Del I - Berättelser från Kiruna Del II - Appendix - Sveriges Arkitekter

Del I - Berättelser från Kiruna 

Del II - Appendix 

There is a crack in everything. That’s how the light gets in.

22 augusti 2012. 

Från den stund jag ankom Kiruna (18:07) till den stund jag i 

centrum av staden mötte Niklas och skakade hans hand för 

första gången (18:24), för att en stund senare sitta i bilen på 

väg till fotbollsträning (18:51), gick det mindre än en timme. 

Standarden för min vistelse i Kiruna var satt. 

Dörren som aldrig är låst. 

Niklas har under större del av sin uppväxt bott i Kiruna. Han 

flyttade sedan till Göteborg, återvände, sedan flyttade han på 

nytt till Stockholm för att på nytt flytta tillbaka till Kiruna. Jobbar 

på Naturvårdsverket, tills nyligen har han varit vari och 

jobbat på varit. Pappa till två barn. Han vill visa dem att världen 

är större än Kiruna, vilket är anledningen till att han öppnar upp 

sitt hem för personer som liksom jag behöver någontans att bo 

för mitt besök på 10 dagar i Kiruna. 

Hans lägenhet är aldrig aldrig låst, och allting är vackert och 

annorlunda. Objekt och foton väcker en tanke. Tapeten i hallen 

är täckt av På nyckelskåpet. På vari har någon skrivit med 

stora bokstäver: VAR SNÄLL. GÖR DITT BÄSTA. KRAM. 

Lombia. Fotboll, ishockey och minnen. 

De hälsar när jag kommer på besök, en av dem frågar om jag 

är förälder. Jag får hjälpa till med träningen. Mitt jobb blir att 

sätta ut små röda koner i två stora kvadrater, 8 meter mellan 

varje kon. När jag är klar med detta går jag in i Lombia. Där 

är en lång korridor med fotografier av hockeyspelare i klubben 

som har spelat i landslaget hänger på rad på väggarna. 

Fotografierna har en resumé av karriären och en fråga: Vad har 

Kiruna betytt för dig? ”Hela min ishockeykarriär” – Johan Tornberg 

”Kiruna har betytt allt för mina hockeyframgångar”- Göte 

Wälitalo. ”I Kiruna uppfostrades jag som hockeyspelare och där 

fick jag min grundutbildning” – Lennart ” Klimpen” Häggroth. 

De spelar en match. Kiruna mot ett besökande lag. Kirunas 

ishockeylag har en aggressiv Ripa som loggo på tröjorna. Jag 

skulle tro att spelarna är 15-16 år. 

Föräldrar, coacher och en grupp på tre tjejer står vid sidan. Fyra 

unga pojkar, kanske 13 år är också där, de byter ständigt plats 

som om de var uttråkade och rastlösa på samma gång. Jag tänker 

på tristess och att vara ung. 

All den unga energin spills på att inte göra någonting. ”Hänga”. 

Här som överallt. De ser lika coola ut som ungdomar där jag 

kommer ifrån. Precis lika uttråkade. 

Jag skriver i noteringsfunktionen i min iphone: 

Ishockeyhallen. Matchen. Stolthet. Minnen. Slitna förrådsdörrar. 

Hjältar. Kall jävla betong att sitta på. Hockeytränarna som 

står upp. Kallt. Alltid kallt. Tjejer som liknar tjejer från alla andra 

städer. Converse och trånga byxor. Fejkade skinnjackor. Tuggummi. 

Smartphone. Pärlörhängen. 

Tillbaka på tränarbänken vid fotbollsplan, Johan berättar om 

vädret. Det har inte varit en riktig sommar i år. Bara ett par 

dagar. Människor är vana vid det här, men det är väldigt på-

frestande. Alla pratar om det. ”Det är nödvändigt att få minst en 

vecka sol”, säger han. Varje sommar reser han med sin familj 

till södra Europa. I år var de till Mallorca. ”Det är konstigt, här 

är vi besatta av hur många grader det är ute, 6 eller 9 grader, 

som att det gör stor skillnad. När vi frågade om temperatur där 

nere var det ingen som visste, de kunde inte bry sig mindre om 

vilken temperatur det var. 

Johan har hela sitt liv bott i Kiruna. Hans största oro för flytten 

av staden är hur de ska göra med sportfaciliteterna. Idag spelar 

alla fotboll, tidigare var det ishockey - och handboll för flickor. 

Men idag, är det mer flickor än pojkar som spelar fotboll. Här 

på Lombia är de tvungna att dela planen i tre delar för att alla 

pojk och flicklag ska kunna träna. “Det vore bra att ha en plats, 

där olika sporter kan utövas och samarbeta. Idag har vi Lombia, 

Matojärvi och Sporthallen på olika platser i stan. Föräldrar med 

barn som håller på med olika idrotter måste skjutsa runt dem i 

staden för att de skall komma till träningen”. Det är en ny arena 

planerad. Pengarna har beviljats av LKAB som går in med 6,5 

miljoner kronor, fotbollsförbundet med 1 miljon kronor och kommunen 

med resterande ( 800 000 sek ). Men, precis som allt 

här i Kiruna, tar det lång tid att fatta beslut, och platsen är inte 

bestämd. 

Coop, platsen där det händer. 

Efter fotbollsträningen åker vi till Coop. Stället att vara på. 

Det är här ungdomarna hänger. Det är här du möter människor. 

Det är här många lokala arrangemangen sker. Det är här 

människor sätter sig och äter en hamburgare under vardagen. 

För mig ser det inte ut som något annat än ett stort köpcentrum 

– “Om du inte vill möta människor, se till att du åker och handlar 

efter klockan nio, säger Niklas. I annat fall möter du alltid människor 

som du känner, jag saknade det i Stockholm, en vänlig 

klapp på axeln”. 

Vi stannar till hos Niklas mamma på väg tillbaka hem. Det är 

ändå på andra sidan staden men det tar bara 5 minuter överallt. 

Vi fikar. Bröd marmelad, ost. Mellanmjölk. Te. De pratar 

långsamt som om språket har sin egen tid, människorna från 

norr, som om de inte kan prata fort eller tänker långsamt. Varje 

fras är mycket längre än jag väntat mig och varje ord uttalas 

tydligt. Under samtalet så lägger man till med, ja, jaha eller 

som så ofta i norra Sverige med jo, där läpparna formas i ett o 

och sedan sker en inandning, jo. Ganska många pauser och 

tystnader. 

Varför bor du i Kiruna? - “Därför att det är nära överallt och jag 

känner så många människor här. Livet är lätt att leva här. Känner 

tillhörighet”. Hon visar mig en bok om konst i Kiruna. 

Toppen av berget. Luossavaara. 

Det är långtifrån sent så vi åker upp på toppen av berget. Det 

är 5 minuters väg säger Niklas. Jag inser nu vad det betyder att 

röra sig runt i Kiruna på 5 minuter vart vi än ska. Med bil förstås, 

men ändå i alla riktningar. Det är ett hotell som ej byggts klart 

på toppen, vid skidliftarna. Andra människor har också kört till 

toppen för att se på utsikten, unga människor, de sitter bara där, 

det börjar mörkna. Jag tar några riktigt dåliga bilder med min 

iphone innan vi beger oss tillbaka till bilen. 

På vår väg tillbaka hem, vi knackar på vi knackar på dörr. Niklas 

o är på besök. Elin är nio år. Linnea Henriksson sjunger på en 

iphone. Vi blir serverade fika, te och rostade smörgåsar, smör 

och marmelad. Elin pratar om sitt sommarlov på Liseberg. Niklas 

pratar om Linnea Henriksson som var på bilradion häromdagen. 

Henrik säger att han gillar Donkeyboy. Vi pratar om att 

Kiruna är nära naturen. Möjligheten att sluta jobbet lite tidigare 

och gå ut och fiska påtalar Henrik. Denna sorts frihet. Han visar 

fotografier från rengärde, 4000 renar springer mot dig på fjället.

Fotografier från vinterlov i Levi, hans Niklas o firande där 40 

års firande där männis,, en sommarledighet i Tunis och Mallorca. 

Mer foton. Hans bror i lavvon. Rengärde. Kalvmärkning. 

Han säger, om jag fortfarande är i Kiruna är jag välkommen att 

vara med vid nästa veckas rengärde. 

I gruvans berg har det laddats med sprängmedel. Varje natt 

omkring 01:20 så spränger de. Du hör det, du känner det när 

du ligger i sängen. Gruvan sover aldrig. En påminnelse var du 

är. Av någon anledning får detta mig att tänka på Istanbul. I en 

säng på ett vandrarhem och hör sångerna från en moské, halvvägs 

in i en dröm. Som om, till och med till sängs ska du aldrig 

glömma var du är. 

Det verkliga livet är alltid närvarande. 

23 Augusti 2012. Alla vägar leder till gruvberget. 

I alla offentliga byggnader, i slutet av alla gator, är det en 

öppning, en utsikt, ett fönster, mot fjällen eller gruvan. När jag 

pratar med människor så är det också en av de saker som de 

framhäver - ”Det är en bergstad”. De är vana att ha sin utsikt, 

befinna sig på höjd. 

hon är 24 år är olik från alla andra jag möter i Kiruna. Hon kom 

till Kiruna för hon är 24 år månader sedan som flykting. Det 

var vinter, mörkt och kallt. Hon är från lavvon men har växt upp 

i e där människor har klätt sig i rosa ”Den enda anledningen 

för mig att vara här just nu är arbetet” säger hon. ” Människor 

är inte trevliga här. Ingen talar till mig, du kan inte fråga dem

frågor, de gillar inte det. De pratar bara med mig när de är fulla, 

men nästa dag då känner de inte mig”. 

Vid fyra på eftermiddagen, jag är på Kvadrat, designaffären i 

staden. Radion är på. De nationella huvudnyheterna är om att 

Kiruna stadskärna måste flytta så snart som om 5 -7 år. Ingen i 

affären reagerar. Jag försöker att se på allas ansiktsutryck, det 

är ingen reaktion, absolut inget. 

Middag på en torsdag 

Lena och D och Niklas o kommer över. Det är en tradition de 

har tillsammans med Niklas, att bjuda in varandra på middag 

under en veckodag. Lena är från Stockholm, Daniel är från 

Kiruna. Båda jobbar på LKAB. 

Diskussionen om Kiruna och dess framtid 

Niklas : ”Det är en paradox att alla känner varandra, bor 5 minuter 

från varandra, men det är ändå en många ensamma människor 

här. Var kan man gå om man inte vill knacka på någons 

dörr? Det borde finnas ett ställe där människor kan mötas utan 

att för den skull gå på puben. Det borde finnas ett multisportcenter 

där man kan samla sporterna, där man kan dricka en 

kopp kaffe och spontant möta någon som du känner för att titta 

på en ishockeymatch där din grannes son spelar. Det borde 

vara mer saker som händer, mer kultur, ett museum. 

Daniel “Jag tycker inte det ska vara mer kultur, jag tror inte 

människor är intresserade av det. De är intresserade av sport. 

