än de nordiska tillkommer en extra dimension. De har 

ofta svårt att göra sig förstådda eller uttala sina önskningar. Språk man lärt sig i vuxen ålder 

påverkas i större utsträckning än barndomsspråket. Språken kan inledningsvis blandas ihop 

och allt eftersom demenssjukdomen utvecklas förlorar man det nyinlärda språket allt mer. 

Tvåspråkig personal är det bästa men kan vara svårt att tillgodose i vård och omsorg. Studier 

bland finsktalande äldre med demenssjukdom visar att tvåspråkiga vårdare ökade den 

ömsesidiga respekten. Man behöver få kommunicera på sitt modersmål för att få stöd och 

känna mening i tillvaron. 

Andra aspekter av kulturell bakgrund är också viktiga för att känna trygghet och hemkänsla, 

inte minst vad gäller maten. 


– 14 –


Lindrig kognitiv störning och MCI (F06.7) 

Lindrig kognitiv störning kallas ibland också Kognitiv svikt eller Mild Cognitive Impairment, 

MCI. 

Minnesförsämring med stigande ålder är ett välkänt fenomen i befolkningen och är hos 

vissa en naturlig del av ett normalt åldrande. Men i takt med att vi lärt oss identifiera olika 

demenssjukdomar, att kunskapen hos allmänheten ökar samt att möjligheten till behandling 

vid demenssjukdom har blivit känd, söker många utredning allt tidigare. Då kan utredningen 

leda till identifiering av kognitiv störning utan att kraven för diagnosen demens är uppfyllda. 

Ibland beror den sviktande kognitionen på känd kroppslig sjukdom, psykiatrisk 

sjukdom som depression, posttraumatiskt stressyndrom, utmattningssyndrom, läkemedel, 

missbruk eller på en pressad livssituation med ökad stress och koncentrationssvårigheter. 

Ibland hittas ingen orsak till patientens kognitiva svårigheter och personer i denna grupp 

har en ökad risk att insjukna i demenssjukdom. 

Definition 

Det finns dåligt accepterade kriterier för detta tillstånd. MCI-begreppet innebär åldersrelaterad 

subjektiv och objektiv försämring av minne och intellektuella funktioner, utan att 

detta föranleder den funktionella försämring som gör att individen uppfyller kriterier för 

demens. Lindrig kognitiv störning kan också vara orsakad av specifik skada efter exempelvis 

stroke och ej uppfylla alla kriterierna för demenssjukdom. 

Det finns för närvarande år 2011 ingen accepterad behandling av detta tillstånd. Läkemedlen 

avsedda för demens av alzheimertyp är ej godkända för behandling av lindrig kognitiv 

störning eller MCI. Det är för framtiden angeläget att utveckla metoder för att identifiera 

de personer vars kognitiva störning beror på att de håller på att utveckla en demens av 

alzheimertyp. 

Hur vanlig är lindrig kognitiv störning? 

Det finns sparsamt med uppgifter. MCI-förekomsten ökar med stigande ålder och i en 

kanadensisk undersökning uppges 11 % i åldern 65–74 år, 24 % i åldern 75–84 år och 

30 % över 80 års ålder ha MCI. 

Gruppen är mycket varierande och alla kommer inte att utveckla demenssjukdom. 

I en uppföljning i Kungsholmsprojektet i Stockholm hade efter 3 år 1/3 utvecklat demens, 

1/3 var oförändrade och 1/3 var förbättrade. 


– 15 –


Konfusion 

Definition 

Konfusion är en akut störning av medvetandet (d v s grumlad förmåga att uppmärksamma 

omgivningen med minskad förmåga att fokusera, vidmakthålla eller skifta uppmärksamheten) 

med förändringar av kognition och perception. Störningen utvecklas under kort tid 

(vanligen timmar eller dagar) och tenderar att fluktuera under dygnets lopp. Den har en 

utlösande orsak. 

Hur vanlig är konfusion? 

De viktigaste riskfaktorerna är hög ålder, demenssjukdom, syn- eller hörselnedsättning, 

tidigare konfusionsepisoder samt om man behandlas med många läkemedel. 

Stora variation i frekvens och incidens har rapporterats. Utan riskfaktorer är förekomsten 

hos personer över 65 år beräknad till 5–10 %. I riskgrupperna har olika studier visat motsvarande 

siffror på 25–50 %. Hälften av de konfusoriska patienterna diagnostiseras aldrig 

(inklusive de som får felaktig diagnos). Detta betyder att på sjukhusen och äldreboendena 

vistas ett flertal människor som lider av ett plågsamt och allvarligt tillstånd, vilket – om det 

uppmärksammas – ofta kan botas eller lindras. Om inte, leder konfusion i 10–30 % av fallen 

till döden och lika ofta till långvarig institutionalisering enligt flera undersökningar. 

Om konfusion 

Den konfusoriske patienten befinner sig i ett inre kaos med bristande förmåga att orientera 

sig och förstå omgivningen och andras beteenden. Detta leder antingen till avskärmning 

(hypoaktivitet) eller rastlöshet med ångest och aggressivitet (hyperaktivitet), ofta omväxlande 

med varandra. Många kan efteråt beskriva sina känslor av fruktan, hopplöshet, övergivenhet 

och misstänksamhet. Sömn- och vakenhetscykeln är störd. Patienten vantolkar 

ofta verkligheten och kan ha hallucinationer. Tanke- och talförmågan blir ofta splittrad och 

oorganiserad. Ibland kan skakningar, stelhet eller slapphet uppstå. 

En mängd olika orsaker kan utlösa konfusion. De flesta sjukdomar kan utlösa konfusion, 

särskilt hos känsliga individer, och i alla åldrar. Den utlösande faktorn hos yngre är vanligen 

ett stort trauma medan en mindre belastning kan utlösa konfusion hos äldre, i synnerhet 

bland dem med kognitiv störning eller demenssjukdom. 

Trauma såsom fallskador och operationer samt infektioner är de vanligaste orsakerna. 

Även hjärtinfarkt, stroke, undernäring, intorkning, urinstämma och förstoppning är vanliga, 

liksom ogynnsam effekt av läkemedel (bland andra läkemedel med antikolinerga biverkningar, 

lugnande läkemedel, smärtstillande läkemedel, antiepileptiska läkemedel, steroider), 

depression och krisreaktioner vid anhörigs död eller sjukdom samt miljöförändring. 

Behandlingen vid konfusion är flerfaldig. Bemötandet och omhändertagandet är av största 

vikt. Lugn miljö och lugna, enkla förklaringar ger den sjuke en bättre chans att förstå vad 


– 16 –


som händer. Därutöver behöver man ta reda på orsaken och behandla den specifikt, se till 

att den sjuke får tillräcklig vätska och näring, att naturliga kroppsfunktioner fungerar, hjälpa 

syn och hörsel samt försöka normalisera dygnsrytmen. God information till anhöriga är 

viktig eftersom deras oro annars kan bidra till att den sjukes oro ökar. 


– 17 –


Varför utreda och behandla? 

Att drabbas av demenssjukdom är en tragedi för den sjuke och dennes anhöriga. Alla med 

misstänkt kognitiv svikt ska därför utredas så tidigt som möjligt. Lika viktigt som att bekräfta 

en eventuell demenssjukdom är att få reda på att man inte har sjukdomen, utan att 

problemen har en annan förklaring. 

Demenssjukdomen är kronisk och patienterna kan leva i tiotals år med sin allt mer handikappande 

sjukdom. De har rätt att få veta allt man vet om sjukdomens art och natur och 

vad de har att vänta sig i framtiden. Det krävs information och stöd till de drabbade familjerna. 

För att detta ska bli möjligt krävs en noggrann utredning. 

Vanligen söker patienterna själva eller via sina anhöriga för t ex minnesproblem. Men även 

nydebuterade personlighetsförändringar hos medelålders och äldre personer bör föranleda en 

bedömning av om en demenssjukdom föreligger. Det är viktigt att vara observant på tecken 

på kognitiv svikt hos personer som söker för andra åkommor såsom oklar trötthet, nedstämdhet 

och kroppsliga uttryck för oro. En del har inte insikt om sina svårigheter och det 

är viktigt att som sjukvårds- eller omvårdnadspersonal reagera på tecken på glömska eller 

förvirring. Detta kan vara svårt och kräver uppmärksamhet och kunskap om dessa tillstånd. 

Syftet med utredningen är att nå fram till 

• Diagnos enligt gällande kriterier (se bilaga 1). 

• En objektiv beskrivning av patientens funktionsnivå. 

• Specifik behandling vid demens av Alzheimertyp. 

• En beskrivning av omständigheter som kan färga, förstärka eller kompensera 

sjukdomens yttringar. 

• Behandling av symtom och komplikationer av demenssjukdomen samt behandling 

av patientens övriga sjukdomar. 

• Individuell vårdplanering, i förekommande fall med alla berörda vårdgivare 

(enligt 3 f § HSL och 2 kap. 7§ SoL samt SKL cirkulär 09:66) samt utfärdande 

av intyg och utlåtanden. 

• Information till patienten och anhöriga om diagnos, ärftlighet, förlopp och 

prognos. 

• Råd om bemötande och förhållningssätt till framtida vårdgivare. 


– 18 –


Behandling av demenssjukdomar 

Kunskapen om demenssjukdom har ökat avsevärt de senaste åren, framförallt vad gäller 

genetik, diagnostiska instrument och behandlingsstrategier. Man räknar med att framtida 

utveckling av diagnostiska markörer och specifika läkemedel kommer att möjliggöra tidig 

diagnostik och behandling av de olika demenssjukdomarna. Redan nu finns läkemedelsbehandling 

av demens vid Alzheimers sjukdom. 

Av yttersta vikt vid all läkemedelsbehandling är att den påbörjas tidigt i sjukdomsförloppet. 

Aktuella kriterier för sjukdomarna måste dock vara uppfyllda. 

Detta innebär att tidig diagnostik av demenssjukdom är väsentlig. 


– 19 –


Prevention 

Riskfaktorer för demenssjukdom 

• Ålder – främsta riskfaktorn 

• Genetiska faktorer 

• Vaskulära faktorer såsom hypertoni och metabolt syndrom i medelåldern 

Folkhälsoinsatser 

Nya indikatorer visar att hälsan bland de äldre inte längre verkar utvecklas lika gynnsamt 

som tidigare. Att långsiktigt främja hälsa, förebygga ohälsa och förbättra livskvaliteten hos 

de äldre bör vara ett kostnadseffektivt sätt att möta de framtida behoven av vård och omsorg. 

Att fysisk aktivitet även är hälsofrämjande inom gruppen äldre är väl dokumenterat. Mindre 

känt är kanske att mentalt och socialt stimulerande aktiviteter är lika viktiga för hälsan. En 

hög aktivitetsnivå hos äldre personer medför både lägre dödlighet och mindre funktionshinder. 

Detta beror inte bara på att den friskare är mer aktiv utan också på att aktiviteten i 

sig håller den äldre vid god hälsa. 

Män har fortfarande ca fem års kortare medellivslängd än kvinnor. Ca 70 % av männen är 

gifta eller sammanboende när de dör, medan motsvarande siffra för kvinnorna är ca 30 %. 

Merparten av kvinnorna lever alltså ensamma i livets slutfas. Kvinnors hälsa är fortfarande 

sämre än männens och de är mer funktionsnedsatta än män i samma ålder, delvis beroende 

på en högre frekvens av demens och andra kroniska sjukdomar. 

Demenssjukdom är vanligare bland personer med kärlsjukdomar som beror på sjukdomar 

som sockersjuka och högt blodtryck. Rökning, övervikt, felaktig kost och låg fysisk aktivitet 

är viktiga bakomliggande livsstilsfaktorer som på sikt bör kunna påverkas i befolkningen. 

Primärprevention 

Primärprevention innebär att förebygga sjukdomar och att behandla riskfaktorer. Den stora 

utmaningen när man utformar interventionsprogram är att nå de grupper som är i störst 

behov av insatser. För att nå ut till olika riskgrupper är personliga kontakter mest effektivt. 

Det kan ske genom uppsökande verksamhet eller via formella nätverk (t ex distriktssköterska, 

husläkare och hemtjänstpersonal) och informella (t ex grannar, vänner och 

pensionärsorganisationer). 

En riskfaktor för demenssjukdom som behöver uppmärksammas är framför allt hög ålder. 

Därtill kommer kroppsliga riskfaktorer som sockersjuka, högt blodtryck, hjärtkärlsjukdom, 

stroke, övervikt, undernäring samt livsstilsfaktorer som rökning, missbruk samt nedsatt 

fysisk och social aktivitet. 


– 20 –


Många modeller för förebyggande insatser finns. 

Förebyggande hembesök med bl.a. hälsosamtal är lagstadgat i Storbritannien, Danmark 

och Australien. I Stockholms Läns Landsting erbjuds alla personer som är 75 år förebyggande 

hälsosamtal. Utvärdering hittills visar att hembesöken måste vara strukturerade, 

hembesökaren ha god professionell kunskap och att hembesöken behöver följas upp för att 

vara till nytta. De kan göras med såväl primärvård som kommunen som bas. Hälsosamtal 

kan också ske vid sedvanliga besök i primärvården. En variant är en hälsoprofil som den 

äldre får fylla i. 

Hälsokontroller kan erbjudas specifika grupper, t ex alla över 65 år i ett område, och kombinerar 

då hälsosamtalet med undersökning av blodtryck, blodsocker, vikt osv. för att finna 

personer med riskfaktorer. 


– 21 –


Demensutredning 

Utredning av demenssjukdom bör ske evidensbaserat enligt Nationella riktlinjer för vård 

och omsorg vid demenssjukdom 2010 från Socialstyrelsen. 

Vem kan initiera en demensutredning? 

Initiativet till en demensutredning tas ofta inom primärvården via patienten själv, anhöriga, 

hemtjänst eller andra. Att upptäcka tidiga symtom vid demens är svårt. Det är bl a vanligt 

att subjektiva (självupplevda) minnesstörningar förekommer hos äldre (50–80 %). Vi vet 

att minnesstörningar även förekommer vid kroppslig sjukdom och depression. 

