Program Falstaff
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Kära publik,<br />
Slösa aldrig bort en bra kris, ska den brittiske premiärministern Winston Churchill<br />
ha sagt en gång. I varje kris gömmer sig en möjlighet. Och det här året har bjudit oss<br />
som älskar musikteater på väldigt många möjligheter!<br />
Till <strong>Falstaff</strong>, Verdis sista opera, hade teamet med Lotte de Beer i spetsen arbetat<br />
fram ett koncept i vilket William Shakespeares originalberättelse mötte George<br />
Orwells Djurfarmen. Detta visade sig omöjligt att göra säkert för de medverkande.<br />
Det koncept ni i stället nu får se arbetades fram på bara åtta veckor. Det torde vara<br />
något slags rekord. De Beer sätter Shakespeares komiska berättelse om kärlek, lögn<br />
och hämnd mitt i samtidens Zoom-möten, sociala medier och fake news. I hennes<br />
händer är Verdis komedi fortfarande vansinnigt rolig, men manar också till eftertanke,<br />
precis som all bra konst gör. Men snabba beslut om koncept räcker inte när vi<br />
nu befinner oss i den värsta pandemin sedan spanska sjukan. Sitter ni i salongen är ni<br />
fåtalet. De flesta av er kommer att se <strong>Falstaff</strong> i era tv-soffor, vid era köksbord eller i<br />
sängar. Vår livestreaming är en stor framgång som vi är mycket stolta över och som<br />
många andra institutioner låtit sig inspireras av.<br />
Dagens sång, streaming, konserter på äldreboenden – Malmö Opera har verkligen<br />
hittat möjligheterna i krisen. Jag är stolt över att vara chef för ett hus som hanterat<br />
de utmaningar 2020 inneburit med en sådan beslutsamhet och uppfinningsrikedom.<br />
<strong>Falstaff</strong> spelas till 17 januari. Och trots allt vore det skönt om vi fick lite färre<br />
möjligheter 2021.<br />
Teaterchef<br />
Misha Kiria, Maria Streijffert
MUSIK<br />
Giuseppe Verdi<br />
LIBRETTO<br />
Arrigo Boito<br />
efter Shakespeares Muntra fruarna i Windsor,<br />
Henrik IV och med inslag ur En midsommarnattsdröm<br />
DRAMATURG<br />
Peter te Nuyl<br />
SCENOGRAFI & KOSTYM<br />
Christof Hetzer<br />
SCENOGRAFI- & KOSTYMPARTNER<br />
Agnes Hasun<br />
LJUS<br />
Alex Brok<br />
VIDEODESIGN<br />
Charlotte Rodenstedt, Bloody Honey<br />
KOREOGRAFI<br />
Gail Skrela Hetzer<br />
REGI<br />
Lotte de Beer<br />
DIRIGENT *<br />
Steven Sloane/David Niemann<br />
Misha Kiria
EN KOMISK OPERA I TRE AKTER<br />
PREMIÄR<br />
7 november 2020, Malmö Opera<br />
FÖRESTÄLLNINGENS LÄNGD<br />
ca 2 tim 35 min inkl paus<br />
Operan framförs på italienska.<br />
Svensk och engelsk text visas på textmaskin.<br />
Alla föreställningar livestreamas på malmoopera.se<br />
URPREMIÄR<br />
9 februari 1893<br />
Teatro alla Scala i Milano<br />
Läs om det konstnärliga teamet på malmoopera.se<br />
* Se alterneringar på monitorerna i foajén eller malmoopera.se
MEDVERKANDE<br />
JOHN FALSTAFF<br />
BARYTON<br />
Misha Kiria<br />
FORD<br />
BARYTON<br />
Orhan Yildiz<br />
ALICE FORD Fords fru *<br />
SOPRAN<br />
Jacquelyn Wagner/Rebecca Nelsen<br />
NANETTA Alices dotter *<br />
SOPRAN<br />
Alexandra Flood/Sabina Bisholt<br />
