Hälso- och sjukvård vid kroniska sjukdomar

Öppna jämförelser 

Hälso- och sjukvård 

vid kroniska sjukdomar 

2015

Öppna jämförelser 2015 

Hälso- och sjukvård 

vid kroniska sjukdomar

Denna publikation skyddas av upphovsrättslagen. Vid citat ska källan uppges. För att återge bilder, 

fotografier och illustrationer krävs upphovsmannens tillstånd. 

Publikationen finns som pdf på Socialstyrelsens webbplats. Publikationen kan också tas fram i alternativt 

format på begäran. Frågor om alternativa format skickas till alternativaformat@socialstyrelsen.se 

Artikelnummer 2015-12-1 

Sättning 

Edita Bobergs AB 

Tryck Edita Bobergs AB, december 2015

Förord 

Socialstyrelsen har enligt uppdrag från regeringen presenterat öppna jämförelser 

av vården vid kroniska sjukdomar. I denna rapport ingår ett urval av de 

vanligast förekommande sjukdomsgrupperna i befolkningen. 

Utgångspunkten för jämförelserna har varit regeringens kronikerstrategi 

med fokus på patientcentrerad vård, kunskapsbaserad vård samt prevention 

och tidig upptäckt. I den mån det har varit möjligt speglar indikatorerna 

dessa perspektiv, till exempel tillgänglighet till och förtroende för hälso- och 

sjukvården, medicinsk behandling och resultat. 

Arbetet med rapporten har genomförts av en arbetsgrupp bestående av 

Inger Lundkvist, projektledare, Martin Lindblom, Max Köster och Behzad 

Koucheki. Birgitta Lindelius har varit ansvarig enhetschef. 

Olivia Wigzell 

Generaldirektör

Innehåll 

Förord ........................................................................................................3 

Sammanfattning ..........................................................................................9 

Inledning .................................................................................................. 11 

Öppna jämförelsers bakgrund och syfte ........................................................ 11 

Öppna jämförelser kroniska sjukdomar 2015 ................................................. 11 

Vad är en kronisk sjukdom? .........................................................................12 

Vård vid kronisk sjukdom - primärvård ..........................................................12 

Syfte och avgränsningar .............................................................................13 

Syfte .....................................................................................................13 

Avgränsningar .......................................................................................13 

Genomförande ..........................................................................................13 

Rapportens disposition och bilagor ...............................................................13 

Metod ....................................................................................................... 15 

Indikatorer och datakällor ...........................................................................15 

Övergripande indikatorer ............................................................................16 

Områdesvisa indikatorer .............................................................................16 

Process för urval av indikatorer ....................................................................16 

Resultatredovisning och tolkning ...................................................................16 

Jämförelser av könsskillnader vid kronisk sjukdom ...........................................17 

Konfidensintervall .......................................................................................18 

Målnivåer .................................................................................................18 

Kvalitetsregisters representativitet ..................................................................19 

Kroniska sjukdomar ....................................................................................20 

Bakgrund ..................................................................................................20 

Förbättringsområden ..................................................................................21 

Patientcentrerad vård ..............................................................................21 

Kunskapsbaserad vård ............................................................................21 

Prevention och tidig uppmärksamhet .........................................................21 

Övergripande indikatorer............................................................................23 

Tillgänglighet och förtroende .......................................................................23 

1 Tillgång till hälso- och sjukvård, personer med långvarig sjukdom ...........23 

2 Läkarbesök inom sju dagar i primärvård ..............................................26 

3 Primärvårdens tillgänglighet per telefon ................................................27 

4 Förtroende för hälso- och sjukvården, personer med långvarig sjukdom ...29 

5 Förtroende för sjukhus, personer med långvarig sjukdom ........................31 

6 Förtroende för vårdcentraler, personer med långvarig sjukdom ...............33 

Undvikbar slutenvård vid kroniska sjukdomar .................................................35 

7 Undvikbar slutenvård vid hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL .................35

Palliativ vård ..............................................................................................38 

8 Brytpunktssamtal i livets slutskede ........................................................39 

9 Smärtskattning under sista levnadsveckan .............................................42 

10 Vidbehovsordination av opioider mot smärta i livets slutskede ................ 45 

11 Vidbehovsordination av ångestdämpande läkemedel .............................48 

12 Trycksår - utan trycksår av grad 2-4 .....................................................50 

13 Munhälsobedömning under sista levnadsveckan ....................................52 

14 Återkommande slutenvård i livets slutskede ...........................................54 

Ischemisk hjärtsjukdom och hjärtsvikt ...........................................................56 

15 Åtgärdbar dödlighet i ischemisk hjärtsjukdom ......................................57 

16 Död inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt ..............................59 

17 Ny infarkt eller död i ischemisk hjärtsjukdom .........................................62 

18 Tid till reperfusionsbehandling vid ST-höjningsinfarkt ..............................65 

19 Måluppfyllelse för LDL-kolesterol ..........................................................68 

20 Rökstopp efter hjärtinfarkt ...................................................................71 

21 Basbehandling vid hjärtsvikt ...............................................................73 

22 Undvikbar slutenvård – hjärtsvikt ........................................................76 

23 Död eller återinskrivning efter vård för hjärtsvikt ....................................79 

Cerebrovaskulär sjukdom - stroke ................................................................82 

24 Åtgärdbar dödlighet stroke .................................................................82 

25 Antikoagulantia vid förmaksflimmer och riskfaktor för stroke ...................85 

26 Rökstopp efter stroke ..........................................................................88 

27 Funktionsförmåga efter stroke ..............................................................90 

28 Fullt tillgodosedda behov av hjälp och stöd efter stroke ..........................92 

29 Tillgodosedda behov av rehabilitering efter stroke .................................94 

Diabetes ...................................................................................................96 

30 Undvikbar slutenvård diabetes ...........................................................96 

31 Dödlighet i hjärt-kärlsjukdom vid diabetes ...........................................100 

32 Rökning vid diabetes........................................................................102 

33 Fysisk inaktivitet vid diabetes ............................................................104 

34 Blodsockervärde vid diabetes i primärvård .........................................106 

35 Blodsockervärde hos barn och unga vid diabetes ................................109 

36 Blodsockervärde vid typ 1- diabetes .................................................. 112 

37 Ögonbottenundersökningar vid diabetes i primärvård (3 år) ................. 115 

38 Ögonbottenundersökning för barn och unga vid typ 1- diabetes ........... 117 

39 Ögonbottenundersökningar vid typ 1- diabetes (2 år) .......................... 119 

40 Fotundersökning vid diabetes i primärvård ......................................... 121 

41 Fotundersökning vid typ 1-diabetes ....................................................123 

Astma och KOL ........................................................................................ 125 

Astma .....................................................................................................125 

42 Åtgärdbar dödlighet astma ............................................................... 126 

43 Undvikbar slutenvård – astma ..........................................................127 

KOL ........................................................................................................130 

44 Åtgärdbar dödlighet i KOL ............................................................... 131 

45 Undvikbar slutenvård vid KOL ...........................................................133 

46 Återinskrivning i sluten vård vid KOL .................................................. 137

Rörelseorganens sjukdomar ....................................................................... 138 

Artros .....................................................................................................139 

47 Artrosskola före höftprotesoperation ..................................................140 

48 Patienttillfredsställelse efter total höftprotesoperation ............................ 141 

49 Oönskade händelser efter knä- och höftledsoperation ..........................143 

Osteoporos .............................................................................................146 

50 Läkemedel mot benskörhet efter fraktur ..............................................147 

51 Antal återfrakturer inom 3 år efter fragilitetsfraktur ..............................149 

52 Fallskador bland äldre .................................................................... 152 

Reumatoid artrit .......................................................................................155 

53 Patienter med reumatoid artrit som fått diagnos inom 20 veckor ............156 

54 Biologiska läkemedel vid reumatoid artrit ...........................................158 

55 Patientrapporterad hälsa vid behandling med biologiska läkemedel ......160 

Demens ..........................................................................................................162 

56 Förskrivning av demensläkemedel ......................................................162 

57 Behandling med antipsykosmedel till äldre ........................................165 

Bipolär sjukdom, depression och schizofreni ....................................................167 

Vanligt med samsjuklighet ....................................................................167 

Övergripande indikatorer psykiatrisk vård ...................................................168 

58 Väntat högst 30 dagar på utredning eller behandling inom BUP ...........168 

59 Väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri .......................... 170 

60 Självmord i befolkningen ..................................................................172 

61 Undvikbar somatisk slutenvård för personer med psykiatrisk diagnos ..... 174 

Bipolär sjukdom ....................................................................................... 176 

62 Överdödlighet för patienter med bipolär sjukdom ................................ 176 

63 Återfallsförebyggande behandling bipolär sjukdom .............................179 

Depression ..............................................................................................182 

64 Följsamhet till antidepressiv behandling .............................................182 

65 Elektrokonvulsiv terapi vid slutenvårdad svår depression ......................185 

66 Depressionsskattning efter elektrokonvulsiv terapi ................................187 

Schizofreni ..............................................................................................189 

67 Överdödlighet vid schizofreni ...........................................................189 

68 Antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni .............................192 

69 Återinskrivning inom 28 dagar efter vård av schizofreni .......................195 

70 Återinskrivning inom sex månader efter vård av schizofreni ..................197 

Referenser ............................................................................................... 199 

Personer som har lämnat underlag till rapporten ..........................................200

Sammanfattning 

Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen genomfört en öppen jämförelse 

av hälso- och sjukvården för personer med kroniska sjukdomar. Syftet i den 

här rapporten är att redovisa vården utifrån perspektiven i regeringens 

strategi för kroniska sjukdomar – patientcentrerad vård, kunskapsbaserad 

vård samt prevention och tidig uppmärksamhet. 

På nationell nivå visar resultatet bland annat följande: 

• Personer med långvarig sjukdom anser i lägre utsträckning än befolkningen 

i övrigt att de har tillgång till den hälso- och sjukvård de behöver. 

Samma förhållande gäller förtroendet för hälso- och sjukvård. 

• Riskpatienter för stroke bör behandlas med antikoagulantia i högre utsträckning. 

En ökning av andelen behandlade patienter kan noteras över 

tid men den behöver fortsätta att öka för att nå den fastställda målnivån. 

• Rökstopp vid hjärtinfarkt och stroke är en viktig åtgärd för att förebygga 

återinsjuknande. Andelen som slutat röka efter hjärtinfarkt var 55 procent 

och efter stroke 47 procent. 

• Diabetesvården i Sverige visar relativt goda resultat. För att ytterligare 

 

få hjälp till rökstopp och fysisk aktivitet. 15 procent av diabetikerna uppger 

att de röker och ungefär 28 procent är fysiskt inaktiva. 

• Följsamheten till läkemedelsbehandling vid depression är låg. Efter det 

första receptuttaget är det bara varannan patient som tar ut ytterligare ett 

recept när det gått 60-150 dagar. Andelen självmord i befolkningen har 

inte minskat utan är i stort sett densamma som för 15 år sedan. 

• Antalet slutenvårdstillfällen inom somatisk slutenvård är markant högre 

för personer med psykiatrisk diagnos jämfört med befolkningen i övrigt. 

• Förskrivningen av demensläkemedel vid Alzheimers sjukdom ökar i alla 

landsting men är fortfarande låg i förhållande till sjukdomsförekomsten. 

• Av de kvinnor som drabbas av en fraktur som tyder på benskörhet är det 

 

frakturer är därmed onödigt stor för många kvinnor i åldersgruppen över 

50 år. 

• Positivt är att betydligt färre personer med astma och diabetes vårdas 

inom sluten vård i Sverige, jämfört med genomsnittet i OECD. När det 

gäller hjärtsvikt är den svenska siffran tvärtom något högre. Sluten vård 

kan i många fall undvikas genom tidig uppmärksamhet, förbyggande 

insatser och rehabilitering inom den öppna vården. 

 

och analys i de landsting som har låga resultat. 

ÖPPNA JÄMFÖRELSER 2015 - HÄLSO- OCH SJUKVÅRD VID KRONISKA SJUKDOMAR 

SOCIALSTYRELSEN 

9

Inledning 

Öppna jämförelsers bakgrund och syfte 

Socialstyrelsen har sedan 2006 presenterat årliga indikatorbaserade jämförelser 

av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. 

rade 

hälso- och sjukvården öppen för insyn. Allmänheten, både som medborgare 

och patienter, har rätt att få information om verksamhetens kvalitet 

och effektivitet. Öppna jämförelser ger underlag för den offentliga och 

politiska debatten om hälso- och sjukvården och förbättrar därmed även förutsättningarna 

för ansvarsutkrävande. Ett annat syfte är att bidra till hälsooch 

sjukvårdens ledning och styrning. Jämförelserna ska sporra landstingen 

till fördjupande analyser och uppföljningar samt bidra till kunskapsutbyte. 

Lokala förbättringsarbeten kan initieras utifrån resultat i öppna jämförelser. 

Ytterligare ett syfte med jämförelserna är att bidra till förbättrad datakvalitet 

och förenklad dataåtkomst när det gäller resultat och prestationer i 

hälso- och sjukvården. När vårddata används aktivt i öppet publicerade jämförelser, 

ökar kraven på att de ska vara aktuella, rikstäckande och korrekta. 

Det tydliggör också behovet av både nya och förbättrade datainsamlingar. 

Brister avseende datatillgång och datakvalitet utgör påtagliga begränsningar 

när kvalitetsjämförelser ska göras och resultaten tolkas. 

Öppna jämförelser kroniska sjukdomar 2015 

Inom ramen för regeringens handlingsplan Öppna jämförelser inom hälsooch 

sjukvården – handlingsplan 2014–2015 har Socialstyrelsen fått i uppdrag 

att publicera en öppen jämförelse av vården för personer med kroniska 

sjukdomar. 

Forskning och erfarenheter visar att många av dagens kroniska sjukdomar 

både kan förebyggas och behandlas [1]. En förbättrad sjukvård är viktig för 

- 

 

sjukdomar får det stora ekonomiska konsekvenser både för den enskilde och 

för samhället. Vården av personer med kroniska sjukdomar står för en stor 

del av sjukvårdskostnaderna. Dessa personer är också i högre grad långtidssjukskrivna 

och står utanför arbetsmarknaden. Med en bättre vård ökar 

förutsättningarna för att fortsätta arbeta och i övrigt delta i samhället. 

Mot den bakgrunden har regeringen beslutat om en satsning för att förbättra 

vården för personer med kroniska sjukdomar. I regeringens strategi 

beskrivs satsningens visioner och förbättringsområden [1]. Flera aktörer har 

medverkat i att ta fram strategin, till exempel representanter för patienter och 



11

Inledning 

professioner inom hälso-och sjukvården, landsting och myndigheter. 

Strategins syfte är att utveckla vården för personer med kroniska sjukdomar 

och därmed skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar, effektiv och 

jämlik hälso- och sjukvård i Sverige. 

I strategin lyfter regeringen fram följande tre områden som är särskilt 

angelägna att förbättra: 

• patientcentrerad vård 

• kunskapsbaserad vård 

• prevention och tidig uppmärksamhet. 

Vad är en kronisk sjukdom? 

tegin 

avses sådana sjukdomar som en person har under hela sin livstid eller 

under mycket lång tid. De vanligast förekommande kroniska sjukdomarna 

tillhör grupperna hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar 

som astma, allergi och KOL, psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar, 

neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga 

smärttillstånd. 

Denna rapport omfattar ett urval av de vanligast förekommande kroniska 

sjukdomarna i befolkningen. De sjukdomar som ingår är följande: 

• ischemisk hjärtsjukdom och hjärtsvikt 

• cerebrovaskulär sjukdom – stroke 

• diabetes 

• astma och KOL 

• artros, osteoporos och reumatoid artrit 

• demens 

• bipolär sjukdom, depression och schizofreni. 

Urvalet av dessa kroniska sjukdomar har gjorts utifrån förekomst, vårdkonsumtion 

och i viss mån kostnader. 

Andra kroniska sjukdomar till exempel neurologiska sjukdomar, långvari- 

 

den här rapporten av olika skäl. Cancer är nyligen belyst i en särskild rapport 

om öppna jämförelser och när det gäller övriga kroniska sjukdomar behöver 

indikatorer och datakällor utvecklas ytterligare för att öppna jämförelser ska 

kunna göras. 

Vård vid kronisk sjukdom - primärvård 

En stor del av den vård som ges vid kroniska sjukdomar eller tillstånd utförs 

i primärvården. Dessa insatser kan endast redovisas i begränsad omfattning, 

till exempel uppgifter från nationella kvalitetsregister, eftersom det i nuläget 

saknas tillgång till registerdata på nationell nivå för primärvården. Socialstyrelsen 

har tidigare lämnat ett förslag till regeringen om att primärvården bör 

12 


SOCIALSTYRELSEN

Inledning 

rapportera samma uppgifter som övrig hälso- och sjukvård till patientregistret 

för att få en heltäckande bild av vården vid olika sjukdomar. 

Syfte och avgränsningar 

Syfte 

Öppna jämförelser av kroniska sjukdomar ska 

• 

analys och lärande 

• initiera lokala, regionala och nationella analyser och diskussioner om 

vårdens kvalitet och effektivitet 

• bidra som en del i underlaget till de årliga lägesrapporter om kroniska 

sjukdomar, som Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att ta fram 

under åren 2014–2017. 

Avgränsningar 

Rapporten omfattar ett urval av kroniska sjukdomar och den hälso- och 

sjukvård som ges i landstingen. Jämförelserna presenteras för riket (trend) 

- 

 

 

Genomförande 

Arbetet genomförs av en projektgrupp och stäms regelbundet av i en sam- 

 

styrelsens olika regeringsuppdrag om kroniska sjukdomar. Socialstyrelsen 

ska rapportera uppdraget om öppna jämförelser till regeringen den 15 

december 2015. 

Socialstyrelsen genomför uppdraget i dialog med Sveriges Kommuner och 

Landsting (SKL) samt med övriga regeringsuppdrag inom området på 

myndigheten. 

Rapportens disposition och bilagor 

Rapporten inleds med ett avsnitt med övergripande indikatorer för kroniska 

sjukdomar och därefter redovisas indikatorerna för respektive sjukdom var 

för sig. 

Trender för riket och eventuell tilläggsinformation redovisas i samband 

period 

på landstingsnivå. Utfallet kommenteras, till exempel när det gäller 

variation mellan landsting och kön. Rapporten innehåller även några internationella 

jämförelser. 



13

Inledning 

nisk 

form: 

• Bilaga 1, Beskrivning av indikatorer 

• Bilaga 2, Tabellbilaga. 

 

 

14 


SOCIALSTYRELSEN

Metod 

Indikatorer och datakällor 

 

inte minst, ha en riktning. Det ska vara möjligt att säga vad som är ett positivt 

respektive negativt värde och genom att följa en indikators utveckling 

ska man få en uppfattning om i vilken riktning en verksamhet utvecklas, på 

nationell, regional eller lokal nivå. Vad som är en bra indikator beror på hur 

den ska användas och vem den riktar sig till. 

port 

har tidigare funnits med i den årliga rapporten om Öppna jämförelser 

av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet och i utvärderingar av 

 

70 indikatorer som delats upp i övergripande indikatorer och områdesvisa 

indikatorer. 

Även om indikatorerna är många ger de inte en heltäckande bild av vården 

av personer med kroniska sjukdomar. Såväl sjukdomsgrupperna som 

 

indikatorer och tillförlitliga datakällor för respektive sjukdom för att kunna 

göra öppna jämförelser och visa olika dimensioner och kvalitet i vården. Indikatorerna 

i rapporten visar medicinska resultat, prevention, tillgänglighet, 

förtroende med mera. Följande datakällor har använts: 

Socialstyrelsens register 

• Patientregistret 

• Dödsorsaksregistret 

• Läkemedelsregistret. 

Nationella kvalitetsregister 

• 

• Riksstroke 

• Nationella Diabetsregistret (inkl SWEDIABKIDS) 

• Svenska Palliativregistret 

• Svensk Reumatologis Kvalitetsregister 

• 

• Kvalitetsregister ECT. 

Övriga datakällor 

• Vårdbarometern 

• Väntetider i vården 

• 



15

Metod 

Övergripande indikatorer 

• Tillgänglighet och förtroende 

• Undvikbar slutenvård 

• Palliativ vård 

Områdesvisa indikatorer 

• Ischemisk hjärtsjukdom och hjärtsvikt 

• Cerebrovaskulär sjukdom – stroke 

• Diabetes 

• Astma 

• KOL 

• Artros 

• Osteoporos 

• Reumatoid artrit 

• Demens 

• Bipolär sjukdom 

• Depression 

• Schizofreni 

Process för urval av indikatorer 

Socialstyrelsen har företrädesvis valt ut indikatorer med utgångspunkt från 

 

utveckling och anpassning av en del indikatorer har gjorts. Vår ambition har 

varit att indikatorerna ska spegla vården utifrån de förbättringsområden som 

regeringen har angett i strategin för kroniska sjukdomar. Indikatorerna har 

stämts av i Socialstyrelsens samordningsgrupp för kronikeruppdragen. 

Exempel på indikatorer: 

• patientcentrerad vård – rehabilitering efter stroke, artrosskola före 

höftprotesoperation, tillgänglighet till hälso- och sjukvård 

• kunskapsbaserad vård – basbehandling vid hjärtsvikt, antikoagulantia 

 

• prevention och tidig uppmärksamhet – fysisk aktivitet, rökstopp, 

läkemedel vid benskörhet, tidig diagnos, undvikbar slutenvård. 

Resultatredovisning och tolkning 

Öppna jämförelser baseras på indikatorbaserade jämförelser. Det innebär 

- 

 

Öppna jämförelser har en beskrivande karaktär och jämförelserna kommenteras 

så att läsaren lättare ska kunna tolka utfallet. Texterna innehåller dock 

ingen analys som fastställer orsakerna till de skillnader som uppvisas, och 

de ger ingen värderande bedömning av utfallet. Det är ofta verksamhetens 

16 


SOCIALSTYRELSEN

Metod 

företrädare som har bäst förutsättningar att tolka och värdera sina egna utfall 

som sen utgör underlag för förbättringsarbete på regional- och lokal nivå. 

De indikatorer och data som presenterar utfallet sorteras efter indikatorvärdet, 

det vill säga utifrån en önskvärd riktning. I normalfallet innebär 

sorteringsordningen att en placering högt i upp i diagrammen är ett bättre 

utfall än en lägre placering. Sorteringen görs även i de fall där datakvaliteten 

är sämre, där skillnaderna är små och den slumpmässiga variationen är 

 

 

 

skillnader i lokala och regionala förutsättningar. När resultatmått redovisas 

är skillnader i befolkningarnas hälsotillstånd eller i patientsammansättningen 

en sådan faktor. I många fall görs en åldersstandardisering av landstingens 

befolkningsunderlag för att skapa ökad jämförbarhet. Då korrigeras för den 

 

i hälsotillstånd eller sjuklighet som inte bara beror på ålder och som det inte 

korrigeras för. Gjorda justeringar anges i diagramrubriker eller text. 

I vissa trenddiagram visas utöver en linje för kvinnor och mäns utveckling 

även de enskilda länen som cirklar för respektive mätperiod. Cirklarnas 

storlek motsvarar befolkningens storlek i respektive län. Observera att 

patienternas könsfördelning för vissa sjukdomar kan skilja sig mycket från 

könsfördelningen i befolkningen. Beakta också att skalan på värdeaxeln 

skiljer sig stort mellan olika diagram och ofta inte börjar på noll eller går till 

exempelvis 100 procent. Värden som bygger på färre än 30 observationer 

visas inte i diagrammen. För att följa enskilda landstings/regioners resultat 

 

För öppna jämförelser är det önskvärt att visa så aktuella data som möjligt 

och det är en fördel om indikatorn är utformad så att effekten av förbättringsarbeten 

syns på kort sikt. För indikatorer där datamängden är liten, bör 

dock längre tidsperioder användas. Orsaken till detta är att den statistiska 

osäkerheten annars skulle bli alltför stor och de årliga resultaten riskera att 

hoppa upp och ner beroende på slumpen. En avvägning behöver därför göras 

mellan aktualitet och statistisk säkerhet. 

För resultatindikatorer kan tiden till förändring vara längre än för processindikatorer 

då det oftast är många samverkande faktorer som kan påverka 

utfallet. 

Jämförelser av könsskillnader vid kronisk sjukdom 

Socialstyrelsen har ett särskilt uppdrag att belysa skillnader mellan könen i 

all presenterad statistik. I den här rapporten uppmärksammas könsskillnader 

i vården av kroniska sjukdomar. 

I samtliga fall där könsuppdelade data varit tillgängliga redovisas värden 

för kvinnor respektive män i rapporten. Könsuppdelning är även standard 

för de länsuppdelade jämförelserna, i några fall redovisas dock kvinnor och 

män tillsammans på länsnivån eftersom underlaget annars blivit för litet för 



17

Metod 

 

där underlaget varit tillräckligt stort framtagna som kompletterande material 

tillgängliga vid sidan av rapporten. Extra resurser har satsats på att ta fram 

könsuppdelad data i de fall det saknats. När statistiken har åldersstandardiserats 

har samma standardpopulation använts för män och kvinnor för att 

underlätta jämförelser. 

I de fall könsuppdelade data inte har kunnat tas fram har det vägts in i 

bedömningen av om indikatorn ska redovisas överhuvudtaget. 

Konfidensintervall 

 

 

statistiska osäkerheten för ett enskilt värde, och med få observationer ökar 

 

ofta för att uppskatta osäkerheten i ett skattat värde vid slumpmässiga urval. 

Vanligen anges den övre och nedre gränsen för det intervall inom vilket det 

 

de indikatorer som bygger på urvalsundersökningar i Vårdbarometern. Flera 

av jämförelserna i denna rapport baseras dock inte på ett slumpmässigt urval 

utan på det totala antalet observationer inom en tidsperiod. Det gäller exempelvis 

för uppgifter ur för Socialstyrelsens hälsodataregister. I kvalitetsmätningar 

och i samband med jämförelser är det ändå vedertaget att ange den 

 

utfall av en process som innehåller en slumpfaktor. Det är då osäkerheten på 

 

 

sådan som beror på bristande registrering eller att många unga inte har svarat 

i en enkätundersökning. Det beskrivs närmare i indikatorbeskrivningen. 

Målnivåer 

Socialstyrelsen har i uppdrag att ta fram målnivåer för indikatorerna i de 

nationella riktlinjerna. Det främsta syftet med att fastställa målnivåerna är 

att ge hälso- och sjukvården tydliga och mätbara kvalitetsmål att arbeta mot. 

Vi bedömer att målnivåerna kan påverka praxis och resursfördelning och 

därigenom förbättra vård och behandling av sjukdomar som drabbar många 

personer och som ofta leder till kroniska eller långvariga ohälsotillstånd. 

Målnivåerna baseras på indikatorer som har en vetenskaplig förankring i en 

kunskapsstyrd verksamhet. 

Målnivåernas främsta användningsområde är uppföljning och utvärdering 

på regional och lokal nivå för att möjliggöra förbättringsarbete där det ger 

störst effekt men ska även användas på nationell nivå. De är också värdefulla 

ur ett styrnings- och ledningsperspektiv. 

18 


SOCIALSTYRELSEN

Metod 

Målnivåerna presenteras i förekommande fall i texten till respektive indikator 

och med hänvisning till respektive målnivårapport för ytterligare underlag 

om målnivån. 

Kvalitetsregisters representativitet 

När data från kvalitetsregister används, bör hänsyn tas till att dessa registers 

täckningsgrader varierar. Även om ett register har god täckningsgrad i 

meningen att alla landsting är med, så är registrets data ändå inte självklart 

representativa för hela den aktuella patientgruppen. 

Eftersom andelen rapporterade patienter varierar mellan de olika landstingen, 

så kan det inte uteslutas att detta påverkar utfallet. Det saknas information 

om vården för de patienter som inte rapporterats. Om dessa får annan 

vård eller annat resultat än de rapporterade patienterna, blir det redovisade 

utfallet snedvridet. För vissa indikatorer accepteras en relativt stor variation i 

täckningsgrad, men detta anges då i texten som en särskild osäkerhet. I andra 

fall kan man inte veta hur stor andel av patienterna som rapporteras, efter- 

 

Vanligen görs jämförelsen mellan kvalitetsregistret och patientregistret, som 

är det bredaste registret för individdata om vårdkontakter i specialiserad öppen 

vård och sluten vård. Men rapporteringen av åtgärder och diagnoser till 

patientregistret kan också ha brister. Frågor som dessa kommenteras i indikatortexterna 

samt i Bilaga 1, Beskrivning av indikatorer. 



19

Kroniska sjukdomar 

Bakgrund 

Kroniska sjukdomar utgör numera den tyngsta sjukdomsbördan i världen [1]. 

 

med kroniska sjukdomar kommer att öka markant i framtiden. Omkring 40 

procent av befolkningen i Europa äldre än 15 år, har minst en sådan sjukdom 

och vid 65 års ålder har två av tre personer minst två kroniska sjukdomar. 

 

under allt längre tid. 

Samtidigt talar allt mer för att utvecklingen när det gäller kroniska sjukdomar 

går att bryta. Många sjukdomar kan förebyggas, bland annat genom för- 

 

en sjukdom som går att förebygga och behandla. Till det positiva hör också 

att de som redan har en kronisk sjukdom i många fall kan minska besvären 

av sin sjukdom genom att själva aktivt medverka i behandlingen och genom 

att de erbjuds vård i enlighet med aktuell kunskap. 

Kroniska sjukdomar kräver oftast livslång behandling. Samtidigt kan de 

patienter som får tillgång till rätt behandling oftast leva med god hälsa och 

delta i arbets- och samhällsliv fullt ut. Det förutsätter att vården i större 

utsträckning gör patienterna delaktiga och att behandlingen baseras på bästa 

möjliga kunskap. Det är också viktigt med ett starkare fokus på hälsofrämjande 

och förebyggande insatser. 

Både förekomsten av och risken för komplikationer i samband med kroniska 

sjukdomar kan minskas genom förebyggande insatser. Levnadsvanor 

som tobaksbruk, ohälsosamma matvanor, otillräcklig fysisk aktivitet och 

riskbruk av alkohol och andra droger spelar stor roll för både insjuknandet i 

 

levnadsvanor 80 procent av alla kranskärlssjukdomar och stroke, liksom 30 

procent av all cancer. Förändrade levnadsvanor innebär också stora hälsovinster 

för dem som har en kronisk sjukdom, med exempelvis färre och mindre 

ser 

innebär ett effektivt utnyttjande av hälso-och sjukvårdens resurser. Det är 

också genom satsningar inom detta område som sjukvården kan bidra till att 

minska de ökande skillnaderna i hälsa mellan olika grupper. 

 

vanligaste kroniska sjukdomarna som diabetes, rörelseorganens sjukdomar, 

stroke, hjärtsjukvård, demens, depression och ångest samt schizofreni, för 

sjukdomsförebyggande metoder samt för palliativ vård. Nya riktlinjer för 

astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) publicerades i slutet av 

november 2015 och arbetet med riktlinjerna för multipel skleros (MS) och 

Parkinsons sjukdom pågår och publiceras i december 2016. 

20 


SOCIALSTYRELSEN


Riktlinjerna rekommenderar lämpliga behandlingsåtgärder utifrån bästa tillgängliga 

kunskap, och redovisar vid behov målnivåer att eftersträva. 

Förbättringsområden 

I regeringens strategi för kroniska sjukdomar lyfts följande förbättringsområden 

fram som särskilt viktiga [1]: 

Patientcentrerad vård 

Patientcentrerad vård är ett begrepp där patientens delaktighet står i 

centrum [1]. I en patientcentrerad vård är patientens individuella behov 

vägledande i utformningen av vården. Vården utgår från en helhetssyn på 

patienten som bland annat tar hänsyn till sociala, emotionella och medicinska 

aspekter. Det innebär att patienterna får tillgång till den information de behöver 

för att aktivt kunna medverka i både förebyggande insatser och behandling. 

Vården bör också samordnas mellan olika vårdenheter och vårdnivåer 

för att säkerställa god kontinuitet i patienternas vård. 

Patientcentrerad vård innebär också att vården är samordnad utifrån 

patientens behov. Personer med kroniska sjukdomar har behov av kontakter 

 

att vården tillhandahåller kontinuerlig och koordinerad vård mellan olika 

vårdenheter och vårdnivåer. 

Kunskapsbaserad vård 

För att personer med kroniska sjukdomar ska kunna nå så god hälsa som 

möjligt behöver vården baseras på bästa tillgängliga kunskap [1]. Det behövs 

fungerande metoder för att utveckla, sprida och tillämpa sådan kunskap 

som säkerställer att patienterna får bästa möjliga vård. Det handlar både om 

 

också om att redovisa när det saknas tillräcklig kunskap kring ett sjukdomstillstånd 

eller effekter av en behandling. Nationella riktlinjer, regelbundna 

utvärderingar och öppna jämförelser syftar till att vården i allt högre grad 

ska baseras på kunskap för att ständigt förbättra resultaten i vården. De 

nationella riktlinjerna kompletteras med målnivåer där så är möjligt för att 

tydliggöra vad vården bör uppnå. Också patienterna behöver ha tillgång till 

riktlinjerna och behandlingsrekommendationerna i patientanpassade versioner 

för att bättre kunna medverka i behandling och prevention. 

 

Prevention och tidig uppmärksamhet 

Prevention och tidig uppmärksamhet är grundläggande för att förebygga 

förekomsten av kroniska sjukdomar och minska komplikationer för dem som 

redan har en sådan sjukdom [1]. Sjukdomar kan förebyggas på olika nivåer 

och med olika metoder. Sjukdomsförebyggande metoder omfattar förändrade 

levnadsvanor, men även läkemedelsbehandling av blodfetter och blodtryck. 



21


Sjukdomsförebyggande arbete handlar om att ha strategier för att arbeta 

med levnadsvanor direkt i hälso- och sjukvården, men också om preventiva 

insatser riktade till olika grupper i samhället. Särskilt angeläget är att nå 

socialt utsatta grupper där risken för ohälsosamma levnadsvanor är större. 

För att åstadkomma tidig uppmärksamhet är det också viktigt att tillgängligheten 

till vården är god och att samspelet mellan primärvård och specialistvård 

fungerar utan dröjsmål. En tidig diagnos ökar förutsättningarna för 

rätt behandling. 

22 


SOCIALSTYRELSEN


Inledningsvis presenteras här några övergripande indikatorer som är särskilt 

viktiga vid kronisk sjukdom. När det gäller tillgången till hälso- och sjukvård 

samt förtroendet för hälso- och sjukvård, sjukhus och vårdcentraler redovisas 

uppfattningen hos personer med långvarig sjukdom jämfört med uppfattningen 

hos personer utan långvarig sjukdom. I långvarig sjukdom ingår även 

personer med nedsatt funktionsförmåga eller annat långvarigt hälsoproblem. 

