Publikation

Till läsaren
De spontant utbrutna inre krigshändelserna i Finland vårvintern 1918 påverkade
den militär- och säkerhetspolitiska situationen i hela Östersjöområdet. Även om
1918 års krig i all väsentlighet var en intern finländsk uppgörelse innebar det en
förskjutning av den tidigare maktbalansen som direkt återverkade också på
kraftmätningen mellan central- och ententemakterna. Tyskland utnyttjade det
politiska sönderfallet i Finland genom att företa en reguljär militär intervention i
Sydfinland och öppna en ny front. Denna ingick som en del av de övriga tyska
framstötarna i Baltikum och Pskovriktningen vid denna tid. Det tyska överväldet i
Öst-Europa och Östersjöområdet konfirmerades i fredsslutet i Brest-Litovsk 3.3.1918.
Med denna blev Östersjön i stor utsträckning ett tyskt innanhav, den militära spärren
mot Sovjet-Ryssland hårdnade och ett hot etablerades gentemot den brittiska militära
närvaron i Nordvästryssland. Mellan den sovjetryska regeringen och den tyska
militärledningen förekom samtidigt ett begränsat och pragmatiskt samarbete. Hos
ententemakterna upptod därför ett motsvarande behov av att försöka bevara ett
möjligast stort inflytande i Östersjöområdet och så gott det gick motverka effekterna
av den tyska positionsframflyttning kriget i Finland öppnat vägen för.
Krigshändelserna i Finland gjorde det nödvändigt för samtliga grannländer och
närregioner att ta ställning till det militära skeendet och den åtföljande politiska
nyordningen i Östersjöområdet. Efter att kriget i Finland 1918 upphört förblev den
militära och politiska situationen i Baltikum ännu öppen, varvid den militära
uppgörelsen under år 1919 riktade sig mot denna frontregion. Även om
krigshändelserna i Finland vårvintern 1918 och i Baltikum under hela år 1919 från
lokal synpunkt utgör separata militära uppgörelser bildar de samtidigt från samtliga
grannländers utrikespolitiska synpunkt en viss helhet med en uppsättning
gemensamma och sammanbindande drag. Det är av detta skäl som krigshändelserna
under åren 1918-19 i såväl Finland som Baltikum gjorts till objekt för denna studie.
De i boken ingående studierna har emellertid utformats så att Finland står i
förgrunden medan krigshändelserna i Baltikum behandlas mindre ingående och
endast i den mån som är behövligt för det historiska händelseförloppets koherens.
Den samnordiska politik som vid denna tid började framträda och söka sina
institutionella former utgör en gemensam betraktelseram för krigshändelserna åren
1918–19. Trots att det inte i slutet av 1910-talet fanns någon formaliserad nordisk
politisk plattform ger studien ett bidrag till det senare institutionaliserade nordiska
samabetets förhistoria. Den visar hur regeringarna i de berörda länderna vid sidan
7