Länsgemensamt program för vård och omsorg av demenssjuka

Länsgemensamt program 

för vård och omsorg av demenssjuka 

Närvård i Sörmland 2007 

Kommuner – Landsting i samverkan

Innehållsförteckning 

Förord 3 

Sammanfattning 5 

Inledning 6 

- En värdegrund 6 

- Det här är demenssjukdom 6 

- Hälsoekonomiska effekter 8 

- Kvalitetskriterier och kvalitetsmål 9 

- Framtida utvecklingsbehov 10 

Demensutredning 11 

Den demenssjukes vårdkedja 14 

- Kommunens ansvar 15 

- En god demensvård 16 

- Bemötande och förhållningssätt 16 

- Miljö som medel 17 

- Hjälpmedel 17 

- Anmälningsskyldighet 18 

Farmakologisk behandling 20 

Konfusion 23 

Beteendestörning 25 

Vård i livets slutskede 27 

Anhörig- och patientinformation 29 

Litteratur och länktips 30 

Ordlista 30 

Bilaga -1 

Bilaga - 2 

Bilaga - 3 

Bilaga - 4 

Bilaga -5 

Bilaga- 6 

Bilaga - 7 

Bilaga - 8 

Bilaga - 9 

Bilaga- 10 

Bilaga- 11 

Bilaga - 12 

Tumregler för demensdiagnostik och diagnoskoder 

Mall för vårdplanering och kvalitetssäkring 

Mall för strukturerad anamnestagning 

Symtomenkät 

MMT, 

Klocktest 

Depressionskattningsskala GDS20/Cornell 

Uppföljning av demenssymtom 

Socialstyrelsens anvisningar för godmanintyg/ förmyndarskap 

Körkort/Vapen 

Vårdintyg 

Förslag på uppgifter och kompetenskrav för olika 

funktioner på specialistenheten. 

2

Förord 

Syfte och mål 

Det länsgemensamma programmet för vård och omsorg av demenssjuka har tagits 

fram i samverkan mellan kommun och landsting i Sörmland i syfte att ge riktlinjer 

för, och grundläggande kunskap om handläggning av patienter med demenssjukdom. 

Avsikten är också att ge stöd åt sjukvårds- och omsorgspersonal i arbetet med 

att utreda och behandla personer med demenssjukdom. 

Målet är att all personal inom hälso- och sjukvården och den kommunala omsorgen 

som kommer i kontakt med demenssjuka personer ska tillämpa programmets riktlinjer. 

Oberoende var eller vem i länet den demenssjuke söker ska programmets 

riktlinjer säkerställa att den sjukes behov tillgodoses på ett kunskapsbaserat vis. 

Programmets utformning 

Programmets tyngdpunkt ligger på handläggning ,behandling och bemötande inom 

hela vårdkedjan. Utredning av demenssjukdom bör ske evidensbaserat. Målsättningen 

har varit att följa SBU-(Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) rapportens 

slutsatser. Där finns också originalreferenser att inhämta. Det har varit en 

strävan att göra programmet så detaljerat i praktiska avseenden att det kan användas 

som en grund för att ge likvärdig vård av demenssjuka i hela länet. 

Arbetsgrupp och förankring 

Programmet har sammanställts av en arbetsgrupp som representerar slutenvård, 

primärvård och kommuner från hela Sörmland. 

I arbetsgruppen har följande personer ingått: 

Marie Ackelman, specialistläkare, sammankallande och huvudansvarig, GerRehabkliniken, 

Nyköpings lasarett 

Marie Holmberg Clausen, specialistläkare, medicinkliniken, Mälarsjukhuset 

Angela Lindstam, distriktsläkare, vårdcentralen Tunafors, Eskilstuna 

Mats Stefensson, distriktsläkare, vårdcentralen Stadsfjärden, Nyköping 

Inger Ekstrand, arbetsterapeut, Kullbergska sjukhuset, Katrineholm 

Håkan Andersson, sjuksköterska, medicinkliniken, Mälarsjukhuset, Eskilstuna 

Göran Fyhr, sjuksköterska, vårdcentralen Tunafors, Eskilstuna 

Ruth Lööf, apotekare, Sjukhusapoteket, Mälarsjukhuset, Eskilstuna 

Christina Bäckström, arbetsterapeut, vårdcentralen Strängnäs 

Sofia Kialt, demenssamordnare Flens kommun 

Monica Wessman, demenssjuksköterska, Nyköpings kommun 

Agneta Andersson, demenssjuksköterska Katrineholms kommun 

Annika Sjöberg, demenssjuksköterska, Eskilstuna kommun 

Hans-Inge Lindeskow, demenssamordnare, Trosa kommun/Trosa vårdcentral 

Siw Hansson, medicinskt ansvarig sjuksköterska, Strängnäs kommun 

Sara Ohlsson, arbetsterapeut, Vingåkers kommun 

Till grund för arbetet med programmet ligger SBU:s rapport om demenssjukdomar. 

Arbetsgruppen har också tagit del av och använt delar av vårdprogram från Östergötland, 

Stockholm, Kalmar, Sahlgrenska universitetssjukhuset och Åland. 

Verksamhetschefer inom geriatrik, internmedicin, primärvård, paramedicin och 

kommuner i Sörmland har informerats om och godkänt innehållet i programmet. 

Styrgruppen för närvård i Sörmland har fastställt vårdprogrammet. 

3

Sammanfattning 

• Demens innebär en progressiv och bestående försämring av kognitiva (tänkande) 

funktioner som orsakar problem i det dagliga livet 

• Det länsgemensamma programmet för vård och omsorg av demenssjuka har 

tillkommit för att säkerställa en bra insats vid demensutredning, behandling, 

vård och omsorg ur patientens och anhörigas perspektiv. 

• Viktigaste kvalitetsmålet för patient och anhöriga vid utvärdering av demens 

vården är förbättrad livskvalitet. Det är därför viktigt att systematisk 

följa upp och kvalitetssäkra insatta åtgärder. Kvalitetssäkring är dessutom 

viktig för att finna områden som behöver extra resurser. 

• Det är viktigt att vårt arbete vilar på en gemensam värdegrund. 

• Alzheimers demenssjukdom och vaskulär demens är de två största sjukdomsgrupperna 

• Alla patienter med misstänkt kognitiv störning ska erbjudas läkarundersökning. 

Utredningens omfattning och nivå bedöms individuellt. Utredningen 

som utförs av olika yrkeskategorier (demensteam) är en grundförutsättning 

för en adekvat medicinsk, psykologisk, social och organisatorisk handläggning. 

• Med den medicinska utredningen som underlag bör en vårdplanering göras. 

Det är viktigt att anhörigas och patientens behov av information och stöd 

tillgodoses. 

• Behandling med acetylkolinesterashämmare kan vara symtomlindrande vid 

Alzheimers demenssjukdom. Behandlingen påbörjas om patienten, oavsett 

ålder, bedöms vara i ett tillstånd där man har glädje av att försöka bevara 

funktionsnivån. Behandling bör sättas in så tidigt i förloppet som möjligt. 

En första utvärdering av effekten av den insatta behandlingen görs efter 3-6 

månader. Memantin (Ebixa) kan vara ett behandlingsalternativ vid måttlig 

till svår Alzheimers sjukdom. Depression, aggression och humörssvängningar 

vid demens behandlas i första hand med selektiva serotoninåterupptagshämmare 

(SSRI). Läkemedel som påverkar kognitionen negativt bör 

sättas ut. 

• Det är viktigt med god kommunikation mellan utredande demensteam, 

kommunens sjuksköterska, biståndshandläggare och andra personer i vårdkedjan. 

• Patienter med demenssjukdom, såväl i hemmet som i särskilda boenden har 

rätt till god basal omvårdnad, funktionsbevarande stimulering och tillgång 

till medicinsk kompetens. 

4

Inledning 

Detta är ett länsomfattande vårdprogram för vård av personer med risk för eller 

utvecklad demenssjukdom. Det riktar sig till all personal inom hälso- och sjukvården 

och den kommunala omsorgen som kommer i kontakt med demenssjuka personer 

i såväl öppna som slutna vårdformer. 

Vården av demenssjuka faller inom prioritetsutredningens högsta prioriterade nivå, 

formulerad enligt följande. ”Vård av livshotande akuta sjukdomar som utan behandling 

leder till invalidisering eller för tidig död. Vård av svåra, kroniska sjukdomar. 

Palliativ (lindrande) vård i livets slutskede. Vård av människor med nedsatt 

autonomi.” Därav följer att personer med kognitiv nedsättning och demenssjukdom 

har rätt till utredning, behandling, vård och omsorg på lika villkor och av hög kvalitet. 

