Nyskriven artikel av Owe Werner om Bobby Jones - Golflinks

Ur Svenska Golfhistoriska Sällskapets Årsskrift 2012
Vad hade
Bobby Jones
i sin bag 1930?
I ett glasskåp i klubbhuset på Augusta National Golf Club
finns en samling klubbor som är kända som Bobby Jones
”Grand Slam Set”. Men det är något konstigt med dessa
klubbor. Deras spelegenskaper spretar åt alla möjliga håll.
OWE WERNER har granskat källorna och jämfört med sin
egen erfarenhet av arbete med hickoryklubbor. Han tror
att Bobby Jones spelklubbor finns någon annanstans – i
värsta fall på botten av en sjö.
Många känner till att Bobby
Jones kallade sin driver
Jeannie Deans och sin putter
Calamity Jane, men vilka andra klubbor
han hade i bagen när han vann
världens fyra viktigaste mästerskap
1930 är något av ett mysterium.
I böcker och artiklar har de klubbor
som finns i the Trophy Room på
Augusta National Golf Club of America
benämnts Jones ”Grand Slam Set”.
Klubborna har vid ett par tillfällen vägts
och mätts. De har dokumenterats och
analyserats av flera golfhistoriker men
specifikationerna överensstämmer inte
alls med dem vi är vana vid. Själv är jag
av en mängd orsaker tveksam till att det
verkligen är spel klubborna från 1930.
Jones köpte inte sina klubbor som
ett färdigt set utan handplockade dem
styckevis. 1927 hade han fått ihop ett
set som han tyckte passade. För säkerhets
skull lät han kopiera klubborna
av både Tom Stewart i St. Andrews i
Skottland och Victor East på Spalding i
USA. Easts vetenskapliga analyser
visade att Jones på ren instinkt fått
ihop ett perfekt matchat set – med ett
undantag, mashie-niblicken.
”I flera år har jag känt att det var
något fel på den där förbaskade klubban”,
sa Jones.
Enbart för att kopiera Jones driver,
tillverkad av skotten Jack White, gick
Victor East igenom 5 000 skaftämnen.
Genom att testa och mäta fann han
fyra ämnen som mest troligt kunde ge
samma spelegenskaper som originalets
skaft. De fyra ämnena slipades med
mikrometerprecision ned till originalets
mått. De vägdes och testades. Två
hade korrekt flex och torsion och blev
till skaft i Jones driverkopior. Det var
noggrannhet in i minsta detalj.
Långt senare, 1960, berättade Jones
att han var mycket stolt över sina
klubbor när han slutade tävla 1930.
Från ett urval på 200 som han köpt,
provat och förkastat under 15 år hade
han omkring 18 klubbor på ”aktiva listan”.
Järnen var handgjorda, de flesta
från Tom Stewart of St. Andrews. En
del hade han plockat upp som färdiga
klubbor i USA medan andra specialtillverkats
just för honom. Då beställdes
klubbhuvudena direkt från Stewart.
Närhelst Jones var i St. Andrews
besökte han Stewart för att se till att ▼
29

▼
klubbhuvudena färdigställdes i hans
smak. När Jones kom hem valde han
ett skaftämne som pron på hemma -
klubben East Lake fick hyvla, slipa,
passa, montera, färga, lacka och greppa
tills känslan blev helt korrekt. Det
tog flera dagar att testa och justera en
klubba.
Setet på Augusta består av två
träklubbor, en Frank Ball spoon,
en Victor East spoon, Calamity
Jane I och nio järnklubbor – fem Tom
Stewart, två Spalding, en George Nicoll
mashie-niblick och en Hendry &
Bishop niblick. Dessa klubbor har alltså
beskrivits som Jones ”Grand Slam
Set” men det ser med mina ögon inte
så ut. Flera av klubborna har nedslipade
vaga stämplar och niblicken har en
stor klump bly på baksidan.
Augusta National Golf Club bildades
1931 men Jones skänkte återstoden av
sina klubbor till klubben först 1948.
Innan dess fick R&A drivern, USGA
fick Calamity Jane II, ett museum fick
brassien och han gav också bort klubbor
till sina vänner. Frågan är om
Jones efter arton år och ett världskrig
ens hade kvar några av de klubbor han
spelade med 1930.
Jones hade som tidigare nämnts ett
perfekt matchat set redan 1927 men
Augustas ”Grand Slam Set” är allt annat
än perfekt matchat med avseende på
svingvikter, skaftlängder och klubbmakare.
Svingvikt som mått uppfanns
omkring 1930 av Robert Adams. Ett
modernt herrset ligger runt D-1, ett damset
runt C-5. Som referens har jag sedan
2004 mätt upp ett par tusen hickory -
klubbor varav flera hundra Tom Stewart
järnklubbor där medianvärdet är D-1.
Klubborna i Augustas ”Grand Slam
Set” går däremot från B-8 till D-2. De är
i runda tal ½-1 tum kortare än medianvärdena
i mina klubbmätningar, vilket
också har betydelse. Det längsta järnet
(en ovanlig 1½ iron) har normal längd
medan mashie-niblicken märkligt nog är
två tum kort. Med normala längder
skulle klubborna i ”The Grand Slam
Set” också ha normala svingvikter, men
med två undantag: spade mashien och
30
niblicken är båda lättare än normalt.
Jag vet inte om eller varför Jones
skulle ha haft kortare och lättare klubbor
än normalt. I så fall möjligen för
att han inte var så lång och därför att
han hade ett löst grepp. För mig ter det
sig förvånande att Jones (som hade tillgång
till en mängd nya klubbor) 1930
skulle ha spelat med modifierade järnklubbor
från fyra olika clubmakers
vars längd och vikt i så många fall
avviker från standard. Är detta ett perfekt
matchat set, i så fall på vilket sätt?
Min hypotes är i stället att det är
klubbor som Jones köpt, provat, kanske
justerat och till sist förkastat.
Triumfen i US Amateur var den sista
i Bobby Jones Grand Slam. Bara
ett halvår senare, 1931, spelade
han in en serie instruktionsfilmer med
skinande blanka Tom Stewart-klubbor.
I avsnittet om att chippa berättar
han om sin mashie iron, den klubba
han använde när han slog det vinnande
slag i The Open 1926. Just den
klubban hänger förvisso på väggen i
Royal Lytham & St Annes klubbhus,
men han hade alltså en likadan klubba
i bagen 1931. Men den klubban saknas
i Augustas ”Grand Slam Set”.
1