Studier visar att anhörigas bedömning av de äldres minnesfunktion bättre överensstämmer 

med objektiva kognitiva test jämfört med individens egen uppfattning om sin minnesfunktion. 

Detta gör att heteroanamnes (annan persons berättelse om sjukdomsbilden) är obligatorisk 

vid demensutredningar. 

Hur utreds patienten? 

Den basala utredningen, som i de flesta fall bör göras i primärvården, syftar till att kartlägga 

patientens livsomständigheter och utesluta behandlingsbara sjukdomar som depressioner, 

kroppsliga sjukdomar som ämnesomsättningsrubbningar, bristtillstånd, infektioner, hjärntumörer 

och normaltryckshydrocefalus, samt att fastställa diagnos. 

Basal utredning (steg I-utredning eller initial utredning) 

Om man ej finner behandlingsbar sjukdom, eller patienten ej tillfrisknar efter 

behandling, bör patienten genomgå utvidgad demensutredning. Likaså om den 

basala utredningen inte gett tillräcklig information för att fastställa diagnos. 

Den basala utredningen inleds med upptagande av anamnes (historien om patienten och 

sjukdomsutvecklingen) via patient och anhöriga (heteroanamnes). Detta kan behöva ske vid 

mer än ett tillfälle. På grund av att en del patienter har nedsatt sjukdomsinsikt, är aggressiva 

eller misstänksamma är det lämpligt att försöka få anamnestiska uppgifter från anhöriga 

utan att patienten är med. Många anhöriga vill inte heller tala öppet inför patienten för att 

inte såra eller kränka honom/henne. Dessa krav på anamnesupptagande gör att man bör 

beräkna 1–1,5 tim. tidsåtgång vid första besöket (beroende på hur mycket man redan känner 

till om exempelvis patientens tidigare och nuvarande sjukdomar). 

Vad som också måste betonas är att många äldre har nedsatt syn och hörsel, varför undersökning 

av detta ingår i en demensutredning. Dessutom försämras patienternas kognitiva 

funktioner även av till synes lindriga kroppsliga komplikationer som urinvägsinfektion, 


– 22 –


urinstämma, förstoppning, lättare hjärtsvikt mm. Det är därför viktigt att patientens hela 

kroppsliga status undersöks och i förekommande fall behandlas. 

När den basala utredningen är klar tas ställning till remittering för utvidgad utredning. 

I vissa fall behövs ej differentialdiagnos, t ex en multisjuk patient med demenssymtom, där 

en bra anamnes finns och annan bakomliggande orsak uteslutits. Vid behov, rådgör med 

specialistmottagning. 

Om patienten ej remitteras vidare ska 

• en sammanfattning med utredningsresultat, hjälpbehov och planerad uppföljning skrivas 

och delges berörda parter 

• individuell vårdplanering genomföras, i förekommande fall gemensam för huvudmännen 

(enligt 3 f § HSL och 2 kap. 7§ SoL samt SKL cirkulär 09:66) 

• intyg skrivas 

Utredningens innehåll: 

Kontaktorsak 

Uppgiftslämnare 

Hereditet (ärftlighet) 

Sociala förhållanden 

Civilstånd, yrke/utbildning, barn, boende, hemtjänst, alkohol, rökning, bilkörning, vapeninnehav. 

Tidigare sjukdomar 

Somatiska, neurologiska, psykiatriska (depression, konfusion), skallskada, lösningsmedel. 

Aktuella sjukdomar/symtom 

Speciellt sjukdomar som ger demensliknande symtom, t ex depression, konfusion, 

hypothyreos, neurologiska symtom, tecken på normaltryckshydrocefalus, borreliainfektion 

med flera hjärninfektioner, hjärtkärlsjukdom, diabetes. 

Naturliga funktioner 

Inkontinens, förstoppning 

Demenssymtom 

• Vilka symtom finns? 

• När började symtomen? 

• Hur har de utvecklats? 

• Enskilt samtal med anhöriga värdefullt 


– 23 –


Kognitiv och psykosocial anamnes 

• Formulär för anhörigintervju, se bilaga 2. 

Minnesstörning 

är ett obligatoriskt symtom vid demenssjukdomar (OBS! ej vid frontotemporala demenser). 

När sviktar minnet? I vilka situationer? I vilken grad används strategier? 

Spatial störning 

Finns tecken på bristande rumsuppfattning? Kan patienten orientera sig i sin omgivning? 

I sitt hem? Har patienten någonsin gått vilse? 

Språkstörning (afasi) 

Ordsökningsproblem – använder orden fel – svårigheter att förstå ord i tal och skrift. 

Apraxi 

Svårigheter att utföra tidigare inlärda färdigheter eller att utföra vardagliga handlingar – 

kan ej klä sig rätt – klarar inte att använda föremål som telefon, verktyg, hushållsapparater, 

rakapparat. 

Agnosi 

Bristande förmåga att varsebli och känna igen föremål trots bevarad syn, hörsel och känsel 

- känner inte igen föremål och därför ej hur de ska användas – förstår ej att ljudet kommer 

från dammsugaren och tror det är något farligt – öppnar ej när dörrklockan ringer. 

Exekutiva störningar 

Bristande förmåga att sortera intryck, planera och genomföra något, bedöma effekten av 

handlingar och olika alternativ. 

Personlighetsförändring 

Ändrade intressen, ändrat socialt beteende, omdömeslöshet, känslomässig avflackning, 

aggressivitet, försämrad impulskontroll. 

Psykiska symtom 

Aggressivitet, depressivitet, paranoida vanföreställningar, hallucinationer, sömnstörningar. 

Påverkas patientens sociala funktion av de kognitiva problemen och på vilket sätt kan 

patienten sköta sitt arbete, sin ekonomi och sociala kontakter? 

Aktuell medicinering 

Somatiskt status (kroppsundersökning inkl neurologstatus, syn och hörsel) 

Personer med demenssjukdom kan ofta inte berätta om ev kroppsliga problem, vilket gör 

kroppsundersökning viktig. De har dessutom en nedsatt förmåga att sköta sin egenvård, 

varför de oftare drabbas av hälsoproblem som kan ge förvirring eller ökade demenssymtom. 


– 24 –


Psykiskt status 

Grundstämning, emotionell och formell kontakt, psykostecken, suicidtankar. 

Kognitivt status 

Testas med Mini Mental State Examination (MMSE = MMT), se bilaga 2. Det är viktigt att 

en person som är väl förtrogen med undersökningsmetoden utför den och följer instruktionen. 

Komplettering med Klocktest rekommenderas, se bilaga 2. 

Funktionellt status 

Strukturerad bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga rekommenderas i de nationella 

riktlinjerna. Bedömningsinstrument kan vara ADL-taxonomin, AMPS eller motsvarande. 

Prover och undersökningar (harmonierade med SBU:s rapport) 

EKG, CT skalle. På röntgenremiss kan förslagsvis skrivas: Demensutredning. Atrofi (inkl 

mediala temporallober), vaskulära förändringar (inkl vitsubstans)? 

Labprover: Hb, MCV, LPK, TPK, SR, CRP, blodsocker, kreatinin, elektrolytstatus, kalcium, 

albumin, leverprover, TSH, ev T4, homocystein, ev B 12, folat, urinstatus. Ev. läkemedelskoncentration. 

Vid misstanke: lues, borrelia, HIV. 

Vid tveksamhet om vilka prover och undersökningar som ska göras, bör samråd ske med 

geriatriker vid demensutredningsenhet. 

Observera att endast de tillstånd som säkert kan påvisas får klassificeras som sjukdom 

med åtföljande diagnoskoder. 

Behandling 

Ta ställning till sjukdomsspecifik farmakologisk behandling, (se sid 28). 

Ta ställning till farmakologisk behandling av sekundära symtom såsom depression eller 

BPSD-symtom, (se sid 30). 

Utfärda intyg och utlåtanden 

• Läkarintyg för godman/förvaltare. 

• Utlåtande till biståndsbedömare/handläggare i kommunen. 

• Utlåtande till Länsstyrelsen angående körkortsinnehav (i tveksamma fall kan patienten 

remitteras till Trafikmedicinskt Centrum vid Geriatriska kliniken, KS Huddinge). 

• Läkarintyg för färdtjänst. 

• Anmälan till polismyndighet om hinder för innehav av skjutvapen. 


– 25 –


Utvidgad utredning (steg II-utredning eller fullständig utredning) 

Utvidgad utredning sker vanligtvis vid demensutredningsenhet på geriatrisk klinik. Se kvalitetskriterier 

för specialiserade demensutredningsenheter sid. 48. 

I denna ingår även: 

• Utförlig kognitiv bedömning/neuropsykologisk undersökning. 

• Aktivitetsbedömning – ADL. 

• Bedömning av behov av hjälpmedel, larm, bostadsanpassning, mm. 

• Bedömning av komplicerande faktorer, - psykiska och somatiska, social situation, relationsproblem 

och avvikande beteende. 

• Bedömning av lämplig vårdnivå, individuell vårdplanering, i förekommande fall gemensam 

för huvudmännen (enligt 3 f§HSL och 2 kap. 7§SoL samt SKL cirkulär 09:66). 

• Behandlingstrategier, specifik farmakologisk behandling, behandling av beteendestörning. 

Utredningen kompletteras med: 

• Utvidgade labprover 

• Likvoranalys med bestämning av Beta-amyloid, tau- och fosfotauprotein 

• MRT 

• SPECT 

• PET 

• EEG – brainmapping 

• Hjärt-lungröntgen 

• Carotisdoppler 

Övriga specialuppdrag vid demensutredningsenhet på 

geriatrisk klinik 

1. Yngre patienter (se avsnittet Yngre personer med demenssjukdom) 

2. Utredning i sluten vård 

Trots att en allt större andel av utredningarna kan ske i öppna vårdformer kommer en 

mindre andel av patienterna att behöva utredas i sluten vård. Dessa är patienter med 

vissa somatiska handikapp, socialt svår situation samt oklara differentialdiagnostiska 

fall, där det krävs särskild observation av patienten. En annan grupp som bör utredas 

inneliggande är de med akut konfusionstillstånd i samband med demens. Patienter som 

har svåra beteendestörningar, till exempel vid frontallobsdemens eller där patienten på 

grund av sin grundsjukdom utvecklat svåra psykiatriska symtom, kräver speciellt omhändertagande 

och vård vid särskilda kliniker. 

3. Övrig verksamhet 

Ansvar för att följa aktuell forskning, att delta i kliniska studier, att bedriva utvecklingsarbete 

och undervisning/handledning samt att utveckla anhörigstöd. 


– 26 –


Behandling 

Mål med vård och omsorg 

• Att uppnå god kvalitet i omhändertagandet av de demenssjuka – anhörigstöd, hemtjänst, 

dagverksamhet, lämplig boendeform, utbildning av personal mm. Enligt de nationella 

riktlinjerna bör hälso – och sjukvården och socialtjänsten erbjuda utbildningsprogram 

och psykosociala stödprogram för anhöriga. 

• Palliativ behandling vid svår demens i livets slutskede. 

• Att med specifika läkemedel förbättra/bibehålla (temporärt) kognitiv funktion och 

dämpa ev sekundära symptom. Observera att kroppslig sjukdom som t ex infektioner 

och förstoppning, liksom psykisk belastning som t ex. isolering och sorg, kan försämra 

symtomen vid demens. Ett stort antal läkemedel kan förvärra demenssymtomen pga att 

de utlöser konfusion (se avsnitt om Konfusion). 

• Blandformer av vaskulär och primärdegenerativ demens (t ex av alzheimertyp) är 

vanliga. Behandlingen ska rikta sig mot båda tillstånden. 

Icke farmakologisk behandling 

I de nationella riktlinjerna rekommenderar Socialstyrelsen att: 

• Socialtjänsten bör erbjuda personer med demenssjukdom möjlighet att delta i individuellt 

anpassade aktiviteter inklusive fysisk aktivitet eftersom personerna kan ha svårt 

att tillgodose behovet på egen hand. 

• Aktiviteterna kan motverka passivitet och stärka självkänslan, stimulera sinnena, ge 

dagen en struktur och innehåll och ge möjlighet till avkoppling och välbefinnande. 

• Socialtjänsten kan erbjuda massage och aromaterapi samt snoezelen till personer med 

svår demenssjukdom. 

• Utöver den dagliga fysiska aktiviteten kan hälso- och sjukvården erbjuda kombinerad 

träning som är individuell, funktionell och med medelhög till hög intensitet samt 

individanpassade träningspromenader. 

• Hälso- och sjukvården kan erbjuda kognitiva hjälpmedel till personer med mild till 

måttlig demenssjukdom. 

• Hälso- och sjukvården kan erbjuda elektroniska trygghetssystem i form av såväl individuella 

som generella larm. 

• Hälso- och sjukvården bör ge stöd i användningen och följa upp all användning av 

hjälpmedel. 

• Hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan använda realitetsorientering, reminiscence 

och validation för personer med mild till måttlig demensjukdom, dock har teknikerna 

motsägelsefullt vetenskapligt underlag och kan upplevas kränkande. 


– 27 –


Specifik farmakologisk behandling 

Lindrig kognitiv störning och MCI 

Kolinesterashämmare är ej indicerade. De har inga säkra positiva effekter och minskar inte 

heller insjuknandet i demens av alzheimertyp över tid. 

Frontotemporal demens 

Specifik behandling saknas i dag. Kolinesterashämmare och memantin är ej indicerade. 

Vaskulära demenser 

Vid vaskulär demens ges ASA-preparat i lågdos i livslång behandling, ev i kombination 

med dipyramidol (Persantin). 

Behandla hypertoni men undvik alltför låga blodtryck och mät helst blodtryck i sittande eftersom 

det är den cerebrala genomblödningen som är avgörande för patientens symtom. 