Demenssjukdomar är progressiva och medför stor förlust av autonomi och funktioner 

samt förkortad livslängd. Demens är ett kliniskt syndrom som innefattar störningar 

i kognitiva, emotionella, beteendemässiga och neurologiska (sensomotoriska) 

funktioner (nedsatt tankeförmåga, försämrat språk, olika perceptionsstörningar). 

Minnesstörning, om än inte alltid så uttalad, anses obligat för demensdiagnos. 

Inga enskilda symtom är i sig själva typiska för en demenssjukdom. 

En värdegrund 

Varje person som lider av demens har rätt 

• att veta vilken sjukdom som orsakar demenssymtomen, 

• att få en adekvat medicinsk vård för sin sjukdom, 

• att så länge som möjligt behålla sin funktionsduglighet med stöd av planenlig 

och individuell vård, 

• att behandlas som en fullvuxen människa, 

• att känna att han eller hon tas på allvar, 

• att vara utan lugnande läkemedel om det är möjligt, 

• att bo i en välkänd och trygg miljö där hans eller hennes särskilda behov 

beaktas, 

• att vara med människor som känner hans eller hennes levnadshistoria och 

vanor, 

• att regelbundet få röra sig utanför hemmet eller vårdinrättningen, 

• att varje dag under handledning få delta i meningsfull verksamhet som stöder 

den vuxna människans jagbild, 

• att få beröring: kramar, ömhet, och en annan människas närhet, 

• att få vård som förverkligas av yrkesskicklig personal, som är insatt i vården 

av personer med demens. 

(Virgina Bell och David Troxel 

Alzheimer’s Disease International 21 september 

1994) 

Det här är demenssjukdom 

Det är ofta svårt att skilja ett normalt åldrande från ett tidigt demenstillstånd eller 

från andra differentialdiagnostiska närliggande sjukdomstillstånd. I demensbegreppet 

ingår att störningen ska vara bestående och förvärvad, det vill säga att den utgör 

en nedgång i intellektuell, känslomässig och praktisk kapacitet jämfört med hur 

personen fungerat tidigare. 

5

Demensdiagnosen är en sammanvägningsdiagnos. Det finns inte någon enstaka 

konklusiv undersökning eller laboratorieprov för att fastställa demens. Detta innebär 

att en rad fakta om patienten, både anamnestiskt (berättelsen om patienten och 

sjukdomsutvecklingen) och från olika undersökningar, måste samlas in och vägas 

samman. 

Utredningen ska individualiseras så att den är medicinskt och etiskt rimlig. Den 

ska inte utföras under pågående konfusionstillstånd. 

Definition av demens enligt DSM-IV (förkortad version) 

• Minnesstörning (obligatorisk) 

• Åtminstone en av följande störningar 

- afasi 

- apraxi 

- agnosi 

- exekutiva störningar 

• Nedsatt arbets- eller social förmåga som innebär en nedgång från tidigare 

högre funktionsnivå 

• Uppträder inte enbart i samband med konfusion 

Tillståndet ska ha varat i mer än sex månader 

Hur vanlig är demenssjukdom? 

Alzheimers sjukdom är den vanligaste orsaken till demens och orsakar ensam eller 

i kombination med annan sjukdom drygt 60 procent av alla demenstillstånd. Prevalensen 

(förekomsten) stiger exponentiellt med åldern och fördubblas för varje 5- 

årsperiod över 65 år. 

I Sverige insjuknar årligen ca 15 000 – 20 000 personer i demenssjukdom. Antalet 

individer med demens i Sverige beräknades till ca 140 000. Av dessa bor uppskattningsvis 

ca 75 000 personer i kommunens särskilda boendeformer. Incidensen (antal 

nyinsjuknade) beräknas till cirka 5000 nya demensfall per år, varav 200 yngre 

än 65 år (2005). 

Som den näst vanligaste demenssjukdomen anges oftast vaskulär demens där prevalensen 

stiger starkt med ökande ålder. Blandformer mellan Alzheimerssjukdom 

och vaskulär demens uppmärksammas alltmer samt deras inbördes förhållande. 

Flertalet riskfaktorer delas av båda och betydelsen av summation och potentiering 

har föreslagits. 

I Sörmland bor cirka 263 000 personer. Cirka 18,7 procent av befolkningen är över 

65 år. I denna åldersgrupp har ca 7 procent demenssjukdom. Omsatt i siffror för 

Sörmlands län skulle det innebära att ca 3 400 personer i länet har en demenssjukdom. 

Till detta kommer de personer som är yngre än 65 år. Uppskattningsvis har vi 

idag ca 3 500 personer i länet med demenssjukdom. 

För närvarande görs ca 500 demensutredningar per år vid de geriatriska specialistenheterna 

i länet. Resterande utredningar görs i primärvården, oklart hur många. Vi 

har dock anledning att tro att det finns ett stort antal människor i länet med demenssjukdom 

som vi inte har kunskap om, och som inte har fått någon utredning 

6

eller diagnos. Med ökad andel äldre i befolkningen räknar man med en ökning av 

antalet personer med demenssjukdom. 

Hälsoekonomiska effekter 

Bruttokostnaden för demenssjukdomarna i Sverige beräknades år 2000 till 38 miljarder 

kronor. Största delen ligger inom den kommunala sfären (ca 31 miljarder, 81 

procent). Värdet av den vård som utförs av anhöriga i hemmet bedömdes vara ca 

5,3 miljarder. Läkemedel till demenssjuka beräknades kosta ca 400-500 miljoner 

varav cirka 180 miljoner utgjordes av kostnaderna för acetylkolinesterashämmare. 

En basal demensutredning inom primärvården beräknas kosta cirka 5 000 kronor. 

Det är troligt att antalet demensutredningar kommer att öka i länet. Därmed kommer 

utredningskostnaderna sannolikt att öka. Ökningen gäller främst personalkostnaderna 

eftersom det kommer att behövas fler distriktsläkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, 

sjukgymnaster, kuratorer och sannolikt ökat antal specialister. Efterfrågan 

på kommunens insatser kommer troligen också att öka. 

Mot detta måste vägas de vinster man uppnår för den enskilde individen i minskat 

lidande och genom att patienten får tidig behandling och omhändertagande. Därmed 

minskar de fall där sjukdomen leder till akuta sammanbrott och konfusionstillstånd 

som i sin tur belastar akutmottagningar och den akuta sjukvården. 

Folkhälsoinsatser 

Studier senaste åren har visat att hälsan bland äldre inte utvecklas lika gynnsamt 

som tidigare. Att långsiktigt främja hälsa, förebygga ohälsa och förbättra livskvaliteten 

hos äldre bör vara ett kostnadseffektivt sätt att möta framtida behov av vård 

och omsorg. 

Att fysisk aktivitet är hälsofrämjande är väl känt, men mindre känt är att social och 

kulturell aktivitet är lika viktig för hälsan. Social isolering är en riskfaktor för demens. 

Detta beror inte bara på att den friskare är mer aktiv utan också på att aktiviteten 

i sig håller den äldre vid god hälsa. 

En riskfaktor för demenssjukdom är hög ålder. Därtill kommer att demens är vanligare 

bland personer med kärlsjukdomar som beror på sockersjuka, högt blodtryck, 

stroke och undernäring. Rökning, övervikt, felaktig kost och låg fysisk aktivitet är 

viktiga bakomliggande livsstilsfaktorer som på sikt bör kunna påverkas i befolkningen. 

Primärprevention 

Den stora utmaningen är att nå grupper som är i störst behov av insatser. För att nå 

ut i olika riskgrupper är personliga kontakter mest effektivt. Det kan ske genom 

information och uppsökande verksamhet eller gå genom formella nätverk (t ex distriktssköterska, 

distriktsläkare, hemtjänstpersonal) och informella ( t ex grannar, 

vänner och pensionärsorganisationer). Det finns flera modeller för förebyggande 

insatser. Ett exempel är förebyggande hembesök med bland annat hälsosamtal. 

Detta är lagstadgat i Storbritannien, Danmark och Australien och i Sverige pågår 

flera försök. Ett annat sätt är att erbjuda hälsokontroller till specifika grupper. 

7

Kvalitetskriterier och kvalitetsmål 

Kvalitetskriterier eller kännetecken på en god demensvård, ska ses som ett hjälpmedel 

för att uppnå målsättningarna, utvärdera den egna verksamheten, samt för att 

definiera utvecklingsbehovet vid utrednings-, vård- och omsorgsenheterna. 