2 3
I filmen kan man också jämföra hans
mashie och hans mashie-niblick. Vid
ett tillfälle håller han dem tillsammans.
Skillnaden i längd ser inte ut att vara
två tum, vilket skiljer dessa båda klubbor
i ”Grand Slam Set” i Augusta.
Även om jag inte kan vara säker på
att han använde samma klubbor under
filminspelningarna vårvintern 1931
som på Merion hösten 1930 så har jag
inga skäl att tro annorlunda.
I början på 30-talet började sedan
Bobby Jones arbeta åt Spalding som
club designer. Trots att stålskaftet
redan hade slagit igenom tillverkade
man också ett fantastiskt set hickory -
klubbor med namnet Kro-Flite. Jones
klubbor kom ut 1933. Klubb huvudena
hade tjocka sulor, flange soles, för att
sänka tyngdpunkten. Svingvikt som
mått var nu vedertaget och Jones set
var matchat. Klubborna var dessutom
parvis matchade i längd och lie (1-2,
3-4, 5-6, 7-8) för att minska antalet
stanspositioner. Det set som jag har
mätt upp har normala längder och
svingvikter från lika ”normala” C-9 till
D-1 förutom 9:an med svingvikt D-6,
vilket också är normalt för niblicks.
Spalding och Bobby Jones hade samma
mål som klubbtillverkare har i dag – att
1. I instruktionsfilmen tar
Bobby Jones med en hand sin
mashie och sin mashieniblick.
I greppet får han
klubbhuvudena intill varandra,
vilket tyder på att klubborna
är ungefär lika långa.
2. I filmen chippar Bobby
Jones med sin mashie iron.
Han slog med en sådan klubba
då han avgjorde The Open
1926
3. Ett par år efter spelkarriären
utformade Bobby Jones
ett hickoryset för Spalding.
Dessa klubbor, Kro Flite, har
tjocka sulor.
skapa förlåtande klubbor. Kro-Flite-serien
var en föregångare med specifikationer
som liknar såväl moderna klubbor som
de hickoryklubbor jag har mätt.
Så, vad hände egentligen med
Jones klubbor mellan 1930 och
1948?
En dyster historia berättar att Jones
caddie Woodrow Bryant före sin militärtjänst
under andra världskriget stoppade
undan Jones bag full med klubbor
på vinden till East Lakes båthus. När
han sedan kom tillbaka upptäckte han
att såväl båthuset som den skatt han
förgäves försökt bevara var borta.
Är klubborna borta med vinden eller
ligger de på botten av East Lake?
Jag tror att de järnklubbor som
Jones skänkte till Augusta 1948 och
som har ansetts som hans ”Grand Slam
Set” helt enkelt är ett hopplock av vad
han hade kvar. Sedan dess visas de i en
monter med träffytan uppåt, kanske i
avsikt att de ska se ut som 1930-klubborna.
Bobby Jones arbetade under hela sin
karriär med att hitta och vårda de bästa
klubborna och han var mycket stolt
över dem. Även på det sättet är han en
förebild för dagens hickoryspelare.
31