FENTON<br />
TENOR<br />
Sehoon Moon<br />
FRU QUICKLY<br />
MEZZOSOPRAN<br />
Maria Streijffert<br />
MEG PAGE Alices väninna<br />
MEZZOSOPRAN<br />
Matilda Paulsson<br />
BARDOLFO <strong>Falstaff</strong>s kumpan<br />
TENOR<br />
Jonas Durán<br />
PISTOLA <strong>Falstaff</strong>s kumpan<br />
BAS<br />
Nils Gustén<br />
DR CAJUS<br />
TENOR<br />
Niklas Björling Rygert<br />
STATISTER<br />
Malin Karlsson, Brita Kronholm<br />
Jakob Lindahl, Jennifer Peña<br />
Malmö Operakör<br />
Malmö Operaorkester<br />
Läs om de medverkande på malmoopera.se<br />
* Se alterneringar på monitorerna i foajén eller malmoopera.se
Nils Gustén, Misha Kiria, Jonas Durán
AKT 1<br />
<strong>Falstaff</strong> håller hov med sina vapendragare Pistola<br />
och Bardolfo. Doktor Cajus rusar in och anklagar<br />
dem för att ha supit honom under bordet och bestulit<br />
honom, men <strong>Falstaff</strong> avfärdar honom. Doktor<br />
Cajus skriker att han hädanefter bara ska dricka<br />
med hederliga människor.<br />
När <strong>Falstaff</strong> ska betala notan är börsen tom. Men<br />
<strong>Falstaff</strong> har en plan, han tänker skaffa pengar genom<br />
att förföra de rika fruarna Alice Ford och Meg Page,<br />
som båda är gifta med affärsmän i Windsor. Han ber<br />
Bardolfo och Pistola att överlämna kärleksbrev till<br />
de bägge damerna, men de vägrar. »Det förbjuder<br />
hedern«. <strong>Falstaff</strong> ropar att heder »är inget annat än<br />
ett ord, bara litet luft« och kastar ut dem.<br />
Alice Ford och Meg Page har mottagit kärleksbreven<br />
från <strong>Falstaff</strong>. De läser högt för varandra tillsammans<br />
med väninnan Mrs Quickly och unga Nannetta,<br />
Alices dotter. De muntra fruarna bestämmer sig för<br />
att ge <strong>Falstaff</strong> en läxa.<br />
AKT 2<br />
Bardolfo och Pistola återvänder till <strong>Falstaff</strong>, fastän de<br />
nu går Fords ärenden. Mrs Quickly kommer på visit<br />
och berättar att både Meg och Alice ser fram emot ett<br />
kärleksmöte. Alice hälsar att <strong>Falstaff</strong> är välkommen<br />
mellan två och tre, då kusten är klar.<br />
När Mrs Quickly gått kommer herr Fontana/Ford på<br />
besök. Han erbjuder <strong>Falstaff</strong> pengar om han kan förföra<br />
en gift kvinna som han är djupt förälskad i, den<br />
sköna Alice Ford. Hon är trogen, men om den store<br />
förföraren <strong>Falstaff</strong> får henne på fall bör han också ha<br />
en chans. Till Fords bestörtning meddelar <strong>Falstaff</strong><br />
glatt att han redan samma dag ska träffa Alice.<br />
Hemma hos familjen Ford förbereder Mrs Quickly,<br />
Alice och Meg <strong>Falstaff</strong>s ankomst. Nannetta berättar<br />
Bardolfo och Pistola vill ställa sig in hos den förmögne<br />
Ford, och informerar honom om <strong>Falstaff</strong>s<br />
planer att förföra hans hustru. Ford bestämmer<br />
sig för att söka upp <strong>Falstaff</strong> under det falska namnet<br />
Fontana. Medan de livliga diskussionerna pågår<br />
lyckas det unga paret Fenton och Nannetta få en<br />
stund tillsammans.
