Nordisk tidskrift - Norsk Audiopedagogisk Forening

NTD 

Nordisk tidskrift 

för hörsel- och dövundervisning 

ICED 2010 i Vancouver 

Skapande skola 

Nr 2-3 – 2010

HISTORIA • HISTORIA • HISTORIA • HISTORIA 

Paris 1889: Världsutställning och dövkongress 

1889 var det världsutställning i Paris. 

Samtidigt passade man på att kalla 

till dövkongress. Ända sedan början 

av 1870-talet hade man anordnat internationella 

dövkongresser i Europa. 

Dessa kongresser var ett slags rådgivande 

parlament och viktiga kontaktytor 

mellan döva. Syftet med Pariskongressen 

var ”att förmedla utbyte 

av tankar och erfarenheter mellan dövstumma 

från alla delar av världen och 

i sammanhang därmed firandet av de 

dövstummas välgörare, abbé De l’Èpées 

hundraårsminne.” De l’Epée dog i Paris 

revolutionsåret 1789. 

En av de nordiska deltagarna i dövkongressen 

var Albert Berg, en av 

initiativtagarna till Stockholms Dövas 

Förening och kassör i föreningen under 

många år. Han hade fått bidrag till 

resan från den svensk-norske Kungen, 

Manillaskolan och Dövföreningen i 

Stockholm. Dessa bidragsgivare krävde 

en redovisning av Albert efter hemkomsten 

och därför kan vi följa hans 

resa till Paris sommaren 1889. 

Albert Berg, 1832 - 1916 

Resan dit 

Albert skriver: ”Från Stockholm reste 

jag den 3 juli till Göteborg, där jag per 

telegraf betingat mig hyttplats på ångaren 

’James Dickson’ som påföljande dag 

var färdig att avgå till Le Havre. Vid 

stationen i Göteborg kom mig till mötes 

flera dövstumma ledamöter i Dövstumsföreningen, 

med vilka jag sedermera 

hade en gemensam sammankomst i och 

för deras affärer.” Hans resa var alltså 

bekant och döva i Göteborg mötte 

upp vid stationen. Tillsammans diskuterade 

de dövföreningens verksamhet. 

Hotellen i Göteborg var fullbelagda 

och Albert sov över hos ett dövt par. 

Kontakterna mellan döva fungerade 

väl redan på denna tid. 

Ångbåten James Dickson avgick kl 9 

nästa dag, resan tog 3 dagar och ”var 

lugn och angenäm”, enligt Albert. Båten 

kom fram till Le Havre den 7:e juli 

på morgonen, kl 12 avgick tåget mot 

Paris, dit han anlände kl halv 5 om eftermiddagen 

samma dag. 

Med tåg till Paris 

Parisvisiter 

I Paris bodde Albert på hotell ett par 

dagar innan han fick kontakt med en 

släkting som han sedan bodde hos. 

Kongressen började först den 10 juli 

så han hade ett par dagar för att bland 

annat ”bese den storartade världsutställningen 

på Marsfältet, därvid jag 

naturligtvis icke försummade att bestiga 

det ryktbara Eiffel-tornet.” Han ”gjorde 

besök hos flera gamla vänner i Paris.” 

Albert hade redan flera gånger tidigare 

vistats i Paris. Han träffade också 

Titze, döv dövlärare från Lund. Han 

skulle också deltaga i dövkongressen. 

Besökare i Eiffeltornet 1889 

Dövkongressen öppnar 

Kongressen inleddes den10 juli. Albert 

Berg utsågs till en av vice-presidenterna 

för kongressen och representant 

för svenskar och norrmän. Han berättade 

för delegaterna att han själv varit 

elev på dövskolan i Paris på 1840-talet: 

”Mina herrar! I min ungdom har 

jag här i Paris uti det s.k. de l’Épéeiska 

institutet för dövstumma åtnjutit min 

första undervisning. Därför kände jag 

mig lycklig då jag fick det uppdraget att 

såsom deputerad för Dövstumföreningen 

i Stockholm (…) närvara vid denna 

kongress.” 

Denna första dag träffar han också ”en 

kamrat från min lärotid vid de l’Epeiska 

institutet vid namn Navarin. Med honom 

hade jag ett långt samtal om gamla 

minnen samt om förhållandena i övrigt 

bland de dövstumma i Paris.” Vänskapen 

fanns kvar över 40 år efter deras 

första bekantskap! Det kontaktnät 

som vuxit fram mellan döva i Europa 

under 1800-talet gjorde det möjligt 

för dem att återse varandra. 

Kongressen arbetar 

Kongressen pågick 10 - 16 juli 1889 

med ca 180 deltagare från hela värl- 

Fortsättning på sidan 31

Nordisk Tidskrift för hörsel- och dövundervisning 

i samarbete mellan Norsk audiopedagogisk forening, 

Svenska sällskapet för hörsel- och dövundervisning och 

Forstanderkollegiet. De lands- og landsdelsdækkende tilbud 

for børn og unge med høretab og medfødt døvblindhed. 

Utgiven med stöd från Tysta Skolan (Sverige), En kreds af fagligt interesserede (Danmark) 

och från våra annonsörer. 

Tidskriften har sitt ursprung i Nordisk Tidsskrift for Blinde-, Døvstumme- og Idiotskolen, 

(Danmark 1867 - 1884), och Tidskrift för döfstumskolan (Sverige 1880 - 1898). På det 

4:de Nordiske abnormskolemøde i Köpenhamn 1898 beslöts att den senare tidskriften i 

fortsättningen skulle ha en nordisk redaktion och vara gemensam för hela Norden. 1899 

utkom så Nordisk tidskrift för dövstumskolan med sitt första nummer. Tidskriften har ändrat 

namn och utseende genom åren, men det nordiska samarbetet har varit framgångsrikt 

och tidskriften fortsätter än i dag ”att representera fl era nationer, hvilka å ena sidan förstå 

hvarandras språk och förete många likheter, men å andra sidan äga hvar och en sin individualitet”. 

(citat från NTD, nr 1, 1899) 

Annonser 

Annonspriser (i respektive lands valuta): 

Helsida 4 nr: 10.000:- 

Helsida 1 nr: 3.000:- 

Halvsida 4 nr: 6.000:- 

Halvsida 1 nr: 2.000:- 

Prenumeration/adressändring 

sköts av respektive lands kassör. 

Huvudkassör för NTD: Mats Ljung, adress och 

postgiro se höger. 

Prenumeration ingår i respektive lands föreningsavgift. 

Prenumerationspriser 2010 för icke medlemmar: 

Privatpersoner: 300 kr 

Institutioner: 500 kr 

Lösnummer kan rekvireras från redaktörerna. 

ISSN 1651-6036 

Tryck: Triotryck AB i Örebro. 

Redaktörer 

Huvudredaktör och ansvarig utgivare: 

Lennart Andersson 

Birger Jarlsgatan 24 E, SE-414 69 Göteborg 

Tel. +46 31 12 31 58 

e-mail: ntd.tidskrift@bredband.net 

DK: Anette Thiesen 

Teglgårdsvej 98, DK-5500 Middelfart 

Tel.: +30320853 

Arb: Center for Høretab, 

Merkurvænget 2 

DK-7000 Frederica 

Tel.: +45 76 20 11 00 

e-mail: at@cfh.dk 

SE: Eva Silverplats 

Pumpbacksgatan 10, S-871 31 Härnösand 

Arb: Specialpedagogiska skolmyndigheten, 

Kristinaskolan, Box 3007, S-871 03 Härnösand 

Tel. arb.rum: +46 10 473 65 67, 

Tel. skolan: +46 611 255 00 

Mobil: +46 70 339 80 46 

Fax: +46 10 473 66 38 

e-mail: eva.silverplats@spsm.se 

N: Anne Bakken 

Gammelverksgata 24, N-7500 Stjørdal 

Tel.: +47 74 82 73 49 

Arb: Möller kompetansesenter 

Søbstadveien 65, Postboks 175, 7473 Trondheim 

Tel.: +47 72 59 65 00, Fax: +47 72 59 65 01 

Mobil: +47 90 56 70 35 

e-mail: anne.bakken@statped.no 

Huvudkassör 

SE: Mats Ljung 

Tel.: +46 10 473 68 42 

Arb: Birgittaskolan, Box 6113, S-700 06 Örebro 

e-mail: mats.ljung@spsm.se 

Postgiro: 43 29 72-8 

Revisor 

Bengt Andersson 

Tel.: +46 19 16 97 00 

e-mail: bengt.andersson@mbox420.swipnet.se 

Kassör 

N: Anne Tolgensbakk 

Møller kompetansesenter 

Søbstadveien 65, Postboks 175 

7473 Trondheim 

e-mail: anne.tolgensbakk@statped.no 

NTD nr 2-3 – 10 1

Innehåll Nr 2-3 – 2010 

Redaktionens sida: Eva Silverplats: Kära Läsare ......................................................................... 3 

Text: Kerstin Öberg och Anita Nilsson, 

Foto: Anita Nilsson och Kerstin Lindström: Skapande skola .................................................... 4 

Gunvor Cerne och Eric Lindstedt: Kaleb Teodor Lindstedt – en barndomsdövs livsöde ............... 6 

Ulla-Bell Thorin: Boganmeldelse .............................................................................................. 11 

Hanne Merkesvik og Elisabeth Nilsen: Er vi På bølgelengde ...................................................... 12 

Auguste Bébian: ”Vår lille Ernest” ........................................................................................... 14 

Gunnar Uglem: ICED 2010 i Vancouver ................................................................................. 17 

Lennart Andersson: Milano 1880 -Vancouver 2010 .................................................................. 19 

Vancouver 2010, Statement of Principle .................................................................................. 20 

Anne Karin J. Abkhar: Norsk med tegnstøtte (NMT) – en nyttig kommunikasjonsform i 

barnehage og skole? ........................................................................................................... 22 

Redaktørskifte i Danmark ....................................................................................................... 29 

Håvard Trones: NAS 2010 – København (Tivoli) 30.mai-2.juni. ............................................. 30 

Ulla-Bell Thorin: Dövas Nordiska Kulturfestival, Stockholm 2010 .......................................... 34 

»BLÅ LISTAN» 

NTD har hatt som tradisjon å gi ut en oppdatert adresseliste over døveskoler, kompetansesentra, 

ressurssenter og andre institusjoner som arbeider med hørselshemmede/døve i Norden. Den »Blå 

Listan» har vært trykket opp og gitt ut som et eget nummer av NTD ca. hvert 3 år. »Blå Listan» som 

selvfølgelig har vært trykket på blått papir, skal være et bidrag til samarbeid i Norden innenfor fagfeltet 

vårt. »Blå Listan» er et viktig dokument for mange av oss. For å øke tiljengeligheten og for å sikre rask 

oppdatering av blant annet e-post adresser og hjemmesider er nå »Blå Listan» lagt ut på nettet slik den 

forelå ved siste oppdatering. Det er også lagt inn linker til den enkelte institusjons hjemmesider. Den 

»Blå Listan» vil nå bli fortløpende oppdatert og vi ber om at oppdateringer og endringer sendes til anne. 

hildrum.holkesvik@statped.no 

Du finner »Blå Listan» på Statped - hørsel: 

www.statped.no/horsel/blaalistan 

OBS! Glöm inte att uppdatera uppgifter i Blå listan 

Följande föreningar står bakom Nordisk tidskrift för hörsel- och dövundervisning : 

Norsk audiopedisk forening (NAF), 

kontaktperson: Guri Engernes Nielsen, 

e-post: guri.engernes@sby.oslo.kommune.no 

Svenska sällskapet för hörsel- och dövundervisning (SHD), 

kontaktperson: RogerHolmström, 

e-post: roger.holmstrom@spsm.se 

Artiklar som önskas införda i NTD tas tacksamt emot av respektive lands redaktör. Vi välkomnar olika former av material med 

anknytning till undervisning eller rehabilitering av döva och hörselskadade. Det kan gälla barn, ungdomar eller vuxna. Vi ser gärna 

att artiklarna åtföljs av: 

– Kort ingress till artikeln 

– Personliga uppgifter om artikelförfattaren (titel, adress, e-mail) 

– En e-mail-adress som publiceras tillsammans med artikelföfattarens namn, för möjlig direktkontakt mellan läsare och författare. 

– Foto på författaren. 

– Andra bilder/illustrationer och medföljande bildtexter. 

Vi tar gärna emot korta informationer, recensioner och anmälningar av böcker, utredningar, rapporter, arbetsmaterial, DVD osv. 

Material sänds till respektive lands redaktör. Vi tar gärna emot material direkt till våra e-mail-adresser, se adressuppgifter på s 3. 

Respektive författare ansvarar för de åsikter som framförs i artiklarna. 

Du finner »Blå Listan» på NAF: 

www.nafnett.org/blaalistan 

Omslagsbild: 

Foto: XXX 

2 NTD nr 2-3 – 10

Kära Läsare 

Välkommen till ett dubbelnummer 

av NTD, fyllt med intressanta artiklar 

kring olika områden när det gäller 

undervisning inom hörsel- och dövområdet. 

Efter en skön sommar är det åter 

dags att blicka fram mot en höst fylld 

med intressanta och utmanande arbetsuppgifter 

för oss alla som arbetar 

med barn som är döva eller har hörselnedsättning. 

I Sverige pågår just nu ett stort arbete 

med att ta fram en ny skollag, ny läroplan 

och nya kursplaner för grundskolan. 

Detta arbete påverkar naturligtvis 

även skolgången för hörselskadade och 

döva elever. Under hösten 2009 och 

våren 2010 har personal från specialskolorna 

aktivt deltagit i framtagandet 

av vissa delar i kursplanerna. De 

ämnen i specialskolan som berörs är 

svenska, engelska, rörelse och drama 

samt teckenspråk. Här gäller det, att 

bland annat, skriva anpassade mål för 

ämnena samt ta fram betygskriterier. 

Förslaget är att den nya skolagen, läroplanen 

och kursplanerna ska tas i bruk 

från och med hösten 2011. 

Ett annat viktigt arbete är den 

statliga utredning som just nu pågår 

- ”Flexibel utbildning för elever som 

tillhör specialskolans målgrupp”. Utifrån 

de två tidigare utredningarna ”Två 

nya specialskolor” (SOU 2007:30) då 

Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan 

i Sigtuna och Umeå återupprättades 

samt utredningen ”Ökad likvärdighet 

för elever med funktionshinder” 

(SOU 2007:87), ska utredaren föreslå 

hur en flexibel specialskola ska kunna 

införas. Ansvarig utredare är Skolin- 

Ny redaktör i NTD 

Bodil Christensen har under många år varit dansk redaktör 

för NTD. I och med sin pensionering lämnar Bodil 

sitt redaktörsuppdrag. Anette Thiesen tillträder som ny 

dansk redaktör. 

spektionens generaldirektör Ann-Marie 

Begler. 

Utredaren ska lämna förslag på hur 

en elev ska kunna genomföra delar av 

sin utbildning i skolformerna specialskola 

respektive grundskola eller obligatorisk 

särskola. Man ska även bedöma 

om styrningen av specialskolan 

behöver ändras samt ta ställning till 

hur staten bäst kan stödja kommunala 

och fristående huvudmäns utbildning 

för elever som tillhör specialskolans 

målgrupp. Allt detta för att skapa likvärdiga 

förutsättningar mellan olika 

huvudmän. Ytterligare område som 

ska ses över är hur elever i grundskolan 

och obligatoriska särskolan i behov 

av undervisning i teckenspråk kan 

få sådan undervisning. 

En majoritet av eleverna med hörselnedsättning 

får i dag sin utbildning 

utanför specialskolan. En mer flexibel 

specialskola, där möjlighet att få tillgång 

till både grundskolan och specialskolan, 

skulle gynna dessa elever. 

Man ska också se över möjligheten 

att skapa resurscentra som ska samordna 

utbildningen för eleverna. Vi 

ser fram emot att ta del av utredningens 

förslag och hoppas på ett positivt 

utvecklingsarbete när det gäller skolgången 

för elever som är döva eller 

har hörselnedsättning. Uppdraget ska 

redovisas senast 31 januari 2011. 

I somras genomfördes den tjugoförsta 

internationella utbildningskonferensen, 

ICED 2010, i Vancouver, 

Kanada. Många kanske känner igen 

det beslut som antogs vid Milanokongressen 

år 1880, då resultatet blev att 

all undervisning av döva skulle ske 

enligt den orala metoden. På kongressen 

i Vancouver beklagade man detta 

beslut, vilket, av många döva, uppfattas 

som en återupprättelse och början 

på något nytt. Läs gärna artikeln om 

kongressen i Vancouver. 

På många av Sveriges specialskolor 

pågår olika projektarbeten. I detta 

nummer får ni ta del av ett arbete på 

Kristinaskolan i Härnösand som kalllas 

Skapande skola. Det är ett samverkansprojekt 

där elever, lärare och 

konstnärer tillsammans har fått ge 

utlopp för sin kreativitet och fantasi 

i både färg, form och material. 

Med hopp om mycket intressant läsande, 

som kan ge inspiration och 

kraft i arbetet, önskar jag er en fortsatt 

skön höst. 

Eva Silverplats 

eva.silverplats@spsm.se 

Vi vill tacka Bodil för allt det fina arbete hon gjort 

och den goda arbetsgemenskap hon bidragit till att 

skapa. Samtidigt hälsar vi Anette hjärtligt välkommen 

till NTD, tidskriften som är och förblir en av Nordens 

äldsta och ännu aktiva tidskrifter. 

Anne, Eva och Lennart 

NTD nr 2-3 – 10 3

Skapande sk 

Kristinaskolan i Härnösand är en 

specialskola för döva och hörselskadade 

barn och ungdomar. Under 

våren 2010 har vi arbetat med 

projektet ”Skapande Skola” med 

medel från Kulturrådet, ett statligt 

bidrag till mer kultur i skolan. Med 

bidraget har vi kunnat anlita professionella 

kulturaktörer, som tillsammans 

med lärare kunnat ge elever 

möjligheter till personlig utveckling 

och inspiration. 