Respekten för den demenssjuke och närståendes behov och rättigheter löper som en 

röd tråd i arbetet att fastställa kvalitetskriterier inom området demens. Kriterier är 

här dels faktorer som är nödvändiga för förverkligandet av en god demensvård, till 

exempel tydlig information om till patient och närstående, dels faktorer som stödjer 

förverkligandet av en god demensvård, till exempel miljöns utformning. 

Det viktigaste kvalitetsmålet vid utvärdering av demensvården, är att förbättra 

livskvaliteten för personer med demens och deras närstående. Under hela utredningen 

krävs därför ett nära samarbete och en fortlöpande dialog med den sjuke 

och närstående. Det är de som ska ha nytta av utredningen och de åtgärder som 

vidtas. 

I samband med att demensutredning bedöms vara klar, är det viktigt att systematiskt 

följa upp och kvalitetssäkra eller kvalitetskontrollera de insatser som har 

gjorts. För den utredande enheten bör det finnas en plan för kvalitetssäkring baserad 

på de kriterier och mål som man gemensamt fastställt för verksamheten. Exempelvis 

kan en checklista för att säkerställa goda utredningar användas i samband 

med slutbedömning (Bil 8). Vårdprogram utgör själva grunden till att personer med 

demens och närstående ska tillförsäkras kvalitet vid såväl medicinska insatser som 

inom vårdarbetet. 

För att säkerställa en bra insats vid demensutredning ur patient- och närstående 

perspektiv kan följande aspekter beaktas 

• Har den demenssjuke en diagnos enligt ICD-10 kriterierna? 

• Har muntlig och eller skriftlig diagnosinformation getts den sjuke och närstående? 

• Har den sjuke och närstående kunskap om demenssjukdomen och dess konsekvenser? 

• Föreligger andra sjukdomar hos den sjuke? 

• Har farmakologisk behandling inletts? Om inte, har den sjuke och närstående 

informerats om anledningen? 

• Om behandling påbörjats. Hur planeras uppföljning? Har den sjuke och närstående 

informerats om återbesök och uppföljning? 

• Är andra sjukdomar adekvat behandlade? 

• Har det upprättats en vårdplan? 

• Har aspekter såsom bilkörning och vapeninnehav handlagts? 

• Finns det behov av arbetsanpassning, färdtjänst, ekonomiskt stöd, hjälpmedel, 

hemtjänst, annan vård- och boendeform? Har detta initierats? Har ansökningar 

gjorts? 

• Har muntlig eller skriftlig information getts om den lokala demensföreningen? 

• Vet den sjuke och närstående vart de vid behov kan vända sig i olika frågor 

inom hälso- och sjukvården och kommunen? 

• Har det utsetts en ansvarig kontaktperson? Är personen namngiven? 

8

• Har utredningen svarat emot de förväntningar som den sjuke och närstående 

hade och har upplevt behov av? 

Framtida utvecklingsbehov 

Det finns flera områden dit extra resurser behöver riktas. Den demenssjuke och 

närstående hamnar inte sällan i olika krissituationer. Idag saknas kuratorsfunktion i 

många kommuner för samtalsstöd och krisbearbetning. För demenssjuka med beteendestörning 

och psykiska symtom (BPSD) bör man utforma en tvärprofessionell 

kompetens som stöd att ges i hemmet eller på särskilt boende. Kostens betydelse 

för den demenssjuke behöver också beaktas. Sjukgymnastens roll i det tvärprofessionella 

teamet bör utvecklas. 

Det ska finnas tillgång till anhörigutbildning i alla länets kommuner. Yngre demenssjuka 

har ofta andra behov än äldre personer med demenssjukdom som måste 

bemötas. Det kan därför vara betydelsefullt för dessa personer och deras närstående 

att möta andra med liknande situation. Vi föreslår därför att det bildas ett länsövergripande 

kontaktnät för yngre personer med demenssjukdom och deras anhöriga. 

Det behövs extra resurser för metodutveckling och fortbildning av personal. I varje 

arbetsgrupp och yrkeskategori som arbetar med demenssjuka bör det finnas någon 

med spetskompetens på området. Det är också mycket viktigt att det anslås tid och 

medel till att följa forskning inom området. 

Att utveckla ett tvärprofessionellt arbetssätt mellan landsting och kommun är angeläget. 

Detta vårdprogram påvisar vikten av samordning och samverkan mellan 

landsting och kommun samt mellan kommuner för gemensam utveckling och samordning 

av resurser för till exempel fortbildning och information. 

9

Demensutredning 

Utredning i primärvård och geriatrisk specialistenhet 

När en person, dess anhörig eller andra i dess närhet märker en förändring, exempelvis 

försämrad minnesfunktion vänder man sig i första hand till primärvården för 

att få en utredning genomförd. Tidig diagnos är viktig för att utnyttja den medicinska 

behandlingens möjligheter och uppnå bästa möjliga välbefinnande och få 

rätt stödinsatser. 

Det är lämpligt att den demenssjuke redan här etablerar kontakt med demensteam 

eller kommunens demenssköterska som kan ge information om samhällets resurser 

för demenssjuka. De anhöriga utgör en stor del av vården av demenssjuka. För att 

de ska orka och som ett stöd till den demenssjuke bör närstående få information 

och stödsamtal som en förberedelse inför kommande beslut. 

Varför ska man utreda? 

Utredning av kognitiva symtom syftar till att fastställa en medicinsk diagnos, sätta 

in eventuell behandling samt skapa underlag för den fortsatta vårdplaneringen. När 

en person börjar visa symtom som kan tyda på demenssjukdom är det viktigt att en 

demensutredning genomförs. Utredningen är en grundförutsättning för en adekvat 

medicinsk, psykologisk, social och organisatorisk handläggning. 

Vem ska utreda 

Primärvården ansvarar för grundläggande utredning, behandling och vårdplanering 

för innevånare i upptagningsområdet, (inkluderar personer med psykiskt funktionshinder 

och förståndshandikapp). Om osäkerhet vad gäller bedömningen föreligger 

konsultera specialistklinik. 

Specialistkliniken ansvarar för utredning av komplicerade diagnostiska och terapeutiska 

problem vid misstänkta demenstillstånd till exempel med oklar symtombild, 

svårbemästrade symtom, hastig progress, tidiga demenstillstånd, demens hos 

yngre individer. Patienter yngre än 75 år och patient med svårdifferentierade och 

svårvärderade symtom kan remitteras till specialistklinik. Ytterligare anledning till 

att remittera en patient till specialistklinik är förekomst av BPSD (beteende- och 

psykiska symtom vid demenssjukdom) samt vid stark oro och terapeutiska problem. 

Utredningsgång 

Hembesök görs, när och om så är lämpligt av demenssköterska och arbetsterapeut. 

Hembesöket bör innehålla anamnestagning och bedömning av funktion och aktivitet. 

Strukturerad mall för anamnestagning bör användas (Bil 3). Symtomenkät kan 

ibland vara lämpligt att skicka hem till den sjuke och närstående. (Bil 4). 

Mål för utredningen 

Differentialdiagnostik – Uteslut eller åtgärda botbara tillstånd eller associerade 

symtom. Identifiera andra bidragande orsaker till symtom 

eller bristsituation. 

Demensdiagnostik 

– Vilken typ av demenssjukdom? Vilka individuella 

kliniska karaktäristika föreligger – vilka symtom? 

10

Funktionsdiagnostik 

Behandling 

Vårdplanering 

– Kartlägg konsekvenserna av hjärnskadorna, patientens 

resurser, svårigheter och behov. 

– Grundsjukdom 

Associerade symtom 

– Medverka till att lösa omsorgsbehov. 

Klarlägg den fortsatta medicinska uppföljningen och 

lämplig vårdnivå. Förmedla i samarbete med andra 

vårdgivare (primärvård, kommun) ett underlag för ställningstagande 

till åtgärder baserat på patientens individuella 

funktionsnedsättning (omsorgsbehov, ställningstagande 

till bilkörning och vapeninnehav). 

Team-samverkan 

Olika yrkeskategorier samverkar under utredningsgången. Inför slutbedömning är 

det viktigt att samråda med berörda medarbetare och tillsammans med dessa diskutera 

den fortsatta handläggningen 

Anamnes 

Den initiala utredningen som oftast sker i primärvården inleds med att man tar upp 

en anamnes. Denna utgör en betydande del i utredningen. Använd gärna en för demensutredning 

strukturerad mall (Bil 2). Anamnestiska fakta kan inhämtas av såväl 

läkare, sjuksköterska som arbetsterapeut (Bil 3). 