Övriga indikatorer som redovisas i detta avsnitt är: 

• läkarbesök inom sju dagar i primärvård 

• primärvårdens tillgänglighet per telefon 

• undvikbar slutenvård vid kroniska sjukdomar 

• palliativ vård. 

Tillgänglighet och förtroende 

Befolkningens uppfattning om tillgänglighet och förtroende för hälso- och 

sjukvården ger en indikation på hur väl vården fungerar. Deras åsikter och 

upplevelser av hälso- och sjukvården har stor betydelse för det fortsatta 

utvecklings- och förbättringsarbetet inom vården. Därför är det viktigt att 

kontinuerligt följa upp såväl befolkningens uppfattning som patienternas 

upplevelser av hälso- och sjukvården. I följande avsnitt presenterar vi ett 

urval av resultaten från den årliga undersökningen Vårdbarometern [2] som 

är ett instrument som syftar till att mäta den vuxna befolkningens attityder 

till, kunskaper om och förväntningar på svensk hälso- och sjukvård. Från 

Väntetider i vården [3] redovisas två mått som indikatorer på tillgänglighet 

i primärvården. Resultatet för 2014 är fördelat på långvarigt sjuka och ej 

långvarigt sjuka. 

1 Tillgång till hälso- och sjukvård, personer med 

långvarig sjukdom 

Indikatorn redovisar uppfattningen om den egna tillgången till vård hos personer 

med långvarig sjukdom, oavsett om man under de senaste sex månaderna 

haft kontakt med sjukvården eller inte. 

Andelen som helt eller delvis instämmer i påståendet ”Jag har tillgång 

till den sjukvård jag behöver” är för riket 76 procent. Landstingens resultat 

varierar från 64 till 85 procent. De som inte har en långvarig sjukdom anger i 

betydligt högre utsträckning (83 procent) att de har tillgång till den sjukvård 

de behöver. Kvinnorna anser i något lägre utsträckning än männen att de har 

tillgång till den sjukvård de behöver. 



23


1.1. Tillgång till hälso- och sjukvård vid långvarig sjukdom 

Andel personer med långvarig sjukdom, besvär efter olycksfall, nedsatt funktion eller 

annat långvarigt hälsoproblem som helt eller delvis instämmer i att de har tillgång till 

den sjukvård de behöver. 

Procent 

90 

85 

80 

75 

70 

65 

60 

55 

50 

45 

2011 2012 2013 2014 

RIKET, kvinnor RIKET, män Län, kvinnor Län, män 

Källa: Vårdbarometern, Sveriges kommuner och landsting 

24 


SOCIALSTYRELSEN


1.2. Tillgång till hälso- och sjukvård vid långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som helt eller delvis instämmer i att de har tillgång till 

den sjukvård de behöver, 2014. 

Jönköping 

Halland 

Västerbotten 

Kalmar 

Kronoberg 

Västmanland 

Stockholm 

Östergötland 

Uppsala 

Blekinge 

Västernorrland 

Örebro 

Gotland 

Gävleborg 

Skåne 

Värmland 

Sörmland 

Västra Götaland 

Jämtland Härjedalen 

Dalarna 

Norrbotten 

84 

81 

80 

80 

80 

77 

77 

76 

76 

76 

76 

76 

74 

74 

72 

72 

72 

69 

66 

65 

62 

Kvinnor 

Ej långvarig sjukdom 

88 

88 

85 

86 

88 

82 

84 

84 

86 

85 

82 

80 

88 

75 

79 

78 

78 

81 

74 

78 

77 

0 20 40 60 80 100 

2014 2013 Riket 74 

Procent 

Jönköping 

Kalmar 

Stockholm 

Örebro 

Halland 


Kronoberg 

Gotland 

Västerbotten 

Uppsala 

Blekinge 

Västmanland 

Skåne 


Sörmland 

Värmland 



Gävleborg 

Dalarna 

Norrbotten 

86 

85 

84 

83 

81 

81 

80 

80 

80 

79 

78 

77 

77 

76 

75 

74 

73 

69 

69 

68 

66 

Män 


84 

82 

84 

80 

88 

81 

87 

85 

86 

81 

84 

85 

79 

81 

76 

77 

82 

81 

80 

75 

76 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 78 




25


2 Läkarbesök inom sju dagar i primärvård 

Väntetider till allmänläkarbesök mäts två gånger per år, i vår och höst under 

 

SKL tillhandahåller. Redovisningen här bygger på uppgifter från den senaste 

mätningen, som genomfördes våren 2015. Alla vårdcentraler eller motsvarande 

förväntas rapportera uppgifter. Totalt deltog 1 118 vårdcentraler och 

privata allmänläkare med vårdavtal i mätningen och 41 vårdcentraler deltog 

inte. Sammanlagt rapporterades knappt 273 000 besök som omfattades av 

vårdgarantin. Läkarbesök för hälsointyg, vaccination, kontroll eller uppföljning 

ingår inte. Vid rapportering av väntetider kan vårdcentralen ange om 

patienten själv valt en tid som ligger längre fram i tiden än 7 dagar i de fall 

patienten initialt erbjudits detta. Denna väntetid kallas ”patientvald väntetid” 

och är exkluderad i redovisningen. 

 

allmänläkare inom 7 dagar, enligt vårdgarantins intention. Andelen i hela 

 

 

 

De medicinska indikationerna, kriterierna för när en patient ska ges en viss 

behandling, kan också variera inom landet. 

2.1. Läkarbesök inom sju dagar i primärvård 

Andel patienter som får läkarbesök inom 7 dagar i primärvård. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

Vår 2014 

Höst 2014 

Vår 2015 

Totalt 

Källa: Väntetider i vården, Sveriges kommuner och landsting 

26 


SOCIALSTYRELSEN


2.2. Läkarbesök inom sju dagar i primärvård 

Andel patienter som får läkarbesök inom 7 dagar i primärvård, vår 2015. 


Kronoberg 

Gävleborg 

Värmland 


Gotland 

Norrbotten 

Halland 

Jönköping 

Blekinge 

Skåne 

Uppsala 

Sörmland 

Stockholm 


Västmanland 

Västerbotten 

Kalmar 

Örebro 


Dalarna 

93,3 

92,9 

92,9 

92,6 

92,3 

92,3 

92,0 

91,6 

91,4 

91,3 

90,5 

90,3 

89,9 

89,7 

89,5 

87,5 

87,2 

85,8 

85,6 

82,7 

81,0 

60 70 80 90 100 

Procent 

Vår 2015 Höst 2014 Riket 90,3 


3 Primärvårdens tillgänglighet per telefon 

Telefontillgängligheten mäts två gånger per år, vår och höst. Uppgifterna rap- 

 

bygger på den senast genomförda mätningen våren 2015. 

Alla vårdcentraler eller motsvarande som har datoriserade telefonisystem 

förväntas rapportera uppgifter. Totalt deltog 876 vårdcentraler och privata 

allmänläkare med vårdavtal i mätningen. 

Indikatorn visar andelen besvarade samtal, under mätperioden, enligt 

vårdgarantins intention. Sammanlagt rapporterades drygt 2,1 miljoner samtal 

 

att de har en annan mätmetod. 

I riket som helhet besvarades drygt 87 procent av samtalen. Variationen 

mellan de olika landstingen låg mellan 70 och 100 procent. Majoriteten av 

landstingen har försämrat tillgängligheten per telefon något jämfört med 

föregående period. 



27


3.1. Primärvårdens tillgänglighet per telefon 

Andel besvarade telefonsamtal i primärvården, vår 2015 (enbart landsting med 

datoriserade telefonsystem). 

Procent 

100 

95 

90 

85 

Höst 2012 

Vår 2013 

Höst 2013 

Vår 2014 

Höst 2014 

Vår 2015 


Totalt 

3.2. Primärvårdens tillgänglighet per telefon 

Andel besvarade telefonsamtal i primärvården, vår 2015 (enbart landsting med 

datoriserade telefonsystem). 

Jönköping 

Kalmar 

Norrbotten 

Kronoberg 

Västmanland 



Uppsala 


Halland 

Dalarna 

Gävleborg 

Örebro 

Skåne 

Sörmland 

Värmland 

Blekinge 


Gotland 

Västerbotten 

Stockholm¹ 

100,0 

97,1 

92,0 

91,4 

91,4 

90,9 

90,5 

90,2 

90,0 

89,9 

88,8 

87,1 

85,7 

83,1 

82,4 

79,7 

77,5 

72,5 

71,6 

69,6 

60 70 80 90 100 

Procent 

¹ Ej deltagit 

Vår 2015 Höst 2014 Riket 87,3 


28 


SOCIALSTYRELSEN


4 Förtroende för hälso- och sjukvården, personer med 

långvarig sjukdom 

Indikatorn är hämtad från befolkningsundersökningen Vårdbarometern [2] 

och visar andelen personer med långvarig sjukdom som har mycket stort eller 

ganska stort förtroende för hälso- och sjukvården i det egna landstinget eller 

regionen. De som har svarat ”vet ej” eller inte har svarat är exkluderade. 

År 2014 svarade 60 procent i riket att de har stort förtroende, vilket är 

 

de olika landstingen. Kvinnor har något lägre förtroende för hälso- och sjukvården 

än män. Personer som inte har långvarig sjukdom har högre förtroende 

för hälso- och sjukvården (65 procent). 

4.1. Förtroende för hälso- och sjukvården vid långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för hälsooch 

sjukvården. 

Procent 

90 

85 

80 

75 

70 

65 

60 

55 

50 

45 

2011 2012 2013 2014 





29


4.2. Förtroende för hälso- och sjukvården, långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för hälsooch 

sjukvården, 2014. 

Jönköping 

Halland 

Kronoberg 

Kalmar 

Örebro 

Västerbotten 



Uppsala 

Stockholm 

Västmanland 

Gotland 

Blekinge 


Sörmland 

Gävleborg 


Värmland 

Dalarna 

Skåne 

Norrbotten 

75 

69 

69 

68 

67 

64 

61 

61 

61 

59 

57 

56 

55 

55 

55 

55 

54 

54 

53 

51 

51 

Kvinnor 


71 

69 

66 

70 

66 

72 

64 

59 

68 

65 

69 

65 

68 

62 

62 

54 

53 

62 

62 

61 

61 

0 20 40 60 80 100 

2014 2013 Riket 58 

Procent 

Gotland 

Örebro 

Jönköping 

Kalmar 

Kronoberg 

Stockholm 

Västerbotten 

Uppsala 

Blekinge 

Halland 



Skåne 

Västmanland 

Värmland 

Gävleborg 


Norrbotten 

Sörmland 

Dalarna 


74 

73 

72 

71 

67 

67 

66 

65 

64 

63 

61 

60 

60 

60 

59 

57 

56 

54 

53 

52 

45 

Män 


71 

72 

74 

74 

71 

66 

70 

65 

68 

74 

71 

65 

62 

68 

59 

54 

65 

61 

61 

62 

62 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 62 


30 


SOCIALSTYRELSEN


5 Förtroende för sjukhus, personer med långvarig 

sjukdom 

 

senaste sex månaderna har haft kontakt med ett sjukhus eller inte. 

Indikatorn visar andelen personer med långvarig sjukdom som har uppgett 

sig ha mycket stort eller ganska stort förtroende för sjukhus i det egna landstinget 

av det totala antalet som har svarat. De som har svarat ”vet ej” eller 

inte har svarat på frågan är exkluderade. 

troende 

för sjukhusen. Andelen personer med stort förtroende för sjukhusen 

är i stort sett oförändrad jämfört med 2013. Kvinnor har lägre förtroende än 

män. Personer som inte har långvarig sjukdom har något högre förtroende 

för sjukhus (73 procent). 

5.1. Förtroende för sjukhus vid långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för sjukhus. 

Procent 

90 

85 

80 

75 

70 

65 

60 

55 

50 

45 

2011 2012 2013 2014 





31


5.2. Förtroende för sjukhus vid långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för sjukhus, 

2014. 

Örebro 

Jönköping 

Gotland 

Västerbotten 


Halland 

Uppsala 

Kronoberg 

Dalarna 

Västmanland 

Kalmar 

Stockholm 


Skåne 


Värmland 

Blekinge 

Norrbotten 

Sörmland 


Gävleborg 

82 

79 

78 

75 

75 

74 

71 

69 

68 

68 

67 

67 

67 

64 

63 

63 

62 

61 

60 

58 

54 

Kvinnor 


83 

77 

81 

80 

77 

77 

75 

77 

77 

77 

79 

71 

69 

68 

70 

70 

72 

73 

65 

56 

51 

0 20 40 60 80 100 

2014 2013 Riket 67 

Procent 

Örebro 

Kronoberg 

Gotland 

Jönköping 

Västerbotten 

Kalmar 


Stockholm 

Uppsala 

Halland 

Västmanland 

Skåne 


Värmland 

Blekinge 

Norrbotten 


Sörmland 

Dalarna 

Gävleborg 


84 

82 

82 

78 

78 

77 

77 

76 

73 

72 

72 

71 

70 

69 

69 

67 

65 

65 

65 

59 

56 

Män 


84 

76 

75 

77 

81 

79 

80 

77 

73 

81 

75 

72 

71 

72 

75 

69 

70 

67 

73 

58 

72 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 72 


32 


SOCIALSTYRELSEN


6 Förtroende för vårdcentraler, personer med långvarig 

sjukdom 

 

man under de senaste sex månaderna haft kontakt med en vårdcentral eller 

inte. 

Indikatorn visar andelen personer med långvarig sjukdom som uppgett 

sig ha mycket stort eller ganska stort förtroende för vårdcentral i det egna 

landstinget av totalt antal som svarat. De som svarat vet ej eller inte svarat är 

exkluderade. 

I riket som helhet har närmare 62 procent mycket eller ganska stort förtroende, 

med en variation mellan landstingen från 54 till 71 procent. Andelen 

har ökat marginellt jämfört med 2013. Kvinnor har något lägre förtroende 

än män. Personer som inte har långvarig sjukdom har högre förtroende för 

vårdcentraler (66 procent). 

6.1. Förtroende för vårdcentraler vid långvarig sjukdom 

Andel personer med långvarig sjukdom, besvär efter olycksfall, nedsatt funktion 

eller annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för 

vårdcentraler, motsvarande. 

Procent 

90 

85 

80 

75 

70 

65 

60 

55 

50 

45 

2011 2012 2013 2014 





33


6.2. Förtroende för vårdcentraler vid långvarig sjukdom 


annat långvarigt hälsoproblem som har stort eller mycket stort förtroende för 

vårdcentraler, motsvarande, 2014. 

Blekinge 

Jönköping 

Sörmland 

Kalmar 

Halland 

Kronoberg 

Uppsala 


Gotland 

Stockholm 

Västerbotten 


Västmanland 

Gävleborg 

Skåne 



Värmland 

Örebro 

Norrbotten 

Dalarna 

69 

69 

68 

68 

67 

64 

64 

63 

61 

61 

60 

59 

59 

58 

58 

58 

57 

57 

55 

55 

55 

Kvinnor 


65 

73 

64 

75 

73 

70 

67 

59 

70 

62 

66 

60 

66 

62 

60 

56 

65 

60 

55 

61 

61 

0 20 40 60 80 100 

2014 2013 Riket 60 

Procent 

Jönköping 

Kronoberg 

Gotland 

Uppsala 

Kalmar 

Blekinge 

Stockholm 

Halland 

Gävleborg 

Västerbotten 

Skåne 

Sörmland 



Örebro 

Västmanland 

Värmland 


Norrbotten 


Dalarna 

74 

72 

70 

69 

69 

67 

66 

66 

66 

63 

63 

63 

62 

62 

62 

59 

58 

55 

55 

54 

54 

Män 


76 

72 

72 

72 

72 

77 

68 

79 

66 

71 

65 

68 

70 

72 

68 

67 

65 

70 

63 

64 

61 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 64 


34 


SOCIALSTYRELSEN


Undvikbar slutenvård vid kroniska sjukdomar 

Andelen slutenvård kan påverkas om patienter med vissa sjukdomstillstånd 

eller diagnoser får ett optimalt omhändertagande i den öppna vården. De 

kroniska sjukdomstillstånd som ingår här är hjärtsvikt, diabetes samt astma 

och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL). Dessa sjukdomar kan behandlas 

effektivt i primärvården eller vid behov i öppen specialiserad vård. Genom 

preventiva insatser, kontinuerlig uppföljning av insatt behandling, rehabilitering 

med mera kan en del, dock inte alla, inskrivningar i sluten vård 

undvikas. Även tillgången till slutenvårdsplatser kan påverka andelen 

inskrivningar i sluten vård. 

7 Undvikbar slutenvård vid hjärtsvikt, diabetes, 

astma eller KOL 

Indikatorn visar antalet slutenvårdsperioder per 100 000 invånare, 20 år eller 

äldre. Resultatet visas här sammantaget för dessa sjukdomar och redovisas 

även separat under respektive sjukdom. Antal perioder per 100 000 invånare 

var i hela riket totalt 755 och det faktiska antalet slutenvårdstillfällen var 

knappt 60 000 år 2014. Uppgifterna är åldersstandardiserade. Generellt sett 

vårdas män i högre utsträckning än kvinnor, med de diagnoser som ingår i 

måttet. Sluten vård har minskat vid samtliga sjukdomar över tid, dock inte i 

lika stor utsträckning när det gäller hjärtsvikt. 

Internationellt sett ligger Sverige bland de bättre inom OECD vad gäller 

låg andel sluten vård framför allt vid astma och diabetes men även vid KOL 

medan vi ligger bland de sämre med en högre andel sluten vård än OECDländernas 

genomsnitt när det gäller hjärtsvikt [4]. 



35


7.1. Slutenvård vid hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL 

per 100 000 invånare 20 år eller äldre. Åldersstandardiserade värden. 

Per 100 000 invånare 

1 500 

1 250 

1 000 

750 

500 

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 

Källa: Patientregistret, Socialstyrelsen 


36 


SOCIALSTYRELSEN


7.2. Slutenvård vid hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL per 

100 000 invånare 20 år eller äldre, 2012–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 


Kronoberg 


Uppsala 

Gävleborg 


Dalarna 

Halland 

Örebro 

Sörmland 

Jönköping 

Västerbotten 

Värmland 

Skåne 


Kalmar 

Blekinge 

Norrbotten 

Stockholm 

Västmanland 

Gotland 

521 

615 

620 

633 

635 

640 

643 

647 

648 

652 

653 

657 

661 

669 

677 

692 

720 

753 

775 

794 

851 

0 250 500 750 1000 1250 1500 

Antal per 100 000 invånare 

2012—2014 2009—2011 Riket 681 

Män 



Västerbotten 

Kronoberg 

Uppsala 

Halland 

Örebro 


Sörmland 

Gävleborg 


Jönköping 

Blekinge 

Kalmar 

Gotland 

Skåne 

Värmland 

Dalarna 

Norrbotten 

Västmanland 

Stockholm 

658 

674 

838 

850 

863 

869 

878 

878 

889 

894 

906 

926 

927 

927 

930 

946 

951 

997 

1007 

1012 

1062 

0 250 500 750 1000 1250 1500 


2012—2014 2009—2011 Riket 926 




37


Palliativ vård 

soner) 

och uppskattningen är att 80 procent av dessa skulle ha nytta av den 

 

inom nästan alla specialiteter i såväl öppen som sluten vård samt inom den 

kommunala vården. 

Tillgången till palliativ vård i livets slutskede varierar mellan olika vårdformer 

och diagnoser. Enligt Svenska palliativregistrets uppföljning av 

indikatorerna för palliativ vård får de som har avlidit på sjukhus (51 procent) 

minst palliativ vård och de som har avlidit på hospice eller specialiserade 

 

som avled i lungsjukdom minst palliativ vård (54 procent) och de som avled 

 

är i samtliga fall 100 procent [5]. 

Diagram A1 visar en jämförelse mellan kroniska sjukdomar som ingår 

i denna rapport i förhållande till cancer. Den palliativa vården har förbätt- 

 

vården. 

A1. Indikatorer för palliativ vård efter diagnoser, 2014 

Dokumenterad 

smärtskattning 

Dokumenterat 

brytpunktsamtal 

Dokumenterad 

munhälsa 

Ordinerade 

injektionsläkemedel 

mot smärta 

Cancer 

Fraktur 

Demens 

Hjärtsjukdom 

Stroke 

Lungsjukdom 

Ordinerade 

läkemedel mot ångest 

Avlidna utan 

trycksår 

Källa: Svenska Palliativregistret 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

38 


SOCIALSTYRELSEN


8 Brytpunktssamtal i livets slutskede 

God palliativ vård i livets slutskede innebär bland annat att patienten och de 

närstående informeras om att patientens sjukdom och tillstånd har nått en 

punkt där all såväl botande som bromsande behandling avslutas och vården 

övergår till palliativ vård i livets slutskede [5]. I hälso- och sjukvårdslagen 

uttrycks detta i termer av att ge individuellt anpassad information om hälsotillstånd, 

undersökningsmetoder samt vilka möjligheter till vård och behand- 

 

 

i en fas som inte längre har livsförlängning som mål. Alla patienter vill inte 

veta allt, åtminstone inte vid första samtalet. Vissa döende patienter har tappat 

sin förmåga att aktivt delta i diskussioner om den fortsatta vården. Då är 

det lika viktigt att dialogen förs med den sjukes närstående eller någon annan 

företrädare. För detta krävs aktiv läkarmedverkan. 

I det nationella kunskapsstödet har kontinuerliga samtal om vårdens innehåll 

och riktning i livets slutskede, så kallade brytpunktssamtal, högsta prioritet. 

God kvalitet i kommunikationen om prognos och vård i livets slutskede 

kan förebygga oro och missförstånd, samt förbättra livskvaliteten. 

Indikatorn för denna rekommendation har lagts som en utvecklingsindikator 

i kunskapsstödet, eftersom Svenska palliativregistrets registrering av 

denna aspekt inte ansågs motsvara den rekommenderade indikatorn. Frågans 

formulering i Svenska palliativregistret syftar till att spegla en aktiv läkarmedverkan 

samt dokumentationen av denna typ av samtal i den medicinska 

journalen. 

Indikatorn visar andelen patienter med vilka vårdpersonalen har fört 

dokumenterade samtal om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede. 

I redovisningen ingår bara de dödsfall med där personalen har svarat ja på 

 

förmåga att delta i beslut om vården och till förekomst av anhöriga. 

I riket som helhet hade 56,6 procent av patienterna fått ett sådant samtal 

och det syns inga skillnader mellan könen. Variationen mellan de olika 

landstingen sträcker sig från 45 till 65 procent. 



39


8.1. Brytpunktssamtal i livets slutskede 

Andel patienter i livets slutskede där brytpunktssamtal genomfördes. 

Procent 

80 

70 

60 

50 

2012 

2013 

2014 

Källa: Svenska palliativregistret 

Kvinnor Män Totalt 

40 


SOCIALSTYRELSEN


8.2. Brytpunktssamtal i livets slutskede 

Andel patienter i livets slutskede där brytpunktssamtal genomfördes, 2014. 

Kvinnor 

Stockholm 


Kalmar 

Västerbotten 

Jönköping 

Örebro 


Skåne 

Uppsala 

Halland 

Blekinge 


Värmland 

Gävleborg 

Norrbotten 

Gotland 

Kronoberg 

Västmanland 


Dalarna 

Sörmland 

66,1 

65,3 

63,6 

61,2 

60,7 

58,8 

58,1 

57,9 

57,7 

54,1 

53,6 

53,3 

51,6 

50,9 

50,8 

50,0 

49,5 

49,0 

47,4 

45,4 

44,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 56,6 

Män 

Stockholm 



Jönköping 

Kalmar 

Skåne 

Västerbotten 

Uppsala 

Örebro 

Gotland 

Blekinge 

Halland 

Värmland 


Västmanland 

Gävleborg 

Norrbotten 


Kronoberg 

Sörmland 

Dalarna 

64,6 

63,6 

62,2 

61,1 

60,7 

60,5 

59,5 

58,2 

57,7 

56,8 

54,9 

54,6 

53,3 

52,8 

51,7 

51,7 

51,4 

51,0 

48,4 

47,3 

45,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 56,8 




41


9 Smärtskattning under sista levnadsveckan 

Upplevelse av smärta är något personligt. Obehandlad smärta ger minskad 

livskvalitet och ökar också risken för medicinska komplikationer. Vårdpersonal 

har en tendens att underskatta, medan närstående har en tendens att över- 

 

majoriteten av befolkningen. För att i tid fånga och därmed minimera den 

sjukes smärtupplevelse krävs ett rutinarbete med systematisk smärtskattning. 

Ett strukturerat skattningsinstrument bör användas när så är möjligt, men i 

livets slutskede är det vanligt att personen inte är i stånd att respondera. Det 

är viktigt att alltid göra en klinisk bedömning för att minimera risken för 

obehandlad smärta. 

Socialstyrelsen prioriterar regelbunden smärtanalys och smärtskattning 

högt i det nationella kunskapsstödet för god palliativ vård i livets slutskede. 

En indikator om detta har därför lagts som en utvecklingsindikator i kunskapsstödet, 

eftersom frågans formulering i Svenska palliativregistret inte 

fullt ut svarar på den rekommenderade indikatorn. Det huvudsakliga syftet 

med indikatorn är att mäta smärtfrihet för patienten. Indikatorn visar andelen 

dödsfall där smärtskattning med smärtskattningsinstrumentet VAS/ 

NRS eller något annat validerat instrument har använts sista levnadsveckan 

för döende patienter. Alla diagnoser ingår. I det nationella riktlinjearbetet 

för cancervård har VAS/NRS bedömts som det mest tillförlitliga smärtskattningsinstrumentet 

för patienter som kan kommunicera med omgivningen. 

 

skattningsinstrumentet Abbey Pain Scale. 

I riket som helhet utfördes smärtskattning med ett validerat smärtskattningsinstrument 

endast i 35 procent av dödsfallen år 2014. Skillnaderna mellan 

landstingen är påtagliga och andelen varierar mellan 23 och 50 procent. 

En förbättring med 8 procentenheter kan noteras jämfört med 2013. 

42 


SOCIALSTYRELSEN


9.1. Smärtskattning under sista levnadsveckan 

Andel patienter vars smärta skattats med validerat smärtskattningsinstrument sista 

levnadsveckan. 

Procent 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2012 

2013 

2014 





43


9.2. Smärtskattning under sista levnadsveckan 

Andel patienter vars smärta skattats med validerat smärtskattningsinstrument sista 

levnadsveckan, 2014. 

Kvinnor 

Västerbotten 

Kalmar 


Örebro 


Sörmland 

Kronoberg 

Stockholm 

Halland 

Uppsala 

Gotland 

Jönköping 

Blekinge 


Gävleborg 

Skåne 

Dalarna 

Västmanland 


Norrbotten 

Värmland 

53,5 

49,0 

47,9 

46,5 

41,1 

40,8 

40,5 

40,1 

38,8 

37,9 

37,9 

34,8 

34,4 

34,3 

33,7 

33,1 

30,4 

27,8 

27,2 

26,3 

23,6 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 35,8 

Män 


Kalmar 

Västerbotten 


Örebro 

Kronoberg 

Stockholm 

Sörmland 

Halland 

Uppsala 

Gotland 

Jönköping 

Blekinge 

Skåne 

Gävleborg 

Västmanland 


Norrbotten 

Dalarna 


Värmland 

47,0 

46,9 

45,3 

43,4 

42,8 

41,4 

41,3 

40,6 

37,1 

36,7 

34,9 

33,5 

33,0 

33,0 

32,1 

28,6 

28,4 

27,1 

25,6 

24,0 

21,6 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 34,2 


44 


SOCIALSTYRELSEN


10 Vidbehovsordination av opioider mot smärta i livets 

slutskede 

God palliativ vård i livets slutskede innebär bland annat att patienten och de 

närstående informeras om att patientens sjukdom och tillstånd har nått en 

punkt där både botande och bromsande behandling avslutas. Då ska vissa 

medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder genomföras, bland annat 

 

Ordinationen ska vara individuellt anpassad, eftersom generella ordinationer 

inte anses vara tillräckligt bra i det här skedet. Det medicinska ansvaret 

 

hemsjukvård eller vård inom särskilda boendeformer. Då är det extra viktigt 

att det inte blir några glapp i, för patienten, viktiga ordinationer. 

Tiden mellan stegrad smärta och lindring kan bli onödigt lång. Först ska 

patienten som har ont anse att det gör tillräckligt ont för att slå larm. Därefter 

ska detta larm nå en sjuksköterska som efter att ha gjort sin bedömning 

måste ha såväl en fullgod ordination som tillgång till läkemedel. För 

att kunna hålla tiden från larm till given injektion rimligt kort, krävs att alla 

 

rutiner för hur ordinationer ska göras i detta läge, så ökar andelen utförda 

ordinationer. 

Indikatorn visar andelen patienter för vilka det under 2014 fanns ordination 

av opioider vid behov, oavsett patientens diagnos. I riket som helhet hade 

 

är måttliga. Alla landsting når över 88 procent. Kvinnor har behovsordination 

i något högre utsträckning än män. Palliativregistret har som mål att 100 

procent av patienterna ska ha ordination för smärtstillande behandling. 



45


10.1. Opioider mot smärta i livets slutskede 

Andel patienter som hade vidbehovsordination av opioid mot smärta när de avled. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

2012 

2013 

2014 



46 


SOCIALSTYRELSEN


10.2. Opioider mot smärta i livets slutskede 

Andel patienter som hade vidbehovsordination av opioid mot smärta när de avled, 

2014. 

Kvinnor 

Dalarna 

Örebro 

Västerbotten 


Kalmar 

Norrbotten 

Skåne 



Kronoberg 

Uppsala 

Sörmland 

Stockholm 

Jönköping 

Halland 

Blekinge 

Värmland 

Gävleborg 

Gotland 


Västmanland 

96,1 

94,9 

94,8 

94,7 

94,3 

93,3 

93,3 

93,2 

93,1 

92,7 

92,7 

92,6 

92,5 

92,2 

92,0 

91,8 

91,5 

91,0 

90,8 

90,1 

89,5 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 92,9 

Män 

Gotland 

Västerbotten 

Dalarna 



Kalmar 

Kronoberg 


Stockholm 

Skåne 

Gävleborg 

Värmland 

Örebro 

Uppsala 

Norrbotten 

Jönköping 

Sörmland 


Halland 

Blekinge 

Västmanland 

95,9 

94,9 

94,4 

94,1 

93,5 

93,5 

92,7 

92,4 

92,0 

91,9 

91,9 

91,7 

91,6 

91,1 

90,8 

90,6 

89,7 

89,7 

89,6 

88,4 

87,7 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 91,9 




47


11 Vidbehovsordination av ångestdämpande läkemedel 

Symtomlindring är en av hörnstenarna i palliativ vård. Att känna oro för det 

okända, som att dö, är fullt naturligt. Om patientens oro övergår i ångest som 

framkallar starkare psykiska och fysiska symtom, ska vårdpersonalen erbjuda 

behandling, precis som vid alla andra symtom som kan uppstå. Ångest 

 

prioritera den behandling som har snabbast effekt. Förekomst av ångest är 

vanlig oavsett vilken diagnos som har lett till den palliativa vården. Ångestattacker 

kan komma hastigt och orsaka ett stort lidande för den döende 

patienten. Därför ska relevanta läkemedel kunna ges vid behov, oavsett när 

det uppstår. I Svenska palliativregistret registreras i vilken utsträckning patienten 

har haft en vidbehovsordination innan dödsfallet. Detta kan ses som 

en förutsättning för att patienten ska kunna bli symtomlindrad när eller om 

behovet dyker upp. 

Indikatorn visar andelen patienter som hade en vidbehovsordination av 

ångestdämpande läkemedel vid dödsfallet. I riket som helhet var värdet 86 

procent, vilken innebär att de senaste årens ökande trend fortsatte under 

2014. Kvinnor hade vidbehovsordination i något högre utsträckning än män. 

11.1. Vidbehovsordination av ångestdämpande läkemedel 

Andel patienter i livets slutskede med vidbehovsordination av ångestdämpande 

läkemedel. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

80 

75 

2012 

2013 

2014 



48 


SOCIALSTYRELSEN


11.2. Vidbehovsordination av ångestdämpande läkemedel 

Andel patienter i livets slutskede med vidbehovsordination av ångestdämpande 

läkemedel, 2014. 

Kvinnor 

Dalarna 


Kalmar 

Örebro 

Stockholm 


Sörmland 

Uppsala 


Västerbotten 

Halland 

Jönköping 

Värmland 

Kronoberg 

Blekinge 

Skåne 

Västmanland 

Norrbotten 

Gotland 

Gävleborg 


95,0 

92,4 

90,9 

89,7 

89,1 

89,1 

88,3 

87,7 

87,6 

87,5 

85,9 

85,8 

85,3 

85,3 

84,4 

83,7 

83,0 

82,2 

82,0 

81,4 

76,6 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 86,8 

Män 

Dalarna 


Kalmar 


Stockholm 

Västerbotten 


Örebro 

Uppsala 

Jönköping 

Blekinge 

Kronoberg 

Halland 

Gävleborg 

Sörmland 

Värmland 

Skåne 

Gotland 

Västmanland 

Norrbotten 


92,5 

91,9 

91,0 

89,5 

88,7 

87,5 

87,1 

86,4 

86,2 

85,6 

85,1 

84,4 

84,3 

83,3 

83,1 

82,7 

82,4 

80,8 

80,8 

79,4 

78,9 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 85,9 




49


12 Trycksår - utan trycksår av grad 2-4 

Att mäta förekomst av trycksår är en viktig del i arbetet för en säker omvårdnad. 

Trycksår kan försämra livskvaliteten kraftigt den sista tiden i livet. 

I Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd rekommenderas att trycksår hos 

sängbundna patienter ska förebyggas med tryckutjämnande madrass. Ett 

bra arbete med trycksårsprofylax kan minska frekvensen av trycksår och 

att mäta förekomsten är en förutsättning för att kunna sätta in åtgärder vid 

behov. 

Trycksår registreras i Svenska palliativregistret enligt en fyrgradig skala, 

 

Norton-skala. 

Indikatorn visar andelen patienter utan förekomst av trycksår av grad 2–4, 

 

en markant spridning mellan landstingen. En felkälla kan vara olikartad tolkning 

och gradering av trycksår. 

12.1. Trycksår – utan trycksår av grad 2–4 

Andel patienter som inte hade trycksår när de avled. Avser trycksår av grad 2–4. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

2012 

2013 

2014 



50 


SOCIALSTYRELSEN


12.2. Trycksår – utan trycksår av grad 2–4 

Andel patienter som inte hade trycksår när de avled, 2014. Avser trycksår av grad 2–4. 