Tanken med ”Skapande Skola” på vår 

skola, har varit att eleverna ska stärkas 

i sin identitet och utveckla sin förmåga 

att kommunicera med olika kulturella 

uttrycksformer. Att kunna formulera 

sig med hjälp av olika ”språk” och med 

”leken” som redskap utforska nya världar, 

har varit en ledstjärna i arbetet. 

Tillsammans med två konstnärer 

och en danspedagog har ett 40-tal 

både grund- och särskoleelever ur 

klasserna 8-10 arbetat med detta. 

I vår planering har vi utgått från frågan 

”Vem är jag?” Målet har varit att 

visa att alla kan, utifrån sina egna förutsättningar. 

Här finns inget rätt eller 

fel, det färdiga resultatet kommer ur 

arbetsprocesserna. 

Efter gemensamma genomgångar 

har vi arbetat vidare i grupper av olika 

storlek. Vi har också blandat klasserna 

för att ge eleverna möjligheter till att 

arbeta med nya kamrater. Arbetet har 

skett individuellt, i par och i större 

och mindre grupper utifrån de olika 

aktiviteterna. 

I bilden har vi arbetat med redskap 

och material av olika slag, allt från 

mössor inköpta på loppis till graffiti 

med sprejfärger. Skolämnena bild och 

slöjd har funnits med som delar i detta 

arbete. 

Eleverna har provat många olika uttryckssätt 

som monumentalmålning, 

djurskulpturer av ståltråd och papper, 

målade käppar som användes i rörelse 

och dans. På elevernas önskelista 

fanns graffitimålning och detta blev 

verklighet en solig dag före sommarlovet. 

Målningarna genomfördes efter 

skalenliga skisser men med spontanitet 

vid genomförandet. 

Under en vecka arbetade eleverna på 

Kollektiva Konstnärsverkstaden i 

Härnösand. Eleverna provade att arbeta 

i en professionell konstnärlig miljö. 

De fick prova textiltryck och grafik. Det 

blev vimplar med egna personliga symboler 

och grafiska blad av gamla virkade 

dukar. Här har eleverna fått insikt i en 

kulturarbetares arbetsmiljö och vardag. 

I rörelsen/dansen har vi arbetat med 

hur vi uttrycker oss med kroppen i 

rummet, i olika riktningar och tempo. 

Små och stora rörelser, från handens 

tecken till hela gruppens förflyttningar 

i rummet. 

Eleverna har genom detta övergripande 

kreativa arbete utvecklat sin 

förmåga att använda olika uttryckssätt. 

Det har varit en utmaning att 

locka elever att använda nya tekniker 

4 NTD nr 2-3 – 10

ola 

och samtidigt ser man deras spontanitet 

i utförandet. Största delen av 

elevarbetena finns kvar på skolan och 

gläder oss alla varje dag. 

Vi ser ett stort värde i att ha kunnat 

integrera projektet i den vanliga undervisningen. 

Eleverna har blivit mera 

öppna för att prova olika tekniker och 

det har stärkt deras självkänsla. 

Det är eleverna, skolans lärare och 

ibland tolkar, som gjort det möjligt att 

med ett bra samarbete kunna integrera 

icke-teckenspråkiga kulturarbetare 

med våra teckenspråkiga elever. Kulturarbetarna 

i sin tur har fått en första 

insikt i hur man kommunicerar med 

döva och hörselskadade personer. 

Genomförandet av projektet har 

skett utifrån de önskemål eleverna 

haft och i samråd med Anita Nilsson, 

bildlärare, Kerstin Öberg, textillärare, 

och Anders Persson trä- och metallslöjdslärare 

och kulturarbetarna. 

Text: Kerstin Öberg, textillärare 

kerstin.oberg@spsm.se 

och Anita Nilsson, bildlärare 

anita.nilsson@spsm.se 

Foto: Anita Nilsson och Kerstin Lindström 

NTD nr 2-3 – 10 5

Kaleb Teodor Lindstedt – e 

Kaleb med syskonen Annie, Sally och Martin. Bilden är antagligen tagen i anslutning 

till systern Evelines begravning sommaren 1898. Kaleb var då 11 år. Fotograf 

okänd. 

En farbror till oss, född 1887, var döv 

och fick därigenom ett svårt liv som vi 

gärna vill berätta om. 

Kaleb Teodor Lindstedt (1887- 

1970) var född i Kristianopel församling 

av Blekinge län som äldsta barn 

till handlanden och jordegaren Johan 

Elof Lindstedt och hans hustru Karolina 

Jonasson. Kaleb visade sig vara 

döv mycket tidigt, möjligen efter en 

infektionssjukdom i späd ålder. Det 

finns inga andra döva i släkten. 

Fadern Johan Elof (1858-1951) var 

bondson och född i Linneryds för- 

samling i södra Småland. Han gick i 

skola i Växjö och en kort tid i Lund. 

Han gifte sig 1886 med Karolina Jonasson 

(1860-1915) från Möcklö i 

Ramdala socken i Blekinge. Han flyttade 

med hustru 1887 från Sandbäck 

i Blekinge till Kristianopel och övertog 

där en ”lägenhet” med lanthandel. 

Han var begåvad, beläst, bibelsprängd 

och samhällsorienterad men samtidigt 

envis, ytterst sparsam, dominerande 

och krävande. Han lade ner affären i 

slutet av 1920-talet men bodde kvar 

på lägenheten till sin död. 

Kaleb hade flera yngre syskon, Annie 

(1888-1976), Sally (1890-1980), 

Eveline (1891-98), Martin (1893- 

1978) och Gunnar (1897-1979). 

Tyvärr finns ingenting dokumenterat 

och bevarat om Kalebs barndom 

eller ungdom förutom anteckningarna 

från skolan. 

Släkten har haft den felaktiga uppfattningen 

att Kaleb varit elev vid dövstumskolan 

i Lund. Man återfinner 

honom dock inte i deras matrikel, däremot 

hittar vi honom i handlingarna 

från dövstuminstitutet i Karlskrona. 

Döfstuminstitutet i Karlskrona 

Sophia Wilkens (1817-89) var född i 

Kristianstad och uppvuxen i Karlskrona. 

Biskopen Johan Henrik Thomander 

i Lund var hennes kusin. Hon hade 

sedan början av 1850-talet tillsammans 

med landshövding Nordenfelts 

dotter drivit ett barnhem i Rödeby för 

Karlskrona stads fattiga. 1859 startade 

hon själv ett litet barnhem i utkanten 

av Karlskrona. Verksamheten hade 

redan från början omfattat idioter, 

dövstumma och blinda. 1862 bodde 

där 73 barn varav nästan hälften var 

döva. Vid landstingets första sammanträde 

1864 föreslog ordföranden greve 

Hans Wachtmeister att man skulle 

göra en insats för de ”döfstumma”. 

Landstinget anslog 10 500 riksdaler 

och köpte fastigheten Hantverkaregatan 

34, där Döfstumsinstitutet flyttade 

in den 1 april 1865 med 34 barn 

6 NTD nr 2-3 – 10

n barndomsdövs livsöde 

Döfstuminstitutet i Karlskrona, Hantverkaregatan 34, på 1890-talet, strax till höger om gatlyktan. Fotograf okänd, Blekinge 

museum. 

samt lärare i rymliga och trevliga lokaler 

i tvåvånings trähus med en mindre 

flygelbyggnad. Byggnaden finns 

fortfarande kvar. På gården uppfördes 

1885 en tvåvånings byggnad av sten 

med bostad för vaktmästaren och två 

sovsalar för gossar. Hela anläggningen 

kom att bestå av tre separata men 

samarbetande stiftelser: Barnhemmet 

vilket bestod till 1957, Institutet för 

döfstumma till 1907 samt Skyddshemmet 

för döfstumma flickor, vilka 

hade svårt att finna arbete efter att ha 

gått igenom Institutet, grundat 1869 

och nedlagt 1911. 

Sophia Wilkens lämnade 1877 över 

föreståndarskapet till sin personliga 

vän Sophia Ulfsparre (1837-1927). 

Utöver föreståndaren tjänstgjorde 

samtidigt fem-sex lärare i läroämnen, 

en ritlärare, en major som gymnastik- 

lärare, en konfirmationslärare, redogörare, 

husmoder samt lärare i skrädderi, 

träslöjd, skomakeri och handarbeten. 

Under de tre första och de åtta sista 

åren var lärarna i teoretiska ämnen alla 

kvinnor, vilket gav upphov till vissa 

kommentarer. Däremot var styrelsen 

givetvis uteslutande män, bortsett från 

föreståndaren. Stadgar för institutet 

fastställdes av Konungens Befallningshafvande 

1865, nya stadgar 1884. Lärotiden 

fastställdes till högst fem år, 

från 1884 minst sex år. 

”Skånes anstalt för döfstumma i 

Lund” grundades 1871 och arbetade 

från början uteslutande med talmetod. 

Inga döva lärare anställdes och teckenspråk 

fick icke användas i undervisningen 

och inte ens mellan eleverna 

på fritiden. Institutet för dövstumma 

i Karlskrona använde däremot tecken- 

språk och fick ta emot en del elever 

från Lund. I Karlskrona fick man 

småningom två linjer, skrifskolan och 

teckenskolan. Hela elevantalet vårterminen 

1903 var 22 i Skrifskolan, 8 i 

Teckenskolan. Av eleverna i Karlskrona 

1902 kom endast 7 från Blekinge, 

12 från Malmöhus län, 7 från Kristianstad 

och 3 från Malmö stad. Antalet 

elever i Karlskrona minskade år för år 

och skolan nedlades 1907. Kvarvarande 

elever och lärare överfördes till 

Dövstumskolan i Lund. 

Kaleb vid Institutet för 

döfstumma i Karlskrona 

Kaleb inskrevs i skolan ht 1895, sannolikt 

i hemskolan, vid Institutet för 

dövstumma i Karlskrona i augusti 

1897. Aktuell betygskatalog och matrikel 

för institutet finns på Landsarki- 

NTD nr 2-3 – 10 7

Kalebs betyg då han lämnade Döfstuminstitutet i Karlskrona 1903. 

vet i Lund, inbundna i folioformat. 

Kaleb hade 4 klasskamrater i avgångsklassen. 

Kalebs betyg hade förbättrats 

successivt genom åren, och 

hans betyg när han lämnade skolan 

1903 framgår av bild 1. Av skolans 29 

elever var det endast Kaleb som ansågs 

”godt” begåvad. 

Kaleb hade även högsta betyg i uppförande, 

dock med ett frågetecken en 

termin. Vid offentlig examen den 6 

juni 1903 fick han motta ett premium 

för ”flit och godt uppförande” på 10 kr, 

vilket i dag motsvarar nära 500 kr. Ytterligare 

en elev fick 10 kr, sju fick 5 kr. 

Eleverna fick också utbildning i 

hantverk, skomakeri eller snickeri. 

Enligt betygskatalogen lärde Kaleb 

under den första terminen skrädderi 

men sedan träslöjd. 

Konstnärligt begåvad 

Kaleb hade högsta betyg i ”ritning” 

och var uppenbarligen konstnärligt 

begåvad. Han efterlämnade en oljemålning 

av ”Freja”. Genom en ren tillfällighet 

hittade vi på väggen till trappan 

i Drottning Victorias Örlogshem i 

Stockholm en bild, sannolikt litografi, 

som visar Korvetten Freja i storm, uppenbarligen 

en förlaga för Kalebs tavla. 

Bilden finns fortfarande upphängd 

på Örlogshemmet. Hur Kaleb kunnat 

få tillgång till denna för sin målning 

har vi inte kunnat utröna. Freja, fullriggare 

som också hade ångmaskin, 

var svenska flottans sista korvett, före 

kustkorvetterna, som fungerade som 

övningsfartyg och långresefartyg en 

bit in på 1900-talet. Av Kalebs hand 

finns också oljemålningar av föräldrahemmet 

och ytterligare ett segelfartyg, 

daterat 1908. Målningen av Freja är 

signerad 12, alltså 9 år efter att han 

slutade skolan. Varför han inte fortsatte 

att måla vet vi inte. 

Kaleb blev bokbindare 

Det var tänkt att Kaleb skulle utbildas 

till bokbindare. Sedan dövstumskolan 

i Karlskrona upphört 1907 startades 

1908, med Sophia Ulfsparre som föreståndare, 

”Skydds- och arbetshem för 

dövstumma” vilket sedan 1 juli 1912 

flyttades till Råbylund utanför Lund. 

Man skulle kunna tänka sig att man 

sökt till detta hem för att få hjälp med 

Kalebs yrkesutbildning, men det finns 

inga ansökningshandlingar och han 

finns inte i matrikeln. 

Kaleb gick sannolikt i lära hos någon 

bokbindare i Karlskrona. Han flyttade 

1907 från Kristianopel till Karlskrona 

stadsförsamling och var mantalsskriven 

där 1910 som dövstum och bokbinderiarbetare. 

Han blev emellertid 

sjuk, hans far hämtade hem honom, 

och han fick inte tillfälle att fortsätta i 

yrket. Han flyttade hem till Kristianopel 

med yrkesbeteckningen ”bokbindare” 

1914. Det finns några få skickligt 

inbundna böcker bevarade som måste 

ha bundits av Kaleb. Dessa var sannolikt 

färdigställda efter att han flyttat 

hem till Kristianopel. Det fanns 

också fortfarande på 1940-talet en 

enkel bokpress som hans botaniskt intresserade 

fader använde för att pressa 

växter till sina barnbarn på den tiden 

dessa i skolan var ålagda att samla sådana, 

men vi har inte återfunnit några 

andra bokbinderiverktyg. 

Kalebs sociala liv 

Kaleb hade svårt att kommunicera med 

omvärlden, även med sina närmaste 

anhöriga. Han lärde sig aldrig riktigt 

att uppfatta tal eller att själv tala. Hans 

8 NTD nr 2-3 – 10

far lärde sig inte teckenalfabetet, och de 

torftiga samtalen fick ske genom gester 

eller skriftligen. Hans äldsta syster och 

en av hans bröder lärde sig däremot att 

teckna. Dessa lämnade dock föräldrahemmet 

tidigt. Kaleb levde synnerligen 

isolerat och fick bo ensam uppe på den 

ouppvärmda vinden. Man hade ingen 

elektricitet förrän efter faderns bortgång 

1951 och ingen telefon. Uppvärmning 

av huset skedde med vedspisen 

i köket samt kakelugnar, belysning 

var fotogenlampa, och solens upp- och 

nedgång bestämde dygnsrytmen. Kaleb 

åt för sig själv vid ett litet bord i 

köket, satt mestadels för sig själv vid 

besök av släkten och var i allmänhet 

tämligen isolerad. Det är inte lätt att 

säga om denna isolering var självvald 

eller påtvingad. 

Mestadels var Kaleb lugn och godmodig, 

men ibland hände det att han 

kunde bli arg på sin far och ge sig ut 

på luffen några dagar. Han kunde 

också få lynnesutbrott, bankade i väggen 

och utstötte oartikulerade ljud, 

som lät ganska skrämmande för omgivningen. 

Lynnesutbrott kunde väl 

förklaras av den sociala situationen, 

men det kan tänkas att en ärftlig belastning 

kan ha bidragit. Kalebs morfar 

hade ”undergått fästningsstraff 

för brukande af lifsfarligt vapen”, och 

uppförandebetyget var ju försett med 

frågetecken en termin. 

Kaleb var fullt sysselsatt i hemmet 

med stor fruktträdgård, slåtterängar, 

potatisåker och lastbrygga vid hamnen, 

och han fick säkerligen utföra 

tyngre arbeten vid affären. Men helst 

av allt rodde han ut med ekan och fiskade, 

mest gädda och ål. Han var också 

intresserad av att snickra och under 

senare år, när han blev mera sluten i 

sig själv, kunde man se honom stå vid 

sin snickarbänk i timmar och tillverka 

lådor. Han tillverkade dessutom ett 

par flatekor som låg i ett snår på den 

gamla stadsvallen, men dessa fick aldrig 

bevisa sin sjövärdighet. På land förflyttade 

han sig till fots och han ägde 

aldrig en cykel. Han skrev ”Till Konungen” 

för att få pengar till en klocka, 

och det fick han. Med tanke på hans 

intellektuella kapacitet måste han ha 

känt frustration över sina begränsade 

möjligheter i livet. Han kunde följa 

tidens gång då fadern prenumererade 

på två tidningar, och en systerson höll 

honom i flera år med veckotidningar. 

Kalebs bästa stunder var säkert när 

syskonen med familjer kom hem till 

Kristianopel. Yngste brodern, Gunnar, 

hade en sommarstuga i anslutning 

till föräldrahemmet och dit gick Kaleb 

gärna för att ”prata”, d.v.s. skriva 

ner sina funderingar. Vi kan minnas 

att han hade mycket vacker handstil. 

En av oss var barn i huset och vi var 

nog lite blyga för honom. Vi neg för 

honom och han log mot oss. Den 

karakteristiska minnesbilden av Kaleb 

var en stillsam, till synes förnöjd 

något framåtlutad man som höll de 

lätt slutna händerna över varandra i 

midjehöjd, som verkade glad när vi 

kom och hälsade på. Vår minnesbild 

är förunderligt lik bilden av en man 

som står och ser på fiskförsäljningen, 

del av en statygrupp i brons utanför 

Feskekörka i Göteborg av Svenrobert 

Lundqvist. 

Kaleb var väl känd i det lilla samhället, 

men han hade nog inga nära vänner, 

vare sig män eller kvinnor, och 

veterligen fanns det inga andra döva 

i köpingen. Han fick inte möjlighet 

att arbeta vidare som bokbindare. 

Hans liv var alltså tämligen isolerat, 

även om han inte var direkt folkskygg. 

Han tog sina promenader ut i samhället 

och gick till affären och handlade 

sitt snus (han kunde inte röka på vinden 

på grund av eldfaran) och godis. 

Det hände att han gick till Milastens 

dansbana och på avstånd betraktade 

vad som försiggick. Alla kände honom 

och han blev, såvitt vi vet, aldrig mobbad 

för sitt handikapp utan vänligt 

bemött. 

Kaleb bodde kvar i föräldrahemmet. 