Jag tycker att en multisportarena vore bra. Introducera andra 

sporter än de vi har, till exempel squash, det finns ingenstans 

att spela squash i Kiruna. Men jag tror att det viktigaste ändå för 

Kiruna är att ha ett sjukhus som fungerar. De kan inte göra akut 

operationer här, du måste åka till Gällvare. Om ambulanshelikoptern 

inte kan lyfta, då klarar du dig inte. Egentligen är det 

bäst att själv köra till Gällivare om du råkar ut för en olycka. Det 

är som om de fokuserar på fel saker här, de renoverar badhuset 

i 8 månader, när de vet att de måste riva ner det inom 5 år. Som 

Coop

förälder så vill jag ha en bra skola och ett sjukhus i närheten, 

Det är vad som är viktigast”. 

Varför Kiruna. 

Daniel berättar om hur människor är knutna till sin familj, hur det 

är en anledning till att bo här. Det är orsaken till att människor 

flyttar tillbaka, de vill vara nära vänner och familj, han har själv 

bott ifrån Kiruna, som han hävdar är ”världens bästa stad” 

Nasra talar om att hon hyr ett rum i ett hus, där bor också fyra 

killar som jobbar i gruvindustrin, de kommer alla från Tornedalen, 

på torsdagar åker de till sina hem och på söndag kommer 

de tillbaka. ”Människor är väldigt patriotiska” Niklas fortsätter 

”De har sitt umgängen, de människor de alltid känt eller de 

människor de jobbar med, och så är det. De vill inte utvidga 

umgänget och de behöver inte göra det. De bidrar heller inte 

mycket till stadens utveckling, dessa människor som åker ifrån 

staden till stugan varje helg”. 

Det är också en viktig fråga om den svåra hyresmarknaden. 

Nasra hyr ett rum för 4500 kronor i månaden. LKAB knuffar ut 

människor från marknaden, då leverantörer/ företag betalar 

35000 kronor i månaden för ett hus, för deras anställdas logi. 

Det är nästan omöjligt att hitta en lägenhet eller ett ställe att bo. 

Lena: ”När jag flyttade upp hit tyckte jag att det var väldigt svårt 

att lära känna människor, jag visste inte var jag skulle hitta dem, 

det var såklart arbetskamrater, men hur skulle man träffa andra. 

Efter en tid så gick det bättre, jag lärde känna deras vänner, 

men alla hade alltid känt varandra. När du frågar hur de känner 

varandra, så kan de inte svara dig. Jag har aldrig upplevt det 

någon annastans tidigare, jag vet alltid hur jag har lärt känna de 

människor jag känner” 

Henrik kommer : ”Det är sant. Antingen har du spelat med dem 

eller mot dem i ishockey, innebandy, hockeybockey, fotboll, du 

har gått i skola tillsammans, Eller några som du sällan mött, du 

vet bara inte var och hur ni träffats”. 

Niklas:: ”När det gäller den nya staden så tycker jag att endast 

det bästa är gott nog. Jag flyttar från Kiruna om det inte attraherar 

mig. Hos lokalbefolkningen har platsen som kommunen 

valt för staden namnet Dödens dal. På vintern är det vanligtvis 

10 grader kallare än i dagens stadscentrum. Förr, på Hjalmar 

Lundbohms tid, tog han in de bästa konstnärerna, arkitekterna 

för att bygga staden. Det borde vara så idag också”. 

Daniel: ” De vet ej om de kommer att öppna Tuolluvaaragruvan 

på nytt, i så fall kommer de att behöva flytta staden igen”. 

Fika och samtal om tid. 

Tillbaka på på Mangigatan blir jag bjuden på fika i Henriks 

lägenhet lägenhet. ”Du måste stanna för att din själ ska komma 

ifatt dig. Tänk på det, vi kommer Kvadrat aldrig igen sitta vid köksbordet 

som vi gjorde denna kväll”. ”Om du aldrig tar dig tid i ditt liv att 

vara där du är kommer din själ aldrig att komma ikapp dig”. Vi 

dricker te och äter rostbröd. Han pratar om tid och minnen. Hur 

människor inte kan sakna någonting eftersom det fortfarande 

finns där. När staden är borta kommer den känslan komma som 

motsatsen till att vara kär. 

24 augusti 2012. Frukost 07:15. 

Petra, Anna-Mar och Niklas o kommer över på frukost. De 

är Niklas o kollegor, Niklas o har bakat traditionellt samiskt 

bröd, gahkku, trots hon inte är same själv. Johanna är i min 

ålder. Hon flyttade tillbaka till Kiruna för mindre än ett år sedan. 

Hon säger att hon flyttade så fort som möjligt efter gymnasiet, 

stod inte ut med att bo här längre. Bodde i Göteborg. I Stockholm. 

Men fick sedan stark längtan att flytta tillbaka. Bara sådär, 

helt plötsligt. “Du känner alla här. Naturen är vacker. I april, 

när allt är grått söderut, Kiruna är stället du vill vara i. Det är 

soligt och fjällen är täckta med snö”. Johanna har jobbat som

Luossavaara 

personlig assistent till en gravt handikappad person i Göteborg. 

Vi pratar om det är möjligt att leva så handikappad i Kiruna. Vi 

kommer fram till att det förmodligen inte är det. Vägarna är hala, 

svåra att gå och köra på under vintern, du behöver ha nära till 

service ifall något händer med rullstolen, byggnaderna är inte 

anpassade till rullstolsbundna, du är totalt beroende av att ha 

tillgång till bil. 

Under frukosten, lärde jag mig också att thaimaten i Kiruna 

är ganska bra, det är nästan ingen kriminalitet, vill jag få en 

uppfattning om hur människor är skall jag gå till puben på en 

onsdag, fredag eller lördag. 

Stadshuset och ”Pinning”. 

Kasper är den första person jag möter, som jag tror kan vara 

på samma uppdrag som jag. Han har världens största kamera 

och tar bilder på allt i stadshuset. Jag hittade inte så mycket att 

fotografera, men jag hittade: 

1) ett uppslag för «”pinning”», gemensam övning med stora 

pinnar för de anställda vid stadshuset, varje morgon från 08.45 

till 09.00. 

2) att den interaktiva skärmen med de tre förslagen till ett nytt 

stadscentrum, som gjorts av kommunen, är lådor - lådor i olika 

storlekar, små, mellanstora och stora. 

3) att det, som i alla andra byggnader i Kiruna, det finns en vy. 

Från toppen av stadshuset, ser man tillbaka mot staden, mot 

Lars fjällen, Janssonsgatan mot gruvan och Kebnekaise långt, långt borta. 

Nu tittar jag på den här killen som går upp och ner för trapporna 

och fotograferar. Jag frågar honom om han är en arkitekt. Han 

svarar att han är Niklas o Vi beslutar att träffas efter lunch.

Lunch. Jag träffar Niklas o och Jag träffar Ulrika och Niklas 

på Café Safari, det är platsen att fika på i stan. Många går dit. 

Niklas o arbetar som polis i Kiruna. Hon flyttade till Stockholm 

efter gymnasiet, och inte trodde hon att hon skulle komma 

tillbaka. Men så hände det.”Det är ingen stress här” säger hon. 

“Allt har en annan rytm, människor är mer fredliga. Du är nära 

till naturen, och speciellt familjen, det är det viktigaste. Det är 

något överväldigande med naturen här. Även om du har sett det 

så många gånger förut”. 

I Stockholm studerade hon till Niklas o , sedan till polis. “Jag 

har inte arbetat någon annanstans än i Kiruna som som Polis, 

så det är svårt för mig att säga om det finns mer arbete här eller 

inte”. 

“Men våra dagar är upptagna, det är alltid något. Speciellt med 

ungdomar. Niklas o har minskat från cirka 30 till 15 Niklas o 

sedan jag började. Det är mycket sorgligt. Hälften av folket ska 

göra samma jobb. Men den svåraste delen att leva i Kiruna och 

arbeta som Niklas o , är att det kan vara svårt att skilja mellan 

mig som privatperson, och som Niklas o “. 

Kör omkring i Kiruna 

Kasper plockar upp mig i sin hyrbil, och vi kör runt. Han kom- 

mer från Niklas o och arbetar som Niklas o , men har varit 

här ganska mycket. Detta kan vara en av de sista gånger han 

kan se staden innan den börjar förändras, säger han. Kasper 

är den typ av kille som vet mycket. Han vet att varje godsvagn 

med järn väger 120 ton, att det finns 68 vagnar i varje tåg, att 

Erskine ritade balkonger i form av gruvhissar, att kyrkan kommer 

att tas isär och byggas upp igen (jag visste också det), 

att de lok som används för att dra malmvagnar är några av de 

mest kraftfulla i världen, att huvudbyggnaden på LKAB var tänkt 

att se ut som FN-byggnaden i New York, att alla bilar har tre 

extraljus fram - det är “sååå” Kiruna. Och så vidare. De mest 

intressanta sakerna han sade var: 1) att varje årstid är mycket 

tydlig här uppe. Om det är höst, är det orange överallt, allt är så 

extremt. 

2) man kan se att det är en lång vinter här, eftersom områdena 

kring hus och byggnader aldrig odlas, blommor är inte plant-

erade, mycket gräs är inte klippt. Eftersom det större delen av 

året är snötäckt. 

3) Kiruna är lätt att fotografera, eftersom det inte är så smutsigt 

som andra industristäder. 

4) Kiruna är det nya hipsterstället. 

Det förstod jag inte, det var det som gjorde det intressant. Vi 

besöker kyrkan, Hjalmar Lundbohmsgården, Tuolluvaaraområdet, 

gamla järnvägen med skyltar som säger: “Det är förbjudet 

och väldigt farligt att gå nära spåren. Radiostyrda, förarlösa lok 

framförs”. Vi tar en titt på gamla järnvägsvagnar som såldes till 

höger och vänster, alla företag på industriområdet har en, de 

finns överallt. “Men varför?”, frågar jag. “Vad behöver de dem 

för?” “Det gör de inte. Det är Kiruna. Varför inte ha en järnvägsvagn?” 

Kaffe och ritningar. 

Tuomo har stora har stora idéer för Kiruna. Titta på Niklas o 

säger han, de har 400 invånare och 28000 bäddar. Vi behöver 

stora idéer. Vi behöver ambitioner. Han liksom nämner dödens 

dal. “Jag väntar på att någon ska komma ut med en röd näsa, 

och säga att det är ett skämt - vad tänker de - det går åt skogen!”. 

Hans kontor är täckt med arkitektritningar. Idéer för Niklas 

o som aldrig kommer att byggas, flytande 

Niklas o på dem på Niklas o . Han drar ut ritningar medan 

han talar. Rullar dem ut på bordet, pekar uppåt och nedåt. Han 

talar om LKABs arkitekt som hade en idé till en stad nära Luossavaara, 

han talar om Richard Florida, han talar om möten med 

Niklas o , där de är entusiastiska, men han aldrig hört från 

dem. Han talar om den första Niklas o på Niklas o att han 

ville Niklas o vilket de vägrade. Senare revs 

kranen. Plötsligt måste han åka. Men jag är inbjuden att komma 

och besöka hans stuga i morgon. Niklas o kör mig tillbaka till 

stan. Vi sitter på Scandic hotell och tittar på hans fotografier in- 

nan jag går hem. 

25 augusti 2012. Skog och älv. 

Denna morgonen kör vi til Niklas o för att besöka morgonen 

kör vi till och Jukkasjärvi för att besöka Cecilia och Mats och 

deras två döttrar Fanny och Filippa. Vägen är bra för cykling 

eller rullskidor, men det har varit ganska många olyckor, eftersom 

det inte finns någon trottoar eller gångväg, och det är tung 

trafik som kommer från Norge. “Det bör definitivt finnas en bilfri 

led mellan Kiruna och Jukkasjärvi.” 