gråtande att pappa Ford vill tvinga henne att gifta sig<br />
med den motbjudande doktor Cajus, men mamma<br />
Alice lovar att hitta ett sätt att förhindra giftermålet.<br />
<strong>Falstaff</strong> stiger in och hoppas förföra Alice, men snart<br />
kommer Meg rusande och meddelar att herr Ford är<br />
på väg. Kvinnorna gömmer <strong>Falstaff</strong> i en tvättkorg.<br />
Fenton och Nannetta drar sig tillbaka bakom en<br />
skärm, där de passar på att kyssas. Ford hör dem och<br />
är övertygad om att han nu funnit <strong>Falstaff</strong> och den<br />
otrogna fru Ford, men när han upptäcker vilka turturduvorna<br />
i själva verket är, skriker han att Fenton<br />
aldrig ska få gifta sig med Nannetta. Under kaoset<br />
ger Alice tecken till tjänarna att kasta tvättkorgen ut<br />
genom fönstret, och <strong>Falstaff</strong> landar i Themsen.<br />
AKT 3<br />
Den genomblöte <strong>Falstaff</strong> återvänder till värdshuset<br />
där han beklagar sig över världens ondska, men mår<br />
bättre efter lite vin. Mrs Quickly försöker övertyga<br />
<strong>Falstaff</strong> om att Alice är oskyldig till den förnedrande<br />
behandlingen, och lämnar över ett brev där Alice<br />
före slår ett nytt möte i Windsor Park. <strong>Falstaff</strong> ombeds<br />
komma vid midnatt, utklädd till den Svarte Jägaren.<br />
Ford, Nannetta, Meg och Alice förbereder masker<br />
och planerar att skrämma <strong>Falstaff</strong> som straff.<br />
Ford tar doktor Cajus avsides och lovar att han ska<br />
få gifta sig med Nannetta. Under kvällens maskerad<br />
ska han passa på att viga dem. Mrs Quickly hör samtalet,<br />
och kommer överens med Alice om att sabotera<br />
hans plan.<br />
<strong>Falstaff</strong> anländer och överraskas av älvor och smådjävlar,<br />
som pryglar honom tills han tigger om nåd.<br />
Han erkänner att det är rätt åt honom, men tillägger<br />
att de behöver honom, för vem ska de annars skratta<br />
åt? Ford tillkännager att upptåget ska avslutas med<br />
en bröllopsfest och kallar fram det maskerade paret,<br />
och ytterligare ett par kommer fram för att få vigas.<br />
När brudslöjorna lyfts av står det klart att doktor<br />
Cajus har gift sig med Bardolfo, och det andra paret<br />
är Fenton och Nannetta. Ford ger det unga paret<br />
sin välsignelse. Nu inleds en härlig middag, och alla<br />
konstaterar att hela livet är ett skämt, och den som<br />
skrattar sist, skrattar bäst.<br />
Sabina Bisholt, Matilda Paulsson, Rebecca Nelsen, Maria Streijffert, Sehoon Moon
Team Verdi/Boito<br />
– tack vare Shakespeare<br />
William Shakespeare var Giuseppe Verdis favoritförfattare. Verdi läste dramatikern<br />
redan under sin barndom och kom att läsa honom livet igenom. Det har sagts att<br />
Shakespeare var Verdis enda gud. Shakespeares porträtt satt på väggen i Verdis hus i<br />
Sant’Agata, i bokhyllorna stod hans samlade verk på italienska, och även en upplaga<br />
på engelska som hustrun Giuseppina läste.<br />
Runt 1850 bestämde sig Verdi för att göra opera av<br />
Shakespeares viktigaste pjäser. De tre han fullföljde<br />
— Macbeth 1847, Otello 1887 och <strong>Falstaff</strong> 1893 — blev<br />
mästerverk. Han planerade tidigt Hamlet och Stormen,<br />
diskuterade allvarligt Antonio och Kleopatra och<br />
Romeo och Julia, och under flera år tampades han med<br />
Kung Lear – en pjäs som spelade stor roll för honom<br />
— men ingen av dem fullföljdes. Först på äldre dagar<br />
kom Verdis tragiska opera Otello, och allra sist den<br />
komiska operan <strong>Falstaff</strong>. Verdi hade inte skrivit komisk<br />