Kvinnor 

Blekinge 

Halland 

Västerbotten 

Gotland 

Gävleborg 

Kalmar 

Värmland 

Kronoberg 


Jönköping 

Norrbotten 


Sörmland 

Örebro 


Västmanland 

Stockholm 

Skåne 

Dalarna 


Uppsala 

93,7 

93,1 

92,9 

90,8 

90,7 

90,7 

90,6 

90,5 

90,3 

90,2 

90,1 

89,9 

89,6 

89,5 

89,3 

88,8 

88,6 

88,6 

88,5 

88,1 

84,2 

75 80 85 90 95 100 

Procent 

2014 2013 Riket 89,6 

Män 

Kronoberg 

Blekinge 

Halland 

Norrbotten 

Värmland 


Jönköping 

Västerbotten 

Örebro 

Gävleborg 

Kalmar 

Gotland 


Sörmland 


Stockholm 

Dalarna 

Skåne 


Västmanland 

Uppsala 

93,6 

92,7 

92,7 

92,5 

92,4 

92,3 

92,1 

91,8 

90,9 

90,7 

90,5 

90,4 

90,3 

89,3 

88,8 

88,8 

88,5 

88,4 

87,7 

87,3 

83,9 

75 80 85 90 95 100 

Procent 

2014 2013 Riket 89,9 




51


13 Munhälsobedömning under sista levnadsveckan 

Problem i munnen kan bland annat bero på svampinfektion, som i sin tur kan 

 

kraftig påverkan på livskvaliteten. 

I det nationella kunskapsstödet ingår tre rekommendationer för munhälsa. 

Rekommendationerna gäller läkemedel mot oral svampinfektion, med systemisk 

respektive lokal effekt, vid kliniska tecken på svampinfektion, samt 

 

ner. 

Att ha kontroll på munstatus i livets slutskede är dock betydelsefullt och 

detta följs i stället upp med en övergripande indikator som mäter huruvida 

en dokumenterad bedömning har genomförts under sista veckan i livet. I 

Svenska palliativregistret mäts detta i tre led. Först besvaras frågan om en 

munhälsobedömning har gjorts, därefter om det upptäcktes några avvikelser 

och till sist om bedömningen har dokumenterats. 

Indikatorn visar andelen patienter som fått en dokumenterad munhälsobedömning 

under sista levnadsveckan, vid dödsfall under 2014. I riket som helhet 

var värdet 44 procent, en liten förbättring jämfört med 2013. Variationen 

mellan landstingen är stor med värden från 33 till drygt 56 procent. Kvinnor 

 

13.1. Munhälsobedömning under sista levnadsveckan 

Andel patienter där dokumenterad munhälsobedömning gjordes under sista 

levnadsveckan. 

Procent 

50 

45 

40 

35 

2012 

2013 

2014 



52 


SOCIALSTYRELSEN


13.2. Munhälsobedömning under sista levnadsveckan 

Andel patienter där dokumenterad munhälsobedömning gjordes under sista 

levnadsveckan, 2014. 

Kvinnor 

Stockholm 

Örebro 

Kalmar 

Gotland 


Västerbotten 


Uppsala 

Jönköping 

Skåne 

Dalarna 

Gävleborg 

Västmanland 

Kronoberg 



Sörmland 

Halland 

Norrbotten 

Värmland 

Blekinge 

56,5 

53,5 

52,9 

51,9 

51,2 

49,3 

45,7 

45,6 

44,8 

43,3 

43,2 

42,8 

42,6 

41,9 

39,6 

38,8 

38,6 

38,5 

35,7 

35,3 

33,9 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 45,0 

Män 

Stockholm 


Kalmar 

Örebro 

Gotland 

Västmanland 

Jönköping 

Västerbotten 

Uppsala 

Skåne 

Gävleborg 


Kronoberg 


Dalarna 

Halland 


Värmland 

Blekinge 

Sörmland 

Norrbotten 

57,3 

53,2 

52,1 

51,2 

50,7 

48,0 

46,5 

45,9 

44,0 

42,0 

41,6 

41,4 

41,4 

39,4 

39,2 

38,1 

37,0 

35,8 

35,2 

32,6 

31,4 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 43,8 




53


14 Återkommande slutenvård i livets slutskede 

En stor del av de obotligt sjuka tillbringar sin sista tid på sjukhus i en miljö 

som huvudsakligen är inriktad på korta vårdtider och kurativt syftande 

åtgärder. Många äldre kommer dessutom, de sista två veckorna i livet, att bli 

gen 

avlida på sjukhus [5]. 

Det råder konsensus om att en person i livets slutskede inte ska behöva 

- 

 

för palliativ vård i livets slutskede och avser att följa andelen döda med två 

 

Som ny inskrivning räknas de inskrivningar som inte sker från annat sjukhus 

eller klinik, eftersom indikatorn främst syftar till att mäta inskrivningar 

i den akutsomatiska vården. 

 

men att studera variationerna mellan olika landsting och eventuella skillnader 

mellan olika år kan påvisa behov av att kartlägga vidare, till exempel avancerad 

sjukvård i hemmet eller andra skillnader i organisation eller praxis. 

Indikatorn visar att cirka 8 procent av patienterna som avled 2014 hade 

 

andelar varierade mellan 5 och knappt 11 procent. 

14.1. Återkommande slutenvård i livets slutskede 

Andel oplanerade återinskrivningar inom 30 dagar. Avser patienter 65 år och äldre och ett urval av diagnoser. 

Procent 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1997 1998 

1999 

2000 

2001 

2002 

2003 

2004 

2005 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 

Totalt 


54 


SOCIALSTYRELSEN


14.2. Återkommande slutenvård i livets slutskede 

Andel oplanerade återinskrivningar inom 30 dagar, 2014. Avser patienter 65 år och 

äldre och ett urval av diagnoser. 

Sörmland 

Uppsala 

Blekinge 

Västerbotten 

Jönköping 



Kronoberg 

Värmland 

Skåne 


Västmanland 

Örebro 


Stockholm 

Dalarna 

Gävleborg 

Halland 

Gotland 

Kalmar 

Norrbotten 

5,39 

5,57 

6,11 

6,40 

6,40 

6,51 

7,16 

7,53 

7,58 

7,58 

7,64 

7,94 

8,18 

8,90 

9,03 

9,48 

9,53 

9,57 

9,78 

10,68 

10,85 

0 2 4 6 8 10 12 14 

Procent 

2014 2013 Riket 8,22 




55

Ischemisk hjärtsjukdom och hjärtsvikt 

te 

orsakerna till funktionsnedsättning i Sverige [7]. Akut hjärtinfarkt, som 

2014 drabbade knappt 30 000 individer, är den vanligaste dödsorsaken bland 

hjärt-kärlsjukdomarna. 

Under de senaste 30–35 åren har dödligheten i olika hjärtsjukdomar 

 

behandlingen av hjärtinfarkt och hjärtsvikt. Sedan dess har också skillnaderna 

i överlevnad och insjuknande i hjärtinfarkt mellan olika delar av landet 

minskat. 

Den positiva utvecklingen har också berott på förbättringar när det gäller 

riskfaktorer för kranskärlssjukdom, såsom lägre andel rökare och lägre nivåer 

av blodfetter hos befolkningen. Starkt bidragande orsaker är också förbättrade 

förebyggande insatser efter hjärtinfarkt (sekundärprevention), förbättrad 

 

terapi samt interventioner vid blodkärlsförträngningar och blodproppar som 

uppstått till följd av åderförkalkning (ateroskleros) i kranskärlen. Framför 

allt har förbättrad diagnostik och behandling av hjärtsvikt bidragit till att 

överlevnaden och livskvaliteten förbättrats för många hjärtsjuka patienter. 

Trots dessa förbättringar är hjärt-kärlsjukdomar fortfarande den största 

folksjukdomen i Sverige – en allvarlig sjuklighet som i stor utsträckning är 

påverkbar genom effektiv prevention och behandling. Det är därför viktigt 

att hjärtsjukvården fortsätter att utvecklas med hjälp av nya effektiva behandlingsmetoder. 

Ytterligare förbättringar kan uppnås genom ökad prevention, diagnostik 

och behandling av hjärt-kärlsjukdomar i primärvården. För att få en jämlik 

vård är det också viktigt att redan tillgängliga, effektiva och evidensbaserade 

metoder kommer alla som har nytta av dem till del. Både nya och redan 

beprövade åtgärder behöver prioriteras och användas utifrån de nationella 

riktlinjerna, så att sjukvårdens resurser används på bästa sätt. 

Indikatorerna i detta avsnitt är baserade på data från hälsodataregister 

- 

 

om de infarktpatienter som är inlagda för hjärtsjukvård vid sjukhusen samt 

prevention 

efter hjärtinfarkt. 

Alla landets sjukhus som bedriver akut hjärtsjukvård deltar med en 

generellt god täckningsgrad, men vid alla sjukhus förekommer att vissa 

 

har vårdats vid enheter anslutna till registret. En förutsättning för kvalitetsuppföljning 

är att man registrerar de patienter som är tänkta att ingå. Bara 

56 


SOCIALSTYRELSEN


med en hög registreringsgrad kan man veta att de redovisade resultaten är 

representativa och att de ger en rättvisande bild av patientvården. Om rapporteringsgraden 

varierar för mycket mellan olika sjukhus minskar tillförlitligheten 

i jämförelserna. 

15 Åtgärdbar dödlighet i ischemisk hjärtsjukdom 

Ischemiska hjärtsjukdomar är sjukdomar som orsakas av en försämrad syretillförsel 

till hjärtat. Akut hjärtinfarkt är den dominerande dödsorsaken i 

denna kategori. 

Indikatorn visar alla dödsfall i ischemisk hjärtsjukdom oavsett om personen 

har avlidit utanför sjukvården eller om personen har hunnit få vård för 

hjärtinfarkt. 

Den åldersstandardiserade dödligheten har sjunkit stadigt de senaste 15 

åren och en utplaning kan ses de senaste tre åren. Männen har betydligt 

högre dödlighet än kvinnorna. I Norrbotten var dödligheten dubbelt så hög 

bland männen jämfört med Kronoberg. 

15.1. Dödlighet i ischemisk hjärtsjukdom 

Antal dödsfall i ischemisk hjärtsjukdom per 100 000 invånare 1–79 år. Åldersstandardiserade värden. 


250 

200 

150 

100 

50 

0 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 

Källa: Dödsorsaksregistret, Socialstyrelsen 




57


15.2. Dödlighet i ischemisk hjärtsjukdom 

Antal dödsfall i ischemisk hjärtsjukdom per 100 000 invånare 1–79 år, 2013–2014. 

Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Värmland 

Kronoberg 

Halland 

Blekinge 

Uppsala 

Stockholm 

Skåne 

Kalmar 


Västmanland 


Jönköping 

Sörmland 

Västerbotten 

Dalarna 

Norrbotten 


Gävleborg 

Örebro 

Gotland 


20,9 

21,1 

22,0 

22,2 

22,4 

23,0 

23,7 

24,6 

25,6 

25,8 

26,1 

26,7 

28,1 

28,2 

28,8 

30,5 

30,7 

31,7 

32,1 

32,8 

34,6 

0 25 50 75 100 125 


2013—2014 2011—2012 Riket 25,8 

Män 

Kronoberg 

Halland 

Gotland 

Jönköping 

Stockholm 


Sörmland 

Västmanland 



Uppsala 

Skåne 

Dalarna 


Gävleborg 

Örebro 

Kalmar 

Värmland 

Västerbotten 

Blekinge 

Norrbotten 

50,1 

54,0 

57,9 

64,5 

64,6 

65,2 

65,6 

65,9 

68,4 

68,6 

69,8 

70,9 

71,5 

73,8 

74,5 

75,2 

75,4 

77,2 

78,6 

99,1 

101,8 

0 25 50 75 100 125 


2013—2014 2011—2012 Riket 69,8 


58 


SOCIALSTYRELSEN


16 Död inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt 

Under senare år vårdas drygt 11 000 kvinnor och cirka 16 500 män årligen 

på sjukhus för akut hjärtinfarkt. Indikatorn avser att mäta kvaliteten på vården 

av dessa patienter, i det akuta omhändertagandet och i den efterföljande 

vården på sjukhus. 

Indikatorn visar andelen patienter som avled inom 28 dagar, av alla som 

sjukhusvårdats med någon diagnos för hjärtinfarkt. Samtliga fall i åldrarna 

20 år eller över ingår. En åldersstandardisering har gjorts för att ta hänsyn 

till att åldersstrukturen skiljer sig åt mellan könen och mellan landstingen. 

Bland samtliga sjukhusvårdade hjärtinfarktpatienter åren 2012–2014 var 

den åldersstandardiserade dödligheten inom 28 dagar 12,7 procent. Skillnaden 

mellan landstingen ligger mellan 10 och 14 procent. Variationen mellan 

de olika landstingen är ungefär densamma för kvinnor som för män, med 

andelar från cirka 7 till närmare 15 procent. Kvinnor har en något lägre 

dödlighet än män. I riket som helhet har andelen döda efter sjukhusvårdad 

 

sett oförändrad. Andelen män som dör inom 28 dagar efter hjärtinfarkt har 

minskat i fjorton landsting, jämfört med kvinnor som minskat i tio landsting. 

Inom ett år avlider en tredjedel av patienterna, men då är andelen dödsfall 

med annan orsak än den ursprungliga infarkten större. Framför allt för sjukhus 

kan patientsammansättningen skilja sig åt och påverka resultatet. 



59


16.1. Död inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt 

Andel döda inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt. Åldersstandardiserade värden. 

Procent 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1988—1990 1991—1993 1994—1996 1997—1999 2000—2002 2003—2005 2006—2008 2009—2011 2012—2014 

Källa: Patientregistret och Dödsorsaksregistret, Socialstyrelsen 


60 


SOCIALSTYRELSEN


16.2. Död inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt 

Andel döda inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt, 2012–2014. 


Kvinnor 

Västmanland 

Blekinge 

Uppsala 

Sörmland 

Kalmar 

Jönköping 

Dalarna 


Kronoberg 



Skåne 


Halland 

Värmland 

Västerbotten 

Örebro 

Gävleborg 

Stockholm 

Norrbotten 

Gotland 

10,8 

10,8 

11,4 

11,7 

11,8 

11,9 

11,9 

12,0 

12,0 

12,3 

12,4 

12,6 

12,6 

12,7 

13,1 

13,2 

13,3 

13,3 

13,4 

13,7 

14,7 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 12,5 

Män 

Gotland 

Uppsala 

Västmanland 

Sörmland 

Dalarna 

Kalmar 


Blekinge 

Örebro 



Gävleborg 

Jönköping 

Skåne 

Värmland 

Norrbotten 

Västerbotten 


Stockholm 

Halland 

Kronoberg 

6,9 

10,8 

11,1 

11,4 

11,9 

12,0 

12,3 

12,8 

12,8 

12,9 

13,0 

13,1 

13,1 

13,1 

13,2 

13,2 

13,8 

13,8 

14,4 

14,5 

14,7 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 13,0 




61


17 Ny infarkt eller död i ischemisk hjärtsjukdom 

Ischemiska hjärtsjukdomar är sjukdomar orsakade av försämrad syretillförsel 

till hjärtat, som till exempel hjärtinfarkt. För en patient som har överlevt 

 

detta kan påverkas av vårdinsatsen i det akuta skedet och av sekundärpreventiva 

åtgärder. 

Indikatorn mäter andelen hjärtinfarktspatienter som skrevs ut från sjuk- 

 

hjärtsjukdom som underliggande dödsorsak. Bara patienter utan en registrerad 

infarkt under de sju föregående åren ingår, för att därigenom spegla 

vården av förstagångsinsjuknade patienter. Ett motiv för att inkludera död i 

annat än hjärtinfarkt är att utfallet i mindre utsträckning påverkas av skillnader 

i dödsorsaksdiagnostisering och av valet mellan hjärtinfarkt och annan 

ischemisk hjärtdiagnos. Även dödlighet utan föregående sjukhusvård är 

inkluderad. Åldersstandardisering har gjorts. 

I riket som helhet och för båda könen totalt, efter åldersstandardisering, 

- 

 

som sjukhusvårdats under åren 2012–2013 med hjärtinfarkt som huvud- eller 

bidiagnos och som sedan skrevs ut från sjukhuset. 

cent. 

Kvinnor får en ny infarkt eller dör i något lägre utsträckning än män. 

Sedan början på 2000-talet har andelen återinfarkter och död minskat med 

cirka 5 procentenheter. Det är inte möjligt att ange en nivå för önskat eller 

optimalt utfall. Viss vägledning kan fås genom variationen mellan landsting. 

 

avlider i hjärtinfarkt utan att ha sjukhusvårdats. Detta innebär att även annat 

än vårdinsatserna på sjukhus spelar roll, till exempel sjukvårdsrådgivning, 

larmcentral och ambulanssjukvård. Med en låg andel obducerade bland äldre 

avlidna är osäkerheten i diagnossättning större för dödsfall som sker utan 

initial sjukhusvård. Variation i denna diagnossättning påverkar resultaten. 

Men en uppföljning som bara avser sjukhusvård för infarkt påverkas just av 

andelen infarktfall som aldrig kommer till sjukhus. En stor andel som inte 

sjukhusvårdas får då den andel som insjuknar igen att se mindre ut. En del 

av osäkerheten i diagnossättningen av de döda utanför sjukhus har sannolikt 

minskats genom att även döda i annan ischemisk hjärtsjukdom som underliggande 

dödsorsak har inkluderats i utfallet. 

62 


SOCIALSTYRELSEN


17.1. Ny infarkt eller död i ischemisk hjärtsjukdom 

Andel patienter som får ny hjärtinfarkt eller avlider i ischemisk hjärtsjukdom inom 365 dagar. 


Procent 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1998—1999 2000—2001 2002—2003 2004—2005 2006—2007 2008—2009 2010—2011 2012—2013 





63


17.2. Ny infarkt eller död i ischemisk hjärtsjukdom 

Andel patienter som får ny hjärtinfarkt eller avlider i ischemisk hjärtsjukdom inom 365 

dagar, 2012–2013. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Värmland 

Blekinge 

Sörmland 


Stockholm 

Gotland 

Västerbotten 

Skåne 

Uppsala 

Kalmar 

Örebro 



Västmanland 


Dalarna 

Norrbotten 

Jönköping 

Gävleborg 

Halland 

Kronoberg 

8,2 

8,6 

8,9 

9,5 

9,9 

10,2 

10,3 

10,4 

10,7 

10,9 

10,9 

11,3 

11,4 

11,9 

12,2 

12,2 

12,3 

12,4 

12,8 

13,6 

13,7 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2012—2013 2010—2011 Riket 11,0 

Män 

Kalmar 

Örebro 

Värmland 

Stockholm 


Gävleborg 



Västerbotten 

Skåne 

Blekinge 

Norrbotten 


Uppsala 

Sörmland 

Jönköping 

Halland 

Västmanland 

Kronoberg 

Dalarna 

Gotland 

7,4 

8,7 

9,0 

9,7 

9,8 

10,0 

11,0 

11,0 

11,4 

11,5 

11,7 

12,0 

12,2 

12,2 

12,5 

12,6 

12,8 

12,8 

13,9 

14,6 

16,1 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2012—2013 2010—2011 Riket 11,4 


64 


SOCIALSTYRELSEN


18 Tid till reperfusionsbehandling vid ST-höjningsinfarkt 

 

av hjärtats kranskärl [7]. Om EKG visar så kallad ST-höjning är troligen ett 

kranskärl helt tilltäppt av en blodpropp. Patienter med dessa tillstånd behöver 

omedelbart reperfusionsbehandling, vilket innebär att öppna kranskärlet, 

antingen med PCI-behandling (perkutan koronar intervention också kallat 

ballongvidgning) eller med propplösande behandling med läkemedel 

(trombolys). Behandlingen bör påbörjas så snabbt som möjligt efter symtomdebut 

och diagnostik, för att minimera skadan på hjärtat och risken för 

framtida hjärtsvikt och död. I reperfusionsbehandling ingår primär PCI, 

trombolys och akut bypass-operation, CABG. Primär PCI är nu den helt do- 

 

bör primär PCI väljas framför läkemedelsbehandling med trombolys. 

Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör hälso- och sjukvården erbjuda 

trombolys inom 30 minuter efter EKG till personer med ST-höjningsinfarkt 

där primär PCI inte är tillgänglig inom 120 minuter. 

Avgörande för rekommendationen är att tillståndet har en mycket stor 

svårighetsgrad samt att snabbt insatt behandling med trombolys har bättre 

effekt på prognosen jämfört med en fördröjd behandling med enbart PCI. 

Om PCI kan ges i rimlig tid är dock det primär förstahandsbehandling vid 

ST-höjningsinfarkt. 

Indikatorn avser tidsfördröjningen mellan första EKG och start av reperfusionsbehandling 

hos patienter med ST-höjningsinfarkt. Måttet visar hur stor 

 

minuter och för trombolys 30 minuter. Indikatorn speglar enbart sjukvårdens 

agerande, eftersom tiden för första EKG utgör startpunkten. Den samlade 

tiden mellan symtomdebut och behandling är även beroende av hur patienten, 

de anhöriga, sjukvårdsrådgivningen och larmcentralen förhåller sig till 

bröstsmärtan och andra symtom på hjärtinfarkt, liksom av transporttiden. 

index 

för hjärtinfarktvård och är även en av de nationella hjärtriktlinjernas 

 

 

För indikatorn reperfusionsbehandling inom målsatt tid vid 

ST-höjningsinfarkt har Socialstyrelsen fastställt målnivån till 

för patienter under 80 år. 

I hela riket behandlades 75 procent av patienterna enligt tidsmålet, med 

något större andel för män än för kvinnor. Variationen mellan landstingen är 

 

behandlats inom de uppsatta tidsgränserna har ökat sedan 2004, från cirka 

 



65


Denna indikator påvisar det största förbättringsutrymmet inom akut krans- 

 

 

 

 

till reperfusionsbehandling. Ett EKG taget i ambulans eller på vårdcentral 

perfusionsbehandling 

och utgör underlag för att besluta om att antingen ge 

patienten prehospital trombolys eller att dirigera ambulansen till närmaste 

PCI-sjukhus. 

18.1. Tid till reperfusionsbehandling vid ST-höjningsinfarkt 

Andel patienter som reperfusionsbehandlas i målsatt tid vid ST-höjningsinfarkt. 

Avser patienter under 80 år. 

Procent 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

2005 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 


Källa: SWEDEHEART – RIKS-HIA 

66 


SOCIALSTYRELSEN


18.2. Tid till reperfusionsbehandling vid ST-höjningsinfarkt 

Andel patienter som reperfusionsbehandlas i målsatt tid vid ST-höjningsinfarkt, 

2013–2014. Avser patienter under 80 år. 

Kvinnor 

Örebro 

Uppsala 

Stockholm 

Blekinge 

Västmanland 



Jönköping 

Gävleborg 

Skåne 

Sörmland 

Värmland 

Halland 

Kalmar 

Norrbotten 


Dalarna 


Västerbotten 

Gotland¹ 

Kronoberg¹ 

93,8 

87,5 

86,9 

82,4 

81,5 

81,2 

77,0 

75,7 

71,4 

70,5 

70,4 

68,3 

64,6 

63,6 

63,3 

61,2 

56,6 

54,8 

54,5 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

¹ Färre än 30 fall 

Riket 74,1 

Män 

Örebro 

Uppsala 

Stockholm 


Västmanland 

Blekinge 

Jönköping 


Dalarna 

Skåne 

Gotland 

Gävleborg 

Sörmland 

Värmland 


Kalmar 

Halland 

Norrbotten 

Västerbotten 


Kronoberg 

90,1 

87,7 

86,4 

83,3 

81,3 

81,3 

81,2 

78,1 

74,0 

73,9 

71,9 

70,7 

68,5 

68,2 

67,9 

66,7 

65,6 

64,6 

60,5 

54,0 

37,9 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Riket 75,7 

Källa: SWEDEHEART – SEPHIA 



67


19 Måluppfyllelse för LDL-kolesterol 

Efter hjärtinfarkt ska i princip samtliga patienter få blodfettssänkande läkemedelsbehandling. 

En betydande andel av patienterna får också dessa läke- 

registret 

och läkemedelsregistret. Men blodfetterna påverkas även av andra 

faktorer, som till exempel kost och fysisk aktivitet. Det är därför viktigt att 

 

LDL-kolesterol vid uppföljningen av hjärtinfarktpatienter. 

 

hjärt-och kärlssjukdomar. Patienter som redan har drabbats av hjärtinfarkt 

har en mycket hög risk att återinsjukna i en hjärt-kärlsjukdom. Behandling 

med blodfettssänkande preparat med adekvat behandlingsmål ingår som en 

del i de sekundärpreventiva åtgärderna i syfte att förhindra sjukdomsprogress 

 

 

 

För indikatorn måluppfyllelse för LDL-kolestrol efter hjärtinfarkt 

 

Indikatorn visar andelen patienter som hade nått det nya målvärdet. Jämförelsen 

baseras på knappt 11 234 patienter. Enbart patienter under 75 år ingår. 

I hela riket nådde cirka 42 procent av patienterna detta målvärde, med en 

variation mellan landstingen från 22 till 52 procent. 

68 


SOCIALSTYRELSEN


19.1. Måluppfyllelse för LDL-kolesterol 

Andel patienter som nått mål för LDL-kolesterol (≤1,8 mmol/L eller minst 50% reduktion) 

12–14 månader efter hjärtinfarkt. Avser patienter under 75 år. 

Procent 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 


Källa: SWEDEHEART – RIKS-HIA 



69


19.2. Måluppfyllelse för LDL-kolesterol 

Andel patienter som nått mål för LDL-kolesterol (≤1,8 mmol/L eller minst 50% reduktion) 

12–14 månader efter hjärtinfarkt, 2013-2014. Avser patienter under 75 år. 

Kvinnor 

Gävleborg 

Kalmar 

Skåne 


Sörmland 


Norrbotten 

Kronoberg 

Västmanland¹ 

Dalarna 

Örebro 

Värmland 

Jönköping¹ 

Stockholm 

Västerbotten¹ 

Halland¹ 

Uppsala 



Blekinge 

Gotland¹ 

50,0 

50,0 

49,6 

43,5 

42,5 

40,9 

40,0 

39,5 

38,8 

37,8 

36,5 

35,9 

34,0 

33,3 

33,3 

32,7 

32,1 

29,8 

29,4 

28,1 

6,5 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 

Procent 

¹ Färre än 30 fall 2009–2010 

2013—2014 2009—2010 Riket 39,3 

Män 

Skåne 

Gävleborg 


Värmland 


Västerbotten 

Kronoberg 

Kalmar 

Västmanland 

Halland 

Dalarna 

Norrbotten 

Jönköping¹ 

Sörmland 


Stockholm 


Örebro 

Uppsala 

Blekinge 

Gotland 

53,1 

50,9 

46,9 

46,3 

45,8 

44,7 

44,0 

43,7 

43,1 

43,0 

42,0 

41,8 

39,7 

39,3 

38,2 

38,0 

37,9 

34,9 

33,4 

29,7 

26,5 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 

Procent 

¹ Färre än 30 fall 2009–2010 2013—2014 2009—2010 Riket 43,1 


70 


SOCIALSTYRELSEN


20 Rökstopp efter hjärtinfarkt 

Rökning är en av de viktigaste riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom. Drygt 30 

 

har tidigare varit rökare. För den rökande hjärtinfarktpatienten är rökstopp 

därför en viktig åtgärd för att minska risken för att insjukna igen i hjärtkärlsjukdom. 

Indikatorn visar andelen rökande patienter som vid uppföljning 12–14 

månader efter hjärtinfarkten hade slutat röka. Jämförelsen baseras på 3 541 

patienter under 75 år. I hela riket hade drygt 55 procent av patienterna slutat 

röka, med en variation mellan landstingen från 47 till 77 procent. Socialsty- 

 

För indikatorn rökstopp efter hjärtinfarkt har Socialstyrelsen 

fastställt målnivån till 75 procent. Målnivån gäller både vid 

uppföljning 6–8 veckor och 12–14 månader efter hjärtinfarkt. 

20.1. Rökstopp efter hjärtinfarkt 

Andel patienter som slutat röka 12–14 månader efter hjärtinfarkt. Avser patienter 

under 75 år. 

Procent 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 





71


20.2. Rökstopp efter hjärtinfarkt 

Andel patienter som slutat röka 12–14 månader efter hjärtinfarkt, 2013–2014. 

Avser patienter under 75 år. 

Gotland¹ 

Norrbotten 

Skåne 

Värmland 

Västmanland 

Blekinge 

Kalmar 


Västerbotten¹ 


Gävleborg 

Jönköping 

Stockholm 

Kronoberg 


Halland 

Dalarna 

Sörmland 

Uppsala 


Örebro 

76,7 

64,0 

60,0 

58,5 

58,0 

56,5 

55,7 

55,6 

55,6 

55,0 

54,6 

54,4 

54,2 

53,9 

53,4 

52,7 

52,0 

51,8 

50,7 

49,1 

46,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

¹ Färre än 30 fall 2009–2010 

2013—2014 2009—2010 Riket 55,4 


72 


SOCIALSTYRELSEN


21 Basbehandling vid hjärtsvikt 

 

- 

ck 

är de vanligaste. Personer med hjärtsvikt har ofta symtom såsom andfåddhet, 

trötthet och ödem. Långvarig och svår hjärtsvikt påverkar även andra 

organ än hjärtat, bland annat hjärnans och skelettmuskulaturens funktioner 

med ökad trötthet och nedsatt livskvalitet som följd. Även andra organfunktioner, 

såsom njurfunktionen, påverkas av hjärtsvikt. Upprepat behov av 

sjukhusvård är vanligt. 

Prognosen för hjärtsvikt är allvarlig men modern läkemedelsbehandling, 

behandling med sviktpacemaker och bättre poliklinisk uppföljning har 

förbättrat prognosen under senare år. Registeranalyser visar dock att många 

av dem som har hjärtsvikt inte får rekommenderad behandling [7]. Till 

exempel är basbehandlingen med läkemedel underutnyttjad på många håll i 

landet. 

Blodtryckssänkande behandling med RAAS-hämmare (ACE-hämmare 

och angiotensinreceptorblockerare, ARB) minskar risken för inskrivning på 

sjukhus, hjärtinfarkt och död hos patienter med hjärtsvikt av olika svårighetsgrad. 

Betablockerare sänker blodtryck, puls och hjärtminutvolym, vilket ger ett 

skydd mot bland annat farliga arytmier och hjärtstopp. På lång sikt har betablockerare 

även en positiv effekt på hjärtats pumpförmåga hos patienter med 

hjärtsvikt. Behandling med dessa båda typer av läkemedel har hög prioritet i 

de nationella riktlinjerna för hjärtsjukvård [8]. 

Indikatorn visar andelen patienter som behandlas med både RAAS-hämmare 

och betablockerare och som under aktuell mätperiod om 5 år vårdats i 

specialiserad öppenvård alternativt slutenvård med hjärtsvikt som huvud- eller 

bidiagnos, och som är i livet vid uppföljningsperiodens slut. 

Andelen patienter i hela riket som behandlades med båda typerna av 

läkemedel var knappt 60 procent, med en spridning mellan landstingen från 

 

- 

 

För indikatorn basbehandling vid hjärtsvikt – landstingsnivå har 

 



73


21.1. Basbehandling vid hjärtsvikt 

Behandling med både RAAS-hämmare och betablockerare vid hjärtsvikt. Avser patienter 

som vårdats på sjukhus för hjärtsvikt vid minst ett tillfälle under en 5-årsperiod och som 

hämtat båda läkemedlen från apotek. Åldersstandardiserade värden 

Procent 

75 

70 

65 

60 

55 

50 

45 

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 


Källa: Patientregistret och Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen 

74 


SOCIALSTYRELSEN


21.2. Basbehandling vid hjärtsvikt 

Behandling med både RAAS-hämmare och betablockerare vid hjärtsvikt. Avser patienter 

som vårdats på sjukhus för hjärtsvikt vid minst ett tillfälle under en 5-årsperiod och som 

hämtat båda läkemedlen från apotek 2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Västerbotten 

Örebro 

Uppsala 

Sörmland 

Dalarna 

Kalmar 


Gävleborg 

Gotland 

Kronoberg 

Västmanland 


Värmland 

Jönköping 



Norrbotten 

Stockholm 

Halland 

Skåne 

Blekinge 

65,1 

63,3 

62,8 

62,4 

61,6 

60,1 

60,0 

59,3 

59,2 

59,2 

58,8 

58,8 

58,2 

58,0 

57,5 

57,3 

56,8 

53,1 

51,1 

50,7 

49,4 

40 50 60 70 80 90 

Procent 

2014 2013 Riket 56,6 

Män 

Västerbotten 

Örebro 

Gotland 


Sörmland 

Uppsala 


Gävleborg 

Kronoberg 

Dalarna 

Jönköping 

Norrbotten 

Västmanland 


Stockholm 

Kalmar 

Värmland 


Skåne 

Blekinge 

Halland 

70,2 

69,6 

66,4 

65,4 

65,2 

65,1 

64,9 

64,2 

64,0 

63,2 

62,8 

62,3 

62,2 

62,1 

61,7 

61,0 

60,7 

60,1 

54,4 

54,4 

52,4 

40 50 60 70 80 90 

Procent 

2014 2013 Riket 61,4 




75


22 Undvikbar slutenvård – hjärtsvikt 

Indikatorn undvikbar slutenvård är påverkbar om patienter med vissa utvalda 

sjukdomstillstånd eller diagnoser får ett optimalt omhändertagande i primärvården 

eller i öppen specialiserad vård. Sluten vård vid hjärtsvikt kan till 

största delen undvikas genom kontinuerlig uppföljning av insatt behandling. 

Indikatorn visar antalet slutenvårdsperioder, efter åldersstandardisering, 

med diagnosen hjärtsvikt per 100 000 invånare, 20 år eller äldre, 2012–2014. 

nare. 

Variationen mellan de olika landstingen är ganska stor och sträcker sig 

från 254 till 478 slutenvårdsperioder. Männen har nästan dubbelt så många 

slutenvårdsperioder som kvinnorna. 

 

slutenvårdsperioder än genomsnittet i OECD [4]. Observera att åldrar och 

åldersstandardisering skiljer sig åt mellan OECD:s jämförelser å ena sidan 

och jämförelser mellan svenska landsting å andra sidan. Detta gör att värdet 

för Sverige skiljer sig åt. 

22.1. Slutenvård vid hjärtsvikt 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för hjärtsvikt per 100 000 invånare 20 år eller 

äldre. Åldersstandardiserade värden. 