Vi diskuterar Kiruna över fika (de diskuterar, jag lyssnar). Detta 

är en sammanfattning av vad som sades, jag kan inte minnas 

vem som sa vad: 

“Först av allt, hur kunde de inte veta om, 5 till 7 år, det är deras 

arbete, naturligtvis visste de, de bara inte berättade! De har inte 

gjort något sedan 2004, det är nästan tio år. Och de gör fortfarande 

inte någonting. Vi förstår inte vad deras plan är!” 

“Kiruna har ingenting att erbjuda oss. Först av allt, det finns 

ingen simbassäng, för en familj med små barn, det finns 

ingenstans att gå, det finns inget att göra. Vi vill flytta närmare 

staden, men det finns ingenstans att flytta till. Det är omöjligt att 

hitta ett hus i centrum. Och då skulle vi ändå behöva flytta från 

det inom 5 år. Och husen utanför centrum, jag menar, jag skulle 

hellre bo här än i ett fult hus utanför Kiruna, där inget händer”. 

“Det finns inget som händer här. Jag är från Göteborg (Cecilia). 

Där kan du bara hoppa på spårvagnen och det finns något som 

händer. Jag vill se folk. Jag vill leva i en vacker stad. Jag är så 

trött på att titta på människor i sina arbetskläder. Det finns ingen 

stadskultur här. Och var ska man träffa människor?” 

“När jag tar barnen att åka pulka - Jag vet inte vart man ska gå 

för att träffa andra föräldrar och andra barn. Det bör finnas en 

stor pulkbacke i en park med sluttningar, där alla kan samlas. 

Jag är inte en del av Kirunas nätverk, då jag kom hit från annat 

håll, och jag vet inte var och hur man ska möta människor. 

Bergmastaregatan

Vilken pulkbacke går du till, vilket idrottshall går du till? Det är 

ett komplett kaos. Det bör finnas en plats som samlar allt”. 

“Få VM att komma hit. Bob-VM, något, vi behöver händelser, 

något att samlas kring. Det finns inga händelser där människor 

samlas. Jo, det finns Kirunafestivalen, men det är bara för människor 

som känner folk här”. 

“Vi behöver bygga en bild som inte är LKAB”. 

“Det finns ingen kultur för barnen”. 

“Vi vill leva i staden. Och vad är planen för detta nya område? 

Jag kan inte tänka mig en enda butikägare som vill vara den 

första att flytta affären till ett nytt område där det inte finns 

någonting. Vet du vad folk kommer att göra, de kommer sälja 

sina butiker, flytta till sina stugor, och komma tillbaka när den 

nya staden är byggd.” Efter besöket kör vi och tar en titt på Ice 

Hotel. Och sedan kör vi hem. 

På väg till Niklas o stuga. Det är något med den känslan. 

Köra mycket snabbt genom den svenska skogen. Se fjällen 

långt borta och lämna staden bakom sig. Svensk popmusik på 

radion. 

Tuomo plocandra sidan av Niklas o , där stugan finns. 

“Det är viktigt”, säger han, “att inte kunna komma åt stugan med 

bil”. Det finns el men inte vatten. “När du kommer hit på vintern 

tar det 30 minuter att komma till vattenhålet och tillbaka. Och 

inom dessa 30 minuter, har stressen lämnat dig och du kommer 

in i rytmen”. Hans stuga består av flera byggnader, byggd 

över marken, nära tallar. “För ljungen tar det 100 år att växa ut 

igen, det är så känsligt. Vi flög hit allt material med helikopter. 

De debiterade bara för den tid de flög, inte för den tid de har 

väntat”. Jag gör en mental anteckning om det. 

Vi sitter utanför runt elden. Vi är sex. 

Surströmning och nattligt samtal. 

De berättar varifrån de kommer och hur de hamnade här. Hur 

du alltid vill komma tillbaka till Kiruna. När du har varit borta ett 

tag. Hur rätt det känns. Sommarnätter utan slut. Det finns ingen 

annan plats som de vill leva på. “Det är bra att åka till Tokyo 

eller New York, men ingenting är som att komma tillbaka hit, 

mitten av juni, fiska mitt i natten, tystnaden. Du kan skippa maj, 

åk iväg i maj kom tillbaka i juni - sommaren, hösten. Ingenting 

kan konkurrera med det”. 

Surströmming. Är rutten fisk i burkar. En Norrländsk tradition. 

Och kvällens middag. Eftersom jag gäst här har jag satt upp 

en regel att : Säg ja till allt jag erbjuds. Burkarna måste öppnas 

under vatten för att ta bort trycket och en del av lukten. Även 

om lukten stannar. Och det luktar död. Men det är förvånansvärt 

gott. Tillsammans med det svenska mjuka tunnbrödet, grekisk 

yoghurt, grönsaker, potatis, lök och tomater. Vi lyssnar til Buffy 

Saint-Marie på en iphone. Under natten dansar vi till Niklas o 

traditionell musik. Jag sover i ett rum i mellan träden. 

26 augusti 2012. Kan inte sova, det gör inget - det är så vackert. 

Vid sex på morgonen är det lugnt och vackert. Morgonen visar 

sig. Och jag går ut för att ta bilder. Upplyft ovan marken, barfota. 

Samma plats. Annan tid. Tyst. Jag hoppas att se något 

djur. Tuomo berättade, att eftersom fönstren i varje liten stuga 

är ganska nära marken, kan du ofta se vilda djur på nära håll. 

En juldagsmorgon, var det en älg som låg ner utanför hans 

sovrumsfönster. Under två timmar. Eftersom jag inte har fått 

hjälpa till med något, inte matlagning, kaffe eller te, eller ens 

själv få hämta en ullfilt att ha på mig igår, beslutar jag att det 

minsta jag kan göra, är att börja diska. Jag går ner till älven för 

att hämta vatten. Det är en mycket speciell känsla. Att vara här

Lombia 

nu. Igår var jag i staden. Och nu är jag här. Det är utsikten mot Kebnekaisefjällen. Tuomos båt, 

några och det är tyst. I allt detta är jag liten. 

Det luktar fortfarande surströmming, vilket inte är så trevligt på morgonen. Vi har svensk frukost, 

müsli och yoghurt i skålar, ägg och perkulatorkaffe. Alla i Kiruna brygger kaffe i perkulator. Jag 

har aldrig sett det någon annanstans. Över frukosten diskuterar vi Jan Stenmark, att samerna är 

impopulära bland många människor - kallas lappjävlar bland vissa, laestadianismen. Heta och 

tunga ämnen för en söndag förmiddag. Anledningen till att laestadianer inte har gardiner, eftersom 

Læstadius berättade för folk att inte köpa gardiner, men spendera pengar på sin granne. 

Arne berättar om en laestadiansk familj i Jukkasjärvi, och varje gång han möter flickorna i 

familjen, ler de, verkligen. De har långa kjolar, flätor, och är inte tillåtna att utbilda sig. Men de 

verkar verkligen glada. Verkligen. 

Efter frukost , kör Tuomo tillbaka mig över älven med båten. Jag och Niklas har bestämt att vi 

ska vandra. Niklas stuga är inte långt borta, och vi kommer tillbaka till Kiruna på måndag morgon. 

Endast 35-40 minuters bilresa från Kiruna. För ett par år sedan flyttade Niklas ut till stugan 

med sina två barn. Han hyrde ut sitt hus i Kiruna. De levde sin vardag här, utan rinnande vatten, 

ingen elektricitet, och var lyckligare än någonsin. Körde in till Kiruna varje dag för att gå i skolan

Café Safari 

och arbeta, det kändes inte långt. “Vi hade så mycket tid till allt vi gjorde. Tid att vara 

tillsammans, tid till att spela brädspel, tid till att verkligen prata med varandra. Det fanns 

en annan närhet i vår relation. Det är en av de bästa saker jag har gjort”. Hans stuga är 

verkligen imponerande, både vad gäller dess placering i landskapet och design. Den 

ritades av en viss arkitekt på femtiotalet, och i vardagsrummet är fönstren ett panorama 

mot Nikkaluokta och Kebnekaise. Niklas har byggt upp bastun, vedboden, en lekstuga 

för barn och jobbar nu på en liten gäststuga. Det finns en lag som säger att så länge 

du bygger byggnader som inte större än huvudbyggnaden, kan du sätta upp så många 

byggnader som du vill ha på din tomt, detta om tomten ligger utanför servitut eller 

planerat område, vanligtvis kan du placera en friggebod på 15 m2 utan bygglov. Varje 

människa verkar veta hur man hanterar en motorsåg, kör skoter, monterar upp en öppen 

spis, bygger en stuga, reparerar en bil, skjuter en älg eller fångar en fisk. 

Det regnar, så vi väntar. Läser och pratar och väntar och lägger då och då mer ved i 

kaminen. När vi åker för att vandra, stannar vi till hos Niklas o och Niklas o som 

tidigare tillhörde Görans farfar. De har byggt ett nytt hus. Maj, en granne till dem, är

också där. Niklas o är numera Niklas o på Niklas o . Han 

arbetar också med Niklas o och skötsel i Niklas o , jobbar 

att förbättra leder inför Fjällräven Classic - en femdagars 

vandring från Abisko till Nikkaluokta. 2000 deltagare, inte mer 

än så, eftersom det sliter hårt på terrängen. 500 av deltagarna 

var från Tyskland, förklarar han. De har en stuga i Norge. “Ofotfjorden. 

Vackert landskap”. 

IcaKebnekaiseolyckan 

Ämnen för samtalet skiftar till Kebnekaiseolyckan. Görans har 

hjälpt till under hela perioden, kört ut människor till olycksområde. 

Han visar oss bilder på sin kamera. Vraket, skräpet. 

Samlat i en stapel. Den största delen de hittade var inte högre 

än en person. En ärm från en jacka. Han hjälpte till med att hitta 

de saknade delarna från Hercules planet eftersom han känner 

dessa berg så väl. “En sådan vacker plats, bergen, en solig dag 

i maj.” Bilder från dagen då familjer och nära vänner till offren 

flögs in med helikopter. Sett på den lilla skärmen på sin kamera. 

Och självklart, fika. 

Hembakade kakor och kaffe. Görans visar oss också fotografier 

av älgar på sin tomt, fyra av dem äter hö ur en släpvagn. De 

kommer tillbaka. Han visar mig en årsbok från STF med ett foto 

av sin farfar. De skulle ro turister över sjön och köra dem med 

häst och vagn, innan de kunde börja vandra från Nikkaluokta. 

Livet var hårt då. Han berättar också en historia om en ko i en 

roddbåt som nästan gick under med hans farfar i den, bröderna 

rasande på andra sidan. 

Ur en låda med utrustning avsedd att sändas tillbaka till Fjällräven, 

ger han oss en kopp med “Fjällräven” inskrivet, och en 

värdepåse från Naturkompaniet och två gröna plastpåsar, också 

från Naturkompaniet. Han följer oss till bilen och pratar utan 

paus tills vi stänger dörrarna. Jag är inbjuden att komma tillbaka 

någon gång för att ha ett ännu längre samtal om byggnaderna 

och föremålen på gården. 

Vackra svenska fjäll. Vi vandrar från Nikkaluokta till sjön Ladtjojaure. 