Den ogifta systern Sally bodde 

hemma till början av 1930-talet och 

står då angiven som handelsbiträde. 

Det är sannolikt att hon också hjälpte 

till i hushållet. Hon tog sedan arbete 

som hushållerska, och fadern fick då 

ansvaret för hushållet för sig själv och 

Kaleb. Han lagade all mat och bakade 

allt matbröd, vetebröd till sig själv och 

rågbröd till Kabel. Sally flyttade hem 

till fadern några år efter att hennes ar- 

betsgivare avlidit 1941. Åren efter faderns 

död 1951, då Kaleb bodde tillsammans 

med Sally, blev hans liv lite 

bekvämare. Han fick flytta ner från 

vinden och in i ett riktigt och uppvärmt 

rum. Huset renoverades, man 

fick el och vatten, bekvämligheter som 

fadern hade vägrat installera. I mitten 

av 1960-talet köptes en TV, och den 

hade även Kaleb glädje av. I synnerhet 

skrattade han gott åt filmer som ”Helan 

och Halvan”. 

Kaleb blev 83 år gammal, en ganska 

hög ålder med tanke på hans svåra 

sociala förhållanden och i praktiken 

utan tillgång till sjukvård. Men han 

var fysiskt aktiv. Han hade sannolikt 

gener för hög ålder. Hans far blev 

93, modern 55 (”blodpropp i hjernan”, 

kanske hade hon förmaksflimmer?) 

medan syskonen blev 87, 90, 6 

(lunginflammation), 84 och 82. Hans 

hälsa sviktade de sista åren med uttalade 

prostatabesvär. Han avled 18 maj 

1970 hemma i huset i Kristianopel, i 

närvaro av sina närmaste anhöriga, i 

komplikationer till blåsruptur med 

urinflegmone (bristning av urinblåsan 

med urinläckage ut i vävnaderna), 

sannolikt beroende på akut urinstämma 

(urinstopp orsakat av prostataförstoring). 

Kommentarer 

Det var inte lätt att vara dövstum i 

den lilla köpingen Kristianopel för 

hundra år sedan, vilket vår farbror 

Kalebs liv väl illustrerar. Beteckningen 

”Dessa arma varelser”, vilket i första 

hand gällde de psykiskt utvecklingsstörda, 

kunde även i hög grad tillämpas 

om de döva. Det skulle särskilt 

gynnsamma omständigheter till för 

att de skulle kunna göra sig gällande 

i samhället. Även om Kaleb var väl 

begåvad och fick den skolutbildning 

som erbjöds och som lagen krävde 

var bristen på empati och förståelse i 

hemmet och adekvat social miljö förödande 

för hans personliga utveckling. 

På landsbygden fanns naturligtvis vid 

denna tid inte så stora möjligheter, 

och att utan stöd och hjälp söka ett liv 

utanför hemmet var inte lätt. Det är 

extra tragiskt att hans arbete som bokbindare 

blev avbrutet av sjukdom, och 

NTD nr 2-3 – 10 9

att han fick inte återuppta det när han 

tillfrisknat. 

Att få ett barn med ett så gravt handikapp 

som dövhet betraktade fadern 

som ett straff från Gud, den Gud han 

senare tog helt avstånd ifrån. Det var 

också en skam för familjen, och behandlingen 

av Kaleb blev därefter. Det 

är tragiskt att den välbegåvade, beläste 

och välorienterade fadern inte gjorde 

mera för att stimulera sin handikappade 

men välbegåvade sons intellektu- 

Författarna: 

Gunvor Cerne, Adjunkt, f.d. lärare 

i svenska och engelska vid gymnasieskolan 

i Ystad. 

Pilvägen 25, 275 31 Sjöbo, 

e-post gunvorcr@telia.com. 

Eric Lindstedt, Docent, f.d. överläkare 

vid Urologiska kliniken Universitetssjukhuset 

i Lund. 

Studentgatan 19, 224 60 Lund, 

e-post bierldt@gmail.com. 

ella och sociala utveckling. 

Men vad gjorde modern? Hon hade, 

enligt tidens sed, inget arbete utanför 

hemmet. Vid denna tid fick modern 

i regel ta huvudansvaret för barnens 

uppfostran. Men vi har anledning att 

förmoda, att hennes ord inte hade så 

stort inflytande i familjen bredvid den 

dominante och styvsinte fadern. Modern 

dog när Kaleb var 28 år gammal, 

året efter att han återvände hem efter 

sin tid som bokbindare i Karlskrona. 

Ingen av oss har någonsin träffat vår 

farmor, och vi vet inte hur hon ställde 

sig till behandlingen av Kaleb. 

Kalebs livsöde var dystert men inte 

unikt och sannolikt ganska typiskt 

för tiden kring förra sekelskiftet. 

Även om vi själva var för unga för att 

förstå den fulla tragiken i Kalebs situation 

tycker vi det är synd att inte 

mer kunde göras för att stimulera 

hans förmågor och göra livet lättare 

för honom. 

Litteratur 

1. Bengtsson, Staffan: ”Varför får jag inte följa med dit fram”. Medborgarskapet och den offentliga debatten om dövstumma 

och blinda 1860-1914. Diss. Institutionen för beteendevetenskap, Linköping/Örebro 2005. 

2. Bromé, Janrik: Karlskrona stads historia, del 3, p 337-338 

3. Döfstumskolan i Karlskrona, Matrikel 1885-1907. 

4. Döfstumskolan i Karlskrona, Betygskatalog 1891-1907. 

5. Flodin, A.G.: Om Skånes anstalt för döfstumma. Nordisk Tidskrift for Blinde- Døvstumme- og Idiotskolen, 6/1872 

p. 110-116. 4. 

6. Flyttningslängd, Kristianopels församling 1895-1918. 

7. Församlingsboken, Kristianopel församling 1910, Utdrag. 

8. Församlingsboken, Karlskrona stadsförsamling 1910, Utdrag. 

9. Husförhörslängd för Ramdala församling 1861-1865 p 571. 

10. Karlsson, Göran (red): ”Dessa arma varelser.” Vård och undervisning av psykiskt utvecklingsstörda i Blekinge 1886– 

1986, Blekinge Läns landsting 1988. 

11. Nationalencyklopedin (1991) band 5 p 235. 

12. Røren, Ove: Idioternas tid. Tankestilar inom den tidiga idiotskolan 1840-1872. Diss. Stockholms universitet, Stockholm 

2007. 

13. Skydds- och arbetshemmet för döfstumma i Karlskrona, Ansökningshandlingar. 

14. Skydds- och arbetshemmet för döfstumma i Karlskrona/Råbylund, Matrikel. 

15. Skytte, Göran: Brev från tystnaden. 2 uppl., Skellefteå 2008. 

16. Svensk lärartidning Nr 41 (1900) p 694. 

17. Svensk Uppslagsbok 2 uppl. (1950) band 7 sp 1135, artikel Dövstumsundervisning. 

18. Tredje döfstumsdistriktet. Styrelsens berättelse för läsåret 1902-1903. 

19. Wilkens, Sophia Thomée: Kort berättelse öfver uppkomsten af de trenne i Carlskrona varande anstalterna Barnhemmet, 

Institutet för döfstumma och Skyddshemmet för döfstumma flickor. Nordisk Tidskrift for Blinde- Døvstumme- 

og Idiotskolen, 6/1872 p. 134–138. 

20. Wilkens, Sten: Sofia Charlotta Wilkens född Thomée, en minnesteckning. Karlskrona, 1995. 

10 NTD nr 2-3 – 10

Boganmeldelse 

”Döva kvinnors historia 1885 – 1996” 

av Gunnel Rooth, utgiven år 2010 

Döva 

kvinnors 

historia 

1885 – 1996 

ST S 

Stiftelsen Tysta Skolan 

Gunnel Rooth gav först ut ett litet 

jubileumshäfte på c:a 30 sidor ”De 

dövas Kvinnoförening i Stockholm 

1896 – 1996”, lagom till Dövas kvinnoförenings 

100 års jubileum år 1996. 

Författarens föräldrar var döva och 

hon fick följa med sin mor till kvinnoföreningen, 

senare blev hon medlem 

där. Några år därefter blev hon också 

kassör i föreningen (1984 – 1996). 

Författaren har haft god inblick i 

dövas kvinnoföreningens historia och 

därför skrev hon ”Dövas kvinnors historia 

1885 – 1996”. 1885 - 1896 var 

kvinnoföreningen en lokalavdelning 

under Stockholms dövas förening, 

första dövföreningen som startades i 

Sverige 1868. År 1896 lyckades dövas 

kvinnoförening starta en självständig 

förening i syfte att hjälpa döva kvin- 

nor med bidrag för att få vistas på landet. 

Författaren har med gamla protokolls 

hjälp forskat och sett hur det har 

sett ut under alla åren. För det mesta, 

år efter år, var det utflykter, föreläsningar, 

traditionellt julkaffe-firande 

och mycket annat. De senaste 25 åren 

lite mer förändringar än tidigare, numera 

ges istället bidrag till utflykter 

när kvinnorna inte har råd att betala 

själva... 

Dövas kvinnoförening lever fortfarande 

idag lika aktivt som tidigare, 

värdigt, 115 år gammal. 

Det är en intressant bok att läsa och 

den kan köpas via e-post: 

gunnel.rooth@gmail.com eller där 

hon finns och föreläser. 

Ulla-Bell Thorin, författare 

Stiftelsen Tysta Skolan har till ändamål att med anslag och stipendier stödja habiliterande och 

rehabiliterande verksamhet för döva och hörselskadade samt audiologisk forskning. 

År 2010 är det 150 år sedan skolan bildades. Det kommer att firas med ett symposium i 

Wallenbergssalen på Nobel Forum, Karolinska Institutet torsdagen den 21 oktober klockan 13-17. 

Då kommer några forskare att ge korta glimtar från sina forskningsområden: hörselfysiologi, 

medicinsk och teknisk audiologi, pedagogik och psykologi. 

De medverkande forskarna är: Gunnel Backenroth, Erik Berninger, Barbara Canlon, Elsa Foisack, 

Mats Ulfendahl och Ulf Rosenhall. 

Eftersom antalet platser är begränsat och vi efter programmet kommer att servera en lättare förtäring, 

vill vi gärna ha en anmälan från dig som vill delta. 

Den skickas per e-post till tysta.skolan@swipnet.se 

senast den 11 oktober. 

Ange om du behöver skrivtolk eller teckentolk. 

Varmt välkommen önskar 

Styrelsen för Stiftelsen Tysta Skolan 

Tysta Skolan 150 år 

Inbjudan till SYMPOSIUM 

NTD nr 2-3 – 10 11

Oppfatter elever i skolen det budskapet som skolen ønsker 

å formidle? Svaret på dette spørsmålet handler i stor grad 

om kvaliteten på den kommunikasjon som skjer mellom 

en eller flere personer. For elever i skolen er Iyd en vesentlig 

faktor i samhandlingen, enten den skjer i direkte tale fra 

person til person eller gjennom tekniske media som høyttalere 

osv. Skolen er en arena der elever med hørselstap er 

en marginal gruppe. De er ekstra sårbare om læringsmiljøet 

er dårlig tilrettelagt for dem. 

I skolen er det viktig å være bevisst de betingelser som kreves 

for at elever med hørselstap skal oppfatte og delta i kommunikasjon 

på lik linje med elever som hører normalt. God 

kompetanse om hørselshemmede elevers behov, er derfor 

av betydning dersom skoler skal kunne gi en tilpasset og 

inkluderende opplæring for disse elevene. 

Forskning og erfaringer fra hørselsfagfeltet viser at mange 

skoler ikke gjennomfører anbefalte tiltak eller forholder seg 

passivt til råd som fagpersoner gir om tilrettelegging for 

elever med hørselstap. Det kan synes som at skolen står 

overfor utfordringer i forhold til informasjonsspredning 

og kompetanseheving knyttet til denne elevgruppens behov 

(Haug 2004, Merkesvik 2006). Hvordan kan så informasjonen 

bli bedre slik at skolen får styrket sin kompetanse 

med hensyn til å tilrettelegge for hørselshemmede elever? 

Er vi 

På bølgelengde? 

av 

Hanne Merkesvik og Elisabeth Nilsen, prosjektledere og rådgivere ved Nedre Gausen kompetansesenter. 

Nytt bidrag i 

informasjonsspredning 

Vi er glade for å informere om et nytt nettsted/DVD som 

på en enkel og oversiktlig måte formidler informasjon om 

hvordan skoler kan legge til rette for et godt læringsmiljø 

for elever med hørselstap. Nettstedet/DVD-en ble lansert 

15. februar 2010 og har tittelen På bølgelengde. Dette 

prosjektet ble igangsatt med støtte fra stiftelsen Helse og 

Rehabilitering der Hørselshemmedes Landsforbund (HLF) 

er prosjekteier. Nedre Gausen kompetansesenter har ledet 

prosjektet, og nettstedet/ DVD-en er et resultat av samarbeid 

mellom hørselssentrene i Statped. Møller kompetansesenter 

har vært ansvarlige for produksjonen, og fagpersoner 

fra Nedre Gausen, Møller, Statped Vest og Skådalen har 

vært med i prosjektgruppen. 

Tilbakemeldinger vi har mottatt fra fagpersoner og skoler 

som har tatt i bruk nettstedet/DVD-en er så langt meget 

positive og viser at det har vært et utstrakt behov for et slikt 

informasjonsmateriell rettet mot skolene. Målgruppen for 

informasjonen er primært rektorer og lærere på skoler som 

har elever med hørselstap. Foreldre og andre fagpersoner 

som ønsker å engasjere seg i hørselshemmede elevers opplæringssituasjon, 

vil også ha nytte av nettstedet /DVD-en. 

I tillegg er vårt mål at nettstedet/DVD-en blir benyttet aktivt 

blant fagfolk i Statped når de veileder aktuelle skoler. 

12 NTD nr 2-3 – 10

Nettstedet/ DVD-en består av en film- og 

en faktadel 

På bølgelengde har resultert i en film- og en faktadel som 

forefinnes på et eget nettsted og i DVD-format. 

Filmen “Den hørselshemmede eleven” 

Filmdelen består av en film på ca seks minutter. I filmen 

gis en humoristisk fremstilling av noen situasjoner og utfordringer 

som oppstår når det kommer en hørselshemmet 

elev på skolen. I filmen utdyper også en audiopedagog, en 

audioingeniør og en kommunal ansatt fra teknisk etat noen 

viktige betingelser for å kunne gi hørselshemmede elever 

gode opplæringsforhold. 

Hovedhensikten med filmen er at den skal vekke engasjement 

og motivasjon hos lærere og rektorer. Denne filmen 

har et bredt bruksområde. Filmdelen kan for eksempel vises 

i felles personalmøte for å spre informasjon om hva nedsatt 

hørsel innebærer for eleven, og for å synliggjøre hvordan 

skolen kan bidra til å gi gode opplæringsforhold. Filmen 

kan også vises som introduksjon til temaundervisning i 

klasser. 

En faktadel med dybdekunnskap 

Faktadelen skal gi mer dybdekunnskap og består av fem 

ulike temaer: 

• Lyd i Klasserommet 

• Tiltak 

• Fakta om hørsel 

• Konsekvenser av hørselstap 

Hjelpeapparatet, lover og regler. 

Det er lett å navigere mellom de ulike temaene etter hva 

man ønsker å vite noe om. Innenfor hvert tema er det igjen 

undermenyer som peker på ulike emner og man kan fordype 

seg videre i det emnet man ønsker. 

Produsenten valgte en løsning på fremstillingen av fakta 

som kan minne om små forelesninger. En fast gjennomgangsperson 

innleder om temaene og presenterer ulik grafikk/animasjoner. 

I tillegg vises aktuelle intervjuklipp. Til 

sammen ble femten personer intervjuet, og både lærere, 

rektorer, foreldre og tidligere elever forteller om sine betraktninger 

og erfaringer. Intervjuene er en viktig del av 

prosjektet ettersom de både eksemplifiserer og tydeliggjør 

all faktakunnskapen som finnes på nettstedet/ DVD-en. 

Underveis i prosjektet fikk vi også mange tilbakemeldinger 

om at det var et ønske at intervjuene var samlet og gjort lett 

tilgjengelig. Produsenten har derfor samlet deler av disse 

intervjuene på nettstedet/DVD-en. 

Faktadelen vil i tillegg til den informasjon og veiledning 

som gis i skolen, kunne benyttes i samarbeid mellom lærer/elev 

eller lærer/rådgiver. For eksempel kan animasjon 

av lydens gang gjennom øre-organet til hjernen, anvendes 

som grunnlag for å skape forståelse om elevens hørselstap 

knyttet til hva som skjer med elevens evne til å oppfatte når 

det er mye støy i rommet. 

Vil du vite mer? 

På nettstedet www.påbølgelengde.no eller www.paabolgelengde.no 

finner du mer informasjon om prosjektet. Her 

kan du se både film- og faktadel uten kostnader. DVD-en 

kan også bestilles på Møllers nettbutikk www.statped.no/ 

moller / http://www.mamut.net/moller/ 

Referanser: 

Haug, P. (2004): Finst den spesialpedagogiske kompetanse 

det er bruk for i skulen? I: 

Spesialpedagogikk, 05/2004, 5-11 

Merkesvik, H (2006): Skolens organisering, ivaretar den 

de behov tunghørte elever har? Masteroppgave, Pedagogisk 

fakultet, Universitetet i Oslo 

NTD nr 2-3 – 10 13

”Vår lille Ernest” 

På annan plats i detta nummer av NTD kan man läsa 

att världsfederationen av dövlärare (ICED) på sin senaste 

kongress 2010 i Vancouver tagit avstånd från Milanokongressens 

resolutioner som medförde att oralismen 

genomfördes i Europas dövskolor. Oralismen har 

präglat dövskolan och dövas liv över hela världen i över 

ett århundrade. 

Oralismen var en ideologi som såg talträning och talavläsning 

som det viktigaste i dövas utbildning. ’En döv 

som talar’ var det som dövskolan strävade mot. Med 

detta ideologiska mål i blickpunkten missade man att 

döva, antingen de nu talar eller inte, måste få utbildning, 

få växa upp till vuxna individer och goda samhällsmedborgare. 