opera sedan han gjorde fiasko 1840 med Kung<br />
för en dag, en beställning han var tvungen att skriva<br />
trots att hans älskade första hustru Ghita just avlidit.<br />
Verdi – Boito<br />
När Verdi började arbetet med Otello hade han inte<br />
komponerat någon opera sedan Aida 1871 efter vilken<br />
han meddelat att han skulle dra sig tillbaka. Librettisten<br />
till Otello var Arrigo Boito, en man som betraktades<br />
som en av Italiens största kännare av Shakespeare.<br />
Mötet mellan Guiseppe Verdi och Arrigo Boito<br />
tillhör en av de stora lyckliga tillfälligheterna i operahistorien.<br />
Men Verdi hyste från början, och under<br />
många år, ren fientlighet gentemot Boito.<br />
Boito var i början av 1860-talet aktiv i gruppen La<br />
scapigliatura (de rufsiga, okammade) ett slags milanesiska<br />
bohemer som verkade för framtidens<br />
konst i det nyförenade Italien. Boito ansåg att det<br />
var hög tid att bryta ny mark för operakonsten. Han<br />
ville helt förbjuda den traditionella operaformen<br />
med arior och duetter etc. Han efterlyste största<br />
möjliga tonala och rytmiska utveckling och hävdade<br />
att opera var den högsta formen av dramatik. Det<br />
påminde inte så lite om Richard Wagner och hans<br />
musikdramatik, och det var knappast något man talade<br />
högt om i Italien!<br />
Boito hade på en premiärfest 1863 ställt sig upp<br />
och deklamerat sin dikt All’arte italiana — Till den<br />
italienska konsten — där han hyllade den nya, äkta<br />
italienska konsten och bad den gamla, som han<br />
jämförde med de skitiga väggarna på en bordell,<br />
och dess stofiler att dra åt skogen! Verdi, då 50 år<br />
och Italiens främste tonsättare, läste om händelsen<br />
ett par dagar senare och eftersom han skrivit<br />
22 operor kunde han inte låta bli att ta Boitos ord<br />
som en personlig förolämpning.<br />
Boito kom dock att beundra Verdi och Boito förläggare<br />
Giulio Ricordi visste hur han kunde utsätta<br />
tonsättaren för frestelse: Shakespeare. Verdi sa nej<br />
när Ricordi ville sammanföra dem men mötet ägde<br />
ändå rum 1879 sedan Giuseppina lurat sin make att<br />
träffa honom.<br />
Boito menade att operakonsten endast kunde<br />
pånyttfödas genom en höjning av dess litterära<br />
värde — med ett gott libretto, en väl skriven text.
Shakespeare kunde uppfylla<br />
hans konsts fordringar.<br />
För att övertyga<br />
Verdi fick Boito först,<br />
som på prov, skriva om<br />
librettot till Simon Boccanegra,<br />
som i sin nya bearbetning<br />
framfördes 1881.<br />
Efter det kom Verdi och<br />
Boito gemensamt att skapa<br />
operakonstens fulländade<br />
tragedi Otello och<br />
dess fulländade komedi,<br />
<strong>Falstaff</strong>. Eftervärlden har<br />
kunnat konstatera att<br />
Boito var den främsta librettist<br />
Verdi någonsin<br />
samarbetade med.<br />
De två fienderna kom att<br />
bli nära vänner. Arrigo<br />
Boito satt vid Giuseppe<br />
Verdis dödsbädd den 27<br />
januari 1901 på hotellrummet<br />
vägg i vägg med<br />
La Scala, operahuset där<br />
deras två operor uruppförts<br />
med sensationell<br />
framgång.<br />
/ Catarina Ek<br />
Misha Kiria
Mot ett samhälle<br />
i mänsklig storlek<br />
Voi state ligi all’onor vostro, voi!<br />
Cloache d’ignominia, quando, non sempre, noi possiam star ligi al nostro.<br />
Så ni skulle bry er om hedern, ni!<br />
Skammens kloaker, när inte ens vi alltid kan vara trogna vår heder.<br />
(<strong>Falstaff</strong> akt 1,scen 1)<br />
De fem takters musik som Verdi skrev till den andra<br />