Turistsäsongen är över, men vi träffar en hel del utländska tur- 

Biblioteket 

Luossavaara

ister som återvänder från, eller startar sin vandring mot, Kungsleden. 

Innan Ladtjojaure, finns det en liten samisk butik / café 

som kallas Lappdonalds, de säljer renskit i små märkta behållare. 

Jag kan inte avgöra om det verkligen är renskit eller bara 

lite godis med det namnet. Vi har med oss smörgås och te, ser 

på molnen och vandrare som kommer till Ladtjojaure och går i 

riktning mot Kebnekaise. 

Hjortron, och ett försök till naturfotografering på min 

iPhone. 

Från Nikkaluokta kör vi tillbaka till stugan, för att titta till Niklas 

hjortronställe. Vi har två 10 liters hinkar med oss, men det finns 

inte mycket i år, det är en besvikelse, täcker knappt botten i en 

av hinkarna. 

Vi går över en myr och våra skor blir blöta. Vi ser fyra renar som 

jag desperat försöker fotografera med min iPhone, men med ett 

mycket föga imponerande resultat. Det är mycket vanligt att se 

renar här, men för mig är det verkligen exotiskt. Tillbaka i stugan 

är det tillbaks till det enkla livet, tända brasan i kaminen, laga 

mat. Sova. 

27 augusti 2012 . Åker hem till Kiruna på morgonen, efter en 

snabb frukost. Det regnar. Jag hoppas att få se älg efter vägen 

hem. Men det gör jag inte. 

Ett besök i LKAB turistgruvan, en provokation, och andra 

berättelser från denna dag. 

När jag stannade vid turistinformationen på fredagen, talade jag 

med en tjej, som var i min ålder. Jag frågade om Kiruna, vad du 

gör i Kiruna, och hon svarade med de vanliga svaren som ges 

till turister som besöker Kiruna. Det blev uppenbart att det inte 

finns så många saker att göra i stadens centrum. Jag försökte 

fråga henne om vad jag kan göra i Kiruna mer än hennes första 

förslag, med tanke på att jag skulle vara här i tio dagar, och att 

få in en vad-göra-jag-göra-i-Kiruna,-i-min-ålder-konversation, 

utan lycka. Denna morgon ska jag träffa henne igen, eftersom 

jag är på väg att boka en guidad tur till gruvan. “Förresten, fick 

jag inte en chans att besöka något av de ställena du rekommenderade 

i fredags. Jag blev inbjuden till en stuga förstår 

du...” börjar jag. Jag kan se på uttrycket i hennes ansikte att “vi” 

inte har “denna” konversationen. Det är oerhört svårt att försöka 

prata med folk utan direkt anledning här i Kiruna. De är vänliga, 

men inte mycket mer. Jag kan se att hon tror att jag är konstig 

eller irriterande, eller båda, så jag ler och försvinner ut. 

Kaffe innan turen ner i gruvan. 

På Café Röst får jag prata med ett äldre par som blir extremt 

entusiastiska över mitt uppdrag här. De har vandrat i 6 dagar 

(Kungsleden), de tycker att naturen är fantastisk, de hade bra 

väder, de är klädda i beige, Fjällräven från topp till tå, och har 

mycket att berätta om Kiruna, och allt jag får chans att säga är 

“ja” mellan deras ivriga försök att delge allt om Kiruna. 

Så här säger de: “staden är uppbyggd av tegel (ja), hårt material 

(ja), där bor, extrem fiske, isfiske, sitter i ett litet hus på isen 

med hål i (ja) fascinerande sätt att leva det händer bara här i 

denna region (ja), det måste vara mycket intressant det du gör 

(ja), jag menar att det finns mycket att tänka på (ja) om du vill 

bygga en ny energieffektiv stad du ska bygga höghus för att 

hålla värmen inne och ha få ytor mot utsidan (ok. ..?) naturen 

runt här är så viktig. Och det är så vackert (ja) vi var ganska 

besvikna igår, ingenting var öppet i stan (ja) på en söndag (ja) 

mycket besvikna (ja), det finns inget att göra i staden, som till 

exempel på en söndag. Men vi tycker fortfarande att det var värt 

det, eftersom detta kan vara borta inom några år. Mycket trevligt 

att träffa dig (er också)”. 

Väg 16 under marken, är den mest trafikerade vägen i

Segerdahlsgatan 

Kiruna och andra fakta. 

Medan guiderna går på med information på engelska och svenska i bussens högtalare om 

allmänna fakta om Kiruna och gruvan, har jag idéer i mitt huvud om platser under jord där 

tiden inte finns, där ingenting någonsin sover, där de inte anpassar sig till dygnscykler, inte 

heller årstider, eller dagsljus eller natt. Platser som inte har tid. 

Den guidade turen är en besvikelse. Det bästa är när vi kör på väg 16, nere i gruvan, 500 

meter under marken. Känner trycket i mina öron, mörker och bilar i möte. Den ointressanta 

delen är att gå runt i besökscentret, titta på informationstavlor och maskiner. Tekniken är 

fantastisk. Men vår guide talar till oss som om vi är barn. Förklarar och förenklar i detalj hur 

det hela fungerar. 

Pratar l å n g s a m t. 

Diskussionerna kring stadsflytten sker. De andra besökarna frågar kluriga frågor. Jag håller 

min mun stängd och lyssnar på guiden som förklarar hur lätt det är att flytta staden. Vi tittar 

på en film med naturens bilder, musik som träffar dig i hjärtat och en djup röst med mycket 

bas, förklarar hur dessa fjäll var heliga för samerna, Luossavaara - laxberget, Kirunavaara - 

Togstationen

ipberget. Men ingenting om hur gruvan har förstört detta heliga 

landskap. Åttiotals-synthmusik i bakgrunden, samtidigt som 

man visar klipp från gruvan-, leende män och kvinnor. Filmen 

slutar med samma vackra bilder av naturen som det började 

med, och med, denna fras: “Så vidareför LKAB sitt hundraåriga 

arv, 

fjällbornas lappländska malmtradition» Efter filmen fikar vi på 

ett café, mer diskussion om flyttning av staden. Jag lyssnar, observerar. 

Det var också bra för oss att få gå 50 meter i mörkret 

för att känna på hur det är att arbeta med mörkret i gruvan. Vi 

tittar på några stora maskiner för borrning och insättning av 

sprängämnen. När vi kommer tillbaka, frågar en schweizisk kille 

från gruppen mig om jag vill dricka kaffe. Vi går till Café Safari, 

och diskuterar gruvor och gruvdrift och städer i Kanada. 

Jag observerar grupper av tjejer och killar som kommer in och 

går ut ur caféet. En plats att se och synas. 

Renblodsplättar. 

När jag kommer till hem gör Niklas gör Niklas o blodplättar till 

middag – pannkakor av renblod, en vanlig vardagsmiddag. Han 

tog ut det ur frysen i morse, och lät det tina under dagen. Blandas 

sedan med ägg, mjöl och mjölk. Serveras med bacon och 

lingonsylt. Henrik (granne) är över på middag, hade sin första 

dag på Niklas på sameskolan i dag. De Niklas Niklas o som 

bar sin samiska “kolt”. Han har två av dem, en som hans mormor 

gjort. Henrik bär alltid ett bälte med små färgade hål. Detta 

är också ett traditionellt samiskt Niklas o ,som hans bror har 

gjort till honom. Vi fortsätter att diskutera LKAB och mitt besök 

nere i gruvan. “Förr i tiden, kunde du bara börja arbeta där om 

någon i din familj arbetade där, eller om du kände någon. Det 

finns vissa familjer som arbetat hos LKAB i tre generationer. 

Nackdelen är att många unga människor, särskilt killar, erbjuds 

arbete på LKAB efter gymnasiet. Ganska bra avtal, bra betalt. 

De köper en bil, och en skoter, sedan ett hus, sedan en större 

skoter, sedan en större bil, och det rullar på. De lämnar aldrig 

Kiruna för att se hur världen är.. De stannar i en miljö de har varit 

i hela sitt liv, och aldrig behöver utmanas i.” Henrik frågar om 

jag har haft tid att basta ännu. Jag erkänner att jag inte har det. 

Eftersom han och Niklas kommer att spela Niklas o ikväll på 

sameskolan, erbjuder han att sätta på bastun till mig, eftersom 

jag planerar att springa, jag kan springa ner till sameskolan. 

Jag ber dem rita ut en sträcka på en karta till mig som jag kan 

springa. Senare möter jag dem på sameskolan, bastar, lyssnar 

på hur killarna talar om fiskeutrustning i omklädningsrummet, 

medan jag sitter utanför och väntar. Samtalet gäller särskilt priset 

och utrustningen på detaljnivå. Niklas o kör mig hem. 

Henrik ska gå på ishockeyträning, han är målvakt. Han berättar 

om en gång när en puck träffade hans hjälm så hårt den gick 

sönder och han blödde över hela isen och fick köras till sjukhuset. 

Jag frågar om han vill låta mig prova hans hockeyutrustning 

vid senare tillfälle, vilket han går med på. Tyvärr fick jag aldrig 

ett annat tillfälle för det. Det skulle ha varit en spektakulär syn. 


Vi kör Wilma till Niklas o , sedan till Café Oscar för att köpa 

fikabröd: mandelkubbar. 

“Det är den plats som öppnar tidigast i Kiruna” talar Niklas om, 

“0630, folk kommer hit för att äta frukost efter att ha arbetat i 

gruvan, eller innan du går till gruvan”. Två män och två kvinnor, 

alla klädda i orange och gult, kläder för tungt arbete, sitter vid 

ett bord i närheten. Detta är typiskt för hela staden, överallt kan 

du se människor i sina arbetskläder, i stora bilar och smutsiga 

kläder. Det är en del av stadsbilden. Vi kör ner till Niklas o . 

Niklas o hjälpte en vän från Luleå att starta företaget i Kiruna. 

Bland de kunder de har, levererar de arbetskläder till LKAB. 

Det finns sex personer anställda där just nu. De är glada över 

fikabrödet. 

Vi serveras kaffe i färgade koppar, och alla sätter sig vid ett runt 

bord. Detta är en av de saker som fascinerar mig mest med

folket här uppe. Hur de tar sig tid. Mitt i arbetsdagen, tar de tid 

att sitta ner och diskutera med mig i 35 minuter. 

Niklas o Niklas o och Danne, Anders och Kikki har en hel 

del att säga om Kiruna. “Bara det bästa är gott nog, när man 

tidigare byggde upp Kiruna anlitade man de bästa arkitekterna 

och de bästa konstnärerna för att göra den nya staden. Hjalmar 

Lundbohm hade kontakter och samlade människor omkring 

sig, för att bilda vad som skulle bli den nya staden, och 

det ser man, hur byggnader formades för vind och kyla. Idag 

diskuterade politikerna i mer än en timme om huruvida de nya 

fönstren på Raketskolan ska vara runda eller fyrkantiga ... “, 

“Och vid Jägarskolan byggde de en ny väg utan att ens tänka 

på kanterna för snöplogen eller trottoaren, vilket blir en omöjlig 

situation på vintern. Ingenting görs på rätt sätt här. Det finns 

ingen samstämmighet om vad de talar om och vad de gör. Vad 

som behövs är en plats där människor kan samlas. Vi har inte 

ens ett riktigt badhus. Varför i hela friden ska de renovera det 

nu, när de måste riva ner det om fem år ändå? De renoverar 

fastigheter, men det finns ingen plan för framtiden, det är skitarbeten, 

lite här och lite där, men ingenting görs på rätt sätt, det är 

som om de inte har en plan. Badhuset är en social mötesplats, 

människor träffas och pratar, det brukade vara den viktigaste 

existerande park och en av 

flera anslutningar till 

gränsrummet 

ljushändelser 

gränsrummet 

2033 

samegården transformerad 

till mötes- och utsiktsplats 

starten på renaturaliseringsprocesserna 

i den återlämnade 

naturen 

mötesplatsen för äldre. Förr i tiden, var det politiska diskussioner 

i herrarnas bastu kl 13 på fredagar. Politikerna i staden skulle 

vara där för att delta i diskussionen”. 