Många generationer av döva fråntogs 

möjligheter till aktiva, kreativa liv. Istället för att fyllas 

av positiv självkänsla och mycket kunskap under sin 

skoltid kom hela deras skoltid att präglas av ständig tal- 

och avläseträning. 

Men det fanns dövskolor redan långt innan oralismen 

blev allenarådande. När man nu till slut tar avstånd 

från oralismens ideologi så behöver man inte därmed 

stå historielös. Det finns en lång intressant pedagogisk 

utveckling inom dövskolorna innan oralismen begränsade 

synfältet. Den främste dövpedagogen före oralismen 

var Auguste Bébian (1789 - 1838). 

Han var den förste som konsekvent undervisade döva 

utifrån ett väl genomtänkt, tvåspråkigt perspektiv. Undervisningen 

skedde på teckenspråk i alla ämnen. Eleverna 

lärde sig det omgivande samhällets språk genom 

att lära sig skriva och läsa detta språk, grammatik och 

ordbetydelse diskuterades och förklarades på teckenspråk. 

Hans döva elever blev mycket framgångsrika, 

många blev själva dövlärare och de tog hans sätt att undervisa 

till nya generationer av döva. 

Bébian föddes 1789 i den franska besittningen Guadeloupe 

och kom till Paris som 12-åring för att gå i skola 

där. Han var släkt på långt håll med dövskolans ledare 

Sicard och inbjöds därför till söndagsmiddagarna på 

dövskolan. Där träffade han den döve Laurent Clerc 

som var någorlunda jämnårig. De blev vänner. Bébian, 

som inte alls tänkt sig en framtid inom dövskolan, 

lärde sig teckenspråk och blev så småningom lärare på 

dövskolan i Paris. Han fick ansvar att närmast under 

Sicard utforma undervisningen. 

av Auguste Bébian, skrivet år 1826 

För Bébian är teckenspråket nödvändigt i dövas undervisning. 

En absolut förutsättning för elevens utveckling 

och kunskapsinhämtning är att lärare och elev har ett 

smidigt och välfungerande kommunikationssystem. 

Teckenspråket måste därför vara grunden i undervisningen, 

även när man undervisar döva i det omgivande 

samhällets språk. 

För Bébian handlar undervisning om att utveckla elevens 

alla förmågor, för att som vuxen bli en kompetent 

medborgare i samhället. Han är dessutom övertygad 

om att elevens intellektuella utveckling sker genom 

kommunikativa möten under hela uppväxten. Genom 

den ständiga kontakten med andra utvecklas eleven socialt, 

intellektuellt och moraliskt. Det är undervisningens 

uppgift att ge eleverna möjligheter till dessa möten. 

I dövskolan handlar det om att använda teckenspråk 

för att uppnå en effektiv och snabb kommunikation, 

mellan lärare och elev, och också mellan elever. 

Ett annan följd av detta synsätt var att han krävde att 

dövas skolstart måste tidigareläggas. På hans tid var det 

vanligt att döva började i dövskolan först i 10 - 12-årsåldern. 

Bébians argument för att tidigarelägga dövas 

skolstart återfinns i inledningen till texten ”Vår lille 

Ernest”. 

Under senare delen av 1810-talet hade Bébian ansvaret 

för utbildningen på dövskolan i Paris. Undervisningen 

utvecklades positivt och många av hans döva elever 

kom, som vuxna, att själva arbeta som dövlärare. 

Han lämnade skolan efter en konflikt i början av 

1820-talet, men startade därefter en egen dövskola i 

Paris där han fortsatte undervisa döva och också utbildade 

dövlärare. Han startade även världens första tidskrift 

om dövas utbildning, Journal de l’Instruction des 

sourds-muets et aveugles (Tidskrift om dövas och blindas 

utbildning). 

I tidskriftens 4:e nummer, utgivet år 1826, har Bébian, 

under avdelningen Praktisk Undervisning, skrivit om 

Ernest, ”den yngste av våra elever, ett barn på sju år” 

och om hans första fyra månader i Bébians egen skola. 

Jag har översatt Bébians text från 1826. För att underlätta 

läsningen har jag lagt till underrubriker och moderniserat 

styckeindelning och interpunktion. 

Lennart Andersson, ntd.tidskrift@bredband.net) 

14 NTD nr 2-3 – 10

Vi har valt att berätta om en ung elev för att få slut på en 

förödande fördom, som vi redan tidigare bekämpat: att en 

dövstum inte skulle vara mottaglig för undervisning förrän 

vid tio eller tolv års ålder. 

Alla vet hur viktigt det är att i tidig ålder ge full frihet för 

barnets fysiska utveckling. Man kan inte, utan fara för 

framtiden, gå emot naturens vilja på denna punkt. 

Eftersom barnet redan vid mycket unga år, så att säga redan 

i vaggan, förmår reagera på kontakten med andra, varför 

skulle man då inte, redan på ett tidigt stadium, även försöka 

ge denna förmåga en positiv riktning för att utveckla 

barnets intelligens? 

Är inte dessa olyckliga dövstumma redan tillräckligt begränsade 

när det gäller möjligheterna till undervisning? 

Skulle vi dessutom förvägra deras förstånd att växa, just 

under de år då vi vet att vi förvärvar den största delen av 

våra kunskaper? 

Man glömmer alltför ofta vilka djupa rötter de vanor har 

som grundläggs i tidig barndom, och vilket inflytande dessa 

utövar på hela vår existens. 

Uppmärksamhet och intresse är grunden till alla våra intellektuella 

förmågor. Vad skiljer våra olika sätt att tänka, 

annat än olika grad av uppmärksamhet som var och en ger 

åt sina egna föreställningar? Hur viktigt blir det inte då att 

öva och tidigt styra denna värdefulla förmåga som tankeförmågans 

styrka bygger på? 

Den unge elev som vi här talar om arbetar inte mer än en 

timma om dagen och det är svårt att fånga hans uppmärksamhet 

mer än en halvtimma åt gången. Men denna korta 

tid utnyttjas väl varje dag och har, redan efter några månader, 

frambringat en ansenlig mängd kunskaper, som hela 

tiden växer allteftersom en allt mer tränad uppmärksamhet 

blir alltmer kraftfull. 

Skriftspråklig utveckling 

Detta barn hade, av förståeliga skäl, inte påbörjat någon 

undervisning. Han kunde inte en enda bokstav, hans hand 

hade aldrig hållit i en penna. 

Men detta barn har nu redan lärt sig mer än två hundra ord: 

substantiv, adjektiv och verb. Han har någon uppfattning 

om naturligt genus, om singularis och pluralis och om räkneord. 

Han känner till personliga pronomen, han skiljer på 

tre ursprungliga tidsformer (nutid, dåtid, framtid), han börjar 

till och med använda några prepositioner. Han förstår ett 

ganska stort antal vardagsfraser, naturligtvis sammansatta av 

de ord han känner till och han kan själv skriva några fraser. 

Hit har vi alltså kommit, på så kort tid, till den punkt dit lärarens 

första ansträngningar ska sträckas. En snustorr ordlista 

skulle trötta uppmärksamheten, och avskräcker både lärare 

och elev. Men när eleven börjar uttrycka några tankar i skrift, 

så förlorar studiet allt vad det tidigare hade av långtråkighet, 

eftersom arbetet med att komma ihåg ord nu kompletteras 

med möjligheten att diskutera och argumentera. 

Just att komma ihåg ord är kanske den svagaste förmågan 

hos vår unge elev. Det kan bero på den ringa uppmärksamhet 

som han av naturliga skäl ger åt dessa bokstavskombinationer, 

av så litet intresse för honom. Många 

gånger vet han inte vad det är han har glömt. Man måste 

ständigt lägga dem framför ögonen på honom, och låta 

Auguste Bébian (1789 – 1838) På papperet han håller i handen 

kan man läsa delar av den franska titeln på hans tidskrift: 

Journal (de l’Instruction) des Sourds-M(uets) et (des) Aveugles. 

NTD nr 2-3 – 10 15

honom med handen spåra orden som man vill ska fastna 

i hans minne. 

Teckenspråklig utveckling 

Det mest intressanta med honom är den snabba utvecklingen 

av hans teckenspråk. Eftersom detta språk kommer 

att vara det främsta instrumentet i hans utbildning, så ägnar 

vi detta särskild uppmärksamhet. 

Med teckenspråket som hjälpmedel kan vi också redan nu 

få vår lille Ernest att förstå allt det som man genom talet 

kan förklara för ett hörande barn i samma ålder. Han 

är inte heller rädd att med sina gester berätta för oss om 

alla sina funderingar. Hans gester är både vackra och enkla. 

Hans största glädje är att konversera, och han skulle kunna 

tillbringa hela dagar med det, om vi bara hade tid att lyssna 

på honom. 

Men han vill att man ska förstå honom. Hans blick läser 

av våra ögon och hittar han någon tvekan, så blir han 

otålig, han blir arg. Men han hittar snart tillbaka till sin 

ursprungliga tankegång och förklarar den igen, med fördubblad 

ansträngning. Det är sällan han misslyckas, eftersom 

han vänder sig till personer som är mycket vana 

att förstå hans tankar. Vi låter honom då upptäcka på vad 

sätt hans uttryck är vaga eller felaktiga, och han korrigerar 

sig själv, så mycket enklare eftersom han blivit tvungen 

att själv tänka efter och formulera sina tankar på ett noggrannare 

sätt. 

Social och intellektuell utveckling 

Det mest rörande är när han beskriver sin familj. Varenda 

dag så berättar han för oss om sin mor och far. De ger honom 

all den ömhet de känner för honom och de verkar se 

det som sin plikt att lindra den svåra förlust som de inte 

kan återgälda. 

Vi lyssnar med glädje på honom, och vi vill gärna förstärka 

och utveckla de känslor som naturen lägger i hjärtat i den 

stund vi börjar existera, och som en välkänd lärare förvägrade 

de dövstumma som inte fått ett intellektuellt och moraliskt 

liv genom att utbildas. (1) 

Som alla barn frågar vår lille Ernest oss om allt som han ser 

och om allt som yttras i hans närvaro. Som en erkänsla för 

vår välvilja att svara honom, så har vi vant honom vid att 

vara fullt uppmärksam på de förklaringar vi ger, som självklart 

alltid ges på teckenspråk. Vi har på detta sätt lyft hans 

tankar till en högre nivå. Vi följer och styr hans nyfikna 

upptäcktsfärder, vi går från resultat till orsak, vi har höjt 

oss ända upp till den som gjort allting: naturens skapare 

och bevarare. De frågor som han då har ställt till oss skulle 

kunna fylla en lång artikel, och den artikeln skulle sannerligen 

inte vara den minst intressanta i denna tidskrift. 

Men vi nöjer oss med att här säga att genom den kärlek till 

sina föräldrar som vi funnit i hans hjärta, leder vi honom 

till Guds kärlek, och därifrån till kärleken till sina plikter, 

som är den fasta garantin för lycka. 

fotnot (1): 

Den kände läraren var abbé Sicard (1742 - 1822), Bébians släkting och ledare för dövskolan i Paris. I hans bok L’éducation 

d’un sourd-muet beskrevs döva som ett slags automater som inte förmår tänka och känna. Enligt Sicard stod döva till och 

med lägre än djuren på utvecklingsstegen, för djuren hade åtminstone instinkten att styra dem genom livet. Bébian kritiserade 

kraftigt dessa idéer och hade många diskussioner i denna fråga, både med Sicard och andra. Bébian menade istället att 

döva visst kunde tänka och känna. Dövskolan handlade istället om att utveckla den dövas tanke och känsla. Då behövdes 

en fungerande och effektiv kommunikation, nämligen teckenspråk. (LA) 

Här finner du 

NTD 

på internet: 

www.nafnett.org 

16 NTD nr 2-3 – 10

ICED 2010 i Vancouver 

- er den store konferansen om utdanning 

for døve. Dette er en viktig konferanse 

for alle som ønsker å oppdatere 

seg på nye trender innen fagområdet. 

Konferansen som arrangeres hvert 

femte år samlet 770 deltakere fra 70 

ulike nasjoner. 

Kanskje var det resolusjonen om at 

tegnspråket skal få førsteprioritet i 

opplæring av døve som var viktigst 

for alle på ICED denne gangen. Oppfordringen 

til å lytte til de døve selv, 

vise respekt for hverandre og samarbeide 

om å få en best mulig verden 

for den døve var sterk, klar og tydelig. 

Det gjorde inntrykk på alle å høre 

at en 130 år gammel resolusjon som 

diskriminerer tegnspråk har dominert 

utdanning og opplæring for generasjoner 

av døve. Det er ingen tvil om at 

det er på tide med en endring. 

Statped var representert ved Møller, 

Skådalen og Statped Vest kompetansesenter. 

Åpningssesjonene var meget 

gode 

Direktør Anne Bakken fra Møller kom 

fornøyd ut etter å ha hørt de to første 

sesjonene. «Han sa det så fint, John 

L. Luckner. Vi måler og finner ut hva 

de døve trenger, også gir vi dem det vi 

har... Tankevekkende, mente Bakken. 

Teacher education 

var en sesjon Bjørn Bakken og Johan 

Hjulstad fra Møller deltok på. De 

var begge begeistret over å lære om 

hvordan veiledning og oppfølging av 

lærere for døve var satt i et system og 

strukturert. Begrepet «best practice» 

ble brukt mye, og er en unorsk måte 

å tenke på. Her handler det om å la 

de gode lærerne dra fram de som ikke 

holder god nok standard. 

«De har identifisert de gode egenskapene 

hos en god lærer», fortalte 

Johan, og forklarte at både de som 

utdanner lærerne, lærerne selv samt 

de som administrerer dem er enige 

om hvilke kriterier som gjelder. 

Bjørn trakk fram e-læringsforedraget. 

«De bruker e-læring i flere retninger», 

sier han, og ser nytten av å utnytte 

denne typen læring i etterutdanning 

av lærere mellom samlingene. 

Begge var de klare på at vi har en del å 

hente på dette området. 

Arnfinn Vonen fylte 50 år 

på konferansens første dag. Det ble 

feiret med en tur med sjøfly over 

Vancouver sponset av de andre norske 

deltakerne. I tillegg fikk han med 

seg gode foredrag om undervisning 

av døve og tunghørte i ordinær skole. 

Sammen med Anne Bakken fulgte 

han sesjonene, og de var begge tydelige 

på at dette var bra. Foreleserne 

hadde fulgt døve i ordinær skole over 

lang tid, og definert faktorer som er 

viktige for suksess samt risikofaktorer. 

«Studien er god, og har relevante data 

for å forbedre egen praksis. I tillegg 

var den godt formidlet. Her må vi 

opprette kontakter med forskerne fra 

Arizona, og se om vi ikke får til en god 

gjennomgang av materialet», mener 

Anne Bakken. 

Diskusjonen om tegn eller tale 

er lagt død! 

Line Beate Tveit, Anne Bakken og 

Johan Hjulstad er skjønt enige om at 

britene Alys Young og Sue Archbold 

sitt innlegg om tidlige tiltak var en god 

og viktig sesjon. Diskusjonen om tegn 

eller tale er etter dette lagt død, mente 

de begeistrede deltakerne. Det handler 

NTD nr 2-3 – 10 17

om at barnets behov må prioriteres, og 

at utviklingen av god kommunikasjon 

er en prosess som må følges gjennom 

oppveksten. Barnet må få muligheten 

til å velge selv når den tid kommer, og 

da må ingen gjøre valg som er til hinder 

for barnet på et tidlig stadium av livet. 

Mange norske bidrag 

Det var et hektisk program på konferansen, 

med flere gode innlegg fra 

Norge. Lise Kristoffersen fra Skådalen 

la fram problemstillingene fra sin 

undersøkelse av tospråklighet brukt i 

barnehagen. Hun etterlyste kontakt 

med andre som var interessert i samme 

tema, og Lise kunne bekrefte at 

hun fikk god respons på det. 

Patricia Pritchard fra Statped Vest 

hadde en poster om endring av utdanningstilbudet 

og de døves behov. 

Arnfinn Vonen hadde et framlegg 

under tittelen: «Learning through cooperation: 

North West meets East on 

deaf bilingual Education.» Her så han 

på erfaringene som ble høstet i samarbeidet 

med Kina i SigAm Bilingual 

Deaf education project. Dette prosjektet 

ble beskrevet av Anan Wu fra 

Kina. Landet har 22 millioner døve 

og tunghørte hvorav 800 000 er under 

syv år. I Kina er tegnspråk fortsatt 

sett på som mindreverdig. Derfor er 

det å etablere tegnspråkets anerkjennelse 

i seg selv er et prosjekt. Anan 

Wu ga uttrykk for at hun var svært 

fornøyd med den norske innsatsen i 

prosjektet. 

Arnfinn Vonen holdt også et innlegg 

til om «Se mitt språk». Tittelen her 

var «Training for parents: Benefit for 

all». Siste men ikke minst tok Vonen 

for seg lovverket i Norge i forhold 

til utdanning av døve under tittelen: 

«Laws govering deaf education in 

Norway». 

Møller kompetansesenter var også i ilden. 

Det ble øvd bak lukkede dører, og 

stemningen var lettere nervøs de siste 

minuttene før de entret podiet. Ville 

teknologien fungere? Hvordan kom 

mottagelsen til å bli? Det ble en imponerende 

presentasjon av deres arbeid 

med elektroniske læremidler, og de 

vel 50 tilhørerne virket godt fornøyd. 

www.erher.no er et stort ressurssted, 

og igjen ble kontakter knyttet mot andre 

som arbeidet innen samme felt. 

Statpeds utstilling av undervisningsmateriell 

var godt besøkt. Mange lot seg imponere 

over det materielle som lages 

for døve og tunghørte. www. 

erher.no ble vist, og det vil overraske 

om ikke utstillingen resulterer i et 

framtidig internasjonalt samarbeid. 