800 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 



76 


SOCIALSTYRELSEN


22.2. Slutenvård vid hjärtsvikt, OECD 


äldre, 2013. Ålders- och könsstandardiserade värden enligt OECD-standardpopulation. 

Mexiko 

England 

Korea 

Chile¹ 

Japan² 

Danmark 

Schweiz¹ 

Irland 

Norge 

Kanada 

Belgien² 

Portugal 

Island 3 

Nederländerna² 

Spanien 

Nya Zeeland¹ 

Israel 

Frankrike 

Australien 

MEDELVÄRDE 

Italien 

Finland 

Österrike 

Sverige 

Slovenien 

USA¹ 

Tyskland 

Tjeckien 

Slovakien¹ 

Ungern¹ 

Polen 

¹ Avser 2012 

² Avser 2011 

3 

3-års medelvärde 

74 

99 

102 

119 

137 

154 

174 

175 

175 

179 

183 

195 

197 

199 

206 

228 

234 

238 

240 

244 

268 

278 

283 

300 

306 

367 

382 

415 

437 

441 

548 

0 100 200 300 400 500 600 


Källa: OECD Health Statistics 2015, http://dx.doi.org/10.1787/health-data-en 



77


22.3. Slutenvård vid hjärtsvikt 


äldre, 2012–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 



Halland 


Gävleborg 

Örebro 

Västerbotten 


Jönköping 

Skåne 

Sörmland 

Kronoberg 

Blekinge 

Uppsala 

Kalmar 

Värmland 

Dalarna 

Norrbotten 

Västmanland 

Stockholm 

Gotland 

213 

233 

249 

268 

269 

269 

270 

276 

278 

282 

290 

294 

314 

316 

319 

320 

325 

333 

357 

375 

398 

0 100 200 300 400 500 600 700 

2012—2014 2009—2011 Riket 302 


Män 



Halland 


Jönköping 

Kalmar 

Kronoberg 

Västerbotten 

Sörmland 

Blekinge 

Örebro 


Gävleborg 

Uppsala 

Skåne 

Värmland 

Norrbotten 

Västmanland 

Gotland 

Dalarna 

Stockholm 

303 

342 

449 

465 

480 

481 

488 

494 

498 

505 

508 

510 

541 

546 

555 

566 

571 

573 

578 

588 

622 

0 100 200 300 400 500 600 700 


2012—2014 2009—2011 Riket 528 


78 


SOCIALSTYRELSEN


23 Död eller återinskrivning efter vård för hjärtsvikt 

Det är relativt vanligt att patienterna avlider eller läggs in på sjukhus igen 

kort tid efter att de vårdats på sjukhus för hjärtsvikt. Att hjärtsvikt är en 

kronisk sjukdom gör att utfallet död efter sjukhusvård är ett komplicerat kvalitetsmått, 

men ändå värt att lyfta fram. Orsakerna till att patienterna läggs 

in ingen kan bland annat vara alltför tidig utskrivning, bristande läkemedelsbehandling 

eller för dålig information till patienterna om sjukdomen. Återinskrivningar 

som går att undvika är en kvalitetsbrist som medför både ökat 

lidande för patienten och ökade kostnader för sjukvården. 

Indikatorn avser patienter som har vårdats i sluten vård vid sjukhus för 

hjärtsvikt. Måttet anger andelen patienter som antingen avlidit eller återinskrivits 

på sjukhus med diagnosen hjärtsvikt inom 30 dagar efter utskrivningen. 

Jämförelsen avser alla åldrar och vi har gjort en åldersstandardisering. 

 

 

återinskrivna i riket som helhet var 21 procent, med en liten övervikt bland 

männen. Variationen mellan landstingen är betydande, från cirka 18 till 26 

procent. Död är ett vanligare utfall än återinskrivning och trenden över tid 

visar att andelen återinskrivna eller döda i riket har varit relativt konstant 

sedan 2000. 

Variationen mellan olika landsting kan i hög grad bero på annat än kvaliteten 

i vårdinsatsen. Om praxis för att skriva in patienter i slutenvård skiljer 

sig åt, påverkas utfallet. Ju lindrigare sjuka de inskrivna är, desto bättre blir 

det redovisade utfallet. 

Detsamma gäller diagnossättningspraxis. Om patienter med lätt hjärtsvikt 

får diagnosen oftare av ett landsting så förbättras utfallet för det förra landstinget 

eller sjukhuset. 



79


23.1. Återinskrivning eller död efter vård för hjärtsvikt 

Andel patienter som återinskrivs för hjärtsvikt eller avlider inom 30 dagar efter sjukhusvårdad hjärtsvikt. 


Procent 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 



80 


SOCIALSTYRELSEN


23.2. Återinskrivning eller död efter vård för hjärtsvikt 

Andel patienter som återinskrivs för hjärtsvikt eller avlider inom 30 dagar efter 

sjukhusvårdad hjärtsvikt, 2011–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Stockholm 


Uppsala 

Halland 

Skåne 

Västmanland 

Jönköping 

Gävleborg 

Sörmland 


Dalarna 


Västerbotten 

Kalmar 

Gotland 


Kronoberg 

Värmland 

Blekinge 

Norrbotten 

Örebro 

17,5 

17,9 

18,6 

18,6 

18,8 

18,9 

19,0 

19,2 

19,6 

19,7 

19,7 

20,0 

20,7 

20,8 

21,2 

21,5 

22,0 

22,8 

22,9 

23,6 

24,2 

0 5 10 15 20 25 30 35 

2011—2014 2007—2010 Riket 19,6 

Procent 

Män 

Stockholm 

Jönköping 

Uppsala 


Blekinge 

Dalarna 

Kronoberg 


Västmanland 

Halland 


Skåne 


Västerbotten 

Sörmland 

Gävleborg 

Värmland 

Norrbotten 

Kalmar 

Gotland 

Örebro 

17,9 

18,7 

19,2 

19,6 

19,9 

20,3 

20,4 

20,6 

20,9 

21,1 

21,3 

21,4 

21,5 

21,6 

22,5 

23,2 

23,6 

23,8 

23,8 

24,3 

27,4 

0 5 10 15 20 25 30 35 

Procent 

2011—2014 2007—2010 Riket 21,0 




81

Cerebrovaskulär sjukdom - stroke 

Stroke är en av våra stora folksjukdomar. Varje år drabbas cirka 30 000 personer 

av stroke, ungefär lika många män som kvinnor och mer än 75 procent 

av patienterna är över 65 år. Stroke är den vanligaste orsaken till neurologiskt 

handikapp hos vuxna och den tredje vanligaste dödsorsaken, efter hjärtinfarkt 

och cancer. Sedan år 2000 kan dock en minskning av antalet strokefall 

märkas. 

Vårdtillfällen där någon typ av stroke var huvuddiagnos står för närmare 

400 000 vårddagar på sjukhus varje år. För många patienter kvarstår också 

ett betydande behov av rehabilitering och omsorg efter en stroke som framför 

allt tillgodoses i primärvård och kommunal vård och omsorg [7]. 

De indikatorer som visas här har förekommit tidigare i Socialstyrelsens 

utvärdering av strokesjukvården, öppna jämförelser eller i Riksstrokes årsrapport. 

Utöver patientregistret och läkemedelsregistret, båda vid Socialstyrelsen, 

är källan kvalitetsregistret Riksstroke. 

24 Åtgärdbar dödlighet stroke 

Åtgärdbar dödlighet presenteras vanligen som ett sammansatt mått av en 

uppsättning dödsorsaker där man anser att hälso- och sjukvården kan på- 

 

Dödlighet i stroke kan förebyggas bland annat genom preventiva insatser 

 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, dödligheten i stroke i åld- 

 

I riket som helhet är antalet dödsfall knappt 20 per 100 000 invånare. Antalet 

varierar de olika landstingen mellan 13 och 30. Fler män än kvinnor dör 

i stroke. Dödligheten över tid har sjunkit stadigt. 

82 


SOCIALSTYRELSEN


24.1. Dödlighet i stroke 

Dödsfall i stroke per 100 000 invånare 1–79 år. Åldersstandardiserade värden. 


70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 





83


24.2. Dödlighet i stroke 

Dödsfall i stroke per 100 000 invånare 1–79 år, 2013–2014. Åldersstandardiserade 

värden. 

Kvinnor 

Halland 

Blekinge 

Sörmland 

Kronoberg 

Stockholm 

Jönköping 


Kalmar 

Skåne 

Uppsala 

Gotland 

Värmland 



Västerbotten 

Örebro 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 

Norrbotten 


9,7 

11,8 

13,0 

13,7 

14,3 

14,4 

14,4 

14,8 

15,0 

15,4 

16,3 

16,5 

17,2 

17,3 

17,4 

18,3 

20,3 

20,7 

20,9 

21,1 

27,1 

0 10 20 30 40 50 

2013—2014 2011—2012 Riket 16,3 


Män 

Gotland 

Uppsala 

Halland 

Kronoberg 

Skåne 

Stockholm 

Sörmland 

Västmanland 

Jönköping 

Värmland 


Örebro 

Västerbotten 


Kalmar 

Dalarna 

Blekinge 

Gävleborg 


Norrbotten 


12,9 

16,2 

17,1 

18,9 

21,0 

21,5 

21,8 

22,4 

23,1 

23,9 

24,4 

24,4 

24,4 

24,4 

25,7 

25,8 

25,9 

27,8 

29,4 

31,5 

32,9 

0 10 20 30 40 50 


2013—2014 2011—2012 Riket 23,3 


84 


SOCIALSTYRELSEN


25 Antikoagulantia vid förmaksflimmer och riskfaktor 

för stroke 

 

hjärninfarkt (ischemisk stroke). Ungefär 1 procent av befolkningen bedöms 

 

 

fall är behandling med blodförtunnande läkemedel (antikoagulantia) aktuell. 

kationer 

och risker med behandlingen. 

 

 

nya orala antikoagulantia introducerats som alternativ. 

I denna indikator ingår patienter som vårdades på sjukhus med förmaks- 

 

ett beslutsstöd för läkare som används för att bedöma riskfaktorer och för att 

värdera indikation för antikoagulerande läkemedel hos patienter med för- 

 

ut recept på antikoagulantia under första halvåret 2015. Socialstyrelsen har 

 

För indikatorn 

för stroke 

I riket som helhet behandlas 68 procent av patienterna med antikoagulantia. 

Variationen mellan de olika landstingen är stor och ligger mellan 63 och 76 

procent. Utvecklingen över tid visar en markant ökning av andelen behandlade 

de senaste fem åren. 



85


25.1. Antikoagulantia till riskpatienter 

Andel patienter som har antikoagulantiabehandling och som sjukhusvårdats med 

förmaksflimmer och riskfaktor. Åldersstandardiserade värden. 

Procent 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

2006–2008 

2009–2011 

2012–2014 


Källa: Patientregistret, Läkemedelsregistret och Dödorsaksregistret, Socialstyrelsen 

86 


SOCIALSTYRELSEN


25.2. Antikoagulantia till riskpatienter 

Andel patienter som har antikoagulantiabehandling 1 januari–30 juni 2015 och som 

sjukhusvårdats med förmaksflimmer och riskfaktor, 2012–2014. Åldersstandardiserade 

värden. 

Kvinnor 

Gotland 

Västmanland 

Halland 

Kronoberg 



Västerbotten 


Skåne 

Sörmland 

Dalarna 

Gävleborg 

Värmland 

Blekinge 

Kalmar 

Stockholm 

Norrbotten 

Uppsala 

Jönköping 

Örebro 


76,1 

75,6 

73,5 

72,5 

71,7 

71,1 

69,7 

68,7 

68,4 

68,1 

68,0 

67,8 

67,7 

67,4 

67,3 

67,0 

66,5 

65,8 

65,5 

65,0 

62,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 68,3 

Män 

Gotland 

Västmanland 

Halland 


Kronoberg 


Västerbotten 

Skåne 

Gävleborg 


Blekinge 

Dalarna 

Stockholm 

Norrbotten 

Uppsala 

Värmland 

Sörmland 

Kalmar 


Jönköping 

Örebro 

76,3 

75,7 

74,6 

74,2 

72,4 

70,8 

69,3 

69,2 

68,6 

68,4 

68,3 

68,1 

67,9 

67,5 

66,5 

66,5 

66,4 

66,3 

65,5 

64,4 

60,6 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 68,5 

Källa: Patientregistret, Läkemedelsregistret och Dödorsaksregistret, Socialstyrelsen 



87


26 Rökstopp efter stroke 

Rökning är en av de största riskfaktorerna för hjärt-kärlsjukdom. En viktig 

och effektiv åtgärd för att förhindra att patienten får en ny stroke eller en 

annan hjärt-kärlsjukdom efter stroke är att hjälpa patienten att sluta röka. 

Rökstopp påverkar även det allmänna hälsotillståndet positivt och förbättrar 

återhämtningen efter ett insjuknande i stroke. 

Indikatorn visar andelen patienter, av dem som var rökare vid insjuknandet, 

som har uppgivit vid tremånadersuppföljningen efter insjuknandet att de 

slutat röka. Totalt var det knappt 47 procent, något större andel kvinnor än 

män som uppger att de slutat röka. Variationen mellan de olika landstingen 

- 

 

För indikatorn rökstopp 3 månader efter stroke har Social- 

 

26.1. Rökstopp efter stroke 

Andel strokepatienter som slutat röka 3 månader efter insjuknandet, 2014. 

Kvinnor 

48,2 

Män 

45,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Källa: Riksstroke 

88 


SOCIALSTYRELSEN


26.2. Rökstopp efter stroke 

Andel strokepatienter som slutat röka 3 månader efter insjuknandet, 2014. 

Kalmar 

Gävleborg 

Västerbotten 

Västmanland 



Värmland 

Örebro 

Norrbotten 

Jönköping 

Blekinge 

Kronoberg 

Uppsala 

Dalarna 



Stockholm 

Halland 

Skåne 

Sörmland 

Gotland¹ 

60,3 

57,5 

56,4 

54,4 

54,4 

53,1 

51,8 

50,8 

50,6 

50,5 

50,0 

48,4 

48,4 

47,6 

47,3 

44,0 

43,9 

39,3 

39,2 

33,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

¹ Färre än 30 fall Riket 46,8 




89


27 Funktionsförmåga efter stroke 

Patienter som överlever stroke återfår i olika grad den funktion de hade 

innan de blev sjuka. I Riksstroke samlas data om strokepatienternas beroende 

av andra för sin personliga ADL i en uppföljning efter tre månader. 

ADL står för Aktiviteter i Dagligt Liv. Med personlig ADL avses aktivite- 

kator 

speglar måttet sjukvårdsinsatserna både i akutfasen och i den fortsatta 

rehabiliteringen efter utskrivningen från akutsjukhus. Även närståendes och 

socialtjänstens insatser påverkar detta kvalitetsmått. 

Indikatorn visar andelen patienter som var beroende av andra för sin 

personliga ADL tre månader efter akutfasen, av dem som överlevde och som 

före insjuknandet själva klarade sin personliga ADL. Resultaten är justerade 

för ålder, kön och patientens medvetandegrad vid insjuknandet. Totalt ingick 

drygt 14 758 patienter i jämförelsen. 

För riket som helhet är andelen som är beroende av andra för sin person- 

 

män. Andelen varierar i de olika landstingen från 14 till drygt 23 procent. 

Detta mått på resultat bör helst tolkas tillsammans med andelen som överlevde. 

Det bästa resultatet når sjukhus och landsting som dels har en hög andel 

patienter som överlever, dels har en hög andel som klarar sin personliga ADL 

själva och som alltså i hög grad återfår sina funktioner. Detta är ett förhållandevis 

robust utfallsmått. Måttet kan emellertid påverkas av samsjuklighet, av 

socioekonomiska faktorer och av hur patientens ADL-förmåga har bedömts – 

med personligt besök eller via enkätsvar. Andelen ADL-beroende kan också 

påverkas av hur stor andel som följs upp efter tre 3 månader – större bortfall 

medför ökad osäkerhet. 

90 


SOCIALSTYRELSEN


27.1. Funktionsförmåga efter stroke – ADL-beroende 

Andel strokepatienter som var ADL-beroende 3 månader efter akutfasen, 2014. 

Justerat för ålder och medvetandegrad vid insjuknandet. 

Kvinnor 

Västerbotten 


Västmanland 

Värmland 


Skåne 

Norrbotten 

Jönköping 

Dalarna 

Sörmland 



Örebro 

Uppsala 

Stockholm 

Gotland 

Halland 

Kronoberg 

Gävleborg 

Blekinge 

Kalmar 

12,2 

13,9 

14,6 

16,3 

16,5 

17,0 

17,4 

18,3 

18,4 

18,6 

19,6 

19,6 

20,0 

20,0 

20,5 

20,8 

22,0 

22,5 

22,9 

23,9 

24,2 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

Riket 19,0 

Män 


Uppsala 

Skåne 

Värmland 


Halland 

Jönköping 

Dalarna 

Västmanland 

Blekinge 

Sörmland 


Stockholm 

Västerbotten 


Norrbotten 

Gävleborg 

Kronoberg 

Örebro 

Kalmar 

Gotland 

15,1 

15,9 

16,8 

17,3 

17,3 

17,5 

17,8 

18,1 

18,6 

18,7 

18,8 

18,9 

18,9 

18,9 

19,7 

19,9 

20,3 

20,7 

21,8 

22,5 

25,8 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

Riket 18,6 




91


28 Fullt tillgodosedda behov av hjälp och stöd efter 

stroke 

Patienterna får tre månader efter strokeinsjuknandet en enkät med bland 

annat en fråga om de tycker att de har fått sina behov av stöd och hjälp från 

sjukvården och kommunen tillgodosedda. Detta självskattade resultatmått 

avspeglar det samlade stöd som patienterna upplever att samhället ger. Detta 

 

de första månaderna efter att patienten skrivits ut från sjukhuset. Måttet är 

bara delvis påverkbart av sjukhuset. En av de många faktorer som kan påverka 

detta utfall är kvaliteten i vårdplaneringen tillsammans med primärvården 

och kommunen. En ytterligare aspekt är att upplevelsen av att behoven är 

tillgodosedda kan påverkas av förväntningar. Det är möjligt att förväntningarna 

på sjukvårdens och kommunens stöd varierar över landet. 

Indikatorn visar andelen patienter som i uppföljningen efter tre månader 

angav att deras behov av hjälp och stöd var helt tillgodosedda. Alla patienter 

ingår i jämförelsen. Riksstrokes gränser för måttlig och hög grad av måluppfyllelse 

är satta till 60 respektive 75 procent. Socialstyrelsen har fastställt 

 

För indikatorn helt tillgodosett behov av stöd och hjälp efter 

utskrivning 3 månader efter stroke har Socialstyrelsen fastställt 

 

I riket som helhet uppgår andelen som svarar att behov av hjälp och stöd 

är helt tillgodosett till närmare 62 procent, med en variation från 54 till 80 

procent. Andelen har i stort sett varit oförändrad under senare år. Män anger 

i något högre utsträckning än kvinnor att deras behov avhjälp och stöd är helt 

 

upp till Socialstyrelsens målnivå. Samarbete mellan sjukhus, primärvård och 

kommunal hälso- och sjukvård behöver förbättras för att stärka stödet till 

patienterna. 

92 


SOCIALSTYRELSEN


28.1. Fullt tillgodosedda behov av hjälp och stöd efter stroke 

Andel strokepatienter som 3 månader efter insjuknandet anger att behovet av hjälp och 

stöd är helt tillgodosett, 2014. 

Kvinnor 

Jönköping 

Gotland 

Skåne 

Västmanland 

Västerbotten 


Kalmar 

Värmland 

Gävleborg 

Dalarna 



Kronoberg 

Örebro 

Stockholm 

Sörmland 


Norrbotten 

Halland 

Blekinge 

Uppsala 

80,2 

69,6 

68,2 

67,3 

66,7 

65,7 

61,8 

61,6 

60,7 

59,8 

58,5 

58,4 

58,1 

57,7 

56,8 

55,6 

55,5 

54,7 

54,4 

53,6 

48,9 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Riket 60,7 

Män 

Jönköping 

Gävleborg 

Västerbotten 

Kalmar 

Skåne 


Gotland 

Värmland 

Dalarna 

Kronoberg 

Västmanland 


Stockholm 



Halland 

Uppsala 

Sörmland 

Norrbotten 

Blekinge 

Örebro 

80,5 

72,5 

70,5 

66,7 

66,0 

65,8 

64,9 

63,8 

63,1 

62,9 

62,3 

61,5 

61,0 

60,7 

60,0 

59,5 

59,2 

59,1 

55,6 

55,3 

53,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Riket 63,0 




93


29 Tillgodosedda behov av rehabilitering efter stroke 

Personer som har insjuknat i stroke kan behöva rehabilitering under en lång 

tid. Det är därför motiverat att belysa i vilken mån behovet av rehabilitering 

är tillgodosett även ett år efter insjuknandet i stroke. Detta är en kvalitetsindikator 

som kan spegla hur patienten eller de anhöriga bedömer insatser från 

såväl landsting som kommun. 

Indikatorn visar andelen patienter som tolv månader efter insjuknandet 

anger att deras behov av rehabilitering är helt tillgodosett. Jämförelsen ba- 

 

tolvmånadersuppföljningens enkät. I riket som helhet svarade 60 procent att 

 

habiliteringsbehovet 

är tillgodosett i något lägre grad än vad männen gjorde, 

med 3 procentenheters mindre andel fullt positiva svar. 

94 


SOCIALSTYRELSEN


29.1. Tillgodosedda behov av rehabilitering efter stroke 

Andel strokepatienter som 12 månader efter insjuknandet anger att behovet av 

rehabilitering är tillgodosett, 2013. Mätperioden avser år för insjuknande. 

Kvinnor 

Västerbotten 

Uppsala 


Gävleborg 

Stockholm 

Halland 

Örebro 

Jönköping 

Sörmland 

Västmanland 


Dalarna 

Kronoberg 

Skåne 


Kalmar 

Värmland 

Blekinge 


Norrbotten 

Gotland¹ 

69,7 

65,2 

63,8 

63,7 

62,9 

61,5 

61,5 

61,3 

60,0 

57,6 

57,2 

57,0 

56,9 

56,9 

56,7 

54,2 

51,2 

50,9 

47,1 

45,9 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2013 2012 Riket 58,6 

Män 

Blekinge 

Västerbotten 


Gävleborg 

Kronoberg 

Halland 

Stockholm 

Örebro 

Jönköping 


Kalmar 


Skåne 

Dalarna 

Sörmland 

Västmanland 

Värmland 

Norrbotten 


Uppsala 

Gotland¹ 

70,2 

68,4 

67,5 

67,2 

66,7 

65,4 

65,1 

64,8 

63,4 

62,0 

62,0 

61,1 

60,2 

58,9 

58,7 

58,4 

52,0 

51,6 

51,2 

44,1 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2013 2012 Riket 61,3 




95

Diabetes 

Diabetes är en kronisk sjukdom som även medför ökad risk för andra sjukdomar, 

så kallade diabeteskomplikationer [10]. I Sverige har cirka 450 000 

 

 

typ 2-diabetes har sin regelbundna vårdkontakt med primärvården. Övriga, 

med typ 1-diabetes, har sin huvudsakliga vårdkontakt med medicinkliniker 

vid sjukhusen. Exempel på diabeteskomplikationer är hjärtinfarkt och 

kärlkramp, ischemisk stroke, högt blodtryck, kärlförträngning i ben samt 

 

för att diabeteskomplikationer kan fördröjas eller förhindras. Detta gör man 

bäst genom att brett angripa de riskfaktorer som har starkast samband med 

uppkomsten av komplikationer. Exempel på riskfaktorer är patienternas lång- 

 

Indikatorerna i den här rapporten är baserade på data från Nationella diabetesregistret 

(NDR) och från kvalitetsregistret för barn och ungdomar med 

diabetes, SWEDIABKIDS, som ingår i NDR samt Socialstyrelsens patientregister 

och dödsorsaksregistret. Internationella jämförelser baseras på data 

från OECD. 

30 Undvikbar slutenvård diabetes 


sjukdomstillstånd eller diagnoser får ett optimalt omhändertagande i 

den öppna vården. Sluten vård vid diabetes kan till största delen undvikas om 

uppföljande kontroller genomförs i primärvården eller inom öppen specialiserad 

vård, framför allt kontroll av blodsocker, blodtryck, levnadsvanor, 

fotundersökning och ögonbottenundersökning. 

Internationellt sett ligger Sverige bland de länder inom OECD som har en 

låg andel sluten vård vid diabetes [4]. Observera att åldrar och åldersstandardisering 

skiljer sig åt mellan OECD:s jämförelser å ena sidan och jämförelser 

mellan svenska landsting å andra sidan. Detta gör att värdet för Sverige 

skiljer sig åt. 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, antalet slutenvårdsperioder 

per 100 000 invånare. I riket som helhet var antalet slutenvårdsperioder 122 

per 100 000 invånare för perioden 2012-2014. Variationen mellan de olika 

vånare. 

Utvecklingen över tid visar att antalet sjunkit stadigt de senaste åren. 

 

96 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

30.1. Slutenvård vid diabetes, OECD 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för diabetes per 100 000 invånare 15 år eller 


Italien 

Schweiz¹ 

Spanien 

Island 4 

England 


Norge 

Portugal 

Israel 

Kanada 

Ungern¹ 

Sverige 

Slovenien 

Danmark 

Finland 

Lettland 

Irland 

Australien 

MEDELVÄRDE 

Japan² 

Luxemburg 4 

Belgien² 

Frankrike 

Nya Zeeland¹ 

Tjeckien 

USA¹ 

Tyskland 

Slovakien¹ 

Chile 3 

Polen 

Österrike 

Korea 

Mexiko 

¹ Avser 2012 

² Avser 2011 

3 

Avser 2010 

4 


44 

44 

52 

55 

64 

68 

76 

86 

88 

95 

110 

111 

112 

125 

126 

131 

139 

141 

149 

162 

168 

171 

181 

187 

192 

198 

216 

225 

231 

231 

296 

311 

338 

0 50 100 150 200 250 300 350 





97

Diabetes 

30.2. Slutenvård vid diabetes 




350 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

2005—2008 2009—2011 2012—2014 



98 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

30.3. Slutenvård vid diabetes 



Kvinnor 


Örebro 

Uppsala 

Skåne 


Gävleborg 

Värmland 

Sörmland 

Dalarna 

Kronoberg 


Kalmar 

Västerbotten 


Stockholm 

Jönköping 

Blekinge 

Halland 

Norrbotten 

Gotland 

Västmanland 

67,6 

69,9 

80,0 

84,0 

84,3 

84,4 

84,5 

85,6 

85,9 

86,2 

86,8 

93,3 

95,8 

96,7 

97,1 

106,7 

106,7 

106,9 

109,7 

134,8 

142,7 

0 50 100 150 200 250 300 350 

2012—2014 2009—2011 Riket 92,2 


Män 

Örebro 

Uppsala 


Kronoberg 

Värmland 

Skåne 

Västerbotten 

Gävleborg 

Gotland 

Sörmland 



Jönköping 


Kalmar 

Halland 

Blekinge 

Stockholm 

Norrbotten 

Dalarna 

Västmanland 

121,2 

126,1 

127,6 

131,1 

132,4 

137,4 

138,9 

146,9 

148,7 

150,1 

153,3 

158,2 

159,1 

163,5 

163,8 

168,1 

171,1 

175,1 

176,7 

178,3 

207,9 

0 50 100 150 200 250 300 350 


2012—2014 2009—2011 Riket 155,0 




99

Diabetes 

31 Dödlighet i hjärt-kärlsjukdom vid diabetes 

Personer med diabetes löper högre risk att insjukna och avlida i hjärt- och 

kärlsjukdom jämfört med befolkningen i övrigt. Ett viktigt mål för diabe- 

 

kontroll av blodfetter, blodtryck och blodsocker samt olika sjukdomsförebyggande 

åtgärder som rökstopp och en strävan efter en bra nivå av fysisk 

aktivitet. 

Indikatorn består av en jämförelse av risken för att avlida inom fem år 

i hjärt-kärlsjukdom för personer med diabetes, jämfört med samma risk i 

befolkningen som helhet. Om dödligheten vore lika stor i båda grupperna 

så skulle det ha inneburit att diabetesvården (och patienterna) lyckats kompensera 

för all den ökade risk som diabetessjukdomen medför. Indikatorn 

speglar därmed det samlade resultatet av insatser för förebyggande av hjärtkärlsjukdom 

vid diabetes, men även av insatserna i hjärt-respektive strokesjukvården. 

Indikatorn visar antalet döda i hjärt-kärlsjukdom per 100 000 personer 

med diabetes 2013–2014. Enbart personer med läkemedelsbehandlad diabetes 

ingår i diabetesgruppen. Efter åldersstandardisering var värdet 452 döda 

per 100 000 personer med läkemedelsbehandlad diabetes. Antalet varierar 

mellan de olika landstingen från 318 till 566 döda per 100 000 personer med 

läkemedelsbehandlad diabetes. Män dör i betydligt högre utsträckning än 

kvinnor. 

31.1. Dödlighet i hjärt-kärlsjukdom vid diabetes 

Antal döda i hjärt- och kärlsjukdomar per 100 000 personer som behandlas med 

diabetesläkemedel. Åldersstandardiserade värden. 

Per 100 000 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 


Källa: Dödsorsaksregistret och Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen 

100 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

31.2. Dödlighet i hjärt-kärlsjukdom vid diabetes 

Antal döda i hjärt- och kärlsjukdomar per 100 000 personer som behandlas med 

diabetesläkemedel, 2013–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Halland 

Stockholm 


Skåne 

Kronoberg 


Värmland 

Sörmland 

Västerbotten 

Västmanland 

Uppsala 

Norrbotten 

Kalmar 

Gotland 


Gävleborg 

Blekinge 

Dalarna 

Jönköping 

Örebro 


318 

331 

357 

362 

367 

374 

375 

388 

389 

389 

393 

395 

404 

408 

412 

414 

420 

456 

473 

480 

548 

Kvinnor 

Hela befolkningen 

237 

239 

293 

260 

276 

269 

280 

277 

264 

268 

257 

291 

276 

281 

283 

287 

251 

307 

288 

288 

323 

0 200 400 600 800 

Per 100 000 diabetiker 

2013—2014 2011—2012 Riket 387 

Västmanland 

Halland 

Jönköping 

Skåne 

Stockholm 

Värmland 


Gotland 


Sörmland 

Uppsala 


Dalarna 

Västerbotten 

Blekinge 

Gävleborg 


Kalmar 

Örebro 

Kronoberg 

Norrbotten 

416 

444 

453 

454 

459 

467 

479 

482 

490 

508 

515 

523 

531 

539 

554 

566 

570 

582 

592 

641 

684 

Män 


343 

339 

370 

372 

345 

405 

391 

367 

401 

366 

361 

394 

417 

411 

411 

407 

431 

415 

393 

367 

454 

0 200 400 600 800 

Per 100 000 diabetiker 

2013—2014 2011—2012 Riket 505 

Källa: Dödsorsaksregistret och Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen 



101

32 Rökning vid diabetes 

Stöd till rökstopp är en av de högst rekommenderade åtgärderna i de nyligen 

reviderade nationella riktlinjerna för diabetesvården [10]. I det nationella dia- 

 

diabetespatienter (självrapporterad rökning). Rökstopp är en mycket viktig 

preventiv åtgärd för att minska risken för diabeteskomplikationer och hjärt- 

 

 

 

rökfria. 

Socialstyrelsen publicerade under våren 2015 nya nationella riktlinjer och 

målnivåer för diabetes. Då fastställdes en målnivå för indikatorn icke-rökare. 

Andelen icke-rökare bland personer med typ 1 eller typ 2-diabetes bör vara 

 

I den här rapporten redovisas dock samma indikator som i tidigare öppna 

jämförelser det vill säga andelen patienter med diabetes i primärvården, som 

uppger att de röker. Resultatet visar att andelen som uppger att de röker är 

 

för att uppnå den nya målnivån. Andelen i riket ligger kvar på i stort sett 

samma nivå som 2013 och det är något färre kvinnor än män som röker. 

32.1. Rökning vid diabetes 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) och som röker. 

Procent 

20 

15 

10 

5 

0 

2011 

2012 

2013 

2014 

Källa: NDR – Nationella Diabetesregistret 


102 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

32.2. Rökning vid diabetes 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) och som röker, 

2014. 

Kvinnor 

Blekinge 

Jönköping 

Västerbotten 


Uppsala 

Halland 

Kalmar 

Kronoberg 

Örebro 


Sörmland 

Västmanland 

Dalarna 


Gotland 

Gävleborg 

Stockholm 


Värmland 

Norrbotten 

Skåne 

10,7 

10,7 

11,5 

11,9 

12,0 

12,1 

12,2 

12,4 

12,5 

12,8 

13,0 

13,2 

13,3 

13,3 

13,8 

14,1 

14,4 

14,6 

15,6 

17,4 

17,6 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2014 2013 Riket 14,0 

Män 

Västerbotten 

Gotland 

Halland 

Jönköping 


Blekinge 

Dalarna 


Uppsala 


Gävleborg 

Kalmar 

Sörmland 

Kronoberg 

Örebro 

Västmanland 

Norrbotten 

Stockholm 


Skåne 

Värmland 

11,2 

11,7 

11,7 

12,3 

12,3 

12,5 

12,8 

12,9 

13,2 

13,3 

13,4 

13,4 

13,5 

14,0 

14,0 

14,1 

15,1 

16,3 

16,7 

19,0 

20,1 

0 5 10 15 20 25 

Procent 

2014 2013 Riket 15,3 




103

Diabetes 

33 Fysisk inaktivitet vid diabetes 

Regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för hjärt- kärlsjukdom, övervikt 

 

påverka sin risk för komplikationer genom att kombinera fysisk aktivitet 

med bra kost. Råd om fysisk aktivitet ska anpassas för varje patient. Fysisk 

aktivitet på recept, FAR, är sannolikt en underutnyttjad resurs. I NDR registreras 

en uppgift om fysisk aktivitet motsvarande en 30 minuters promenad, 

indelad i fem aktivitetsgrupper, från alternativet att patienten ”aldrig” är 

aktiv till att fysisk aktivitet sker ”dagligen”. Uppgiften baseras inte på patientenkät, 

utan fångas genom att vårdgivaren efter samtal med eller på basis av 

kunskap om patienten anger det svarsalternativ som passar bäst. Uppgiften 

kan ses som en skattning, som påverkas av både patientens och vårdgivarens 

 

Indikatorn visar andelen patienter med typ 2-diabetes i primärvården som 

 

någon fysisk aktivitet. Att vara fysiskt inaktiv innebär att man aldrig eller 

mindre än en gång i veckan utövar fysisk aktivitet (motsvarande 30 minuters 

promenad). Andelen fysiskt inaktiva patienter uppgick i riket som helhet till 

28,4 procent, med variation mellan landstingen från 21,5 till 42,6 procent. 