Många patienter är ortostatiska. 

Behandla hjärtsjukdom såsom hjärtsvikt och arytmier. Överväg behandling av klaffsjukdom 

och hjärtledningsblock. 

Kolinesterashämmare och memantin är ej indicerade. 

Blandformer av vaskulär demens och primärdegenerativ demens (t ex Alzheimers sjukdom) 

förekommer ofta och behandlingen ska rikta sig mot båda dessa tillstånd. 

Lewybodydemens 

Kolinesterashämmare rekommenderas pga den uttalade bristen på acetylkolin i hjärnan vid 

denna demensform. Tillägg av L-dopa-preparat kan prövas vid uttalade parkinsonistiska 

symptom, men har betydande risk för biverkningar i form av ökad hallucinos och konfusion. 

Demens vid Parkinsons sjukdom 

Kolinesterashämmare rekommenderas. 

Demens av Alzheimertyp 

Det finns två typer av läkemedel som är godkända för behandling av kognitiva symptom 

vid demens av alzheimertyp: kolinesterashämmare vid mild till måttlig sjukdom och memantin 

vid måttlig till svår sjukdom. 

Möjligheten till neuroprotektiv behandling och utveckling av läkemedel som kan ingripa i 

patofysiologiska processer och förhindra, eller till och med bota, sjukdomen befinner sig 

fortfarande på experimentellt stadium. 


– 28 –


Preparat 

Det finns tre kolinesterashämmare, nämligen donepezil, rivastigmin och galantamin. 

De skiljer sig åt beträffande hämningsgrad av acetylkolinesteras resp buturylkolinesteras, 

farmakokinetik, metabolism, interaktioner och perifera biverkningar. Ungefär 2/3 av de 

som behandlas med kolinesterashämmare uppvisar mätbar positiv effekt av behandlingen, 

effekten varierar från person till person. Biverkningar förekommer, främst i form av gastrointestinala 

störningar som vanligen är övergående. Behandlingen bör erbjudas personer 

med mild till måttlig demens av alzheimertyp. 

Memantin är en icke-kompetitiv NMDA-antagonist som kan bidra till att minska de kognitiva 

symptomen och att upprätthålla den globala funktionsförmågan. Effekten varierar 

från person till person och det måste doseras med hänsyn till njurfunktion. Enligt nationella 

riktlinjerna rekommenderas att behandlingen erbjuds personer med måttlig till svår demens 

av alzheimertyp 9 . 

För aktuell information om preparaten, dosering se www.viss.nu 

Behandlingsprinciper 

Kolinesterashämmare bör sättas in så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet efter genomgången 

adekvat utredning. Det är en symtomatisk behandling där en fördröjning av sjukdomsförloppet 

(med månader till år) kan ske jämfört med obehandlade patienter. Denna 

effekt uppnås sannolikt bäst om behandlingen initieras tidigt, lämpligen omedelbart efter 

utredning och diagnos. 

Utvärdering av behandlingseffekten 

Enligt de nationella riktlinjerna bör hälso- och sjukvården följa upp behandlingen i samband 

med inställning av dos och därefter regelbundet minst en gång per år och i samband 

med eventuell utsättning. 

Utarbetade s.k. lathundar med specifika frågor till anhöriga/vårdare (se blankett Utvärdering 

av demenssymtom i www.viss.nu), samt enkla snabbtester av patienter (ex. MMSE/ 

MMT) kan vara av värde för bedömningen av behandlingseffekten. 

9 

Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, Socialstyrelsen 2010 


– 29 –


Behandlingskontroller 

Patienter som genomgått demensutredning följs upp i primärvården. 

Om specifik läkemedelsbehandling blivit insatt på specialistmottagning följer denna upp 

behandlingseffekt, varefter primärvården senare övertar kontrollerna. Tidpunkt för övertagande 

kan variera. 

• EKG, puls, blodtryck, vikt 

• Behandlingseffekt – MMT/MMSE, samtal med anhöriga. Anhörigintervju Utvärdering 

av demenssymtom finns, se bilaga 2. 

• Biverkningar 

• Doshöjning/utsättande 

Enligt de nationella riktlinjerna bör hälso – och sjukvården och socialtjänsten minst årligen 

göra en medicinsk och social uppföljning av läkemedelsbehandling, kognition, funktionsförmåga, 

allmäntillstånd, ev beteendeförändringar och beviljade stödinsatser. 

I förekommande fall ska en gemensam individuell vårdplan finnas (se SKL cirkulär 09:66)! 

När ska behandlingen avslutas? 

Behandling med kolinesterashämmare kan pågå i flera år. Vid tveksam effekt görs ett kontrollerat 

utsättningsförsök: 

• Om patienten tydligt försämras inom 1–2 veckor ska preparatet genast återinsättas 

• Om utsättningen av kolinesterashämmare inte ger tydlig försämring kan memantin 

övervägas för den fortsatta behandlingen 

Behandling av beteendestörning och psykiska symptom vid 

demenssjukdom (BPSD) 

BPSD innefattar psykiska symtom som ångest och nedstämdhet, psykotiska symtom som 

hallucinationer och vanföreställningar, samt beteendestörningar som aggressivitet, agitation, 

rastlöshet och vandrande. Symtomen orsakas till viss del av de hjärnskador som den sjuke 

har och demenssjukdomens svårighetsgrad spelar också roll. De är vanligast vid måttlig 

grad av demens och mindre uttalade i tidiga och sena stadier. Vårdmiljön påverkar BPSDsymtom 

liksom relationen patient/vårdare. Sannolikt har också patientens personlighetsdrag 

viss betydelse för om och vilken typ av BPSD som utvecklas. (Se även kap. Omvårdnad 

och omsorg, praktiska aspekter). 


– 30 –


Utredning 

• Kartläggning och beskrivning över symptom personen uppvisar, hur, när och var de 

yttrar sig 

• Bedömning av personens möjlighet att få sina basala behov tillfredställda 

• Bedömning av omgivande miljö och interaktion med personal och anhöriga 

• Medicinsk utredning inklusive bedömning av fysiskt och psykiskt status 

• Genomgång av läkemedel och utsättning av läkemedel med ogynnsam effekt 

Handläggning 

Optimera vårdmiljö och bemötande. Behövs anpassning av den fysiska miljön, ökad fysisk 

aktivitet, utbildning och handledning för omvårdnadspersonal/anhöriga? Har man realistiska 

förväntningar på personen med hänsyn taget till svårigheter i kommunikation, orientering, 

tolkning av sinnesintryck? 

Farmakologisk behandling vid BPSD 

Se även www.viss.nu och nationella riktlinjerna 

Symtom 

Psykotiska symtom 

Depression 

Ångest 

Aggressivitet 

Dygnsrytmstörningar 

Hypermotoriska tillstånd, 

ex vandrande 

Ropbeteende 

Behandling 

Haloperidol, helst ej > 1 mg/dygn 

Risperidon, helst ej > 1 mg/dygn 

OBS risk för extrapyramidala biverkningar och antikolinerg biverkan 

SSRI i första hand 

Bensodiazepin med kort halveringstid i låg dos, ex oxazepam 

OBS kan vara en del i depression, i så fall antidepressivum 

Risperidon, helst ej > 1,5 mg/dygn, börja med 0,25 mg/dygn (är registrerat 

för BPSD) 

Anxiolytika, ex oxazepam eller lorazepam i låg dos, speciellt vid ångestinslag 

Klometiazol 

Memantin vid måttlig till svår Alzheimers sjukdom 

Bensodiazepiner är mest förskrivna, använd kortverkande eftersom de långverkande 

som nitrazepam ackumuleras och leder till försämrad kognition. 

Imidazolpyrimidiner (ex zopiklon, zolpidem) ger mer naturligt sömnmönster 

och är ett alternativ. 

Finns idag ingen bra farmakologisk behandling. Om sekundärt till ångest 

eller psykotiska symtom, se dessa. Kan påverkas av omgivningsfaktorer. 

Specifik behandling finns ej. Viktigt att utesluta somatisk orsak. 


– 31 –


Vård i livets slutskede 

Vi använder ofta begreppet palliativ vård, för den vård som ges i livets slutskede. 

Enligt WHOs definition syftar den till att 

• Lindra smärta och andra plågsamma symptom. 

• Bekräfta livet och betrakta döendet som en normal process. 

• Inte påskynda eller fördröja döden. 

• Integrera de psykosociala och andliga aspekterna av patientvården. 

• Stödja patienten i att leva så aktivt som möjligt fram till döden. 

• Stödja de anhöriga under patientens sjukdom och i deras sorgearbete. 

• Genom ett tvärprofessionellt förhållningssätt inrikta sig på patientens och de anhörigas 

behov. 

• Främja livskvalitet och även påverka sjukdomsförloppet i positiv bemärkelse. 

• Vara tillämplig i ett tidigt sjukdomsskede tillsammans med andra terapier. 

I SOU 2001:6 ”Döden angår oss alla. Värdig vård till livets slut” står att alla patienter oavsett 

diagnos i livets slutskede ska tillförsäkras en palliativ vård på lika villkor över hela landet. 

Detta gäller således även om man har en demenssjukdom. 

När är den demenssjuke i livets slutskede? 

Den som bor i särskilt boende för dementa befinner sig i tidig fas av palliativ vård. Då personen 

försämras och behöver hjälp med all ADL går hon in i sen fas av palliativ vård. Studier 

talar för att när den demenssjuke behöver hjälp med all ADL samt uppvisar tecken på 

undernäring och viktnedgång (trots adekvat hjälp vid måltiderna) är den sjuke i en sen fas 

av livets slutskede. 

En demenssjuk i tidig palliativ fas kan drabbas av annan komplicerande sjukdom, t ex cancer, 

och går då snabbare in i den sena fasen. 

Den tidiga fasen har ofta ett mycket långt förlopp. I den sena fasen förlorar den demenssjuke 

hela sin autonomi. 

Efter hand ökar fallrisken och mat- och sväljningssvårigheter p g a tilltagande rigiditet vilket 

ger risk för infektioner i luftvägar och urinvägar, liksom trycksår och smärta. En försämrad 

förmåga att tolka omgivningen leder ofta till förändringar i beteendet. Ångest och depression 

kan ta sig andra uttryck än hos dem utan demenssjukdom. Konfusionsrisken ökar. Se även 

kap. Omvårdnad och omsorg, praktiska aspekter. 

Smärta kan vara svår att tolka. Grunden är kunskap om vem människan bakom demenssjukdomen 

är. Den sjuke kan inte alltid tala om att hon har ont. Var observant på plötsligt 

förändrade beteenden och uttryck samt konfusion. Smärta ska behandlas enligt samma 


– 32 –


principer som i annan palliativ vård, t ex vid cancersjukdom, men med särskild uppmärksamhet 

på biverkningar. 

Motorisk oro (ex plockighet) ökar ofta. Försämras av omvårdnad under stress och med 

negativt kroppsspråk. 

Ropbeteende kan ha många orsaker. Det kan vara smärta, ångest, ensamhet eller en del av 

ett frontalt syndrom (pannlobspåverkan). Beteendet skall utlösa att man söker bakomliggande 

orsak, ex kroppslig sjukdom och analysera debut och förlopp. 

Aptitstörning är vanligt. Bakomliggande orsak kan vara sväljningssvårigheter, tandvärk, 

munsvamp, läkemedelsbiverkan och förstoppning, liksom apraxi. 

Sondmatning medför fler risker än fördelar vid behandling av personer med svår demens i 

livet slut. 

Sömnstörning är också vanligt. Det rekommenderas att man går igenom den sjukes hela 

dygn och bedömer om patienten får för mycket resp för lite stimulans, stress, middagsvila. 

Överväg också smärta, lågt blodsocker, förstoppning. Lugn och ro är viktigt. Taktil massage 

kan lugna. Enbart mediciner kan inte ersätta god omvårdnad. 

Teamarbetet kring den demenssjuke är på väg att förbättras. Ett tvärprofessionellt arbetssätt 

och samarbete med palliativa enheter skulle kunna minska de svårigheter som uppkommer, 

genom att alla delar med sig av sina kunskaper. Vårdpersonalen behöver också 

stöd och handledning. Var också observant på om den anhöriga löper risk att själv utveckla 

depression eller utmattning genom överbelastning. 


– 33 –


Omvårdnad och omsorg 

Praktiska aspekter 

Omvårdnad innebär att tillgodose allmänmänskliga och personliga behov och därvid tillvarata 

individens egna resurser för att bevara eller återvinna optimal hälsa liksom att tillgodose 

behov av vård i livets slutskede. Omvårdnaden är den dagliga kontakten, omtanken, 

stödet, stimulansen och de praktiska omvårdnadsåtgärder som man ger den demenssjuke. 

Den ska baseras på respekt för integritet, värdighet, autonomi och inte minst respekt för det 

sårbara. God omvårdnad ska ge den sjuke en upplevelse av tillit, hopp och mening. 

Socialstyrelsen anger i de nationella riktlinjerna att all vård, omvårdnad och omsorg för 

personer med demenssjukdom bör baseras på ett personcentrerat förhållningssätt och multiprofessionellt 

teambaserat arbete. Personcentrerad omvårdnad innebär att personen, inte 

demenssjukdomen, sätts i fokus och tar utgångspunkt i den demenssjukes upplevelse av 

verkligheten. Syftet är att göra den demenssjukes vård, omsorg och vårdmiljö mer personlig. 

Den ska också öka förståelsen för beteenden och psykiska symtom ur den demenssjukes 

perspektiv. Vetenskapligt underlag visar att en god demensvård ger ökad tillit, integritet, 

självständighet och initiativförmåga samt minskar agitation och förbrukning av antipsykosmedel. 

Den kan också förebygga och minska förekomsten av beteendestörningar och minska 

anhörigas upplevelse av stress. 