Hektisk, men interessant 

Det sier seg selv at på en slik stor konferanse 

er ikke alt like interessant og 

av høy kvalitet, men mye er det. Det 

var stunder hvor deltakerne lot seg begeistre 

over å ha hørt noe klokt og inspirerende 

som krevde en umiddelbar 

formidling til omgivelsene. Mye ny 

kunnskap er ervervet som vil komme 

døve og tunghørte til gode. 

Gunnar Uglem – , 

kommunikasjonsrådgiver ,Møller KS 

18 NTD nr 2-3 – 10

Milano 1880 - Vancouver 2010 

På den internationella kongressen för 

dövas utbildning, ICED, i Vancouver 

2010 antog man en principförklaring, 

i samarbete med dövas gemenskap i 

British Columbia (BC),: ’En ny epok 

- döv delaktighet och samarbete’ 

Den nya principförklaringen 

(1) förkastar alla resolutioner och beslut 

som antogs vid Milanokongressen, 

(2) förstår och beklagar uppriktigt de 

skadliga konsekvenser som Milanokongressen 

haft för döva och 

(3) uppmanar alla världens nationer 

att tillse att utbildningsprogram accepterar 

och respekterar alla språk och 

alla kommunikationsformer. 

Till denna principförklaring kopplas 

en framtidsdeklaration där man uppmanar 

alla nationer i världen att tillse 

att också döva tillförsäkras mänskliga 

rättigheter, särskilt vad gäller rätten 

till utbildning, rätten till sitt eget 

språk och rätten över sitt eget liv. 

Dokumentet har undertecknats av 

ICED, dövas gemenskap i BC, Kanadensiska 

dövförbundet och Världs- 

förbundet för döva, (WDF). Texterna 

bifogas på engelska. 

Milanokongressen 

och dess konsekvenser 

Milanokongressen 1880 är en brytpunkt 

i dövas historia. Den har blivit 

symbolen för oralismens intåg i dövutbildningen. 

Istället för att använda 

skolan som en plats för intellektuell 

och social uppväxt och mognad, så 

skulle undervisningen framför allt 

koncentreras på talträning och avläseträning. 

Ideologin bakom oralismen 

var att det var nödvändigt att tala och 

uppfatta tal för att kunna bli till en 

vuxen individ. Att motverka teckenspråkets 

användning ansågs vara ett 

viktigt steg på vägen mot målet: ’döva 

som talar’. 

Dövskolorna hade tidigare varit teckenspråkiga 

öar i ett hav av hörande/ 

talande. Vuxna döva hade funnits med 

som lärare, skolledare m.m.. Nu utestängdes 

de vuxna från dövskolorna 

och teckenspråket blev ett språk som 

de döva barnen använde i smyg, när 

hörande vuxna inte var närvarande. 

De döva barnen fick ingen kontakt 

med vuxna döva under sin uppväxt. 

Många döva har berättat att de faktiskt 

var övertygade att man blir hörande 

när man blir vuxen, för några 

vuxna döva hade man aldrig sett! 

I detta nummer av NTD finns det 

flera artiklar som ur olika perspektiv 

belyser dövas situation under de mer 

än hundra år då oralismen varit förhärskande 

i världens dövskolor: 

1. På historiesidan handlar det om 

dövkongressen i Paris 1889, där vuxna 

döva kritiserade oralismens nedvärdering 

av teckenspråket. 

2. Berättelsen om de döve Kaleb beskriver 

hur det var att leva som ensam 

döv i ett litet samhälle under den tid 

då oralismen var stark, och vilka konsekvenser 

det fick, för den döve, för 

familjen och för samhället. 

3. ”Vår lille Ernest” är ett exempel 

på hur en döv pojke utvecklades i en 

dövskola där teckenspråket var det 

självklara kommunikationssättet. Den 

texten är skriven redan 1826 alltså 

långt innan oralismen tagit över dövskolorna. 

Lennart Andersson, 

ntd.tidskrift@bredband.net 

NTD nr 2-3 – 10 19

Globally, many Deaf citizens encounter the general population’s 

perception of being Deaf as one of disability. This 

“disability mindset” contributes directly towards the exclusion 

and devaluation of all people who are considered 

“different” including those who are Deaf. As a result, Deaf 

citizens in many countries are still hindered and excluded 

from participation in the larger society. Many are prevented 

from equal access to decision making, employment opportunities, 

and quality education. 

Despite this ‘disability mindset’, Deaf citizens positively 

contribute to societies that embrace diversity and creativity. 

They enhance their nations in areas of education, economic 

activity, politics, arts and literature. For Deaf people, it is 

an inalienable right to be acknowledged as a linguistic and 

cultural minority integral to every society. 

Therefore, all nations are urged to recognize and facilitate 

participation from all its citizens, including those who are 

Deaf. 

The resolutions of the 1880 ICED Congress in 

Milan 

In 1880 an international congress was held in Milan to 

discuss education of the Deaf. At that time, the members 

passed several resolutions that affected the education and 

the lives of Deaf people around the world. The resolutions: 

• Removed the use of sign languages from educational 

programs for the Deaf around the world; 

• Contributed detrimentally to the lives of Deaf citizens 

around the world; 

• Led to the exclusion of Deaf citizens in educational policy 

and planning in most jurisdictions of the world; 

• Prevented Deaf citizens from participation in governmental 

planning, decision-making, and funding in areas 

Vancouver 2010 

A New Era: Deaf Participation and Collaboration 

In partnership, the International Congress on Education of the Deaf (ICED) Vancouver 2010 Organizing Committee 

and the British Columbia Deaf Community present the following as a Statement of Principle. 

Statement of Principle 

of employment training, retraining and other aspects of 

career planning; 

• Hindered the abilities of Deaf citizens to succeed in various 

careers and have prevented many of them from following 

their own aspirations; and 

• Prevented the opportunity for many Deaf citizens to fully 

demonstrate their cultural and artistic contributions 

to the diversity of each Nation. 

Therefore we: 

• Reject all resolutions passed at the ICED Milan Congress 

in 1880 that denied the inclusion of sign languages 

in educational programs for Deaf students; 

• Acknowledge and sincerely regret the detrimental effects 

of the Milan conference; and 

• Call upon all Nations of the world to remember history 

and ensure that educational programs accept and respect 

all languages and all forms of communication. 

Presented at the 21 st International Congress on the Education 

of the Deaf, Vancouver, British Columbia, Canada, 

July 19 th , 2010. 

Accord for the Future 

Let it be stated that we, the undersigned, 

• Call upon all Nations of the world to ratify and adhere 

to the Principles of the United Nations, specifically 

those outlined in the Convention on the Rights of Persons 

with Disabilities that state education is to be delivered 

with an emphasis on acquisition of language and 

academic, practical, and social knowledge; 

• Call upon all Nations to endorse the resolutions adopted 

by the World Federation of the Deaf at its 15th Congress 

in Madrid in 2007 specifically those that promote and 

support equal and appropriate access to a multi-lingual/ 

multi-cultural education; 

• Call upon all Nations to include the sign languages of 

20 NTD nr 2-3 – 10

their Deaf citizens as legitimate languages of these Nations 

and to treat them as equal to those of the hearing 

majority; 

• Call upon all Nations to facilitate, enhance and embrace 

their Deaf citizens’ participation in all governmental decision-making 

process affecting all aspects of their lives; 

• Call upon all Nations to involve their Deaf citizens to 

assist parents of Deaf infants, children and youth in the 

appreciation of the Deaf culture and sign languages; 

• Call upon all Nations to support a child-centred approach 

in educational programs and a family-centred 

approach in all support services for both Deaf and hear- 

Signatures: 

ing family members; 

• Call upon all Nations to refer all identified Deaf infants 

to regional and national organizations of the Deaf, 

schools and programs for the Deaf for support with early 

intervention; 

• Call upon all Nations to make every effort to ensure that 

their Deaf citizens obtain information about their human 

rights; and 

• Call upon all Nations of the world to recognize and allow 

all Deaf citizens to be proud, confident, productive, 

creative and enabling citizens in their respective countries. 

_____________________________________________ _____________________________________________ 

ICED 2010 Vancouver Organizing Committee British Columbia Deaf Community 

_____________________________________________ _____________________________________________ 

Canadian Association of the Deaf World Federation of the Deaf 

Definitions: 

Child–centred approach - an education program that promotes 

the child’s personal learning utilizing their strengths 

and natural abilities for learning 

Citizen - a person with all inherent status, rights, privileges 

and opportunities of nation. 

Deaf – may include anyone who is deaf, hard of hearing or 

deaf blind and self-identifies as being deaf 

Devaluation – degrading perception of those who are ‘different’ 

than the majority population and are considered to 

be of lesser in value and abilities, and as a result are considered 

less deserving of status, rights, privileges and opportunities. 

Disability - a term used by the majority population to define 

the population of people who have some missing or 

limited physical attribute such as physical mobility, sight, 

hearing or intellectual capacity. 

Disability mindset - perception that views “person with 

disabilities as ‘objects’ of charity, medical treatment and 

social protection” (introduction to UN Convention on 

Rights of Persons with Disabilities). 

Equal access - the same opportunity to receive and provide 

communication or information using the most accessible 

and functional equivalent means possible as perceived by 

the Deaf person. 

Exclusion – act of excluding from status, rights, privileges 

and opportunities available to the majority population either 

by intent or ignorance. 

Family-centred approach – a service that promotes an innovative 

approach to the planning, delivery, and evaluation 

of support services that is grounded in mutually beneficial 

partnerships among the child, families, support service 

providers, and the Deaf community. 

Legitimate - having legal recognition in the eyes of a nation’s 

law. 

Linguistic and Cultural Minority - minority group of 

people who have a culture and language different from 

those of the dominant population in a nation or society. 

Multicultural – having several different cultures 

Multilingual – having several different languages 

Participation –act of participating in various services, programs, 

and government decision-making processes 

NTD nr 2-3 – 10 21

Norsk med tegnstøtte 

kommunikasjonsform 

Denne artikkelen bygger på dokumentasjon 

som kom fram i prosjektet 

”Kartlegging av erfaringer med 

bruk av norsk med tegnstøtte (NMT) 

i kommunikasjonen med hørselshemmede 

barn”. Dette var et 2- årig 

prosjekt, gjennomført i årene 2008 – 

2009, og som fikk økonomisk støtte 

fra Stiftelsen Helse- og rehabilitering. 

Hørselshemmedes Landsforbund var 

Møller kompetansesenters medsøker i 

dette prosjektet. 

Bakgrunnen for prosjektet var at det 

ikke tidligere hadde vært gjennomført 

en slik kartlegging her i landet når det 

gjaldt bruk av NMT for gruppen hørselshemmede 

barn. 

Prosjektet hadde som målsetting å 

kartlegge hvordan norsk med tegnstøtte 

(NMT) ble brukt i kommunikasjon 

med hørselshemmede barn i 

noen barnehager og skoler i Sør- og 

Nord-Trøndelag. Det var svært interessant 

i denne sammenhengen å få 

innhentet erfaringer som personalet i 

disse barnehagene og skolene hadde 

med bruk av NMT i kommunikasjon 

med hørselshemmede førskolebarn og 

elever på 1.-4. trinn i skolen. 

Et av delmålene i prosjektet var å 

utvikle en kursmodell for opplæring i 

NMT ved Møller kompetansesenter. 

Senteret arbeider kontinuerlig med å 

videreutvikle og forbedre sitt tjenestetilbud, 

og dette prosjektet skal også 

være en bidragsyter i forhold til dette. 

Prosjektgruppen besto av to personer, 

begge seniorrådgivere ved Møller 

kompetansesenter. Styringsgruppen 

besto av medlemmene i prosjektgruppen, 

samt en avdelingsleder og en 

seniorrådgiver. Disse var også ansatte 

ved Møller kompetansesenter. 

Anne Karin J. Abkhar er seniorrådgiver 

i Statped, Møller kompetansesenter, i 

Trondheim. Hun har lang erfaring både 

som lærer, rådgiver og avdelingsleder. 

Prosjektgruppen valgte spørreskjema 

som utgangspunkt for datainnsamlingen 

til dette prosjektet. Det ble sendt 

ut i alt 48 spørreskjema, og 28 utfylte 

skjema kom i retur. Prosjektet hadde 

en svarprosent på 58,33 %. Prosjektgruppen 

gjennomførte også samtaler 

med utvalgte informanter for å få innhentet 

ytterligere informasjon/data. 

Framgangsmåte 

Prosjektgruppen sendte ut spørreskjema 

til 4 barnehager og 3 skoler i Sør- 

Trøndelag, og 4 barnehager og 3 skoler 

i Nord-Trøndelag. Informantene ble 

plukket ut i samråd med audiopedagogtjenesten 

i disse to fylkene. Da de 

utfylte spørreskjemaene kom i retur, 

var det informanter fra 3 barnehager 

i Sør- Trøndelag, 3 barnehager i Nord 

– Trøndelag, 3 skoler i Sør- Trøndelag 

og 2 skoler i Nord – Trøndelag. I tillegg 

valgte vi også å sende spørreskjema 

til en audiopedagogisk seksjon og 

et lærings- og mestringssenter. 

Spørreskjemaet ble utformet i samarbeid 

med fagpersoner internt på 

senteret, og var femdelt: 

• Del 1: Bakgrunnsopplysninger, 10 

spørsmål 

• Del 2: Praktisk bruk av NMT, 11 

spørsmål 

• Del 3: Kompetanseheving / materiell, 

9 spørsmål 

• Del 4: Barn / elever / nettverk, 9 

spørsmål 

• Del 5: Andre kommentarer og innspill 

Det ble sendt ut 3 skjema til hver barnehage/skole, 

fordi prosjektgruppen 

håpet at det kunne være flere aktuelle 

informanter på hver arbeidsplass. 

Språk og kommunikasjon 

I Utdanningsdirektoratets ”Veileder 

for opplæring av barn og unge med 

hørselshemming” (2009 s. 9 og 10) 

står det bla 

”Barn og unge med hørselstap har, 

som alle andre barn, ulike behov og 

forutsetninger. De har samme behov 

for å forstå, bli forstått og utvikle seg 

språklig, sosialt og kognitivt i samspill 

med andre. Språk er menneskets 

viktigste redskap for å kommunisere 

og samhandle med andre. Sosial utvikling, 

erfaringsgrunnlag og bruk av 

språk er kritiske områder for barn med 

hørselstap. Å ha tilgang til et kommunikativt 

fellesskap er en viktig premiss 

for språk – og kunnskapstilegnelse, og 

kan ha avgjørende betydning for barn 

og unges utvikling. 

22 NTD nr 2-3 – 10

(NMT) – en nyttig 

i barnehage og skole? 

Behovene for å følge opp og tilrettelegge 

for barn og unge med hørselstap 

må derfor vurderes individuelt. 

Behovet for språkstimuleringstiltak 

kan være uavhengig av hørselstapets 

størrelse. 

Der barn og unge bruker tegnspråk 

og er i et tegnspråklig miljø, ligger 

det godt til rette for å delta aktivt i et 

språklig fellesskap. Der fellesspråket er 

talespråk, kan et hørselstap influere på 

barnets muligheter til aktiv deltakelse. 

Det er viktig at pedagogene har den 

nødvendige faglige innsikt og kompetanse 

som gjør at de kan tilpasse og tilrettelegge, 

slik at de hørselshemmede 

blir aktive deltakere, både sosialt og 

kommunikativt, uavhengig av språklig 

miljø. 

Ca 90% av den hørselshemmede befolkningen 

er tunghørte. De fleste av 

disse kommuniserer med tale. Noen 

bruker kun tale, mens andre bruker 

tale med støtte av tegn og/eller tegnspråk. 

Norsk med tegnstøtte er en benevning 

på en kommunikasjonsform 

der talen er visualisert med tegn. 

Disse tegnene er lån fra norsk tegnspråk, 

men talen og tegnene følger 

norsk syntaks. Dette er ikke et eget 

språk, slik norsk tegnspråk og norsk 

er, men en metode som hjelp til å 

oppfatte talt språk. Norsk med tegnstøtte 

brukes synonymt med andre 

begreper som tegn og tale, tegn som 

støtte, osv. 

Norsk tegnspråk er et norsk språk 

som kalles tegnspråk. Tegnspråk er benevnelsen 

på det språket som historisk 

sett er utviklet blant norske døve, og 

som blir anvendt av norske tegnspråkbrukere. 

Språket har en egen gram- 

matikk og syntaks. Språket er visuelt 

- gestuelt. Det vil si at det er basert 

på bruk av hender, ansiktsuttrykk og 

kroppsholdning, og det blir oppfattet 

gjennom synet”. 

Hva prosjektgruppen spurte 

om og hva informantene 

svarte 

Videre i artikkelen følger et utvalg av 

de spørsmålene prosjektgruppen stilte 

til informantene våre, for eksempel: 

”Hvem brukte NMT til barnet/eleven?”, 

Når brukes NMT og hva er nytteverdien?”, 

Hva kan være til hinder 

for bruken av NMT?”. 

Vi stilte spørsmål om informantene 

hadde tegnspråkkompetanse, 

hvilket materiell de brukte i undervisningen, 

og om barn, elever 

og nettverk hadde fått opplæring i 

NMT. 

Under hvert av disse spørsmålene, 

har jeg tatt med et utdrag av informantenes 

svar, og supplert dette med 

prosjektgruppens kommentarer og 

vurderinger. 

Innholdet i hvert avsnitt er selvsagt 

komprimert i forhold til den fullstendige 

sluttrapporten som ble laget etter 

endt prosjekt. 

Hvem brukte NMT til barnet/ 

eleven? 

På spørsmål om hvilke andre voksne 

som brukte NMT i kommunikasjon 

med barnet, nevnte elleve av informantene 

foreldrene, kontaktlærer, spesialpedagog 

og tegnspråklærer. Assistenter 

ble nevnt av ni av informantene. 

Ut fra det informantene hadde svart 

på dette spørsmålet, så prosjektgruppen 

at både barna i barnehagen og 

elevene på skolen hadde mange voksne 

som brukte NMT til dem. Det er 

viktig at det er flere rundt barnet som 

behersker og bruker denne kommunikasjonsformen. 

Dette med tanke på at 

barna/elevene får øvelse i å kommunisere 

i samspill med flere enn èn ”kommunikasjonsmodell”. 