“Och hyresmarknaden: Det är omöjligt att hyra något i Kiruna, 

då LKAB driver upp priserna så högt, att det är omöjligt för 

vanligt folk som inte arbetar på LKAB för att hitta ett värdigt boende. 

Min fru är konstnär, hon kan inte ens hitta en ateljé, det är 

för dyrt. Det är svårt att arbeta som konstnär här, det finns inget 

för dem, kommunen har sagt att de ska ordna en ordentlig lokal 

till galleri, men de gör ingenting, det tar för lång tid att rösta för 

fördelningen av medel”. 

“Jag är säker på att folk inte vill bo på en byggarbetsplats i 40 

år, de kommer att ta sina pensioner och flytta till sina stugor i 

Tornedalen”. 

“Platsen där det händer här, är Coop. Staden är tom under 

dagen. Det är då mer folk på Industriområdet. Det är där människor 

gör sina inköp, på de stora köpcentrumen. Det borde vara 

en blandning av butiker och företag - köpa material för din stuga 

och samtidigt ha nära till en klädbutik för att köpa en skjorta. 

Men det fungerar inte på det sättet här”. 

“Och för ungdomarna, tänk hur de har det, de har ingenstans att 

minnen av tidigare 

gränsrum

Laukkusluspa 

ta vägen, ingen plats att vara på, de umgås på bensinstationen, 

det finns inga mötesplatser för dem, inte heller ett ungdomshus. 

Ingeting”. 

“Och sporten: samla allt på ett ställe. Kiruna brukade vara 

ledande inom många idrotter. Många ishockeystjärnor, legender, 

kom från Kiruna, i dag ligger vi efter i allt. Vi kan inte komma 

ikapp de andra. Våra anläggningar är inte moderna jämfört med 

andra städer. Matojärvi faller sönder, det finns inget riktig fokus”. 

“Varför kan inte LKAB ge något tillbaka till Kiruna? Som ett tack 

till staden, för invånarna i Kiruna. Som att bygga ett kollektivt 

värmesystem till exempel. Sponsra uppvärmning av husen. De 

tar bara, de vill aldrig ge något tillbaka. De ger stora bonusar till 

de människor som arbetar där. Vid något tillfälle bestämde de 

sig för att ge bonus till folk om det blev färre olyckor i gruvan. 

Det visade sig då att endast två skaderapporter lämnades in, 

även om det inte var färre olyckor. Folk ville ha pengarna. De 

gick från 83 till 2 rapporter på ett år. Förra julen, ordnade de 

en resa för alla anställda på LKAB, till Luleå, betalade hotell, 

bussresa som de fick göra före jul. Ni kan föreställa er att butiksägare 

i Kiruna var glada över att ett par veckor före jul skicka 

iväg dem att shoppa i Luleå!”.

Det ofärdiga hotell på toppen av Luossavaara. 

De investerade 15 miljoner kronor. Jag vet inte hur många 

de var. Men Niklas o var en av dem. Det är en komplicerad 

historia om skatter, som jag inte förstår, eftersom Niklas o är 

från Nikl och talar för snabbt för mig. Men vad jag förstår, är att 

de inte kan avsluta det, och det är väldigt dyrt, och de måste 

riva ner det. Vi är på väg upp. Vi klättrar över staketet, går upp 

för de ofärdiga trapporna för mötet med Niklas Kirunao 

och en liten 

man som är modellbyggare för ett arkitekturföretag i Niklas o 

De är glada att höra att jag är arkitekt (som är typ av en lögn, 

eftersom jag ännu inte en arkitekt, bara en arkitekturstudent, 

men jag orkar inte förklara allt.). Det ær ganska mycket vind, 

och utsikten är utomordentlig, jag kan se nästan hela vägen till 

Kina. Niklas o är mer än genomsnittet intresserad av arkitektur. 

Vi bjuds in på kaffe på hans kontor, Niklas o “det är 

bara en fem minuters bilresa”, säger han. 

Matojärvi. Minnen som skulle få gamla män att gråta . 

Om jag nämner ishockey, eller AIF eller Matojärvi till män som 

passerat en ålder av 30 år, hænder något intressant. De blir 

mjuka, emotionella, kan inte hitta ord, eller blir mycket engagerade. 

Matojärvi var den första ishockeyladan i Sverige, invigdes 

1956, den första matchen spelades här 1957. Den kunde då ha 

en publik på 4000. Börje Salming spelade här, de stora hockeyspelarna 

från Kiruna - de spelade alla här. Och dessa män, som 

på den tiden var yngre män eller små barn, såg dem spela, såg 

dem vinna och slåss, såg dem bli ishockeyspelare som senare 

skulle spela i det svenska landslaget. Såg dem utvecklas till 

legender i Matojärvi. I Kiruna, i norra Sverige. Det här är berättelsen 

om Matojärvi. Det här är berättelsen om AIF och IFK, de 

två ishockeylagen i Kiruna. Hur du föddes till att stödja ett av 

lagen. Arbetarnas lag (AIF), och tjänstemännens lag (IFK). Idag, 

långt efter att lagen har slagits samman så uppfattar människor 

Jukkasjärvi 

fortfarande dem som separata. De säger fortfarande, jag tillhör 

AIF eller jag tillhör IFK. För dem betyder det något. 

Jukkasjärvi kyrka 

I taket är det mycket hål, och jag kan se himlen från insidan. 

De renoverar ishallen. “Det har tagit alldeles för lång tid innan 

vi började göra det här, det borde ha gjorts för länge sedan”, 

berättar en av de som jobbar med renoveringen. Taket är täckt 

med vit plast, det finns ingen is och det är grus på marken. 

Träbänkarna är gamla, jag antar att de alltid funnits här. 

“Varje lag hade sin sida”, säger de till mig, var sin hemsida, 

AIF, IFK. “Vi var barn på den tiden, vi skulle klättra upp på det 

taket där. Speakern kallade ner oss, vi kröp under bänkarna 

och ryckte stående män i sderas byxor tills de gav oss sina 

cigarettfimpar. Alla rökte på den tiden. Vi såg Börje Salming här, 

han bodde i ett vitt hus på gatan här bredvid, hans mamma bor 

faktiskt fortfarande kvar där än idag”. Jag fotograferar dem, jag 

fotograferar de kalla ljusen och Intersport- och LKAB-skyltarna. 

Och fotografier av pojklag från säsongen 99/00. 

Ett besök på sameskolan. 

Niklas o är lärare på sameskolan. Hon ska åka dit i ett 

ärende, och ingen av oss har varit där tidigare, hon bjuder in 

oss att följa med. Det är bara 5 minuters körväg bort. Det är en 

gammal del och en nyare del av skolan. I mitten av matsalen är 

det en stor eldstad. Väggarna är täckta av illustrationer av renar 

och samernas årstider. Det samiska alfabetet i ett av klassrummen. 

Innan vi åker hem så berättar Niklas o en historia om 

en gammal man som hemsöker skolan. 

Tuollavaara 

Typiskt svensk familjemiddag. 

Vi äter middag hos Kerstin, Niklas mamma. Hon är inte hemma 

när vi anländer, men i bilen på väg hem, bara fem minuter bort 

med de två hundarna. En som är hennes egen, och den andra 

är Fredriks, Niklas bror som är i södra Sverige med sin familj på

semester. Kiruna har mest hundar per invånare i Sverige. Vi äter hemlagade 

köttbullar. Pasta. Melon och ananas och sallad. Allt på samma tallrik. 

Mycket skandinaviskt. Mjölk. Det är dimma och regnigt och Niklas tänder en 

eld i vardagsrummet där vi äter efterrätt och dricker kaffe. Hembakad blåbärspaj. 

Vi diskuterar den föråldrade - men mycket bekväma –soffan i vardagsrummet. 

Och tittar på tv. Ett program om hundar som inte lyder sina ägare. 

Ännu en fika. 

På kvällen går jag för att hälsa på Lotta. Hon slutade sitt jobb i Stockholm 

och bestämde sig för att åka direkt till Kiruna under ett år. Motivering: hon 

ville vara närmare fjällen, borta från stress, närmare livet. En av de allra 

första vandringar hon någonsin gjorde var Kungsleden, själv med sitt tält.

Sedan dess har hon rest i världen, och nu har bestämt att hon 

inte vill bo i en stad längre. Hon hyrde ut sin lägenhet, slutade 

sitt jobb och kom hit, för att se vad som händer. När jag träffar 

henne så arbetar hon i två veckor på ett vandrarhem, så ägaren 

kan ta lite ledigt. 

Hermelingatan 31 . Lotta är 40 år, arbetar med turism, gillar att 

springa, gillar att resa, tycker att Kiruna är en vacker plats. “Jag 

bryr mig inte om prestige längre, eller att ha det bästa jobbet, 

eller tjäna en massa pengar, så länge jag har tillräckligt, och så 

länge jag är glad. Jag tror jag kan hitta det här”. 

När hon inte hjälper till på vandrarhemmet, arbetar hon i butiken 

på flygplatsen. Säljer paketresor till turister som kommer till 

Lappland. “Vad som överraskar folk mest är att det inte finns 

något att göra i staden. Alla våra turistaktiviteter ligger utanför 

staden. Men i centrala Kiruna, finns det inget att hålla sig sysselsatt 

med en eftermiddag. Och det bör finnas något! Skyttegatan Se hur 

väl de har lyckats i Jokkmokk, folk som åker dit kan stanna en 

extra dag för att se museet. Kiruna har mycket att erbjuda, det 

är inte det. Jag tror att det är en av de egenskaper här, råhet, 

denna fulhet, som gör Kiruna. Hur du ser människor i sina 

arbetskläder eller flickor och pojkar mer märkesklädda än de är 

i Stockholm”. 

Artica Pizzeria 

“För turisterna, när vi tar med dem ut till en lavvo någonstans 

i skogen, tänker jag ofta vad jag själv hade tyckt, inte kan det 

vara speciellt för dem, det är så enkelt och banalt på samma 

gång, men de älskar det, för dem är det en magisk upplevelse, 

där de upplever något som de aldrig upplevt tidigare”. 

Konst. Konst. Konst? 

Denna kväll kör vi till spåret som leder till Ednavaara, väster 

om Kiruna utanför staden. För att titta på en nytt konstverk. Det 

är beläget på en uppbyggd höjd, nära den nya järnvägen. Vi 

kan se det på avstånd, som en julgran, lyste det upp i skogen. 

En plastskulptur målad gul och grå, med ljus på, och en stor 

mun i mitten. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. “Är 

de allvarliga? Vem vill detta, det finns inte pengar till sjukvård, 

människor som ligger i korridorerna på sjukhus, de har inte råd 

att bygga upp rastplatser längs Midnattssolstigen, men med 

detta”, utbrister Niklas. Statyn, totempolen, buddha, sattes upp 

förra veckan, är 7 meter hög och kostar 700 000 kronor. 