En förutsättning för en god och personcentrerad omvårdnad är att vårdpersonalen ges möjlighet 

till utbildning som är långsiktig och kombineras med praktisk träning, handledning 

och feedback. Kunskap om det normala åldrandet, om demenssjukdomar och deras yttringar, 

liksom om den sjukes livshistoria, erfarenheter och personliga läggning är grundläggande 

för att vi ska kunna ge en god omvårdnad. Utbildning och handledning för vårdpersonalen 

har också visat sig ge ökad arbetstillfredsställelse och minskad upplevelse av utbrändhet. 

Bemötandet blir allt viktigare efterhand som den sjuke alltmer förlorar förmågan till intellektuell 

förståelse och därför inte kan värja sig mot outtalade budskap som omgivningen 

förmedlar genom kroppsspråk och attityder. Den sjuke behöver extra hjälp att bära känslor 

av sorg, glädje, ilska, skam och skuld, som lätt uppstår. Man måste medvetet skapa en inre 

och yttre miljö som kan inge trygghet och självrespekt eftersom självkänsla och initiativförmåga 

vanligen avtar. 

Vid demens kan den sjuke vara i starkt behov av hjälp att planera, starta och avsluta aktiviteter 

och handlingar eftersom förmågan till ”inre vägledning” förloras liksom känslan för 

vad som är rätt och passande i olika situationer. Den sjuke får allt svårare att förstå och 

tolka signaler från den egna kroppen och vårdaren måste vara observant på diffusa signaler 

från den sjuke, exempelvis diffus oro och plockighet som kan vara uttryck för behov av att 

t.ex. behöva gå på toaletten. Apraxi (svårighet med praktiska förmågor) gör att förmågan 

till viljemässig utförda rörelse försvåras. Agnosi (svårighet att förstå vad man ser, hör och 

känner) gör att man inte vet hur föremål ska användas trots god syn och känsel. Genom 

vägledning och att ge den demenssjuke möjlighet att härma kan personen trots detta stimu- 


– 34 –


leras att så långt som möjligt utföra uppgifter på egen hand. Afasi (språkstörning) ger svårigheter 

att finna ord och att förstå andras ord. Den sjuke behöver mycket tid och en lugn 

stämning för att förstå, begrunda och hinna svara. Hur mycket man som vårdare ska ”fylla 

i” och tolka varierar från person till person. Ögonkontakt, att sitta på samma nivå och inte 

tala över huvudet på den den demenssjuke är oerhört viktigt och visar respekt, inlevelse, 

ödmjukhet och att man har tid att lyssna. 

Beteendestörningar och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) är vanliga när den 

sjukes förmåga att förstå och tolka allt som händer blir allt mer nedsatt. Ur den sjukes synvinkel 

kan beteendet vara ett normalt och logiskt svar på det den sjuke upplever i stunden. 

Beteendet färgas också av den sjukes tidigare livserfarenheter och personliga läggning varför 

livshistorien är viktig att känna till. Misstänksamhet och svartsjuka kan bottna i tidigare 

kriser i livet som inte bearbetats ordentligt men är också mycket vanliga symtom. Att vilja 

”gå hem” är vanligt. Ofta betyder inte detta bokstavligt att den sjuke vill gå hem till sig 

utan att den sjuke kanske vill slippa en ”värld” som är obegriplig och istället vill känna 

trygghet som hemmet symboliserar. Många problematiska symtom hos den demenssjuke är 

reaktioner på dåligt bemötande eller att den demenssjuke tolkar bemötandet felaktigt. Den 

demenssjuke är också p.g.a. sjukdomen mer stresskänslig och reaktionerna kan därmed 

vara helt adekvata ur den sjukes synvinkel. God omvårdnad och en väl fungerade vårdmiljö 

är grunden men i vissa situationer är medicinering nödvändig. Läkemedelsbehandlingen 

måste liksom omvårdnadsåtgärder utvärderas noggrant. Det är den demenssjukes välbefinnande 

och livskvalitet som sätter betyg på vården kvalitet. 

Sammanfattningsvis kan sägas att en god omvårdnad vid demenssjukdom bygger på: 

• Personcentrerad omvårdnad. 

• Kunskap om det normala åldrande, demenssjukdomar och vård i livets slut. 

• Ett professionellt förhållningssätt på etisk grund. 

• Gott bemötande som vilar på en gemensam värdegrund för omvårdnaden. 

• Palliativt arbetssätt med välbefinnande och livskvalitet som mål. 

• God beredskap för att kunna hantera vanliga symtom som t ex kommunikationshinder, 

fallrisk, smärta, sömnsvårigheter, undernäring och svårigheter vid måltider, problem att 

sköta personlig hygien, oro, ångest, aggressivitet samt förvirring, etc. 

• Rätt vård- och boendeform med en stimulerande boende- och utemiljö. 

• God dokumentation, säker vård och kunskap om juridiska aspekter. 


– 35 –


Viktiga omvårdnadsåtgärder som rekommenderas i de Nationella Riktlinjerna för 

vård och omsorg vid demenssjukdom 

• Diagnostisera ätproblem med hjälp av strukturerat bedömningsinstrument. 

• Ge individuellt anpassat stöd vid måltiden. 

• Anpassad måltidsmiljö inom dagverksamhet och särskilda boenden. 

• Vid viktförlust eller misstänkt undernäring bör man regelbundet bedöma näringstillstånd 

(vikt, BMI, viktförlust och vikthistoria). 

• Vid undernäring - öka näringsintaget genom energiberikning av mat och dryck, extra 

mellanmål och konsistensanpassning. 

• Regelbundet göra strukturerad bedömning av munhälsan. 

• Förebygga förstoppning genom att assistera till regelbundna toalettvanor, säkerställa en 

fiberrik kost och ett adekvat vätskeintag, erbjuda fysisk aktivitet. 

• Förebygga fall genom att regelbundet bedöma fallrisk och vid behov genomföra flera 

samtidiga åtgärder, t ex översyn av läkemedel, fysisk träning och förändringar av boendemiljö, 

samt i utvalda fall erbjuda höftskyddsbyxa. 

• Förebygga och behandla trycksår genom strukturerad bedömning med riskbedömningsinstrument, 

behandla bakomliggande orsaker och använda regelbunden lägesändring, 

tryckavlastning och tryckminskning. 

• Förhindra vanvård genom att utbilda personal så att de ökar sin kompetens att identifiera, 

dokumentera och rapportera vanvård. 

• Rutiner för kontinuerliga observationer och utvärdering av fysiska begränsningsåtgärder. 


– 36 –


Att vara anhörig till person med demenssjukdom 

Demens beskrivs ofta som de anhörigas sjukdom eftersom de förändringar som följer med 

sjukdomsutvecklingen starkt påverkar livskvaliteten även för de anhöriga. De anhöriga, som 

ofta själva är äldre, har en avgörande roll när det gäller vården av personer med demenssjukdom 

11 . Invanda mönster och maktförhållanden förändras i en familj när någon insjuknar 

i demenssjukdom 12 . Att vara anhörig till en person med demenssjukdom påverkar hälsa, 

social situation, ekonomi, livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad. Ett flertal studier visar 

att anhöriga som vårdar en person med Alzheimersjukdom löper en ökad risk för depression 

13 . 

Det är vanligt att de tydliga demenssymtomen föregås av en längre period där den sjuke 

känner en allmän, diffus osäkerhet i olika situationer och drabbas av ängslan, ångest eller 

nedstämdhet. Den sjuke blir mindre utåtriktad, håller sig mera hemma, behöver trygghet 

men har svårt att tala om sina svårigheter. När symtomen börjar bli tydligare händer det 

genom psykologiska försvarsmekanismer att den sjuke inte inser att han/hon fungerar sämre 

eller skyller sina misslyckanden på andra. Ofta leder själva sjukdomsprocessen till att 

den sjuke faktiskt inte har förmåga till sjukdomsinsikt och uppfattar då anhörigas försök till 

hjälp som kränkande. När många funktioner börjar svikta tydligt kan det kännas som att 

man tappar kontrollen över sin tillvaro och stressnivån blir uttalad, vilket leder till risk för 

ytterligare komplikationer. 

Vid frontotemporala demenser blir det speciellt svårt när den sjuke p g a genomgripande 

personlighetsförändring förlorar omdömesförmåga och förmåga till djupare känslomässig 

kontakt och inlevelse, så att de anhöriga upplever att de förlorar den person de älskat redan 

medan han/hon är i livet. 

Att vara anhörig och ge stöd och uppmuntran är därför en viktig men krävande uppgift, och 

man själv känner sig ofta sorgsen och orolig. Man får dåligt samvete för att man inte räcker 

till eller reagerar på ett sätt som sårar den sjuke. Man kan känna irritation och ilska när ens 

försök att stödja och hjälpa möts med avvisanden eller aggressivitet. De flesta anhöriga 

som delar dagligt liv med en demenssjuk är själva äldre och kan därför ha begränsad ork 

och egna hälsoproblem. Ingen kan i längden ensam klara av att själv ansvara för vården av 

en svårt sjuk person. 

Vid intervjuer med anhöriga uttrycker dessa ett stort behov av att bli sedda och bekräftade 

av omgivningen och att få stöd i det tunga vårdansvaret. Flertalet anhöriga anser att personal 

inom vård och omsorg inte tar tillvara anhörigas kunskap om deras närstående. För att lyckas 

med det krävs att företrädare för kommun och landsting betraktar anhöriga som samarbetspartners. 

Men även att vårdpersonal på alla nivåer har goda kunskaper om demenssjukdomar. 

Många anhöriga har en stark önskan om att ha stadigvarande kontakt med en person 

som är kunnig på området demens. Den personen ska vara lätt att nå och förstå hur det är 

11 

Demensteam – en nationell överblick, Stiftelsen Stockholms Äldrecentrum 2009:9 

12 

Socialstyrelsen, Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom - Stöd till styrning och ledning, 2010 

13 

Prop 2008/09:82, Stöd till anhöriga som vårdar och stödjer närstående 


– 37 –


att vara sjuk i demens, vad som kan hända och vilka resurser som finns. Någon att dela frågor 

och bekymmer med, en samordnande kontaktperson som kan vara distriktssköterska 

eller demenssjuksköterska 14 . 

Nationella riktlinjerna framhåller att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda 

anhöriga möjligheten till utbildningsprogram och psykosociala stödprogram, kombinationsprogram 

och avlösning. 

Hälso- och sjukvården bör erbjuda och informera anhöriga om: 

• Demenssjukdomen och dess symtom. 

• Psykosocialt stöd, till exempel samtal vid behov och stöd i olika beslut. Många anhöriga 

upplever att demensdiagnosen är mer värdeladdad och skamlig än en fysisk sjukdom. 

Det ställer stora krav på lyhördhet. 

• Hembesök, hjälp att dela läkemedel, utskrivning av inkontinenshjälpmedel mm. 

• Aktuella telefonnummer till vård- och omsorgsgivare, som biståndshandläggare och 

anhörigstöd. 

• Minneshjälpmedel, vardagsstödjande hjälpmedel och bostadsanpassning samt att vid 

behov förmedla kontakter med arbetsterapeut och sjukgymnast. 

• Att hälso- och sjukvården och socialtjänsten minst en gång per år följer upp sjukdomens 

förlopp och anpassar läkemedel, vård och omsorg efter uppföljningen. Detta bör 

dokumenteras i patientens vårdplan. I uppföljningen ingår att göra ett enskilt samtal/ 

intervju med de anhöriga. 

• Kontakt med frivilligorganisationerna, t.ex. Demensföreningen i Stockholm och 

Alzheimerföreningen, eftersom dessa har stor kunskap inom området och ofta arrangerar 

utbildningar och konferenser. 

Dessa åtgärder kan minska depression och stress samt förebygga ohälsa och öka livskvaliteten 

hos anhöriga. De positiva effekterna av stödet tycks kunna förstärkas om det erbjuds 

tidigt i sjukdomsförloppet, är uthålligt över tid, flexibelt, situationsanpassat, individualiserat 

och utformat i dialog med anhöriga. 

Från den 1 juli 2009 är kommunens skyldighet att ge stöd till anhöriga förtydligad genom 

en ändring i socialtjänstlagen. Landstinget har i uppdrag att svara för förebyggande hälsooch 

sjukvård enligt paragraf 2 c § i Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebär bland annat att 

identifiera personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. 

Sedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att när 

behov finns ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiska funktionsnedsättningar. 

Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga. 

14 

Fokusrapport, Stöd för anhöriga till personer med demenssjukdom, Stockholms läns landsting 2010 


– 38 –


Den demenssjukes vårdkedja 

Primärkommunerna har det huvudsakliga ansvaret för vården av och omsorgen om personer 

med demenssjukdomar. Idag pågår i kommunerna en omstrukturering av vården med 

en avveckling av äldreboendeplatser och en utökad satsning på vård och omvårdnad i det 

egna boendet. 

I dag utgör människor med demenssjukdomar en stor och växande del bland dem som får 

insatser från kommunerna. Den demografiska utvecklingen leder till att vi får allt fler äldre 

med demenssjukdomar. 

För att skapa förutsättningar till bra stödformer i vårdkedjan, från insjuknande till palliativt 

tillstånd inkl. till anhöriga/annan vårdgivare, behövs det definieras vem som ska göra vad 

och var det ska ske. Målet är att ha ett tvärprofessionellt synsätt för att skapa en effektiv 

kommunikation som gagnar ett optimalt samarbete och samsyn mellan alla berörda insatser/enheter. 

Tidigt i förloppet 

När en person märker en förändring, exempelvis försämrad minnesfunktion, nedstämdhet 

och att det välkända känns främmande, så är ofta husläkaren och/eller distriktssköterskan 

de första inom vården som möter personen. Läkarens/distriktssköterskans förmåga att möta 

sin patients oro är av stor betydelse, att denne tas på allvar, samt att en utredning genomförs. 

Tidig diagnos är viktig bl.a. för att utnyttja den medicinska behandlingens möjligheter 

och uppnå bästa möjliga välbefinnande och få rätt stödinsatser. 