Et annet aspekt ved at det var flere 

som brukte NMT, var at det ble et felles 

ansvar i barnehagen og skolen for 

å bruke denne kommunikasjonsformen, 

og at man dermed unngikk at 

dette kun ble èn persons ansvar. Kommunikasjonsmiljøet 

rundt barnet ble 

heller ikke så sårbart når det var flere 

som behersket NMT. 

Det vil også være lettere å holde 

motivasjonen oppe for å bruke NMT 

når det er flere som bruker dette daglig. 

Likeledes vil det være lettere å 

vedlikeholde og videreutvikle kommunikasjonskompetansen 

i NMT når 

en er flere som er involvert på dette 

området. 

Prosjektgruppen spurte om disse 

personene hadde fått opplæring i 

NMT, og det hadde de aller fleste 

fått. Opplæringen var gjennomført på 

ulike måter og med ulike tidsintervaller. 

Det kom ikke fram av dataene at 

det ble gitt kontinuerlig oppdatering 

og kurs i NMT. Dataene sa heller ikke 

noe om progresjon og innhold i kursene. 

Når brukes NMT og hva er 

nytteverdien? 

Et annet spørsmål var: I hvilke situasjoner 

brukes NMT? Her svarte informantene 

at NMT ble brukt gjennom 

hele dagen, i dagligtale og undervisning, 

ved måltidene og samlingsstun- 

NTD nr 2-3 – 10 23

dene, i tilrettelagte aktiviteter, i lek 

og i situasjoner som var uoversiktlige 

for barnet. Slik prosjektgruppen tolket 

dataene, så ble NMT brukt i alle 

kommunikative situasjoner i løpet av 

dagen på barnehagen og i skolen. 

Et følgespørsmål var med hensyn til 

hvilke fordeler informantene opplevde 

med å bruke NMT til barnet/eleven. 

På dette spørsmålet var svarene fra alle 

informantene stort sett sammenfallende: 

De skrev at barnet/eleven, ut 

fra deres vurdering, fikk med seg innholdet 

i det som ble sagt på en mye 

bedre måte når det ble brukt NMT. 

Andre skrev, at barnet oppfattet lettere 

og ble tryggere, det lettet oppmerksomheten 

og barnet holdt seg lengre 

konsentrert. Videre mente de at NMT 

bidro til å sikre begrepsforståelsen og 

tette hull, samtidig som NMT ga barnet 

”et verktøy” som hjalp ham til å 

gjøre seg forstått, slik at en unngikk 

misforståelser i kommunikasjonssituasjonen. 

Dette kunne igjen føre til at 

det ble mindre belastning for barnet. 

Det slapp å anstrenge seg så mye for 

å få med seg det som ble sagt. Noen 

av informantene skrev at det virket 

inkluderende at både voksne og barn 

benyttet NMT, og at barnet ble positivt 

synliggjort gjennom dette. 

Informantenes svar på dette spørsmålet, 

bekreftet de antagelsene prosjektgruppen 

hadde på forhånd. Etter 

å ha holdt mange kurs i NMT opp 

gjennom årene, og gjennom kursevalueringene 

gruppen har lest, bekreftet 

det informantene svarte det inntrykket 

prosjektgruppen hadde som kursholdere. 

Det kom tydelig fram at informantene 

opplevde stor nytteverdi 

ved å bruke NMT i kommunikasjonen 

med det hørselshemmede barnet 

/ eleven. 

Prosjektgruppen spurte om informantene 

opplevde at barnet hadde 

nytte av denne kommunikasjonsformen. 

Her antok vi at det ville bli et 

positivt svar, derfor fulgte vi opp med 

spørsmålet om hvordan de observerte 

at barnet hadde nytte av NMT. 

Her følger et utdrag av hva informantene 

svarte: 

• Eleven forsto ikke når tegn ikke 

ble brukt, men forsto når tegn ble 

brukt 

• Han ble mindre usikker 

• Barnet viste glede ved at hun forsto 

hva vi mente, og at vi forsto henne 

• Han har blitt mer oppmerksom 

• Barnet brukte konsekvent tegn i 

alle daglige situasjoner 

• Barnet opplevdes som mer harmonisk 

når det hadde mulighet til å 

uttrykke seg med tegn 

• Så at barnet lettere mottok beskjeder 

og utførte arbeidsoppgaver lettere 

når det visuelt hadde blitt forsterket 

hva hun skulle gjøre 

• Barnet svarte riktigere 

• Virket mer tilfreds og avslappet, var 

godt orientert og klarte å uttrykke 

seg bedre når NMT ble brukt av 

barn og voksne 

• Påkalte barnets oppmerksomhet 

bedre 

• Ble lettere å få med seg informasjon 

i aktiviteter gjennom dagen 

Her var det mange sammenfallende 

svar når det gjaldt observasjoner informantene 

hadde gjort i kommunikasjonssamspillet 

med det barnet de var 

i kontakt med. 

Det ble påpekt gjentatte ganger at 

barnet ble mer aktiv i kommunikasjonssituasjonen 

når det ble brukt 

tegn i tillegg til talespråket. Bruk av 

NMT fanget lettere oppmerksomheten 

til barnet. Det syntes å bidra til 

lettere forståelse og oppfattelse av det 

som ble sagt. 

I mange barnehager og klasserom 

kan det være en god del bakgrunnsstøy 

som kan være med på å gjøre 

kommunikasjonssituasjonen ekstra 

utfordrende for barn med høretap. 

Ved å bruke den visuelle støtten som 

NMT er tenkt å være, blir det lettere 

for disse barna å få med seg det som 

blir sagt selv i omgivelser der det er 

bakgrunnsstøy. 

Prosjektgruppen spurte om hva som 

kunne være til hinder for bruken av 

NMT 

Her pekte mange av informantene 

på manglende tegnkompetanse. De 

var redde for å bruke ”feil” tegn, og 

at en glemte det en hadde lært. Dette 

bidro til at de ikke følte seg komfortable 

og trygge med kommunikasjonsformen. 

Andre pekte på at både eleven og 

personalet kunne for lite til at kommunikasjonsformen 

ble effektiv, og de 

savnet organisert kursing for å hjelpe 

på dette. Flere nevnte at ressursmangel, 

store utskiftninger i personalgruppen 

og travelhet kunne være til hinder 

for bruk av NMT. 

Prosjektgruppen så det som særdeles 

viktig at forslaget til kursmodell inneholdt 

forelesninger og teori om språk, 

kommunikasjonsformer og bruken av 

disse, for å gi kursdeltakerne en ”stødigere” 

plattform og en større trygghet 

når det gjaldt bruk av NMT. I løpet av 

kursdagene vil det avsettes tid til samtale 

og diskusjon rundt den praktiske 

bruken av NMT i hverdagen, og få 

”løftet fram” synspunkter på hva som 

hemmer, eventuelt fremmer bruken 

av NMT i deres hverdag. Erfaringsutvekslingen 

her vil være til god hjelp for 

kursdeltakerne i sitt daglige arbeid. 

Det er viktig at det blir lagt inn nok 

tid til å få øve seg i å bruke kommunikasjonsformen, 

fordi det er nettopp 

gjennom den praktiske erfaringen at 

tryggheten skapes. Kursmodellen bør 

bestå av en langsiktig kursrekke, slik 

at kursdeltakerne får anledning til å 

prøve ut det de har lært. 

Prosjektgruppen vil oppfordre kursdeltakerne 

til å skrive ned korte ”logger” 

som en form for dokumentasjon 

i forhold til de erfaringene de gjør seg 

ved bruk av NMT. Disse kan danne 

grunnlaget for videre arbeid og erfaringsutveksling 

på neste kurssamling. 

Tegnspråkkompetanse 

Prosjektgruppen valgte å ta med et 

spørsmål som dreide seg om informantene 

hadde tegnspråkkompetanse. 

Gruppen antok at de som hadde tegnspråkkompetanse 

ville ha stor nytte 

av denne når de brukte NMT. Dette 

kom til uttrykk i det informantene 

svarte på dette spørsmålet: 

• Det lille jeg har av kompetanse har 

24 NTD nr 2-3 – 10

jeg god nytte av 

• Er bevisst på å bruke de tegnene jeg 

kan i enhver situasjon 

• Har bedre ordforråd og bedre flyt i 

språket 

• Elementer fra tegnspråk som 

kroppsspråk, mimikk, ikonisitet, 

kort sagt teori om hvordan tegnspråket 

er bygd opp, ligger til grunn 

når vi jobber med tegn på avdelinga 

• Godt å se at språkforståelsen i norsk 

kan bygges opp med leksikon fra 

tegnspråket. Godt å ha innsikt i 

språkutfordringene for hørselshemmede 

elever. 

Alle hadde, som beskrevet ovenfor, 

stort utbytte av sin tegnspråkkompetanse 

når de brukte NMT. 

I kommunikasjonsformen NMT 

er det, som før nevnt, norsk talespråk 

som er ”basisspråket”, og man bruker 

enkelttegn for for eksempel nøkkelord 

i en setning for å visualisere det man 

sier. Tegnene lånes fra norsk tegnspråk 

(NTS), og man kan også gjøre 

seg nytte av andre språklige elementer 

fra tegnspråket, slik som noen informanter 

hadde beskrevet ovenfor, for 

eksempel: rolleskifte, ikonisitet, lokalisasjon 

osv. 

Når en har kjennskap til tegnspråk, 

vil en dermed ha et fyldigere repertoar 

av visuelle virkemidler å ta i bruk når 

man skal kommunisere ved hjelp av 

NMT. 

Kompetanseheving 

Prosjektgruppen var interessert i å få 

vite hvordan og hvor informantene 

hadde fått sin kompetanseheving i 

NMT. Det viste seg av svarene at de 

fleste informantene (10 personer) hadde 

fått sin kompetanseheving i NMT 

i regi av Møller kompetansesenter. 

Noen (4 personer) hadde deltatt på 

lokale kurs på den enkelte barnehage/ 

skole, mens to personer hadde deltatt 

på kurs i regi av PPT eller Barne- og 

familietjenesten. 

Det neste spørsmålet omhandlet 

hva informantene savnet når det gjaldt 

kompetanseheving i NMT. Dette 

svarte informantene blant annet: 

• Kursing i flere tegn 

• Presisjon i bruk av tegn 

• Forum med andre som bruker tegn 

• Oppdateringskurs 2 eller 4 ganger i 

året 

• Systematisering av opplæringa 

• Oppfølging og videre utvikling 

• Avsatt tid i arbeidsplanen 

Informantene ga tydelig uttrykk for 

at de ønsket seg en mer systematisk 

opplæring i bruk av NMT. Dette gikk 

ikke bare på å utvikle og utvide tegnforrådet, 

men også på hvordan man 

aktivt kan bruke NMT i kommunikasjon 

med barnet/eleven. 

På spørsmålet om hvordan informantene 

ønsket at kompetansehevingen 

i NMT skulle vært, svarte de: 

• Jevnlige kurs og veiledning fra Møller 

kompetansesenter gjennom hele 

året 

• Årlige kurs 

• Kveldskurs med temaområder 

• Jevnlige kurs med utvidelse av ordforråd, 

få flyt i språket 

• Gradvis mer og mer kursing, så ikke 

barna går forbi oss voksne 

• Plan for kompetanseheving. Tettere 

samarbeid mellom kommunen og 

Møller kompetansesenter 

• Først basisopplæring, så jevnlige 

kurs med variert lengde. Gjerne slik 

at en kan bygge ut kompetanse for 

å være i forkant av elevens behov. 

Som det klart framgikk av informantenes 

svar, var dette et område 

der de ønsket seg flere tjenester fra 

Møller kompetansesenter. Noen av 

informantene skisserte hvordan et 

slikt kursopplegg burde være: først 

basisopplæring, så jevnlige kurs med 

variert lengde. De etterlyste også en 

plan for kompetanseheving, og ønsket 

seg et tettere samarbeid mellom 

kommunene og Møller kompetansesenter. 

Materiell 

Prosjektgruppen var interessert i å få 

vite hvilket materiell informantene 

brukte i opplæringen av barnet/eleven, 

og hvor de hadde funnet materiellet. 

Seks informanter brukte tegnordbok 

på nettet, åtte brukte trykte tegnord- 

bøker, to brukte sanger med tegn og 

seks brukte diverse materiell. 

Informantenes svar ga ikke et fullstendig 

bilde av hva som finnes av materiell 

som kan brukes på dette området. 

Her lå det en mulighet til å forbedre 

informasjonsrutinene fra senterets 

side, for å gjøre informantene bedre 

kjent med det materiellet som finnes, 

og hjelp til å bruke og prøve ut materiellet. 

Dette ble inkorporert i den nye 

kursmodellen. 

Hvordan hadde de funnet det materiellet 

de brukte? Fjorten av informantene 

svarte at de hadde fått tips, råd og 

veiledning fra Møller kompetansesenter 

når det gjaldt å finne fram til egnet 

materiell. De andre informantene 

svarte at de hadde funnet materiellet 

på data, i permer, i bøker, via kurs 

og studier, og på nettet ved å søke på 

”tegn til tale”. 

Møller kompetansesenter har et 

landsdekkende ansvar når det gjelder å 

utvikle læremidler til hørselshemmede 

elever. Det er laget mange læremidler 

spesielt med tanke på tegnspråklige 

elever opp gjennom årene. Den første 

”storsatsingen” var i forbindelse med 

Læreplanen fra 1997, da det for første 

gang ble laget egne fagplaner for døve 

i tegnspråk som førstespråk, norsk 

for døve, engelsk for døve og drama 

og rytmikk. I denne forbindelse ble 

det laget mange læremidler knyttet til 

ulike læreverk i disse fagene. 

Nå utvikles det læremidler i forhold 

til den nye læreplanen, Kunnskapsløftet 

2006 (LK06). Senteret har gått 

over til å lage mer temabaserte læremidler 

som kan brukes uavhengig av 

læreverk. En god del av læremidlene 

legges også ut på nettet til fri benyttelse. 

I løpet av de siste årene har senteret 

utviklet multifunksjonelle læremidler, 

dvs læremidler som er tenkt brukt til 

flere målgrupper. 

Prosjektgruppen spurte om informantene 

var fornøyde med det materiellet 

de brukte, og av de atten informantene 

som hadde svart på dette 

spørsmålet, var tretten av dem fornøyd. 

Åtte av disse hadde tilføyd at de 

ønsket seg mer materiell. 

NTD nr 2-3 – 10 25

På spørsmålet om hva informantene 

savnet når det gjaldt materiell, svarte 

de: 

• Savner mer materiell rettet mot førskolebarn 

• Barnebøker og sanger med tegn 

• Tegnleiker 

• Videoillustrasjoner 

• Ordboken på nett må utvides 

• Mer materiell på nett 

• En nettbank som følger DVD og 

videoer 

• Faglitteratur for større klassetrinn 

ut fra læreplane, med tegn for noen 

av de avanserte emnene 

• Mer for eleven for bruk på data, 

egentrening 

Møller kompetansesenter legger fortløpende 

ut en hel del læremidler på 

nettstedet www.erher.no 

Dette nettstedet er delt inn seks 

”kategorier”: barnehage, grunnskole, 

videregående skole, voksenopplæring, 

lærerutdanning og fellesressurser. Et 

annet nettsted er www.tegnordbok.no 

Der ligger det ca 5000 tegn. Senteret 

har også en nettbutikk, www.mamut. 

no/moller , der læremidlene som senteret 

produserer kan kjøpes. Der ligger 

det også en del materiell til gratis 

nedlasting. 

Barn, elever og nettverk 

Her var prosjektgruppen interessert 

i å få vite noe om det hørselshemmede 

barnet, medelevene, familie og 

nettverk (med nettverk menes i denne 

sammenhengen, slektninger, naboer 

og kamerater) hadde fått opplæring i 

NMT. Det var gledelig å kunne konstatere 

ut fra informantenes svar, at de 

aller fleste barna i denne kartleggingen 

fikk eller hadde fått opplæring i 

NMT. Det var ulike fagpersoner som 

hadde hatt ansvar for denne opplæringen. 

Prosjektgruppen har før påpekt 

at det er viktig for voksne som bruker 

NMT at de får mulighet til å praktisere 

dette i samspill med både barn og 

andre voksne. Dette gjelder selvsagt 

for barna/elevene også. Det er gjennom 

den praktiske bruken at man får 

øvelse både i samspill og kommunikasjon 

med NMT. 

De aller fleste barna hadde jevnaldrende 

barn/elever på avdelingen eller 

i klassen, som behersket kommunikasjonsformen 

i større eller mindre grad. 

Dette bidro også til at NMT ble mer 

synlig og ”alminneliggjort” i hverdagen 

til de hørselshemmede barna/elevene. 

Når det gjaldt familie og andre personer 

i nettverket rundt barnet, var 

det positivt å registrere at disse også 

hadde fått en viss opplæring i NMT. 

Dette har mye å si for barnet/ eleven 

med hørselstap når det gjelder samvær 

og sosial deltakelse både i familien og 

nettverket. Det er positivt at familie 

og nettverk får økt forståelse for de 

kommunikative utfordringene som en 

kan bli stilt overfor når en skal kommunisere 

med mennesker som har et 

hørselstap. Det er til god hjelp og støtte 

for den nærmeste familien at flere 

i nettverket får anledning til å lære 

NMT. Den nærmeste familien slipper 

å ha følelsen av ”å stå alene” med den 

utfordringen kommunikasjon med 

hørselshemmede kan være. 

Samtaler med utvalgte 

informanter 

Prosjektgruppen valgte å gjennomføre 

samtaler med to informanter fra barnehager, 

to informanter fra skoler og 

en informant fra et lærings- og mestringssenter, 

samt samtale med kursholdere 

internt på senteret. 

Prosjektgruppen la fram en del fakta 

som hadde kommet fram i spørreundersøkelsen, 

og valgte å ha hovedfokus 

på utvikling av kursmodell og informasjon 

om materiell i samtalene med 

disse informantene. 