Andelen kvinnor som är fysiskt inaktiva är högre än för män. Uppgift om 

 

33.1. Fysisk inaktivitet vid diabetes 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) och som är 

fysiskt inaktiva. 

Procent 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

2011 

2012 

2013 

2014 



104 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

33.2. Fysisk inaktivitet vid diabetes 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) och som är 

fysiskt inaktiva, 2014. 

Kvinnor 

Stockholm 

Västmanland 

Gotland 

Jönköping 


Kronoberg 

Sörmland 

Dalarna 

Örebro 

Uppsala 

Västerbotten 

Värmland 


Blekinge 

Gävleborg 

Kalmar 

Halland 



Norrbotten 

Skåne 

22,5 

24,7 

24,9 

25,4 

25,8 

26,3 

26,9 

27,2 

27,8 

28,6 

29,3 

29,6 

30,8 

31,0 

31,2 

33,9 

36,7 

36,9 

38,6 

45,0 

45,1 

0 10 20 30 40 50 

2014 2013 Riket 30,3 

Procent 

Män 

Jönköping 

Stockholm 

Västmanland 

Kronoberg 


Dalarna 

Sörmland 

Gävleborg 

Örebro 


Värmland 

Uppsala 

Västerbotten 

Blekinge 

Gotland 


Kalmar 

Halland 


Skåne 

Norrbotten 

20,7 

20,7 

22,2 

22,3 

22,3 

22,7 

23,7 

25,8 

25,8 

25,8 

26,0 

26,1 

26,3 

26,5 

27,0 

30,8 

31,8 

33,9 

34,3 

40,7 

40,8 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

2014 2013 Riket 26,9 




105

Diabetes 

34 Blodsockervärde vid diabetes i primärvård 

Till en god diabetesbehandling hör bland annat att blodsockernivån ska hållas 

på en så normal nivå som möjligt, med endast mindre stegringar efter 

måltider. För låga blodsockernivåer ska undvikas, eftersom patienterna mår 

dåligt av dem och det kan dessutom kan vara farligt. Vid för höga blodsockernivåer 

blir man trött, törstig och till och med allmänpåverkad i det 

akuta skedet. På längre sikt leder höga blodsockernivåer till ökad risk för 

diabeteskomplikationer. Personer med diabetes har olika behov av medicinsk 

behandling och varierande risk för utveckling av komplikationer. Detta 

kräver välfungerande screening, kontroll av riskfaktorer och individualiserad 

behandling. 

trollen 

och har således ett starkt samband med risken att utveckla komplika- 

 

ska vara lägre än 52 mmol/mol, men i dessa betonas också att behandlingen 

ska individualiseras. Målet kan inte tillämpas på alla personer utan hänsyn 

bör tas till risken för frekvent svår hypoglykemi (lågt blodsocker), svåra 

mikro- och makrovaskulära komplikationer, annan sjukdom eller begränsad 

återstående livslängd, som alla kan vara motiv för att acceptera en högre 

 

2015 och fastställde då en målnivå vid typ 2-diabetes. Andelen personer med 

 


 

värde under 52 mmol/mol, bland alla personer med diabetes i primärvården 

 

mål för hur stor del av patienterna med typ 2-diabetes som kan förväntas nå 

 

 

mol. Variationen mellan de olika landstingen är liten och det är ingen nämnvärd 

skillnad mellan könen. 

 

 

glukoskontrollen, vid sidan av läkemedelsbehandling: Sjukdomens duration, 

patientens ålder och levnadsvanor liksom förekomsten av andra sjukdomar. 

106 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

34.1. Blodsockervärde vid diabetes i primärvård 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) med HbA1c 

lägre än 52 mmol/mol. 

Procent 

60 

55 

50 

45 

2011 

2012 

2013 

2014 





107

Diabetes 

34.2. Blodsockervärde vid diabetes i primärvård 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) med HbA1c 

lägre än 52 mmol/mol, 2014. 

Kvinnor 


Örebro 

Stockholm 

Blekinge 

Sörmland 

Värmland 


Skåne 


Kronoberg 

Kalmar 

Gävleborg 


Västmanland 

Västerbotten 

Halland 

Uppsala 

Norrbotten 

Jönköping 

Gotland 

Dalarna 

58,1 

55,5 

55,3 

54,8 

54,7 

54,4 

54,3 

53,9 

53,2 

52,4 

52,2 

51,8 

51,3 

50,9 

50,5 

50,4 

48,5 

47,1 

46,6 

45,2 

44,7 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 

Procent 

2014 2013 Riket 53,6 

Män 


Sörmland 

Örebro 

Skåne 

Stockholm 


Blekinge 

Värmland 

Halland 

Kalmar 

Kronoberg 

Västmanland 

Gävleborg 



Västerbotten 

Uppsala 

Jönköping 

Dalarna 

Norrbotten 

Gotland 

57,3 

55,3 

53,5 

53,0 

52,9 

52,9 

52,5 

51,6 

51,4 

50,7 

50,4 

49,7 

49,3 

49,2 

49,1 

46,2 

45,9 

45,2 

43,4 

42,6 

40,1 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 

Procent 

2014 2013 Riket 52,0 


108 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

35 Blodsockervärde hos barn och unga vid diabetes 

Diabetes är den näst vanligaste kroniska sjukdomen hos barn och ungdomar i 

Sverige och sjukdomen medför även risk för allvarliga komplikationer senare 

 

7 000 barn och unga i åldern 0–17 år med diabetes som får sin vård vid barnklinikerna 

i Sverige. Nästan alla har typ 1-diabetes. Antalet nya patienter har 

varit stabilt de senaste åren. Samtliga barn och ungdomar med diabetes ingår 

i SWEDIABKIDS, ett nationellt kvalitetsregister för barn och ungdomsdiabetes. 

Registret innehåller uppgifter om diabetesdiagnosen (kön, ålder, 

ning 

av diabetesvården genom analys av resultat från varje besök som görs 

på landets alla barnkliniker. 

 

behandlingsmål för dessa. En av de allra viktigaste indikatorerna är värdet 

ligt 

högre risk för komplikationer. Vårdprogrammet för barndiabetes har ett 

- 

 

föranleder åtgärder i behandlingen, som handlar om balansen mellan kost, 

motion och insulinbehandling. Redan efter en månad med bättre behandling 

kan värdet ha förbättrats märkbart. 

 

 

riket som helhet uppnådde år 2014 närmare 47 procent av barnen ett årsme- 

 

ökat påtagligt varje år. Variationen mellan olika landsting är stor när detta 

mått används, men den är mindre vid en jämförelse av en medelnivå för 

 

remål 

för diskussion inom professionen. För att nå bra resultat är det viktigt 

 

som arbetar i teamet framför samma budskap till patienterna. Regelbundna 

teamträffar är värdefulla. I pågående kvalitetsprojekt har det tydligt visats att 

med systematiskt förbättringsarbete går det att påtagligt förbättra enheternas 

 



109

Diabetes 

35.1. Blodsockervärde hos barn och unga vid diabetes 

Andel barn och unga med diabetes med HbA1c lägre än 57 mmol/mol. Avser barn 

och unga under 18 år. 

Procent 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2010 2011 2012 2013 2014 

RIKET, flickor RIKET, pojkar Län, flickor Län, pojkar 

Källa: Nationella Diabetesregistret - SWEDIABKIDS 

110 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

35.2. Blodsockervärde hos barn och unga vid diabetes 

Andel barn och unga med diabetes med HbA1c lägre än 57 mmol/mol, 2014. 

Avser barn och unga under 18 år. 

Flickor 

Uppsala 

Kronoberg 

Örebro 

Dalarna 

Kalmar 

Blekinge 



Västmanland 


Gävleborg 

Sörmland 


Skåne 

Halland 

Jönköping 

Stockholm 

Värmland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Gotland¹ 

66,0 

61,4 

59,8 

59,7 

53,8 

49,0 

48,1 

47,7 

47,6 

47,5 

45,6 

44,8 

43,4 

43,1 

43,0 

40,4 

39,8 

38,9 

36,6 

33,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2014 2013 Riket 45,3 

Pojkar 

Kalmar 

Uppsala 



Kronoberg 

Dalarna 

Västmanland 


Örebro 

Blekinge 

Sörmland 


Skåne 

Gävleborg 

Halland 

Norrbotten 

Stockholm 

Jönköping 

Värmland 

Västerbotten 

Gotland¹ 

69,1 

64,1 

56,0 

54,7 

54,1 

53,8 

52,1 

51,8 

51,0 

50,0 

50,0 

48,2 

45,0 

44,9 

44,4 

43,5 

43,1 

41,9 

36,2 

32,6 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2014 2013 Riket 47,9 




111

Diabetes 

36 Blodsockervärde vid typ 1-diabetes 

 

samband med risken att utveckla komplikationer till diabetes. Enligt de na- 

 

52 mmol/mol, men i riktlinjerna betonas också att behandlingen ska individualiseras. 

Målet kan inte tillämpas på alla personer, utan hänsyn bör tas 

till risken för frekvent svår hypoglykemi (lågt blodsocker), svåra mikro- och 

makrovaskulära komplikationer, annan sjukdom eller begränsad återstående 

 

Socialstyrelsen publicerade nya riktlinjer och målnivåer våren 2015 och fastställde 

då fastställde en målnivå vid typ 1-diabetes. Andelen personer med 

 


 

värde under 52 mmol/mol, bland alla patienter med typ 1-diabetes vid medi- 

 

 

värde under 52 mmol/mol. 

 

- 

 

varierade mellan 13 och 23 procent. Vid sidan av läkemedelsbehandling 

 

duration, patientens ålder, levnadsvanor och förekomst av andra samtidiga 

sjukdomar är exempel på sådana faktorer. 

 

 

112 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

36.1. Blodsockervärde vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes med HbA1c lägre än 52 mmol/mol. 

Procent 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

2011 

2012 

2013 

2014 





113

Diabetes 

36.2. Blodsockervärde vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes med HbA1c lägre än 52 mmol/mol, 2014. 

Kvinnor 


Gävleborg 

Västerbotten 

Sörmland 

Blekinge 

Kalmar 

Stockholm 

Norrbotten 



Halland 

Skåne 

Uppsala 

Västmanland 

Örebro 


Kronoberg 

Gotland 

Jönköping 

Värmland 

Dalarna 

22,3 

22,0 

19,6 

19,3 

19,2 

18,7 

18,5 

18,2 

17,9 

17,7 

17,5 

17,5 

17,4 

16,4 

16,2 

15,4 

14,7 

13,1 

12,7 

11,2 

10,9 

0 5 10 15 20 25 30 35 

2014 2013 Riket 18,0 

Procent 

Män 


Stockholm 

Västerbotten 


Gävleborg 


Kronoberg 

Örebro 

Blekinge 

Sörmland 


Skåne 

Västmanland 

Halland 

Kalmar 

Uppsala 

Norrbotten 

Dalarna 

Jönköping 

Värmland 

Gotland 

23,9 

22,9 

20,0 

20,0 

19,7 

19,7 

19,4 

18,9 

18,5 

18,4 

18,3 

18,0 

17,3 

17,0 

17,0 

16,6 

16,3 

15,8 

15,5 

14,3 

13,6 

0 5 10 15 20 25 30 35 

Procent 

2014 2013 Riket 19,8 


114 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

37 Ögonbottenundersökningar vid diabetes i 

primärvård (3 år) 

Personer med diabetes kan drabbas av synnedsättning på grund av skador på 

de små blodkärlen i ögonbotten och därmed skada på näthinnan, diabetesretinopati. 

Med regelbundna ögonbottenfotograferingar kan man tidigt upptäcka 

förändringar i ögonbottnarna. Tack vare laserbehandling är det färre 

personer med diabetes som blir blinda eller får synnedsättningar, men kontroll 

av blodsockernivå och blodtryckssänkande behandling minskar risken 

för att utveckla kärlskador i ögonbotten. 

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer rekommenderas ögonbottenundersökning 

var tredje år för typ 2- diabetes för de patienter som inte har ögon- 

 

För indikatorn ögonbottenundersökning av personer med typ 

2-diabetes 

Indikatorn visar andelen patienter i primärvården som har gjort ögonbottenfotografering 

någon gång de senaste tre åren, bland dem som svarat ja 

 

är i stort sett oförändrad jämfört med 2013 och variationen mellan de olika 

 

personer. 

37.1. Ögonbottenundersökningar – diabetes i primärvård 

Andel personer med diabetes i primärvård (i huvudsak typ 2-diabetes) som gjort 

ögonbottenundersökning någon gång de senaste tre åren. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

80 

75 

2011 

2012 

2013 

2014 





115

Diabetes 

37.2. Ögonbottenundersökningar, diabetes i primärvård 


ögonbottenundersökning någon gång de senaste tre åren, 2014. 

Kvinnor 

Dalarna 

Kronoberg 

Halland 

Stockholm 

Uppsala 

Blekinge 


Jönköping 


Kalmar 

Västmanland 

Gotland 

Sörmland 

Värmland 

Västerbotten 

Gävleborg 

Örebro 

Skåne 



Norrbotten 

97,6 

96,7 

95,1 

94,4 

94,2 

92,3 

91,4 

91,2 

90,1 

89,8 

89,1 

88,3 

88,0 

86,8 

85,9 

85,8 

85,7 

85,3 

85,1 

84,6 

81,0 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 88,9 

Män 

Dalarna 

Kronoberg 

Stockholm 

Uppsala 

Halland 

Blekinge 

Jönköping 

Kalmar 



Västmanland 

Sörmland 

Värmland 

Gotland 

Gävleborg 

Örebro 


Skåne 

Västerbotten 


Norrbotten 

97,6 

97,4 

95,4 

94,8 

94,5 

93,3 

93,0 

91,9 

91,5 

91,5 

90,8 

90,2 

89,7 

88,6 

88,6 

88,2 

87,5 

87,4 

87,2 

86,8 

84,5 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 90,6 


116 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

38 Ögonbottenundersökning för barn och unga vid typ 

1-diabetes 



Med regelbundna ögonbottenfotograferingar kan man tidigt 

upptäcka förändringar i ögonbottnarna. Allvarlig retinopati är sällsynt bland 

barn och tonåringar. Nästan ingen har retinopati före 10 års ålder, men 

retinopati förekommer redan vid mycket kort sjukdomsduration. Tack vare 

laserbehandling är det färre personer med diabetes som blir blinda eller får 

synnedsättningar, men kontroll av blodsockernivå och blodtryckssänkande 

behandling minskar risken för att utveckla kärlskador i ögonbotten. 

Indikatorn visar andelen barn och unga 10–17 år med typ 1- diabetes som 

har gjort ögonbottenfotografering någon gång de senaste två åren, bland dem 

som svarat ja eller nej på denna fråga. I riket som helhet hade 74,7 procent av 

alla gjort ögonbottenkontroll någon gång de två senaste åren. Variationerna 

mellan de olika landstingen är stora, från 37 procent till 87 procent. Jämförelsen 

baseras på uppgifter om 5 152 patienter. 

38.1. Ögonbottenundersökning för barn och unga, typ 1-diabetes 

Andel barn och unga med typ 1-diabetes som gjort ögonbottenundersökning någon 

gång under de senaste två åren. Avser barn och unga 10–17 år. 

Procent 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

2012 2013 2014 

RIKET, flickor RIKET, pojkar Län, flickor Län, pojkar 

Källa: Nationella Diabetesregistret – SWEDIABKIDS 



117

Diabetes 

38.2. Ögonbottenundersökning för barn och unga, typ 1-diabetes 

Andel barn och unga med typ 1-diabetes som gjort ögonbottenundersökning någon 

gång under de senaste två åren, 2014. Avser barn och unga 10–17 år. 

Flickor 

Kalmar 

Norrbotten 


Kronoberg 

Dalarna 

Västerbotten 

Stockholm 



Jönköping 

Uppsala 

Västmanland 

Blekinge 

Gävleborg 

Värmland 

Örebro 


Skåne 

Halland 

Sörmland 

Gotland¹ 

90,5 

84,9 

83,3 

82,5 

81,8 

81,5 

79,7 

79,7 

78,5 

78,0 

76,9 

75,4 

75,0 

75,0 

69,4 

68,4 

67,3 

66,3 

57,5 

33,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2014 2013 Riket 74,3 

Pojkar 

Dalarna 

Västmanland 


Blekinge 

Kronoberg 

Norrbotten 

Stockholm 


Uppsala 

Västerbotten 

Jönköping 

Gävleborg 

Örebro 

Skåne 


Kalmar 


Halland 

Värmland 

Sörmland 

Gotland¹ 

88,6 

86,6 

83,6 

81,8 

81,4 

80,3 

79,5 

79,5 

78,1 

76,2 

75,9 

75,0 

70,7 

70,5 

68,4 

67,9 

67,1 

64,4 

63,3 

41,2 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2014 2013 Riket 74,9 


118 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

39 Ögonbottenundersökningar vid typ 1-diabetes (2 år) 



Med regelbundna ögonbottenfotograferingar kan man tidigt upptäcka 

förändringar i ögonbottnarna. Tack vare laserbehandling är det färre 

personer med diabetes som blir blinda eller får synnedsättningar, men kontroll 

av blodsockernivå och blodtryckssänkande behandling minskar risken 

för att utveckla kärlskador i ögonbotten. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer 

rekommenderas ögonbottenundersökning vartannat år för typ 1-diabetes. 

 

För indikatorn ögonbottenundersökning av personer med typ 

1-diabetes 

Indikatorn visar andelen patienter med typ 1-diabetes vid medicinklinik 

bland personer med typ 1-diabetes som gjort ögonbottenfotografering någon 

gång de senaste två åren, bland dem som svarat ja eller nej på denna fråga. I 

riket som helhet uppgår andelen patienter som gjort ögonbottenkontroll un- 

 

39.1. Ögonbottenundersökningar vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes som gjort ögonbottenundersökning någon gång de 

senaste två åren. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

80 

75 

2011 

2012 

2013 

2014 





119

Diabetes 

39.2. Ögonbottenundersökningar vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes som gjort ögonbottenundersökning någon gång de 

senaste två åren, 2014. 

Kvinnor 

Kronoberg 

Värmland 

Dalarna 

Norrbotten 

Halland 

Örebro 

Sörmland 

Uppsala 



Jönköping 

Stockholm 

Skåne 


Västmanland 

Blekinge 

Gävleborg 

Gotland 


Västerbotten 

Kalmar 

97,9 

97,3 

97,2 

97,0 

96,7 

96,6 

96,2 

96,1 

96,1 

95,8 

95,5 

95,0 

94,9 

94,7 

94,6 

94,1 

93,8 

93,0 

92,8 

92,6 

92,4 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 95,5 

Män 

Kronoberg 

Örebro 

Dalarna 

Värmland 

Halland 

Gotland 

Norrbotten 

Uppsala 


Sörmland 


Blekinge 

Gävleborg 


Västmanland 

Stockholm 

Skåne 


Västerbotten 

Jönköping 

Kalmar 

98,8 

97,3 

97,2 

97,1 

96,7 

96,4 

95,6 

95,6 

95,6 

95,0 

94,6 

94,5 

94,3 

94,1 

93,5 

93,3 

93,0 

93,0 

92,1 

90,9 

90,8 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 94,5 


120 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

40 Fotundersökning vid diabetes i primärvård 

Personer med diabetes bör få sina fötter kontrollerade regelbundet, eftersom 

sjukdomen kan leda till allvarliga problem som svårläkta fotsår och infektioner 

samt fotdeformiteter. Dessa patienter löper en stor risk att drabbas av 

skador, stort lidande och nedsättning av livskvaliteten. Det är därför viktigt 

att tidigt upptäcka fotdeformiteter, känselnedsättning och försämrad cirkulation 

för att kunna sätta in preventiv fotvård, ortopedtekniska behandlingar 

och kärlkirurgiska åtgärder som kan förhindra svårare komplikationer och 

amputationer. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer rekommenderas att fot- 

 

För indikatorn fotundersökning av personer med typ 2-diabetes 

 

Indikatorn visar andelen patienter i primärvården vars fötter har undersökts 

det senaste året, bland alla patienter med uppgift om fotundersökning. Svarsfrekvensen 

i riket som helhet är förhållandevis god. Jämförelsen baseras på 

dersökning 

under det senaste året, vilket är samma nivå som 2013. 

40.1. Fotundersökning vid diabetes i primärvård 


fotundersökning det senaste året. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

2011 

2012 

2013 

2014 





121

Diabetes 

40.2. Fotundersökning vid diabetes i primärvård 


fotundersökning det senaste året, 2014. 

Kvinnor 

Kronoberg 

Kalmar 

Stockholm 


Norrbotten 

Värmland 

Halland 

Jönköping 



Skåne 

Sörmland 

Västmanland 

Gotland 

Gävleborg 

Blekinge 


Örebro 

Västerbotten 

Uppsala 

Dalarna 

99,9 

99,5 

99,5 

98,3 

96,8 

96,4 

96,3 

96,3 

96,3 

95,7 

95,3 

94,8 

94,6 

93,8 

93,8 

93,7 

92,2 

91,5 

85,0 

84,8 

76,1 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 95,3 

Män 

Kronoberg 

Kalmar 

Stockholm 



Gotland 

Norrbotten 

Halland 

Jönköping 

Värmland 


Skåne 

Västmanland 

Sörmland 

Blekinge 

Gävleborg 


Örebro 

Västerbotten 

Uppsala 

Dalarna 

99,8 

99,6 

99,5 

98,6 

96,6 

96,4 

96,3 

95,8 

95,8 

95,8 

95,4 

94,8 

94,6 

94,4 

93,6 

93,3 

92,4 

91,3 

84,8 

82,3 

75,2 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 95,1 


122 


SOCIALSTYRELSEN

Diabetes 

41 Fotundersökning vid typ 1-diabetes 

Personer med diabetes bör få sina fötter kontrollerade regelbundet, eftersom 

sjukdomen kan leda till allvarliga problem som svårläkta fotsår och infektioner 

samt fotdeformiteter. Dessa patienter löper en stor risk att drabbas av 

skador, stort lidande och nedsättning av livskvaliteten. Det är därför viktigt 

att tidigt upptäcka fotdeformiteter, känselnedsättning och försämrad cirkulation 

för att kunna sätta in preventiv fotvård, ortopedtekniska behandlingar 

och kärlkirurgiska åtgärder som kan förhindra svårare komplikationer och 

amputationer. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer rekommenderas att fot- 

 

För indikatorn fotundersökning av personer med typ 1-diabetes 

 

Indikatorn visar andelen patienter med typ 1-diabetes vid medicinklinik, 

vars fötter har undersökts det senaste året, bland alla patienter med uppgift 

om fotundersökning. 

 

under 2014 och andelen har stadigt ökat sedan 2012. Jämförelsen baseras på 

36 317 patienter. 

41.1. Fotundersökning vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes som gjort fotundersökning det senaste året. 

Procent 

100 

95 

90 

85 

2011 

2012 

2013 

2014 





123

Diabetes 

41.2. Fotundersökning vid typ 1-diabetes 

Andel personer med typ 1-diabetes som gjort fotundersökning det senaste året, 2014. 

Kvinnor 

Kronoberg 

Gotland 


Blekinge 


Jönköping 

Norrbotten 


Sörmland 

Värmland 

Halland 

Gävleborg 

Skåne 

Västerbotten 

Västmanland 

Kalmar 

Stockholm 

Örebro 

Uppsala 


Dalarna 

100,0 

99,3 

99,1 

98,8 

98,8 

98,3 

98,0 

98,0 

97,3 

96,9 

96,7 

96,2 

95,3 

95,2 

94,8 

94,1 

93,7 

92,7 

92,0 

89,7 

84,3 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 94,3 

Män 

Kronoberg 



Norrbotten 


Halland 

Jönköping 

Gotland 

Blekinge 

Uppsala 

Kalmar 

Skåne 

Gävleborg 

Sörmland 

Värmland 

Västmanland 

Stockholm 

Västerbotten 

Örebro 


Dalarna 

100,0 

99,7 

99,1 

98,5 

98,5 

98,2 

98,2 

97,8 

97,4 

96,5 

96,2 

95,7 

95,6 

95,5 

95,5 

93,6 

93,5 

92,6 

91,0 

89,3 

81,2 

70 80 90 100 

Procent 

2014 2013 Riket 94,0 


124 


SOCIALSTYRELSEN

Astma och KOL 

Astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) är två av de stora folksjukdomarna. 

Cirka 8 procent av Sveriges befolkning uppskattas ha astma 

och cirka 8 procent av personer över 45 år beräknas ha KOL [12]. Både 

astma och KOL tillhör gruppen obstruktiva lungsjukdomar som drabbar 

 

lika vanligt bland barn och vuxna, drabbar KOL framför allt äldre personer 

- 

 

vanligt vid KOL och sjukdomar som är vanligt förekommande hos personer 

med KOL är exempelvis depression, hjärt-kärlsjukdom, metabolt syndrom, 

diabetes och benskörhet. Samsjuklighet vid KOL både minskar livskvaliteten 

och ökar dödligheten. Både astma och KOL orsakar mycket lidande och stora 

samhällsekonomiska kostnader. Nya nationella riktlinjer för astma och KOL 

publicerades i november 2015. 

 

sjukvårdens verksamhet och resultat när det gäller vård och omsorg för personer 

med astma och KOL. Till exempel saknas heltäckande nationell statis- 

 

Luftvägsregistret men täckningsgraden behöver öka ytterligare innan uppgifterna 

i registret kan bli användbara fullt ut. 

 

Astma 

Det är viktigt att utreda astma i tid för att säkerställa tidig diagnos och behandling 

och därmed få förutsättningar att så snart som möjligt uppnå god 

astmakontroll. För en god astmakontroll är det viktigt med utbildning och 

stöd till egenvård, till exempel är rökstopp väsentligt att uppnå. 

Patienter med astma behandlas framför allt i primärvården. I dagsläget 

omfattar Socialstyrelsens patientregister endast läkarbesök inom öppen specialiserad 

vård samt sluten vård vilket innebär att tillgången till uppgifter om 

patientens vård är begränsad. 



125


42 Åtgärdbar dödlighet astma 

Åtgärdbar dödlighet presenteras vanligen som ett sammansatt mått av en 

uppsättning dödsorsaker där man anser att hälso- och sjukvården kan 

 

Indikatorn visar dödlighet i astma och bedöms kunna påverkas av tidig 

diagnos, en god medicinsk vård och preventiva insatser, till exempel rökstopp. 

Dödligheten i astma har sjunkit över tid och ligger nu på en mycket 

låg nivå, cirka 0,25 per 100 000 invånare. 

42.1. Dödlighet i astma 

Dödsfall i astma per 100 000 invånare 1–79 år. Åldersstandardiserade värden. 


1,75 

1,50 

1,25 

1,00 

0,75 

0,50 

0,25 

0,00 

1997 1998 

1999 

2000 

2001 

2002 

2003 

2004 

2005 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 



126 


SOCIALSTYRELSEN


43 Undvikbar slutenvård – astma 


sjukdomstillstånd eller diagnoser får ett optimalt omhändertagande i den 

öppna vården. Astma är sådan sjukdom där sluten vård till största delen kan 

undvikas genom att behandlas effektivt i primärvården eller vid behov i öppen 

specialiserad vård. Genom preventiva insatser, kontinuerlig uppföljning 

av insatt behandling, rehabiliteringsinsatser med mera kan en del, dock inte 

alla, inskrivningar i sluten vård undvikas. 


per 100 000 invånare. I riket som helhet var antalet 25 per 100 000 invånare 

under 2012–2014. Kvinnorna har dubbelt så hög förekomst av slutenvård per 

100 000 invånare som män. 

Internationellt sett ligger Sverige bland de bästa inom OECD med lågt 

antal slutenvårdsperioder [4]. Observera att åldrar och åldersstandardisering 

skiljer sig åt mellan OECD:s jämförelser å ena sidan och jämförelser mellan 

svenska landsting å andra sidan. Detta gör att värdet för Sverige skiljer sig åt. 

43.1. Slutenvård vid astma 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för astma per 100 000 invånare 20 år eller 



40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

2005 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 





127


43.2. Slutenvård vid astma, OECD 



Italien 

Schweiz¹ 

Mexiko 

Kanada 

Portugal 

Chile¹ 

Island 3 

Tyskland 

Sverige 

Luxemburg 3 

Norge 

Frankrike 


Belgien² 

Japan² 

Estland 

Tjeckien 

Irland 

Spanien 

Slovenien 

Österrike 

MEDELVÄRDE 

Danmark 

Israel 

England 

Finland 

Australien 

Nya Zeeland¹ 

Ungern¹ 

Polen 

Lettland 

Korea 

USA¹ 

Slovakien¹ 

10 

13 

13 

15 

17 

21 

21 

23 

23 

25 

26 

30 

31 

34 

35 

37 

37 

41 

42 

43 

44 

45 

46 

54 

60 

61 

65 

72 

73 

80 

95 

98 

103 

109 

0 20 40 60 80 100 120 

¹ Avser 2012 

² Avser 2011 

3 




128 


SOCIALSTYRELSEN


43.3. Slutenvård vid astma 



Kvinnor 


Uppsala 

Dalarna 

Kronoberg 

Skåne 

Värmland 

Kalmar 

Halland 


Stockholm 

Sörmland 

Gotland 

Blekinge 

Örebro 

Gävleborg 

Västmanland 


Jönköping 

Norrbotten 

Västerbotten 


21,4 

21,8 

23,9 

25,2 

26,6 

26,7 

28,0 

29,2 

29,9 

31,9 

34,2 

35,0 

37,9 

38,5 

39,0 

39,5 

46,0 

50,3 

52,6 

67,2 

73,6 

0 20 40 60 80 100 


2012—2014 2009—2011 Riket 33,0 

Män 

Skåne 

Kronoberg 

Blekinge 


Halland 

Sörmland 


Värmland 

Dalarna 

Örebro 

Uppsala 


Stockholm 

Gotland 


Västmanland 

Norrbotten 

Kalmar 

Gävleborg 

Jönköping 

Västerbotten 

9,2 

10,1 

12,6 

13,1 

14,1 

15,0 

15,3 

15,3 

16,2 

16,3 

16,3 

16,6 

17,0 

18,1 

18,2 

19,9 

19,9 

22,6 

24,6 

24,7 

38,5 

0 20 40 60 80 100 


2012—2014 2009—2011 Riket 16,8 




129


KOL 

I Sverige beräknas över en halv miljon människor lida av KOL [12]. Efter- 

 

allt bland äldre personer, och förekomsten av KOL har beräknats till cirka 8 

procent i befolkningen över 45 år. Under lång tid var KOL vanligare hos män 

 

 

10 procent [12]. 

Cirka 400 000 personer beräknas ha sjukdomen utan att veta om det, 

vilket motsvarar 80 procent av det uppskattade antalet personer med KOL. 

Detta gör KOL till en av de mest underdiagnostiserade sjukdomarna, vilket 

troligen beror på att diagnos inte ställs förrän sjukdomen har avancerat till ett 

medelsvårt eller svårt stadium. KOL diagnostiseras med hjälp av spirometri 

ras 

av allmänläkare i primärvård, men vid svårare fall kan patienten remitteras 

till en lungspecialist som kan göra mer omfattande lungfysiologiska 

undersökningar. 

Den absolut viktigaste åtgärden vid KOL är rökstopp. 

130 


SOCIALSTYRELSEN


44 Åtgärdbar dödlighet i KOL 

Dödlighet i KOL kan påverkas av tidig diagnos, en god medicinsk vård och 

preventiva insatser, till exempel rökstopp. Indikatorn visar dödligheten i 

 

Dödligheten har sjunkit något senaste åren. I riket var dödligheten, efter 

åldersstandardisering, i KOL cirka 13 döda per 100 000 invånare 2013–2014. 

 

senaste åren har dödligheten bland kvinnor ökat något medan dödligheten 

bland män minskat. 

44.1. Dödlighet i KOL 

Dödsfall i KOL per 100 000 invånare 1–79 år. Åldersstandardiserade värden. 


30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 





131


44.2. Dödlighet i KOL 

Dödsfall i KOL per 100 000 invånare 1–79 år, 2013–2014. Åldersstandardiserade 

värden. 

Kvinnor 

Halland 

Jönköping 

Värmland 

Blekinge 

Dalarna 

Stockholm 

Norrbotten 

Sörmland 

Västerbotten 

Uppsala 

Västmanland 

Kronoberg 





Skåne 

Gotland 

Örebro 

Kalmar 

Gävleborg 

8,3 

10,3 

10,7 

11,0 

12,3 

12,7 

12,7 

12,9 

13,5 

13,7 

14,0 

14,4 

14,4 

14,7 

14,8 

14,9 

16,3 

17,9 

18,3 

18,5 

20,7 

0 5 10 15 20 25 30 

2013—2014 2011—2012 Riket 14,1 


Män 

Gotland 

Västerbotten 


Halland 

Värmland 

Uppsala 

Blekinge 

Skåne 

Kronoberg 

Dalarna 

Örebro 

Stockholm 

Kalmar 


Sörmland 

Norrbotten 

Gävleborg 

Västmanland 



Jönköping 

7,8 

9,1 

9,1 

9,2 

10,3 

10,6 

11,0 

11,3 

11,5 

12,5 

12,8 

13,1 

13,2 

13,5 

13,6 

13,8 

13,8 

14,0 

15,5 

15,9 

16,8 

0 5 10 15 20 25 30 


2013—2014 2011—2012 Riket 12,6 


132 


SOCIALSTYRELSEN


45 Undvikbar slutenvård vid KOL 


sjukdomstillstånd eller diagnoser får ett optimalt omhändertagande i den 

öppna vården. KOL är sådan sjukdom där sluten vård till stor del kan undvikas 

genom att behandlas effektivt i primärvården eller vid behov i öppen 

specialiserad vård. Genom preventiva insatser som rökstopp, kontinuerlig 

uppföljning av insatt behandling, rehabiliteringsinsatser med mera kan en 

del, dock inte alla, inskrivningar i sluten vård undvikas. 


per 100 000 invånare. I riket som helhet under 2012–2014 var antalet slutenvårdsperioder 

240 per 100 000 invånare och antalet har minskat jämfört med 

 

än män. 

Internationellt sett ligger Sverige nära genomsnittet inom OECD [4]. 

Observera att åldrar och åldersstandardisering skiljer sig åt mellan OECD:s 

jämförelser å ena sidan och jämförelser mellan svenska landsting å andra 

sidan. Detta gör att värdet för Sverige skiljer sig åt. 