Här kan det vara lämpligt att en första kontakt etableras med demensteam och/eller kommunens 

demenssköterska som kan ge information om samhällets resurser för demenssjuka, 

och bistå med stödjande samtal. Personen kan ges kontakt med en lokal träffpunkt. 

Stödbehov börjar komma 

Diagnosen är satt och den demenssjuke har levt med sin sjukdom med eller utan hjälp av 

anhöriga. Förmåga till oberoende börjar svikta och den sjuke behöver hjälp och stöd i det 

dagliga livet. 

Efter utredning och beslut av biståndsbedömare kan den sjuke få hemtjänstinsatser. För att 

bibehålla så gott välbefinnande som möjligt behövs en kontinuerlig läkarkontakt på vårdcentralen 

som i sin tur samarbetar med demensteam och/eller demenssköterska. 

Dagligt stödbehov 

Den demenssjuke har nu kommit så långt i sin sjukdomsutveckling att behovet av ett dagligt 

stöd (hemtjänst) är nödvändigt för att klara livsföringen. Här kan vara lämpligt att ge 

insatser i form av dagverksamhet för att öka den sjukes förmåga till fortsatt boende i det 

egna hemmet samt avlastning för anhöriga. 


– 39 –


I vårdplanering görs de anhöriga/anhöriga delaktiga genom information och stödsamtal 

som en förberedelse inför kommande beslut. 

Behov av demensboende 

När situationen i hemmet blivit ohållbar för den sjuke såväl som den anhörige kan kontakt 

tas med kommunens biståndsbedömare för utredning om plats på särskilt boende. I de svåra 

beslut, som ofta den anhörige måste ta, utgör demensteam och/eller demenssköterska ett 

viktigt stöd. 

Demenssjuka med särskilda behov 

Demenssjuka med symtom i form av oro, aggressivitet och utåtagerande beteende kan 

behöva ett speciellt omhändertagande. I en differentierad demensvård på särskilt boende 

finns boendeenheter som är specialiserade för att möta denna typ av vårdbehov. 

Flytt 

Socialstyrelsen anger i nationella riktlinjerna att socialtjänsten bör förbereda flytten genom 

att i god tid ge information och om möjligt engagera anhöriga, ge möjlighet till platsbesök 

samt att personalen fått ta del av personens sjuk- och livshistoria. En väl förberedd flytt 

kan minska de negativa konsekvenserna för personen. 

Beskrivning av nätverk inom landsting och kommun 

Demenssjuksköterska 

Demenssjuksköterskan är en legitimerad sjuksköterska som ofta har fortbildat sig genom 

fristående kurser inom demens/äldrevård. Arbetsuppgifterna ser olika ut men är ofta en viktig 

del i arbetet att initiera demensutredningar och att vara ett stöd för patient och anhöriga 

när diagnos är satt. I Stockholms läns landsting saknas denna funktion 15 . 

I Stockholms 26 kommuner finns det ungefär 14 stycken demenssjuksköterskor. Som jämförelse 

kan nämnas att av Göteborgs 21 stadsdelar har nio demenssjuksköterskor där fyra 

av dessa är anställda gemensamt av kommun och landsting. I landstinget Västra Götaland 

finns två demenssjuksköterskor anställda 16 . 

Anhörigkonsulent 

Anhörigkonsulenterna uppdrag är bland annat att erbjuda anhöriga enskilda stödsamtal, information, 

rådgivning samt hembesök, men också att ge stöd och handledning till personal 

inom äldreomsorgen. I arbetsuppgifterna ingår att ge föreläsningar, arrangera informationsträffar 

och leda anhörigcirklar. I arbetet ingår även att bygga nätverk runt anhöriga och 

närstående och slussa dem vidare till rätt instans utifrån aktuella frågor och/eller problem. 

15 

Spindeln i nätet – en kartläggning av demenssjuksköterskor i Stockholms län, B Meinow & S-E Wånell Stiftelsen 

Stockholms Äldrecentrum 2009.3 

16 

Socialstyrelsen Kartläggning av resurser för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010 


– 40 –


En stor del av arbetet innebär att hjälpa anhöriga att lösa praktiska problem 17 . Anhörigkonsulenter 

är inte myndighetsutövare men samverkar ofta med biståndshandläggare, distriktssköterskor 

och intresseorganisationer i anhörigfrågor. I Stockholms län finns cirka 50 

anhörigkonsulenter. 

Biståndshandläggare 

Biståndshandläggarens uppdrag är att vara handläggare i socialtjänstens äldre- och handikappomsorg. 

De arbetar med myndighetsutövning enligt socialtjänstlagen på delegation av 

Socialnämnden. Biståndshandläggaren tar beslut om olika former av insatser för personer 

med demenssjukdom 18 . Hur mycket stöd de kan erbjuda de anhöriga beror på vilka regler 

som styr och hur mycket resurser som finns att tillgå i respektive kommun. 

Hemtjänstteam med spetskompetens 

Undersköterska/vårdbiträde med speciell kompetens inom området demens. 

Teamet arbetar endast mot personer med demenshandikapp i eget boende. 

Man undviker att det blir för många olika personer som gör insatserna. 

Lokala träffpunkter 

Verksamhet som bedrivs av kommunen, ofta med medverkan av frivilliga organisationer. 

Verksamheten är öppen utan krav på biståndsbeslut och är lättillgänglig. 

Dagverksamhet med olika nivåer 

Socialstyrelsen anger i nationella riktlinjerna att socialtjänsten bör erbjuda plats i dagverksamhet 

som specifikt riktar sig till personer med demenssjukdom, även specifik sådan som 

riktar sig till yngre personer . 

Dagverksamheten skall skapa förutsättningar till stimulans för den demenssjuke samt avlösning 

för anhörig/anhöriga. 

• Dagverksamhet för yngre personer under 65 år. 

• Dagverksamhet för personer över 65 år med gruppindelning för personer som har mer 

funktioner kvar resp. personer som kommit längre in i sjukdomen där insatsen mer är 

inriktad på avlösning för anhöriga. 

Korttidsboende/Akutplats 

Ger anhöriga en möjlighet till en period av avlösning, t ex. när den anhörige sviktar eller 

vill resa bort eller behöver egen sjukhusvistelse. 

Det ska finnas möjlighet att ta emot den demenssjuke med mycket kort varsel, exempelvis 

vid akut sjukdomstillstånd för den anhörige eller annan krissituation. 

17 

Ingenting är omöjligt- Förstärkt stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående på Södermalm, E Norman Stiftelsen 

Stockholms Äldrecentrum 2009:10 

18 

Stockholms läns landsting, Regionalt Vårdprogram Demens, Stockholms läns landsting; 2006 


– 41 –


Växelvård 

Regelbunden avlösning för anhöriga. Skapar förutsättningar för den demenssjuke och den 

anhörige att kunna bo kvar hemma ytterligare en tid. 

Vård- och omsorgsboende/Särskilt boende 

Individuellt behovsprövat boende som ges med stöd av SOL eller LSS. Många olika beteckningar 

finns, till exempel äldreboende och demensboende. Småskaligt boende speciellt 

anpassat för personer med demenssjukdom har visats bidra till bättre livskvalitet jämfört 

med blandat boende. 

Socialstyrelsen anger i nationella riktlinjerna att socialtjänsten i särskilt boende för personer 

med demenssjukdom bör 

• Tillhandahålla en miljö som är personligt utformad, berikad och hemlik 

• Säkerställa lugn ljudmiljö 

• Erbjuda möjligheter till utomhusvistelse 

• Färgsätta och utforma den fysiska miljön så att den underlättar möjligheterna att orientera 

sig 

• Erbjuda en psykosocial miljö som kännetecknas av trygghet och tillgänglighet och där 

man kan få ett meningsfullt innehåll i dagen 

Distriktssköterska 

Distriktssköterskan verkar på vårdcentral/hälsocentral med egen mottagningsverksamhet 

och gör insatser utifrån behovet av omvårdnad och medicinsk behandling 19 . Med sin specialistkompetens 

inom folkhälsa, omvårdnad, medicin och socialt synsätt har distriktssköterskan 

en viktig funktion som kunskapsförmedlare och handledare när det gäller personer 

med demenssjukdom 20 . Hon är generalist och omvårdnadsansvarig för patienter i det ordinära 

boendet. Distriktssköterskan har en central roll i folkhälsoarbetet genom sitt arbete 

med att förebygga ohälsa. 

Möter utifrån sitt ansvar i hemsjukvården den demenssjuke patienten och är viktig för att 

identifiera, behandla och följa upp omvårdnadsbehov hos den enskilde. Distriktssköterskan 

är samarbetspartner till demensteam och/eller demenssjuksköterska. Några distriktssköterskor 

inom varje kommun bör ha specifik demenskompetens och ha en utbildande, handledande 

och rådgivande funktion för sina kollegor, samt leda anhöriggrupper med inriktning 

på utbildning och information. 

Läkare 

Husläkaren är specialist i allmänmedicin och har breda kunskaper om sjukdomar och 

hälsoproblem och hur de kan behandlas. Husläkaren har utifrån sin roll i första linjens sjukvård 

ansvaret för den basala demensutredningen som syftar till att utesluta andra behandlingsbara 

sjukdomar såsom framför allt depression, endokrina sjukdomar, infektioner, 

19 

Distriktssköterskans uppdrag; Bergman A-L, Rising I. mfl. Vårdförbundet, Distriktssköterskeföreningen och 

Fammi (2006) 

20 

Kompetensbeskrivning Legitimerade sjuksköterskor med specialistsjuksköterskeexamen, Distriktssköterska, Distriktssköterskeföreningen 

och Svensksjuksköterskeförening (2008) 


– 42 –


bristtillstånd, hjärntumör och normaltryckshydrocephalus. Läkaren ansvarar också för 

remiss till specialiserad minnesutredningsenhet när det finns behov av utvidgad utredning. 

Husläkaren ansvarar också för den fortsatta uppföljningen och behandlingen så länge som 

patienten bor kvar i eget boende. I detta arbete är demensteam och/eller demenssjuksköterskan 

samarbetspartner. 

Vid de mer oklara och komplicerade fallen ansvarar en specialist i geriatrik för den fullständiga 

utredningen vid någon av de specialiserade minnesutredningsenheterna. Denne 

ansvarar för utvidgade utredningar samt initierar och utvärderar läkemedelsbehandling. I 

flertalet fall remitteras patienten efter detta åter till husläkaren för uppföljning. 

Läkare som är knuten till den kommunala verksamheten och har ansvar för demensboenden 

skall vara intresserad och kompetent inom området demens. 

Psykolog 

Psykologen ansvarar för neuropsykologiska utredningar, kartlägger omfattningen och arten 

av nedsatta och bevarade kognitiva funktioner, samt redogör i förekommande fall för 

hjärnskadelokalisation och individens möjligheter till kompensation. De utför behandlande/ 

krisbearbetande samtal med patient och anhöriga samt ger råd om bemötande. 

Kurator 

Kuratorn är utbildad socionom. Arbetsuppgifterna avseende personer med demenssjukdom 

kan vara förebyggande eller inriktade på utredning, behandling, servicesamordning och 

planering 21 . 

Arbetsterapeut i primärvården 

Utför funktions- och aktivitetsbedömning av ADL-förmåga, personlig och instrumentell, som 

underlag för diagnos och ev. vårdplanering. Bedömningen ligger även till grund för vidare 

insatser. Bedömer, utprovar, förskriver och anpassar hjälpmedel; kognitionshjälpmedel och 

larm. Ger råd om anpassning av boendemiljön för att underlätta aktiviteter i det dagliga 

livet. Bistår vid ansökan om bostadsanpassning. Ger stöd till personer med demenssjukdom 

och deras anhöriga i vardagsaktiviteter i hemmiljö. 

Arbetsterapeut i vård- och omsorgsboende/Särskilt boende 

Utför funktions- och aktivitetsanalys, ADL-bedömning, i syfte att skapa underlag för aktivitetsstödjande 

insatser. Handleder personal i ett rehabiliterande arbets- och förhållningssätt 

samt utbildar i förflyttningsteknik. Gör anpassningar av boendemiljön. Bedömer behov 

av, förskriver och anpassar hjälpmedel samt utreder behov av larm. 

Några arbetsterapeuter inom varje kommun bör ha specifik demenskompetens och ingå i 

demensteamet. Arbetsterapeuten har en utbildande, handledande och rådgivande funktion 

för patient, anhöriga samt andra vårdgivare. 

20 

Vårdguiden www.vardguiden.se 


– 43 –


I samverkan med kommunens biståndshandläggare/ enhetschef utföra rehabiliteringsinsatser 

bl a handledning av personal i syfte att möjliggöra kvarboende. 

Sjukgymnast i Primärvård och vård- och omsorgsboende/Särskilt boende 

Sjukgymnasten arbetar med att förebygga och behandla problem som begränsar förmågan 

att röra sig. Sjukgymnasten arbetar både med fysisk träning och andra typer av behandlingar 

samt ger råd och information till anhöriga och annan vårdpersonal. Det kan bestå av t ex 

ergonomi, förflyttningsteknik, användning av hjälpmedel och inte minst fallriskbedömning 

samt fallprevention. 

Demensteam 

I de nationella riktlinjerna betonas ett multiprofessionellt teambaserat arbetssätt för att kunna 

ge en god vård och omsorg. 

Det teambaserade arbetet består av att olika yrkesprofessioner utför sin specifika del, se 

vidare bilaga 3. Teamets kompetens kan användas för utredning, vårdplanering, ge vård, 

behandling, utbildning och olika stödinsatser till patient, anhöriga och berörd personal. 

Utifrån patientens behov samordnas insatserna mellan specialistenhet, primärvård och 

kommun. Syftet är att lägga upp en insatsplan för att möjliggöra kvarboende i samarbete 

med kommunens biståndshandläggare/enhetschef för att ge rätt insatser i förhållande till 

kvarvarande funktioner i takt med att sjukdomen förändras över tid. 