Disse informantene ønsket seg basis-, 

oppfølgings – og vedlikeholdskurs 

der hele personalet som arbeider 

med barnet/eleven kunne få mulighet 

til å videreutvikle sitt eget tegnforråd 

og sin kommunikative kompetanse. 

Når det gjaldt materiell, mente informantene 

det hadde vært nyttig 

med en oversikt over aktuelle tema til 

bruk både i barnehage og skole, hvor 

det vises tegngloser og annet materiell 

som kunne brukes i innlæringen, 

gjerne med metodiske råd og tips for 

hvordan dette NMT- materiellet kan 

brukes i det daglige arbeidet. 

Alle informantene pekte på hvor viktig 

det var at flere på hver arbeidsplass 

får delta på kurs. Dette for å skape en 

felles ”plattform” som alle hadde fått 

ta del i, og som styrker fellesskapsfølelsen 

på dette området. 

Informantene var enige om at det 

var viktig med oppfølgings- og vedlikeholdsrutiner 

når det gjaldt kurs i 

NMT. Dette er et moment som prosjektgruppen 

har tatt med i sitt forslag 

til kursmodell. 

De fleste informantene var inne på 

dette med å få mulighet til å prøve ut 

materiellet som finnes. Dette er også 

et punkt som prosjektgruppen har tatt 

med i kursmodellen. 

Forslag til kursmodell 

Møller kompetansesenters virkeområde 

er i hovedsak Møre- og Romsdal, 

Nord- og Sør- Trøndelag, men senteret 

yter også noen tjenester til Nordland, 

Troms og Finnmark. 

Det ligger i kortene at vi har en 

”geografisk utfordring” når det gjelder 

å arrangere kurs som skal gå over tid. 

Det vil klart være et økonomisk 

spørsmål hvis kursdeltakerne må reise 

inn til senteret flere ganger for å delta 

på kurs, så vi tenker oss en modell der 

kursdeltakerne kommer til senteret 

og blir her i 4 dager (1. del av grunnkurs), 

og at det deretter vil være en 

mellomperiode på 2 – 3 måneder der 

kursdeltakerne arbeider på egen hånd 

med diverse oppgaver, men med oppfølging 

/ veiledning fra kursholder på 

senteret. Kursdeltakerne møtes igjen 

til et påbyggingskurs over 3 dager på 

senteret. 

Grunnkurs: Dette gjennomføres på 

senteret over 4 dager, eventuelt lokalt 

over 4-6 ettermiddager/ kvelder. 

Mellomperiode: I mellomperioden, 

2–3 måneder, er det meningen 

at kursdeltakerne skal arbeide med 

utprøving av diverse opplegg i egen 

barnehage/skole. De skal også forberede 

innlegg til neste kurssamling 

når det gjelder erfaringer de har gjort 

26 NTD nr 2-3 – 10

SKJEMATISK BESKRIVELSE AV NY KURSMODELL 

Grunnkurs Varighet Sted Innhold 

4 dager Møller 

(4-6 (Lokalt) 

kvelder) 

Mellomperiode 2 – 3 Lokalt 

måneder 

Påbyggingskurs 3 dager Møller 

(3-4 (Lokalt) 

kvelder) 

• Audiologi 

• Tilrettelegging i barnehage/ skole 

• Praktisk / metodiske råd og tips 

(”Lurt å gjøre i kommunikasjonen 

med hørselshemmede barn”) 

• Språk og kommunikasjonsformer: 

Likheter og ulikheter mellom norsk 

talespråk, norsk tegnspråk (NTS) 

og norsk med tegnstøtte (NMT) 

• Naturlige tegn 

• Tegngloser i forhold til aktuelle 

tema 

• Arbeidsseminar med case, lage 

opplegg over et tema som skal 

prøves ut i egen barnehage / klasse 

• Informasjon om materiell og 

praktiske øvelser i bruk av 

materiellet 

• Erfaringsutveksling 

• Egentrening med oppgaver 

fra grunnkurset og nettbaserte 

”øvelser” 

• Utprøving av opplegg i egen 

barnehage / klasse og legge fram 

på neste samling. 

• Erfaringsutveksling 

• Påfyll av tegngloser i forhold til 

ønsket tema 

• Arbeidssseminar med framlegg 

fra utprøving av opplegg i egen 

barnehage / klasse 

• Informasjon om materiell 

NTD nr 2-3 – 10 27

seg med utprøvingen. 

Det vil bli utarbeidet arbeidsoppgaver 

kursdeltakerne skal utføre i denne 

mellomperioden. 

Prosjektgruppen har tenkt at i denne 

perioden vil det bli tilbudt oppfølging 

og veiledning via videokonferanse, og 

at det muligens vil bli benyttet en læringsplattform 

for oppgaveløsning og 

kontakt med andre kursdeltakere og 

kursansvarlig på senteret. 

Påbyggingskurs: Dette gjennomføres 

på senteret over 3 dager, eventuelt 

lokalt over 3-4 ettermiddager/kvelder. 

Det bør være en forutsetning at 

det deltar minst 2 personer fra hver 

barnehage/skole på kurset når kurset 

gjennomføres på senteret. Dette 

med utgangspunkt i det prosjektgruppen 

har skrevet tidligere når det 

gjelder å bygge opp kompetanse i 

bruk av NMT lokalt i egen barnehage/skole. 

Det vil ligge en forpliktelse når det 

gjelder å prøve ut opplegg i ulike tema 

mellom samlingene i egen barnehage/ 

skole. Dette vil bli lettere å gjennomføre 

og ”holde trykk på” når det er flere 

fra hver barnehage/skole som deltar 

på kurset. 

Det vil bli satt av tid i løpet av 

kursdagene til at kursdeltakerne får 

komme med egne innspill og erfaringer, 

da vi har god erfaring fra kurs 

der nettopp dette er satt inn på timeplanen. 

Dette kan bidra til at det 

opprettes lokale grupper som kan 

samarbeide og utveksle erfaringer, 

noe som er i tråd med det våre informanter 

ønsker seg. Kursdeltakerne 

blir således også viktige bidragsytere 

på kurset. 

Målgrupper: fagpersoner i barnehage, 

lærere i skolen. 

Målsetting med kurset: 

• Få økt kunnskap om hørselshemmedes 

språk og kommunikasjonssituasjon 

• Bygge opp et tegnforråd i ulike 

tema knyttet til hverdagen 

• Opparbeide erfaring med praktisk 

bruk av NMT 

• Skape trygghet med hensyn til å ta i 

bruk NMT som kommunikasjonsform 

• Få kjennskap til egnet materiell, og 

få mulighet til å prøve det. 

• Gjøre kursdeltakerne i stand til å 

overføre kompetansen de får gjennom 

deltakelse på kurset til kolleger 

i egen barnehage / på egen skole. 

Prosjektgruppen ønsker seg en gruppestørrelse 

på 15 – 20 personer, og det 

vil bli lagt opp til en veksling mellom 

forelesninger, gruppe -, pararbeid og 

individuelt arbeid. Etter endt kurs vil 

deltakerne får utdelt kursbevis. 

Når det gjelder kostnadene for dette 

kurset, så er disse foreløpig ikke avklart. 

Den nye kursmodellen skal prøves 

ut i løpet av høsten 2010. 

Prosjektgruppen har antydet i tidligere 

oversikt at kursmodellen kan 

gjennomføres lokalt. Det er da foreslått 

at grunnkurset går over 4-6 ettermiddager 

/ kvelder, mellomperioden 

går som tidligere beskrevet over 2 – 3 

måneder, og påbygningskurset går 

over 3-4 ettermiddager/kvelder. 

En av fordelene ved å arrangere kurset 

lokalt, vil være at det blir lettere å 

få samlet flere personer fra flere barnehager 

og skoler til dette kursopplegget. 

Det vil bli billigere rent økonomisk 

for barnehagene og skolene dersom 

kurset arrangeres lokalt. 

Imidlertid vil det være knyttet noen 

rammebetingelser til en lokal gjennomføring 

av kurset, for eksempel: 

at det er en lokal ”kursvert” som er 

ansvarlig for rom og utstyr, evt. bespisning 

osv., mens Møller kompetansesenter 

har det faglige ansvaret, og 

bidrar med kursholdere, har ansvar for 

gjennomføringen av undervisningen 

og for utvikling av kursmateriell. 

Oppsummering og konklusjon 

Prosjektgruppen har, gjennom kartleggingsundersøkelsen, 

ønsket å få 

belyst hvordan norsk med tegnstøtte 

blir brukt av ansatte i barnehager og 

skoler i kommunikasjon med hørselshemmede 

førskolebarn/elever, og 

på hvilken måte denne kommunikasjonsformen 

kan bidra til språk - og 

kommunikasjonsutviklingen for disse 

barna. 

Barna og elevene, som informantene 

arbeider med, har barnehage/ 

skoletilbud i den lokale barnehagen/ 

skolen på hjemstedet. Det stilles store 

krav til de som arbeider med disse 

barna og det lokale hjelpeapparatet, 

når det gjelder ulike former for kompetanse 

på området hørselsvansker. 

Barn med høretap er en marginal 

gruppe, og det kan ikke forventes at 

hver kommune har den kompetansen 

som er nødvendig for å tilrettelegge 

optimalt for disse barna / elevene. 

De aller fleste av disse barna er tilmeldt 

audiopedagogtjenesten i sitt 

hjemfylke, og denne kan bistå den 

enkelte barnehage / skole med informasjon, 

råd og tips i forhold til 

ulike former for tilrettelegging som 

er nødvendig for det enkelte barnet. 

Det lokale hjelpeapparatet kan også 

be om tjenester fra det statlige spesialpedagogiske 

kompetansesenteret i 

sitt distrikt. 

Informantenes svar viste at barna/ 

elevene hadde mange voksne rundt 

seg som brukte NMT i kommunikasjonen. 

Dette er med på å skape et 

godt kommunikasjonsmiljø og gode 

muligheter for kommunikativt samspill 

mellom det enkelte barnet/eleven 

og de voksne. 

Mange språkmodeller rundt det enkelte 

barnet bidrar til at kommunikasjonsmiljøet 

ikke blir så ”sårbart”, og 

det kan dermed være lettere å opprettholde 

motivasjonen for å bruke NMT. 

Det er en stor fordel at det er flere 

som bruker NMT når det er snakk 

om vedlikehold og videreutvikling av 

kompetansen på dette området. 

Informantene har beskrevet at NMT 

brukes gjennom hele dagen i barnehagen/på 

skolen. 

De har svart at barnet/eleven har 

store fordeler ved at det brukes NMT 

i kommunikasjonen. 

Informantene har skrevet at barnet 

lettere oppfatter og får med seg innholdet 

i det som blir formidlet. Barnet 

blir tryggere når den visuelle kommu- 

28 NTD nr 2-3 – 10

nikasjonsformen brukes, og en unngår 

at det blir mange misforståelser. 

Informantene beskriver at barnet 

blir mer aktivt med i kommunikasjonssituasjonen, 

og at barnet gjennom 

NMT får et ”redskap” til å gjøre 

seg forstått. 

Informantene har svart at barna i 

barnehagen/elevene på skolen, barnets 

familie og nettverk har fått noe opplæring 

i bruk av NMT. 

Dette er med på å forsterke det 

kommunikative miljøet rundt det enkelte 

barnet, noe som også virker inkluderende. 

Når mange, både barn og voksne, 

rundt barnet bruker NMT, er dette 

en støtte både for barnet selv og for 

barnets familie, noe som bidrar til økt 

forståelse når det gjelder de kommunikative 

utfordringene en kan møte i 

samvær med hørselshemmede barn. 

Alle informantene i undersøkelsen 

har en positiv holdning til bruk av 

NMT, men en del peker på hva som 

kan være til hinder for at kommunikasjonsformen 

ikke benyttes. De framhever 

manglende tegnkompetanse, at 

Én af de opgaver, jeg har haft gennem 

flere år, er at være den danske redaktør 

for NTD. Det er en opgave, som 

jeg har været meget glad for. Dels pga 

samarbejdet med de øvrige redaktører 

i den nordiske redaktion, men også 

fordi jeg gennem den opgave har fået 

mange kontaktflader her i Danmark. 

Det har været udfordrende for mig 

at følge med i de pædagogiske tiltag, 

der er inden for området – og finde 

frem til de personer, der kan levere relevante 

artikler omkring udviklingen i 

Danmark, som også er interessant for 

hele Norden. 

Nu stopper jeg som redaktør – ikke 

fordi jeg har tabt lysten – men fordi 

jeg går på pension d. 1. november. 

Jeg vil gerne benytte lejligheden til 

at sige tak til alle jer, jeg har samarbejdet 

med i NTD. Det har været en 

man er redd for å bruke ”feil” tegn og 

at man glemmer tegn man har lært. 

Informantene peker på at manglende 

organisert kompetanseheving på dette 

området er å betrakte som et hinder 

for å bruke NMT. 

De sier i sine svar at det er behov for 

mer øvelse i bruk av NMT, samtale og 

diskusjon rundt den praktiske bruken 

av kommunikasjonsformen. Dette vil 

bidra til å skape økt trygghet når det 

gjelder å bruke NMT i hverdagen. 

De aller fleste informantene har 

tegnspråkkompetanse, og uttrykker at 

de har stor nytte av denne når de bruker 

NMT. Tegnspråkkompetansen har 

gitt dem flere språklige virkemidler å 

Redaktørskifte i Danmark. 

Referanser 

www.erher.no 

www.statped.no/horsel Her ligger sluttrapporten for kartleggingsprosjektet 

www.mamut.no/moller Møller kompetansesenters nettbutikk 

www.tegnordbok.no 

www.udir.no Veileder for opplæring av barn og unge med 

hørselshemming 

dejlig opgave, der har givet mange 

gode oplevelser. 

Jeg er også glad for at kunne sige 

velkommen til den nye redaktør her 

i Danmark, Anette Thiesen. Jeg er 

overbevist om, at hun vil løse opgaven 

på bedste vis. 

Velkommen til den nye redaktør 

Jeg hedder Anette Thiesen og er uddannet 

lærer. Jeg har arbejdet med 

døve børn og børn med høretab siden 

1988. De første mange år underviste 

jeg hovedsagelig de ældste elever. I 

2005 blev jeg pædagogisk konsulent 

og i 2007 tiltrådte jeg stillingen som 

afdelingsleder i skoleafdelingen på 

Fredericiaskolen, Center for Høretab. 

Jeg har sagt ja tak til at være redaktør 

på NTD for Danmark, og jeg vil 

bestræbe mig på at udfylde pladsen. Anette Thiesen. 

ta i bruk når de skal bruke NMT. 

Prosjektgruppen er klar over at utvalget 

i denne kartleggingen ikke har 

så stort omfang, men dataene som vi 

fikk inn fra våre informanter, ga oss likevel 

et godt inntrykk av ”hvor skoen 

trykket” når det gjaldt bruk av NMT 

i det daglige arbeidet i barnehage og 

skole. 

Prosjektgruppen ser fram til å få prøvd 

ut kursmodellen i en aktuell barnehage 

eller skole i løpet av høsten 2010. Det 

vil bli foretatt en evaluering etter endt 

utprøving, og deretter gjort de revideringene 

og endringene som måtte være 

aktuelle på bakgrunn av erfaringene fra 

denne første utprøvingen. 

NTD nr 2-3 – 10 29

NAS 2010 – København (Tivoli) 30.mai-2.juni. 

Nordisk Audiologisk Selskap feirer i 

år 50 års jubileum. Årets konferanse 

ble avholdt på trivelige Tivoli i København, 

denne gangen med generelt 

program. Det hele startet opp med 

Kai Uus fra University of Manchester 

som var spesielt invitert for å belyse ny 

forskning på auditiv nevropati spectrum 

disorders (ANSD) hos barn. Primær 

agenda var: Når skal høreapparat 

tilpasses på barn? Hvilke kliniske retningslinjer 

skal følges for brukere med 

ANSD? Hva gjelder høreapparat viste 

et utvalg barn (N=21) at høreapparat 

i mange tilfeller er hensiktsmessig å 

prøve. 5 av barna hadde stort utbytte 

av høreapparat. 5 hadde fått CI, og ytterligere 

3 vurderte bruk av CI. Imidlertid 

må operasjon for CI avventes da 

hørselsvanskene kan bedre seg de to 

første leveår, hvilket igjen skaper utfordringer 

gitt behovet for tidlig intervenering. 

Unntaket er barn med mistanke 

om genmutasjon. I slike tilfeller 

tilpasses CI tidligere. 

Uus viste til funn som indikerer 

noen ulikheter i lyddistorsjon mellom 

sensorinevrogene hørselstap og 

ANSD, bl.a i frekvensdiskriminering, 

recruitment. Noen barn med ANSD 

klarer seg bra i lydsvake omgivelser, 

men sliter hardt med persepsjon i dagliglivets 

hverdagslyder. 

Indikasjoner på ANSD er: Dårlig 

talekjennelse, ingen OAE, normal 

tympanometri, CM: til stede, ABR: 

ikke tilstede. Anslagene i forekomsten 

av ANSD hos barn varierer fra 1:5700 

til 1:500 000. 

Kai Uus vektla sterkt å gi skriftlig 

informasjon til foreldre, for å forhindre 

ytterligere usikkerhet. 

Sten Bengtsson, seniorforsker og sosiolog 

ved Det Nationale Forskningscenter 

for Vælferd, viste fram en representativ 

undersøkelse om hørselshemmede 

i arbeislivet i alderen 50-64 

år. Det kom fram at majoriteten ikke 

brukte noen form for hørselstekniske 

hjelpemidler. 41 % av de spurte 

hadde ikke informert ledelsen om at 

Text: Håvard Trones – audiopedagog ved UNN – Universitetssykehuset i Nord-Norge 

og styremedlem i NAF – Norsk audiopedagogisk forening 

de hadde et hørselstap. Over halvparten 

mente at hørselsnedsettelsen ikke 

skapte hindre i livsutfoldelse. For øvrig 

kom det fram at kvinner hører bedre 

enn menn, flere kvinner i forhold til 

normalthørende kvinner går på etterlønn. 

At menn førtidspensjonerer seg 

tidligere sammenlignet med normalthørende. 