29 augusti. Pizzeria Artica. 

Jag ska träffa Nasra och hennes vän Lydia på Pizzeria Artica. 

Lydia är Nasras bästa vän här, har bott i Kiruna i två år, är från 

Kongo, har en fransk pojkvän som jobbar i gruvindustrin. “Efter 

att jag vant mig, så gillar jag det här, det är lugnt, bättre än i de 

stora städerna” säger hon. “Första vintern jag var här, trodde 

jag att jag skulle dö, det var så kallt och jag vågade inte gå ut ur 

huset. Men sedan insåg jag alla andra var ute hela tiden, och 

jag förstod att det var möjligt”. 

Vänortsgatan 

Tjejerna diskuterar skillnader i kultur, var de kommer ifrån och 

hur de lever här i Kiruna. “Jag kan inte förstå varför alla vill att 

jag ska försöka åka skidor eller köra en skoter eller gå långa 

sträckor i bergen”. Nasra instämmer “Jag gillar inte det, jag är 

inte van att gå, jag kan inte ens cykla, hur kan de förvänta av 

mig att jag ska köra skoter, jag är rädd för att dö”. “Det är som 

om folk inte kan förstå, att vi inte är intresserade av samma 

saker. I skolan i Kongo lärde de oss inte något användbart, jag 

kan inte läsa en karta, och jag kan inte köra bil, och jag kan inte 

cykla, jag känner att de aldrig förberedde mig för den verkliga 

världen”. 

“Vad jag gillar med att bo här, är att alla är lika, min pojkvän gör 

en hel del, och jag det jag gör, där jag kommer ifrån gör kvinnorna 

allt, det är bara så det är. Men vi har ett annat sätt att vara 

tillsammans med familjen. Här till exempel, lever familjerna inte 

Gruvan 

Café Safari

tillsammans, mor-och farföräldrar bor på ett hem eller på egen 

hand, jag kan inte förstå det. Människor är inte sociala”. 

Människor i Kiruna pratar inte. 

Vi pratar lite mer om hur svårt det är att lära känna folk här, om 

du inte har ett nätverk. “Jag saknar allt med Kongo, allt ... folket, 

maten, hur alla pratar med varandra, att vi dansar. Här dansar 

människor inte, de hoppar upp och ner. Det finns två diskotek, 

men vi går aldrig ut, musiken är för dålig”. 

Lax från älven. 

Henrik bjuder in oss på middag. Han har gjort lax, som han har 

fångat själv, till middag, tillsammans med potatis och en sötsyrlig 

sås gjord på turkisk yoghurt (typisk samisk mat ...), 

Monica, hans ex-flickvän, hälsar på . Henrik sa att vi skulle ha 

mycket att prata om när vi möts, jag funderar över hur kvinnorna 

har det i detta mansdominerade samhälle. “Jag är ganska 

trött på att leva här nu, hade du frågat mig för tre år sedan, 

då älskade jag det - eftersom jag älskar naturen, och hur nära 

det är till naturen och allt annat. Jag har bott här i 15 år. Men 

vad jag har känt nyligen är hur jag saknar sommaren, solen, 

den sortens enkla liv. Och jag har svårt att vara ensamstående 

förälder här. Det är som om du har en lägre status än andra 

människor. Du har inte råd med samma saker, kan du inte köpa 

en stuga, kan du inte göra lika mycket som alla andra. Folk är 

så besatta av att ha och äga här. Spendera sina pengar, och 

visa upp vad de har. En hel del människor tjänar riktigt bra 

genom att arbeta i gruvan, och vad som sedan gäller för dem 

i deras liv är deras saker, deras bil, deras stuga, deras skoter, 

alltid köpa större och bättre. Och jag kan inte tävla med det. Jag 

arbetar som sjuksköterska på sjukhuset, och jag arbetar i den 

del av Kiruna som kämpar för att stanna kvar, för 

att överleva... Jag pratade om det med en av läkarna häromdagen, 

och han sa att alla som arbetar på Niklas o har lätt 

depression. Det har varit nedskärningar överallt. det är som 

om de inte kan få det att fungera. Samarbetet med Niklas o 

fungerar inte, jag hade en Niklas o häromdagen som skulle få 

en Niklas o i juni, men det hade inte gjorts någonting, varken 

på Niklas o i Kiruna, eller av Niklas o i Niklas o . Det är 

deprimerande att arbeta på en sådan plats, du kan inte föda 

här, du kan inte få ens få tandställning här”. 

Till efterrätt serveras vi hjortron, plockade av Henriks mamma 

på “lappländska vidder”, medan vi diskuterar kvinnorna i Kiruna. 

“De fungerar som män” säger Monica. “Vad som förvirrar mig 

är att jag inte kan räkna ut om de är så, om de faktiskt gillar att 

köra skotrar och gå på jakt och fiske, eller om det är något de 

gör eftersom det är så här uppe, och eftersom det förväntas av 

dem. Men sedan å andra sidan är det omöjligt att få tid hos en 

frisör här. De är bokade ett år i förväg!” 

Mer mat och några intressanta synvinklar. 

Under kvällen kör vi mot Nikkaluokta , 20 minuters bilresa, för 

att besöka Fredrik, Niklas bror och hans fru, Jessica. De bor 

i ett gammalt hus som byggts ihop med ett annat hus, något 

Fredrik har gjort själv, naturligtvis. På vägen dit pratar jag med 

Wilma (Niklas dotter i bilen). Hon berättar om hur hon och de 

andra tjejerna i hennes klass vann en hockey-turnering i skolan, 

kommunmästerskap. Det som slår mig är att de har hockeyturneringar 

för flickor. Vi hade bara volley-boll, eller kanske 

basket. Wilma är 13, bär converse som alla andra, och har en 

hel del rosa kläder. Hon har en iPhone, och efter att hon har 

gått till sängs, kan jag höra henne skicka meddelanden med 

sina vänner. 

Fredrik och Jessica är tillbaka från semester i Wilma är 13. 

De har tagit med sig getost från semestern. Vi dricker vin. De 

har tre små barn. De talar om hur viktigt det är att ha platser 

att vara ute med barnen. Och att det inte finns i Kiruna. Det bör

finnas en stor lekplats där alla kan mötas. En lekplats för alla 

åldrar, inte bara de minsta barnen. “Vi saknar ett badhus, det 

finns inget att göra inne med barn, ja självklart, det finns en hel 

del aktiviteter i naturen, men ingenting inomhus, ingen kultur, 

inget att gå och titta på. På vintern är det så mörkt här, och det 

finns så få platser där du faktiskt kan vara ute som är upplysta. 

Det finns snowboardåkare som bygger sina egna hopp i parken 

vid järnvägen. Så de skapar något för sig själva, bygger allt 

själva. Men det finns inte mycket för spontanidrott och ingen 

ungdomsgård för ungdomar. Jag minns när jag var liten, skulle 

vi spela ishockey utanför knackade vi lätt 3 eller 4 gånger på 

lyktstolparna runt ishockeyplanen, vilket gjorde att det blev bättre 

ljus. Men om du knackade för hårt, slocknade ljuset”. 

“Varför vi lever i Kiruna... Det frågar man sig själv också.. vad 

är det egentligen som gör att man vill leva här? Närheten till na- 

turen är en av de viktigaste sakerna till att man vill bo här, utanför 

Kiruna, du kan bara gå utanför dörren och du är i naturen. 

Och det är nära till familj förstås. Men när det kommer till staden 

Kiruna, anser vi fortfarande att vi är en del av det, trots att vi bor 

utanför, och det skulle vara trevligt om det var en plats som du 

vill åka till, som hade något att erbjuda. Ibland när du åker bort, 

till exempel som nu när vi åkte till Östersund där det är varmare, 

och livet är enkelt, det gör att du verkligen funderar på varför vi 

bor här uppe. Men sedan när man har varit borta ganska länge, 

och du kommer tillbaka, jag kan inte förklara det, du ser du fjällen, 

och det bara känns rätt”. 


Det är morgon och jag är på väg till Friluftsskolan. . las o har 

bjudit in mig för att prata med lärare och elever. Genast när du 

stiger in genom ytterdörren så sitter alla lärare runt ett bord, och 

de är de mest välkomnande och ivriga att diskutera Kiruna med

mig. Kaffe och argument jag hört förut, och några nya: dödens 

dal, vad har denna plats att erbjuda, varför stanna här, de är 

trötta på och bestörta av hur kommunen inte gör någonting, det 

finns en brist på lärare eftersom LKAB erbjuder bättre löner, 

människor som arbetar i uppdrag för kommunen bor inte ens i 

Kiruna, så hur skulle de veta vart det är bäst att flytta staden? 

De har förlorat förtroendet för politikerna. 

De nästa är 14-åringarna. Det är nio av dem, och jag, sitter runt 

ett fyrkantigt bord. De köper sina kläder på internet eftersom 

ingen av butikerna i stan är intressant nog, varuhusen är inte 

coola nog, de gillar alla sport, de har alla föräldrar som arbetar, 

de har tillgång till en stuga, alla kör skotrar (även flickorna, vid 

en ålder av 14, jag måste fråga om det två gånger eftersom jag 

är så förvånad). Vad de vill med staden: en swimmingpool, en 

multisportarena, Starbucks, ett Polar Zoo, McDonalds, KFC, 

vattenpark, en skatepark designad av Janne Saario (både 

inomhus och utomhus), nöjespark, bra butiker, djur, en Snowsport 

park som i Åre, en stadsspårvagn, en plats att samla alla 

de andra skolor i området, en plats att umgås, ett ungdomshus. 

De verkar ganska avslappnade om att staden ska flyttas. Då 

kan saker som inte är bra kan bli bättre. Och de meddelar sina 

planer för framtiden: flyttar ändå till Luleå eftersom allt är bättre 

där, arbeta för FN, skriva för en damtidning, bli mekaniker i 

Kiruna. Resten säger: vet inte, vet inte, vet inte. 

Samtal med Sven i rektorsexpeditionen . “Det är känslan av 

osäkerhet, att flytta bort från ditt hus. Flytta bort från grannar 

du har haft under 20 år. Och inte ha en garanti att du flyttar till 

något som kommer att vara bra. Om du bryter upp och börjar på 

nytt, varför inte börja om någon annanstans? Jag har inte hört 

en enda person säga att han eller hon ser fram emot staden i 

rörelse. Vi är så trötta på att ingenting händer. Om jag går till 

ett Niklas o till exempel i Stockholm, och de ser på listan att 

det finns någon från Kiruna, det har aldrig slagit fel, det blir alltid 

frågor, som om det är så exotiskt. Som det här uppe är något 

helt annat, något egendomligt, avskuret från resten av Sverige” 

“Vi försöker lära eleverna andra saker. Inte bara vad du bör lära 

dig i skolan. Men vad det innebär att packa ryggsäcken om du 

ska vandra. Att du inte kan ta med dig samma saker som om du 

körde till en stuga med bil eller skoter. Skolan driver kaffestugan 

på Niklas o under helgerna, det är ett initiativ där föräldrar 

och elever måste delta. Det är en typisk dagsutflykt på våren för 

människor, kommer dit på skoter, eller på skidor - tar lite mer än 

en timme. Återigen handlar det om att skapa något värde, runt 

Kiruna, som inte handlar om LKAB, inte om pengar. Kommunen 

har aldrig tackat oss för det, vi hör aldrig något från dem”. 