Status, inklusive neurologiskt och psykiatriskt status 

Äldres kognitiva funktioner försämras även av till synes lindriga kroppsliga komplikationer 

och sjukdomar. Det är viktigt att patientens hela kroppsliga status undersöks 

och i förekommande fall behandlas. Många äldre har nedsatt syn och hörsel, 

varför det är viktigt att detta ingår i demensutredning. 

Kognitiv funktioner 

I PV utförs testning med MMT och klocktest (Bil 5, 6). Funktionsbedömning av 

arbetsterapeut utförs om möjligt vid behov. Vid specialistklinik bör bedömning av 

kognitiva funktioner i första hand göras av specialutbildad arbetsterapeut. Arbetsterapeuten 

bedömer hur funktionsnedsättningen påverkar aktivitet. Neuropsykologisk 

bedömning görs vid särskild frågeställning, vid tidiga (lindriga) kognitiva symtom 

hos yngre patienter vid specialistenheten. 

Provtagning 

EKG, basal lab (alltid P-Ca, thyroideastatus, P-kobalamin eller P-Homocystein och 

P-folat). Vid misstanke utifrån anamnes och klinisk bild: Lues-, Borrelia- och HIVserologi. 

CT-hjärna bör göras i de flesta fall. Kan uteslutas vid typisk klinisk bild 

där avvikande fynd på CT i praktiken ändå ej skulle förändra handläggningen av 

patienten. Ställningstagande till ytterligare undersökningar såsom likvorprov, blodflödesmätning, 

EEG, MR och carotisdoppler görs på specialistenheten. 

Diagnostik, slutbedömning och vårdplanering 

När utredningsarbetet avslutats sammanställs resultaten. I tydliga fall stämmer resultaten 

med något av beskrivna demenstillstånden (bil 1). Andra differentialdiagnostiska 

tillstånd ska övervägas och ha uteslutits. Patient och närstående har rätt 

11

till information angående det aktuella tillståndet. De har därmed rätt att efter den 

diagnostiska slutbedömningen informeras om resultatet av utredningen. 

Om patienten erhåller läkemedelsbehandling ska denna följas upp enligt särskilt 

fastställda rutiner. I den fortsatta handläggningen måste vårdkontakterna struktureras 

på ett tydligt sätt. 

• Medicinsk behandling och uppföljning – När behandling sätts in ska det 

bestämmas hur länge patienten skall följas. I de flesta fall sker uppföljning i 

primärvården. Särskilda fall (till exempel yngre personer med lindriga symtom, 

framlobsdement) måste följas på ett systematiskt sätt inom specialistenheten 

• Övriga åtgärder – Frågor gällande sjukskrivning, anpassning av arbetsuppgifter, 

kognitiva hjälpmedel för såväl arbetssituationen som i hemmet, 

frågor rörande bilkörning och vapen. 

Behov av samordnad vårdplanering och sociala insatser – För många patienter 

är det viktigt att göra en samlad bedömning för att minska konsekvenserna av sjukdomen. 

Många gånger finns behov av dagverksamhet. Ibland behövs kontakt med 

kommunens handläggare för insatser enligt SOL (socialtjänstlagen) och LSS (lagen 

om stöd och service till vissa funktionshindrade). Det kan också finnas behov av 

gemensam överläggning med kommunen tillsammans med familjen. De flesta familjer 

behöver ha information och klara uppgifter om sjukdomen, dess prognos, 

vem de ska vända sig till med omsorgs- respektive medicinska frågor. 

Särskilt viktiga grupper att beakta vid vårdplanering är de ensamstående, somatiskt 

svårt sjuka, de med minderåriga barn samt de med snabba sjukdomsförlopp. 

Övriga uppdrag 

Specialistenheten såväl som PV har ansvar för att följa aktuell forskning, att om 

möjligt delta i kliniska studier, att bedriva utvecklingsarbete, undervisning och 

handledning samt att utveckla anhörigstöd. 

Specialistenheten har ansvar för att bedriva konsultverksamhet, att bistå andra kliniker 

i såväl sluten- som primärvård med råd och handledning vad gäller diagnostik, 

behandling, utvärdering av utredningsresultat. 

Specialistenheten såväl som PV har ansvar för att bistå kommunens personal med 

råd vid behandling av patienter med svåra beteendestörningar. 

12

Den demenssjukes vårdkedja 

När den demenssjuke levt ett tag med sin sjukdom och förmågan till oberoende 

börjar svikta kan den sjuke behöva hjälp och stöd i det dagliga livet. Efter utredning 

och beslut av kommunens biståndshandläggare kan den sjuke få till exempel 

hemtjänstinsatser. För att bibehålla ett, så gott välbefinnande som möjligt, behövs 

kontinuerlig kontakt med läkare i primärvården som i sin tur samarbetar med demensteamet. 

Vartefter sjukdomen fortskrider behöver den sjuke allt mer stöd för att klara livsföringen. 

Det kan exempelvis vara lämpligt med dagverksamhet samt avlastning till 

närstående. 

När situationen i hemmet är ohållbar för den sjuke och närstående kan kontakt tas 

med kommunens biståndshandläggare för utredning om plats på särskilt boende. I 

dessa svåra beslut, som ofta närstående måste ta, utgör demensteam ett viktigt stöd. 

Person med 

kognitiv nedsättning 

Närstående 

Intresseförening 

Demensförening 

Anhörigstöd 

SÄBO 

Primärvården 

Demensteam 

Kommun 

Hemtjänst 

Anhörigutbildning 

Dagaktivitet 

Minnesmottagning 

Geriatrisk 

Specialistenhet 

Demensteam 

13

När en person genomgått en utredning på grund av kognitiv nedsättning och fått en 

demensdiagnos är det lämpligt att, om den sjuke och närstående så önskar, etablera 

kontakt med demensteam eller kommunens demensansvarige samordnare. För att 

skapa förutsättningar till bra stödformer i vårdkedjan, från insjuknande till palliativt 

tillstånd inklusive till närstående, behövs det definieras vem som ska göra vad och 

var det ska ske. 

Med den medicinska utredningen som underlag bör en vårdplanering göras. Informationsöverföring 

ska ske enligt riktlinjer för samordnad vårdplanering (SOSFS 

2005:27). Demensansvarig inom primärvård eller specialistvård ansvarar för att 

den sjuke och närstående får kontakt med demensansvarig tjänsteman inom kommunen 

för att få information om den hjälp och stöd som samhället kan erbjuda. 

Detta är en förebyggande åtgärd som bidrar till ökad trygghet för den sjuke och 

hela hans familj och bör ske även om den sjuke inte är behovet av omedelbara insatser. 

Vartefter sjukdomsförloppet fortskrider ökar den sjukes behov av stöd och insatser. 

Situationen för personen och hans närstående beskrivs utifrån olika professioners 

perspektiv för att en helhetssyn ska uppnås. Målet är att skapa en effektiv kommunikation 

och optimalt samarbete och samsyn mellan alla berörda enheter och insatser. 

En ansökan om behov av bistånd sker till handläggare inom kommunens äldre- och 

handikappomsorg som sedan bereder ärendet och fattar beslut om insats. Beslut 

fattas sedan enligt socialtjänstlagen (SOL) eller lagen om stöd och service för vissa 

funktionshindrade (LSS). 

Kommunens ansvar 

Den vård och omsorg som ges syftar till att bibehålla personens självständighet och 

skapa en meningsfull tillvaro i den demenssjukes invanda miljö. Målet är att den 

sjuke ska kunna bo kvar i sitt boende så länge som det är den bästa lösningen. Det 

är därför viktigt att kommunen erbjuder ett individuellt anpassat, trygghetsskapande 

stöd för såväl den demenssjuke som hans närstående. 

Demenssamordnare i kommunen 

I varje kommun bör det finnas personer med utökad kompetens, så kallad spetskompetens 

i omvårdnad av demenssjuka som kan bevaka och initiera följande: 

- Framtida utveckling i vård och omsorg av personer med demenssjukdom. 

- Handledning och fortbildning av personal anställd i kommunen 

- Stöd, handledning och utbildning av närstående 

- Vara en resurs för samverkan mellan landsting och kommun 

- Omvärldsbevakning 

Kompetens hos personal 

All personal som möter personer med demenssjukdom bör ha grundläggande kunskaper 

om demenssjukdom. I varje verksamhet och yrkesgrupp bör det finnas personal 

med utökade kunskaper, spetskompetens. 

14

Verksamheter som bidrar till att skapa trygghet i hemmet 

En utvecklad hemtjänst som är uppbyggd för att möta behovet hos personer med 

demenssjukdom samt socialt inriktad dagverksamhet bidrar till att bibehålla den 

demenssjukes autonomi och gör det möjligt att bo kvar i det egna boendet längre. 