– 44 –


Kvalitetsindikatorer 

Socialstyrelsen har i arbetet med nationella riktlinjerna tagit fram indikatorer för god vård. 

En indikator ska ha vetenskaplig rimlighet (validitet), vikt (relevans) och dessutom vara 

möjlig att mäta och tolka. 

Indikatorerna är 14 stycken. Merparten är utvecklingsindikatorer, det vill säga indikatorer 

som inte är möjliga att kontinuerligt följa med de uppföljningssystem som i dagsläget finns 

tillgängliga, men utveckling pågår av register och andra datakällor. SveDem, som är ett 

nationellt kvalitetsregister för vård och omsorg av personer med demenssjukdom, är den 

viktigaste datakällan för följa upp indikatorerna nedan. Ännu är det främst minnesmottagningarna 

som registrerar i registret. Det krävs att både primärvården och kommunerna börjar 

registrera i SweDem för att uppföljningen ska fungera. 

Indikatorer som är uppföljningsbara med dagens datakällor 

1. Behandling med demensläkemedel. 

2. Behandling med antipsykosmedel i särskilt boende. 

3. Antal personer med nydiagnostiserad demenssjukdom relaterat till incidensen. 

4. Fastställda riktlinjer och rutiner för genomförande av läkemedelsgenomgång med fokus 

på uppföljning av behandling med antipsykosmedel hos personer med demenssjukdom. 

5. Riktlinjer och rutiner som beskriver hur man identifierar och följer upp personer med 

demenssjukdom som riskerar att falla. 


demenssjukdom som riskerar att utveckla eller som redan utvecklat trycksår. 


demenssjukdom som riskerar att utveckla undernäring eller som redan är undernärda. 

Indikatorer som endast delvis, eller inte alls, går att mäta med dagens datakällor 

(utvecklingsindikatorer) 

8. Andel personer med demensdiagnos som genomgått basal demensutredning. 

9. Andel personer med demenssjukdom som följs upp minst en gång per år av hälso- och 

sjukvården. 

10. Andel personer med demenssjukdom som följs upp minst en gång per år av socialtjänsten. 

11. Andel personer med demenssjukdom i särskilt boende som är anpassat för personer 

med demenssjukdom. 

12. Andel personer med demenssjukdom som vårdats inom akutsjukvård för höftfraktur 

orsakad av fall. 

13. Andel personer med demenssjukdom som utvecklat trycksår, grad 1–4. 

14. Andel personer med demenssjukdom som beviljats dagverksamhet enligt socialtjänstlagen. 


– 45 –


Konsekvensanalys 

Organisatoriska effekter 

Förslaget innebär att antalet demensutredningar måste öka i länet. Det genomförs nu uppskattningsvis 

drygt 3 000 utvidgade utredningar/år, men incidenssiffror talar för att cirka 

5 000 patienter insjuknar varje år i demens (vilket innebär att behovet är ca 5 000 utredningar, 

varav uppskattningsvis 75 % är av typen utvidgad utredning). Därtill kommer alla 

de som efter utredning visar sig ha annan diagnos än demens, en växande grupp som kräver 

noggrann utredning. Det finns också ungefär 10 000 individer med demenssjukdom som 

inte fått någon utredning. Eftersom målsättningen är att så tidigt som möjligt utreda alla 

med möjlig demenssjukdom, kommer kravet på utredningskapacitet att öka. Identifiering 

av demenssymtom och basal utredning bör ske inom primärvården och därför kommer 

stora krav att ställas på dessa framöver. Samma sak gäller specialistutredningarna då antalet 

yngre som utreds också kommer att öka. Tidig upptäckt leder till tidig farmakologisk behandling. 

Insatt behandling kräver uppföljning vilket också måste ske inom primärvård och 

specialistvård. 

Ekonomiska konsekvenser 

Kostnaderna kommer på kort sikt att öka – då fler upptäcks tidigt och fler utredningar genomförs 

med regelbundna uppföljningar och förbättrat anhörigstöd – i form av ökade insatser 

av distriktssköterskor, distriktsläkare och rehabiliteringspersonal. Sannolikt ökar även 

behovet av specialister på minnesmottagningarna engagerade i utredningsverksamheten. 

Mot detta vägs de långsiktiga ekonomiska vinster man uppnår genom att patienterna får 

tidig behandling, emedan dessa patienter ofta redan är kända av vårdgivarna för olika kognitiva 

symptom. Därmed minskar de fall där sjukdomen leder till akuta sammanbrott och 

konfusionstillstånd som i sin tur belastar akutmottagningar och den akuta sjukvården. 

I och med att patienterna kan vårdas hemma längre med farmakologisk behandling kommer 

på sikt belastningen på den kommunala äldre- och demensomsorgen att minska med 

positiva, ekonomiska konsekvenser. 

Patientsäkerhet 

Med strukturerad utredning och behandling samt användande av kvalitetsindikatorer minskar 

risken för utebliven eller felaktig utredning, behandling, vård och omsorg. 

Jämställdhet 

Män har fortfarande ca fem års kortare medellivslängd än kvinnor. Ca 70 % av männen är 

gifta eller sammanboende när de dör, medan motsvarande siffra för kvinnorna är ca 30 %. 

En majoritet av kvinnorna som utreds på minnesmottagning är ensamboende jämfört med 

30% av männen. Merparten av kvinnorna lever alltså ensamma i livets slutfas. Kvinnors 

hälsa är fortfarande sämre än männens och de är mer funktionsnedsatta än män i samma 

ålder, delvis beroende på en högre frekvens av demens och andra kroniska sjukdomar. 


– 46 –


Med strukturerad utredning och behandling minskar risken för ojämlikhet mellan olika 

patientgrupper. För närvarande föreligger enligt SveDem:s 22 senaste årsrapport 2008–2009 

könsskillnader i rapporterad utredning där män utreds mer teknikintensivt (lumbalpunktion, 

isotopundersökning av hjärnan och kognitiv testning av neuropsykolog) och kvinnor oftare 

bedöms av arbetsterapeut. Det finns även könsskillnader i läkemedelsanvändningen. Se 

www.svedem.se. Det finns ingen anledning att anta att skillnaderna skulle vara mindre för 

icke rapporterade patienter. 

Miljö 

De flesta läkemedel som används med indikation demens eller komplikationer till demens 

har enligt FASS relativt låg miljörisk, så långt de är bedömda. En korrekt utredning, behandling 

och omvårdnad medför dock behov av färre läkemedel totalt sett, vilket bör vara 

positivt ur miljösynpunkt. Även minskat behov av akut somatisk behandling är ur många 

aspekter positivt för miljön. 

22 

Svenskt Demensregister, nationellt kvalitetsregister 


– 47 –


Kvalitetskriterier för specialiserade 

demensutredningsenheter 

Enheten bör enligt vetenskap och beprövad erfarenhet: 

• arbeta i team med specialistläkare 23 , specialutbildad sjuksköterska, dito neuropsykolog 

och arbetsterapeut samt ha tillgång till logoped, sjukgymnast och kurator med kunskap 

om och erfarenhet av demenssjukdomar 

• använda diagnoskriterierna DSM-IV, NINCDS-ADRDA, NINDS-AIREN, FTD-Lund/ 

Manchester och DLB enl. McKeith et al, se bilaga 1. 

• för utvidgad utredning ha tillgång till MRT och vid behov SPECT, EEG, carotisdoppler 

och likvoranalys 

• för utvidgad utredning ha tillgång till neuropsykologisk bedömning av kognitiva funktioner 

utförd av psykolog med specifik kompetens inom området 

• för utvidgad utredning ha tillgång till kartläggning och bedömning av aktivitetsförmåga 

och kognitiv förmåga av arbetsterapeut med specifik kompetens inom området 

• fortlöpande följa 

– Antal utredningar 

– Öppen vård/sluten vård 

– Andel fullständiga utredningar 

– Slutdiagnos 

• ha diagnosrond gemensam för hela teamet 

• meddela utredningsresultatet till primärvård och kommun med patients/anhörigas samtycke. 

I den skriftliga sammanfattningen till kommunen skall framgå diagnos, demensgrad, 

patientens resurser, vad patienten behöver hjälp med och råd om bemötande och 

förhållningssätt. MMT/MMSE och Katz ADL-index skall framgå samt demensgrad 

enligt ett av bedömningsinstrumenten GBS/Berger/ CDR/ADAS-Cog eller Cam-cog. 

• erbjuda patient och anhöriga enskilt samtal. 

• erbjuda psykologiskt och pedagogiskt stöd åt patient och anhöriga i samband med 

utredningen. 

• ha behandlingsmottagning för patienter med specifik terapi. Enheten bör fortlöpande 

följa och kunna redovisa resultat från behandlingsmottagning enl. följande: 

– Insatt behandling 

– Behandlingseffekt 

– Biverkningar 

För att uppfylla kvalitetsmåtten ovan krävs adekvat personaltäthet. 

23 

Specialistkompetens i geriatrik, neurologi, psykiatri eller likvärdig specialitet samt särskild utbildning i och erfarenhet 

av demenssjukdomar 


– 48 –


Bilaga 1 

Officiella demenskriterier 

Demens 

DSM-IV-kriterierna för demens 24 

En nedsättning av flera kognitiva funktioner. Nedsättningen visar sig genom: 

1. nedsatt minnesfunktion (bristande förmåga att lära in något nytt och att minnas vad som 

tidigare lärts in) 

2. minst en typ av följande störningar: 

– afasi (språkstörning) 

– apraxi (oförmåga att utföra ändamålsenliga rörelser trots intakta motoriska funktioner) 

– agnosi (bristande förmåga att känna igen eller identifiera föremål trots intakt sensorisk 

funktion) 

– störning av exekutiva funktioner (d v s planera, organisera, rangordna, tänka abstrakt) 

Den kognitiva funktionsnedsättningen förorsakar en betydande försämring av sociala eller 

yrkesmässiga funktioner och representerar en betydande sänkning från en tidigare funktionsnivå. 

Den kognitiva funktionsnedsättningen förekommer inte enbart i samband med konfusionstillstånd. 

ICD-10-kriterierna för demens 25 

Det finns belägg för var och en av följande punkter: 

1. en minnesnedsättning som är tydligast när det gäller nyinlärning men som i svårare fall 

kan omfatta hågkomst av tidigare inlärd information. Nedsättningen gäller både verbal 

och icke-verbal information. Den måste objektivt styrkas av en tillförlitlig berättelse 

från en anhörig eller annan vårdgivare och om möjligt också av resultatet av neuropsykologiska 

test eller kvantifierade kognitiva skattningar. Graden av nedsättning stadieindelas 

som mild, måttlig eller svår. 

2. en reducering av andra kognitiva förmågor som visar sig som försämrat omdöme och 

försämrad tankeverksamhet, t ex vid planering och organisering, och som försämrad 

allmän informationsbearbetning. Helst skall belägg för denna reducering fås från en anhörig 

eller annan vårdgivare och om möjligt också av resultat av neuropsykologiska test 

eller kvantifierade objektiva skattningar. Det måste också kunna påvisas att det är frågan 

om en sänkning från en tidigare prestationsnivå. 

24 

DSM-IV: Diagnostic and statistical manual of mental disorders, American Psychiatric Association, 4th ed, 1994 

25 

ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders: Diagnostic criteria for research, WHO, 1993 


– 49 –


Medvetenheten om omgivningen (d v s frånvaron av grumlat medvetande) är bevarad under 

tillräckligt lång tid för att symtomen i kriteriet ovan skall kunna manifestera sig på ett otvetydigt 

sätt. När konfusionstillstånd är pålagrade skall diagnostiseringen av demens uppskjutas. 

Det finns en nedsättning av emotionell kontroll eller motivation eller en förändring av socialt 

beteende som ger minst ett av följande symtom: 

• emotionell labilitet 

• irritabilitet 

• apati 

• förråat socialt beteende 

För en tillförlitlig klinisk diagnos skall symtomen i kriteriet som angivits högst upp i denna 

text ha funnits i minst 6 månader. Om tiden med tydliga symtom är kortare kan diagnosen 

bara bli preliminär. 


– 50 –


Alzheimers sjukdom 

NINCDS-ADRDA- Kriterierna för Alzheimers sjukdom 26 

Trolig Alzheimers sjukdom 

Trolig demens fastställd genom klinisk undersökning och minimentaltest eller liknande undersökning 

och bekräftad av resultatet av neuropsykologiska test: 

• nedsättning inom två eller flera kognitiva områden 

• progressiv försämring av minnet och kognitiva funktioner 

• debut i åldrarna 40–90, oftast efter 65-årsåldern 

• avsaknad av systematiska störningar eller andra hjärnsjukdomar som skulle ha kunnat 

förorsaka den progressiva försämringen av minne och kognition. 

Möjlig Alzheimers sjukdom 

Möjlig Alzheimers sjukdom föreligger vid ett demenssyndrom när ingen annan neurologisk 

eller systematisk störning finns som är tillräckligt svår för att förorsaka demens samt 

vid variationer i fråga om debut, yttringar och förlopp finns. 

Definitiv Alzheimers sjukdom 

Definitiv Alzheimers sjukdom föreligger när de kliniska kriterierna för trolig Alzheimers 

sjukdom är uppfyllda och det finns histopatologiska belägg från biopsi eller obduktion. 

DSM-IV- Kriterierna för Alzheimers sjukdom 

En nedsättning av flera kognitiva funktioner. Nedsättningen visar sig genom: 

3. nedsatt minnesfunktion (bristande förmåga att lära in något nytt och minnas vad som 

tidigare lärts in) 

4. minst en av följande kognitiva störningar: 


– apraxi (oförmåga att utföra ändamålsenliga rörelser trots intakta motoriska funktioner) 

– agnosi (bristande förmåga att känna igen eller identifiera föremål trots intakt sensorisk 

funktion) 


Förloppet karakteriseras av en smygande debut och en fortskridande kognitiv nedsättning. 

Den kognitiva funktionsnedsättningen förekommer inte enbart i samband med konfusionstillstånd. 