av dessa textrader låter som om den är tagen ur Otello,<br />
den opera han skrev före <strong>Falstaff</strong>. Närmare bestämt<br />
låter det som när Verdi porträtterar Jago i den centrala<br />
monologen Credo in un Dio crudel — jag tror på en<br />
ond Gud. Likheten är ingen slump. Dels har Verdis två<br />
sista operor samma litterära förlaga, William Shakespeare,<br />
och dessutom samma librettist, Arrigo Boito.<br />
Verdi och Boito började samarbeta med operan<br />
Otello trots att de var djupt oense i många frågor,<br />
från politik till musik. Det är en av Shakespeares<br />
största postuma bragder att han förde de två männen<br />
samman (med hjälp av förläggaren Giulio<br />
Ricordi). Boito hade vid den tiden skrivit både libretto<br />
och musik till operan Mefistofeles, och påbörjat<br />
Nero. Den första, som bygger på historien om<br />
Faust, fokuserar på djävulsgestalten, och den senare<br />
handlar om en av Roms grymmaste kejsare.<br />
I Otello sjunger Jago:<br />
Jag tror på en ond Gud<br />
som skapat mig till sin avbild<br />
och som jag åkallar i vrede.<br />
Från ett ondskans frö,<br />
en ondskefull atom, ond är jag född.<br />
Även om Jagos credo inte är självbiografiskt visar<br />
det tydligt Boitos fascination för människans mörka<br />
sidor. Det kan vi komma ihåg när vi skrattar åt<br />
fövecklingarna i <strong>Falstaff</strong>. Lägg ihop Jagos credo med<br />
<strong>Falstaff</strong>s visdomsord i fugan som avslutar operan:<br />
Allt i världen är ett skämt, människan är född narr.<br />
Boito tycks förebåda Sartre och Camus i sin existensialism<br />
och absurditet. Människan är själv ansvarig<br />
för sina handlingar, och hennes handlingar är livets<br />
sanna mening. Med det i åtanke, låt oss gå tillbaka<br />
till de fem takter som inledde artikeln, och läsa<br />
raden igen.<br />
Bara ord, lite luft<br />
<strong>Falstaff</strong> skriver två identiska kärleksbrev till Alice och<br />
Meg, och ber sina vapendragare Pistola och Bardolfo<br />
att leverera dem. De vägrar, eftersom hedern förbjuder<br />
dem, och <strong>Falstaff</strong> svarar med att kalla dem Cloache<br />
d’ignominia, skammens dypöl, ondskans kloak. Cloaca<br />
är utloppet för allt som skapas i människan, i tarmar,<br />
urinblåsa och genitalier. En typisk Boito-bild:<br />
exkrementer och liv kommer från samma källa.<br />
Människan är lika smutsig som den skit hon skapar.<br />
Sedan citerar Boito Shakespeare i <strong>Falstaff</strong>s rasande<br />
monolog om Heder. Denna text kommer<br />
anmärkningsvärt nog inte från Muntra fruarna i<br />
Windsor, som större delen av handlingen, utan från<br />
tragedin Henry IV (del 1, akt 5, scen 1). Där är den<br />
inte tänkt som en föreläsning för <strong>Falstaff</strong>s underhuggare<br />
Bardolfo och Pistola, utan som riddaren<br />
<strong>Falstaff</strong>s tankar i ensamhet:<br />
Alexandra Flood, Jacquelyn Wagner
Sanna Nielsen, David Lindell, ensemblen
Kan hedern sätta fast ett ben igen? Nej.<br />
Eller en arm? Nej. Eller lindra<br />
smärtan i ett sår? Nej.<br />
Hedern är alltså ingen kirurg? Nej.<br />
Vad är heder? Ett ord.<br />
Vad finns i det där ordet heder? Luft.<br />
En skral ersättning!<br />
Vem fick den? Han som dog i onsdags.<br />
Kan han ta på den? Nej. Hör han den då? Nej.<br />
Den är således alldeles omärkbar? Ja, för de döda.<br />
Men lever den inte bland de levande? Nej.<br />
Varför inte det? Förtalet tillåter det inte.<br />
Därför bryr jag mig inte om den.<br />
Heder är bara en utsmyckning på graven,<br />
