Publikation

En annan iakttagelse han gör är att värvningen inte var inriktad på någon särskild
samhällsklass utan FV välkomnade alla de ansåg sig kunna lita på och bedömde
som dugliga. Naturligt var dock att de inriktade sig på militärt utbildat folk. Detta
bekräftas av de andra två granskningarna.
Skillnaden mellan undersökningarna vad gäller andelen arbetare kan delvis bero
på att i Östlings sammanställning ingår även de som inte kom fram till Finland. De
var minst 59 i hans granskning och huvudsakligen arbetare. Räknas inte dessa 59
blir andelen arbetare ca 35 %.
Vad gäller åldersfördelningen bland de frivilliga var de allra flesta mellan 18 och
31 år med en huvudgrupp mellan 22 och 26 år. För att komplettera bilden av de
Finlandsfrivilliga kan tilläggas att av de 929 undersökta personerna var endast 91
gifta och följaktligen resten ogifta bortsett från 148 om vilka ej finns någon uppgift.
Kriget attraherade alltså i första hand de ensamstående i lägre medelåldern. De
kom huvudsakligen från borgerliga skikt i samhället men arbetarinslaget var inte
obetydligt. En anledning till att så många arbetare lät värva sig som frivilliga för
den vita sidan kan ha varit att SAP tog avstånd från det röda upproret och att FV
t.o.m. tilläts annonsera i Social-Demokraten. Deltagandet på den vita sidan
legitimerades på så sätt av Branting och partistyrelsen. Ytterst få jordbrukare var
med medan yrkesmilitärerna var desto fler. Den borgerliga dominansen understryks
ytterligare av att nästan alla av dem som försvann på vägen till Haparanda/Torneå
var arbetare. Möjligen var det vänsteragitationen som gjorde sin verkan genom att
just arbetarna hade lättare att förstå argumenten i denna övertalning, oberoende
av om den var muntlig eller mer handgriplig.
Litteratur och källmaterial ger en bild av de frivilliga som ett högst blandat
sällskap med olika motiv för sitt deltagande i kriget. 12 Löjtnant Allan Winge, brigadens
siste chef, delar in dem i tre grupper: “En tredjedel: de som av rent ideella skäl,
ofta i samband med släktförhållanden, ’gått över viken’. En tredjedel: yrkesmän
som dels av idealism dels även som yrkesmän gärna vill pröva sin förmåga, (…).
Den sista tredjedelen: rena äventyrare.” 13 Hans karakteristik av deltagarna är troligen
riktig även om de olika typerna kanske inte utgjorde just en tredjedel var.
Ungefär samma uppfattning hade överstelöjtnanten Archibald Douglas i
Mannerheims stab, som bl.a. hade ansvaret för hur de svenska frivilliga fördelades
på finska förband. I sina memoarer skildrar han hur stabsofficeren Axel Rappe
“hade supit sig runt Bottniska viken och kom fram i ganska skadat tillstånd.” Rappe
beordrades till fronten i Savolaks och general Tolls stab, där han gjorde bra ifrån
sig. 14
I Finland ställde “äventyrarna” till mycket besvär med odisciplinerat uppträdande.
Brigadisten Calle Dillner skrev i ett brev strax efter Tammerfors fall (antagligen till
den sårade löjtnant Erik Hallström) att FV inte skall “skicka hit allt gatdrägg i Stockholm.
(…) Jag är så förbannad, att jag är allvarlig. De ställa till djävulskap i staden,
__________
12 Jfr Klein 1918, 93f. 99.
13 Winges minnen s. 3.
14 Douglas 1950, 181f.
42