Det är viktigt att närståendestöd utgår från såväl den sjukes som den närståendes 

behov. Behovet att få vila från varandra finns hos både den sjuke som den närstående. 

Det kan handla om att förmedla kunskap, ge information samt att rent konkret 

ge direkt avlösning. Att tänka på vid vistelse på korttids-boende och växelboende 

är att man bör utgå från den sjukes sociala behov, erbjuda gemenskap och 

meningsfull verksamhet på samma sätt som i dagverksamhet. 

En god demensvård 

Demensteam 

Gränsöverskridande team för demensvård säkerställer, genom ett tvärprofessionellt 

arbetssätt, att en individuell vårdplan samt genomförandeplan upprättas. Teamet 

kan bestå av, förutom ansvarig sjuksköterska, kontaktpersonal, biståndshandläggare, 

arbetsterapeut och sjukgymnast. Varje team bör ha en demenssamordnare som 

fungerar som spindeln i nätet. Teamets kompetens kan användas för utredning, 

vårdplanering, ge vård, behandling, utbildning och olika stödinsatser till patient, 

närstående och berörd personal. 

Hjälpmedel och aktivt arbete för att uppnå en god vård av den demenssjuke är: 

- Nedtecknad levnadsberättelse 

- Kontaktpersonal 

- Regelbunden kontakt med närstående 

- Kontinuerlig handledning av personal 

- Samsyn runt förhållningssätt och bemötande 

Bemötande och förhållningssätt 

Det finns olika metoder som beskriver tekniker som syftar till att förbättra den sjukes 

förmåga till kommunikation, aktivitet och livskvalitet. 

• Validationsmetoden är en teknik som syftar till att bekräfta den sjukes känsla 

utan att värdera den. Till exempel – Jag vill åka hem. – Längtar du hem? 

• Reminiscens, att väcka minnet genom att arbeta med hågkomster. Stimulering 

av olika sinnen väcker minnen från förr. Beröring är i senare stadier av 

sjukdomen en av de viktigaste metoderna för kommunikation. Taktil stimulering 

är en form av beröring. Musik väcker också minnen från förr. Att 

som vårdare använda sång istället för tal kan därför vara ett framgångsrikt 

sätt att kommunicera. Sinnesstimulering är ett aktivt sätt att hjälpa den sjuke 

till förbättrad kommunikation och aktivitet. 

En metod som inte fungerar är nutidsorientering. Att försöka återknyta den sjuke 

till nutid ökar förvirringen och känslan av otrygghet ökar. 

Hälso- och sjukvårdsansvar 

Kommunen erbjuder god hälso- och sjukvård upp till och med sjuksköterskenivå i 

kommunernas särskilda boendeformer. 

15

Distriktssköterskan ansvarar i hemsjukvården för personen med demenssjukdom 

och är ett viktigt stöd för den sjuke och närstående. Hon är ett viktigt stöd inte 

minst när det gäller att hjälpa den enskilde med läkemedel. Distriktssköterskan är 

samarbetspartner till demensteam och demenssjuksköterskan. Några distriktssjuksköterskor 

inom varje kommun bör ha specifik demenskompetens och ha en utbildande, 

handledande och rådgivande funktion för sina kollegor. 

Distriktsläkare har utifrån ansvaret i första linjens sjukvård ett ansvar för att utredning 

görs och som kontinuerlig läkarkontakt så länge som den demenssjuke bor 

kvar i det egna boendet. I detta arbete är demensteam och demenssjuksköterskan 

samarbetspartner. Läkare som är knuten till den kommunala verksamheten och har 

ansvar för boenden där demenssjuka personer finns ska vara intresserad och kompetent 

inom området demens. 

Miljö som medel för att öka trygghet och stimulera till aktivitet 

Vård och omsorg bör bedrivas i hemlik miljö. I en meningsfull och stimulerande 

miljö, med stöd av kompetent personal kan den sjuke erbjudas en meningsfull dag 

med social gemenskap och livskvalitet. Miljön har stor betydelse för hur väl en 

person med demenssjukdom klarar av att bibehålla sin aktivitetsförmåga och självständighet. 

Miljöer som är särskilt utformade för att möta demenssjukas behov bör 

ta hänsyn till deras nedsatta minnesförmåga och orienteringssvårigheter. Det är 

viktigt att skapa en miljö som väcker minnen och stimulerar till aktivitet. Detta kan 

åstadkommas genom tavlor, dofter, fotografier på saker och platser man känner 

igen och med musik. 

De rumsliga sambanden blir med tiden svårare att förstå. Färgsättning har stor betydelse. 

Genom att skapa kontraster med färg kan man öka tydligheten. Detta kan 

uppnås genom till exempel med färgmarkering runt belysningsknappen på väggen, 

ljusa neutrala färger på väggar med klar kontrastfärg runt dörrar. På samma sätt kan 

man med färg osynliggöra dörrar som inte behöver användas. Mönstrade tyger bör 

undvikas då de kan uppfattas som fläckar. Golv i olika färger kan uppfattas som 

nivåskillnader. 

Det egna rummet bör vara hemlikt och väcka igenkännande för att skapa trygghet. 

Att tänka på vid placering av sängen är att man ser ut genom fönstret när man ligger 

i den. Då ser man naturen utanför och detta kan locka till att vilja stiga upp på 

morgonen. 

Hjälpmedel 

Kognitiva och tekniska hjälpmedel 

För att tillvarata den sjukes egna resurser och för att bibehålla möjligheten till att 

självständigt utföra vardagliga aktiviteter så långt det är möjligt, är det viktigt att 

säkerställa miljön i hemmet. En arbetsterapeut ser över behov av tekniska hjälpmedel 

(till exempel spisvakt) och specifika kognitiva hjälpmedel. Dessa hjälpmedel 

förenklar och underlättar det vardagliga livet för den demenssjuke. Utprovning av 

hjälpmedel ska alltid göras utifrån varje enskild individs behov. 

Larm 

Den sjukes nedsatta förmåga att orientera sig kan utgöra ett hinder för autonomin 

och tryggheten i det egna hemmet eller på särskilt boende. Ett larm kan vara ett bra 

16

hjälpmedel i de fall autonomi och trygghet ökar vid insättandet. Ett larm får aldrig 

ersätta en annan vårdform till exempel särskilt boende. Behovet bedöms av biståndshandläggare 

eller sjuksköterska. Larm som finns att tillgå är: 

• Påkallningslarm som går till närstående. 

• Passagelarm/dörrlarm som går till närstående. 

Anmälningsskyldighet och intyg 

Bilkörning 

Patienter med medelsvår till svår demens är definitivt inte lämpliga att köra bil. 

Personer med mild demens bör följas upp med jämna mellanrum. Bedömningen av 

svårighetsgraden av demenssjukdomen är kvalitativ. En tumregel är att patienter 

med MMT under 20 poäng inte bör köra bil men vissa patienter kan i vissa fall vara 

olämpliga vid MMT på 25 – 30 poäng (Bil 5). 

Vid tveksamhet kan remiss skrivas för hjälp med bedömning av lämpligheten att 

inneha körkort. Remittera till närmaste specialistklinik som vid behov remitterar 

vidare till Minnesmottagningen, GerRehab-kliniken, Nyköpings lasarett som kan 

genomföra en körbedömning, eller till Trafikmedicinskt centrum på Huddinge. 

Vapenlicens 

”Läkare är skyldig att anmäla till polisen, om någon som är intagen för psykisk 

störning och innehar, eller kan tänkas inneha, vapen samtidigt som det 

kan antas att den intagne inte bör inneha vapen.” (vapenlagen, Bil 10) 

Kriterierna för att inneha vapen överensstämmer i stort med det som gäller för 

körkortsinnehav. Körkortslagen 10 kap.2§ samt Vapenlagen enligt SOS 13/2000. 

Intyg om god man eller förmyndare 

Det finns få särskilda lagar och regler vad gäller demenssjuka utan det handlar om 

att tillämpa de allmänna principer som gäller alla. Frågor då juridiska aspekter 

kommer in handlar ofta om att hantera vardagsekonomi, försäljning av hus, flyttning, 

gåvor, testamente och i senare skede kodlås och frihet att komma in och ut i 

boendet. Ibland har personen redan som frisk gett fullmakt till någon att sköta ekonomin 

och den fortsätter då att gälla. 