133


45.1. Slutenvård vid KOL, OECD 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för KOL per 100 000 invånare 15 år eller 


Japan² 

Italien 

Portugal 

Schweiz¹ 

Mexiko 

Slovenien 

Chile¹ 

Frankrike 

Finland 

Tjeckien 

Lettland 


Luxemburg 3 

Slovakien¹ 

Polen 

Sverige 

Spanien 

MEDELVÄRDE 

Island 3 

Israel 

Belgien² 

Korea 

England 

USA¹ 

Norge 

Kanada 

Tyskland 

Danmark 

Österrike 

Estland 

Australien 

Nya Zeeland¹ 

Ungern¹ 

Irland 

23 

70 

72 

101 

106 

108 

118 

120 

132 

159 

162 

164 

166 

170 

181 

192 

194 

197 

206 

207 

211 

212 

213 

216 

222 

243 

245 

288 

305 

307 

324 

325 

354 

395 

0 50 100 150 200 250 300 350 400 

¹ Avser 2012 

² Avser 2011 

3 




134 


SOCIALSTYRELSEN


45.2. Slutenvård vid KOL 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för KOL per 100 000 invånare 20 år eller äldre. 



400 

350 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 





135


45.3. Slutenvård vid KOL 

Antal slutenvårdsperioder med diagnos för KOL per 100 000 invånare 20 år eller äldre, 

2012–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 


Dalarna 

Kronoberg 

Uppsala 

Jönköping 

Västerbotten 

Värmland 


Sörmland 

Gävleborg 


Kalmar 

Västmanland 

Norrbotten 

Halland 

Blekinge 

Örebro 


Stockholm 

Skåne 

Gotland 

200 

209 

210 

217 

219 

226 

232 

242 

243 

245 

247 

252 

256 

259 

262 

263 

271 

276 

278 

281 

286 

0 100 200 300 400 

2012—2014 2009—2011 Riket 256 


Män 

Västerbotten 

Uppsala 

Gävleborg 


Gotland 


Västmanland 

Dalarna 

Kronoberg 


Sörmland 


Örebro 

Halland 

Värmland 

Norrbotten 

Blekinge 

Skåne 

Stockholm 

Kalmar 

Jönköping 

168 

176 

185 

187 

191 

193 

214 

218 

221 

223 

228 

233 

234 

238 

239 

241 

241 

248 

254 

261 

264 

0 100 200 300 400 


2012—2014 2009—2011 Riket 230 


136 


SOCIALSTYRELSEN


46 Återinskrivning i sluten vård vid KOL 

Indikatorn visar andelen återinskrivna patienter vid KOL under 2014 [12]. 

I riket som helhet var andelen slutenvårdstillfällen med huvuddiagnosen 

KOL som resulterade i en återinskrivning inom 1–30 dagar 27 procent. Andelen 

återinskrivningar skiljer sig mellan de olika landstingen från 21 till 33 

procent. 

46.1. Återinskrivning i sluten vård vid KOL 

Andel personer återinskrivna i slutenvård inom 30 dagar efter sluten vård med 

KOL-diagnos, 2014. 

Sörmland 


Uppsala 


Jönköping 

Värmland 


Stockholm 

Västerbotten 

Blekinge 

Skåne 

Gotland 

Gävleborg 

Norrbotten 

Kronoberg 

Dalarna 

Kalmar 


Västmanland 

Halland 

Örebro 

20,6 

21,9 

24,0 

24,5 

24,9 

26,6 

26,7 

26,8 

26,9 

27,2 

27,8 

27,9 

28,2 

28,8 

29,0 

29,1 

29,3 

29,9 

30,1 

30,4 

32,5 

0 10 20 30 40 

Procent 

Riket 27,4 




137

Rörelseorganens sjukdomar 

Sjukdomar i skelett, leder och muskler är relativt vanliga. I Statistiska 

centralbyråns (SCB) undersökning av levnadsförhållandena (ULF/SILC) 

2012 och 2013 uppgav 3,7 procent av männen och 6,4 procent av kvinnorna i 

åldersgruppen 16–84 år att de hade nedsatt rörelseförmåga, vilket innebar att 

de inte kunde springa en kortare sträcka på cirka 100 meter, stiga på en buss 

obehindrat eller ta en rask promenad på cirka fem minuter. Reumatiska 

besvär och ledbesvär är också de mest frekventa kroniska tillstånden i 

Europa [13]. 

I Sverige drabbar rörelseorganens sjukdomar oftare äldre personer än 

yngre, och ungefär hälften av alla kroniska besvär som personer över 65 år 

lider av är kopplade till skelett, leder och muskler. Sverige har i likhet med 

andra länder en utveckling där befolkningen blir allt äldre, vilket innebär att 

 

Sjukdomar i rörelseorganen får ofta omfattande konsekvenser. Den enskilde 

kan påverkas av försämrad livskvalitet i form av smärta, minskad rörlighet, 

förlust av oberoende och minskat välmående i allmänhet. 

Sjukdomar i rörelseorganen svarar också för en stor andel av vårdkonsumtionen 

och detta ställer krav på tillgänglig vård och behandling. Besvär kring 

skelett, leder och muskler uppskattas också vara orsak till 20–30 procent av 

läkarbesöken inom primärvården. Sjukdomarna är också en av de vanligaste 

orsakerna till nedsättning av arbetsförmågan och till långtidssjukskrivningar. 

Rörelseorganens sjukdomar medför därför stora samhälleliga kostnader. 

 

en tidig diagnos, tidigt insatt behandling och rehabilitering samt noggrann 

uppföljning för att lindra och bromsa sjukdomsförloppen. Förebyggande 

 

sjukdomarna. 

Den här rapporten omfattar artros, osteoporos och reumatoid artrit. 

138 


SOCIALSTYRELSEN


Artros 

Artros är den vanligaste ledsjukdomen och ett samlingsbegrepp för ledsjukdomar 

som karaktäriseras av en sviktande ledfunktion med varierande grad 

av nedbrytning av ledbrosk och ombyggnad av lednära ben [13]. Sjukdomen 

har oftast en långsamt fortskridande sjukdomsprocess. Vanliga symtom är 

smärta, funktionsnedsättning och nedsatt livskvalitet. Artros förekommer i 

alla leder och den största sjukdomsbördan orsakas av artros i knän och höfter. 

Förekomsten av artros är starkt åldersrelaterad och stiger brant efter 

50-årsåldern. Bland män och kvinnor i åldersgruppen 35–55 år har ungefär 

15 procent smärta i ett knä, som ofta är orsakad av artros. Artros i höftleden 

 

vanligaste orsaken till fysisk funktionsnedsättning, och bland kvinnor över 

60 år är artros den femte vanligaste sjukdomen. 

Artros förekommer även hos yngre och medelålders personer och har då 

ofta samband med övervikt, fetma eller en tidigare ledskada. Vid skador 

på menisken eller korsbandet ökar risken för artros i knäleden tiofaldigt. I 

jämförelse med dessa riskökningar har andra faktorer mindre betydelse, till 

exempel arbetsrelaterad ledbelastning. Den ärftligt betingade risken att 

utveckla artros är betydande. 

Sambandet mellan graden av ledförändringar och symtomen är ofta svagt, 

vilket understryker vikten av att låta sjukdomens symtom styra diagnostik 

och åtgärder. Det är alltså patientens symtom i första hand och inte röntgenbilden 

som avgör vilken behandling som är lämpligast. 

Personer med artros i knät eller höften har även en förhöjd risk för alltför 

tidig död i hjärt-kärlsjukdom, och överdödligheten ökar med graden av 

nedsatt ledfunktion. Därför är det viktigt att utreda förekomsten av de riskfaktorer 

som går att påverka, till exempel högt blodtryck, höga blodfetter, 

 

påverkar sjukdomsprocessen vid artros men nya studier tyder på att sjukdomen 

går att bromsa med en optimerad ledbelastning genom viktreduktion 

och träning. Individuellt anpassad och utprovad träning minskar smärta och 

förbättrar den fysiska funktionen, vilket är fokus för behandlingen av artros. 

Med fysisk träning avses all fysisk aktivitet som utförs i syfte att förbättra 

funktionsförmågan. Vetenskapliga studier visar att träning har bäst effekt om 

den är handledd av fysioterapeut/sjukgymnast eller motsvarande. I de nationella 

riktlinjerna rekommenderas att personer med artros i knät eller höften 

bör erbjudas regelbunden, handledd träning under lång tid, eftersom detta 

ger en smärtlindrande effekt som kan jämföras med behandling med smärtstillande 

läkemedel. 



139


47 Artrosskola före höftprotesoperation 

Enligt de nationella riktlinjerna ska en protesoperation endast genomföras 

vid svåra besvär och om andra insatser inte har haft tillräcklig effekt, till exempel 

utbildning, fysisk träning och viktnedgång. Detta innebär att personer 

som genomgår en protesoperation bör ha fått sådana insatser före operationen. 

Ett vanligt sätt att samla och genomföra dessa insatser är i form av en så 

kallad artrosskola (handledd träning och utbildning). 

Indikatorn visar andelen personer som anger att de har deltagit i en artrosskola 

före höftprotesoperationen. Uppgifterna gäller personer som genomgick 

en höftprotesoperation under år 2014 och är hämtade från Svenska 

höftprotesregistret. 

Under 2014 var det 12 132 personer som genomgick en höftprotesoperation 

på grund av en höftledsartros och som registrerades i Svenska höftprotesregistret. 

Av dem var det närmare 28 procent som angav att de hade deltagit i 

artrosskola före operationen. Andelen varierar dock avsevärt mellan landstingen 

– från 18 till 57 procent. 

Uppgifterna om artrosskola bygger på självrapporterade data. En felkälla 

kan till exempel vara att personer som har deltagit i en artrosskola inte har 

varit bekanta med benämningen artrosskola, vilket gör att de svarar nej på 

frågan trots att de i praktiken har fått denna insats. I vissa landsting, till exempel 

Värmland, har det funnits artrosskola under en längre tidsperiod, vilket 

innebär att andelen deltagare kan förväntas vara större i dessa landsting. 

140 


SOCIALSTYRELSEN


47.1. Artrosskola före höftprotesoperation 

Andel höftledsopererade patienter som genomgått artrosskola, 2014. 

Värmland 


Västerbotten 


Blekinge 


Kalmar 

Västmanland 


Uppsala 

Örebro 

Sörmland 

Gävleborg 

Halland 

Gotland 

Jönköping 

Stockholm 

Norrbotten 

Skåne 

Dalarna 

Kronoberg 

56,5 

52,8 

45,2 

41,4 

38,0 

37,8 

36,8 

34,4 

29,2 

26,4 

26,2 

26,1 

25,3 

25,0 

24,2 

22,5 

21,1 

20,1 

19,9 

18,6 

18,3 

0 10 20 30 40 50 60 70 

Procent 

2014 2013 Riket 27,9 

Källa: Svenska Höftprotesregistret 

48 Patienttillfredsställelse efter total höftprotesoperation 

I Svenska höftprotesregistrets rutin med patientrapporterat utfall ingår en 

fråga om patienttillfredsställelse, som ställs vid uppföljningarna 1, 6 och 10 

fråga 

där patienterna på en skala, VAS, ska ange hur nöjda de är med operationsresultatet 

ett år efter operationen. 

Indikatorn visar andelen patienter som ett år efter operationen anger att de 

är nöjda med höftprotesoperationen, genom att ha angivit värden på 0 till 40 

på en VAS-skala. VAS går från 0 (nöjd) till 100 (missnöjd). Värden mellan 41 

och 100 anses ange att patienten är osäker på eller missnöjd med resultatet. 

Jämförelsen baseras på 25 224 patienter som opererades under 2012 och 2013 

 

 

len 

patienter som behöver omopereras inom två år har minskat med 20 procent 

[15]. Orsaken till att en komplikationsfri patient inte är nöjd ett år efter 

 

Dessa kan till exempel vara tveksam indikation för kirurgi; andra sjukdomar 

(komorbiditet); socioekonomiska bakgrundsvariabler; födelseland och med 



141


detta sammanhängande språksvårigheter; bristande information om förväntat 

resultat och rehabiliteringslängd samt orealistiskt höga förväntningar på 

slutresultatet. 

 

fokusera på de patienter som anger att de är osäkra om eller missnöjda med 

resultatet av operationen. Indikatorn visar sammanfattningsvis ett patientrapporterat 

resultat med förbättringspotential när det när det gäller vårdprocessen, 

framförallt utanför operationssalen, för denna stora patientgrupp. 

48.1. Patienttillfredsställelse efter höftledsoperation 

Patientrapporterat resultat av total höftprotesoperation, 2012–2013. Andel patienter som 

uppger att de är nöjda 1 år efter höftprotesoperation. Mätperioden avser operationsår. 


Skåne 

Norrbotten 

Örebro 

Västerbotten 

Kalmar 

Västmanland 


Halland 

Jönköping 

Gävleborg 


Blekinge 

Stockholm 

Kronoberg 

Dalarna 

Sörmland 


Uppsala 

Värmland 

Gotland 

93,2 

92,7 

92,7 

92,3 

91,6 

91,6 

90,3 

90,0 

89,9 

89,8 

89,7 

88,9 

88,8 

88,3 

87,7 

87,2 

86,8 

86,4 

85,9 

83,3 

77,6 

60 70 80 90 100 

Procent 

2012—2013 2011—2012 Riket 89,1 

Källa: Svenska Höftprotesregistret 

142 


SOCIALSTYRELSEN


49 Oönskade händelser efter knä- och höftledsoperation 

Under 2014 utfördes i Sverige 13 000 knäprotesoperationer [14] och drygt 

16 000 höftprotesoperationer [15]. Därtill kommer omoperationer och revisionsoperationer, 

där protesen byts ut. Dessa vanligtvis planerade ingrepp 

utgör en stor del av den icke-akuta ortopediska verksamheten. Även om 

ingreppen i dag är att betrakta som rutinkirurgi gäller det stora kirurgiska 

operationer, som inte är helt riskfria för patienten. Modern anestesiologi, 

noggrann medicinsk utredning före operationen, liksom infektions- och 

blodproppsförebyggande åtgärder är viktiga för att nå låga komplikationsoch 

mortalitetsfrekvenser. 

Begreppet ”oönskade händelser” är en försvenskning av det vanligt förekommande 

engelska uttrycket ”adverse events”. 

Vanligt förekommande kvalitetsindikatorer internationellt sett är återinskrivning 

och död efter operation. 

Indikatorn visar andelen patienter som återinskrevs på sjukhus för vissa 

- 

 

Orsaker till återinskrivning är bland annat proteskomplikationer och vanliga 

hjärt-kärlsjukdomar som hjärtinfarkt, kärlkramp, hjärtsvikt och stroke. 

Redovisningen per landsting baseras på patientens hemort, inte på klinikens 

lokalisering. 

 

en viss spridning mellan landstingen, från 2,1 till 4,2 procent. I riket som 

helhet kan en tendens till minskning noteras under den senaste tioårsperioden. 

Andelen återinskrivna eller döda är högre bland män än bland 

kvinnor. Återinskrivning och död kan bero på lokala komplikationer relaterade 

till kirurgin, men också på andra medicinska komplikationer. Till de 

svenska knä- och höftprotesregistren rapporteras återinskrivningar på grund 

av lokala komplikationer, som krävt någon form av omoperation. Dessa 

register fångar dock inte de övriga medicinska komplikationerna. Med 

 

samlade komplikationsmått är mer relevant för patienten och sjukvården än 

att bara rapportera en lokal höftkomplikation. 



143


49.1. Oönskade händelser efter knä- och höftledsoperation 

Oönskade händelser inom 30 dagar efter knä- eller total höftprotesoperation. 


Procent 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

2003—2005 2006—2008 2009—2011 2012—2014 



144 


SOCIALSTYRELSEN


49.2. Oönskade händelser efter knä- och höftledsoperation 

Oönskade händelser inom 30 dagar efter knä- eller total höftprotesoperation, 

2012–2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Gotland 

Örebro 

Kronoberg 

Dalarna 


Halland 

Skåne 

Kalmar 

Uppsala 

Blekinge 

Jönköping 


Stockholm 


Västerbotten 

Norrbotten 

Värmland 

Gävleborg 


Sörmland 

Västmanland 

1,16 

1,36 

1,90 

1,91 

1,94 

1,97 

1,99 

2,08 

2,11 

2,15 

2,27 

2,27 

2,30 

2,37 

2,42 

2,48 

2,56 

2,58 

2,70 

2,87 

3,54 

0 2 4 6 8 10 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 2,26 

Män 

Kalmar 

Gävleborg 

Uppsala 

Örebro 

Norrbotten 

Halland 


Skåne 

Dalarna 

Stockholm 

Kronoberg 


Västerbotten 

Jönköping 

Blekinge 


Sörmland 

Värmland 


Gotland 

Västmanland 

2,52 

2,77 

3,13 

3,25 

3,36 

3,50 

3,52 

3,52 

3,65 

3,89 

3,89 

3,92 

3,94 

4,06 

4,06 

4,08 

4,09 

4,31 

4,88 

5,30 

5,60 

0 2 4 6 8 10 

Procent 

2012—2014 2009—2011 Riket 3,76 




145


Osteoporos 

Osteoporos eller benskörhet innebär att benvävnaden är mindre tät och 

skelettet blir därmed skörare och lättare att bryta. Osteoporos gör i sig inte 

 

de allvarligaste frakturerna och de leder ofta till funktionsnedsättning, ökad 

sjuklighet och för tidig död. 

Osteoporos är ett vanligt tillstånd i Sverige. Var tredje kvinna i åldern 

 

cirka 50 procent av alla kvinnor och 25 procent av alla män beräknas få en 

osteoporosrelaterad fraktur under sin livstid. Incidensen för höftfrakturer i 

Sverige är bland de högsta i världen [13]. 

Varje år inträffar i Sverige cirka 70 000 frakturer som har samband med 

osteoporos, varav 18 000 är höftfrakturer. Många personer med en höftfraktur 

får en bestående funktionsnedsättning, vilket kan innebära behov av 

utökade hjälpinsatser i hemmet eller behov av annat boende. Inom ett år efter 

 

 

relaterade direkta sjukvårdskostnader. 

Viktiga riskfaktorer för osteoporosrelaterade frakturer är hög ålder, 

tidigare fraktur, ärftlighet, kortisonbehandling i tablettform, tobaksrökning, 

låg vikt, hög alkoholkonsumtion, fallbenägenhet och fysisk inaktivitet. 

Förutom läkemedelsbehandling med exempelvis bisfosfonater bör patienterna 

erbjudas preventiva insatser med råd om levnadsvanor som rökavvänjning, 

ökad fysisk aktivitet och fallprevention. 

146 


SOCIALSTYRELSEN


50 Läkemedel mot benskörhet efter fraktur 

Osteoporos eller benskörhet är en sjukdom som gör att benstommen förlorar 

en del av sin styrka. Detta leder i sin tur till att frakturer kan uppstå spontant 

eller vid lågenergitrauma, som vid fall i samma plan. Vanliga frakturer vid 

benskörhet är höft- och bäckenfrakturer, kotkompressioner i bröst- och ländrygg, 

vissa knäfrakturer och brott på överarm (axel) och handled. 

Sjukdomen är ovanlig före 50 års ålder men förekomsten ökar kraftigt 

med åldern och framför allt kvinnor drabbas. Bland 70-åriga kvinnor förekommer 

osteoporos hos drygt 30 procent. I 65–70-årsåldern har cirka 25 procent 

av kvinnorna redan fått en fraktur. Dessa kvinnor har en starkt förhöjd 

risk att i framtiden drabbas av ytterligare frakturer. Sjukdomen bedöms vara 

underdiagnostiserad och underbehandlad när det gäller både kvinnor och 

män [7]. 

Indikatorn visar andelen frakturdrabbade patienter som efter sjukhusvård 

behandlades med läkemedel mot benskörhet. Som förebyggande läkemedelsbehandling 

räknas bisfosfonater eller hormonbehandling. Jämförelsen baseras 

på 47 380 patienter, varav nästan dubbelt så många kvinnor som män, 

som slutenvårdats för ett urval av frakturer under 2011–2013. 

 

 

Andelen behandlade varierar mellan 7 och 18 procent, vilket tyder på att 

landsting och vårdgivare i olika grad och olika snabbt tagit till sig budskapen 

i riktlinjer och tillämpar dem. I riket som helhet har andelen behandlade 

ökat jämfört med perioden 2008–2010. Kvinnor behandlas i betydligt högre 

utsträckning än män och männen behandlas nästan uteslutande med bisfosfonater. 

Andelen behandlade kvinnor är 17,2 procent jämfört med männen som 

är 5,1 procent. 

Socialstyrelsen anger i målnivåer för rörelseorganens sjukdomar att an- 

 

senast 2017 [16]. Förbättringspotentialen är alltså mycket stor. 

För indikatorn 

fragilitetsfraktur har Socialstyrelsen fastställt målnivån till 

 



147


50.1. Läkemedel efter fragilitetsfraktur 

Andel patienter som behandlas med läkemedel mot benskörhet 0–12 månader efter 

fragilitetsfraktur, 2011–2013. Avser förstagångsfraktur och patienter 50 år eller äldre. 



Halland 

Kalmar 

Jönköping 

Uppsala 

Sörmland 

Örebro 

Skåne 

Västerbotten 


Kronoberg 

Dalarna 

Blekinge 

Stockholm 

Värmland 

Gotland 

Gävleborg 



Norrbotten 

Västmanland 

25,89 

23,38 

22,65 

21,91 

21,23 

20,03 

19,78 

17,65 

16,97 

16,95 

16,92 

16,90 

16,50 

15,91 

15,00 

13,36 

12,58 

12,21 

12,20 

10,99 

10,63 

Kvinnor 

Varav bisfosfonater 

24,3 

21,4 

21,6 

20,7 

19,3 

17,7 

18,6 

16,3 

15,1 

15,6 

15,4 

15,2 

16,1 

14,1 

14,0 

12,4 

10,3 

11,6 

11,0 

9,6 

10,0 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

2011—2013 2008—2010 Riket 17,16 

Kalmar 

Blekinge 

Jönköping 

Uppsala 

Örebro 

Halland 

Skåne 

Sörmland 

Dalarna 



Gotland 

Kronoberg 

Västerbotten 


Gävleborg 

Västmanland 

Värmland 

Stockholm 


Norrbotten 

10,99 

7,47 

6,85 

6,76 

6,66 

6,59 

5,85 

5,71 

5,38 

5,24 

5,06 

4,85 

4,72 

4,32 

4,15 

3,96 

3,72 

3,68 

3,64 

2,53 

2,51 

Män 

Varav bisfosfonater 

11,0 

6,9 

6,9 

6,8 

6,7 

6,6 

5,8 

5,7 

5,4 

5,2 

5,1 

4,9 

4,7 

4,1 

4,1 

4,0 

3,7 

3,7 

3,6 

2,5 

2,5 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

2011—2013 2008—2010 Riket 5,06 


148 


SOCIALSTYRELSEN


51 Antal återfrakturer inom 3 år efter fragilitetsfraktur 

När en person har drabbats av en osteoporosrelaterad fraktur är det viktigt 

att hälso- och sjukvården sätter in åtgärder för att så långt som möjligt förebygga 

ytterligare frakturer. Åtgärderna kan bestå av läkemedelsbehandling 

för att stärka skelettet samt olika fallpreventiva åtgärder. Dessutom har en 

ökad fysisk aktivitet en positiv effekt på muskelfunktionen, balansen och i 

viss mån även bentätheten. Utan dessa åtgärder ökar risken för att patienten 

ska drabbas av en ny fraktur. 

Strukturerade vårdkedjor för fragilitetsfrakturer frakturkedjor ökar 

andelen utredningar och behandlingar och kan minska andelen nya frakturer 

med runt 40 procent. Socialstyrelsen uppdaterade i december 2014 rekommendationen 

om systematisk riskvärdering, utredning och behandling vid 

fragilitetsfraktur till en högre prioritet [17]. 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, antalet nya frakturer inom 

tre år per 100 000 levnadsår hos personer 50 år och äldre som under mätperioden 

hade en förstagångsfragilitetsfraktur som behandlades i sluten eller 

öppen specialiserad vård. Förstagångsfragilitetsfraktur betyder här att patien- 

 

Mätperioden avser tid för första frakturen, efter vilken uppföljning har skett 

i tre år. Socialstyrelsens målnivå är att antalet återfrakturer ska minska med 

20 procent i respektive landsting jämfört med utfallet 2003–2007 [16]. 

För indikatorn återfrakturer inom 3 år har Socialstyrelsen 

fastställt att antalet återfrakturer bör minska med 20 procent i 

respektive landsting fram till år 2018. 

I riket som helhet inträffade inom tre år cirka 8 800 återfrakturer per 

100 000 levnadsår. Variationen mellan landstingen var 5 100–12 500 återfrakturer 

per 100 000 levnadsår. Kvinnor drabbas i högre grad av återfraktu- 

 

Skillnaderna mellan landstingen är påtagliga och kan bero på skillnader i 

sekundärpreventiva insatser för personer som har drabbats av osteoporosrelaterade 

frakturer. Patientregistret omfattar inte patienter som har fått en ny 

fraktur som behandlats i primärvården. Diagnossättningen för kotfrakturer 

är ofta bristfällig och många av dessa patienter handläggs inom primärvården. 

Eftersom patienter i primärvård inte ingår i patientregistret är det 

sannolikt att såväl antalet förstagångsfragilitetsfrakturer som återfrakturer 

underskattas i jämförelsen. 



149


51.1. Återfrakturer efter en fragilitetsfraktur 

Antal nya frakturer inom 3 år per 100 000 levnadsår efter förstagångsfraktur. Avser 

personer 50 år eller äldre. Mätperiod avser tid för första fraktur. Åldersstandardiserade 

värden. 

Återfrakturer per 100 000 levnadsår 

12 000 

10 000 

8 000 

6 000 

4 000 

2 000 

0 

2004 

2005 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 



150 


SOCIALSTYRELSEN


51.2. Återfrakturer efter en fragilitetsfraktur 

Antal nya frakturer inom 3 år per 100 000 levnadsår efter förstagångsfraktur, 

2009–2011. Avser personer 50 år eller äldre. Mätperiod avser tid för första fraktur. 


Västmanland 

Halland 

Dalarna 

Uppsala 

Kronoberg 

Gotland 

Örebro 

Blekinge 


Värmland 


Gävleborg 

Skåne 

Sörmland 



Stockholm 

Kalmar 

Jönköping 

Västerbotten 

Norrbotten 

4 832 

5 666 

5 724 

5 840 

6 168 

6 229 

6 617 

6 721 

7 567 

8 720 

8 746 

8 763 

8 844 

9 167 

9 227 

10 453 

11 503 

11 974 

12 724 

12 923 

13 832 

Kvinnor 

0 2 500 5 000 7 500 10 000 12 500 15 000 


2009—2011 2006—2008 Riket 9 621 

Män 

Uppsala 

Dalarna 

Örebro 

Gotland 

Blekinge 

Sörmland 

Skåne 


Västmanland 


Kronoberg 

Gävleborg 

Värmland 

Halland 

Stockholm 


Norrbotten 

Kalmar 

Västerbotten 


Jönköping 

4 136 

4 440 

4 799 

5 120 

5 160 

5 222 

5 299 

5 463 

6 083 

6 298 

6 407 

6 479 

6 653 

6 763 

7 166 

7 334 

8 222 

8 865 

8 926 

9 624 

9 954 

0 2 500 5 000 7 500 10 000 12 500 15 000 


2009—2011 2006—2008 Riket 6 606 




151


52 Fallskador bland äldre 

Fallolyckor är vanliga bland äldre personer och kan orsaka skador, förlorad 

självständighet, försämrad livskvalitet och dödsfall. Fallrisken ökar med 

stigande ålder, bland annat på grund av muskelsvaghet, syn- och hörselnedsättning, 

försämrad balans och gångförmåga samt sjukdom. Vissa typer av 

läkemedel utgör en ökad risk för fallolyckor [18]. 

Var tredje person 65 år och äldre som bor i eget boende faller minst en 

gång under året. I särskilda boenden är frekvensen högre och även på sjukhus 

inträffar många fallolyckor. Ungefär tio procent av fallolyckorna resulterar 

i en allvarlig skada, och en till två procent i en höftfraktur. 

Fallolyckor går att förebygga. Fysisk träning minskar effektivt risken för 

både fall och frakturer hos äldre. Socialstyrelsen skärpte i december 2014 

rekommendationen i de nationella riktlinjerna för rörelseorganens sjukdomar 

som avser fallpreventiva åtgärder i hemmet [18]. 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, antalet vårdtillfällen på sjukhus 

eller vid läkarbesök i öppen specialiserad vård till följd av fallolyckor 

bland personer 65 år och äldre per 100 000 invånare. 

 

vårdats för fallskador under perioden 2012–2014. Variationen mellan de olika 

landstingen är ganska stora, från knappt 7 000 till drygt 11 000 vårdkontakter. 

Kvinnor skadar sig i betydligt högre utsträckning än män. 

152 


SOCIALSTYRELSEN


52.1. Fallskador bland äldre 

Antal personer som vårdats för fallskador i sluten vård eller vid läkarbesök i specialiserad 

öppen vård per 100 000 invånare 65 år och äldre. Åldersstandardiserade 

värden. 


16 000 

14 000 

12 000 

10 000 

8 000 

6 000 

4 000 

2 000 

0 

2009 2010 2011 2012 2013 2014 





153


52.2. Fallskador bland äldre 

Antal personer som vårdats för fallskador i sluten vård eller vid läkarbesök i 

specialiserad öppen vård per 100 000 invånare 65 år och äldre, 2012–2014. 



Värmland 

Halland 

Gävleborg 

Blekinge 

Västmanland 

Sörmland 

Dalarna 

Uppsala 


Norrbotten 

Örebro 

Jönköping 

Kalmar 

Gotland 

Kronoberg 



Skåne 

Västerbotten 

Stockholm 

8 116 

8 280 

9 293 

9 441 

9 795 

9 845 

10 019 

10 085 

10 270 

10 311 

10 596 

10 687 

10 713 

10 723 

11 111 

11 180 

11 615 

12 093 

12 295 

12 834 

12 880 

Kvinnor 

0 2 500 5 000 7 500 10 000 12 500 15 000 


2012—2014 2009—2011 Riket 11 075 

Män 


Värmland 

Gävleborg 

Halland 


Blekinge 

Västmanland 

Örebro 

Dalarna 

Jönköping 

Norrbotten 

Gotland 

Sörmland 

Uppsala 

Kalmar 

Kronoberg 

Skåne 



Västerbotten 

Stockholm 

5 386 

5 719 

6 025 

6 559 

6 593 

6 624 

7 106 

7 137 

7 160 

7 176 

7 214 

7 234 

7 254 

7 369 

7 752 

7 754 

8 115 

8 206 

8 265 

8 734 

9 059 

0 2 500 5 000 7 500 10 000 12 500 15 000 


2012—2014 2009—2011 Riket 7 510 


154 


SOCIALSTYRELSEN


Reumatoid artrit 

Reumatoid artrit (RA) kallas också ledgångsreumatism. Det är en kronisk 

 

händer och fötter. 

Mellan 0,5 och 1,0 procent av Sveriges befolkning har RA. Även om man 

kan få RA i vilken ålder som helst är det vanligast att man får sjukdomen 

mellan 45 och 65 års ålder. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män 

och den påverkar också det dagliga livet i större utsträckning för kvinnor 

lång 

[13]. 

 

tion och många förlorar arbetsförmågan redan efter en kortare tids sjukdom. 

Dessutom har en ökad dödlighet påvisats som ofta orsakas av hjärt-kärlsjukdom. 

Vid RA är det viktigt att så tidigt som möjligt ställa diagnos för att snabbt 

kunna inleda en effektiv läkemedelsbehandling som minskar uppkomsten av 

ledskador. 

RA behandlas med olika läkemedel, fysisk träning och rehabilitering. 

Under de senaste åren har behandlingsresultaten för nyinsjuknade personer 

successivt förbättrats. Fler personer uppnår låg sjukdomsaktivitet och en 

begränsad funktionsnedsättning. Läkemedelsbehandlingen är långsiktig och 

kräver noggrann uppföljning, eftersom sjukdomen kvarstår livet ut. 

 

 

dämpas minskar nedbrytningen av brosk och ben, vilket i sin tur minskar 

 

tumörnekroshämmare (TNF), varför även TNF-hämmare används för att 

 

kroppens leder. 

Under de senaste åren har antalet biologiska läkemedel mot RA ökat. Det 

innebär att en person med sjukdomen kan prova en annan TNF-hämmare eller 

ett annat biologiskt läkemedel, om en typ inte ger effekt eller har slutat att 

verka. Exempel på andra biologiska läkemedel är abatacept, rituximab och 

tocilizumab. Kombinationsbehandling med olika läkemedel är också vanligt 

förekommande. Vid behandling med TNF-hämmare och andra biologiska 

läkemedel bör man alltid ta med den ökande risken för allvarliga infektioner 

i beräkningen. 

Det är svårt att uppskatta den globala incidensen och prevalensen av RA 

 

av sjukdomen. 



155


53 Patienter med reumatoid artrit som fått diagnos 

inom 20 veckor 

Det är angeläget att ställa diagnosen RA för att kunna påbörja lämplig behandling 

så tidigt som möjligt [13]. Många patienter har haft besvär under en 

men 

i många fall kommer smygande och initialt negligeras eller misstolkas 

av individen. Det förekommer även att primärvården inte har uppfattat 

symtomen korrekt eller inte har genomfört åtgärder inom rimlig tid, samt att 

väntetider till specialistvården har lett till en senare diagnos än vad som varit 

 

ha varat i över sex veckor. Genom att korta tiden mellan symtomdebut och 

diagnos kan lämplig behandling sättas in i ett tidigare skede av sjukdomen. 

Datakällan är Svensk reumatologis kvalitetsregisters (SRQ:s) modul för 

uppföljning av RA med mindre än ett års symtomduration, därför ingår endast 

patienter med kortare tid än 13 månader från symtom till diagnosdatum. 

 

 

20 veckor år 2013–2014. Variationen är stor mellan de olika landstingen från 

34 till 80 procent. Män blir diagnosticerade i tid i högre utsträckning än 

kvinnor. Socialstyrelsen målnivå är att andelen som nydiagnosticeras inom 

vån 

i riket uppnåddes år 2014 då andelen var drygt 55 procent. 

För indikatorn tidig diagnos av reumatoid artrit har 

Socialstyrelsen fastställt att andelen patienter som 

 

156 


SOCIALSTYRELSEN


53.1. Patienter med RA som fått diagnos inom 20 veckor 

Andel patienter med reumatoid artrit som nydiagnosticerats inom 20 veckor bland dem 

som har under 13 månaders sjukdomsduration. 

Procent 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

2011 

2012 

2013 

2014 

Källa: Svensk Reumatologis Kvalitetsregister 


53.2. Patienter med RA som fått diagnos inom 20 veckor 

Andel patienter med reumatoid artrit som nydiagnosticerats inom 20 veckor bland dem 

som har under 13 månaders sjukdomsduration, 2013–2014. 