och så slutar min betraktelse.<br />
Hedern är förstås en av de viktigaste, om inte den allra<br />
viktigaste, egenskapen hos en riddare. Det faktum<br />
att riddaren Sir John <strong>Falstaff</strong> reducerar det till bara ett<br />
ord, lite luft, säger en hel del. Och att han, i Boitos libretto,<br />
tar så lätt på förödmjukelserna som blir följden<br />
av de två kärleksbreven, säger resten. Hans filosofi<br />
närmar sig det absurda.<br />
Alice och Meg läser <strong>Falstaff</strong>s brev tillsammans, och<br />
det sätter igång en räcka förvecklingar. Kvinnorna<br />
genomskådar <strong>Falstaff</strong>s planer — och Fords. Under<br />
förvecklingarna lyckas Alice också avstyra det arrangerade<br />
äktenskap som Ford planerar för dottern<br />
Nannetta. Det är inte Gud eller Ödet som ödelägger<br />
planerna, det är kvinnorna som krymper ner ambitioner<br />
till bara ord, lite luft.<br />
Jag vågar inte påstå att vare sig Shakespeare eller Boito<br />
delar vår moderna syn på genus, men de ville absolut<br />
förlöjliga den manliga ärelystnaden. Hur viktiga och<br />
märkvärdiga män än anser att deras motiv är: heder,<br />
(igen) makt (över andra män och över kvinnor), girighet,<br />
erövringar eller svartsjuka, så reducerar kvinnorna<br />
dem till ord, till luft. I det avseendet gör Shakespeare/Boito<br />
sällskap med Beaumarchais/Da Ponte.<br />
Ford sjunger Perdono, förlåt mig, precis som greven<br />
i Mozarts Figaros bröllop, när Susanna och Grevinnan<br />
förminskat alla männens intriger till ord, lite luft.<br />
Kärleken förvandlar mannen till ett djur<br />
L’amore metamorfosa un uom in una bestia<br />
Lotte de Beer och Christof Hetzer hade ursprungligen<br />
planerat ett helt annat koncept till denna uppsättning.<br />
I samma tradition som Aisopos, la Fontaine och<br />
George Orwell skulle <strong>Falstaff</strong> berättas som en fabel,<br />
där alla karaktärerna är djur, med <strong>Falstaff</strong> som grisen<br />
Napoleon i Orwells roman Djurfarmen: »Alla djur<br />
är jämlika, men några är mer jämlika än andra.« Jag<br />
tror inte att det finns något citat som så obarmhärtigt<br />
avslöjar all form av auktoritet. Och påstådd auktoritet<br />
(all auktoritet är förstås påstådd) är vad <strong>Falstaff</strong>
handlar om. Auktoritet när det gäller klass, pengar,<br />
makt och kön. Men coronautbrottet gjorde att konceptet<br />
inte gick att realisera, eftersom djur knappast<br />
kan hålla distans. Restriktionerna, som innebär att<br />
sångare till och med ska hålla större avstånd än andra<br />
människor, blev den nya utgångspunkten.<br />
Om man ser på den ursprunglige <strong>Falstaff</strong>, han som figurerar<br />
i Shakespeares Henry IV, kan man faktiskt påstå<br />
att han uppfann »fake news«. Ju mer han skryter om<br />
sina bragder på slagfältet, desto mer växer hans ego.<br />
Efter att ha porträtterat Djävulen själv, (Mefistofeles)<br />
en diktator (Nero) och en intrigmakare (Jago) fortsätter<br />
Boito med en narcissist, som är så uppfylld av sin<br />
egen sanning att vi kan skratta åt honom.<br />
Men som Boito — och Verdi — vet, skapas en kung av<br />
dem som ser honom som en kung. Faran med karaktären<br />
<strong>Falstaff</strong> är därför inte han själv, utan hans påstådda<br />
offer; Ford och doktor Cajus, och influencers som Bardolfo<br />
och Pistola. Fake news, narcissism, influencers,<br />
det låter som dagens digitala värld, den alternativa<br />
värld vi är hänvisade till när vi tvingas leva i lockdown.<br />
Boitos syn på människan är mörk och pessimistisk,<br />