26 

NINCDS-ADRDA Kriterier för Alzheimers sjukdom. Neurology 1984;34:939-944 


– 51 –


Den kognitiva funktionsnedsättningen vid Alzheimers sjukdom beror inte på något av följande: 

1. tillstånd i centrala nervsystemet som förorsakar progressiv nedsättning av minne och 

kognitiva funktioner (t ex. cerebrovaskulär sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons 

sjukdom, subduralhematom, normaltryckshydrocefalus) 

2. systemiska tillstånd som man vet kan förorsaka demens (t ex hypothyreos, brist på 

B 12-vitamin eller folsyra, brist på niacin, hyperkalcemi, neurosyfilis, HIV-infektion) 

3. tillstånd förorsakade av droger 

Funktionsnedsättningen inträffar inte bara under konfusionstillstånd. 

ICD-10- Kriterierna för Alzheimers sjukdom 

Demens vid Alzheimers sjukdom 

De allmänna kriterierna för demens (ICD-10-kriterierna för demens) måste vara uppfyllda. 

Anamnes, fysisk undersökning eller särskilda undersökningar ger inga belägg för någon 

annan möjlig orsak till demenssyndromet (t ex cerebrovaskulär sjukdom, Parkinsons sjukdom, 

Huntingtons sjukdom, subduralhematom, normaltryckshydrocefalus), systematisk 

störning (t ex hypothyreos, brist på B 12-vitamin eller folsyra, hyperkalcemi eller alkoholeller 

drogmissbruk). 

Demens vid Alzheimers sjukdom med tidig debut 

Kriterierna för demens vid Alzheimers sjukdom enligt ovan måste vara uppfyllda och åldern 

vid debuten måste vara lägre än 65 år. 

Dessutom skall minst en av följande fordringar vara uppfylld: 

• belägg finns för en relativt snabb progress 

• förutom minnesstörning måste afasi (anamnestisk eller sensorisk), agrafi, alexi, akalkuli 

eller apraxi (som tyder på temporal-, parietal- och/eller frontal-lobsengagemang) föreligga. 

Demens vid Alzheimers sjukdom sen debut 

Kriterierna för demens vid Alzheimers sjukdom måste vara uppfyllda och åldern vid debuten 

vara 65 år eller mer. 

Dessutom skall minst en av följande fordringar vara uppfylld: 

• belägg finnas för en mycket långsam, smygande debut och progression (progressionstakten 

kan bara avgöras retrospektivt efter 3 år eller mer) med dominans av minnesstörning 

som beskrivits under punkten 1. (ICD-10 kriterierna för demens) 

• belägg finnas för intellektuell funktionsnedsättning som beskrivits under punkten 2. 

(ICD-10-kriterierna för demens) 


– 52 –


Demens vid Alzheimers sjukdom, atypisk eller blandad form 

Denna beteckning skall användas för demenssjukdom som har viktiga atypiska symtom 

eller som uppfyller kriterierna för både Alzheimers sjukdom med tidig debut och Alzheimers 

sjukdom med sen debut. En kombination av Alzheimers sjukdom och vaskulär demens 

är också medräknad här. 


– 53 –


Vaskulär demens 

NINDS-AIREN- Kriterierna för vaskulär demens 27 

Vaskulär demens är en komplex sjukdom som karakteriseras av kognitiv störning orsakad 

av ischemi eller blödning i hjärnan eller från ischemiska hypoxiska hjärnskador. 

Diagnosen undergrupperas i TROLIG, MÖJLIG och DEFINITIV vaskulär demens. 

Kriterierna för att ställa diagnosen trolig vaskulär demens ska inkludera alla följande 

punkter (1-3): 

1. demenskriterier ska vara uppfyllda (se ICD-10-kriterierna för demens) 

2. cerebrovaskulär sjukdom 

a) fokala neurologiska tecken som halvsidig förlamning, facialispares, positivt Babinskis 

tecken, känselbortfall, synfältsbortfall, dysartri mm vilka anses vara orsakade av 

stroke (det är ej nödvändigt att man har anamnes på stroke) 

OCH 

b)relevant cerebrovaskulär sjukdom på CT eller MRT 

– multipla infarkter i hjärnans stora kärl 

– enstaka strategisk infarkt 

– multipla lakunära infarkter 

– utbredda vitsubstansförändringar periventrikulärt 

3. tidssamband mellan 1 och 2 

a) demensdebut inom 3 månader efter en fastställd stroke 

b)hastig försämring i de kognitiva funktionerna eller fluktuerande progression av kognitiva 

funktioner 

Kliniska tecken som överensstämmer med diagnosen trolig vaskulär demens 

inkluderar följande: 

1. tidigt uppträdande av gångstörning (småstegsgång, magnetisk, apraktisk-ataktisk eller 

parkinsonistisk gång) 

2. anamnes på ostadighet eller frekventa oprovocerade fall 

3. ökad urineringsfrekvens, urininkontinens som ej kan förklaras av urologisk sjukdom 

4. pseudobulbär pares 

5. personlighets- och stämningsförändringar, beteendeförändringar. Depression, emotionell 

inkontinens och andra subcortikala skador som inkluderar psykomotorisk hämning. 

27 

NINDS-AIREN Kriterier för vaskulär demens. Neurology 1993; 43:250-60 


– 54 –


Kliniska tecken som gör diagnosen vaskulär demens osäker eller otrolig inkluderar: 

1. tidiga tecken på minnesstörning och progressiv försämring av minnesfunktioner och 

andra kognitiva funktioner såsom språk (transkortikal sensorisk afasi), apraxi och perception 

utan tecken på fokal hjärnskada vid CT eller MRT 

2. avsaknad av fokala neurologiska tecken annat än kognitiva störningar 

3. avsaknad av cerebrovaskulära skador synliga med CT eller MRT 

Diagnostiska kriterier för möjlig vaskulär demens 

Kan sättas då kriteriet demens enligt tidigare är uppfyllt med fokala neurologiska tecken 

men utan tecken på cerebrovaskulär sjukdom visad med CT eller MRT; eller avsaknad av 

tydligt tidssamband mellan demens och stroke; eller hos patienter med smygande debut 

och variabelt förlopp (platåmässigt förlopp eller förbättringar) av de kognitiva störningarna 

och tecken på relevant cerebrovaskulär sjukdom. 

Diagnostiska kriterier för definitiv vaskulär demens 

Kliniska tecken för trolig vaskulär demens samt: 

1. histopatologiska bevis för cerebrovaskulär sjukdom erhållen från biopsi eller obduktion 

2. frånvaro av neurofibrillära tangles och neuritiska plack som är utöver det man kan förvänta 

sig för åldern 

3. frånvaro av andra kliniska eller patologiska förändringar som skulle kunna förklara demensen 

Kombinationsdiagnosen Alzheimerdemens och cerebrovaskulär sjukdom används endast 

om patienten uppfyller de kliniska kriterierna för trolig Alzheimerdemens och de finns kliniska 

eller CT- eller MRT-tecken på relevant cerebrovaskulär sjukdom. 

DMS-IV-Kriterierna för vaskulär demens 

En nedsättning av ett flertal kognitiva funktioner, vilken visar sig genom både: 

1. minnesnedsättning (bristande förmåga att lära in nytt material och att komma ihåg tidigare 

inlärt material) 

2. minst en av följande kognitiva störningar: 


– apraxi (oförmåga att utföra ändamålsenliga rörelser trots intakt motorisk funktion) 

– agnosi (bristande förmåga att känna igen föremål trots intakt sensorisk funktion) 


Fokala neurologiska tecken och symtom (t ex överdrivet kraftiga reflexer i djupt belägna 

senor, Babinskis reflex, pseudobulbär pares, gångdefekter, svaghet i en extremitet) eller 

undersökningsfynd som indikerar cerebrovaskulär sjukdom (t ex. multipla infarkter omfattande 

cortex och underliggande vitsubstans) som bedöms ha ett etiologiskt samband med 

störningen. 

Den kognitiva funktionsnedsättningen förorsakar en betydande försämring av social eller 

yrkesmässig funktion och innebär en betydande sänkning från en tidigare funktionsnivå. 

Funktionsnedsättningen inträffar inte bara under konfusionstillstånd. 


– 55 –


ICD-10-Kriterierna för Vaskulär demens 

De allmänna kriterierna för demens (ICD-10-kriterierna för demens) måste vara uppfyllda. 

• Nedsättningen av de högre kognitiva funktionerna är ojämn med en del funktioner 

drabbade och andra relativt väl bevarade. Således kan minnet vara ganska påtagligt 

påverkat medan tänkande, resonerande och informationsbearbetning kanske bara visar 

en mindre nedgång. 

• Det finns kliniska belägg för lokal hjärnskada i form av minst ett av följande symtom: 

– unilateral spastisk bensvaghet 

– unilateralt ökade senreflexer 

– plantarextension 

– pseudobulbär pares 

Anamnes, undersökning eller test ger belägg för en betydande cerebrovaskulär sjukdom, 

vilken kan bedömas ha ett etiologiskt samband med demenssyndromet (t ex tidigare stroke, 

belägg för cerebral infarkt). 


– 56 –


Lewybodydemens 

Konsensuskriterier för den kliniska diagnosen möjligt och trolig Lewybodydemens 28 

1. Den centrala störningen som krävs för diagnosen LBD utgörs av en progredierande 

nedsättning av de kognitiva funktionerna vilket medför en betydande social och yrkesmässig 

funktionsförsämring. Framträdande eller persisterande minnesstörningar behöver 

nödvändigtvis inte förekomma i de tidigare stadierna, men framträder vanligtvis då 

sjukdomen progredierar. Svårigheter med tester som mäter uppmärksamhet, frontosubcortikala 

färdigheter och visuospatial förmåga kan vara framträdande. 

2. Två av nedanstående kriterier talar för diagnosen trolig LBD medan uppfyllandet av ett 

kriterium talar för diagnosen möjlig LBD: 

a. fluktuerande medvetandegrad med framträdande variationer i uppmärksamhet och 

vakenhet 

b. återkommande visuell hallucinos som typiskt är välgestaltad och detaljerad 

c. spontana symtom på parkinsonism 

3. Egenskaper som stöder diagnosen: 

a. falltendens 

b. syncopeattacker 

c. attacker av övergående medvetandeförlust 

d. neuroleptikakänslighet 

e. systematiserade vanföreställningar 

f. hallucinos i andra modaliteter 

4. Diagnosen LBD är mindre sannolik vid samtidig förekomst av 

a. cerebrovaskulär sjukdom med förekomst av fokalneurologiska tecken eller cerebrala 

lesioner på DT eller MRT 

b. somatisk undersökning och utredning talar för en kroppslig sjukdom eller annan störning 

i hjärnans funktion som skulle kunna förorsaka den kliniska bilden 

28 

Konsensuskriterier för Lewybodydemens. McKeith et al. Neurology 1996;47:113-24 


– 57 –


Frontotemporal demens 

Klinisk diagnos av frontotemporal demens enligt Lund – Manchester 29 

Kärnsymtom 

Smygande debut och en långsam progress med förändringar av personlighet och beteende: 

• tidig förlust av sjukdomskänsla och bristande förmåga till insikt 

• tidig omdömeslöshet 

• tidigt hämningsbortfall: aggressivitet, rastlöshet, omotiverad skämtsamhet, distanslöshet 

och hypersexualitet 

• ökad benägenhet för distraktion och impulsivitet 

• psykisk rigiditet 

• hyperoralitet: förändrat dietärt beteende, bulimi, omåttligt rökande, ökad alkoholkonsumtion 

• ”användarbeteende” d v s ohämmat berörande och användande av föremål i omgivningen 

• hallucinationer 

Affektiva symtom 

• känslomässig avtrubbning och bristande engagemang, bristande empati, apati 

• ångest, depression, suicidala tankar 

• känslomässig labilitet 

• bisarra hypokondrier, egenartade idéer 

• affektlabilitet, ökad sentimentalitet 

• avsaknad av mimik (amimi) 

Språkstörning 

• tilltagande förlust av spontant tal 

• stereotypa fraser (palilali), ekolali och sent i förloppet mutism (+amimi = PEMAsyndromet) 

Den rumsliga orienteringen och den praktiska förmågan är relativt väl 

bevarade. 

Somatiska symtom 

• primitiva reflexer (vid neurologisk undersökning) kan förekomma tidigt 

• lågt och labilt blodtryck 

• epileptiska anfall är mindre vanliga 

29 

Lund-Manchester konsensus om frontotemporal demens. Brun et al. J Neurol Neurosurg Psychiatry 1994;57:416-18 


– 58 –


Resultat av diagnostiska undersökningar 

• neuropsykologisk testning: uttalad svikt på ”frontallobstest” i frånvaro av svår minnesstörning, 

receptiv afasi och visuospatial störning 

• normalt EEG trots kliniskt påtaglig demenssjukdom 

• hjärnavbildande diagnostik (strukturell och funktionell): huvudsakligen frontal och/ 

eller främre temporal patologi 

Bidragande diagnostiska tecken 

• sjukdomsdebut före 65 år 

• liknande sjukdomsbild hos anhörig 

Exklusionskriterier (kriterier som talar mot FTD) 

• snabb ”strokeliknande” debut med plötsliga försämringar 

• tidig svår minnesstörning 

• tidig rumslig desorientering 

• tidig svår apraxi 

• logokloni (stammningsliknande talstörning), myokloni (kraftiga muskelryckningar i 

vaket tillstånd) 

• tecken på skada i hjärnstam, ryggmärg och lillhjärna 

• tidigt uttalat patologiskt EEG 

• hjärnavbildande diagnostik som visar huvudsakligen postcentral patologi 

• multifokala hjärnlesioner på CT eller MRT 

• påvisande av inflammatorisk hjärnsjukdom med hjälp av laboratorietest 


– 59 –


Bilaga 2 

Tester och formulär 

Vi tar här upp MMT, Klocktest, Anhörigintervju samt Utvärdering av demenssymtom. 