Gotland¹ 

Dalarna 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 

Västerbotten 

Halland 

Jönköping 

Västmanland 

Kronoberg¹ 

Gävleborg 

Skåne 


Norrbotten 

Kalmar 



Blekinge 

Örebro 

Värmland² 

Jämtland Härjedalen² 

80,0 

69,6 

58,8 

52,3 

51,1 

50,6 

46,0 

45,4 

45,3 

44,7 

44,7 

42,6 

42,2 

42,0 

41,9 

39,9 

39,1 

38,3 

34,5 

¹ Färre än 30 fall 2011–2012 

² Färre än 30 fall 


0 20 40 60 80 100 

Procent 

2013—2014 2011—2012 Riket 48,7 



157


54 Biologiska läkemedel vid reumatoid artrit 

Biologiska läkemedel är för en del patienter ett viktigt behandlingsalternativ. 

Dessa påverkar immunsystemet och ges inom reumatologisk specialistvård 

antingen av patienten själv som injektioner eller av vården som intravenösa 

 

påtagligt och att funktionsnedsättningen begränsas. Läkemedlen har en del 

biverkningar och kostar cirka 70–150 000 kronor per patient och år. Det är 

dock viktigt att de patienter som behöver får tillgång till biologiska läkemedel, 

men att patienter som mår bra med annan antireumatisk behandling inte 

behandlas med dem. Tillsammans med mått på patientens sjukdomsaktivitet 

och funktionsnedsättning är det viktigt att följa omfattningen av den biologiska 

behandlingen i de olika landstingen [7]. 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, antalet patienter med RA, 

som har en pågående behandling med biologiskt läkemedel, per 100 000 invånare 

i landstingen. Källan till uppgiften om antalet patienter med behandling 

är kvalitetsregistret SRQ. SRQ:s täckningsgrad för biologiska behand- 

 

andra nationella register. Tidigare analyser har pekat på att täckningsgraden 

 

mellan olika landsting. 

I december 2014 hade 160 patienter med RA per 100 000 invånare i hela 

riket biologisk behandling. Variationen mellan landstingen är stora och 

 

 

beror på att förekomsten av RA är högre bland kvinnor. Antalet behandlade i 

riket har ökat jämfört med 2013 då antalet var 150 per 100 000 invånare. 

 

 

inga tecken på att överbehandling sker i de landstingen där antalet behandlade 

är högt. Avgörande vid tolkning bör vara hälsoutfallet för patienten. 

Skillnader i hälsoutfall mellan grupper med olika behandlingar kan bäst ses 

i SRQ. Detta innehåller ännu främst patienter med biologisk behandling och 

en mindre andel av dem som har annan antireumatisk behandling. Det pågår 

ett arbete för att öka täckningsgraden, så att även patienter utan biologisk behandling 

ska inkluderas i SRQ. Då ökar möjligheterna att jämföra hälsoläget 

hos patienter med olika behandlingar. 

Socialstyrelsens målnivå är att behandling med biologiska läkemedel bör 

ligga i nivå +/- 25 procent med utgångspunkt från genomsnittet i riket [16]. 

För indikatorn biologiska läkemedel vid reumatoid artrit har 

Socialstyrelsen föreslagit att antalet patienter per 100 000 

invånare som behandlas med biologiska läkemedel bör vara +/- 25 

procent från riksgenomsnittet. 

158 


SOCIALSTYRELSEN


54.1. Biologiska läkemedel vid reumatoid artrit 

Antal patienter med biologiskt läkemedel vid reumatoid artrit per 100 000 invånare, 

31 december 2014. Avser patienter 18 år och äldre. 

Kvinnor 

Gotland 

Kalmar 

Örebro 

Skåne 

Kronoberg 


Blekinge 

Dalarna 

Sörmland 

Norrbotten 

Västmanland 

Stockholm 

Jönköping 

Gävleborg 

Värmland 


Halland 

Uppsala 



Västerbotten 

428,5 

286,2 

285,3 

273,6 

268,1 

265,7 

259,9 

258,5 

247,6 

245,6 

243,1 

241,2 

232,6 

226,9 

220,6 

218,5 

216,5 

209,0 

200,9 

195,2 

194,4 

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 


31 dec 2014 31 dec 2013 Riket 240,6 

Män 

Gotland 

Sörmland 

Örebro 

Kalmar 

Skåne 

Västmanland 


Dalarna 

Norrbotten 

Gävleborg 

Kronoberg 

Värmland 

Halland 

Uppsala 

Stockholm 

Jönköping 




Blekinge 

Västerbotten 

155,3 

97,0 

96,6 

93,8 

92,3 

92,2 

87,7 

86,1 

85,7 

85,1 

79,2 

78,1 

75,9 

73,5 

72,9 

70,0 

69,1 

68,5 

66,3 

65,4 

56,5 

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 


31 dec 2014 31 dec 2013 Riket 78,6 




159


55 Patientrapporterad hälsa vid behandling med 

biologiska läkemedel 

Patientens egen upplevelse av hälsan är särskilt viktig när man ska påbörja 

en ny behandling vid en kronisk sjukdom som RA. Den förbättring patienten 

upplever i sin hälsa vid behandlingen följs i SRQ, helt ur patientperspektiv 

och individuellt, med en visuell analogskala (VAS). En klar förbättring i 

patientrapporterad hälsa kan ses precis i början av en biologisk behandling, 

vilket framgår av skillnaden mellan indikatorvärdet och värdet vid behandlingsstart, 

som syns till höger i diagrammen. Ett lågt värde på VAS-skalan är 

bra. 

Biologisk behandling ges när annan antireumatisk behandling sviktar, och 

 

hälsan är betydelsefull när helt nya behandlingsmetoder införs, och då särskilt 

vilka effekter läkemedlen har i klinisk vardagsvård, vilket avspeglas i SRQ. 

Många patienter kan räkna med att bli så mycket förbättrade att en stor 

del av deras upplevda sjukdomsbörda försvinner med den första biologiska 

behandlingen. Den största förbättringen av upplevd hälsa som uppnås i något 

landsting kan vara riktmärke för vad som skulle kunna vara möjligt, förutsatt 

att patientgrupperna som jämförs har lika förutsättningar att bli bättre. 

Det kan inte förväntas att alla patienter ska uppleva full hälsa som resultat av 

sin första biologiska behandling, särskilt om tidigare antireumatiska behandlingar 

sviktat. Någon bestämd grad av hälsa som bör uppnås kan inte heller 

fastställas, eftersom ingen kan uttala sig om vad alla patienter skulle kunna 

vara nöjda med. 

Patienten mäter själv sin hälsa vid besöket hos en specialist, när det har 

konstateras att tidigare prövad behandling har varit otillräcklig och det första 

biologiska läkemedlet sätts in. Detta kan jämföras med genomsnittet vid de 

uppföljningsbesök som görs under det kommande året (4–12 månader efter 

det första besöket). 

I riket 2012–2013 var medianen för VAS-värdet 24 efter behandlingsstart 

med biologiska läkemedel, innan behandlingsstart var värdet 60. Medianen 

för de patientrapporterade VAS-värdena efter behandlingsstart varierade 

 

160 


SOCIALSTYRELSEN


55.1. Patientrapporterad hälsa – biologiska läkemedel 

Patientrapporterad hälsa 4–12 månader efter behandlingsstart (samt vid behandlingsstart) 

av första biologiska läkemedel vid reumatoid artrit, 2012–2013. Mätperiod avser tid för 

uppföljning. 

Vid behandlingsstart 

Kvinnor 

25 

60 

Män 

21 

56 

0 10 20 30 40 50 60 


Median (VAS 0–100) 

55.2. Patientrapporterad hälsa – biologiska läkemedel 

Patientrapporterad hälsa 4–12 månader efter behandlingsstart (samt vid behandlingsstart) 

av första biologiska läkemedel vid reumatoid artrit, 2012–2013. Mätperioden avser 

behandlingsstart. 

Halland 

Uppsala 

Västmanland 

Sörmland 

Dalarna 

Skåne 

Stockholm 

Värmland 

Gotland 

Västerbotten 


Kalmar 

Gävleborg 

Jönköping 

Norrbotten 


Örebro 


Blekinge 

Jämtland Härjedalen¹ 

Kronoberg¹ 


9 

15 

17 

18 

19 

20 

20 

24 

25 

25 

26 

27 

30 

30 

30 

30 

31 

35 

39 


0 10 20 30 40 50 

Median (VAS 0–100) 

Riket 24 

Värde vid behandlingsstart 

47 

60 

59 

61 

56 

63 

53 

61 

44 

66 

60 

65 

63 

58 

65 

62 

61 

54 

60 



161

Demens 

 

Risken att insjukna i demenssjukdom ökar med stigande ålder. Det är 

 

år eller äldre som har en demenssjukdom. 

Varje år insjuknar drygt 25 000 personer i en demenssjukdom och ungefär 

 

att insjukna i demenssjukdom har ökat under senare år. Däremot kommer 

antalet personer med demenssjukdom att öka efter 2020, när det stora antalet 

 

förväntas antalet personer med demenssjukdom nästan fördubblas, vilket 

innebär en stor framtida utmaning för samhället. 

Samhällskostnaderna för vård och omsorg till personer med demenssjukdom 

beräknas uppgå till drygt 50 miljarder kronor, varav 85 procent av 

kostnaderna faller på kommunerna, 5 procent på landstingen och resterande 

 

56 Förskrivning av demensläkemedel 

När en person har fått en demensdiagnos påbörjas ofta behandling med 

demensläkemedel. För vissa demenssjukdomar, som till exempel lindrig kognitiv 

 

de nationella riktlinjerna inte vetenskapligt stöd för läkemedelsbehandling. I de 

nationella riktlinjerna ges därför enbart rekommendationer om att behandling 

med demensläkemedel bör ges till personer med Alzheimers sjukdom. 

Alzheimers sjukdom går ännu inte att bota, men demensläkemedel kan bidra 

till att personer med sjukdomen under en period kan upprätthålla sin kognitiva 

förmåga och funktionsförmåga. 

 

nitiva symtom vid Alzheimers sjukdom: kolinesterashämmare (donezepil, galantamin 

och rivastigmin) och memantin. Kolinesterashämmare är avsedda för 

behandling vid mild till måttlig Alzheimers sjukdom och memantin för behandling 

vid måttlig till svår Alzheimers sjukdom. 

Indikatorn visar andelen personer 65 år och äldre som behandlas med demensläkemedel. 

Andelen personer över 65 år med Alzheimers sjukdom beräk- 

 

 

mellan landstingen från 1,2 till 2,7. Förskrivningen har ökat i nästan alla landsting 

både för män och kvinnor. Kvinnor behandlas i något högre utsträckning än 

 

162 


SOCIALSTYRELSEN

Demens 

56.1. Förskrivning av demensläkemedel i olika åldersgrupper 

Andel äldre i olika åldersgrupper som behandlas med demensläkemedel, 

31 december 2014. 

Procent 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

65–69 

70–74 

75–79 

80–84 

85–89 

90+ 

Kvinnor 

Män 

Källa: Läkemedelsregistret, Socialstyrelsen 



163

Demens 

56.2. Förskrivning av demensläkemedel 

Andel personer 65 år och äldre som behandlas med demensläkemedel, 

31 december 2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Västmanland 

Västerbotten 

Kalmar 

Värmland 

Norrbotten 

Uppsala 

Stockholm 

Gotland 

Dalarna 

Gävleborg 


Skåne 



Jönköping 

Sörmland 


Kronoberg 

Blekinge 

Halland 

Örebro 

2,78 

2,77 

2,57 

2,32 

2,30 

2,26 

2,14 

2,06 

2,04 

2,02 

1,90 

1,88 

1,87 

1,81 

1,78 

1,71 

1,71 

1,64 

1,56 

1,27 

1,25 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 

Procent 

31 december 2014 31 december 2013 Riket 1,98 

Män 

Västerbotten 

Västmanland 

Kalmar 

Uppsala 

Stockholm 

Värmland 

Norrbotten 

Gävleborg 

Dalarna 



Skåne 

Gotland 

Jönköping 


Sörmland 


Kronoberg 

Blekinge 

Örebro 

Halland 

2,55 

2,34 

2,10 

1,93 

1,91 

1,86 

1,86 

1,82 

1,76 

1,74 

1,73 

1,70 

1,58 

1,47 

1,44 

1,43 

1,43 

1,33 

1,22 

1,18 

1,16 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 

Procent 



164 


SOCIALSTYRELSEN

Demens 

57 Behandling med antipsykosmedel till äldre 

Om en person med demenssjukdom uppvisar svåra beteendemässiga eller 

psykiska symtom, som till exempel mycket aggressivt beteende, och om 

andra åtgärder inte visat sig ha effekt kan det i vissa fall bli aktuellt med 

behandling med antipsykosmedel. Detta bör dock endast ske i undantagsfall, 

när personcentrerade omvårdnadsinsatser och anpassning av vårdmiljön visat 

 

äldrevården används dessa läkemedel emellertid ofta för att dämpa beteendesymtom 

såsom motorisk oro, rop och vandring, oftast med blygsam eller 

ingen effekt. Preparaten är starkt förknippade med biverkningar av olika 

slag, såsom passivitet, kognitiva störningar och Parkinsonliknande symtom. 

De har också negativa effekter på känslolivet och sociala funktioner, samt 

medför en ökad risk för stroke och förtida död hos äldre med demenssjukdom. 

Om behandling bedöms som nödvändig bör låga doser tillämpas och 

en kort behandlingstid planeras, med snar (inom två veckor) utvärdering av 

effekt och eventuella bieffekter. Behandlingen bör också omprövas med täta 

intervall för att kunna ta ställning till utsättning eller dosminskning. 

Indikatorn visar användningen av antipsykotiska läkemedel hos personer 

som är 65 år och äldre. Personer med diagnosen psykossjukdom har inte 

exkluderats. 

I riket som helhet behandlas 1,6 procent med antipsykotiska läkemedel, 

vilket är en marginell ökning jämfört med 2013. Variationen mellan landstingen 

sträcker sig mellan 1,0 och 2,3 procent. Kvinnor behandlas i något 

högre utsträckning än männen. 



165

Demens 

57.1. Behandling med antipsykosmedel bland äldre 

Andel personer 65 år och äldre som behandlas med antipsykosläkemedel, 

31 december 2014. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Gotland 

Västmanland 

Sörmland 



Halland 

Gävleborg 


Örebro 

Kalmar 

Skåne 

Uppsala 

Stockholm 

Jönköping 

Kronoberg 

Värmland 

Blekinge 

Dalarna 


Västerbotten 

Norrbotten 

0,92 

1,35 

1,46 

1,47 

1,53 

1,54 

1,56 

1,58 

1,60 

1,60 

1,62 

1,65 

1,84 

1,85 

1,85 

1,88 

1,89 

1,99 

2,04 

2,12 

2,48 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 

Procent 


Män 

Sörmland 

Västmanland 


Gävleborg 

Gotland 

Halland 

Skåne 

Kalmar 

Örebro 


Stockholm 

Uppsala 

Värmland 


Kronoberg 

Blekinge 

Jönköping 


Dalarna 

Västerbotten 

Norrbotten 

0,97 

1,01 

1,03 

1,05 

1,06 

1,13 

1,17 

1,18 

1,23 

1,26 

1,32 

1,32 

1,36 

1,37 

1,38 

1,41 

1,43 

1,51 

1,51 

1,60 

2,10 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 

Procent 



166 


SOCIALSTYRELSEN

Bipolär sjukdom, depression 

och schizofreni 

Depression och ångestsyndrom tillhör de stora folksjukdomarna och drabbar 

människor i alla åldrar [20]. Prevalensen varierar mellan olika undersökning- 

 

5–8 procent. Med punktprevalens menas hur stor andel av befolkningen som 

giska 

undersökningar är livstidsrisken att insjukna i en depression cirka 36 

procent för kvinnor och 23 procent för män. 

Ångestsyndrom är vanligt förekommande och ses också som en av våra 

folksjukdomar. Uppskattningsvis drabbas 25 procent av befolkningen någon 

gång i livet av ett ångestsyndrom. 

När det gäller bipolär sjukdom uppges andelen som drabbas någon gång i 

livet vara 1–2 procent. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvin- 

 

Depression, ångestsyndrom och bipolär sjukdom är allvarliga 

sjukdomstillstånd. De kan innebära att personen som drabbas får stora eller 

mycket stora svårigheter att klara vardagslivet, med nedsatt livskvalitet som 

 

kan sjukdomen successivt förvärras och leda till ytterligare funktionsned- 

 

också en ökad risk för självmordstankar, självmordsförsök och självmord. 

Detta är särskilt påtagligt vid de svårare tillstånden. 

ligheten 

betydande jämfört med normalbefolkningen. 

Den specialiserade psykiatrin svarar för cirka tio procent av landstingens 

totala kostnader för hälso- och sjukvården [7]. I utvärderingen av vård och 

insatser för depression, ångest och schizofreni som Socialstyrelsen publicerade 

2013 konstaterades att den psykiatriska vården inte har haft samma 

kostnadsutveckling som andra specialiteter, däremot har vårdproduktionen 

 

gäller kostnader per invånare för psykiatrisk vård [20]. 

För psykiatrisk vård, och generellt för gruppen psykiskt funktionshindrade, 

behöver både beskrivningssystem i stort och indikatorer utvecklas. En 

- 

 

nationella obligatoriska hälsodataregistren, framför allt gäller detta uppgifter 

om åtgärder för läkarbesök inom öppenvården. Socialstyrelsen anser att det 

 

ska rapporteras saknas i dag mellan 75 och 80 procent av de insatser som 

utförs inom den öppna specialiserade vården inom psykiatrin. För att kunna 

beskriva den psykiatriska öppenvårdens innehåll har Socialstyrelsen före- 



167

Bipolär sjukdom, depression och schizofreni 

slagit till regeringen att även uppgifter om andra besök än läkarbesök ska 

rapporteras till patientregistret. Inledningsvis föreslås att uppgiftsskyldigheten 

för andra yrkesgruppers insatser i den öppna psykiatriska vården ska 

begränsas till vissa vårdinsatser. Den utökade uppgiftsskyldigheten bör gälla 

oavsett vilken yrkesgrupp som utför vården och såväl legitimerade som ickelegitimerade 

yrkesgruppers vårdåtgärder bör omfattas enligt förslaget. 

Vanligt med samsjuklighet 

Det saknas kunskap om vilken behandling som är bäst vid samsjuklighet vid 

depression och ångestsyndrom, det vill säga när en person lider av ytterligare 

en sjukdom utöver dessa. Trots att många behandlingsstudier har gjorts på 

personer med samsjuklighet är effektmåtten främst knutna till den ena sjukdomen, 

exempelvis depressionsinslaget. Att denna kunskap saknas försvårar 

också möjligheten att utarbeta kunskapsbaserade rekommendationer på 

gruppnivå. 

 

ångestsyndrom som vid andra sjukdomar som behandlas inom hälso- och 

sjukvården. Det är till exempel mycket vanligt att en person har symtom 

på både nedstämdhet och oro. På samma sätt är det vanligt med depressions- 

respektive ångestsymtom vid andra psykiska funktionsnedsättningar. 

Dessutom kan ett samtidigt missbruk av till exempel alkohol försvåra såväl 

bedömningen som behandlingen. 

Personer med depression och ångestsyndrom har ofta samtidiga smärtproblem 

och löper även större risk än normalbefolkningen att drabbas av olika 

kroppsliga sjukdomar. Dessutom är prognosen att tillfriskna från en kroppslig 

sjukdom ofta sämre om personen samtidigt har en depression. Barn och 

unga som har en kroppslig sjukdom löper även en ökad risk att bli deprimerade. 

Samsjuklighet är en komplicerande faktor som hälso- och sjukvården bör 

ta hänsyn till när de diagnostiserar och behandlar enskilda patienter. Behandlaren 

ska bedöma patientens totala sjukdomsbild och vårdbehov. Genom 

dera 

dem utifrån hur angelägna de är, kan behandlaren kombinera metoder 

och skräddarsy dem utifrån patientens behov. 

Övergripande indikatorer psykiatrisk vård 

58 Väntat högst 30 dagar på utredning eller behandling 

inom BUP 

ens 

om en särskild satsning för barn och unga med psykisk ohälsa. Ett första 

mottagningsbesök hos den specialiserade barnoch ungdomspsykiatrin ska 

 

nationella vårdgarantin. Från och med 2011 gäller att även fördjupad utredning 

och start av behandling ska kunna erbjudas inom 30 dagar. 

168 


SOCIALSTYRELSEN


Ekonomiska stimulansmedel utgår till de landsting och regioner som når 

mål om hur stor andel av patienterna som når tidsgränserna för den särskilda 

satsningen. Indikatorn baseras på uppgifter som varje månad rapporteras till 

den nationella väntetidsdatabasen. 

Indikatorn visar andelen barn och unga som väntat högst 30 dagar på 

utredning/behandling inom barnoch ungdomspsykiatri i mars 2015. I riket 

som helhet var andelen som väntat högst 30 dagar 84 procent, vilket är en 

ökning jämfört med mars 2014. Det är stor variation mellan de olika lands- 

 

 

av väntetider. De medicinska indikationerna, kriterierna för när en patient 

ska ges en viss behandling, kan variera inom landet. 

58.1. Väntat högst 30 dagar på utredning/behandling inom BUP 

Andel som väntat högst 30 dagar på fördjupad utredning eller behandling inom barnoch 

ungdomspsykiatri, mars 2015. 


Skåne 

Sörmland 

Uppsala 

Västmanland 


Blekinge 

Gotland 


Jönköping 

Kalmar 

Gävleborg 

Halland 

Kronoberg 

Värmland 

Örebro 

Norrbotten 

Stockholm 


Dalarna 

Västerbotten 

100 

99 

99 

99 

99 

99 

95 

95 

95 

93 

89 

88 

88 

88 

87 

87 

85 

78 

75 

52 

49 

50 60 70 80 90 100 

Procent 

mars 2015 mars 2014 Riket 84 




169


59 Väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri 

Uppgifterna omfattar antal väntande för ett planerat första mottagningsbesök 

 

 

 

mottagning av alla väntande patienter. 

 

 

 

 

väntetider. De medicinska indikationerna, kriterierna för när en patient ska 

ges en viss behandling, kan variera inom landet. 

59.1. Väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri 

Andel som väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri. 

Procent 

100 

98 

96 

94 

92 

feb-14 mar-14 apr-14 maj-14 jun-14 

jul-14 

aug-14 sep-14 

okt-14 nov-14 dec-14 jan-15 

feb-15 mar-15 apr-15 maj-15 jun-15 

jul-15 

Totalt 


170 


SOCIALSTYRELSEN


59.2. Väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri 

Andel som väntat högst 90 dagar på besök inom vuxenpsykiatri, mars 2015. 


Blekinge 

Stockholm 

Jönköping 

Örebro 


Kronoberg 

Gotland 



Värmland 

Dalarna 

Gävleborg 

Sörmland 

Norrbotten 

Västerbotten 

Skåne 

Västmanland 

Kalmar 

Uppsala 

Halland 

99 

99 

99 

99 

99 

99 

97 

97 

97 

97 

96 

96 

96 

95 

94 

93 

92 

91 

88 

87 

81 

50 60 70 80 90 100 

Procent 

mars 2015 mars 2014 Riket 96 




171


60 Självmord i befolkningen 

Indikatorn visar, efter åldersstandardisering, antalet självmord per 100 000 

invånare under perioden 2012–2014. Totalt är antalet självmord, inklusive 

 

Utvecklingen över tid visar att ingen förbättring kan ses. Män har en tydligt 

högre självmordsdödlighet än kvinnor. 

 

gjorts systematiska självmordsriskbedömningar i tillräckligt hög utsträckning, 

att dokumentation är ofullständig och att verksamheten inte har följt de egna 

regionala vårdprogrammen. För att bedöma hälso- och sjukvårdens insatser 

skulle istället självmord efter vårdkontakter kunna vara en tänkbar indikator. 

I praktiken är det emellertid svårt att utforma en sådan på ett relevant sätt och 

med tillförlitliga data på en nationell nivå. En anledning är att uppgifter om 

 

endast är läkarbesök i den öppna specialiserade vården som rapporteras till 

patientregistret. I utvärderingen av vård och insatser vid depression, ångest 

och schizofreni, som Socialstyrelsen publicerade 2013 [20], redovisas dock att 

nästan 60 procent av dem som begick självmord under 2010 (säkra självmord 

 

60.1. Självmord i befolkningen 

Antal självmord och dödsfall med oklar avsikt per 100 000 invånare. Åldersstandardiserade värden. 


50 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 



172 


SOCIALSTYRELSEN


60.2. Självmord i befolkningen 

Antal självmord och dödsfall med oklar avsikt per 100 000 invånare, 2012–2014. 


Dalarna 

Blekinge 

Kronoberg 

Jönköping 

Halland 

Västerbotten 

Sörmland 


Skåne 

Örebro 

Värmland 




Uppsala 

Norrbotten 

Stockholm 

Kalmar 

Gävleborg 

Västmanland 

Gotland 

6,5 

7,0 

7,1 

7,2 

7,6 

8,0 

8,7 

8,7 

8,7 

9,0 

9,2 

9,5 

10,3 

10,7 

10,7 

10,8 

11,5 

12,3 

12,3 

12,9 

23,6 

Kvinnor 

Varav med oklar avsikt 

2,8 

1,2 

1,5 

1,3 

1,9 

1,8 

3,1 

1,8 

1,8 

1,6 

2,7 

1,7 

3,8 

0,0 

4,4 

2,5 

3,6 

3,2 

4,1 

5,9 

7,2 

0 10 20 30 40 


2012—2014 2009—2011 Riket 9,7 

Västerbotten 

Halland 


Jönköping 


Skåne 

Stockholm 


Värmland 

Uppsala 

Norrbotten 


Blekinge 

Dalarna 

Kalmar 

Gävleborg 

Kronoberg 

Gotland 

Sörmland 

Örebro 

Västmanland 

12,8 

18,9 

20,7 

21,2 

21,3 

21,4 

21,5 

22,2 

23,6 

23,7 

24,2 

24,5 

24,8 

25,4 

25,4 

25,9 

25,9 

26,3 

26,3 

27,2 

32,8 

Män 

Varav med oklar avsikt 

2,2 

3,3 

3,0 

4,1 

3,1 

4,8 

6,9 

2,7 

3,5 

9,5 

4,0 

6,3 

6,4 

9,5 

3,9 

6,2 

8,3 

6,4 

8,0 

3,7 

10,6 

0 10 20 30 40 


2012—2014 2009—2011 Riket 22,4 




173


61 Undvikbar somatisk slutenvård för personer med 

psykiatrisk diagnos 

Indikatorn undvikbar somatisk slutenvård ska belysa omhändertagandet vid 

serad 

vård. Slutenvård kan till viss del undvikas genom till exempel kontinuerlig 

uppföljning av insatt behandling, preventiva insatser med mera. 

 

 

med undantag för demens) och haft minst ett somatiskt slutenvårdstillfälle 

med någon av de ingående diagnoserna 2014. Av dem som har vårdats 

 

slutenvårdstillfälle. Denna siffra ska jämföras med hela befolkningen där 

de vårdade var 401 per 100 000 invånare med samma diagnoser. Resultatet 

tyder på skillnader mellan de olika landstingen men risken för slumpvariation 

är stor. 

Den större andelen kan till exempel bero på att sjukdomen upptäcks sent 

i förloppet, att behandlingen inte alls sker eller tar längre tid och att patienterna 

är sämre på att följa ordinationer. Dessutom har gruppen en ökad 

- 

 

sjukdomsgrupper som ingår, snarare än att männen får sämre insatser i öppen 

vård. 

Personer med en allvarlig psykisk störning kan också ha svårt att sköta 

viss somatisk behandling i öppen somatisk vård, vilket kan göra att patienten 

vårdas inneliggande. Skälen till att patienter med psykiatrisk diagnos i 

högre utsträckning vårdas i sluten somatisk vård i enlighet med indikatorn 

bör studeras närmare. Förekomsten av vissa sjukdomstillstånd kan skilja sig 

åt mellan olika landsting och även diagnossättningen och registreringen kan 

variera. Tillgången på platser i sluten vård spelar sannolikt också in. Med 

många slutenvårdsplatser är trösklarna för att skrivas in vid sjukhus lägre. 

Detta gäller för både den somatiska och den psykiatriska vården. Faktorer 

som dessa kan ha påverkat landstingens resultat. 

174 


SOCIALSTYRELSEN


61.1. Undvikbar slutenvård, personer med psykiatrisk diagnos 

Antal personer med undvikbara somatiska slutenvårdstillfällen per 100 000 patienter, 

2014. Avser personer 20–59 år med tidigare psykiatrisk vård. Åldersstandardiserade 

värden. 

Uppsala 

Kalmar 

Sörmland 


Blekinge 

Västmanland 

Örebro 

Skåne 

Stockholm 

Gävleborg 


Norrbotten 


Jönköping 

Dalarna 

Kronoberg 

Västerbotten 

Halland 

Värmland 


Gotland 

1 119 

1 261 

1 268 

1 558 

1 672 

1 690 

1 717 

1 741 

1 771 

1 897 

1 928 

1 968 

1 977 

2 121 

2 191 

2 295 

2 474 

2 517 

2 768 

2 941 

3 234 

Kvinnor 


348 

451 

423 

395 

455 

425 

399 

388 

370 

421 

408 

445 

431 

538 

472 

450 

457 

436 

508 

527 

462 

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 

2014 2013 Riket 1 896 


Dalarna 

Gävleborg 

Uppsala 

Västerbotten 



Sörmland 

Stockholm 

Örebro 

Skåne 

Västmanland 

Halland 

Blekinge 

Norrbotten 

Gotland 

Kronoberg 


Jönköping 


Kalmar 

Värmland 

1 417 

1 467 

1 484 

1 541 

1 832 

1 919 

1 948 

2 077 

2 135 

2 142 

2 169 

2 250 

2 264 

2 306 

2 335 

2 359 

2 366 

2 575 

2 617 

2 642 

2 779 

Män 


471 

333 

309 

387 

367 

379 

432 

364 

338 

386 

408 

358 

440 

413 

525 

432 

393 

465 

525 

508 

460 

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 


2014 2013 Riket 2 058 




175


Bipolär sjukdom 

Bipolär sjukdom är en livslång sjukdom som innebär att en person kan ha 

såväl maniska som depressiva sjukdomsepisoder [20]. Mellan sjukdomsepisoderna 

är många personer helt utan symtom, medan andra har ständiga 

humörsvängningar. Det är viktigt att få adekvat behandling så tidigt som 

möjligt, eftersom sjukdomen annars medför stora sociala och medicinska påfrestningar. 

Det är också angeläget att ge återfallsförebyggande behandling. 

62 Överdödlighet för patienter med bipolär sjukdom 

Bipolär sjukdom är förknippad med en ökad tidig dödlighet till följd 

av allmänna medicinska sjukdomar. Dödligheten i vissa somatiska 

sjukdomar har i studier visat sig vara betydligt högre bland patienter med 

bipolär spektrumstörning. Detta gäller till exempel hjärt-kärlsjukdomar, 

lungsjukdom samt cerebrovaskulära (sjukdomar i hjärnans blodkärl) och 

endokrina störningar (hormonsjukdomar) [20]. 

Tidigare var den högre dödligheten bland personer med bipolär sjukdom 

kopplad till ett högre antal självmord och olyckor. I dag behandlas många 

personer med bipolär sjukdom med stämningsstabiliserande läkemedel som 

i stället kan ge en ökad risk för fetma och metabola syndrom. Alltså har 

orsakerna till den ökade dödligheten förändrats. Metabola syndrom är samlingsnamnet 

för ett antal faktorer som ökar risken för insjuknande i hjärtkärlsjukdom. 

Indikatorn visar dödligheten bland personer, 20 år och äldre, med bipolär 

- 

 

I riket som helhet är värdet 1,65 bland personer med bipolär sjukdom. 

Samtliga landsting redovisar en överdödlighet. 

I ett urval av länder har Sverige har den lägsta överdödligheten i Norden 

bland personer med bipolär sjukdom [4]. Observera att åldrar och åldersstandardisering 

skiljer sig åt mellan OECD:s jämförelser å ena sidan och 

jämförelser mellan svenska landsting å andra sidan. Detta gör att värdet för 

Sverige skiljer sig åt. 

176 


SOCIALSTYRELSEN


62.1. Överdödlighet för patienter med bipolär sjukdom, OECD 

Dödlighet bland personer med bipolär sjukdom jämfört med dödligheten i befolkningen, 

2013. Värdet 1 motsvarar befolkningens nivå och innebär att ingen överdödlighet finns. 

Avser personer 15–74 år. Åldersstandardiserade värden enligt OECD-standardpopulation. 

Israel¹ 

Sverige 

Norge 

Danmark 

Korea 

Nya Zeeland 

Finland 

2,60 

2,65 

3,21 

3,28 

4,21 

4,46 

5,17 

Kvinnor 

0 1 2 3 4 5 6 

Kvot 

¹ Avser 2012 

Sverige 

Norge 

Danmark 

Israel¹ 

Nya Zeeland 

Finland 

Korea 

2,51 

2,58 

2,58 

2,80 

2,99 

3,26 

3,70 

Män 

0 1 2 3 4 5 6 

Kvot 

¹ Avser 2012 




177


62.2. Överdödlighet för vuxna patienter med bipolär sjukdom 

Dödlighet bland personer med bipolär sjukdom jämfört med dödligheten i befolkningen, 

2009–2014. Värdet 1 motsvarar befolkningens nivå och innebär att ingen överdödlighet 

finns. Avser personer 20 år eller äldre. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Gotland 

Blekinge 


Örebro 

Kalmar 

Sörmland 

Västerbotten 

Jönköping 

Gävleborg 

Dalarna 


Västmanland 

Uppsala 


Kronoberg 

Norrbotten 

Halland 

Stockholm 


Skåne 

Värmland 

1,25 

1,30 

1,36 

1,44 

1,45 

1,50 

1,51 

1,51 

1,53 

1,53 

1,55 

1,58 

1,61 

1,63 

1,67 

1,71 

1,74 

1,77 

1,84 

1,93 

1,94 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 

Kvot 

Riket 1,66 

Män 


Sörmland 

Kalmar 

Halland 

Dalarna 

Uppsala 

Stockholm 


Västerbotten 

Västmanland 

Norrbotten 

Blekinge 

Örebro 



Kronoberg 

Skåne 

Värmland 

Gävleborg 

Gotland 

Jönköping 

1,28 

1,46 

1,47 

1,51 

1,52 

1,55 

1,58 

1,62 

1,67 

1,69 

1,82 

1,83 

1,91 

1,95 

1,95 

2,02 

2,02 

2,03 

2,08 

2,10 

2,25 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 

Kvot 

Riket 1,72 


178 


SOCIALSTYRELSEN


63 Återfallsförebyggande behandling bipolär sjukdom 

För att förhindra återinsjuknande och självmord hos patienter med bipolär 

sjukdom behövs en livslång preventiv behandling med stämningsstabilise- 

 

sjukvården är särskilt viktigt för dessa patienter och är en förutsättning för 

ett effektivt omhändertagande av personer med bipolär sjukdom. God kontinuitet 

minskar även stressen och skapar trygghet i kontakten med vården, 

såväl för den enskilda patienten som för de anhöriga, vilket i sin tur ökar 

följsamheten till behandlingen. Behandling med litium har en god effekt 

på symtomen och funktionsförmågan vid maniska episoder hos äldre och 

vuxna, samt en god återfallsförebyggande effekt efter maniska eller depressiva 

episoder vid bipolär sjukdom. Behandling med litium har hög prioritet i 

de nationella riktlinjerna (prioritet 1 av 10). 