men här finns också hopp. Om det beror på att han<br />
skrev en komedi, om det var för att Verdi inspirerade<br />
honom, eller för att ålderns mildhet kom över honom,<br />
kan vi inte veta. Men den självuppfyllande profetian<br />
om mannens överlägsenhet krossas effektivt<br />
av kvinnorna. Inspirerade av den frimodiga och uppfinningsrika<br />
Alice går kvinnorna samman och skapar<br />
ett samhälle i mänsklig storlek.<br />
I en kort scen gråter Alices dotter Nannetta för att hennes<br />
far, Ford, vill tvinga in henne i ett arrangerat äktenskap<br />
med doktor Cajus. När Alice omintetgör planerna<br />
underminerar hon patriarkatet och kastar förhållandet<br />
mellan Ford och <strong>Falstaff</strong> över ända. Med repliken s’incomincia<br />
la commedia startar hon inte bara en komedi,<br />
hon startar en revolution, ett paradigmskifte.<br />
Trots att karaktären Alice är skapad av tre män,<br />
Shakespeare, Boito och Verdi, kan vi ge henne en undertext,<br />
en tanke, ett motiv för sitt handlande. Som när<br />
en annan manlig författare, polske Wieslaw Mysliwski,<br />
låter en av sina kvinnliga karaktärer säga:<br />
»Stackars män. Vi måste nog tycka synd om dem, för de<br />
förstår ju inte ens sig själva, varför de finns här på jorden<br />
och varifrån all denna ärelystnad kommer, dessa idéer<br />
och deras eviga längtan efter blod. Mannen tjänar bara<br />
kvinnan. Att kvinnan skulle skapats av en mans revben är<br />
en saga. Kvinnan gav mannen liv för sin egen skull. Och<br />
mannen kan inte förlåta henne för det.«<br />
Vederbörligen noterat<br />
Peter te Nuyl
Matilda Paulsson, Maria Streijffert, Jonas Durán, Orhan Yildiz, Nils Gustén, Niklas Björling Rygert, Sabina Bisholt, Sehoon Moon, Alexandra Flood
ENGLISH SYNOPSIS<br />
ACT I<br />
<strong>Falstaff</strong> holds court with his henchmen Pistola<br />
and Bardolfo. Dr Caius barges in and accuses<br />
them of drinking him under the table and robbing<br />
him, but <strong>Falstaff</strong> dismisses him. Dr Caius<br />
vows to only drink with honest people in the<br />
future.<br />
As <strong>Falstaff</strong> is going to pay the bill, he realizes<br />
he has no money. But <strong>Falstaff</strong> has a plan, he<br />
intends to improve his finances by seducing<br />
the rich wives Alice Ford and Meg Page, who<br />
are both married to businessmen in Windsor.<br />
He asks Bardolfo and Pistola to deliver love<br />
letters to the two ladies, but they refuse.<br />
»Honour prevents it.« <strong>Falstaff</strong> cries »Honour<br />
is nothing but a word, just a little air« and<br />
throws them out.<br />
Alice Ford and Meg Page have received the<br />
love letters from <strong>Falstaff</strong>. They read them<br />
to each other, with their friend Mistress<br />
Quickly and the young Nannetta, Alice’s<br />
daughter. The merry wives decide to teach<br />
<strong>Falstaff</strong> a lesson.<br />
Bardolfo and Pistola want to ingratiate<br />
themselves with the wealthy Ford, and inform<br />
him of <strong>Falstaff</strong>’s plans to seduce his<br />
wife. Ford decides to seek out <strong>Falstaff</strong> under<br />
the false name Fontana. During the animated<br />
discussions, the young couple Fenton<br />
and Nannetta manage to slip away for a precious<br />
moment together.<br />
ACT 2<br />
Bardolfo and Pistola return to <strong>Falstaff</strong>, but<br />
now they are doing Ford’s bidding. Mistress<br />
Quickly comes by to tell him that both Meg<br />
and Alice are looking forward to an amorous<br />
rendezvous. Alice sends word that <strong>Falstaff</strong> is<br />