“De uppskattar det. Jag tror att det viktigaste vi gör som skola 

är att införa en annan uppsättning värden och erfarenheter, att 

världen är större än du vet”. 

“När jag var yngre, byggde de kupolfastigheten, i stadens centrum. 

Och min skola fick delta i arbetet hur det skulle se ut, och 

jag minns att vi verkligen lämnade in olika förslag, hur vi tänkte 

om ljus och hur vi ville ha mer ljus och ritade ett stort glastak. 

Men när de bestämde sig för att bygga den, såg det ut som alla 

andra ställen, var det ingen skillnad, de lyssnar inte på oss”. 

“Jag tror att det som sätter Kiruna på kartan är: rymd, gruva och 

friluftsliv”. 

Efter samtalet äter vi lunch, och jag får följa med Christina 

Lundgren (lärare) och hennes klass. De är 11 år gammla. Det 

är fantastiskt att arbeta med barnen, de är verkligen positiva 

och har en hel del idéer. Det enda som de inte gillar med Kiruna 

som det är i dag är att centralvärmegeneratorn luktar illa. 

Detta är vad de vill med det nya Kiruna: många små butiker, 

candyworld, fallskärmsklubb, cykelvägar, badhus, kulturhus,

musichall, en gigantisk krockkudde att hoppa på, ungdomshus, 

ett disco, en sporthall, gymnastikhall, skidpark, café för ungdomar, 

en stor lekplats, äventyrsbad / vattenpark, utomhusisar, 

kultursevärdigheter, stora butiker i stora gallerior, Polar Zoo, 

bättre gokartbana, ett skidspår, slalombacke nära staden och 

en nedförsbacke att cykla i. Innan jag lämnar, ropar barnen: “du 

är bäst, vi hejar på dig, du kommer att vinna tävlingen!” Niklas 

o har precis köpt en lägenhet i centrum “jag bryr mig inte, jag 

ville flytta, jag ville bo där, så nu gör vi det, javisst vi måste flytta 

igen... Det är naturligtvis en svår situation, och folk är missnöjda, 

men vad som förvånade mig mest när jag började jobba här 

är hur illa folk talar om LKAB”. 

Jägarmilen. 

Har (om det är en bra år), ca 2000 deltagare. Och är en av de 

största händelserna i Kiruna. Loppet går i och runt Kiruna, 1 mil 

för löpare, 5 km för gångare. Niklas har tecknat oss för tävlingsklassen. 

Självklart. Har inte varit igång på ett tag så jag är 

faktiskt ganska nervös. Det finns människor överallt när vi kommer 

till startområdet. Kollektiv aerobics som uppvärmning vid 

busstationen mittemot stadshuset. Alla känner varandra, Niklas 

har fått stanna och prata med folk var femte meter. Vi samlas 

vid startpunkten och sedan bär det av. Det är popmusik och afrikanska 

trummor längs banan, folk jublar, även människor som 

jag har lärt känna - vilket gör att jag känner mig som en del av 

det hela. Vi springer ut ur staden, i skogen. Niklas säger att det 

luktar gott. Jag försöker fokusera på hur man andas. Efter ett 

tag så springer han ifrån mig, vilket är ok. Det var ett måste. 

Det finns vätskestationer vid 3, 5, 7 och 9 km. Människor ler 

och vinkar, jag småpratar med en kille som säger att så lite som 

jag väger, bör jag springa snabbare än honom. Det är verkligen 

skönt att vara del av något stort som detta. Alla är här. Målet 

Brytaregatan 

Hermelingatan 

är på Kupoltorget, över högtalaren ropar speakern mitt namn: 

“Kom igen nu Marianne!” Glada miner överallt, hundar och 

människor och hejarop och högtalaren ovanpå allt. På prisutdelningen 

är det försvaret som serverar bullar och kaffe, priser 

blir aviserade från scenen. De mindre vinsterna läggs ut på ett 

bord, jag vinner en mössa och en termometer med “Kiruna Lappland” 

tryckt på. 

31 augusti 2012 

Detta är sista dagen här. Det är dags att säga adjö till Niklas, 

jag inser vilken fantastisk tid jag har haft här. Han åker till Finland 

under helgen för att springa halvmaraton. 

Innan jag resar, tar jag turen att se invigningen av den nya 

järnvägen. Det regnar. Tårta och ballonger och en orkester och 

människor utklädda till järnvägsarbetare från förr i tiden. Officiella 

tal och ett gammalt ånglok där alla barnen kan klättra och 

låtsas vara föraren. Jag lämnar Kiruna, i regnet ser jag staden 

bli mindre och mindre, Luossajärvi som inte längre är en sjö, 

den gula totempålen i skogen. Jag tänker för första gången sedan 

jag kom hit, att när jag någon gång återvänder, kanske allt 

detta kommer vara borta. Vad kommer att finnas kvar av dessa 

minnen, de berättelser, vad kommer att förbli mitt Kiruna. 

Smultronställe 

Matojärvi

Adolf Hedinsvägen

Reflektioner: Staden i det stora landskapet 

Kiruna stad har i hundra år funnits i gruvans paradigm - nu öppnas ett nytt 

handlingsrum där staden kan transformeras till en bekräftelse av den identitet 

Kirunaborna har haft under lång tid – som invånare i en stad i ett stort, 

evigt och närvarande landskap. Människorna i Kiruna definierar sitt territorium 

oberoende av stadens avgränsning och hänför sina liv till platser i 

landskapet varierande över dygnet och året, som människor alltid har gjort 

i dessa fjällområden. På det sättet får händelser i det stora landskapet en 

motsvarande betydelse i den enskildes liv till det som utspelar sig i staden. 

Detta är en realitet som ger en unik möjlighet till att reprogrammera och 

reformulera Kiruna mot både det som landskapet gav innan gruvan, och mot 

det som Kiruna ska kunna bli utifrån sitt naturgivna utgångsläge. 

Genom en dynamisk modell för rumproduktion tecknar Kirunaborna staden 

genom sin använding av, rörelse i och kunskap om landskapet. Det sociala 

rummet produceras inte bara genom tankar och abstraktioner, utan också 

genom dess vardagliga användning och de värden och minnen vi efterhand 

tillskriver rummet. Den sociala rumsproduktionen äger alltså rum i ett samspel 

mellan tanke, handling och erfarenhet. 

Kirunas omdaning öppnar för en dynamisk process, där allt kan äga rum och 

samspela: subjektivitet och objektivitet, det abstrakta och konkreta, det verkliga 

och det tänkta, det igenkännbara och det ofattbara, det repetitiva och det 

enskilda, struktur och medverkan, tanke och kropp, det medvetna och omedvetna, 

medgörligt och motståndsduktigt, det ordinära och det avvikande, 

det normativa och det subversiva, det vetenskapliga och multidisciplinära, 

vardagslivet och den oändliga historien. Detta nya handlingsrum är ett koncept 

av rumslig ändlöshet och fordrar en tydlig och kritisk uppmärksomhet 

mot landskapet och platsens egenskaper och möjligheter. Handlingsrummet 

är ett överskridande, flexibelt koncept i konstant expansion som inkluderar 

den andra och ständigt utmanar gränserna för kulturell identitet - en bearbeting 

av det bestående till en ny representation av de åtgärder och visioner 

som i sin komplexitet äger rum i Kiruna i en radikalt inkluderande process. 

Landskapet 

Landskapet är det fundamentala som ger utrymmen för existens. En 

förståelse av landskapets betydelse i tid och rum är påtaglig i Kiruna. 

Urgamla traditioner upprätthålls i landskapets cykliska system, geologiska 

processer från landskapets ursprung är stadens ekonomiska fundament, och 

framtiden är kopplad till utforskning av rymden som en symbolisk indikator 

mot evigheten. Detta landskapets närvaro är både fysiskt och känslomässigt 

och präglar Kirunabornas liv och dagliga göranden. Denna närvaro kan 

förstärkas som identitet i det kommande Kiruna och bli en integrerad del av 

stadens grundlandskap, och samtidigt koppla stadens natur til det stora landskapet 

från Kebnekaise till Tornedalen. 

Det nya 

I stadens fysiska centrum ligger möjligheten till en ny natur som kan rymma 

fragment av alla program och aktiviteter som anknyter Kirunaborna till 

naturen. I den stund E10 bryts av nordväst om staden kan vägen i centrumsområdet 

tas bort och markera en symbolisk öppning av det nya stadscentret 

och den nya centrumsnaturen. Skidspåren söder om staden ansluts genom 

området/centrum till skidområden norr om staden – liksom skoterleden, 

cykel- och gångvägen, hundspåret och även renarnas vandring vissa delar 

av året, visar områdets dynamik. Centrumsnaturen är delvis en del av grundlandskapet 

och delvis en konstgjord natur som ansluter till alla centrala offentliga 

program, sports- och publika evenement. Centrumsnaturen kopplar 

sportscenter, sauna och skidspår, kulturhus och publika utomhusevenement, 

pulkabacke och skola, skridskoåkning och stadshus, och har även golfbana 

och kyrkogård beliggande i nära anslutning. 

Alla kommersiella, publika och privata program samlas i ett område av 

omdanning och nya möjligheter i ett syfte att samverka, förstärka och arbeta 

med det beståande. Detta gäller både den fysiska anknytningen till området 

och den programmatiska bearbetingen av stadens gamla och nya program 

och syfte. Det förflutna får en förnyad position i det framtidiga genom aktiva, 

deltagande processer, och minnet om det som har varit blir ännu starkare 

närvarande oavsett om det är integrerat i det nybyggda eller lokaliserat som 

fragmenter i landskapet. 

Det övergivna 

Det övergivna Kiruna är en unik historia av process och ekonomi som ingår 

i berättelsen om det framtida Kiruna, och som kommer att attrahera och 

fascinera människor. Den utraderade staden blir för alltid ett dokument över 

människans påverkan på landskapet, och samtidigt ett monument över 

naturens ultimata seger. Den nya naturen och de nya biotoper som uppstår 

efter att staden har lämnat området är för all tid övergiven till en omdanningsprocess 

människor inte längre kan påverka. Tilbakadragningen kommer att 

ske under många år med en nödvändig flexibilitet efter gruvans utveckling

och med en anpassning från karaktären av den gamla stadens olika områden. 

Avgränsningen av denna nya biotop är tänkt som en gruvstensvall av 

skiftande karaktär, höjd och utsträckning, formad efter den enskilda platsens 

särskilda kvaliteter: en utsiktspunkt vid änden av en väg blir någonting annat 

än ett möte med en byggnadsstruktur eller ett parkområde. Utsiktspunkt och 

andra konstruktioner är temporära, och flyttas med den successiva förskjutningen. 

Processer 

Rekonstruktionen av Kiruna är ett processuellt experiment som måste 

skapas och utvecklas längs många parallella spår. Det är en vision att Kiruna 

bör kunna bli en stad med en mångfald av framtidsinriktade brancher, kunskap 

och skapande som får näring av gruvans soliditet och erfarenhet, som 

utmanas av rymdtknologiens experiment och nyfikenhet, och som gär fysisk 

och meditativ stimulans i landskapet och årstidernas skiftningar. 