MMT presenteras med anvisningar och fullständigt test men kan liksom övriga formulär 

hämtas från www.viss.nu Ligger under Äldre/Demenssjukdomar/Bilagor och blanketter. 

Instruktion för användandet av MMT 

Kognitiv status mäts med MMT, som är ett screeninginstrument introducerat av Folstein 

1975 (MMT Mini Mental Test=MMS eller MMSE Mini Mental State Examination). Testet 

har använts i stor omfattning såväl i klinisk verksamhet som i forskningssammanhang. 

MMT är inte ett diagnostiskt prov utan en del i en undersökning. Den ger inte heller information 

om orsakerna till kognitiv svikt. 

Den maximala poängen är 30 och gränsen 23/24 är satt för kognitiv störning/suspekt demens 

(halva poäng ges ej). Såväl falskt positiva som negativa resultat förekommer. 

Psykisk eller somatisk sjukdom, språkskillnader, nedsatt syn, hörsel eller motorisk förmåga, 

medicinering, motivation och koncentration kan påverka resultatet. Hög poäng utesluter 

inte demensutveckling. Om anamnes och klinisk bild talar för begynnande demenssjukdom 

bör patienten genomgå fullständig utredning. 

Undersökaren skall vara förtrogen med vad de olika frågorna innebär. Det är viktigt att 

man vet hur man utför och tolkar testet. Vid undersökningen bedöms också testbeteende, 

förmåga att medverka vid undersökningen etc. 

De ursprungliga anvisningarna för användandet av MMT (Folstein 1975) är följande: 

"Frågorna ställs i den ordningsföljd de är angivna på blanketten och poängsätts genast. Undersökaren 

skall först få patienten att känna sig väl till mods, skapa kontakt, ge beröm då 

patienten lyckas och undvika att pressa patienten på punkter som han finner svåra. På detta 

sätt är de flesta patienter samarbetsvilliga och katastrofreaktioner undviks. Testet är inte 

tidsbegränsat." 

I övrigt skall framhållas att en god kontakt med patienten är en förutsättning för genomförande 

av MMT. Patienten måste informeras om avsikten med undersökningen och vara införstådd 

med att det rör sig om ett minnestest. Patienten informeras om att frågorna och 

uppgifterna har olika svårighetsgrad, men att det likafullt är viktigt att de ställs. Vid undersökningen 

skall patienten vara ensam med undersökaren. Anhöriga eller personal får ej 

närvara. 


– 60 –


MMT - Mini Mental State Examination, Folstein 1975 

Orientering poäng 

Vad är det för år . . . . . .(1) 

årstid . . . . . .(1) 

datum . . . . . .(1) 

veckodag . . . . . .(1) 

månad . . . . . .(1) 

Var är vi land . . . . . .(1) 

län . . . . . .(1) 

stad . . . . . .(1) 

sjukhus/vårdcentral/bost.område . . . . .. (1) 

våningsplan . . . . . .(1) 

Registrering 

Nämn tre föremål (nyckel, tandborste, lampa). Be patienten repetera dem. 

Ge ett poäng för varje riktigt svar. Den första repetitionen avgör antalet poäng, men fortsätt 

ändå repetera orden till patienten lärt sig dem (upp till 6 ggr) . . . . . .(3) 

Antalet försök som krävdes för inlärningen. . . . . . . . . 

Be patienten lägga orden på minnet, då du kommer att fråga litet senare vilka de är. 

Uppmärksamhet och beräkning 

Be patienten börja vid 100 och dra ifrån 7 och sedan fortsätta dra ifrån 7 tills du säger 

stopp (93, 86, 79, 72, 65). 

Be därefter patienten bokstavera ordet konst baklänges. Om patienten gör ett fel, men sedan 

fortsätter rätt, räkna antalet rätt. Ex tsnok 5p, tsonk 3p. 

Det bästa resultatet av de två räknas. . . . . . .(5) 

Minne 

Be patienten återge de tre ord du tidigare bad honom/henne lägga på minnet. . . . . . .(3) 

Språk 

Namngivning. 

Peka på en klocka och fråga vad det är. Gör samma sak med en penna. . . . . . .(2) 

Repetition 

Be patienten repetera: Inga om, men eller varför. Tillåt bara ett försök. . . . . . .(1) 

Trestegsuppmaning 

Lägg ett blankt papper på bordet och ge patienten följande instruktion: Tag papperet i höger 

hand, vik det på mitten och lägg det i knät. Räck först därefter fram pappret. Ge en poäng 

för varje riktigt utförd uppgift. . . . . . .(3) 


– 61 –


Läsning 

Visa patienten texten, ”Blunda”, skrivet med stora bokstäver. Be patienten läsa texten och 

göra det som står. Ge bara poäng om patienten verkligen blundar. . . . . . .(1) 

Skrivförmåga 

Ge patienten ett blankt papper och be honom/henne skriva en mening. Diktera inte. 

Meningen måste innehålla subjekt och predikat och vara förståelig. . . . . . .(1) 

Kopiering/spatial förmåga 

Be patienten rita av figuren (se sid 64). Alla 10 vinklar skall vara med och överlappningen 

skall forma en fyrhörning. Tremor och rotation ignoreras. . . . . . .(1) 

(totalt 30 p) 


– 62 –


BLUNDA 


– 63 –



– 64 –


Bilaga 3 

Förslag på uppgifter och kompetenskrav för olika 

funktioner på specialiserad demensutredningsenhet: 

Specialistläkare på specialiserad demensutredningsenhet 

Uppgifter 

• Ansvarar för bedömning och prioritering av remisser. 

• Ansvarar för att utredning görs enligt gällande riktlinjer och för val av utredningsnivå. 

• Ansvarar för diagnosrond och för sammanvägnings- (consensus) diagnos enligt gällande 

riktlinjer. 

• Ansvarar för information om diagnos, att initiera behandling och för uppföljning av behandling. 

• Ansvarar för information om utredningsresultatet till berörda vårdgivare. 

• Skall fortlöpande utvärdera utredningsresultatet. 

• Har utbildningsansvar för ST-läkare och blivande demensspecialister alla yrkeskategorier. 

Kompetenskrav 

• Skall ha specialistkompetens i geriatrik, neurologi, psykiatri eller likvärdig specialitet. 

• Skall efter specialistkompetens ha tjänstgjort ett år under handledning på Specialiserad 

demensutredningsenhet. 

• Skall ha genomgått SK-kurs om Demenssjukdomar eller motsvarande. 

Kompetensmål 

• Skall genomgå fortbildning inom området, lämpligen godkänd av IPULS (Institutet för 

professionell utveckling av läkare i Sverige), minst två veckor per år. 

• Skall delta i utbildning i nätverket Kognitiva Klubben. 


– 65 –


Psykolog på specialiserad demensutredningsenhet 

Uppgifter 

Neuropsykologisk utredning 

Psykologen ansvarar för den neuropsykologiska utredningen, kartlägger omfattningen och 

arten av nedsatta och bevarade kognitiva funktioner (såsom minne, språk, visuospatial förmåga, 

exekutiv funktion, psykomotorisk förmåga) med neuropsykologiska metoder samt 

redogör i förekommande fall för hjärnskadelokalisation och individens möjligheter till 

kompensation. 

I den neuropsykologiska utredningen ingår även att beakta yttre faktorer (t ex familjesituation, 

ekonomi, boende) och inre tillstånd (t ex depression, konfusion, krisreaktion) som kan 

påverka kognitiva förmågor. 

Information/Rådgivning (rekommendationer) 

• Behandlande/krisbearbetande samtal med patient och /eller anhöriga samt råd om bemötande. 

• Fortlöpande metodutveckling samt kompetensutveckling internt och externt. 

• Utbildnings- och handledningsansvar för PTP (Praktisk Tjänstgöring för Psykologlegitimation) 

Kompetenskrav 

• Leg psykolog. 

• Dokumenterad erfarenhet inom geriatrik och handledning av kollega under ett år med 

verifierad kompetens inom området. 

Kompetensmål 

• Utbildning inom neuropsykologi, geropsykologi samt fortlöpande kompetensutbildning 

inom (demens) området, minst ett tillfälle per år. * 

• Regelbundet deltagande i nätverksträffar för psykologer i SLL samt i Kognitiva Klubbens 

möten. 

* Rekommenderade förslag till utbildning finns specificerade hos nätverket för psykologer i SLL. Uppdateras årligen. 

Arbetsterapeut på specialiserad demensutredningsenhet 

Uppgifter 

Kartläggning av personlig och instrumentell ADL-förmåga, arbetsförmåga, samt intressen, 

vanor och roller inom områdena: 

• Personlig vård (inklusive befintliga hjälpmedel) 

• Boende (inklusive; befintliga hjälpmedel, ekonomi) 

• Fritid (sociala aktiviteter) 

• Arbete 


– 66 –


Rekommenderad metod: FSAs ADL-taxonomin eller motsvarande instrument. MoHO/ 

instrumentsamling. 

• Bedömning av förmågan att utföra aktiviteter utifrån process/ kognitiva och motoriska/ 

fysiska färdigheter. Kartläggning och analys av aktivitetsutförandet. 

Rekommenderad metod: Bedömningsinstrumentet AMPS eller liknande instrument 

(t ex DBF). Bedömningen genomförs i relevant miljö, i första hand i hemmiljö, alternativt 

arbetsplats, klinik. 

• Bedömning, utprovning och förskrivning av hjälpmedel, kognitionshjälpmedel, larm 

• Bedömning av behov av bostadsanpassning. 

Åtgärd; hjälp med ansökan och intygsskrivning. 

Bedömning för att rekommendera vårdnivå. 

• Bidra till fastställande av diagnos genom bedömningsresultat utifrån diagnoskriterier. 

Framförallt med hänvisning till exekutiva funktioner, apraxi etc. 

• Information om bedömningsresultat förmedlas skriftligt/muntligt och/ eller genom 

vårdplaneringsmöte. Rekommendation och rådgivning av fortsatta åtgärder; såsom särskilt 

boende, dagverksamhet, arbete och hemtjänstinsatser. 

• Information/handledning/instruktion till patient, anhöriga och/ eller vårdgivare. Angående; 

bemötande, patientens resurser, strategier, kompensatoriska åtgärder, i syfte att 

underlätta aktivitetsutförande. 

• Stödinsatser på arbetsplats/i arbetssituation. 

Kompetenskrav 

• Leg. arbetsterapeut. 

• Minst två års erfarenhet inom geriatrik/psykiatri och handledning av kollega under ett 

år med verifierad kompetens inom området. 

• Skall ha utbildning i för utredningen rekommenderade bedömningsinstrument. 

Kompetensmål 

• Skall genomgå kompletteringsutbildning upp till 60 p i huvudämnet, kandidatexamen. 

• Skall genomgå utbildning inom demensområdet. * 

• Skall genomgå för arbetsterapeuter relevant utbildning i neuro-psykologi.* 

• Skall tillförskaffa sig kunskap för att kunna bedriva utvecklingsarbete och delta i 

studier.* Fortlöpande kompetensutveckling inom området.* 

• Regelbundet delta i nätverksmöten 

* Rekommenderade förslag till utbildning under respektive mål finns specificerade hos nätverket arbetsterapeuter inom 

minnesutredning i SLL. Uppdateras 1 ggn/ år. 


– 67 –


Sjuksköterska på specialiserad demensutredningsenhet 

Uppgifter 

• vara omvårdnadsansvarig 

• ansvara för planering av utredningen utifrån läkarordinationer 

• fungera som stöd/kontaktperson för patient och anhöriga under utredningen 

• i kontakten med patienten under utredningen observera och dokumentera dennes praktiska 

och sociala förmågor i den aktuella situationen 

• kunna utföra vissa bedömningsinstrument i utredningen, MMT/MMSE, Katz-index samt 

någon av de globala skattningsskalorna GBS/Berger/CDR/ADAS-Cog eller Camcog 

• delta i fastställande av diagnos genom observationsresultaten 

• ge information/rådgivning till patienter, anhöriga, biståndshandläggare och andra vårdgivare 

Kompentenskrav 

• Sjuksköterska med lämplig specialistutbildning. 

• Minst två års erfarenhet inom geriatrik/psykiatri och handledning av erfaren kollega 

under ett år. 

Kunskaper i för utredningen rekommenderade bedömningsinstrument. 

Kompetensmål 

• Skall genomgå kompletterande utbildning upp till 60 poäng i huvudämnet, kandidatexamen. 

• Skall inhämta kunskap för att bedriva utvecklingsarbete och delta i studier. 

• Skall ha relevant utbildning i neuropsykologi för sjuksköterskor. 

• Skall genomgå utbildning inom demensområdet fortlöpande. 

• Skall fortlöpande beredas möjlighet till kompetensutveckling. 

• Bilda och delta i nätverk inom SLL för sjuksköterskor på demensutredningsenheter. 


– 68 –


Bilaga 4 

Specialiserade demensutredningsenheter 

i Stockholms Län 

Nackageriatriken: 

Mottagning, Nacka sjukhus 

Handens Geriatriska Klinik: 

Mottagning, Handens sjukhus 

Geriatriska Kliniken, Huddinge: 

Neurogeriatriska sektionen, Huddinge sjukhus 

Stockholmsgeriatriken: 

Mottagning, Sabbatsbergs sjukhus 

Capio Geriatrik AB: 

Mottagning, Dalens sjukhus 

Brommageriatriken: 

Mottagning, Bromma sjukhus 

Löwet Geriatrik, Förenade Care: 

Mottagning, Löwenströmska sjukhuset 

Danderydsgeriatriken: 

Mottagning, Danderyds sjukhus 

Södertälje Geriatriska Klinik: 

Mottagning, Södertälje sjukhus 

Nynäshamns Geriatrik, Legevisitten AB: 

Mottagning, Nynäshamns sjukhus 

Jakobsbergsgeriatriken: 

Mottagning, Jakobsbergs sjukhus 


– 69 –

REGIONALT VÅRDPROGRAM Demens

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?