Hva gjelder utdannelse kom 

det frem at i snitt hører korttidsutdannede 

dåligere enn de som har tatt 

lengre utdannelser. Nedsatt hørsel er i 

følge denne undersøkelsen vurdert til 

å koste det danske samfunnet 3 milliarder 

kroner årlig. 

Eva Karltorp fra Ci-sektionen på 

Karolinska i Stockholm viste de siste 

års tilnærminger til barn som får CI. 

Bl.a annet som følge av at barn oppdages 

på nyfødtscreening. Tall fra 2008 

viste at av vel 300 000 barn som var 

screenet for evt. hørselstap, var 3 ‰ 

hørselshemmet, dvs. 900 barn var født 

med hørselstap. Operasjon gjøres fra 

7-8 mnd. alder såfremt skallebeinen 

er tykt nok. For litt eldre barn er det 

gjort Reynell pre-/postoperativt. Flere 

av barna kommer inn i normalområdet 

nokså raskt etter operasjon, i følge 

Karltorp. Resultatet er avhengig av 

operasjonsalder (jo tidligere, dess bedre), 

hvilket hjelp og støtte barna har 

fått i etterkant, samt evt. tilleggshan- 

dicap. Hun viste og til at det er dårligere 

utbytte av CI hos flerspråklige 

barn samt barn av innvandrere. 

Siden 2004 har barn i Sverige fått bilateral 

CI. Dette bedrer støyundertrykking, 

gir bedre retningshørsel samt at 

det kan fungere som backup for defekt 

CI. Et senere innlegg av Hans Borchgrevink 

viste til at den bineurale stimuleringen 

for retningshørsel må gis før 3 års 

alder dersom det skal ha effekt. Karltorp 

fremhevet også bedre talespråkutvikling 

som argument for bineural CI. 

For øvrig var det et stort mangfold 

av andre studier som ble lagt frem. Jeg 

nevner tema som: Stamceller, implikasjoner 

for framtidig hørselsrehabilitering, 

høreapparattilpasning hos små 

barn, lydstimulering og hjernens plastisitet 

og en rekke andre tema. 

Nesten alle firma som leverer noe 

innenfor hørselomsorgen var representert 

ved NAS 2010. Flotte stands 

som var tett besøkt i pausene. 

Festmiddag på Axelborg må nevnes. 

En tilstelning med innslag av spektaktulære 

servitører, sprudlende dans, 

drikkeviser samt fri bar. Vi er i Danmark 

må vite. 

Neste NAS-konferanse blir i barneaudiologi 

– BAR(NAS) 2012 i Ørebro. 

NAS 2014 (generell konferanse) blir 

avholdt i Finland. 

Sten Bengtsson, seniorforsker og sosiolog ved Det Nationale Forskningscenter for Vælferd. 

30 NTD nr 2-3 – 10

HISTORIA • HISTORIA • HISTORIA 

Fortsättning av ”Paris 1989:Världsutställning och dövkongress” 

den, varav ett 20-tal kvinnor. Från 

Norge och Sverige finns följande delegater 

inskrivna, utöver Albert Berg: 

Cros, Harst, Hinds och Titze. 

Man tog upp olika teman. En viktig 

diskussion rörde konsekvenserna av de 

beslut som fattats på dövlärarkongressen 

i Milano 1880. Albert själv sammanfattar 

diskussionen på kongressen 

på detta sätt: ”Såvitt jag kunnat fatta 

var alla ense om de ovärderliga fördelar 

dövstumma äger i talets dyrbara gåva, 

men man var dock motståndare mot det 

vid dövstumlärarkongressen i Milano 

för några år sedan fattade beslutet att 

vid de dövstummas undervisning totalt 

undertrycka åtbördsspråket, som trots 

allt ändå är och förblir den dövstummes 

naturliga språk.” 

Alberts syn på metoddebatten var 

att den borde lämnas till pedagogerna, 

men han insisterade på teckenspråkets 

betydelse för döva: ”Dock må det tillåtas 

mig, att här framhålla de oskattbara 

fördelar som åtbördsspråket i många 

hänseenden bereder de dövstumma”. 

Man diskuterade också arbetsmöjligheter 

för döva. Albert deltar i debatten 

och betonar vikten av att döva får 

möjlighet till en god utbildning, företrädesvis 

inom ett hantverk, ”en flitig 

och skicklig hantverkare har överallt sin 

utkomst. De dövstumma bör alltid ha 

för ögonen att eftersträva självständighet 

i så hög grad som möjligt.” Han ansåg 

”det vara af behovet påkallat att förberedande 

hantverksskolor upprättas, där 

de dövstumma lättare kunde få en nödig 

förkännedom och där de kunde utbildas 

till skickliga hantverkare i det yrke de 

valt.” 

Dövt familjeliv var också ett viktigt 

tema. Amerikanen Bell, han som gifte 

sig med en döv kvinna och uppfann 

telefonen, hade föreslagit ett förbud 

för döva att gifta sig med varandra. 

Han var orolig för att döva par skulle 

föda döva barn och efterhand skulle 

antalet döva öka oroväckande. Detta 

resonemang tillbakavisades bestämt 

av kongressen och många delegater 

informerade om att döva par så gott 

som alltid fick hörande barn. Även 

Albert gjorde ett inlägg: ”Genom mitt 

förhållande till de dövstumma i Stockholm 

och genom vidsträckta resor i mitt 

fädernesland har jag där kommit i be- 

röring med många dövstumma och kan 

därför förklara det påstående för falskt, 

som säger att de dövstummas antal ökas 

i äktenskap, som ingås mellan dövstumma. 

Sådana fall är i själva verket ytterst 

sällsynta.” 

Gemensamma utflykter 

Men kongressen innehöll annat än 

diskussioner. En dag samlades man i 

kyrkan St Roch, som var de l’Epées 

församlingskyrka. Efter mässan hölls 

ett minnestal över de l’Epée. Därefter 

”begav vi oss till Rue Thérèse 23 för att 

taga i betraktande det hus där abbé de 

l’Epée år 1760 hade öppnat sin första 

skola. Denna hade, som bekant, senare 

förlagts till rue St Jacques. På detta hem 

för den franska undervisningsmetoden 

är anbragta tvenne tavlor.” 

En av tavlorna vid de l’Epées hus. 

En kväll var det internationell bankett 

på hotel Continental vid rue de Rivoli. 

Flera tal hölls och skålar utbringades. 

I talen prisades ”teckenspråket, ett så 

klart rikt och uttrycksfullt språk, medelst 

vilket vi i allmänna församlingar kan 

uttrycka våra känslor, tankar och förhoppningar. 

Utan detta språk, för vilket 

vi har att tacka de l’Epée, vore denna 

församling en omöjlighet, och vi franska 

döva skulle då ej haft den stora glädjen 

att i vårt kära Paris kunna mottaga 

våra amerikanska, belgiska, engelska, 

svenska, och österrikiska bröder. Detta 

språk mina bröder är för oss ett världsspråk, 

Ty vi är från olika länder, talar 

olika språk och förstår ändå varandra 

med den största lätthet.” 

En annan utflykt gick med tåg till 

Versailles! Man besökte de l’Épées födelsehus 

och statyn över de l’Epée som 

rests i Versailles. Vid statyn nedlades 

blomsterkransar och hölls flera tal. 

”Ävenledes nedlades en krans af röda 

rosor från de dövstumma i Stockholm” 

och ”Hr Berg” höll tal på norska och 

svenska dövas vägnar. 

Kort från utflykten till Versailles, ritat 

av Colas, döv målare. 

Resan hem 

Den 25 juli lämnade Albert Paris och 

reste till Düsseldorf. Där hade han tidigare 

bott och utbildat sig till målare. 

Han vilade ett par dagar hos målarvännen 

Fagerlin. Den 29 juli påbörjade 

han resan hem och, via Hamburg, 

kom han tillbaka till Stockholm den 3 

augusti 1889. 

En döv gemenskap i Europa 

Under 1800-talet förbättrades möjligheterna 

att resa kraftigt. Ångbåtar 

och tåg förkortade och förenklade 

resan. Dessutom blev postgången allt 

mer effektiv och pålitlig. Både personer 

och meddelanden tog sig snabbt 

genom Europa redan på 1800-talet. 

Det var en viktig förutsättning för att 

bygga upp de kontaktnät som efterhand 

kom att omfatta allt fler döva 

och som blev början till den internationella 

dövvärld som existerar ännu 

idag. Man reste till kongresser, man 

skrev brev och läste varandras tidskrifter. 

De döva som reste kom tillbaka 

till sina lokala dövföreningar och 

kunde berätta om dövas hela, stora 

värld. Albert Berg var en sådan viktig 

förmedlare av kunskap och upplevelser. 

Dessa kontakter blev ännu viktigare 

under 1900-talet, då oralismen 

gjort det omöjligt för vuxna döva att 

verka inom dövskolorna. 

Lennart Andersson, 


NTD nr 2-3 – 10 31

Här finner du NTD på internet 

www.nafnett.org 

Konferenser under 2010 

ST S 

Stiftelsen Tysta Skolan 

21 oktober 2010 i Stockholm 

150 år Symposium 

Mer information: se annons på sidan 11 

Audiologisk dag 11 november 2010 i Stockholm 

SAS-dagen 

Mer information: www.hi.se/audiologiskdag11nov 

32 NTD nr 2-3 – 10

NTD nr 2-3 – 10 33

Vart fjärde år brukar 

varje nordisk land arrangera 

festivalen för 

döva. Nu var det Sveriges 

(SDR:s) tur att 

vara värd. Tema var 

denna gången: ”Teckenspråk,Tillgänglighet 

och Jämställdhet” 28 juni – 3 juli 

Teckenspråk lyfter fram döva till högre position 

Teckenspråket är inte en kvarleva utan utvecklas hela tiden 

Måndagen öppnades festivalen. SDR välkomnade alla 

döva som var med på Sergelstorg och önskade en givande 

vecka för alla som vill komma med till Riksteaterns 

hus i Hallunda där festivalen äger rum. 

Teckenspråk har funnits i flera hundra år i Europa och Norden 

Teckenspråk är 

dövas själ och 

hjärta 

Teckenspråk fungerar bra över hela världens språkgränser 

Teckenspråket är ett 

modernt och nyttigt språk 

Teckenspråk är inte ett funktionshinder 

Teckenspråk är en del av svenska samhället 

Teckenspråk måste uppmuntras 

från babystadiet upp till 100 år 

Teckenspråk är ett 

härligt, visuellt språk 

Teckenspråk skapades 

av döva själva, unikt 

och historiskt! 

Tisdagen började med registrering och tre olika besök 

i stan: Gamla stan, Kungliga slottet och Vasa museet. 

Jag valde Kungliga slottet trots att hissen inte fungerade 

där, jag fick gå uppför tre trappor till tredje våningen 

trots att mitt vänstra ben är förlamat. Sen fick jag sitta 

kvar i rullstolen tillbaka ner, hjälpt av starka armar. 

Onsdagen, torsdagen och fredagen fylldes programmet 

med aktiviteter. Det fanns mycket att välja på och två 

timmar för varje ämne i de många rum som finns på 

Riksteatern. Det går bara inte att besöka, syssna, allt 

som man ville, för tiden räckte inte. 

Teckenspråk ska vara 

kulturbärare i varje 

döv generation 

Teckenspråk som 

språk är dövas 

största stolthet 

Där fanns det mycket att välja på under tre dagar: Flera 

föreläsare både av döva och hörande bl.a: Flera döva 

författare berättade om sina erfarenheter: Gunnel Rooth 

(om ”Dövas kvinnohistoria”, Dövas kvinnoförening i 

Stockholm), Anita Hellöre (om sin ”Släkthistoria” och 

boken om en dövblind man ”Frans Leijon”) och jag själv 

om mina 6 böcker som jag har skrivit. 

Teckenspråks utrotning är dövas domedag! 

34 NTD nr 2-3 – 10 

Teckenspråk kan inte rationaliseras bort bara för att CI finns

Teckenspråk ger döva den bästa hälsan 

Teckenspråk, dövas viktigaste kulturbärare 

Teckenspråk ger skrivkunskap och läsförståelse 

Teckenspråk 

behövs så 

fort och 

tidigt som 

möjligt 

Teckenspråk är en sinnebild åt frihet, idé och fantasi 

Teckenspråk är tredimensionellt som en tavla, inte ett linjärt språk 

Teckenspråk är för dövplantor att växa till stort Teckenspråk ger ett bra språk på avstånd och under vatten 

Teckenspråk leder inte till hörselträning 

Teckenspråk 

utvecklas bäst 

i dövsamhället 

Teckenspråk är ett fredligt ”PAX”-språk 

Teckenspråk, den bästa avslappningen 

Teckenspråk ger inga skador i kroppen 

Teckenspråk ger inga bullerskador 

Teckenspråk 

bryter dövas 

isolering i 

oralismens 

omgivning 

Texter: Ulla-Bell Thorin, författare Layout: Lindblad-Layout 

Teckenspråk är ett 

tyst och behagligt 

språk 

Där fanns också: ”Deafhood” av Patrik Nordell, ”Språkrådet” av Tommy Lyxell/Sebastian 

Embacher, ”Jämställd och hälsa” av Margareta Persson (med tolk) 

Några ur Bröderna Grimms välkända sagopjäser spelades av Manne af Klintberg och 

Ianu Jiancu tillsammans med några ur publiken. Cirkus Cirkör, olika dansuppvisningar, 

mannekänguppvisning av döv dansk design, rundvandring i huset, korta DVD-filmer, finlandssvenska 

språket, Tillgänglighet, Tyst Teaters och Unga tyst teaters presentationer 

inför framtiden, norsk kamp om teckenspråk i språklagen, opera (som jag har sett på 

Åland för 2 år sen, den första världspremiären på teckenspråk) Open sign (workshop) 

och uppvisning. Kvällens många teaterföreställningar (som jag inte kunde vara med 

på), Konstutställningar Allt på TECKENSPRÅK! 

Jag var mycket nöjd trots jag inte hann besöka allt som 

fanns på programmet p g a för få ledsagartimmar. (jag 

önskar jag kunde rulla själv med rullstol och besöka, 

syssna, och njuta allt på teckenspråk och i kvällarnas 

varma solsken, men jag var fånge i mitt hotellrum och 

kunde inte rulla ut ur rummet utan hjälp). 

Lördagen var det avslutningsdag vid Hågelbyparken 

utanför Stockholm hela dagen. Ponnyridning för döva 

barn, medeltida byn med järnsmide, baka bröd på gammalt 

vis, bågskytte … 

Rundvandring vid Hågelby-herrgården och parken, åt 

lunch, drack kaffe. 

Avslutningstal av SDRs ordförande Ragnar Weer och 

han överlämnade de vackra handsydda nordiska flaggorna, 

ett standar, till finska representanter som i sin 

tur ska vara värd för nordiska kulturfestivalen i Finland 

om 4 år. Efter överlämnandet dånade musik- och sånger 

på teckenspråk av Tommy Fransson. Det hela avslutade 

med kvällssupé: potatissallad och rostbiff, vin eller 

öl, ute i det fria varma solskenet i kvällsskymningen. 

NTD nr 2-3 – 10 35 

Teckenspråk ger döva mer frihet än att vara duktig i tal, avläsning och hörselträning

MATERIELL FOR HØRSELSHEMMEDE UTVIKLET VED 

MØLLER KOMPETANSESENTER 

Vi har nasjonalt ansvar for utvikling og distribusjon av læremidler og 

materiell for mennesker med hørselsvansker. Besøk oss på nettet og se vårt 

brede utvalg! 

Nettbutikk: 

www.mamut.net/moller 

Materiell på nett: 

www.erher.no 

Noen smakebiter: 

TegnStart3 

Lær deg tegnspråk foran PC`en! 

TegnStart 3 er den tredje utgivelsen av 

en planlagt språkprogramserie i 

tegnspråk på i alt 4 CD-ROM. : 

Morsomme dager med Camilla 

og Morten (bokmål) 

Morosame dagar med Camilla 

og Morten (nynorsk) 

Leseboka Morsomme dager 

med Camilla og Morten passer til 

barn på 2. - 3. trinn. I boka følger 

vi Camilla, som er døv og 

Morten, som er tunghørt, gjennom et helt skoleår. 

www.ntnu.no/videre 

www.erher.no 

Nettressurser i forhold til LK06 

for barnehagebarn, elever og 

voksne med hørselsvansker. 

Mye av materiellet som ble 

utviklet til L97 er også lagt ut 

her (inkl. tegnspråkvideo). 

TegnBrum2 

TegnBrum2 består av 

interaktive program og spill for 

førskolebarn med video, lyd, 

tegninger og animasjoner. 

28 NTD nr 3 – 09

✃ 

Prenumerera på NTD! 

Vad kostar det? 

300 kr/4 nr 

för enskilda 

500 kr/4 nr 

för institutioner 

Hur gör man? 

Kontakta kassör eller redaktör i respektive land 

(se adressuppgifter på sidan 1) med uppgift om 

namn och adress. Meddela att du vill prenumerera. 

Du kan också sända en e-post till 


Institution ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Namn ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Adress ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

■ Ja, jag vill prenumerera på 4 nr/300 kr för enskilda 

■ Ja, jag vill prenumerera på 4 nr/500 kr för institutioner 

NTD nr 2 – 09 29 

Som enskild NTD-prenumerant i Sverige blir du också medlem i Svenska sällskapet för hörsel och dövundervisning (SHD).

Alle stemmer er 

like viktige! 

ReSound modeX er vårt nye hørselstekniske hjelpemiddel 

til skolen. Med god lydkvalitet og ergonomisk 

utforming gir modeX det beste utgangspunktet for 

aktiv læring. 

Brukervennlig ”grip-og-tal” knapp, høytlesings- 

funksjon og ingen ytre antenner er noen av egenskapene 

modeX tilbyr. 

modeX-Studentmikrofoner er et svært godt alternativ 

når alle skal bli hørt. 

GN ReSound AS • Telefon 22 47 75 30 • info@gnresound.no • www.gnresound.no • www.resoundmodex.se

Nordisk tidskrift - Norsk Audiopedagogisk Forening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?