Teema IT

om livet
32 ADVOKAATTI / 5-2016
MERETE MAZZARELLA ÄR EN FÖRFATTARE. MAZZAREL@MAPPI.HELSINKI.FI.
Tvångspensionärens dilemma
En svensk dagstidning ställde förskolebarn
frågan ”Vad gör en pensionär?” och ett
svar lydde: ”Dom får ta ledigt från jobbet
för dom får pengar ändå. Alla får det om
dom inte dör före. Jag tycker det ska bli
kul att bli pensionär för då får man ligga i
badet hela dagarna.”
Den kände svenska TV-journalisten Marianne Rundström
– författare till boken (Passé.) De ofrivilliga pensionärerna
– tycker däremot inte alls att det är kul att bli
pensionär. Att hon tvingas lämna sitt jobb om något år
uppfattar hon snarast som en skriande orättvisa, ja, en
kränkning. Hon älskar sitt jobb, hon känner sig fortfarande
vital och är övertygad om att hon ännu har mycket att ge,
inte minst tack vare sin stora erfarenhet. Hon jublade när
förra statsministern, Fredrik Reinfeldt, förklarade att
svenska folket av nationalekonomiska skäl borde jobba
fram till 75, hon citerar forskare som menar att 60 är det
nya 50, ja, att det skulle vara fullt möjligt för många att
jobba fram till 90.
Och det finns många, många som tänker som hon. De
flesta finns i kreativa yrken för om arbetslivet är orättvist
så är det framförallt i den meningen att det för somliga
innebär självförverkligande och stimulans, för andra ett
obönhörligt fysiskt och/eller psykiskt slitage som gör
pensionering till något att längta efter.
Mig personligen inger Rundströms resonemang en
stark ambivalens. Jag förstår henne: för all del jag som är
sex år äldre än hon känner också att jag är både vital och
kompetent. Jag blir illa berörd när folk frågar: ”Skriver du
fortfarande?” Jag ser det som en orimlig åldersdiskriminering
att redan femtioåringar har svårt att få jobb – det
gäller i Finland lika mycket som i Sverige – och det närmar
sig mobbning att frånta anställda de intressantaste arbetsuppgifterna
eller på annat sätt marginalisera dem flera år
innan de ska gå i pension. Pensionsåldern kunde gärna vara
flexibel och det är vanvettigt att kunniga, omtyckta lärare
ska tvingas gå bara för att ersättas av den ena tillfälliga
efter den andra. Kunskapsöverföringen på arbetsplatser
kunde helt säkert fungera bättre, hjulet ska inte behöva
uppfinnas på nytt och på nytt, pensionärer kunde gärna
fungera som mentorer och den vägen behålla kontakten
med arbetsplatsen.
Men – och det är ett viktigt men:
Yngre måste beredas plats, generationsväxling är naturens
ordning, allt har sin tid, ingen är oumbärlig. Framförallt
kan ingen begära att få sitta på ett attraktivt jobb
– som Rundströms – hur länge som helst. Äldre forskare
bör kunna få forskningsmedel så länge huvudet håller
men de behöver inte sitta på professurer. Det är värdefullt
med erfarenhet men just därför måste äldre ge unga
möjlighet att skaffa sig erfarenhet och att göra det på
sina egna villkor. Till det man har att lära sig på äldre dar
hör att saker kan göras alldeles utmärkt bra även om de
görs på ett annat sätt än man skulle göra dem själv. Det
betyder ju inte att pensionärer behöver ligga i badet hela
dagarna. Eller nöja sig med södernresor, golf, stavgång och
att passa barnbarn. De framgångsrika äldre som Rundström
talat med har styrelseuppdrag, frilansuppdrag och
projekt. Eller så kan de göra som Ola Sandh som efter ett
arbetsliv som åklagare började köra buss. Prestigelöshet
och viljan att pröva något alldeles nytt är utmärkta egenskaper
på äldre dar.
Sandh har förresten bidragit till arbetslivshistorian:
arbetsgivaren ville göra sig av med honom och ett par
arbetskamrater när de fyllde sjuttio men saken fördes
till Arbetsdomstolen som bestämde att de skulle få vara
kvar. De körde nämligen säkrare än de yngre förarna.
Jag blir illa berörd
när folk frågar:
”Skriver du
fortfarande?”