Många dementa behöver hjälp med att få sina intressen bevakade. Möjlighet finns 

för äkta makar att för varandra utföra vissa ekonomiska transaktioner med stöd av 

äktenskapsbalken. Då det inte finns någon maka eller make och den demenssjuke 

behöver hjälp kan det bli aktuellt med god man. Mer sällan upprättas förvaltarskap 

för den demenssjuke. Skillnaden består främst i att förvaltare innebär ett större ingripande 

i den enskildes bestämmanderätt medan god man samråder med personen 

i fråga. (bil 9) 

Vårdintyg 

Sjukvården förväntas normalt klara denna patientgrupp utanför tvångsvårdslagstiftningen. 

Tvångsvård kan emellertid bli aktuell vid akut försämring i demenssjukdomen 

om det finns risk för att personen skadar sig allvarligt. I sådana fall kan 

vårdintyg utfärdas (Se SFS 1991:1128;SOSFS 2000:12, Bil 9). Till exempel kan en 

konfusion, pålagrad till demenssjukdomen, ibland innebära att vårdintyg måste 

utfärdas för att adekvat vård skall kunna ges. 

17

Gränsen mellan frivillig vård och tvångsvård är inte tydligt definierad när det gäller 

patienter med demenssjukdom. Enstaka åtgärder, som bedöms nödvändiga att 

genomföra utan patientens samtycke, kan motiveras om åtgärden innebär ett skydd 

för patienten. Ibland kan åtgärder motiveras genom ett presumtivt samtycke eller 

stödjas genom samråd med anhöriga. 

Vid dessa åtgärder är kravet på journalföring stort. Det bör tydligt framgå: 

• På vilka grunder bedömningen vilar 

• Om patienten samtycker och medverkar till åtgärden eller inte 

• Att anhöriga samtycker till åtgärden 

• Att man upprättat en särskild vårdplan för den agiterade patienten där 

samtliga aspekter penetrerats och handlagts på ett adekvat sätt (somatik, 

omvårdnadsproblem, miljöfaktorer, psykiatriska symtom) 

• Behovet av konsultinsatser 

En löpande utvärdering av resultaten och omprövning av vårdplanen är obligatorisk. 

18

Farmakologisk behandling 

Alzheimers sjukdom, liksom den vanligare formen med inslag av cerebrovaskulär 

sjukdom, kan behandlas. Behandling påbörjas efter etiska och medicinska överväganden 

om patienten, oavsett ålder, bedöms vara i ett tillstånd där man har glädje 

av att försöka bevara funktionsnivån (och efter etiska och medicinska överväganden). 

Behandling med acetylkolinesterashämmare botar inte sjukdomen men kan 

påverka dess förlopp så att för patienten viktiga funktioner av ADL och kognition 

förbättras eller bibehålls över tid. Behandlingen bör sättas in så tidigt som möjligt i 

förloppet. 

Medicinering förutsätter att man följer upp behandlingseffekten med en strukturerad 

utvärdering. Kontraindikationer är allvarliga atrioventrikulära ledningsrubbningar, 

svår astma/KOL samt försiktighet ska iakttas vid ulcus. Behandlingen ger 

inte alltid effekt, trots dosjustering och preparatbyte, och bör i sådana fall avbrytas. 

Med utebliven effekt menas fortsatt försämring både med objektiva och subjektiva 

mått. 

Vid försämring senare i sjukdomsförloppet kan tilläggsbehandling eller monoterapi 

med memantin (Ebixa) som har en annan verkningsmekanism vara ett alternativ. 

Detta gäller i första hand personer som fortfarande bor hemma. Undantagsvis kan 

memantin liksom kolinesterashämmare, nyinsättas på personer på särskilt boende 

vid försämring med beteendeförändringar som är svåra för personalen att hantera. 

Behandling fortsätter om patienten uppvisar en förbättring inom tre månader, annars 

avslutas den. 

Acetylcholinesterashämmare 

Denna grupp av läkemedel minskar nedbrytningen av transmittorsubstansen acetylcholin. 

Det finns farmakodynamiska skillnader mellan preparaten som är teoretiskt 

intressanta. Det har dock inte övertygande visats att dessa är kliniskt relevanta och 

det går inte att förutsäga vilket av de läkemedel som ger den bästa effekten för en 

viss patient. I kliniska prövningar har acetylcholinesterashämmare visats förbättra 

såväl kognitiv funktion som ADL. 

Läkemedelskommittén i Sörmlands län rekommenderar nedanstående tre substanser: 

Aricept (donepezil) 

Doseras en gång per dag. 

Startdos: 5 mg x 1 

Rekommenderad underhållsdos: 10 mg x 1 

Exelon (rivastigmin) 

Startdos: 1,5 mg x 2 i 2-4 veckor. 

Dosering därefter är individuell och måldos för Exelon är 6-12 mg/dygn. 

Dosökning sker med 4 veckors intervall. 

Reminyl (galantamin) 

Depotkapslar doseras en gång per dag (filmdragerade tabletter doseras två 

gånger per dag). 

Startdos: 8 mg x 1 (4 mg x 2) vecka 1-4 

Rekommenderad underhållsdos: 16 mg x 1 (8 mg x 2) från vecka 5. 

19

Doshöjning till 24 mg x 1, kan bli aktuell senare i förloppet. 

Indikation 

Symtomatisk behandling av mild till måttligt svår demens av Alzheimertyp. 

Glutamatantagonister 

Ett preparat är registrerat i denna grupp, Ebixa (memantin). Memantin är en partiell 

glutamatantagonist, vars exakta verkningsmekanism inte är klarlagd. Sannolikt 

blockerar memantin postsynaptiska glutamaterga NMDA-receptorer, vilka därigenom 

”skyddas” från exponeringen av glutamat från degenererade neuron. Därigenom 

minskar undergången av postsynaptiska neuron. Memantin har effekt på globala 

och kognitiva funktioner vid svår demens. Preparatet tolereras väl. Biverkningarna 

är få. 

Ebixa (memantin) 

Doseras två gånger per dag. 

Startdos: 10 mg, ½ x 1. Dosökning med ½ tablett 10 mg per vecka. 

Måldos (uppnås i regel efter 4 veckor): 10 mg x 2 

(Vid måttlig nedsatt njurfunktion 10 mg x 1) 

Indikation 

Alzheimers sjukdom av medelsvår till svår grad. 

Biverkningar 

Samtliga preparat kan ge biverkningar, vanligast är gastrointestinala, men de är i 

regel övergående. Långsam dosökning och att inta läkemedlet med föda minskar 

risken. Doseringen ska individualiseras med hänsyn till effekter och bieffekter. De 

kolinerga preparaten är vagotont verkande. Därför ska försiktighet iakttagas vid 

överledningsrubbningar och då patienten redan står på mediciner med dämpande 

effekt på hjärtat. Anvisningar vid nedsatt lever- och njurfunktion samt interaktioner 

med andra läkemedel finns under respektive läkemedel i Fass. 

Utvärdering av insatt behandling 

Efter en initial bedömning av hur patienten tolererar läkemedlet bör en första utvärdering 

göras efter 3-6 månader, då även somatisk utvärdering och EKG genomförs. 

Därefter kan utvärdering ske var sjätte eller tolfte månad. Behandling bör prövas 

under ca tolv månader för säkrare grund för utvärdering. Vid god effekt kan 

behandling över flera år rekommenderas. Värdering av effekt kan ske enligt mall 

för delfunktioner och för helhetsomdöme samt med MMT (Bil 5) och anhörigintervju 

(Bil 8) . Anhörigas och vårdares information är mycket viktig. 

Kriterier för behandlingseffekt 

• Förbättring: förbättring på ≥ 2 poäng på MMT samt 

förbättrad på ≥ 2 domäner på ”uppföljning av demenssymtom”. 

• Oförändrat. 1 poängs variation i MMT samt förbättringar 

eller försämringar på två eller färre domäner på 

utvärderingsmallen för läkemedelsbehandling. 

20

• Försämring: försämring på ≥ 2 poäng på MMT samt 

sämre på ≥ 3 t o m 6 domäner på ”uppföljning av demenssymtom”. 

• Ingen effekt: försämring på ≥ 3 poäng på MMT samt 

sämre på ≥ 7 domäner på ”uppföljning av demenssymtom”. 

Utsättning av behandling med acetylkolinesterashämmare 

En tumregel är att så länge patienten klarar basala ADL-funktioner, och då som 

regel finns kvar i hemmet, bör behandlingen fortgå. Vid försämring av demenssymtomen 

och allmäntillståndet och då man frågar sig om patienten fortfarande har 

nytta av behandlingen bör utsättning prövas och utvärderas. 

Utsättning liksom insättning, ska undvikas i nära anslutning till större förändringar 

(till exempel byte av bostad) i den behandlades tillvaro. Utsättning görs lämpligen 

genom att först halvera dosen i fyra veckor. Om ytterligare påtaglig försämring 

inträffar efter utsättning bör preparatet åter trappas in. Ses ingen försämring inom 

observationstiden 3-4 veckor kvarstår utsättningen. 