Ett nytt Kiruna inbegriper och bildas naturligtvis först och främst av 

Kirunaborna - av de människor och verksamheter som ska finna nya hem 

och nya lokaliseringar. Detta är en enkel men utomordentligt viktig insikt som 

innebär att det från starten måste skapas processer av tillit och engagemang 

som inkluderar alla människor i Kiruna – alla åldrar, kön, idrotts- och slöjdföreningar, 

och varje spesiellt och unikt interesse. 

Vårt mestomfattande förslag är en omstrukturering av den kommunala 

administrationen i temporära strukturer som flyttar ‘ner’ på marken - närmare 

människorna och närmare de olika utmaningar som skal hanteras, både de 

fysiska och de känslomässiga. Att stadshuset ska rivas tidigt i processen 

bör ses på som en gåva som kan ge politikerna och administrasjon i Kiruna 

en unik möjlighet till att erfara och utöva stadsbyggnad i en nära samverkan 

med stadens invånare. På detta sätt kan Kiruna kommun vara en katalysator 

for alternativa stadsbyggnadsprocesser där den enskilda medborgare kan 

vara en medförfattare för sitt kommande Kiruna. 

Reflektioner: Kiruna och naturen 

Naturen är en viktig resurs och bas för mänskligt liv, gemenskap, mångfald, 

aktivitet och rekreation. Befintliga kvaliteter i stadsnaturen, såsom terrängformationer, 

fält, växtlighet och program, stärks och värdesätts genom specifika 

tillägg som bidrar till att definiera det nya Kiruna och sammankoppla staden 

med den omgivande landskapet. Genom att bygga vidare på det redan 

existerande, har vi avsikten att skapa ett Kiruna med nya sammanhang och 

möjligheter för samhörighet i form av gemensamma rekreativa tillbud och en 

kollektiv identitet. Tre vägledande principer formar underlaget för en robust 

utveckling och en landskaplig vision för det nya Kiruna: 

Sammanbinda: På basis av en sammanfattning av befintliga områden, 

beplantning, vägar och trafiksystem, skapas ett lättavläsligt och tillgängligt 

nätverk som inrymmer stadens gemensamma öppna områden och 

tillhörande offentliga funktioner. Detta naturnätverk – stadsnaturen – ska 

utgöra stans centrala nervsystem under årets alla årstider och medverka 

till att sammanbinda och minska avstånden mellan Kirunas annars åtskilda 

stadsdelar. Stadsnaturen struktureras som tre olika nordsyd-gående band. 

Dessa band ska medverka till att fastställa stadens huvudsaktliga rörelsemönster 

samt skapa god tillgänglighet till det stora landskapet genom säkra 

passager över och under nya E10. Det nya naturnätverket bidrar således, 

på ett mentalt såväl som fysiskt plan, till att vända stadens riktning så den i 

framtiden främst orienterar sig mot det stora landskapet istället för mot LKAB 

och gruvområdet. De nordsydliga banden strukturerar också det nya Kiruna 

så att eventuella framtida deformationslinjer ligger inrymda djupt inne i stadskroppen. 

Definiera och värdesätta: Den befintliga bebyggelsestrukturen bearbetas 

tillsammans med stadsnaturen och läses som ett nätverk av mindre sammanhängande 

områden. Genom att precisera och definiera den befintliga 

bebyggelsens struktur i relation till den omgivande naturen uppnås dels 

en uppgradering av enskilda bebyggelseområden och tillhörande grannområden, 

dels en värdesättning av stadsnaturen, som på sikt är viktig att 

skydda och bevara för att stärka en kollektiv identitet samt att ge stadens 

invånare en allmän mötesplats. 

Förstärka och variera: Genom att bygga vidare på befintliga kvaliteter samt 

att tillföra enskilda nya program, skapas en intern spänning och variation 

i det sammanhängande nätverket i stadsnaturen. Skilt programmerade

Bromsgatan 

områden med särpräglade landskapliga kvaliteter, förser Kiruna med ett brett 

urval av aktiviteter och mötesplatser som är tillgängliga året om. Alla platser 

ska innehålla multifunktionella möjligheter, där olika grupper kan mötas och 

och interagera utan att mista sin karaktär och identitet. 

Reflektioner: Platser, program och förbindelser 

Söder om det nya centrumområdet transformeras det gamla tippområdet 

till en öppen och transparent stadspark, som struktureras efter befintlig 

vegetation och terrängförhållanden. Den konstgjort tillkomna kullen (Kasen) 

bibehålls som parkens nya signum och kan användas som pulkabacke, 

utsiktsplats, amfiteater mm. I anslutning till den nya multiarenan placeras 

sportsarenor, som skrivs in i den existerande växtligheten. Resterna av 

gamla E10 konverteras till ett stadsspår med sportfaciliteter och multifuntionella 

paviljonger som bland annat kan användas som växthus, uppehåll- 

Clas Ohlson 

srum, mindre butiker och ljusterapirum. I parkens nordöstliga hörn etableras 

ett större vattensystem, som kan uppta regnvatten från nya byggnader och 

inta rollen som rekreativt område. 

Det nya stadsspåret utgör med det gamla järnvägsspåret, två viktiga förbindelsestråk, 

som sammankopplar Kiruna och stadsnaturen i öst-västlig 

riktning. Järnvägsspåret löper genom den nya stadskärnan och griper fatt i 

TGA-området och den nya golfbanan, medan stadsspåret knyter an till den 

nya stationen i öst och det nya gränsrummet i väst. Båda spåren är tilltänkta 

mjuka trafikanter, innefattande cyklister, fotgängare, skidåkare, moped och 

snöskoter. 

Norr om stadsparken ligger den nya golfbanan och stadsskogen med 

utspridda våtoaser. Ett upplyst motionsspår korsar stadsskogen och 

stadsparken och sammankopplar med detta de befintliga nordsydliga elljusspåren 

till en sammanhängande rekreativ infrastruktur. Söder om stadsparken 

ligger våtmarksparken, som följer terrängen och det naturliga vattensystemet. 

Våtmarksparken är tillgänglig genom uppgraderade stigar och 

ansluter till stationsparken. 

Terrängbearbetning i form av nya konstgjorda höjder, som skapas av 

rivningsmaterial, bidrar till att extrahera stadens olika enklaver och ge dem 

landskaplig kvalitet. De konstgjorda höjderna placeras strategiskt för att 

fungera som vindbrytare, och på så sätt förbättra mikroklimatet i vindutsatta 

delar av stan. Höjderna utgör även lokala landmärken som underlättar orientering 

mellan områden och kan användas till varierande aktiviteter beroende 

på årstid. Förtätning, särskilt i det nya centrumområdet och runt Jägarskolan, 

skapar en tydligare övergång mellan annars odefinierade delar av 

staden och stadsnaturen. Genom att visa upp en tydlig bild av stadsnaturens 

utbredning ges den enskilda kirunabon full möjlighet att navigera mellan en 

privat och offentlig sfär. Omgivningarna åskådliggör med andra ord övergångarna 

mellan backstage och frontstage. 

Reflektioner: Gränsen 

Utbredningen av gruvan och dess inflytande på Kirunas historiska centrum 

blir en viktig del i det kollektiva minnet och en säregen berättelse om den 

nya staden. Därför vill vi arbeta med den ’föränderliga’ gränsen så att den 

blir ett upplevelserik plats, som inrymmer historisk närvaro som talar till 

fantasin. Deformationslinjerna, givna av LKAB, kommer att påverka sammanfallande 

fastighetsgränser och följer heller inte den befintliga vägstrukturen. 

Med utgångspunkt i en sammanskrivning av LKABs deformationslinjer 

och de berörda fastighetsgränserna föreslår vi att man år 2018 och 2033, 

konstruerar en landskaplig gränsvall av gråberg och nedrivningsmaterial, 

som blir tillgänglig genom det kvarvarande vägnätet. Gränsrummet formar 

en spänstig rygg, och kroppsliggör en gräns till de otillgängliga återlämnade 

landskapet. Längs med gränsrummet, i vilke det inskrivs existerande parker, 

används tomma byggnader som hotspots och utkiksposter. 

I anslutning till etableringen av de två gränsrummen, där gränsrummet 

2018 har en mer temporär karaktär, verkställs en renaturalisering av den 

efterlämnade staden. Denna renaturalisering har syftet att katalysera naturliga 

processer och påskynda förvittring. Renaturaliseringen sker framförallt 

genom bevarande av befintlig växtlighet, plantering och borttagning av vägar 

och hårdytor. 

De olika efterlämningarna samt det medvetna synliggörandet av förändringsprocesserna 

ger gränsrummet och det stora landskapet en särskild ställning 

som minnesrum, som skapar identitet och knyter band över tid. 

Vi föreslår att man genomför utflyttningen utifrån tre parametrar: fastighetsgränser, 

områden och strategiska byggnader. Eftersom utflyttningen inte 

utförs enbart utifrån berörda fastighetsgränser, erhålls en mer flexibel 

flyttprocess; I vissa fall är det fördelaktigt att relokalisera hela bostadskvarter 

så att det upprätthålls en viss karaktär och lokal identitet genom hela flyttförloppet. 

I andra fall kan det vara vara upplagt för att flytta enskilda, utvalda 

byggnader, t ex sjukhuset, så att man alltid har ett effektiv koppling mellan 

offentliga funktioner.

Reflektioner: tekniska utmaningar 

R=1km 

Tillträde till deformationszonen: mindre belastning med gångvägar kan 

värderas. Byggnation av permanenta konstruktioner kan eventuellt gå an 

efter omfattande mätningar och beräkningar över tid. 

Energi: att använda överskottsvärme från gruvan är en nobelprisfråga där 

det pågår försök men det är svårt. Det känns rimligt att nya byggnader byggs 

som plushus och levererar netto energi till ett fjärrvärmenät-light. På så 

sätt kan nya byggnaders överskottsvärme föras vidare till äldre byggnader. 

Andra nya byggnader, som ligger olämpligt till för att anslutas, använder 

bergvärme. Så, att på något sätt optimera uppvärmning känns möjligt. Däremot, 

att omvandla gruvans värme till regelrätt elektricitet har vi inte funnit 

någon lösning på. 

Kollektivtrafik: tung infrastruktur för spår känns osannolikt på grund av för 

litet underlag och för stor investering. Dock, som ett miljövänligare alternativ 

till buss, om det inte finns möjlighet att lokalt producera biogas (igen är 

staden sannolikt för liten), är att anlägga mindre pod-system enligt bifogat 

eksempel. De ska fungera i snö och kyla också. Det är ett billigt, miljövänligt, 

modulbaserat system. 

Passering av motorvägen: det finns ingen trollerilösning. Motorvägen och 

järnvägen ÄR barriärer i landskapet. Dessutom, om man sänker ner motorvägen 

för att minska bullret, eller bygger vallar, kommer snön som blåser i 

det öppna landskapet att i större grad lägga sig på läsidan av vall eller slänt, 

vilket blir på vägen i vissa fall. 

Passager av barriärer: långa broar i form av ekodukter eller vägbroar där vägen 

går högt i ett lågt landskap är det som finns att tillgå. Det är INTE troligt 

att Trafikverket gör några avkall på trafiksäkerhet och regler för utformning 

av vägarna. 

Gällivare/Narvik 

1:100000

Del I - Berättelser från Kiruna Del II - Appendix - Sveriges Arkitekter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?