Publikation
Publikation
Publikation
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
En annan iakttagelse han gör är att värvningen inte var inriktad på någon särskild<br />
samhällsklass utan FV välkomnade alla de ansåg sig kunna lita på och bedömde<br />
som dugliga. Naturligt var dock att de inriktade sig på militärt utbildat folk. Detta<br />
bekräftas av de andra två granskningarna.<br />
Skillnaden mellan undersökningarna vad gäller andelen arbetare kan delvis bero<br />
på att i Östlings sammanställning ingår även de som inte kom fram till Finland. De<br />
var minst 59 i hans granskning och huvudsakligen arbetare. Räknas inte dessa 59<br />
blir andelen arbetare ca 35 %.<br />
Vad gäller åldersfördelningen bland de frivilliga var de allra flesta mellan 18 och<br />
31 år med en huvudgrupp mellan 22 och 26 år. För att komplettera bilden av de<br />
Finlandsfrivilliga kan tilläggas att av de 929 undersökta personerna var endast 91<br />
gifta och följaktligen resten ogifta bortsett från 148 om vilka ej finns någon uppgift.<br />
Kriget attraherade alltså i första hand de ensamstående i lägre medelåldern. De<br />
kom huvudsakligen från borgerliga skikt i samhället men arbetarinslaget var inte<br />
obetydligt. En anledning till att så många arbetare lät värva sig som frivilliga för<br />
den vita sidan kan ha varit att SAP tog avstånd från det röda upproret och att FV<br />
t.o.m. tilläts annonsera i Social-Demokraten. Deltagandet på den vita sidan<br />
legitimerades på så sätt av Branting och partistyrelsen. Ytterst få jordbrukare var<br />
med medan yrkesmilitärerna var desto fler. Den borgerliga dominansen understryks<br />
ytterligare av att nästan alla av dem som försvann på vägen till Haparanda/Torneå<br />
var arbetare. Möjligen var det vänsteragitationen som gjorde sin verkan genom att<br />
just arbetarna hade lättare att förstå argumenten i denna övertalning, oberoende<br />
av om den var muntlig eller mer handgriplig.<br />
Litteratur och källmaterial ger en bild av de frivilliga som ett högst blandat<br />
sällskap med olika motiv för sitt deltagande i kriget. 12 Löjtnant Allan Winge, brigadens<br />
siste chef, delar in dem i tre grupper: “En tredjedel: de som av rent ideella skäl,<br />
ofta i samband med släktförhållanden, ’gått över viken’. En tredjedel: yrkesmän<br />
som dels av idealism dels även som yrkesmän gärna vill pröva sin förmåga, (…).<br />
Den sista tredjedelen: rena äventyrare.” 13 Hans karakteristik av deltagarna är troligen<br />
riktig även om de olika typerna kanske inte utgjorde just en tredjedel var.<br />
Ungefär samma uppfattning hade överstelöjtnanten Archibald Douglas i<br />
Mannerheims stab, som bl.a. hade ansvaret för hur de svenska frivilliga fördelades<br />
på finska förband. I sina memoarer skildrar han hur stabsofficeren Axel Rappe<br />
“hade supit sig runt Bottniska viken och kom fram i ganska skadat tillstånd.” Rappe<br />
beordrades till fronten i Savolaks och general Tolls stab, där han gjorde bra ifrån<br />
sig. 14<br />
I Finland ställde “äventyrarna” till mycket besvär med odisciplinerat uppträdande.<br />
Brigadisten Calle Dillner skrev i ett brev strax efter Tammerfors fall (antagligen till<br />
den sårade löjtnant Erik Hallström) att FV inte skall “skicka hit allt gatdrägg i Stockholm.<br />
(…) Jag är så förbannad, att jag är allvarlig. De ställa till djävulskap i staden,<br />
__________<br />
12 Jfr Klein 1918, 93f. 99.<br />
13 Winges minnen s. 3.<br />
14 Douglas 1950, 181f.<br />
42