21

Konfusion 

Konfusion eller förvirringstillstånd innebär ett vanligen övergående tillstånd av 

mental svikt. Konfusion är ett allvarligt tillstånd som i obehandlade fall kan leda 

till döden. Störningen utvecklas under kort tid (vanligen timmar eller dagar) och 

tenderar att fluktuera under dygnets lopp. Personer med konfusionstillstånd får betydligt 

längre vårdtider än icke konfusoriska med samma sjukdom. 

Konfusionstillstånd är vanligare hos äldre. Inom akutsjukvården som helhet är upp 

emot 40 procent av patienterna över 75 år akut konfusoriska. Även bland äldre 

inom kommunens vård och omsorg är konfusion vanligt förekommande. 

Riskfaktorer 

- Hög ålder 

- Demenssjukdom, 

- Arterioskleros 

- Syn- eller hörselnedsättning, 

- Tidigare konfusionsepisoder 

- Behandling med många läkemedel (till exempel antikolinerga, analgetika med 

central effekt, 

- antiinflammatoriska 

- Infektionssjukdomar 

Klinisk bild 

Den konfusoriska patienten befinner sig i ett inre kaos med bristande förmåga att 

orientera sig och förstå omgivningen och andras beteende. Detta leder antingen till 

avskärmning (hypoaktivitet) eller rastlöshet (hyperaktivitet), ofta omväxlande med 

varandra. Sömn- och vakenhetscykeln är störd. Patienten vantolkar ofta verkligheten 

vilket kan leda till oro, ångest och hallucinationer. Tanke- och talförmågan blir 

ofta splittrad och oorganiserad. 

Behandling 

Behandlingen vid konfusion är flerfaldig. Åtgärderna kan ses både som preventiva 

och som behandlingsinsatser beroende på om de sätts in före eller efter konfusionstillståndet 

uppstått. Bemötande och omhändertagande är av största vikt. Lugn miljö 

och lugna, enkla förklaringar där den sjuke får en bättre chans att förstå vad som 

händer. 

Därutöver måste man ta reda på orsaken och behandla den specifikt samt se till att 

den sjuke får tillräckligt med vätska och näring och att naturliga kroppsfunktioner 

fungerar. Den sjuke måste få hjälp med syn och hörsel samt med att försöka normalisera 

dygnsrytmen. God information till närstående är viktig eftersom deras oro 

kan bidra till att den sjukes oro ökar. 

Farmakologisk behandling 

Det finns inga specifika läkemedel som botar konfusion. Se över läkemedelslistan 

och sätt ut om möjligt de läkemedel som kan bidra till konfusion. Sömninduktion 

till natten är en viktig åtgärd. Zopiklon och Zolpidem är ett förstahandsalternativ. 

(Undvik flunitrazepam och nitrazepam). Klometiazol (Heminevrin) 300 mg 1 – 2 

till natten kan också prövas. Endast undantagsvis skall klometiazol ges dagtid då 

patienten är uppegående. Oxazepam (Sobril) är ett annat alternativ. Neuroleptika 

22

har begränsad effekt, ofta kan de lugna symtom men påverka konfusionen negativt. 

Högdosneuroleptika med antikolinerg effekt skall undvikas vid konfusion. 

Om hallucinationer och vanföreställningar förekommer bör risperidon, (Risperdal) 

användas i låg dos. SSRI-preparat kan ofta leda till minskad aggressivitet vid konfusion. 

I de flesta fall avtar konfusionssymptomen inom några dygn och den farmakologiska 

behandlingen kan minskas eller sättas ut. Men både sömninducerande 

behandling och neuroleptikum kan ibland behövas i en eller flera veckor. 

23

Beteendestörningar och psykiska symtom vid 

demenssjukdom 

BPSD 

BPSD är ett begrepp som idag används för att beskriva samtliga beteendestörningar 

hos patienter med demenssjukdom. Tillståndet är vanligt och prevalensen av psykotiska 

symtom vid demens har rapporterats vara 14%, depressiva symtom 25% 

och ångestrelaterade symtom 23%. Förekomsten av BPSD är av stor betydelse för 

livskvaliteten och viktig prediktor för hur länge en demenssjuk kan bo kvar hemma. 

Klinisk bild 

Tidigt i förloppet är nedstämdhet och irritabilitet vanligt. Exempel på BPSDsymtom 

vid måttlig-svår demens är aggressivitet, motorisk hyperaktivitet, ropbeteende 

och beteenden som grundar sig i paranoida vanföreställningar och synhallucinationer. 

Beteendestörningar utgör ett stort lidande för både patienter och deras 

anhöriga. 

Det finns en rad faktorer som har betydelse för utvecklingen av BPSD. Miljö och 

omgivningsfaktorer är viktiga. Även patientens premorbida personlighet har sannolikt 

betydelse för graden och arten av BPSD. Plötsliga förändringar i patientens 

omgivning spelar också roll. Vidare kan somatisk sjukdom utlösa akut konfusionellt 

tillstånd där fokus bör vara att primärt åtgärda den somatiska orsaken. 

Andra handikapp såsom syn- eller hörselnedsättning kan förstärka patientens 

BPSD. De olika symtomen kan tolkas som naturliga reaktioner hos en person som 

kämpar med att förstå och interagera med en omgivning som blivit obegriplig då 

minnet och tänkandet sviktar. De kan också ses som relaterade till graden och lokalisationen 

av hjärnskadan, och till bristen av signalämnen. 

Behandling 

Omgivningens tolkning avgör vilken behandling patienten får. Ett och samma beteende 

kan vara problematiskt och föranleda insättande av psykofarmaka på ett trångt 

gruppboende med flera BPSD-patienter och personalbrist, men i en annan omgivning 

vara helt acceptabelt. Det är betydelsefullt för denna patientgrupp med en bra 

boendemiljö och kompetent personal. 

Första 

hand 

Andra 

hand 

Depression Ångest Sömnproblem 

SSRI SSRI Zopiklon 

SNRI Benzodiazepin 

Zolpidem 

(oxaze- 

pam) 

Mianserin 

SNRI 

Benzodiazepin 

(oxazepam) 

Klometiazol 

Benzodiazepin 

(oxazepam) 

Aggressivitet 

Atypiska neuroleptika 

(Risperidon) 

Antiepileptika 

(karbamazepin)’ 

Memantin 

Psykotiska 

symtom 

Atypiska neuroleptika 

(Risperidon) 

Antiepleptika 

(karbamazepin) 

Memantin 

Vandring 

ropbeteende 

Svårbehandlat! 

Pröva SSRI 

alt. Atypiska 

neuroleptika 

Addera taktil 

massage till 

Farmakologisk 

behandling 

24

1. I första hand åtgärdas de bakomliggande orsakerna till beteendet: 

• Omgivningsfaktorer: åtgärda uppenbara bristtillstånd. Miljö? Personal? 

• Somatiskt: åtgärda associerade symtom. 

• Gör en genomgång av läkemedelsbehandlingen. Försök sätta ut läkemedel 

om möjligt. 

2. Psyke, kognition. Symtomatisk behandling. 

• Hållpunkter för agitation som delkomponent i en depressiv symtomatologi? 

Ta ställning till eventuell antidepressivbehandling med 

exempelvis Citalopram eller Mirtazapin. Överväg remiss till psykiatrisk 

klinik för bedömning och eventuell åtgärd. 

• Hållpunkter för hallucinationer/vanföreställningar: Risperidon 

(Risperdal), mixtur 1mg/ml) eller tablett 0,5 mg, ½ x 2. 

• Hållpunkter för agitation som ett led i en degenerativ demenssjukdom: 

Om mild agitation som vid exempelvis lätt rastlöshet och oro 

kan ett SSRI-preparat prövas. Annars kan tablett/mixtur Risperdal 

o,5 mg, 1 x 2 prövas. Om inte patienten står på acetylkolinesterashämmare 

redan, kan ibland patienten svara på sådan behandling. 

• Sedation: klometiazol (orallösning Heminevrin) 50 mg/ml, 5 – 10 

ml vid behov. 

OBS! Vid all sedation måste övervakning av patientens vitala funktioner 

relateras till graden av sedation. 

• Dementa patienter med svår ångest tar ofta handgripligen tag i vårdpersonal, 

dock utan att skada. Om övervägande ångest/oro mer än 

aggressivitet: oxazepam (T Sobril, T Oxascand) 10 mg 1 x 3 alternativt 

10 mg 1 x 1-3 vid behov. 