I underlaget ingår även antiepileptika och antipsykotika, som också används 

för återfallsförebyggande läkemedelsbehandling men som har en lägre 

prioritet i riktlinjerna. 

Indikatorn visar andelen patienter med bipolär sjukdom som får återfallsförebyggande 

läkemedelsbehandling. 

63.1. Läkemedel, återfallsförebyggande vid bipolär sjukdom 

Olika kategorier av läkemedel vid återfallsförebyggande behandling efter manisk eller 

depressiv period vid bipolär sjukdom. Andel av patienter 20–59 år. 


Procent 

55 

50 

45 

40 

35 

2006 

2007 

2008 

2009 

2010 

2011 

2012 

2013 

2014 

Litium Antiepileptika Antipsykotika 




179


I riket som helhet behandlas 85 procent, under perioden 2012–2014, med 

återfallsförebyggande läkemedel varav 41 procent behandlas med litium. 

Det är ingen större variation mellan de olika landstingen vad gäller andelen 

behandlade. Däremot varierar sig andelen som behandlas med litium mellan 

 

i andelen behandlade män och kvinnor. Däremot behandlas män mer med 

 

på att behandling med litium går ner och behandling med antiepileptika och 

antipsykotiska läkemedel ökar. 

63.2. Återfallsförebyggande behandling vid bipolär sjukdom 

Andel patienter 20–59 år med bipolär sjukdom som får återfallsförebyggande 

behandling med stämningsstabiliserande läkemedel efter manisk eller depressiv period. 

Åldersstandardiserade värden 

Procent 

100 

95 

90 

85 

80 

75 

70 

65 

2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 



180 


SOCIALSTYRELSEN


63.3. Återfallsförebyggande behandling vid bipolär sjukdom 

Andel patienter 20–59 år med bipolär sjukdom som får återfallsförebyggande behandling 

med stämningsstabiliserande läkemedel efter manisk eller depressiv period, 2012–2014 

(oktober–december 2014 ingår ej). Åldersstandardiserade värden. 

Kronoberg 

Blekinge 


Dalarna 

Värmland 

Jönköping 

Halland 


Örebro 

Gävleborg 



Västerbotten 

Sörmland 

Stockholm 

Gotland 

Skåne 

Kalmar 

Norrbotten 

Uppsala 

Västmanland 

89,1 

88,3 

88,0 

87,8 

87,5 

87,0 

86,9 

86,9 

86,7 

86,6 

86,6 

86,2 

85,7 

85,6 

84,9 

84,5 

84,1 

83,7 

83,3 

82,2 

79,7 

Kvinnor 

Varav med litium 

37,8 

41,7 

50,3 

45,3 

32,5 

44,2 

35,2 

51,5 

35,8 

42,2 

40,2 

41,3 

48,4 

37,9 

42,5 

29,0 

35,4 

39,8 

45,0 

27,2 

28,2 

0 20 40 60 80 100 

2012—2014 2010—2011 Riket 85,5 (varav med litium 39,8) 

Procent 

Blekinge 

Jönköping 

Värmland 

Örebro 

Kalmar 

Gävleborg 


Västmanland 

Uppsala 

Dalarna 

Stockholm 

Kronoberg 

Halland 


Norrbotten 

Gotland 


Skåne 

Sörmland 


Västerbotten 

91,7 

89,5 

89,2 

87,8 

86,6 

86,5 

86,4 

86,4 

86,0 

85,7 

85,0 

84,7 

84,4 

83,6 

83,6 

82,9 

82,0 

81,9 

81,3 

80,5 

76,3 

Män 

Varav med litium 

41,8 

54,8 

41,4 

39,8 

51,6 

46,7 

46,0 

40,8 

33,6 

40,1 

45,0 

37,9 

37,9 

50,6 

43,2 

38,6 

51,4 

39,8 

35,8 

38,0 

45,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

2012—2014 2010—2011 Riket 84,9 (varav med litium 43,6) 




181


Depression 

Depression är en folksjukdom och en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning 

[20]. Bland personer i arbetsför ålder är en av de mest frekventa 

dödsorsakerna självmord, vilket ofta är resultatet av otillräckligt behandlad 

depression. Depressioner är vanliga vid kroniska kroppsliga sjukdomar och 

kan försämra sjukdomsförloppen och öka dödligheten. Många personer med 

depression har också andra psykiska störningar, framför allt ångesttillstånd, 

missbruk och personlighetsstörningar. Depression förekommer i olika svårighetsgrader. 

Svårare depression drabbar omkring 20 procent av kvinnorna 

och 11 procent av männen någon gång före 70 år ålder. 

En episod av en depression läker vanligen ut, men tenderar att återkomma 

 

I vissa fall kan en episod av depression bli kronisk. Ibland är en egentlig de- 

 

personen blir fri från symtom och återfår sin normala funktionsförmåga. 

 

samtidigt och med viss varaktighet. Vid ett ångestsyndrom är ångesten så 

svår att den leder till stora inskränkningar i personens dagliga liv eller till 

andra funktionsnedsättningar. 

 

syndrom, paniksyndrom och tvångssyndrom. Svår ångest orsakas ibland av 

psykosociala påfrestningar och livshändelser, men förekommer också utan 

någon påvisbar anledning. Svår ångest kan också orsakas av en somatisk 

sjukdom. 

64 Följsamhet till antidepressiv behandling 

Enligt de nationella riktlinjerna är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva 

läkemedel rekommenderade behandlingar vid lindrig depression. För 

medelsvår och svår depression är antidepressiva läkemedel förstahandsvalet. 

För att behandlingen med antidepressiva läkemedel ska ha optimal effekt vid 

depression krävs dock att den är regelbunden och pågår i minst sex månader. 

Indikatorn visar personer över 18 år som har behandlats med antidepressiva 

läkemedel, och som hämtat ut ytterligare recept på antidepressivt läkemedel 

2–5 månader efter första uttaget. 

År 2014 var det drygt 155 000 personer över 18 år som hämtade ut minst 

ett recept på antidepressiva läkemedel och som inte uthämtat recept de 

 

hämtade ut ytterligare ett recept på antidepressiva läkemedel 2–5 månader 

senare. Efter åldersstandardisering syns inga stora skillnader mellan landstingen 

eller mellan kvinnor och män. Resultaten indikerar att följsamheten är 

relativt låg. Denna trend har varit konstant sedan 2006. 

Även om behandling av depression och ångestsyndrom normalt ska pågå 

under längre tid används läkemedlen också i mindre omfattning för andra 

patientgrupper som till exempel vid smärtbehandling där behandlingen kan 

antas vara kortvarigare. Detta kan ha en viss effekt på resultatet. 

182 


SOCIALSTYRELSEN


64.1. Följsamhet till antidepressiv behandling 

Andel patienter med fortsatt antidepressiv läkemedelsbehandling. Avser nytt uttag av 

läkemedel 60–150 dagar efter det första uttaget. Åldersstandardiserade värden. 

Procent 

60 

55 

50 

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 





183


64.2. Följsamhet till antidepressiv behandling 

Andel patienter med fortsatt antidepressiv läkemedelsbehandling, 2014. Avser nytt uttag 

av läkemedel 60–150 dagar efter det första uttaget. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Dalarna 

Blekinge 

Jönköping 

Uppsala 


Kronoberg 


Skåne 

Sörmland 

Värmland 

Kalmar 

Västmanland 

Gävleborg 

Halland 

Stockholm 



Örebro 

Norrbotten 

Västerbotten 

Gotland 

56,7 

55,9 

55,1 

54,9 

54,7 

54,0 

53,9 

53,8 

53,7 

53,7 

53,3 

53,3 

53,1 

53,1 

53,1 

53,0 

52,9 

52,9 

52,8 

52,4 

51,1 

30 40 50 60 70 80 

Procent 

2014 2013 Riket 53,6 

Män 


Västmanland 

Jönköping 

Uppsala 

Norrbotten 

Skåne 

Kalmar 

Halland 

Dalarna 

Värmland 


Kronoberg 

Stockholm 

Västerbotten 

Örebro 

Blekinge 

Gävleborg 


Gotland 


Sörmland 

58,0 

56,0 

55,7 

54,5 

54,1 

54,0 

53,8 

53,6 

53,4 

53,2 

53,2 

52,8 

52,7 

52,7 

52,7 

52,3 

51,7 

51,7 

51,5 

51,0 

50,8 

30 40 50 60 70 80 

Procent 

2014 2013 Riket 53,1 


184 


SOCIALSTYRELSEN


65 Elektrokonvulsiv terapi vid slutenvårdad svår 

depression 

Elektrokonvulsiv terapi (ECT), är den mest effektiva behandlingen vid 

svår eller psykotisk depression. Mer än 80 procent av patienterna med svår 

depression får reducerade symtom av ECT. Behandlingen ges i regel med 

tre behandlingstillfällen per vecka under ungefär tre veckors tid med målsättningen 

att patienten ska bli symtomfri. Olika kognitiva störningar förekommer 

ofta vid depression och kan vara långvariga. Minnesstörningar är 

dessutom en vanlig biverkan till ECT. Efter ett depressivt skov kvarstår en 

hög risk för återinsjuknande och effektiv förebyggande behandling är därför 

angelägen. Antidepressiva läkemedel och litium används för att förebygga 

återinsjuknande. Fortsättnings- eller underhålls-ECT är aktuell för patienter 

där läkemedelsbehandling inte har varit framgångsrik. De nationella riktlinjerna 

för vård vid depression och ångestsyndrom ger ECT vid slutenvårdad 

svår till mycket svår depression en hög prioritet. 

Indikatorn visar hur stor andel av patienterna som slutenvårdats för svår 

till mycket svår depression som behandlats med ECT. Uppgifter om patienter 

som slutenvårdats med de aktuella diagnoserna för depression har hämtats 

från patientregistret och uppgifter om åtgärden ECT har hämtats från Kvalitetsregister 

ECT och patientregistret kombinerat. 

Under 2014 behandlades 4 653 patienter i riket i slutenvård för svår till 

 

en ökning från 2013 då 37 procent behandlades. Efter åldersstandardisering 

varierade andelen behandlade patienter mellan knappt 38 och 64 procent i de 

 

jämfört med männen, 42 procent respektive 35 procent. 

Styrgruppen för Kvalitetsregister ECT har satt som mål att minst 40 procent 

av patienterna som vårdas i slutenvård för svår depression bör få ECT. 

Tolv landsting nådde upp till detta mål. 



185


65.1. ECT-behandling vid slutenvårdad svår depression 

Andel patienter med svår slutenvårdad depression som behandlats med ECT, 2014. 

Kvinnor 


Kronoberg 


Halland 

Dalarna 

Västerbotten 

Gävleborg 

Sörmland 

Stockholm 

Uppsala 

Västmanland 


Skåne 

Jönköping 

Örebro 

Kalmar 

Värmland 

Norrbotten 

Blekinge¹ 

Gotland¹ 

Jämtland Härjedalen¹ 

60,5 

58,8 

58,8 

53,8 

53,3 

49,0 

46,3 

46,2 

44,7 

43,8 

43,2 

37,6 

36,8 

36,5 

35,4 

34,1 

28,2 

21,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 


2014 2013 Riket 42,1 

Män 


Halland 

Västmanland 

Sörmland 

Dalarna 

Uppsala 

Gävleborg 

Kalmar 

Värmland¹ 

Stockholm 


Skåne 


Örebro 

Blekinge¹ 

Norrbotten 

Jönköping 

Västerbotten 

Gotland² 


Kronoberg² 

65,2 

56,5 

48,6 

46,2 

41,7 

41,4 

40,4 

36,6 

34,7 

34,3 

34,0 

33,5 

31,4 

30,6 

30,3 

26,7 

25,3 

22,4 

¹ Färre än 30 fall 2013 


0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 35,2 

Källa: Kvalitetsregister ECT och Patientregistret, Socialstyrelsen 

186 


SOCIALSTYRELSEN


66 Depressionsskattning efter elektrokonvulsiv terapi 

Målet med depressionsbehandling är att patienten ska bli symtomfri och återvinna 

funktionsförmågan. Kvarvarande symtom är en riskfaktor för snabbt 

återinsjuknande. Att undersöka och dokumentera eventuella kvarvarande 

ningsskalor. 

Montgomery Åsberg Depression Rating Scale (MADRS) är den 

mest använda symtomsskattningsskalan för depression i Sverige. Skalan har 

 

nio frågor. 

Indikatorn visar i hur stor andel av behandlingsserierna med elektrokonvulsiv 

terapi (ECT) för depression som patienternas symtom har utvärderats 

med MADRS eller MADRS-S inom en vecka efter ECT. Uppgifterna 

är hämtade ifrån Kvalitetsregister ECT och omfattar initiala, täta ECT-serier 

men inte gles ECT (fortsättnings- eller underhålls-ECT). 

Andelen av ECT-serierna där patienternas symtom har utvärderats med 

MADRS eller MADRS-S var under 2014 i riket knappt 46 procent. Variationen 

mellan landsting var stor, med andelar från 7 till 81 procent i olika 

landsting. Ingen tydlig skillnad kan ses mellan kvinnor och män. Jämförelsen 

baseras på 3 225 behandlingsserier. 

Användningen var störst i Landstinget Dalarna, Stockholms läns landsting 

 

i Kvalitetsregister ECT och arbetat intensivt med att bygga upp rutiner för 

att använda skattningsskalorna. Skattningsskalorna kan underlätta detektion 

och dokumentation av kvarvarande symtom som underlag för en individuell 

anpassning av behandlingen. Vid en ökad användning skulle skattningsskalorna 

också kunna användas för att jämföra behandlingsresultaten mellan 

olika enheter. Täckningsgraden för Kvalitetsregister ECT har beräknats 

genom sambearbetning med patientregistret till 85 procent, men den varierar 

i olika landsting. Lokalt kan även andra skattningsskalor än MADRS och 

MADRS-S ha använts. 



187


66.1. Depressionsskattning efter ECT-behandling 

Andel patienter som utvärderats med MADRS/MADRS-S efter ECT vid depression. 

Procent 

60 

55 

50 

45 

40 

35 

2012 

2013 

2014 

Källa: Kvalitetsregister ECT 


66.2. Depressionsskattning efter ECT-behandling 

Andel patienter som utvärderats med MADRS/MADRS-S efter ECT vid depression, 2014. 

Dalarna 

Halland 

Stockholm 

Västerbotten 

Gotland¹ 

Uppsala 

Gävleborg 

Sörmland 

Kalmar 

Örebro 

Blekinge 

Skåne 


Jönköping 


Värmland 

Kronoberg 

Västmanland 


Norrbotten 


80,8 

78,3 

69,5 

67,2 

63,3 

63,0 

57,9 

57,8 

54,5 

52,5 

42,2 

41,2 

39,6 

38,4 

25,6 

21,0 

20,4 

19,6 

16,4 

6,5 

¹ Färre än 30 fall 2013 


0 20 40 60 80 100 

Procent 

2014 2013 Riket 45,9 

Källa: Kvalitetsregister ECT 

188 


SOCIALSTYRELSEN


Schizofreni 

Psykossjukdomen schizofreni är en av våra svåraste folksjukdomar [20]. Den 

årliga incidensen är 15 individer på 100 000 invånare, punktprevalensen är 

 

antalet nya sjukdomsfall i en befolkning under en viss period i relation till 

den tid som individerna tillsammans löper risk att insjukna. Medan punktprevalensen 

visar antalet personer per 1 000 individer som lever med sjukdomen 

vid ett givet tillfälle. Ungefär en procent av befolkningen kommer under 

sin livstid att insjukna i schizofreni och kvinnor och män drabbas i lika hög 

grad. Risken att insjukna är högst i ungdomen och minskar sedan, för att 

efter 70 års ålder öka något igen. 

Schizofreni är ett allvarligt sjukdomstillstånd som kan innebära att personen 

får stora eller mycket stora svårigheter att klara vardagslivet. Detta kan 

leda till nedsatt livskvalitet. Funktionsförlusten vid schizofreni är betydande, 

 

Personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd utgör en stor 

andel av alla som har en psykisk funktionsnedsättning. Det uppskattas att 

cirka 30 000 till 40 000 personer behöver samhällets insatser till följd av 

sjukdomen. 

67 Överdödlighet vid schizofreni 

Vårdtider och bristande medicinering kan ha stor inverkan på hur livet efter 

insjuknandet gestaltar sig. Dödligheten är högre bland personer med schizofreni 

jämfört med personer som inte har schizofreni [20]. 

Indikatorn visar dödligheten bland personer med schizofreni jämfört med 

dödligheten i befolkningen. Värdet 1 motsvarar befolkningens nivå och inne- 

 

 

2,34 och det är ingen tydlig skillnad mellan könen. 

I Norden har Sverige en något högre dödlighet än Danmark och en något 

lägre dödlighet än Norge och Finland [4]. Observera att åldrar och åldersstandardisering 

skiljer sig åt mellan OECD:s jämförelser å ena sidan och 

jämförelser mellan svenska landsting å andra sidan. Detta gör att värdet för 

Sverige skiljer sig åt. 



189


67.1. Överdödlighet för patienter med schizofreni, OECD 

Dödlighet bland personer med schizofreni jämfört med dödligheten i befolkningen, 2013. 

Värdet 1 motsvarar befolkningens nivå och innebär att ingen överdödlighet finns. Avser 

personer 15–74 år. Åldersstandardiserade värden enligt OECD-standardpopulation. 

Lettland 

Israel¹ 

Danmark 

Nya Zeeland 

Sverige 

Korea 

Norge 

Finland 

Kvinnor 

2,42 

3,48 

3,57 

4,91 

5,23 

5,26 

5,56 

6,10 

0 1 2 3 4 5 6 7 

Kvot 

¹ Avser 2012 

Lettland 

Israel¹ 

Nya Zeeland 

Sverige 

Korea 

Danmark 

Norge 

Finland 

1,73 

3,32 

3,78 

3,92 

3,95 

4,40 

4,51 

6,65 

Män 

0 1 2 3 4 5 6 7 

Kvot 

¹ Avser 2012 


190 


SOCIALSTYRELSEN


67.2. Överdödlighet för vuxna patienter med schizofreni 

Dödlighet bland personer med schizofreni jämfört med dödligheten i befolkningen, 

2009–2014. Värdet 1 motsvarar befolkningens nivå och innebär att ingen överdödlighet 

finns. Avser personer 20 år eller äldre. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Uppsala 

Halland 



Gävleborg 

Gotland 

Sörmland 

Norrbotten 

Kronoberg 


Västmanland 

Skåne 

Örebro 

Blekinge 

Västerbotten 

Stockholm 

Kalmar 

Jönköping 

Dalarna 


Värmland 

1,73 

1,83 

1,87 

2,01 

2,06 

2,08 

2,17 

2,25 

2,26 

2,32 

2,32 

2,35 

2,35 

2,39 

2,41 

2,43 

2,43 

2,58 

2,63 

2,71 

3,05 

0 1 2 3 4 5 

Riket 2,35 

Kvot 

Män 


Blekinge 

Västmanland 


Uppsala 

Västerbotten 

Kalmar 

Skåne 

Stockholm 

Kronoberg 

Gävleborg 

Sörmland 

Örebro 


Dalarna 

Värmland 

Norrbotten 

Gotland 


Halland 

Jönköping 

2,08 

2,08 

2,10 

2,11 

2,13 

2,25 

2,26 

2,30 

2,31 

2,34 

2,37 

2,39 

2,47 

2,52 

2,63 

2,67 

2,72 

2,74 

2,83 

2,93 

3,10 

0 1 2 3 4 5 

Kvot 

Riket 2,36 




191


68 Antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni 

Behandling med antipsykotiska läkemedel minskar risken för dödlighet jämfört 

med ingen behandling alls [20]. Antipsykotisk läkemedelsbehandling är 

därför en hörnsten i behandlingen av patienter med schizofreni och schizofreniliknande 

tillstånd [7]. Kontinuerlig behandling med antipsykotiska läkemedel 

förhindrar akuta skov av sjukdomen, minskar risken för självmord och 

underlättar rehabilitering och återintegrering i samhället. Behandling med 

antipsykotiska läkemedel har därför fått högsta prioritet i Socialstyrelsens 

nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni 

och schizofreniliknande tillstånd. Antipsykotiska läkemedel ger mycket 

ofta biverkningar i form av extrapyramidala symtom, trötthet, viktuppgång 

och sexuell dysfunktion. Biverkningarna kommer oftast tidigare än effekten, 

vilket kan påverka följsamheten negativt. För att uppnå en god effekt 

och samtidigt minimera risken för biverkningar är det viktigt att hälso- och 

sjukvården varken över- eller underbehandlar samt att patienten är delaktig 

i valet av läkemedel och får information om olika läkemedels effekter och 

biverkningar. 

Indikatorn visar andel personer, 18 år eller äldre, som hämtade ut antipsykotiskt 

läkemedel 0–6 månader efter en episod av schizofreni eller schizofreniliknande 

tillstånd. I riket var det under 2012 och 2013 totalt cirka 36 000 

personer som vårdades i slutenvården eller den specialiserade öppenvården 

för schizofreni- eller schizofreniliknande tillstånd. Av dessa hämtade 85 procent 

ut recept på något antipsykotiskt läkemedel det första halvåret efter sjuk- 

 

Inga stora könsskillnader kan ses. Trenden har varit konstant sedan 2007. 

Kontinuerlig behandling med antipsykotiska läkemedel är en förutsättning 

för att undvika akuta skov och för att återintegreras i samhället. Utan denna 

behandling är det i regel omöjligt för dem som drabbas att leva ett normalt 

men 

inom ett år om behandlingen med de antipsykotiska läkemedlen avbryts. 

Efter 12–18 månader hade 77 procent av patienterna hämtat ut antipsykotiska 

läkemedel. Inte heller här syns några könsskillnader. Patienter som 

inom perioden har avslutat sin läkemedelsbehandling, återinsjuknat och 

därefter återinsatts på läkemedel är medtagna i beräkningen. Patienter som 

har avlidit under mätperioden räknas inte med. 

Viktigt att notera är att vissa landsting delvis har organiserat vården så att 

dessa läkemedel inte administreras via apoteket utan via egna läkemedels- 

 

192 


SOCIALSTYRELSEN


i läkemedelsregistret, och indikatorn underskattar därför förskrivningen i 

landstingen, vilket är särskilt märkbart i vissa landsting, till exempel Sörmlands 

landsting. Socialstyrelsen har begärt att få utöka läkemedelsregistret 

till att omfatta även rekvisitionsläkemedel. 

Kontinuerlig behandling med antipsykotiska läkemedel behövs dock inte 

vid korta övergående psykoser, men denna diagnos omfattas ändå av riktlin- 

 

tillförlitligt sätt att särskilja denna diagnosgrupp från långvariga psykostillstånd 

i inledningsskedet av sjukdomen. 

68.1. Antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni 

Andel patienter med schizofreni som behandlas med antipsykotiska läkemedel 0–6 

månader efter utskrivning från sjukhus. Åldersstandardiserade värden. 

Procent 

95 

90 

85 

80 

75 

70 

2006—2007 2008—2009 2010—2011 2012—2013 





193


68.2. Antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni 

Andel patienter med schizofreni som behandlas med antipsykotiska läkemedel 0–6 

månader efter utskrivning från sjukhus, 2012–2013. Åldersstandardiserade värden. 

Kvinnor 

Värmland 

Dalarna 

Jönköping 

Gotland 

Gävleborg 

Kalmar 

Uppsala 



Norrbotten 

Västmanland 

Örebro 

Halland 

Blekinge 

Västerbotten 

Kronoberg 



Stockholm 

Skåne 

Sörmland 

91,7 

90,8 

90,7 

89,4 

89,0 

88,6 

87,6 

87,5 

87,0 

86,9 

86,7 

86,6 

86,2 

86,0 

86,0 

85,8 

85,4 

83,9 

83,2 

80,2 

71,3 

60 70 80 90 100 

Procent 

2012—2013 2010—2011 Riket 84,9 

Män 

Kalmar 

Värmland 

Uppsala 

Norrbotten 


Västmanland 

Gotland 


Kronoberg 

Jönköping 

Halland 

Dalarna 

Gävleborg 

Örebro 



Blekinge 

Stockholm 

Västerbotten 

Skåne 

Sörmland 

90,3 

88,6 

88,5 

88,0 

87,5 

87,3 

86,9 

86,6 

86,4 

86,1 

85,9 

85,8 

85,1 

84,9 

84,8 

84,4 

83,7 

83,4 

80,7 

79,2 

68,6 

60 70 80 90 100 

Procent 

2012—2013 2010—2011 Riket 84,2 


194 


SOCIALSTYRELSEN


69 Återinskrivning inom 28 dagar efter vård 

av schizofreni 

Indikatorn ingår i de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid 

schizofreni och syftar till att belysa alltför tidig utskrivning från slutenvården, 

eller utskrivning där uppföljning och fortsatt omhändertagande via 

öppenvården inte är tillräckligt samordnad efter utskrivningen. 

Indikatorn visar andelen patienter som har vårdats med diagnosen 

schizofreni under perioden 2011–2013 och som har återinskrivits vid psykiatrisk 

klinik inom 28 dagar, det vill säga till och med januari 2014. Mät- 

 

sammanvägt årligt genomsnittligt värde under en längre mätperiod minskar 

den statistiska osäkerheten. 

I riket som helhet återinskrevs knappt 17 procent inom 28 dagar 2011– 

2013. Det är svårt att bedöma i vilken mån återinskrivningar kan undvikas 

och därmed är det även svårt att veta om resultatet är bra eller dåligt. Variationen 

mellan landstingen ligger mellan 12 och knappt 22 procent återinskrivna 

inom 28 dagar. Inga tydliga skillnader kan ses mellan könen. Indikationerna 

för inskrivning i slutenvård kan påverka utfallet. 



195


69.1. Återinskrivning inom 28 dagar efter vård för schizofreni 

Andel personer med schizofreni som återinskrivits i slutenvård inom 28 dagar, 

2011–2014. Avser patienter 20–59 år. 

Kvinnor 


Blekinge 

Uppsala 


Kronoberg 

Kalmar 


Sörmland 

Skåne 

Dalarna 

Halland 

Västerbotten 

Gävleborg 

Stockholm 

Västmanland 

Örebro 

Jönköping 

Norrbotten 


Värmland 

Gotland¹ 

10,3 

11,5 

13,0 

13,1 

13,3 

13,5 

13,8 

14,1 

15,8 

16,0 

16,4 

16,4 

16,9 

17,1 

17,5 

17,6 

17,9 

18,9 

26,0 

28,1 

0 10 20 30 40 

Procent 


Riket 16,2 

Män 


Sörmland 


Gotland 

Värmland 

Uppsala 

Västmanland 

Dalarna 


Skåne 

Västerbotten 

Norrbotten 

Kronoberg 


Halland 

Gävleborg 

Örebro 

Stockholm 

Blekinge 

Kalmar 

Jönköping 

11,7 

11,7 

13,3 

13,6 

14,1 

14,3 

14,5 

14,7 

15,1 

15,7 

16,0 

16,7 

17,6 

18,5 

18,9 

19,0 

19,2 

19,3 

19,6 

19,7 

22,6 

0 10 20 30 40 

Procent 

Riket 16,9 


196 


SOCIALSTYRELSEN


70 Återinskrivning inom sex månader efter vård 

av schizofreni 

Att följa återinskrivningar inom sex månader syftar till att belysa uppföljningen 

och det fortsatta omhändertagandet efter patienternas utskrivning. 

Återinskrivningarna kan belysa kvaliteten i öppenvården, i kommunens och 

socialtjänstens insatser samt i samspelet dem emellan. 

Indikatorn visar andelen patienter med diagnosen schizofreni som har vårdats 

under åren 2011–2013 och återinskrivits till psykiatrisk klinik inom sex 

tersom 

det gäller relativt få fall per år, och ett sammanvägt årligt genomsnittligt 

värde under en längre mätperiod minskar den statistiska osäkerheten. 

I riket som helhet återinskrevs 37 procent inom sex månader, med en jämn 

fördelning mellan kvinnor och män. Det är svårt att bedöma i vilken mån 

återinskrivningar kan undvikas, och därmed är det även osäkert om resultatet 

är bra eller dåligt. Variationen mellan de olika landstingen ligger mellan 

31 och 44 procent. I stort sett har andelarna legat på samma nivå under hela 

2000-talet. Indikationerna för inskrivning i slutenvård och organisationen av 

öppenvården påverkar troligen utfallet. 



197


70.1. Återinskrivning inom 6 månader efter vård för schizofreni 

Andel personer med schizofreni som återinskrivits i slutenvård inom 6 månader, 

2011–2014. Avser patienter 20–59 år. 

Kvinnor 

Kronoberg 

Blekinge 

Uppsala 

Dalarna 



Halland 

Kalmar 

Västmanland 

Skåne 


Sörmland 

Stockholm 

Jönköping 

Örebro 

Norrbotten 

Västerbotten 

Gävleborg 

Värmland 


Gotland¹ 

27,6 

28,2 

30,2 

30,5 

31,0 

33,3 

35,2 

35,3 

35,8 

35,8 

35,9 

37,0 

37,8 

38,4 

39,6 

40,2 

40,8 

42,4 

45,3 

47,2 

0 10 20 30 40 50 60 

Procent 


Riket 36,8 

Män 

Gotland 


Uppsala 

Dalarna 


Sörmland 

Värmland 

Kronoberg 

Skåne 

Västmanland 

Västerbotten 



Norrbotten 

Kalmar 

Stockholm 

Gävleborg 

Blekinge 

Jönköping 

Halland 

Örebro 

25,0 

29,1 

31,3 

31,4 

31,7 

32,0 

33,3 

35,2 

35,8 

37,1 

37,4 

37,7 

38,9 

39,3 

39,5 

39,7 

41,3 

43,9 

44,8 

44,8 

46,5 

0 10 20 30 40 50 60 

Procent 

Riket 37,8 


198 


SOCIALSTYRELSEN

Referenser 

1. Socialdepartementet. Nationell strategi för att förebygga och behandla 

kroniska sjukdomar, 2014–2017. 

2. Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdbarometern 

 

3. Sveriges Kommuner och Landsting, Väntetider i vården, 

 

4. hing, 

Paris. http://dx.doi.org/10.1787/health_glance-2015-en 

5. Svenska palliativregistret. Årsrapport 2014. 

6. Socialstyrelsen. Öppna jämförelser 2014 hälso- och sjukvård, 

övergripande indikatorer. 

7. Socialstyrelsen. Öppna jämförelser 2014 hälso- och sjukvård, 

indikatorer om sjukdomar och behandlingar. 

8. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer hjärtsjukvård, stöd för styrning och 

ledning 2015. 

 

10. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer diabetes 2015. 

11. Målnivåer diabetesvård 2015. 

12. Socialstyrelsen. Utvärdering vård vid astma och KOL, mått och underlag 

för bedömningar 2014. 

13. Socialstyrelsen. Utvärdering av vård vid rörelseorganens sjukdomar, 

indikatorer och underlag för bedömningar 2014. 

14. Svenska knäprotesregistret. Årsrapport 2014. 

15. Svenska höftprotesregistret. Årsrapport 2014. 

16. Socialstyrelsen. Målnivåer för rörelseorganens sjukdomar 2015. 

17. Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar, uppdatering 

december 2014. 

18. Öppna jämförelser 2014. Vård och omsorg om äldre. 

Socialstyrelsen. Nationell utvärdering – vård och omsorg vid demenssjukdom 

2014, indikatorer och underlag för bedömningar. 

20. Socialstyrelsen. Nationell utvärdering 2013 – vård och insatser vid 

depression, ångest och schizofreni, indikatorer och underlag för 

bedömningar. 



199

Personer som har lämnat underlag till 

rapporten 

Sveriges Kommuner och Landsting 

Fredrik Westander 

Adam Sandebring 

Socialstyrelsen 

Clara Larsson 

Frida Lundgren 

 

 

 

Johan Fastbom 

Maria State 

 

Indikator 

Aarika Soukka 

Karolinska institutet 

Rickard Ljung 

Företrädare för nationella kvalitetsregister 

200 


SOCIALSTYRELSEN

Syftet med öppna jämförelser är bland annat att bidra till hälso- och 

sjukvårdens ledning och styrning genom att öppet redovisa resultat från 

hälso- och sjukvården. Öppna jämförelser kan vara ett av flera underlag 

för utveckling, förbättring, uppföljning, analys samt lärande som kan 

initiera lokala, regionala och nationella analyser och diskussioner om 

vårdens kvalitet och effektivitet. 

Denna rapport innehåller öppna jämförelser för kroniska sjukdomar. 

Utgångspunkten för jämförelserna har varit regeringens kronikerstrategi 

med fokus på patientcentrerad vård, kunskapsbaserad vård samt 

prevention och tidig upptäckt. Strategins syfte är att utveckla vården för 

personer med kroniska sjukdomar och därmed skapa förutsättningar för 

en långsiktigt hållbar, effektiv och jämlik hälso- och sjukvård i Sverige. 

I rapporten ingår ett urval av de vanligast förekommande sjukdomsgrupperna 

i befolkningen. 

Rapporten är främst avsedd som ett stöd till beslutfattare, tjänstemän 

och verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården samt till den medicinska 

professionen. 

Öppna jämförelser 2015. Hälso- och sjukvård 

vid kroniska sjukdomar 

(artikelnr 2015-12-1) kan beställas från 

Socialstyrelsens publikationsservice 

www.socialstyrelsen.se/publikationer 

E-post: publikationsservice@socialstyrelsen.se 

Fax: 035-19 75 29 

Publikationen kan även laddas ner från 

www.socialstyrelsen.se

Hälso- och sjukvård vid kroniska sjukdomar

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?