welcome from two o’clock until three o’clock,<br />
when the coast will be clear. After Mistress<br />
Quickly leaves, Fontana (Ford) arrives.<br />
He offers <strong>Falstaff</strong> money if he can seduce a<br />
married woman he is deeply in love with, the<br />
beautiful Alice Ford. She’s faithful to her<br />
husband, but if the grand seducer <strong>Falstaff</strong><br />
succeeds, he might also stand a chance. To<br />
Ford’s dismay, <strong>Falstaff</strong> happily announces<br />
that he has a meeting arranged with Alice<br />
that very same day.<br />
At the Ford family home, Mistress Quickly,<br />
Alice and Meg are preparing for the arrival<br />
of <strong>Falstaff</strong>. Nannetta weeps as she tells them<br />
of her father Ford’s plans to marry her off to<br />
the disgusting Dr Caius, but her mother Alice<br />
vows to find a way to prevent the marriage.<br />
<strong>Falstaff</strong> enters and hopes to seduce Alice,<br />
but soon Meg comes rushing in and announces<br />
that Ford is on his way. The women hide<br />
<strong>Falstaff</strong> in a laundry basket. Fenton and Nannetta<br />
retreat behind a screen, and steal a kiss.<br />
Ford hears them and is convinced that he has<br />
now found <strong>Falstaff</strong> and the unfaithful Mrs.<br />
Ford, but when he discovers who the two<br />
love birds actually are, he yells that Fenton<br />
will never marry Nannetta. During the chaos<br />
that ensues, Alice signals to the servants<br />
to throw the laundry basket out the window,<br />
and <strong>Falstaff</strong> lands in the River Thames.<br />
ACT 3<br />
<strong>Falstaff</strong> returns to the inn, soaking wet, lamenting<br />
the evils of the world. His mood<br />
improves after some wine. Mistress Quickly<br />
tries to convince <strong>Falstaff</strong> that Alice had<br />
nothing to do with his degrading treatment,<br />
and hands over a letter in which Alice proposes<br />
a new meeting in Windsor Park. <strong>Falstaff</strong><br />
is asked to come at midnight, dressed as the<br />
Black Huntsman.<br />
Ford, Nannetta, Meg and Alice prepare masks<br />
and plan to punish <strong>Falstaff</strong> by scaring him.<br />
Ford draws Dr Caius aside and promises that<br />
the he will be married to Nannetta. Ford will<br />
take the opportunity to marry them himself,<br />
during the evening’s masquerade. Mistress<br />
Quickly overhears the conversation, and<br />
along with Alice resolves to disrupt the plan.<br />
<strong>Falstaff</strong> arrives and is ambushed by fairies<br />
and little devils, who beat him until he begs<br />
for mercy. He admits that he had it coming,<br />
but adds that they need him, who else are<br />
they going to laugh at? Ford announces that<br />
the joke will culminate in a wedding celebration<br />
and beckons the masked couple, and a<br />
second couple also step forward to be married.<br />
When the veils are lifted, it is revealed<br />
that Dr Caius has married Bardolfo, and that<br />
the other newlyweds are Fenton and Nannetta.<br />
Ford gives the young lovers his blessing.<br />
A wonderful feast begins, and everyone<br />
agrees that life is a joke, and he who laughs<br />
last, laughs best.<br />
Sabina Bisholt, Sehoon Moon
Malmö Opera ägs av<br />
Region Skåne (90%) och Malmö Stad (10%)<br />
FOTO Jonas Persson ART DIRECTOR Pia Lindgren<br />
ANSVARIG UTGIVARE & TEATERCHEF Michael Bojesen
MALMOOPERA.SE<br />
»Allt i världen är ett skämt.<br />
Människorna är födda som skojare.«<br />
/Sir John <strong>Falstaff</strong>
Change language