• En tydlig vårdplan och uppföljning av insatta behandlingar och åtgärder 

ska dokumenteras noggrant i journalen. 

25

Vård i livets slutskede 

Den vård som ges i livets slutskede kallas för palliativ vård. Palliativ vård betyder 

vård som riktar sig mot symtomen, en lindrande vård. Man skulle därför kunna 

säga att all vård av demenssjuka är palliativ. Vården är riktad mot symtomen. Någon 

bot eller kurativ vård finns ännu inte. 

I SOU 2001:6 Döden angår oss alla. Värdig vård till livets slut står att alla patienter 

oavsett diagnos i livets slutskede ska tillförsäkras en palliativ vård på lika villkor 

över hela landet. Detta gäller således även om man har en demenssjukdom. 

När är den demenssjuke i livets slutskede? 

Den som bor i särskilt boende befinner sig i tidig fas av palliativ vård. Då personen 

försämras och behöver hjälp med all ADL går hon in i sen fas av palliativ vård. 

Studier visar att när den demenssjuke behöver hjälp med all ADL samt uppvisar 

tecken till undernäring och viktnedgång trots adekvat hjälp vid måltider är den sjuke 

i en sen fas av livets slutskede. 

Vård och behandling 

Målet för den palliativa vården är att ge livskvalitet – också till den demenssjuke. 

Den främsta medicinen är att möta den sjuke med empati, att försöka leva sig in i 

hans situation och ta emot och möta honom med värme. För den demente är det 

speciellt viktigt att de som vårdat honom tidigare – anhöriga och vårdare – också 

under hans sista tid blir de som kommer att vara nära. Människor som han lärt känna 

och hos vilka han är trygg. 

Aktiv symtomlindrande vård betyder också att på alla sätt vårda kroppen, se till att 

kroppens basala funktioner såsom hjärta, lungor, tarm, blåsa är intakta så länge som 

möjligt. Efter hand ökar fallrisken. Mat- och sväljningssvårigheter på grund av tilltagande 

rigiditet ökar risken för infektion i lungor och urinvägar och medföljande 

vätskebrist. 

När den demenssjuke inte längre själv kan vända sig i sängen är det viktigt att förebygga 

så ofta så att inte trycksår uppkommer. Smärta kan vara svår att tolka men 

grunden är kunskapen om vem människan bakom demenssjukdomen är. Den sjuke 

kan inte alltid själv tala om att hon har ont. Ge akt på plötsligt förändrat beteende 

och uttryck samt konfusion. Smärta ska behandlas efter samma principer som i all 

annan palliativ vård, till exempel cancersjukdom, men med särskild uppmärksamhet 

på biverkningar. 

Ett tvärprofessionellt arbetssätt och samarbete – teamarbete – med t ex palliativa 

enheter skulle kunna minska svårigheter som uppkommer, genom att använda respektive 

kunskaper. En omprövning av läkemedelslistan är ett måste när patienten 

börjar få svårare att svälja ordinarie mediciner. I slutskedet är bara symtomlindrande 

läkemedel gångbar indikation. All annan medicin seponeras! Lättsvalda beredningar 

av respektive läkemedel prioriteras. Oavsett patientens tidigare symtomatologi 

bör man ha en beredskap terminalt för smärtgenombrott, oro, ångest, illamående 

och rosslighet. 

26

Alla döende patienter bör ha vid behovsordinationer i form av morfin, morfinskopolamin, 

diazepam, furosemid och liknande (rektallösning Stesolid). 

Anhöriga till den demenssjuke behöver information för att orka ta till sig att det är 

nu som patienten verkligen håller på att dö och att vaka hos den sjuke. De ska få 

information så att de kan ta ställning till möjligheten att använda sig av närståendepenning. 

Vårdpersonalen behöver också stöd och handledning med tydlig betoning av vad 

som gäller vid vård i livets slutskede där till exempel dropp och förflyttning till 

andra vårdinstanser i de flesta fall inte har någon effekt. 

27

Anhörig- och patientinformation 

Anhöriga, främst makar och barn till demenssjuka, har stort behov av kontakt med 

andra i samma situation eller grupper ledda av till exempel kurator eller psykolog 

med kunskap inom området. 

Anhörig kan vara i behov av stöd, råd och avlastning med kort varsel och behöver 

därför knyta kontakt så snart som möjligt med olika personer eller föreningar. 

Sjukvårds- och kommunföreträdare bör lämna information om lokala förutsättningar 

bland annat demensföreningar. 

Följande föreningar är rikstäckande och kan ge information om kontaktvägar till de 

lokala föreningarna: 

Demensförbundet, RDR Riksförbundet för Dementas Rättigheter 

Förbundets kansli: Drakenbergsgatan 13 nb, 117 41 Stockholm 

Tel: 08-658 52 22, fax: 08-658 60 68, e-post: rdr@demensforbundet.se 

Hemsida: www.demensförbundet.se 

Alzheimerföreningen i Sverige 

Adress: Box 4109, 22 722 Lund 

Föreningens kansli: Sunnanvägen 14 S, Lund 

Tel: 046-14 73 18, fax: 046-18 89 76 

e-post: info@alzheimerforeningen.nu 

Jourtelefon för anhöriga: 020-73 76 10 

Litteratur och länktips 

SBU-rapporten om demens 2006 

Östergötlands läns vårdprogram om demens 

Stockholms läns regionala vårdprogram om demens 2006 

Kalmar läns vårdprogram om demens 2006 

Sahlgrenska Universitetssjukhusets vårdprogram om demens 2002 

Demenssjukdomar, riktlinjer för vårdprogram, Regina Österlund, Demensföreningen 

på Åland. 2003 

Läkemedelsverket 

Fass 

Vägverket trafikmedicin 2001 

Läkartidningen vol 87, nr 46 s. 3856-3865 och nr 51-52 s.4443-4448. 1990 

Demens, Jan Markusson, Internetmedicin 2004 

Alzheimers sjukdom och andra kognitiva sjukdomar. Jan Marcusson, Kaj Blennow, 

Ingmar Skoog, Anders Wallin. Liber 2003. 

Om demens, Gunilla Armanius Björlin m fl, Liber 2002 

Socialstyrelsen, www.sos.se 

Forum för kognitiva sjukdomar, www.fks.nu. 

Demensinformation för allmänheten, www.octopus.se 

Demensförbundets webbplats, www.demensforbundet.se 

Alzheimerföreningens webbplats www.alzheimerforeningen.nu 

Vårdalsinstitutet, www.vardalsinstitutet.se 

Silviahemmet, www.silviahemmet.se 

Webbplatsen www.demensvard.se 

28

Ordlista 

Afasi 

Apraxi 

Agnosi 

ADL 

Atrofi 

Atypisk 

Exekutiva störningar 

Genomförandeplan 

Dysfasi 

Global funktion 

ICD-10 

Intervention 

Incidens 

Klocktest 

Kognitiv funktion 

Kolinerga 

MMT 

Palliativ 

Prediktor 

Progrediera 

Prevalens 

Seponera 

Somatik 

Summation 

Syndrom 

Vagotona 

Validitet 

Förlust av talförmågan 

Oförmåga att utföra ändamålsenliga rörelser 

Oförmåga till medvetna sinnesförnimmelser 

Activities of Daily Living, dvs dagliga aktiviteter 

Förtvining 

Avvikande från det typiska 

Störningar i förmågan att utföra/verkställa uppgifter 

plan som beskriver hur en beslutad insats ska utföras. 

SOSFS 2006:5 

Talrubbning 

Sammanfattande helhetsuttryck för en demenssjuk persons 

mentala förmåga 

Sammanställning av diagnoskriterier inom somatiken 

Ingripa 

Antal nya fall av en sjukdom inom en viss population 

under en viss period 

Test där patienten ombeds att rita en klocka med visare 

och att ange klockslag t ex tio minuter över elva 

Den själsliga eller intellektuella verksamhet varigenom 

iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, 

tankar och resonerande 

Läkemedel som stimulerar effekterna av acetylkolin 

Enkelt kognitivt test 

symtomlindrande 

En uppgift som kan hjälpa till att förutsäga ett visst utfall 

Fortskrida 

Antalet sjuka i en viss sjukdom inom en viss population 

vid en given tidpunkt 

Utsätta 

Kroppslig sjukvård 

Sammanräkning av flera olika stimuli 

Flera sammanhörande sjukdomstecken som pekar på en 

viss sjukdom 

exempelvis farmaka som verkar på vagusnerven 

Tillförlitlighet 

29

Länsgemensamt program för vård och omsorg av demenssjuka

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?